Svart krabba (2022 Sverige)

I en vad jag antar nära framtid befinner sig Sverige? Norden ? i krig. Läget är desperat men man satsar allt på ett sista kort. En grupp soldater ska leverera ett vapen till en forskningsanläggning ute i skärgården. Det påstås att vapnet har potential att vända kriget bara det kommer fram till anläggningen.  Kruxet är att isen lagt sig och den är för tunn för bilar men för tjock för båtar (i mina öron låter detta märkligt men man kanske bara har roddbåtar kvar i flottan men å andra sidan är jag ingen expert på is) så sex soldater får vackert åka skridskor till basen. Isen är  tunn (hur ar det nu med båtarna?)  och man måste hela tiden vara på sin vakt mot både förrädare och fiendens styrkor.

Egentligen skulle jag ha skippat filmen då huvudrollen spelas av Noomi Rapace. Hon är säkert en trevlig person privat men jag blir liksom håglös när hon dyker i rutan. Som skådis utstrålar hon bara elände och armod oavsett vilken film hon är med i men å andra sidan verkade storyn spännande och det är en snöfilm.

Resultatet blev dock knappt ok. Storyn är klassisk med soldater på farligt uppdrag bakom fiendens linjer och även om jag sett upplägget otaliga gånger tröttnar jag sällan på det. Filmen känns överlag välgjord och det är en hel del läckra miljöer som t.ex en kapsesjad Finlandsfärja och skridskoåkning på natten till tung syntmusik. Trist nog så lyckas jag aldrig jobba upp något engagemang för själva berättelsen, När styrkan allteftersom decimeras konstaterar jag bara torrt att de blir allt färre skridskoåkare. I ärlighetens namn bryr jag mig inte alls om hur det går vare sig för landet eller individerna i filmen. Varför vet jag inte men regissören och manus klarar aldrig av att etablera huvudpersonerna de blir egentligen bara ett gäng som åker en himla massa skridskor och inte så mycket mer. Rapace drar naturligtvis sitt strå till stacken när det gäller att sprida en aura av apati över hela projektet.  Ett ambitiöst och stundtals snyggt försök men inte mer.

Regi: Adam Berg

Betyg: 4/10

 

The Ice Road (2021 USA)

Liam Neeson spelar här den lufsige och snälle lastbilschaufören Mike McCann som inte har det så lätt här i livet. Han tar hand om sin bror som iofs är en mycket duktig mekaniker men inte mår så bra efter en vända i Irak eller var det Afghanistan? Detta gör att han har svårt att behålla ett jobb då brorsan av och till ställer till det för de två. Helst skulle Mike vilja köra sin egen lastbil men det kostar som bekant stålar. När så en olycka sker i en gruva på nordliga breddgrader söker man våghalsiga chaufförer som ska köra upp specialborrar för att rädda de instängda gruvarbetarna. Vägen dit är farlig då den går över istäckta sjöar som börjat tina i vårsolen men Mike tar chansen. Det som kastar in grus i maskineriet är att någon verkar vilja att att räddningsaktionen misslyckas.

Min gamla mor är omåttligt förtjust i Liam Neeson. Inte för att hon tycker han speciellt snygg eller en skådis av rang utan därför han ser så snäll ut. Jag kan inte annat än att hålla med henne. När Neeson dyker upp på rutan känner man att här kommer en riktig snällis.  Även om han av och till slåss och står i och ibland kan verka lite grinig vet jag som tittare att här har jag en person med hjärtat på rätta stället och han är en hederlig karl. Detta gör att filmer med Neeson aldrig riktigt blir helt usla för man gillar karln så himla mycket. Mao det börjar bli lite Statham varning på denna storvuxne irländare.

