Paranormal activity 5 (2015 USA)

Paranormal_Activity_The_ghost_dimension_PosterEn familj flyttar in i ett hus och man hittar en låda med en videokamera och massa kassetter. Kassetterna innehåller filmer på okänt folk. Vi arma satar som nu tragglat oss igenom de tidigare filmerna i denna evighetsserie (känns det som) känner naturligtvis igen personerna på bandet då det var de som var med om spökerierna i förra filmen. Naturligtvis börjar det spöka och naturligtvis får familjefadern (konstigt att det aldrig är mammorna) en ide att sätta upp kameror i hela huset för att dokumentera fenomenen.

Har man som jag varit dum nog att se de övriga filmerna vet vi hur det går och däri ligger dessa filmers problem: De är alltför lika. Det blir inte ens spännande eller rysligt. Jag vet att det kommer dyka upp ett  medium/präst som ska utföra någon rit för att fördriva demonen och jag vet att riten kommer att misslyckas. Inte av den anledningen att riten utförs fel eller att någon gör ett misstag utan därför att riter av detta slag alltid misslyckas så man kan ha lite skrik och gapande i slutet. Sedan är det dags att invänta nästa del i serien som får premiär lagom till nästa höst. En del innovativa spökerier är med i filmen men jag är numera ordentligt trött på konceptet. Or-dent-ligt trött.

Regi: Gregory Plotkin

Betyg: 2/10

Annonser

Tales of Halloween (2015 USA)

MV5BMjQwODQ1MTM1MF5BMl5BanBnXkFtZTgwODUwNzY5NjE@._V1__SX1857_SY859_Tales of Halloween är ett ganska passande namn  och val på en film till uppstarten av skräckfilmsveckan 2015. Den observante inser att det rör det sig om en antologifilm. Om jag inte räknat helt galet innehåller Tales of Halloween hela tio mycket löst sammanbundna historier. Berättelserna utspelar sig i en stad under  Halloweenfirandet. Staden verkar närapå vara en idealiserad version av den amerikanska småstaden. Invånarna verkar alla bo i villor som är inredda med en öppen brasa, det är prydligt i hemmen, gräsmattorna välklippta och trädgårdarna smakfullt pyntade med allehanda Halloweenattiraljer. Under ytan sjuder det dock. Vi får träffa på seriemördare, dödliga pumpor, demoner, häxor och spöken.

Berättelserna är inte speciellt skrämmande kanske mycket av den enkla anledningen att de är så korta att det blir svårt att bygga upp en stämning. Karaktärer och en plot (gärna med en liten tvist) ska hinna rivas av inom loppet av tio minuter. Det säger sig självt att man inte har tid över för lite finlir. Det var nog bara en historia som var lite ryslig resten hamnade nog mest i facket för blodig komediskräck. Genomgående lutar filmen mer åt det komiska hållet och mina tankar vandrar till den gamla tv-serien Tales from the crypt. Filmen har kryddats lite extra då man stoppat in en hel del kändisar och skådisar från skräckfilmsgenren i de flesta rollerna. Det är inga stora namn men man känner igen många ansikten. De mest kända torde vara John Landis och Adrienne Barbeau, den sistnämnde gör ett inhopp som radiopratare i en blinkning till Carpenters The Fog.

Om nu inte Tales of Halloween vore så blodig skulle den nog kunna klassas som en skräckis för yngre tonåringar (men med facit på hand vet jag att seriemördare och annat slafs är vardagsmat för dagens lågstadieungar men jag kan väl få låtsas att föräldraansvar fortfarande existerar i dagens Sverige?). Jag hade en mysig stund och trivdes med den snygga scenografin och det höga lite uppsluppna tempot men filmen är mer roande än bra.

Regi: Elva olika kockar är inblandade i den här skräckstuvningen.

Betyg: 5/10

Fiffi tar en tur till Västindien och Sofias film innehåller b.la en inoljad saxofonist.

Tre filmer som tappar mot slutet.

Allt som oftast ser man en film som som önskar hade varit lite kortare av den anledningen att det ballar ur mot slutet. Antingen blir det för mycket av det goda eller så har filmmakarna svårt att få till ett bra avslut. Exemplen är många men som av en händelse såg jag i rask takt tre filmer där jag till en början satt och nickade gillande för att finna mig sitta och skaka på huvudet mot slutet.

originalNot safe for work (2014 USA)

Den här filmen har ett upplägg jag gillar. Tom Miller får kicken från sitt jobb på en stor advokatbyrå. Han återvänder till jobbet efter stängningsdags då han glömt sin mobil. Helt ensam är han inte utan finner sig inlåst på kontoret med en mördare. Det blir en katt och råtta lek under ca nittio minuter och till en början är det riktigt bra.

När det blir dags för finalen tar man till en tvist för mycket och dramat tar en vändning som inte jag inte blev så förtjust i. Det hade varit lättare om man hållit det hela simpelt och litat på spänningen och blandat in mindre hjärna i filmen.

