BOATS X 2: Pawn sacrifice & Everest

S.k Boatsfilmer är populära i Hollywood och annorstädes också för den delen.  Det känns som att var och varannan film idag baseras på någon mer eller mindre känd person. Ofta är dessa filmer ganska lättsmälta och oftast är de som jag brukar säga ”helt ok”. Det är sällan de är dåliga men å andra sidan ganska är det långt mellan topparna. Nedan betar jag av ett par BOATS som är just ”helt ok”.

pawn_sacrifice_ver2Pawn Sacrifice (2014 USA). Här har filmmakarna tagit sig an schackgeniet Bobby Fischer. Sovjet dominerade schacksporten under det kalla kriget vilket var en nagel i ögat för USA. Fischer var en man med allehanda diagnoser men han var också en schackspelare av guds nåde. 1972 möttes han och den ryske schackmästaren Boris Spasskij i Reykjavik i ett antal matcher om VM-titeln. Hur det gick behöver är en fråga man inte behöver ställa då filmen som sagt är producerad i USA. Problemen med den här filmen är två: Dels är schack inte en filmisk sport, det är väldigt svårt att göra partierna spännande. Det andra är att Fischer var en jobbig jävel iofs beroende på sin sjukdom men likväl otroligt osympatisk. Detta gör att all min sympati ligger hos den stackars Spasskij  som måste utstå alla stolligheter från Fishers sida. Det kanske inte riktigt var filmmakarnas mening när de totade ihop filmen.

Pawn sacrifice är trots dessa invändningar en film om en intressant man och en intressant tid och är sevärd om man gillar genren.

Regi:  Edward Zwick

Betyg: 6/10

everest-posterEverest (2015 Storbr) 1996 omkom 8 människor under ett snöoväder på världens högsta berg. Ett antal faktorer spelade in – det var s.k turister som ledsagades upp till toppen, det var alldeles för mycket folk på berget och man hade lite…..otur.  Snö, is, bergsklättring och Jake Gyllenhaal i en av rollerna vad mer kan man önska? Everest är spännande i sina stunder då jag inte har en susning om vilka som kommer att dö. Det är fina bilder och en natur som gör mig glad att jag sitter hemma i soffan och kollar in filmen.

Det jag däremot inte får är sympati för deltagarna och filmen hade lika gärna kunnat heta Idioter på resa. I mina ögon så är det en grupp idioter som gör ett avancerat och mycket dyrt självmordsförsök. Jag kan låta kallhamrad men jag har väldigt svårt att tycka synd om folk som dyker ned till havets botten, klättrar i berg, kör bil i flera hundra km i timmen och sedan går och dör. Hoppsan vad oväntat!  Förr eller senare går det åt helvete och det är ingen som tvingar dessa människor att utsätta sig för stolligheterna. Jag kan helt enkelt inte tycka synd om dem eller ens tycka att de är hjältemodiga när de kämpar för sina liv. De är bara korkade.

Trots denna invändning fyller Everest sin funktion och jag glömmer faktiskt bort vid några tillfällen att jag kollar in en film om folk som saknar både vett och sans.

Regi: Baltasar Kormákur

Betyg: 6/10

Annonser

Black mountain side (2014 Kanada)

maxresdefaultPå en isolerad forskningsstation i norra Kanada gör ett par arkeologer ett sensationellt fynd. Ett par byggnader som verkar härstamma från tiden innan den senaste istiden har grävts fram. Detta fynd ställer människans forntida historia helt på ända. Forskarna är upphetsade men tiden är knapp då vintern är i antågande och stationen kommer stängas ned för säsongen. Några dagar efter fyndet försvinner plötsligt de lokala arbetarna som verkar tagit sitt pick och pack och flytt i panik. Sedan bryter radiokommunikationen med omvärlden samman och slutligen verkar en del av expeditionens medlemmar bli sjuka både fysiskt och psykiskt. Kan det vara som så att man råkat grävt upp något som borde fått stannat i marken?

Black mountain side är rejält influerat av Carpenters The Thing men inte så mycket att jag skulle vilja kalla den för en rip-off. Regissören har även kastat in lite av Cthulhumytologin i berättelsen eller åtminstone en antydan om den. Detta är en film som inte ger några klara svar om vad det rör sig om, en varelse, en förbannelse, lappsjuka eller kanske en urgammal bakterie som visar sitt fula tryne efter att ha tinats upp? Förklaringarna är många men något klart svar ges inte. En del tittare kan bli irriterade över detta och andra (jag) gillar att få tolka mysteriet på egen hand. Black mountain side har ett bra story (som så många andra filmer) men den slarvas bort lite (som i så många andra filmer) för nog hade regissören kunnat gjort det hela lite mer spännande utan att det hade kostat speciellt mycket mer. En liten detalj som höjer känslan av isolering och obehag är att filmen helt saknar filmmusik om det beror på budget eller ett medvetet val vet jag inte men det blev effektivt i alla fall.