The Ice Road hör till skådisens bättre filmer på senare år. Det är snö och is och en hel del rafflande scener, skoterjakter, en kamp mot klockan. laviner och sprickande isar, jag menar vad mer kan man begära? När filmen också berikas med en och annan stabil skådis i birollerna är det klappat och klart för trevlig filmstund. Visst kan man räkna ut vem skurken är sekunden denne kliver in i bild och som tittare vet jag i stort sett vet vad som kommer hända men det spelar ingen roll då det är god underhållning för stunden. The Ice road är vad jag skulle vilja kalla en perfekt fredagsfilm.

Regi: Jonathan Hensleigh

Betyg: 7/10

Death hunt (USA 1981)

Det här var nästan en repris av filmen Chatos land som jag kollade in förra månaden. Den stora skillnaden är väl att man bytt spelplats från sydvästra USA:s karga öken till Yukons snötäckta berg. Bronson spelar här pälsjägaren Albert Johnson. En ensling som vill vara ifred och sköta sitt. Han ingriper dock när hundägaren Hazel misshandlar sitt djur, efter lite gruff köper Albert hunden. Här hade historien kunnat sluta om inte vore som så att Hazel inte riktigt kan släppa tjafset. Konflikten stegras snabbt och innan man vet ordet av spårar det ur och det kastas dynamit, skjuts med avsågade hagelbössor, flygplansjakt och hela Yukon verkar vara på jakt efter den den stackars  Albert.

Stabil rulle som successivt ökar tempot under speltiden. Jag gillar miljöerna med snö, berg och tät granskog. Bronson gör det han ska så även övriga skådisar där vi hittar folk som Lee Marvin och Carl Weathers samt Angie Dickinson i en ganska så överflödig roll. Jag undrar lite över om Bronson och skådisen Ed Lauter var kompisar IRL för detta var tredje gången på raken  han dyker upp i en Bronsonrulle. Det gör mig inget då Lauter är en bra skådis som alltid ger ett lite nervigt intryck.

På det hela var Death hunt en positiv överraskning. En fartfylld snöfilm att sedan filmen sägs vara en BOATS kan nog diskuteras för jag tror inte någon levande person har samma vigör som Bronson i vildmarken. Efter lite efterforskningar visade det sig att verklighetens ”Albert”  inte var en speciellt sympatisk person och hade man gått på hans liv och leverne hade vi fått en BOATS av helt annan karaktär.

Regi: Peter Hunt

betyg: 6/10

Hjältarna från Telemarken (1965 Storbr)

Under andra världskriget upptäcker norska motståndsmän att nazisterna framställer s.k tungvatten. Det skulle i förlängningen kunna leda fram till skapandet av kärnvapen. Tillsammans med den norske vetenskapsmannen Rolf börjar ledaren för motståndsrörelsen Knut planera för ett attentat mot fabriken.

Jag minns att jag såg denna film i min barndom på tv:n och det snackades om rullen på skolgården dagen efter för detta som man säger nuförtiden: ”Da Shit!” Det roliga är att jag minns filmen som svartvit och när jag 45 år senare sätter mig ned i soffan för att se om mitt barndoms äventyr visar det sig filmen var i färg ?!? Förklaringen är enkel, vi hade helt enkelt inte inhandlat färg-tv när det begav sig.

Idag 2021 är inte filmen lägre bland det hetaste man kan se men helt oäven är den inte. Kirk Douglas (Rolf) och Richard Harris (Knut) är två hårdföra män och filmen är emellanåt faktiskt lite småspännande. Jag kan tom ha lite överinseende att man sparat in på en del saker i budgeten som t.ex flygplan. Här har man valt det billigare alternativet och köpt in lite journalfilmer för att visa brittiska flygplan i action. Jag skrockade till lite men det störde inte nämnvärt. Miljöerna är fina och filmen tar en och annan oväntad vändning då sabotaget inte är en walk in the park.