Regi: Joe Johnston

Betyg: 5/10

Ah6d3HKGTSUq06N2GWfpGXFMljThe Killer (1989 Hong Kong)

Ah Jong är en mycket duktig lönnmördare. Under ett uppdrag skadas en kvinna under skottlossningen. Ah Jong får samvetskval och känner att han måste gottgöra offret. I samband med det nyfunna samvetet försöker han gå i pension något som är svårare än vad man kan skulle kunna tro. Dels är polisen honom hack i häl och hans arbetsgivare vill se honom död.

Inget fel på story eller action här. Full fart men mot slutet blir det alldeles för mycket fart. Finalen utspelar sig i en kyrka och det blir närapå skrattretande med alla skurkar som kastar sig i vägen för den träffsäkre lönnmördarens kulor. Våg efter våg av underhuggare springer blint mot sin undergång och det blir bara tröttsamt till slut men fram till dess är filmen klart rekommendabel.

Regi: John Woo

betyg: 6/10

american-haunting-version2-movie-posterAn American haunting (2005 Storbr)

En konflikt med en granne gör att att bonden John Bell drar på sig en förbannelse. Dottern i familjen verkar ha blivit besatt och familjen står handfallen.

American hauting utspelar sig under 1800 talet ute på den amerikanska landsbygden. Filmen har en skön mysryslig stämning och är på det hela välgjord med både Donald Sutherland, Sissy Spacek och James D’Arcy i rollistan. Upplösningen är dock allt annat än välgjord. Filmmakarna är för smarta sitt eget bästa och rubbet utvecklas till något som bäst kan liknas med ett barnförbjudet avsnitt ur Scooby doo.

Regi: Courtney Solomon

betyg: 4/10

Ouija (2014 USA)

ouija-movie-posterNär Laines bästa kompis tar självmord anar hon ugglor i mossen och undersöker varför väninnan valde att hänga sig. Spåren pekar mot ett ouijabräde och Laine försöker tillsammans med några kompisar få kontakt med självmordsoffret. Klart att de får kontakt med den andra sidan men inte med rätt ande och då det är en skräckis är det i sedvanlig ordning dags för folk att trilla av pinn.

Ouija är en vad jag kallar en typisk popcornskräckis. En relativt välproducerad film gjord utan större finess. Det är våldsamt men inte för våldsamt av den anledning att filmen ska kunna passera PG-13 gränsen i USA. Vidare är filmen fullproppad med jump-scares så att publiken ska hoppa till i stolarna och få nöjet att skrika kollektivt i biomörkret. Jag kan ge filmen credit för att den har några genuint rysliga scener. Seansen när de försöker få kontakt med kompisens ande är välgjord och man har lagt till ett och annat trix med ouijabrädet som höjer skräckstämningen en aning men på det stora hela är det ”buisess as usual”.

Filmen är inte dålig men å andra sidan inte heller speciellt bra. Filmens syfte är att casha in några miljoner för att sedan bli bortglömd och jag har redan så smått börjat glömma delar av storyn då det var ett par veckor sedan jag såg den.

Regi: Stiles White

Betyg: 4/10

Clive Barker: Coldheart Canyon

9780061769054Filmstjärnan Todd Pickett börjar oroa sig för sin karriär. Han är väl inte direkt Oscarsmaterial utan lever mer på sitt utseende och charm. Åldern börjar så smått sätta sina spår i Todds ansikte så botemedlet blir att boka in en tid hos en plastikkirurg Ingreppet går fel och skådespelarens ansikte är förstört. Todd beslutar att gömma sig undan allmänhetens ögon och genom sin agent hyr han ett stort hus som har varit övergivet i många år. Todd fördriver tiden med att dricka och deppa men en kväll stöter han ihop med en ung kvinna i huset. Kvinnan heter Katya Lupi och var en firad filmstjärna under 20-talet. Hon hävdar att hon bott i huset under alla år men det som är mest märkligt med skådespelerskan är att hon lyckats behålla sin ungdom.

Barker är en märklig författare. Han balanserar hela tiden på gränsen till att hans historier ska gå överstyr och bli lite löjliga men lyckas allt som oftast hålla sig på rätt sida om den osynliga gränsen. Som författare verkar han inte heller backa för något och ordet överdrift existerar inte i hans vokabulär. Coldheart canyon svämmar över av spöken, hybrider, sexorgier, förtrollade rum, djävulens fru Lillith, änglar och (som vanligt när det rör sig om Barker) en himla massa könsorgan och kroppsvätskor. Konstigt nog så funkar det och fråga mig inte varför det kan bero på att Barker går till sådan överdrift och drar på så stora växlar att jag som läsare helt enkelt kapitulerar inför orkanen av ideer och händelser som slår emot mig.