Fifii har valt att avsluta skräckfilmsveckan med denna film och Sofia med den här rullen.

Regi: Nick Szostakiwskyj

Betyg: 5/10

Så var skräckfilmsveckan över för detta år jag tackar för visat intresse och ger en extra applåd till Fiffi och Sofia som än en gång ville vara med på tåget. Vi ses nästa år?

The Frozen ground (2013 USA)

The-Frozen-Ground-2013-Movie-PosterAlaska, snö, seriemördare, Cage och Cusak här finns det ett och annat att hämta. Polisen Jack Halcombe har bara ett par veckor kvar på sitt jobb i Anchorage då han får ett nytt fall i knäet. En prostituerad kvinna,Cindy Paulson, hävdar att hon blivit kidnappad och våldtagen av en man. Trots att hon kan peka ut den skyldige är intresset från den lokala polisen obefintligt. Jack börjar luska i kvinnans berättelse  och ju djupare han gräver desto mer växer historen. Ett stort antal kvinnor har försvunnit i Alaska de senaste tio åren och Jack inser att han fått en seriemördare på halsen.

Cage & Cusak tid som A-listeskådisar verkar vara förbi men det behöver inte betyda att de för den skull är dåliga. De båda herrarna sköter sina kort väl. Cage går kanske lite på rutin men en Cage på rutin är inte fy skam. Cusak är obehaglig som seriemördaren Robert Hansen och Vanessa Hudgens visar att hon kan mer än bara sjuga i präktiga Disney produktioner. Nu har hon iofs redan visat detta redan i sommarens höjdarfilm Spring breakers.

The Frozen ground är en splittrad upplevelse. När vi får följa Cages jakt och utredning av Hansen är filmen mycket intressant. När man däremot får följa Cindys vedermödor på Anchorages skuggsida blir filmen med ens lite tristare. Jag var mer sugen på en deckare än en social thriller. Gillar man skådisarna är den sevärd annars blir bara The Frozen ground en film i mängden.

Regi: Scott Walker

Betyg: 5/10

The Colony (2013 Kanada)

movies-the-colony-posterSnö,svält och elände är vad vi kan vänta oss av framtiden om man ska tro skaparna av den kanadensiska The Colony. Tack vare vår klåfingrighet med världen och dess miljö har nu jordklotet drabbats av en evig vinter. Spillror av mänskligheten lever i små samhällen som har sporadisk kontakt med varandra. Livet är hårt och man kämpar för att överleva till nästa dag i väntan på bättre tider. En dag mottar Colony 7  en nödsignal från grannsamhället Colony 5 som ligger ett par dagsmarscher bort. I all hast beslutar man sig för att skicka ett räddningsteam för att undersöka vad som kan ha hänt i Colony 5.

Snöfilmer är jag svag för. Varför vet jag inte riktigt jag vet bara att jag överlag blir mer positivt inställd till en film om miljön är förlagd till is och kyla. The Colony har rikligt med både snö, is och CGI-landskap. I rollistan återfinns både Bill Paxton och Laurence Fishburne . De är kanske inte de hetaste skådisarna i dagsläget men de är kompetenta.

Om man hade haft en mer kompetent manusförfattare och regissör hade detta kunnat blivit en riktigt bra film nu är den knappt godkänd. Storyn är bra men sista halvtimmen tappar man bollen och det som kunde blivit en riktigt rafflande historia à la Assault on Precinct 13 blir nu istället ett ”jaha är det redan över” ? Min upplevelse blir att filmen tar slut innan den hinner börja. Det är synd för det fanns många möjligheter att öka spänningen rejält. På det hela är jag dock mer nöjd än Steffo och Sofia men The Colony är som sagt en snöfilm.

Regi:Jeff Renfroe

Betyg: 5/10

Två bleka filmer och en riktig stinkare.