Då det är en  BOATS kollade jag in lite fakta i efterhand och man håller sig relativt väl till de faktiska händelserna. Vad som är än bättre är att man inte gjort som i många av dagens BOATS smörat till det för att hamra in något form av budskap. Vi slipper mao se Kirk Douglas föra något tal om demokratins kamp inför en jublande folkmassa. Det tackar jag för då jag fortfarande med obehag minns Churchills tunnelbaneresa i The Darkest hour.

Hjältarna från Telemarken är en enkel historia berättad utan några större krusiduller och visst är den sevärd speciellt då den som grädde på moset är en vad jag kallar snöfilm.

Regi: Anthony Mann

Betyg: 6/10

The Head ( 2020 Spanien m.fl)

När man på vårkanten anländer till forskningsstationen Polaris VI på Antarktis verkar det inte gått lugnt till för de forskare som övervintrat. Stationen är i en enda röra och man hittar massa lik både här och där. Tre personer saknas b.la projektets ledare den framstående forskaren Arthur Wilde som kanske har en lösning på den globala uppvärmningen. Även stationens läkare Maggie saknas till en början men hon hittas svårt traumatiserad. Hennes minne över vad som hänt är fragmentariskt och man försöker få henne att minnas vad som hänt. Johan som leder samtalet med Maggie är extra angelägen att hon ska minnas då den tredje saknade är hans fru.

Den här samproducerade serien med folk från hela Europa (och en Japan) var inte alls illa. Det påminner lite om ett Agatha Christie mysterium men då ute på frusna vidder istället för ett engelskt gods. Miljöerna med en ganska så mysig forskningsstation inbäddad i snö, is omgiven av ett arktiskt mörker gjorde mig förtjust då jag har en soft spot för snöfilmer. Bäst var att serien bara var sex avsnitt lång – perfekt för min smak då man nuförtiden har ovanan att dra ut på berättandet. Mysteriet är lagom klurigt och jag vill hela tiden glo vidare för att se vad som händer.

Upplösningen var tillfredsställande och egentligen är nog det enda jag kan klaga på skådisarna. Man har väl inte vaskat fram de främsta inom gebitet eller så kan det möjligtvis vara som så att det är en samproduktion och då kan möjligtvis ett och annat bli lite extra svårt när man ska agera tillsammans på olika språk.

Betyg: 7/10

Wind river (2017 USA)

En ung kvinna hittas död i snön. Hon har iofs avlidit av köldskador men tecken tyder på att det rör sig om ett brott. Då liket hittats i ett indianreservat går fallet till FBI men då det rör sig om en kvinna från den lokala ursprungsbefolkningen är det lågprioriterat. FBI väljer att skicka den kvinnliga agenten Jane för att luska i fallet. Då Jane står nästan helt utan resurser tar hon skogsvaktaren Cory till hjälp och tillsammans nystar de upp den tragiska historien.

Tänk vad skönt att få se ett kriminaldrama utan vare sig seriemördare eller dunkla konspirationer. Wind river är en historia om olyckliga omständigheter som leder till död och tragedi. Filmen utspelar sig i ett snötäckt Wyoming där miljön spelar stor roll för den känsla jag får för berättelsen. Det är kallt och känslan av att människorna kämpar sig genom sina  liv är påtaglig.Taylor Sheridan som regisserat filmen har även skrivit manus till de två Sicario filmerna samt Hell or High Water, berättelser som även de bär på samma desperata känsla av hopplöshet inför vardagen och livet i allmänhet.

Nu kanske det låter som att Wind river är en trist och långsam film men historien rör sig hela tiden framåt om än i en vardagslunk som av och till exploderar i en hel del våldsamheter b.la bjuds det på en rejäl shootout. Intressantast är dock själva mordutredningen där Corey och Jane sakta men säkert nystar upp den avlidnas sista tid i livet för att nå sanningen. En film som lägger lite sordin på stämningen men kombinationen av snö och shootout är svårslagen. Definitivt värd en titt.