Coldheart canyon är en tjock bok (ca 700 sidor) och hade mått bra av att redigerats. Den startar sakta och det tar tid innan vår huvudperson hamnar i det olycksaliga huset och möter Katya Lupi. Trots den långa uppstarten blir det aldrig tråkigt, det är en ganska roande läsning om Hollywood och jakten på evig ungdom. När spökena väl träder fram och den underhållande karaktären Katya Lupi tar plats på scenen ökar berättelsens tempo och kör på i full fart hela vägen in i mål – nästan. Barker verkar ha ett problem med att avsluta sina böcker för när jag tycker att Coldheart canyon är klar är det faktiskt över hundra sidor kvar. Hundra för berättelsen meningslösa sidor om ni frågar mig.  Författaren gjorde någon liknande krumbukt i Den Blodbestänkta väven och till viss del i De fördömdas spel. Det kan nog vara som så att Barker behöver en något mer bestämd redaktör.

Trots detta är boken läsvärd även om Barker kör vidare i samma gamla hjulspår med begär och åtrå som den drivande kraften men hans fantasi råder det ingen brist på även om jag gärna sluppit en och annan lite väl grafisk beskriven scen av sexuell art, pryd som jag är.

3 X Skräck

Så mot årets slut gör jag ett litet uppsamlingsheat på några skräckisar som inte är några höjdarfilmer men helt ointressanta är de inte.

Ravenous_ver1Ravenous (1999)  Ett fort som ligger avsides i vildmarken är befolkat av avdankade militärer som bara låter tiden gå. En dag kommer det en utmärglad man som med sina sista krafter släpat sig till fortet. När han återhämtat sig får soldaterna en hisklig historia serverad som rör nybyggare och kannibalism. Fortets befälhavare ser chansen att göra något vettigt av den torftiga tillvaron och anordnar en räddningsexpedition. Nu är det så att mannens berättelse inte är hela sanningen, det är ett och annat han inte berättat.

Ravenous har en diger rollista med b.la Robert Carlyle, Guy Pearce och Jeffrey Jones. Den har också Damon Albarn som står bakom filmens musik och det var inte lika lyckat då det tidvis låter som att Rednex ligger bakom soundtracket. Något som sänker skräckfilmskänslan. Filmen har även lite svårt med tempot och berättelsen är av och till lite stillastående. Till Ravenous fördelar hör att storyn är intressant då den har kopplingar till Wendigomyten samt filmens miljöer och skådisar som är mycket bra.

Betyg: 5/10

6845The Ouija experiment (2011) Tydligen kan man göra en film för 1100$ om man ska tro IMBD. Att filmen är billig märks inte. Visst, det är handkamerafilmat och skådisarna är hellre än bra men i övrigt står sig filmen ganska väl i konkurrensen. Fem vänner träffas för att på skoj testa ett i ouijabräde. Att det skulle fungera och att man skulle komma i kontakt med andevärlden på riktigt var något de inte kunnat ana.

Regissören Israel Luna (vars nästa film heter Kicking zombie for Jesus och har b.la filmen Ticked-Off Trannies with Knives i sitt C.V. Två filmer som med stor säkerhet kommer dyka upp på den här bloggen) har en känsla för skräck. Han vet hur man bygger upp scener som ger lite ryslig stämning och slösar inte med tröttsamma jump scares. En positiv överraskning och helt ok om man nu bara står ut med de usla skådisarna.

Betyg: 4/10

XLRATOR_14-WW-artworkBanshee chapter (2013) Om man tar en rejäl portion X-files tillsätter lite Lovecraft och blandar med lite konspirationsteorier får man Banshee chapter. Reportern Annes vän James har försvunnit spårlöst efter att han har undersökt rykten om att armen testar en okänd drog på människor. Efter lite grävande hittar hon ett spår som innehåller s.k nummersändare, övergivna laboratorier i öknen samt en halvgalen författare.

Den klart intressantaste filmen i dagens trio. Välgjord, välspelad och en intressant story. Filmen kunde dock ha varit lite rappare i sitt berättande för den segar till lite både här och där. Lagom småspännande med en och annan tvist i historien och det är alltid trevligt att återse Ted Levine (Silence of the Lambs).

Betyg: 5/10

Ringu (1998 Japan) vs. The Ring ( 2002 USA)

ringuFör sisådär en tio år sedan ”upptäckte” folk att det gjordes skräckfilm i Asien. Amerikanarna som inte kan läsa undertexter köpte upp en hög med filmrättigheter och började producera sina egna versioner av asiatiska skräckfilmer. Idag kollar jag lite närmare på den första skräckfilmen jag såg från Japan samt dess amerikanska motsvarighet.

En släkting till en journalist har dött under mystiska omständigheter. Reportern börjar luska i historien och spåren leder till en vandringssägen som rör ett mystiskt videoband. Enligt myten dör den som sett bandet inom sju dagar. Reportern följer sin avlidna släktings göranden under den senaste veckan och visst hittar hon videobandet och visst visar sig förbannelsen att stämma. Nu har journalisten sju dagar på sig att bryta förbannelsen och för att höja insatserna råkar även hennes son att se filmen.

