Mentiras y gordas (2009 Spanien)

Den engelska titeln på denna film är Sex, party & lies vilket ganska väl beskriver handlingen. Då jag har tillgång till en spanskalärare på jobbet bad jag henne översätta Mentiras y gordas och då fick titeln en helt annan innebörd nämligen Lögner och tjockisar! Nu kan man undra varför jag sätter mig och glor på en något obskyr spansk rulle där landets då blivande kulturminister stod för manus? Trogna läsare av bloggen har naturligtvis räknat ut att svaret är Ana de Armas.

Filmen utspelar sig i Alicante där vi får följa en grupp ungdomar som glufsar i sig droger, går på rave och har en hiskligt massa sex. Lögnerna står Armas för då hennes rollfigur Carola lägger an på bästa kompisens (vars namn jag glömt bort) kille och sätter på honom på en offentlig toalett. Han är i sin tur inte speciellt intresserad av någon av de två tjejerna om det inte rör sig om sex.

I filmens mitt har flertalet rollfigurer sex på olika ställen och filmen klipper mellan dessa sexscener och jag börjar undra över vad det är för film den arma Armas valt att delta i?  Tjockisen är f.ö Carolas väninna som efter att ha blivit dumpad av sin otrogne pojkvän  bekymrar sig över sin vikt. Carola, det falska stycket,  tröstar henne och försöker få väninnan att äta mindre glass.

Ja ni hör hur det låter – ännu en dikeskörning av Ana de Armas. Nåväl vi får väl hoppas att nästa film är bättre.

Regi:Alfonso Albacete, David Menkes

Betyg: 2/10

The Head ( 2020 Spanien m.fl)

När man på vårkanten anländer till forskningsstationen Polaris VI på Antarktis verkar det inte gått lugnt till för de forskare som övervintrat. Stationen är i en enda röra och man hittar massa lik både här och där. Tre personer saknas b.la projektets ledare den framstående forskaren Arthur Wilde som kanske har en lösning på den globala uppvärmningen. Även stationens läkare Maggie saknas till en början men hon hittas svårt traumatiserad. Hennes minne över vad som hänt är fragmentariskt och man försöker få henne att minnas vad som hänt. Johan som leder samtalet med Maggie är extra angelägen att hon ska minnas då den tredje saknade är hans fru.

Den här samproducerade serien med folk från hela Europa (och en Japan) var inte alls illa. Det påminner lite om ett Agatha Christie mysterium men då ute på frusna vidder istället för ett engelskt gods. Miljöerna med en ganska så mysig forskningsstation inbäddad i snö, is omgiven av ett arktiskt mörker gjorde mig förtjust då jag har en soft spot för snöfilmer. Bäst var att serien bara var sex avsnitt lång – perfekt för min smak då man nuförtiden har ovanan att dra ut på berättandet. Mysteriet är lagom klurigt och jag vill hela tiden glo vidare för att se vad som händer.

Upplösningen var tillfredsställande och egentligen är nog det enda jag kan klaga på skådisarna. Man har väl inte vaskat fram de främsta inom gebitet eller så kan det möjligtvis vara som så att det är en samproduktion och då kan möjligtvis ett och annat bli lite extra svårt när man ska agera tillsammans på olika språk.

Betyg: 7/10

Carmen & Lola (2018 Spanien)

Carmen ska gifta sig och förbereder sig för sin förlovningsfest. När hon arbetar med sin familj på den lokala marknaden stöter hon ihop med Lola som är avlägsen släkting till henne. De två tjejerna blir vänner och snart utvecklas vänskapen till något mer. De två är romer och homosexualitet ses tydligen här mer eller mindre som en sjukdom. Om tjejernas förhållande skulle uppdagas kommer det ta hus i helvete och det kommer det att göra  med besked.