Regi: Taylor Sheridan

Betyg: 8/10

Braven (2018 Kanada)

Jason Momoa spelar den rekorderlige skogshuggaren Joe Braven. Joe verkar vara en schysst arbetsgivare och bra familjefar. Hans enda problem är att hans far (Stephen Lang) efter en olycka börjat visa tecken på en ökande förvirring. Då pappan i obevakade ögonblick smiter ned till den lokala baren där visiterna ofta urartar till slagsmål känner Joe att han måste tala ut med sin far om situationen. De två åker upp till familjestugan för att rensa luften. Det som ställer till det för far och son är att ett gäng knarksmugglare beslutat sig för att använda stugan till att förvara ett parti knark. Kort efter att familjen Braven upptäckt knarket anländer skurkarna som naturligtvis inte vill ha några vittnen till sina skumraskaffärer.

Hur det kommer att gå lär väl ingen tveka om trots att det är ett tiotal sinistra brottslingar utrustade med k-pistar är de ganska så chanslösa mot en Momoa utrustad med pilbåge, yxor och en björnfälla. Braven är inte en film man kollar in för att se något djupsinnigt eller nyskapande, det är en film som håller vad det utlovar, lite lättsmält skogsaction.

Det som ger filmen lite extra plus i kanten är miljön som är snötäckt skog samt att Momoa var förvånansvärt bra i huvudrollen. Han funkar riktigt bra i scenerna med sin familj och han känns inte alls malplacerad i rollen som familjefar. Vidare ger han inte intrycket av att vara helt oövervinnerlig i sin kamp mot knarkgänget vilket gör att även om man vet ungefär hur det kommer gå så blir filmen i sina stunder lite småspännande. Klart sevärd rulle om man är sugen på genren.

Regi: Lin Oeding

Betyg: 7/10

BOATS X 2: Pawn sacrifice & Everest

S.k Boatsfilmer är populära i Hollywood och annorstädes också för den delen.  Det känns som att var och varannan film idag baseras på någon mer eller mindre känd person. Ofta är dessa filmer ganska lättsmälta och oftast är de som jag brukar säga ”helt ok”. Det är sällan de är dåliga men å andra sidan ganska är det långt mellan topparna. Nedan betar jag av ett par BOATS som är just ”helt ok”.

pawn_sacrifice_ver2Pawn Sacrifice (2014 USA). Här har filmmakarna tagit sig an schackgeniet Bobby Fischer. Sovjet dominerade schacksporten under det kalla kriget vilket var en nagel i ögat för USA. Fischer var en man med allehanda diagnoser men han var också en schackspelare av guds nåde. 1972 möttes han och den ryske schackmästaren Boris Spasskij i Reykjavik i ett antal matcher om VM-titeln. Hur det gick behöver är en fråga man inte behöver ställa då filmen som sagt är producerad i USA. Problemen med den här filmen är två: Dels är schack inte en filmisk sport, det är väldigt svårt att göra partierna spännande. Det andra är att Fischer var en jobbig jävel iofs beroende på sin sjukdom men likväl otroligt osympatisk. Detta gör att all min sympati ligger hos den stackars Spasskij  som måste utstå alla stolligheter från Fishers sida. Det kanske inte riktigt var filmmakarnas mening när de totade ihop filmen.

Pawn sacrifice är trots dessa invändningar en film om en intressant man och en intressant tid och är sevärd om man gillar genren.

Regi:  Edward Zwick

Betyg: 6/10

everest-posterEverest (2015 Storbr) 1996 omkom 8 människor under ett snöoväder på världens högsta berg. Ett antal faktorer spelade in – det var s.k turister som ledsagades upp till toppen, det var alldeles för mycket folk på berget och man hade lite…..otur.  Snö, is, bergsklättring och Jake Gyllenhaal i en av rollerna vad mer kan man önska? Everest är spännande i sina stunder då jag inte har en susning om vilka som kommer att dö. Det är fina bilder och en natur som gör mig glad att jag sitter hemma i soffan och kollar in filmen.