(2002) The Ring Opt 22002 kom så en amerikansk remake av den japanska filmen. The Ring blev en succé och inledde den skräckfilmsvåg från Ostasien som tyvärr har vattnats ur vid det här laget. Tidigare har jag ansett filmerna Ringu och The Ring vara likvärdiga men efter en titt back to back är jag tvungen att ändra mina åsikter radikalt. Båda filmerna har ett bra och originellt manus som när man såg dem för första gången kändes innovativt och fräscht i övrigt skiljer sig filmerna åt en hel del.  Ringu är nästan att likna vid en detektivhistoria med övernaturliga inslag. Vi får följa reporterns jakt på sanningen och det är först mot slutet som det hettar till lite. Skådisarna är inte de bästa, de är lite stela och känns obekväma i sina roller. Finalen där förbannelsen realiseras är dock bland det rysligaste jag sett och slår sin amerikanska efterföljare på fingrarna. Däremot har Ringu ett mycket svagt slut och det känns som att man inte riktigt visste vart man skulle ta vägen med sin historia.

4_ Ringu - TV Scene 1

The Ring är däremot en skräckhistoria med inslag av deckargenren. Regissören håller oss tittare på halster filmen igenom då man hela tiden strösslar med olycksbådande händelser och varsel. Detta gör att man aldrig riktigt kan slappna av. Förklaringen till förbannelsen tilltalar mig mer än originalets. Skillnaderna är inte stora men det är i detaljerna där The Ring vinner över sin förlaga. The Ring är helt enkelt en mer tight historia som håller samman avsevärt bättre än sin förlaga. Ringu känns mer som en ide man filmatiserat medan The Ring är en färdig produkt. Nu kan iofs filmens budget spela en viss roll. Ringu: 1, 2 milj $ vs. The Ring: 48 milj $.

the-ring-watching-the-video

Har man inte sett någon av filmerna rekommenderar jag verkligen The Ring för en garanterat ryslig stund framför tv:n. Glöm bara inte att stänga av appareten efter att filmen slutat. Myrornas krig kanske man vill undvika speciellt efter att ha sett The Ring.

Vad Fiffi tycker om The Ring kan ni läsa här.

Regi: Ringu:Hideo Nakata

Betyg: Ringu: 5/10

Regi: The Ring: Gore Verbinski

The Ring: 9/10

True blood (2008 – USA)

True-BloodDen här tv-serien från HBO är en av anledningarna till att det inte blivit så värst mycket filmtittande på senaste tiden. När den hade premiär 2008 såg jag ett par tre avsnitt och var inte värst imponerad. Jag tyckte att serien mest gick ut på att visa så mycket naket som möjligt. Då den handlade om vampyrer som var uttjatade redan 2008 var mitt intresse för serien inte det största.  Min dotter tittade dock vidare och har av och till hävdat att serien tar sig. Skam den som ger sig och för en månad sedan gjorde jag slag i saken och gav True blood en ny chans och efter en tre/fyra avsnitt var jag ohjälpligt fast.

True blood utspelar sig i den fiktiva staden Bon Temps som ligger i djupaste södern. Berättelsen startar en tid efter att vampyrer har gjort sin exsistens känd för mänskligheten. På pappret utgör de ingen fara för oss människor då ett syntetiskt blod som ersätter mänskligt blod har framställts i Japan. Men naturligtvis smakar den äkta varan avsevärt bättre. Seriens huvudperson är servitrisen Sookie Stackhouse (ett namn som jag av någon anledning irriterar mig på) som har telepatiska krafter. Hon inleder ett förhållande med den till staden nyinflyttade vampyren Bill, sedan rullar historien på i en salig blandning av övernaturliga varelser, sex, våld och en massa blod.

Varje säsong är uppbyggd som en klassisk såpa. Det finns en huvudstory och parallellt med denna löper det en handfull sidohistorier. Första säsongen är som brukligt lite trevande men efter att alla huvudkaraktärer har introducerats sätter det full fart i och med säsong två. Bon temps ger intrycket att vara rena nexuset för allehanda övernaturligheter. I staden (hålan?) som har ca 2500 invånare samsas det älvor, vampyrer, varulvar, panterfolk, skinwalkers, shapeshifters (de två sistnämnda skiljer skiljer sig tydligen åt), och häxor med vanligt folk. Ett annat fenomen är att alla verkar vara överkåta i den amerikanska södern för jag har aldrig sett så mycket gökande i en serie med undantag för den svulstiga tv-serien Spartacus.