Cass

Filmen Cass är en s.k BOATS. Cass som egentligen heter Carol Pennant växte upp i Slade Green, Kent. Han adopterades av en vit familj och växte upp i ett vitt medelklassområde. Cass blev mobbad och utstött pga av sin hudfärg och för sitt ovanliga förnamn. Enda stället där han kände gemenskap var i hejarklacken till laget West Ham. Cass avancerar ganska snabbt och är snart ledare för lagets fanclub dvs de som tar fotbollsmatcherna som en ursäkt att puckla på allt som rör sig och håller på fel lag. Tyvärr för Cass tar polisen krafttag mot huliganismen och han åker in i finkan. När han avtjänat sitt straff försöker han välja en ny väg i livet, något som inte alltid är det lättaste.

Det finns bättre filmer att se om liknande teman för Cass känns som en film gjord med vänsterhanden. Det är en solskenshistoria om hur man med hjälp av en drivkraftig mamma samt en trogen kvinna vid sin sida kan förändra sitt liv till det bättre. Upplyftande men lite småtrist, filmen griper aldrig tag i mig och man har lyckats vaska fram halvdana skådisar i rollerna. Möjligtvis en söndagseftermiddag när det är dåligt väder eller för de största fansen av den här sub-genren annars kan Cass faktiskt kvitta.

Betyg: 4/10

Tenebre

Författaren Peter Neil åker till Italien för att lansera sin senaste thriller. Någon som inte har ett speciellt hälsosamt psyke verkar ha blivit influerad av boken och kopierar morden i thrillern. Neil kontaktas av mördaren och anar att han snart står näst på tur.

På IMBD har filmen Tenebre över 7 i betyg. Nu ska man kanske inte lita blint på på denna sajt men det verkar vara något jag missade när jag såg filmen, för den är verkligen inte bra. Skådisar, manus, logik och musik är under all kritik. Man skulle kunna tro att filmen är ihopknåpad av en amatör med både gott om tid och pengar. Så är inte fallet, det är den inte helt okände Dario Argento som står bakom kameran. Det finns två bra saker med filmen: Miljöerna är snygga och filmen kostade endast 19:50 på Rusta.

Betyg: 1/10

The Grey

Ottway arbetar som vargjägare för ett oljebolag i Alaska. Tydligen är de grå så glupska så de anfaller människor titt som tätt därav den något ovanliga anställningen. När oljearbetarna flyger till Anchorage för en längre tids ledighet störtar planet i vildmarken. De få överlevande måste nu under Ottways ledning försöka hitta hjälp. Som om att det inte räckte med snö och kyla är sällskapet jagade av en flock ihärdiga och hungriga cgi-vargar.

Vildmark, snö och farliga djur, tre indigrienser som jag gillar. Filmen har egentligen alla förutsättningar att bli ett rafflande äventyr men troligtvis verkade inte regissören Carnahan nöjd med att göra en naturthriller han ville något mer. Filmen vet inte riktigt vart den ska ta vägen. Spännande scener varvas med tjat, gnat och meningslösa diskussioner, historen står (trots att man traskar långa sträckor) och stampar. Det hade kunnat bli spännande och dramatiskt men filmen går på halvfart samt är halvtrist och deprimerande. Liam Neeson är dock stabil i huvudrollen som den sorgsena vargjägaren.

Betyg: 5/10

The Thing (2011 USA)

Då har vi nått vägs ände med The Thing-temat som figurerat på bloggen den senaste veckan. 2011 års version av Campbells novell är en s.k prequel. Filmen rör händelserna på den norska basen som besöktes som hastigast av amerikanerna  i The Thing 1982.

Paleontologen Kate får ett hemlighetsfullt erbjudande av vetenskapsmannen Sandor Halvorson att åka till Antarktis för att undersöka något som norrmännen har hittat. Nyfiken över vad det kan vara tackar Kate ja till erbjudandet och reser söderut. Det norrmännen har hittat är ett tefat samt dess passagerare. Den nedfrysta utomjordingen fraktas till den norska basen där Halorsen vill att en motvillig Kate, som har en något försiktigare approach till utomjordingen, ska ta prover av varelsen. Vad som sedan händer torde vara ganska bekant vid det här laget.