Det jag däremot inte får är sympati för deltagarna och filmen hade lika gärna kunnat heta Idioter på resa. I mina ögon så är det en grupp idioter som gör ett avancerat och mycket dyrt självmordsförsök. Jag kan låta kallhamrad men jag har väldigt svårt att tycka synd om folk som dyker ned till havets botten, klättrar i berg, kör bil i flera hundra km i timmen och sedan går och dör. Hoppsan vad oväntat!  Förr eller senare går det åt helvete och det är ingen som tvingar dessa människor att utsätta sig för stolligheterna. Jag kan helt enkelt inte tycka synd om dem eller ens tycka att de är hjältemodiga när de kämpar för sina liv. De är bara korkade.

Trots denna invändning fyller Everest sin funktion och jag glömmer faktiskt bort vid några tillfällen att jag kollar in en film om folk som saknar både vett och sans.

Regi: Baltasar Kormákur

Betyg: 6/10

Black mountain side (2014 Kanada)

maxresdefaultPå en isolerad forskningsstation i norra Kanada gör ett par arkeologer ett sensationellt fynd. Ett par byggnader som verkar härstamma från tiden innan den senaste istiden har grävts fram. Detta fynd ställer människans forntida historia helt på ända. Forskarna är upphetsade men tiden är knapp då vintern är i antågande och stationen kommer stängas ned för säsongen. Några dagar efter fyndet försvinner plötsligt de lokala arbetarna som verkar tagit sitt pick och pack och flytt i panik. Sedan bryter radiokommunikationen med omvärlden samman och slutligen verkar en del av expeditionens medlemmar bli sjuka både fysiskt och psykiskt. Kan det vara som så att man råkat grävt upp något som borde fått stannat i marken?

Black mountain side är rejält influerat av Carpenters The Thing men inte så mycket att jag skulle vilja kalla den för en rip-off. Regissören har även kastat in lite av Cthulhumytologin i berättelsen eller åtminstone en antydan om den. Detta är en film som inte ger några klara svar om vad det rör sig om, en varelse, en förbannelse, lappsjuka eller kanske en urgammal bakterie som visar sitt fula tryne efter att ha tinats upp? Förklaringarna är många men något klart svar ges inte. En del tittare kan bli irriterade över detta och andra (jag) gillar att få tolka mysteriet på egen hand. Black mountain side har ett bra story (som så många andra filmer) men den slarvas bort lite (som i så många andra filmer) för nog hade regissören kunnat gjort det hela lite mer spännande utan att det hade kostat speciellt mycket mer. En liten detalj som höjer känslan av isolering och obehag är att filmen helt saknar filmmusik om det beror på budget eller ett medvetet val vet jag inte men det blev effektivt i alla fall.

Fifii har valt att avsluta skräckfilmsveckan med denna film och Sofia med den här rullen.

Regi: Nick Szostakiwskyj

Betyg: 5/10

Så var skräckfilmsveckan över för detta år jag tackar för visat intresse och ger en extra applåd till Fiffi och Sofia som än en gång ville vara med på tåget. Vi ses nästa år?

The Frozen ground (2013 USA)

The-Frozen-Ground-2013-Movie-PosterAlaska, snö, seriemördare, Cage och Cusak här finns det ett och annat att hämta. Polisen Jack Halcombe har bara ett par veckor kvar på sitt jobb i Anchorage då han får ett nytt fall i knäet. En prostituerad kvinna,Cindy Paulson, hävdar att hon blivit kidnappad och våldtagen av en man. Trots att hon kan peka ut den skyldige är intresset från den lokala polisen obefintligt. Jack börjar luska i kvinnans berättelse  och ju djupare han gräver desto mer växer historien. Ett stort antal kvinnor har försvunnit i Alaska de senaste tio åren och Jack inser att han fått en seriemördare på halsen.