Nu tittar jag inte på True blood för att se massa folk rulla runt i sänghalmen, då det är bland det tristaste man kan se på film tätt följt av bröllop och begravningar. True blood är helt enkelt en effektiv och mycket underhållande såpa där man lyckas bygga upp dramatiken väl. Varje avsnitt avslutas mer eller mindre med en rejäl cliffhanger, något som gör att man vill se ett nytt avsnitt på stört – man vill ju veta hur det går. Tempot är precis lagomt och man har lyckats väl med att skapa karaktärer och inte karikatyrer. Det sistnämnda gäller speciellt vampyrerna som är individer och är avsevärt mer intressanta som personer än sina motsvarigheter i Twilight. Skådisarna är överlag bra med vår egen Alexander Skarsgård i rollen som den svenske vampyren Eric Northman som min personliga favorit (det talas lite lustig svenska av och till i serien). Även Evan Rachel Wood gör ett kort men minnesvärt inhopp som mentalt obalanserad vampyrdrottning där problem med skatteverket inte gör hennes liv lättare. Mot slutet av säsong tre började det dock kännas lite tjatigt, för hur många gånger skulle Sookie och Bill göra slut för att sedan bli tillsammans igen (för att ha utdraghet försoningssex – gäsp) och kunde inte Sookies väninna Tara och barägaren Sam bestämma sig för om de skulle vara ett par eller bara KK? Genidraget var att hoppa ett år framåt i tiden mellan tredje och fjärde säsongen och vips kändes True blood fräsch igen. Jag närmar mig nu femte säsongen med stormsteg där Rutger Hauer tydligen dyker upp och som tur är kan man se serien på digital TV då den sjätte och senaste säsongen visas nu i sommar på Canal digital. Något jag ser fram emot.

The Pact (2012 USA)

pact1Motvilligt efter en vädjan från sin syster Nicole reser Annie till föräldrahemmet för att hjälpa systern med bestyren inför deras mors begravning. När Annie anländer finner hon att systern är spårlöst försvunnen och har lämnat sin dotter kvar hos barnvakten. Annie börjar undersöka systerns försvinnande och anar att övernaturliga makter har ett finger med i spelet . Kan det vara mamman som kommit tillbaka från de döda eller något annat?

The Pact börjar som en skräckfilm men slutar som en thriller. Ibland funkar den genreblandningen bra (Sinister) ibland inte (What Lies Beneath). När det görs bra blir de övernaturliga inslagen som grädde på moset till en redan spännande berättelse, när det inte funkar så känns det mer som en nödlösning för att lösa manusmässiga problem och berättelsen skaver. I The Pact fungerar mixen mellan thriller och spökerier väl främst för att de övernaturliga inslagen presenteras ganska tidigt i filmen så man vet vad det rör sig om. Huset där dramat utspelar sig är en ruggig liten skapelse med bruna tapeter och labyrintliknande korridorer men det sistnämnda är nog mest en illusion skapad av kameramannen. En lagom spännande film med en ganska klurig historia som duger bra för stunden.

Regi: Nicholas McCarthy

Betyg: 6/10

3 x Found footage/handkamera

I skräckfilmernas värld finner jag att jag dras till den s.k found-footage genren. Det finns något lockande över den dokumentära känslan och jag sugs in i berättelsen. Nu ska man kanske inte tänka efter för mycket när man ser filmer av det här slaget för vem skulle göra sig besväret att filma när man jagas av monster, mördare eller zombies.  De mest kända filmerna i genren torde vara Paranormal activity samt The Blair witch project. Naturligtvis överproduceras det filmer i genren. Då det rör sig om skräckfilmer för man vada bland massa skit innan man hittar guldkornen.  Här följer tre stycken filmer som åtminstone var acceptabla.

lost-coast-tapes-The lost coast tapes

En avdankad journalist ser sin chans till comeback när han får kontakt med en jägare hävdar att han har dödad en Sasquatch och har kroppen kvar. Journalisten samlar ihop ett team som ska åka till platsen för fyndet. Tanken att avslöja bluffen lockar för att det skulle röra sig om ett autentiskt fynd finns inte i journalistens sinne.

Filmen vinner mycket på miljön då skogarna känns hotfulla. Manuset har en bra ursäkt till att låta kameran gå. Skådisarna funkar bra och dialogen är underhållande. Skräcken är krypande och det är först mot slutet som filmen verkligen tar fart. Tyvärr är finalen allt annant än tillfredställande.

Betyg: 4/10

11_apartment143Apartment 143

Här har vi en spansk film där man talar engelska. Ett grupp forskare ska undersöka en lägenhet där det spökar. Hemsökelsen verkar koncentrera till familjens tonårsdotter och forskarteamet börjar fundera om något i familjens förflutna kan kopplas i hop med spökerierna.

Det finns gott om hoppa till scener här och om man finner spöken ruggiga blir man nog lite skrämd. Har man som jag sett många skräckisar känns filmen lite blase´och förutsägbar. Om man däremot är obekant med genren kan man nog känna sig en aning skrämd när eftertexterna rullar. Det var åtminstone en scen som fick mig att hoppa till riktigt ordentligt.

Betyg: 5/10

Evidence-2011-Movie-PosterEvidence

En grupp ungdomar åker korkat nog till skogs för att campa. En ide som alltid är dålig i dessa sammanhang. Intiativtagaren till resan vill göra en dokumentär om en av sina vänner som är med på trippen. Första natten i skogen hör man mystiska ljud och fenomenen intensifieras den andra natten. När man till slut bestämmer sig för en tidig hemfärd mot civilisationen är det försent.