Jag var ambivalent under titten av filmen. Samtidigt som den kändes lite hafsigt gjord och kanske inte var riktigt genomarbetad i manus blev jag berörd av tjejerna Lola och Carmen. Lola är den drivande av de två och försöker att skapa sig ett eget liv genom att studera och får Carmen att inse att livet är mer än att gifta sig och skaffa barn med ett eventuellt extraknäck som hårfrisörska vid sidan om.

Manuset är lite otydligt, det är oklara hopp i tiden mellan scener och jag kommer inte riktigt tjejerna in på livet något som förstärks av kameraarbetet. I många scener är kameran som en osynlig observatör, ibland får man med hela dialogen ibland får man tolka själv vad som sker då man inte hör allt som sägs. Det väcker en nyfikenhet hos mig samtidigt som jag ibland får stanna upp och tänka efter vad som händer. En del tittare kan nog bli avskräckta av denna berättarstil som påminner lite om en Dogmafilm.

Slutet är abrupt och först blev jag lite irriterad men det har växt i efterhand och jag blev tillfreds av att lämna Carmen och Lola där de var i livet. Om de har en framtid eller inte är upp till mig som tittare att bestämma. Det blev trots allt en fin liten film med två tjejer jag hejar på hela vägen till ett slut som är ovisst.

Regi: Arantxa Echevarría

Betyg: 7/10

Klaus (2019 Spanien)

Jespers pappa äger hela postverket och han är inte nöjd med sin son som bara latar sig dagarna i ända. För att få fason på pojken skickar han honom till staden Smeerensburg som ligger långt bort och långt norrut på en ogästvänlig ö, Om inte sonen lyckas få invånarna att skicka 6000 brev på ett år kommer Jesper bli arvlös. Det är ett omöjligt uppdrag då invånarna i staden hatar varandra och lägger all sin fritid på att jävlas med varandra. Jesper inser att han kommer bli arvlös men så träffar han skogshuggaren Klaus och saker och ting tar en helt ny vändning.

Klaus är kort och gott berättelsen om hur jultomten kom till och det är en sevärd film från Spanien, ett land man (jag) inte tänker på i första hand när det rör julfilmer. Biter man ihop och klarar de första mycket högljudda tjugo minuterna (varför ska alla skrika så fort det vankas tecknad film?) utvecklas Klaus till en fin liten historia som inte känns lika smetig som de vanliga julfilmerna. Jag blev positivt överraskad av filmen och tro på fan om det inte blev lite dammigt i rummet mot slutet.

Regi: Sergio Pablos, Carlos Martínez López

Betyg: 7/10

Por Un Puñado De Besos (2014 Spanien)

Sol har det inte lätt. Efter en svår depression orsakad av att hennes pojkvän dumpade henne samt smittade Sol med HIV har hon hållt sig undan det sociala livet. För att åtminstone komma lite på rätt köl sätter hon in en kontaktannons i hopp om att träffa en kille som bär på samma sjukdom. Sol får jackpot redan på sin första träff där hon möter webbdesignern Dani. Han är trevlig och ser riktigt bra ut och de två blir kära vid första ögonkastet, det Sol inte vet är att Dani seglar under falskt flagg och har helt andra intentioner – åtminstone till en början för vem kan motstå Sol då hon spelas av Ana de Armas?

Vi kan väl börja med vad som är bra med Por Un Puñado De Besos (ung. För en handfull kyssar). Det är trist nog inte så värst mycket nämligen förtexterna som var fantasifulla och fick mig till en början på rätt humör. Även Armas är bra även om hon får kämpa med en dialog som stundtals är så högtravande att jag storknar t.ex:

–”Du är ju alldeles blöt!”

-”Jag ville springa i regnet för att känna att jag lever”

Kanske möjligtvis beror den styltiga dialogen på dålig översättning men då liknande trams dyker upp ett flertal gånger under filmens gång fäller jag hellre än friar. Stundtals är det faktiskt så illa att jag till slut sitter och spänner mig innan någon öppnar käften för man vet inte riktigt vad som ska trilla ut ur skådisarnas munnar.