Cage & Cusak tid som A-listeskådisar verkar vara förbi men det behöver inte betyda att de för den skull är dåliga. De båda herrarna sköter sina kort väl. Cage går kanske lite på rutin men en Cage på rutin är inte fy skam. Cusak är obehaglig som seriemördaren Robert Hansen och Vanessa Hudgens visar att hon kan mer än bara sjunga i präktiga Disney produktioner. Nu har hon iofs redan visat detta redan i sommarens höjdarfilm Spring breakers.

The Frozen ground är en splittrad upplevelse. När vi får följa Cages jakt och utredning av Hansen är filmen mycket intressant. När man däremot får följa Cindys vedermödor på Anchorages skuggsida blir filmen med ens lite tristare. Jag var mer sugen på en deckare än en social thriller. Gillar man skådisarna är den sevärd annars blir bara The Frozen ground en film i mängden.

Regi: Scott Walker

Betyg: 5/10

The Colony (2013 Kanada)

movies-the-colony-posterSnö,svält och elände är vad vi kan vänta oss av framtiden om man ska tro skaparna av den kanadensiska The Colony. Tack vare vår klåfingrighet med världen och dess miljö har nu jordklotet drabbats av en evig vinter. Spillror av mänskligheten lever i små samhällen som har sporadisk kontakt med varandra. Livet är hårt och man kämpar för att överleva till nästa dag i väntan på bättre tider. En dag mottar Colony 7  en nödsignal från grannsamhället Colony 5 som ligger ett par dagsmarscher bort. I all hast beslutar man sig för att skicka ett räddningsteam för att undersöka vad som kan ha hänt i Colony 5.

Snöfilmer är jag svag för. Varför vet jag inte riktigt jag vet bara att jag överlag blir mer positivt inställd till en film om miljön är förlagd till is och kyla. The Colony har rikligt med både snö, is och CGI-landskap. I rollistan återfinns både Bill Paxton och Laurence Fishburne . De är kanske inte de hetaste skådisarna i dagsläget men de är kompetenta.

Om man hade haft en mer kompetent manusförfattare och regissör hade detta kunnat blivit en riktigt bra film nu är den knappt godkänd. Storyn är bra men sista halvtimmen tappar man bollen och det som kunde blivit en riktigt rafflande historia à la Assault on Precinct 13 blir nu istället ett ”jaha är det redan över” ? Min upplevelse blir att filmen tar slut innan den hinner börja. Det är synd för det fanns många möjligheter att öka spänningen rejält. På det hela är jag dock mer nöjd än Steffo och Sofia men The Colony är som sagt en snöfilm.

Regi:Jeff Renfroe

Betyg: 5/10

Två bleka filmer och en riktig stinkare.

Cass

Filmen Cass är en s.k BOATS. Cass som egentligen heter Carol Pennant växte upp i Slade Green, Kent. Han adopterades av en vit familj och växte upp i ett vitt medelklassområde. Cass blev mobbad och utstött pga av sin hudfärg och för sitt ovanliga förnamn. Enda stället där han kände gemenskap var i hejarklacken till laget West Ham. Cass avancerar ganska snabbt och är snart ledare för lagets fanclub dvs de som tar fotbollsmatcherna som en ursäkt att puckla på allt som rör sig och håller på fel lag. Tyvärr för Cass tar polisen krafttag mot huliganismen och han åker in i finkan. När han avtjänat sitt straff försöker han välja en ny väg i livet, något som inte alltid är det lättaste.

Det finns bättre filmer att se om liknande teman för Cass känns som en film gjord med vänsterhanden. Det är en solskenshistoria om hur man med hjälp av en drivkraftig mamma samt en trogen kvinna vid sin sida kan förändra sitt liv till det bättre. Upplyftande men lite småtrist, filmen griper aldrig tag i mig och man har lyckats vaska fram halvdana skådisar i rollerna. Möjligtvis en söndagseftermiddag när det är dåligt väder eller för de största fansen av den här sub-genren annars kan Cass faktiskt kvitta.