Bortsett från att jag irriterade mig på huvudpersonen som är en osympatisk jävel var  Evidence klart sevärd. Filmen tar en mycket oväntad vändning den sista halvtimmen och utvecklar sig till något helt annat än vad jag trodde. En del kan nog störa sig på händelseutvecklingen men jag fann den intressant. Dock är det den här filmen av dagens tre som minst motiverar varför man ska låta kameran gå, något som gör att slutresultatet känns lite krystat.

Betyg: 6/10

Filmspanarna – Tema snö. ALIM: The Shining (1980 USA/Storbr)

Månadens tema från Filmspanarna är snö. Då passar det bra med en film där en stor del av handlingen utspelar sig i ett snötäckt hotell. Ja snötäckt och snötäckt. P.g.a regissörens Stanley Kubricks motvilja att flyga fick filmen spelas in i England ett land som kanske inte direkt är känt för sina snörika vintrar. Snöproblemet löstes med några ton salt. The Shining är baserad på boken med samma namn av den inte helt okände författaren Stephen King. King var inte speciellt nöjd över filmversionen vilket jag kan förstå då Kubrick gjorde en alldeles egen tolkning av Kings berättelse men vilken tolkning!

Jack Torrance är en författare som  i väntan på sitt genombrott lyckats skaffa sig ett ovanligt jobb. Han ska vakta ett stängt hotell i Klippiga bergen under vintern. Tanken är att han ska hålla igång värmen och göra småreparationer under vintern så hotellet kan öppna sina portar utan några större problem när gästerna återkommer till våren. Med sig har Jack sin familj; frun Wendy och sonen Danny. Danny har psykiska förmågor och tack vare dessa märker han ganska snabbt att saker och ting inte står rätt till på hotell Overlook. Fastigheten kryllar av spöken som försöker övertala Jack att döda sin familj. När snön kommer isoleras familjen och är utelämnade till varandra och hotellet.

Som sagt det är salt Nicholson pulsar i och inte snö. Det var tydligen så varmt på inspelningen att folk höll på att krevera av hettan. Men de ser åtminstone ut att frysa i filmen.

Egentligen borde jag inte tycka om The Shining. Kubrick har jag aldrig varit speciellt förtjust i. Hans filmer är helt enkelt för överarbetade och ofta lite småtrista och ibland t.o.m fjantiga då Kubrick gärna går till överdrifter när det rör sig om hur hans karaktärer agerar. Jack Nicholson hör verkligen inte till mina favoritskådespelare då han bara kan spela en roll, nämligen sig själv. Shelley Duvall är småjobbig i sin hysteri och själva filmen är inte speciellt skrämmande. Vad är det då som gör att jag älskar filmen så mycket och kan se den om och om igen?

För det första är filmen så otroligt snygg. Hotellet Overlook är fantastiskt med sina heltäckningsmattor, gigantiska kök, balsal och stora lobby. Kubrick skickade ut sina medarbetare som kollade upp hotell i USA och Kubrick satte sedan samman de bästa bitarna från olika hotell för att skapa Overlook. Kamerarbetet och ljudet är i topp och jag kan med lätthet plocka ut ett tiotal scener ur filmen där jag bara njuter av att se hantverket. Allt detta kan man tacka Kubrick och hans perfektionistiska vansinne för. T.ex tog en scen där Nicholson kastar en boll i hotellets lobby flera dagar att filma då Kubrick aldrig blev nöjd. Han ville att bollen skulle träffa kameralinsen på tillbaka-studsen. Scatman Crothers som spelar hotellets kock bröt ihop vid ett tillfälle efter oändliga tagninga och frågade gråtandes Kubrick vad regissören vad ute efter.

Vad jag förstått har denna scen rekordet i antalet omtagningar: 148 gånger!!

Nicholsson och Duvalls samspel gnisslar filmen igenom. De känns inte som ett par för fem öre ja hela familjen Torrance är det närmaste en ickefamilj man kan komma. Nicholsson är mer eller mindre galen redan i första scenen och Duvall är mer eller mindre hysterisk redan från start. För att få Duvall i den rätta sinnesstämningen så såg Kubrick till att vara otrevlig mot henne. Han drev henne nästan till ett psykiskt sammanbrott bla började skådespelerskan att tappa håret av all stress. I en kort sekvens i The making of The Shining ser man skådespelerskan bryta ihop. Kubrick muttrar: ”Visa henne ingen sympati.” På något bakvänt sätt fungerar skådespelarnas märkliga insatser. Då de redan från start inte verkar passa ihop skaver berättelsen och jag väntar bara på en explosion redan från start och jag inser nästan på en gång att familjen Torrance är dömd till undergång. Deras emotionella och något märkliga utspel ger en märklig kontrast till det på ytan prydliga och välordnade hotellet. Robin Williams, Robert de Niro och Harrison Ford var alla uppe för diskussion i rollen som Jack Torrance men de avfärdades alla av Kubrick. De Niro var inte galen nog och Williams var för galen. Filmen hade blivit något helt annat med någon av dessa herrar i huvdrollen. Om den blivit bättre vet jag inte men speciellt rädd blir jag inte för Nicholsson han är mest underhållande i sitt överspel. Jessica Lange var i åtanke i rollen som Wendy Torrance men Kubrick kanske kände att han inte kunde driva henne lika lätt till vanvett.