Filmen har också sin beskärda del av något man skulle kunna kalla för småmärkliga scener som t.ex ”hoppa i sängen av glädje” (vem fan gör det om man inte är med i Konungens återkomst?), eller jubelrop av en icke existerande folkmassa när Sol och Dani kysser varandra blir detta en film som av och till besöker kalkonernas förlovande land. Än värre är att Armas och Martiño Rivas (Dani) har noll kemi. MEN det går inte att komma ifrån att Armas är oerhört charmig i rollen som den något impulsiva och naiva Sol samt att filmen har en del fina scener där det faktiskt blev lite smådammigt i rummet men så är jag också svag för romantiska filmer.

Märkligheterna fortsätt även under eftertexterna. Filmen handlar som sagt om HIV men i eftertexterna väljer filmmakarna att göra reklam över att man ska donera pengar till diabetesforskning.  Inget fel i det men det kändes aningens malplacerat.

Regi: David Menkes

Betyg: 5/10

Down a dark hall (2018 Spanien)

Kit är en strulig tjej som har nått vägs ände. Hennes mamma övertalar henne att ta en sista chans och skriver in henne på en privatskola. Skolan är ett mindre slott som ligger isolerat ute på landsbygden. Kit tycker det är lite märkligt då man bara är fem elever och man koncentrerar sig bara på några få ämnen som bild, musik, matematik och lyrik. På ytan är alla eleverna struliga tjejer som mer eller mindre har dömt ut sig i den vanliga skolan men de har alla en speciell förmåga som gör de extra intressanta för skolans rektor Madame Duret. Rektorn har planer på att lyfta elevernas ”inre förmåga”  något också som sker med råge men framgången har ett pris.

Ibland plockar man bara en rulle utan någon närmare eftertanke på vinst eller förlust ur Netflix digra utbud och till en början verkade Down a dark hall höra till vinst kategorin även om Uma Thurmans (i rollen som Madame Duret) överspel och en snyfthistoria om en avliden pappa gjorde att varningsklockorna ringde lite svagt. Storyn var tillräckligt originell för att jag skulle fortsätta titta och filmen var lite mysryslig till en början. Hade jag däremot kollat in filmaffischen lite noggrannare hade filmen inte haft en chans till ett försök. För att locka till titt står det nämligen ”from the producers of the Twilight saga”, hade jag vetat det hade jag besparat mig en filmfinal där pekoralmätaren slog i botten. Skådisarna, miljöerna och till viss del storyn är ok men tvi vale för den sista halvtimmen.

Down a Dark hall är en försåtlig film som lockar in sina tittare och alldeles försent inser man att man kastat bort nittio minuter på ren och skär skit.

Regi: Rodrigo Cortés

Betyg: 2/10

Blind alley (2011 Spanien)

Förtexterna till dagens rulle hör till det märkligaste jag sett. Ana De Armas dyker upp i rutan iförd olika klädkreationer och ”dansar” till klämkäck musik. Frågor som rullar runt i min förvirrande hjärna är: Har jag av ett misstag råkat greppa en spansk buskis? Är det en latinsk version av Mazurka på sängkanten? Jag inser också med viss tillfredsställelse att jag dansar bättre än fröken Armas.

Jag biter dock ihop och i samband med att förtexterna slutar visar sig dessa ha en en viktig del i filmens vidare utveckling. Rosa (Armas) jobbar som städerska och drömmer sig bort. Hon går på olika skådespelarauditioner i hopp om ett annat liv och sent en kväll på väg hem från jobbet får hon ett samtal att hon gått vidare till nästa uttagning som danserska i en tv-show (och där kom förklaringen till förtexterna). Rosa behöver nu raskt tvätta sina scenkläder då auditionen är redan nästa morgon. Nöden har ingen lag och hon får gå till den slitna tvättautomaten som ligger på en bakgata. Därinne är det mörkt och murrigt och stället befolkas av obehagliga uteliggare och knarkare. Turligt nog kommer det in en snygg och trevlig kille som också har sena tvättvanor. Rosa verkar ha en riktigt turdag då hon både fått en jobbchans och kanske möjlighet till lite kärlek. Det sistnämnda skiter sig då hon gör misstaget att kolla in vad hennes nya bekantskap stoppat in i tvättmaskinen.