Jag får erkänna att jag till en början var skeptiskt. En nyispelning på Carpenters mästerverk och till på köpet en prequel? Det kändes skönt att min skepism kom på skam för det här är bra t.om riktigt bra.  Filmmakarna har verkligen gjort sin hemläxa och har troligtvis kollat igenom Carpeters film ett otaliga gånger för man har sett till att det mesta stämmer med 1982 års version. Döingar, yxor i dörrar är alla utplacerade på rätta platserna. Man skulle med lätthet kunna se 2011 års film först för att sedan backa  trettio år för att kolla in fortsättningen utan att det stör. På skäggfronten kan man vara nöjd då norrmännen verkligen satsat på ansiktsbehåring det är nästan så att Macreadys (Russells) skägg skulle komma i skymundan i detta detta sällskap. Trots att The Thing 2011 är en prequel och man har en ganska bra aning hur handlingen kommer att utveckla sig lyckas filmen med bedriften att vara spännande.

Om man jämför utomjordlingen med 1982 års version så är det mer CGI, blod och slafs på den norska forskningsstationen. Varelsen är mer aggressiv och oförsiktig vilket kan förklaras med att man vill ge biopubliken mer fart och fläkt men å andra sidan är detta varelsens första kontakt med människor och den har inte lärt sig sin motståndare än. I Carpenters film är varelsen aningens mer förslagen. Halvorson finner sin motsvarighet hos Dr. Carrington i 1952 års version då de får symbolisera den aningslösa och oförsiktige forskaren, men för sextio år sedan drevs Carrington av kunskap, Halvorson ger ett mer äregirigt intryck.

Det kanske tar trettio år till nästa inspelning av The Thing för vare sig den här eller Carpenters film har gjort någon större succe på biodukarna. Vilket är synd då båda filmerna är mycket bra.

Regi: Matthijs van Heijningen Jr.

Betyg: 8/10

The Thing (1982 USA)

Varning: Spoilers förekommer.

När John Carpenter gjorde en nyinspelning av The Thing from another world  (som f.ö är en av  skräckfilmerna som visas på TV:n i Carpenters Halloween) valde han att återgå till Campbells roman. Det enda som Carpenter behållt från 1951 års film är titeln som framträder i bild på samma sätt som trettio år tidigare.

Nu är man tillbaka på sydpolen och filmen startar med en fantastisk öppningsscen. En hund jagas av en helikopter över de arktiska snövidderna ackompanjerad av Morricones suggestiva musik. Hunden lyckas ta sig till en amerikansk forskningsstation och i samband med detta förolyckas även helikoptern så varför hunden jagades är en gåta för personalen på stationen. Då helikoptern kommit från en norsk närliggande bas åker man dit och finner att alla är döda eller försvunna. Man hittar anteckningar och ett videoband. Det visar sig att norrmännen hittat ett flygande tefat. På natten visar hunden sitt rätta jag. Hunden är tefatets pilot som maskerat sig som hund och sätter nu igång att kopiera stationens medlemmar.

Vetenskapsmännen försöker lista ut ett sätt att bekämpa varelsen samt en metod att avslöja vilka som fortfarande är människor. Att man inte litar på varandra gestas väl då den gemytliga stämningen från 1951 års version är som bortblåst. Vi som tittare har inte heller en susning om vem som är människa eller varelse. När jag såg filmen för första gången satt jag på helspänn sista timmen då jag hade inte en aning om vilken väg berättelsen skulle ta. Carpenter vågar även utmana sina tittare då han inte förklarar allt in i minsta detalj. Tittaren får ana sig till hur en del saker hänger samman. Jag har sett filmen ett antal gånger vid det här laget och det finns fortfarande ett och annat händelseförlopp som jag inte har helt klart för mig, något som inspirierar till vidare omtittningar.

Om nu inte detta räcker finns det fler bra saker att nämna med filmen: Morricones musik har jag tidigare nämnt. Skådisarna är, förutom Kurt Russell (med ett skägg som skulle göra tomten grön av avund), relativt okända men bra . Miljön, is snö och en halvsunkig forskningsstation som redan innan den fick utomjordiskt besök var ruggig passar ypperligt för en skräckfilm.Slutet där Carpenter lämnar oss tittare att tolka slutet själva är likt början en höjdare. Egentligen fanns det ett alternativt lyckligt slut men Carpenter valde tack och lov att lämna MacReady och Childs kvar i snön och kylan till tonerna av Morricones fantastiska musik.

En rolig detalj är att den här filmen tydligen är ett stående inslag vid midvinterfesten på en del forskningsstationer i Antarktis.