Danny Lloyd som spelar sonen med psykiska krafter gjorde bara en film till. Numera är han i 30-års åldern och jobbar som lärare. Han insåg att han medverkat i en skräckfilm först när han var 13 år.

The Shining har alla möjligheter att bli en fantastisk rysare; Isoleringen, ett stort tomt hotell, spöken och en familj som bryter samman. Tyvärr lider filmen av att den är för bra för att vara en skräckfilm. Jag sitter och njuter av varendra ruta, kollar in detaljer, lyssnar på det fantastiska soundtracket och glömmer helt enket bort att jag bör vara rädd. The Shining är som en bra låt man aldrig tröttnar på att höra. Jag vet inte hur många gånger jag sett filmen men så fort eftertexterna rullar blir jag sugen på att se om filmen. The Shining blir än mer intressant då filmen är vidöppen för tolkningar. Kubrick har hela tiden hävdat att det kort och gott är en spökhistoria. Det har dock inte hindrat andra från att tolka filmen b.la bloggkollegan Voldo.

En teori är att allt sker i Jacks sinne. Så fort han ser ett spöke är det speglar inblandade. Kan det var hans eget sjuka psyke han ser?

Det är ingen hejd på alla teorier om filmen och dess verkliga innebörd. Övergrepp på den amerikaska urbefolkningen, förintelsen, numerologi, sonen Danny ligger bakom allt etc. etc. Flera av teorierna har samlats i en dokumentär Room 237 som jag hoppas kunna se inom kort. Tidningen Empire hade även nyligen en lång artikel om The Shining så sista ordet om vad filmen egentligen handlar om är nog inte sagt än. Personligen nöjer jag mig med att det är en otroligt bra (kanske för bra) spökhistoria – no moore no less.

En annan teori är att Kubrick ”erkänner” i filmen att han stod bakom den fejkade månlandningen. Dannys tröja och heltäckningsmattan är ett av många ”bevis” i filmen.

Regi: Stanley Kubrick

Betyg:10/10

Andra filmspanare som bloggar om snö är följande:

Except Fear:

Fiffis filmtajm:

Flmr filmblogg:

Fripps filmrevyer:

Har du inte sett den:

Have you forgotten:

Jojjenito:

Mode+film:

Rörliga bilder och tryckta ord:

The Velvet Café:

The Apparition (2012 USA)

Ett ungt par flyttar in i ett nybyggt bostadsområde och nästan ögonblickligen sätter det igång att spöka. Till en början är spökerierna ganska oskyldiga t.ex stängda dörrar som öppnas och mystiska ljud. Men detta är bara början och fenomenen intensifieras och blir allt hotfullare. Frågan är bara varför det spökar? Är platsen hemsökt eller är spöket efter någon av de två?

Till en början känns The Apparation någolunda fräsch. Jag gillar området som paret flyttar till. Det är en s.k gated community som ligger ute i öknen. Området är nybyggt så paret nästan helt ensamma i stadsdelen, bara det ger en lätt krypande stämning. Berättelsen är snyggt filmad och jag ska här också erkänna att det fanns ett par riktigt rysliga scener. Till en början är jag nöjd med mitt filmval. Ju längre filmen går desto mer uppenbart blir det att vare sig Ashley Greene eller Sebastian Stan är några skådisar att hänga i julgranen. Jag får intrycket av att de poserar sig genom filmen m.a.o en catwalk med repliker. Storyn blir trist efter ett tag och jag misstänker att filmbolaget kände att det var dags att göra en skräckfilm och tog första bästa story som låg och flöt omkring. Bosrtsett från ett par rysligheter är The Apparation inget att hurra för. Filmen startar bra men blir både trist och oinspirerad.

SPOILERVARNING

.

.

.

.

.

.

.

.

Jag börjar också bli ordentligt trött på detta grepp som numera överanvänds i skräckgenren, nämligen att spökena, mördaren etc alltid numera vinner. När det görs rätt kan det vara effektivt men nu för tiden görs det schablonmässigt och man kan vara ganska söker på att skräckfilmer av i dag slutar med att alla dör.

Regi: Todd Lincoln

Betyg: 2/10

Skräckfilmsvecka: House on haunted hill (1999 USA)

Filmbolaget Dark Castles debutfilm var en nyinspelning av filmen med samma namn som kom 1959. Utan att ha sett den filmen tycker jag att House on haunted hill klarar sig ganska bra på egen hand, åtminstone om man har ambitionen att få en småryslig stund i tv-soffan.