Blind alley är ett kammardrama som i stort sett utspelar sig på en tvättinrättning. Den blir aldrig speciellt spännande men å andra sidan är inte filmen tråkig och dryg 70 minuter försvinner ganska så snabbt. Regissören och manusförfattaren Antonio Trashorras är väl kanske inte den bäste och det finns en och annan scen i filmen som känns amatörmässig även manuset innehåller en och annan logisk vurpa men på det hela det en både lättsedd och lättglömd skräckis.

En rolig sak de hade med i manuset var att man försökte förklara Armas kubanska dialekt med att hon i en dialog berättar att hon emigrerat från Kuba. Jag lade inte märke till att hennes spanska lät annorlunda men för en spansktalande publik sticker troligen Armas dialekt ut.

Regi:  Antonio Trashorras

Betyg: 4/10

Sofias filmval hittar ni här

Fiffis filmval finns här

The Propaganda game (2015 Spanien)

Än en gång går resan till Nordkorea detta land som fascinerar mig så. Den spanska dokumentärfilmaren  Álvaro Longoria lyckas efter mycket om och men att få inresetillstånd till det slutna landet för att göra en dokumentärfilm.  Álvaro ledsagare/guide/övervakare, Alejandro Cao de Benos,  är även han spanjor men arbetar för Nordkoreas regering och fungerar som någon sorts goodwillambassadör för landet.

Till en början är det inte så mycket nytt, det är samma diskussioner och prat som det brukar vara i filmer och böcker om Nordkorea (personkulten, regler och förordningar, isoleringen från omvärlden etc) men efter en stund ändrar dokumentären karaktär. Man hör så mycket om landet i media men vad som är sanning eller inte är desto svårare att reda ut. Filmens namn The Propaganda game syftar på att även den fria världen ljuger och överdriver om situationen i landet. Det råder nog ingen diskussion om att Nordkorea är en diktatur av värsta sorten men om det sprids rena lögner och rykten om landet är risken stor att detta kan spela diktaturen i landet då de kan slå sina motståndare med lögn.

Flera saker jag hört och läst kommer till skam när jag ser dokumentären. Det har t.ex hävdats att huvudstadens tunnelbana är en kuliss men de filmklipp som  Álvaro visar från denna ger en bild av vad som verkar vara ett fullt fungerande kommunikationsnät. Andra saker som t.ex att hela staden ska vara nedsläckt på natten och att man bara får ha ett visst antal frisyrer visar sig inte stämma. Eller……..?

Kanske det är som så att man gjort vissa arrangemang likt en gigantisk potemkinkuliss och allt är ett skådespel för dokumentärfilmaren. Eller är det som så att även Álvaro går regimens ärenden? Det är tankar som ploppar upp i mitt allt mer förvirrande sinne efter jag sett denna dokumentär. Vad som är sanning och lögn blir alltmer grumligt ju mer jag funderar på filmen och det är kanske dess syfte – att visa att sanningen är mycket svår att finna.

Regi: Álvaro Longoria

Betyg:8/10

The Corpse of Anna Fritz (2015 Spanien)

Detta torde vara en film som faller Cecilia Johnsson (ordförande  LUF Stockholm)  i smaken. När den firade filmstjärnan Anna Fritz plötsligt dör hamnar liket som sig bör på bårhuset. Där jobbar Pau som skickar bilder på liket till sina kompisar. Sent på kvällen dyker kompisarna upp på sjukhuset för att kolla in liket IRL. Att påstå att besöket i bårhuset spårar ut är en underdrift i sammanhanget och snart har alla inblandade helt tappat kontrollen över händelseutvecklingen.