Betyg: 4/10

Tenebre

Författaren Peter Neil åker till Italien för att lansera sin senaste thriller. Någon som inte har ett speciellt hälsosamt psyke verkar ha blivit influerad av boken och kopierar morden i thrillern. Neil kontaktas av mördaren och anar att han snart står näst på tur.

På IMBD har filmen Tenebre över 7 i betyg. Nu ska man kanske inte lita blint på på denna sajt men det verkar vara något jag missade när jag såg filmen, för den är verkligen inte bra. Skådisar, manus, logik och musik är under all kritik. Man skulle kunna tro att filmen är ihopknåpad av en amatör med både gott om tid och pengar. Så är inte fallet, det är den inte helt okände Dario Argento som står bakom kameran. Det finns två bra saker med filmen: Miljöerna är snygga och filmen kostade endast 19:50 på Rusta.

Betyg: 1/10

The Grey

Ottway arbetar som vargjägare för ett oljebolag i Alaska. Tydligen är de grå så glupska så de anfaller människor titt som tätt därav den något ovanliga anställningen. När oljearbetarna flyger till Anchorage för en längre tids ledighet störtar planet i vildmarken. De få överlevande måste nu under Ottways ledning försöka hitta hjälp. Som om att det inte räckte med snö och kyla är sällskapet jagade av en flock ihärdiga och hungriga cgi-vargar.

Vildmark, snö och farliga djur, tre indigrienser som jag gillar. Filmen har egentligen alla förutsättningar att bli ett rafflande äventyr men troligtvis verkade inte regissören Carnahan nöjd med att göra en naturthriller han ville något mer. Filmen vet inte riktigt vart den ska ta vägen. Spännande scener varvas med tjat, gnat och meningslösa diskussioner, historen står (trots att man traskar långa sträckor) och stampar. Det hade kunnat bli spännande och dramatiskt men filmen går på halvfart samt är halvtrist och deprimerande. Liam Neeson är dock stabil i huvudrollen som den sorgsena vargjägaren.

Betyg: 5/10

The Thing (2011 USA)

Då har vi nått vägs ände med The Thing-temat som figurerat på bloggen den senaste veckan. 2011 års version av Campbells novell är en s.k prequel. Filmen rör händelserna på den norska basen som besöktes som hastigast av amerikanerna  i The Thing 1982.

Paleontologen Kate får ett hemlighetsfullt erbjudande av vetenskapsmannen Sandor Halvorson att åka till Antarktis för att undersöka något som norrmännen har hittat. Nyfiken över vad det kan vara tackar Kate ja till erbjudandet och reser söderut. Det norrmännen har hittat är ett tefat samt dess passagerare. Den nedfrysta utomjordingen fraktas till den norska basen där Halorsen vill att en motvillig Kate, som har en något försiktigare approach till utomjordingen, ska ta prover av varelsen. Vad som sedan händer torde vara ganska bekant vid det här laget.

Jag får erkänna att jag till en början var skeptiskt. En nyispelning på Carpenters mästerverk och till på köpet en prequel? Det kändes skönt att min skepism kom på skam för det här är bra t.om riktigt bra.  Filmmakarna har verkligen gjort sin hemläxa och har troligtvis kollat igenom Carpeters film ett otaliga gånger för man har sett till att det mesta stämmer med 1982 års version. Döingar, yxor i dörrar är alla utplacerade på rätta platserna. Man skulle med lätthet kunna se 2011 års film först för att sedan backa  trettio år för att kolla in fortsättningen utan att det stör. På skäggfronten kan man vara nöjd då norrmännen verkligen satsat på ansiktsbehåring det är nästan så att Macreadys (Russells) skägg skulle komma i skymundan i detta detta sällskap. Trots att The Thing 2011 är en prequel och man har en ganska bra aning hur handlingen kommer att utveckla sig lyckas filmen med bedriften att vara spännande.