Regi: John Carpenter

Betyg: 10/10

Lite julfilmstips: Elf & Dr. Zhivago

Julen är nästan över för det här året men en och annan julfilm kan man nog trycka in om viljan finns. Will Ferrell spelar Buddy som av misstag råkar hamna i tomtens säck och följer med till Nordpolen. Buddy adopteras av tomtens nissar och växer i tomtens verkstad. Åren går och när Buddy som är godhjärtat men otroligt korkad upptäcker att han inte är är en riktig nisse blir chocken stor. Han beger sig till N.Y.C för att söka upp sin biologiske far. För en person som växt upp hos tomten och har vistats hela livet i en skyddad verkstad kan detta medföra en viss kulturchock. Frågan är nog om det inte är Buddy som chockerar världen men sitt hyperaktiva och oskulldsfulla beteende.

En mycket trevlig och rolig film. Den stora behållning med Elf är Ferrell i rollen som Buddy, han gör ungefär samma roll som i stepbrothers, dvs en korkad vuxen man. Tycker man detta är roligt är det bara tacka och ta emot. James Caan som spelar Buddys biologiske far är en skådis man tyvärr får se för lite av. Ingen kan spela irriterad så bra som Caan och han får rikliga tillfällen att vara just irriterad i filmen. Att Elf inte klafsar runt i idel sliskigheter är också skönt något som annars hör genren till. Enda plumpen i protokollet skulle möjligtvis vara Zooey Deschanel som har en sömngångaraktig spelstil men hon sjunger åtminstone vackert.

Regi: Jon Favreau

Betyg: 8/10

Mastodontfilmer är något jag i många fall är tveksam till att titta på av den anledning att de är så otroligt trista. Bara någon nämner Lawrence av Arabien eller De tio budorden får jag tristessångest. Det finns dock några undantag och Dr Zjivago är ett. Berättelsen utspelar sig åren kring den ryska revolutionen. Den unge Yuri Zjivago blir inblandad i ett kvintettdrama mellan tre män och två kvinnor. Kvinnan som männen traktar efter är den unga sömmerskan Lara. Egentligen skulle man nog kunna skriva hur mycket som helst om filmen men det får räcka med att konstatera att filmen är otroligt vacker, har bra skådespelare ( Omar Sharif, Rod Steiger, Julie Christie och Geraldine Chaplin) och är en gripande film där jag verkligen bryr mig om karaktärerna. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta av en stabil film som trots sina 190 minuter aldrig blir tråkig. Varför inte toppbetyg? Regissören är kanske lite för förtjust i ett övertydligt bildspråk, t.ex när Lara mister oskulden, vilket gör att jag får himla med ögonen ett par gånger. Vill också tillägga att filmusiken av Maurice Jarre är inget annat än fantastisk.

Regi: David Lean

Betyg: 9/10

The Thing from another world (1951 USA)

Den första filmatiseringen av Campells novell Who goes there ? gjordes när det kalla kriget pågått i några år och det märks verkligen. Nu är det millitärer som är filmens hjältar och vetenskapen har inte mycket att erbjuda till skydd mot mordiska utomjordlingar. Ja egentligen har man skrivit om hela orginalhistorien det enda man behållt av orginalberättelsen är ett kraschat tefat med en ondsint pilot.

I Anchorage får kapten Hendry en order om att bege sig till en forskningsstation i Arktis. Väl framme upptäcker han att ett tefat har störtat. Vid undersökningen och försöket att frigöra farkosten sprängs skeppet men man hittar dess passagerare frusen i isen. Tefatspiloten fraktas till basen och läggs i ett förråd tills man vet vad hur man ska hantera fyndet. Millitären vill döda varelsen då den eventuellt utgör ett hot mot mänskligheten men vetenskapsmännen vill av naturliga skäl bevara piloten för vidare forskning. Det man inte räknat med är en ovanligt klantig vakt som lägger en ipluggad elfilt över isblocket med varelsen.

1951 års utomjording skiljer sig markant från både tidigare och senare versioner av den nedfrysta tefatspiloten. Här får vi stifta bekantskap med en ung och rakad James Arness det är nämligen självaste Zeb Machhan som spelar monstret. Monstret som ser ut som Frankenstens monster är inte någon shapeshifter. Varelsen härstammar från växtriket och lägger frön som utvecklas kopior. Om utomjordingen får tid och möjlighet kommer den att skapa en arme av själlösa kopior (kommunistskräck någon?). Näringen till denna process är naturligtvis blod.