Miljonären Stephen Price bjuder in till fest när hans fru fyller år. Festen hålls i ett nyrenoverat f.d sinnesjukhus. Fastigheten har varit stängd i många år efter en fadäs då patienterna rymde och slaktade hela personalen. Vid utredningen framkom det även att sjukhusets överläkare bedrev inte helt rumsrena experiment på patienterna. Redan vid festens början anar deltagarna att något inte stämmer för de inbjudna är inte de personer som stod på den ursprungliga invitationslistan. Men man kör på då Price i samband med festen har utlyst en tävling att den som överlever natten vinner 1 miljon $ (i orginalet är summan 10 000 något man får skylla på inflationen). När spökerierna startar tror alla att det är Price som ligger bakom, han i sin tur tror att den är frun. Det är väl överflödigt att påpeka att spökerierna inte fejkade.

House of haunted hill är som de flesta standardskräckisar, dvs full av logiska luckor. Sällskapet envisas med att springa ned i sjukhusets rysliga källare i både tid och otid. En ensam promenad verkar folk inte heller ha något emot trots att man stunden innan sagt att ”vi bör hålla ihop”. Den största gåtan är dock varför man överhuvudtaget har renoverat sinnessjukhuset. Men men sådana småsaker bör inte ligga i vägen när man ser en skräckis.

Filmen är dock sevärd då det är relavtivt bra skådisar. Geoffrey Rush och Famke Janssen spelar paret Price som avskyr varandra. Deras giftiga kommentarer är underhållande, speciellt Rush har begåvats med en och annan rolig oneliner. Gästerna består av mer eller mindre kända skådisar som får godkänt. De mest kända ansiktena i det sällskapet är Peter Gallagher och hans ögonbryn samt Ali Larter som känns igen från tv-serien Heroes. Det finns några scener som är riktigt rugigga och de lyfter filmen ett par hack. Regissören har även lyckats med att skapa en stämning av krypande obehag som hänger med nästan till slutet som är filmens akilleshäl. Tyvärr kunde inte producenterna motstå frestelsen att braka på med massa effekter i filmens final. Jag säger det om och om igen med en dåres envishet: ”Less is more.”

Om man undrar hur orginalet var kan man raskt hoppa över och läsa om detta hos Fiffi.

Regi: William Malone

Betyg: 5/10

3 x skräck

Rabies (2011 Israel)

Rabies är något så ovanligt som en israelisk skräckkomedi. Jag tror också att det är den första israelsiska film som jag sett och trots en och annan invändning så fick jag mersmak. Ett grupp ungdomar är på väg för att spela tennis när en blodig kille rusar ut ur skogen. Han hävdar att hans syster fastnat i en fälla och han behöver hjälp. Killarna följer med in i vildmarken och innan filmen slutat kryllar skogen av lik i den här lite vridna berättelsen.

Rabies är gjord med ett gott humör och regissörerna Keshales & Papushado tar verkligen ut svängarna, något som både är till filmens för och nackdel. Då berättelsen är helt skruvad har jag svårt att engagera mig i personerna och ta handlingen på allvar men samtidigt gör detta att historien vrider och vänder på sig hela tiden och jag kan aldrig riktigt veta vad som ska komma härnäst. En oförutsägbar och smårolig berättelse som kanske inte är speciellt spännande men ganska underhållande. Varför filmen heter Rabies vet jag inte, kanske syftar man på den galna storyn?

Regi: Aharon Keshales, Navot Papushado

Betyg: 6/10

Paranormal activity 3 (2011 USA)

Har man sett ettan och tvåan vet jag egentligen inte varför man ska se den här. Det som är lite ovanligt med triologin Paranormal activity är att historien berättas baklänges. Följdaktligen är det de två systrarnas barndom som nu presenteras i den förhoppningsvis sista av filmerna. Har man de tidigare filmerna vet man ganska väl vad som kommer att hända så eventuella spänningsmoment rörande storyn är som bortblåsta. Kvar finns det ett antal ”hoppa till i soffan” stunder men det räcker inte för att bygga en hel skräckis. Åtminstone inte för mig. Paranormal activity 3 är egentligen inte sämre eller bättre än de tidigare filmeerna men då man sett i stort sett samma story två gånger tidigare blir den tråkig och den orginalitet som präglade den första filmen är som bortblåst.

Regi: Henry Joost, Ariel Schulman

Betyg: 3/10

Night wolf ( 2011 Storbr ) 

Den här filmen har en befriande enkel handling. En familj som bor på ett gods blir attackerade av en varulv och storyn utvecklas till en katt och råtta lek där sällskapet gör allt för att överleva till soluppgången.

En enkel och spännande story som skulle kunna bli hur bra som helst. När jag såg Night wolf vandrade mina tankar bort till filmen Burning bright som har en liknande handling. Nu är  inte Night wolf  alls lika bra men klarar man av lite halvdana skådisar samt en av de sämsta varulvar jag sett på film är historien inte helt oäven. Man hade kunnat satsa på lite mer spännande situationer för av och till blir det mer pladder än jakt men som sagt en godkänd och småspännande varulvsfilm.

Regi: Jonathan Glendening

betyg 5/10