Om man jämför utomjordlingen med 1982 års version så är det mer CGI, blod och slafs på den norska forskningsstationen. Varelsen är mer aggressiv och oförsiktig vilket kan förklaras med att man vill ge biopubliken mer fart och fläkt men å andra sidan är detta varelsens första kontakt med människor och den har inte lärt sig sin motståndare än. I Carpenters film är varelsen aningens mer förslagen. Halvorson finner sin motsvarighet hos Dr. Carrington i 1952 års version då de får symbolisera den aningslösa och oförsiktige forskaren, men för sextio år sedan drevs Carrington av kunskap, Halvorson ger ett mer äregirigt intryck.

Det kanske tar trettio år till nästa inspelning av The Thing för vare sig den här eller Carpenters film har gjort någon större succe på biodukarna. Vilket är synd då båda filmerna är mycket bra.

Regi: Matthijs van Heijningen Jr.

Betyg: 8/10

The Thing (1982 USA)

Varning: Spoilers förekommer.

När John Carpenter gjorde en nyinspelning av The Thing from another world  (som f.ö är en av  skräckfilmerna som visas på TV:n i Carpenters Halloween) valde han att återgå till Campbells roman. Det enda som Carpenter behållt från 1951 års film är titeln som framträder i bild på samma sätt som trettio år tidigare.

Nu är man tillbaka på sydpolen och filmen startar med en fantastisk öppningsscen. En hund jagas av en helikopter över de arktiska snövidderna ackompanjerad av Morricones suggestiva musik. Hunden lyckas ta sig till en amerikansk forskningsstation och i samband med detta förolyckas även helikoptern så varför hunden jagades är en gåta för personalen på stationen. Då helikoptern kommit från en norsk närliggande bas åker man dit och finner att alla är döda eller försvunna. Man hittar anteckningar och ett videoband. Det visar sig att norrmännen hittat ett flygande tefat. På natten visar hunden sitt rätta jag. Hunden är tefatets pilot som maskerat sig som hund och sätter nu igång att kopiera stationens medlemmar.

Vetenskapsmännen försöker lista ut ett sätt att bekämpa varelsen samt en metod att avslöja vilka som fortfarande är människor. Att man inte litar på varandra gestas väl då den gemytliga stämningen från 1951 års version är som bortblåst. Vi som tittare har inte heller en susning om vem som är människa eller varelse. När jag såg filmen för första gången satt jag på helspänn sista timmen då jag hade inte en aning om vilken väg berättelsen skulle ta. Carpenter vågar även utmana sina tittare då han inte förklarar allt in i minsta detalj. Tittaren får ana sig till hur en del saker hänger samman. Jag har sett filmen ett antal gånger vid det här laget och det finns fortfarande ett och annat händelseförlopp som jag inte har helt klart för mig, något som inspirierar till vidare omtittningar.

Om nu inte detta räcker finns det fler bra saker att nämna med filmen: Morricones musik har jag tidigare nämnt. Skådisarna är, förutom Kurt Russell (med ett skägg som skulle göra tomten grön av avund), relativt okända men bra . Miljön, is snö och en halvsunkig forskningsstation som redan innan den fick utomjordiskt besök var ruggig passar ypperligt för en skräckfilm.Slutet där Carpenter lämnar oss tittare att tolka slutet själva är likt början en höjdare. Egentligen fanns det ett alternativt lyckligt slut men Carpenter valde tack och lov att lämna MacReady och Childs kvar i snön och kylan till tonerna av Morricones fantastiska musik.

En rolig detalj är att den här filmen tydligen är ett stående inslag vid midvinterfesten på en del forskningsstationer i Antarktis.

Regi: John Carpenter

Betyg: 10/10