Den här filmen gör ingen glad. Berättelsen är ganska trist och blir aldrig spännande. Den möjligheten torpederas effiktivt av filmens karaktärer som mest går runt och småskämtar även efter att varelsen vaknat till liv och hotar hela mänkligheten. Om man inte småskojar med varandra så flörtar man lite med de två kvinnor som är inskrivna i manus . Bortsett från monstret är nog den enda karaktären som sticker ut lite vetenskapsmannen Dr.Carrington. Han framställs lite som dramats skurk då han vill undersöka och försöka få kontakt med varelsen. Han avfärdas dock av basens övriga medlemmar och får kanske i filmen symbolisera den aningslösa och farliga vetenskapen. Hans karaktär dyker upp igen i 2011 års version av Campells roman.

The thing from another world är inte någon bra film möjligtvis kan den vara intressant om man vill se alla adaptioner av Who goes there ? men i ärlighetens namn kan man spendera sin tid på bättre sätt. Däremot minns jag att sinnesslöa tidningskritiker hyllade den här versionen när Carpenters The Thing kom 1982 och man jämförde de två versionerna.

Regi Christian Nyby

Betyg: 2/10

30 days of night ( 2007 USA )

När solen försvinner i en månad och den arktiska natten börjar i det lilla samhället Barrow, Alaska, isoleras staden från omvärlden. Samma dag  som det sista planet för säsongen lämnar staden tar en grupp vampyrer tillfället i akt och invaderar samhället. För de få som överler attacken är det en mycket lång natt som väntar.

Tackar! Det är så här vampyrer ska skildras åtminstone om man gillar skräckfilm. Jag har nästan helt lyft bort vampyrgenren från min filmradar då jag ledsnat på alla Lestat och Edward som befolkat de senaste årens vampyrboost.

30 days of Night är bra men det är tyvärr ett par saker som gör att filmen inte får högre betyg. Storyn är genealiskt i sin enkelhet  men man lyckas på något bakvänt sätt göra det hela ganska ospännande, filmen har potential att vara en riktig nagelbitare men av någon anledning så lyfter inte berättelsen åtminstone inte till de förväntningar jag hade.

Tyvärr så skulle filmen även mått bra av några andra skådespelare i huvudrollerna nu får vi dras med träbocken Josh Hartnett och den ganska intetsägande Melissa George vilket är synd. Trots dessa fadäser är detta den bästa vampyrfilmen de senaste decennierna anser jag. Har i och för sig inte sett alla vampyrfilmer  men Coppolas Dracula har jag tyvärr sett.

Regi: David Slade

Skådespelare: Josh Hartnett, Melissa George

Betyg: 7/10

The Thaw (2009 usa)

En grupp forskare i Arktis hittar kadaveret av en mammut i en glaciär som smält pga växthuseffekten. Oturligt nog för mänskligheten bär mammuten på parasiter som överlevt nedkylningen och nu vaknar upp. De lägger ägg i värdkroppen och resutatet blir spyor och blod (det är en skräckfilm). Forskarna måste nu stoppa parasiten innan den tar sig till bebodda trakter.

Efter ha sett filmen kan man tro att den är gjord av miljöaktister som vill varna oss tittare för växthuseffekten.Man tar alla chanser i filmen att ondgöra sig över människans negativa påverkan av miljön. Det kan vara bra med budskap i filmer men det blir lite tjatigt och fjantigt när budskapet  hamras in, men filmen är kanske gjord för ovetande amerikaner och ledarskribenten i Nya Wermlands Tidningen som envetet håller fast vid att klimathotet är en bluff.  Lite halvtrist film som aldrig riktigt lyfter.

Regi: Mark A. Lewis.

Skådespelare:  Val Kilmer, Alexandra Staseson

Betyg: 2/10

Whiteout (2009 usa)

Dagarna innan den amerikanaska forskningsstationen i Antarktis skall stänga inför vintern får stationens  sheriff Carrie ett lik på halsen. Det blir en kamp mot klockan för Carrie att hitta mördaren innan stationen stängs.

Ännu en jaha film med Kate Beckinsale. Det är åtminstone ett fall framåt för henne jämfört med de erbarmliga Underworld filmerna där tydlingen en 4:a är på gång (pust). Whiteout bjuder inte på några större överraskningar vare sig i regi eller story, vem som är skurken räknar man ut efter 15 minuter. Miljön gör filmen bättre än vad den är, ett mordfall i Antarktis känns åtminstone lite fräscht. Filmen duger gott om man vill ha lite lättsam underhållning en halvtrist dag.

Regi: Dominic Sena

Skådespelare: Kate Beckinsale, Tom Skerritt

Betyg: 5/10