Filmen dras med ett stort problem och det är att de tre manliga huvudpersonerna är alldeles för sjuka i huvudet. Ok att hitta en människa utan några hämningar kan man kanske köpa men inte två. En förklaring skulle möjligtvis vara ordspråket lika barn leka bäst men det blev ändå lite val magstarkt för att jag ska kunna acceptera händelseutvecklingen. Jag hade lättare kunnat köpa konceptet om det varit bröderna från filmen Wrong turn som förvirrat sig in på bårhuset men nu är det som sagt tre till synes någorlunda normalt funtade (åtminstone på ytan) killar. Tar man sig förbi filmens första frånstötande tjugo minuter visar det sig att The Corpse of Anna Fritz utvecklas till att bli en stundtals riktigt rafflande thriller med en och annan ”hålla andan” scen. Det är en standard thriller men med ett öppning som troligen kan få de flesta att ångra att de inte valde en annan film till fredagsmyset.

Regi: Hèctor Hernández Vicens

Betyg: 5/10

Mindscape (2013 Spanien m.fl)

Mindscape utspelar sig i en nära framtid där det mesta är sig likt. Skillnaden är att man har utvecklat en apparat som gör att en del människor kan träda in i varandras hjärnor. Tekniken används till att bota trauman och lösa mordfall mao en blandning av Minority report och The Cell. Den ständigt stabile Mark Strong spelar den utbrände minnesdetektiven John Washington. Han har varit sjukskriven en längre tid men hans chef låter honom komma tillbaka till jobbet och ger John ett lätt jobb. Dottern i en rik familj har börjat hungerstrejka och det faller på Johns lott att lösa de psykiska knutarna för att få flickan att börja äta. Det till synes lätta fallet är dock mer komplicerat än vad John kunnat ana och till slut vet han inte längre vem han ska kunna lita på.

Det här var en ganska lättsmält historia som klarade sig nästan ända in i mål med äran i behåll. Storyn är intressant och filmen håller god fart utan några större svackor. Mark Strong är en skön skådis som alltid levererar och hans patient Anna spelas mycket bra av Taissa Farmiga (lillasyster till Vera Farmiga). Problemet är filmens final där manusförfattarna tappar bollen. Jag kliar mig i huvudet och tycker nog att filmens antagonist har gjort det lite väl krångligt för sig, ja tom korkat. Vidare tar filmen en vändning till innan eftertexterna som bara känns hoprafsad därför att någon (de amerikanska producenterna?) blev lite ängslig att filmen skulle sluta för mörkt. Det är synd,  för fram till finalen är Mindscape en underhållande bagatell som är värd att lägga några minuter på speciellt om man som jag gillar Mr.Strong.

Regi: Jorge Dorado

Betyg: 5/10

Beneath still waters (2005 spanien)

En stad skall fira 40 års jubileum. Staden är såpass ung beroende på att man övergav den gamla byn till förmån för ett dammbygge. Det man samtidigt gjorde var att begrava en del otrevliga hemligheter under vattnet som t.ex byn lokala satanister men nu har de kommit tillbaka och ska ta hämnd.

Brian Yuzna är lite av B-skräck filmernas mästare, det är lite si och så med skådespeleri, effekter och handling men hans entusiasm för projekten väger oftast upp filmernas brister.  Den här gången är dock resultatet minst sagt  förskräckligt. De stackars spanska skådespelarna (?) får lägga all sin energi på att uttala sina engelska repliker så utrymme för att skådespela finns inte.  Lägg sedan till en ovanligt korkad historia samt repliker som är så usla att man sitter och skrattar högt ja då har vi en riktigt dålig film. Skippa denna film och titta istället på Dagon eller Reanimator av samma regissör.

Regi: Brian Yuzna

Skådespelare: Michael McKell, Raquel Merono

Betyg: 1/10