The woman in black (2012 Storbr)

Jag ska erkänna att jag kände en viss skepsis till nyinspelningen av The Woman in black. Det som bekymmrade mig var dels om Daniel Radcliffe skulle klara av att spela någon annat än Harry Potter samt risken att nyinspelningen skulle dränkas i CGI-effekter och buller o bång. Turligt nog så infriades ingen av mina farhågor.

Den unge advokaten Arthur Kipps är en sorgsen själ. Då hans fru dött i barnsäng är han djupt deprimerad t.om så deprimerad att han riskerar förlora sitt arbete. Hans arbetsgivare ger honom en sista chans. Kipps ska resa till en byhåla vid den engelska kusten för att gå igenom ett dödsbo som b.la annat innefattar ett ensligt benläget hus. Tanken är att han ska ordna upp de juridiska handlingarna på plats så att försäljningen av egendomen ska gå smidigt till. Ett till synes enkelt uppdrag och förhoppningsvis terapi för en trasig själ. Det vare sig arbetsgivaren eller den unge advokaten räknat med är att ett hämndlystet spöke huserar i huset och hon slår snabbt klorna i Kipps.

Det tar ca fem minuter in i filmen så har jag helt glömt bort att Radcliffe spelat Harry Potter i tio år. Nu är kanske inte The Woman in black en film som testar skådisars gränser och förmågor men han klarar sig bra i rollen som ung plågad advokat. Nyinspelningen är inte lika sparsmakad på visuella effekter som orginalet men tacksamt nog så vräker man inte på allsköns spökerier utan håller det hela på en lagom rysligt nivå typ handavtryck i fönster, ansikten i speglar och skuggfigurer i ögonvrån. Filmen tappar som så många filmer i genren mot slutet då skräcken övergår till ren spänning. Skräckfilmer av det övernaturliga slaget fyller sin funktion bäst när huvudpersonen famlar i mörkret (bildligt men ibland även bokstavligt talat) istället för när han eller hon har en uppgift att lösa. Manusförfattaren kunde också skippat filmen sista minut, men fram tills dess är The Woman in black en godkänd nyinspelning där en och annan besökare lär hoppa till i biofåtöljen.

Om man skulle jämföra de två versionerna av Susan Hills bok är 2012 års adaption mer effektfull, förklarande och fartfylld eller ja det känns som det händer mer. Den första versionen av berättelsen är lågsammare i berättandet och mer gåtfull. I min värld kan man med gott samvete se bägge adaptionerna, förslagsvis den äldre först.

Regi: James Watkins

Betyg: 7/10

The Awakening (2011 Storbr)

Den här filmen dök upp hos Trash is king och verkade vara mycket intressant; Spökhus i kombination med 20-talet och England är ett koncept jag har svårt att motstå.

Kring sekelskiftet och några årtionden framåt var spiritismen på högsta modet b.la var kändisar som  Arthur Conan Doyle involverade i rörelsen. Naturligvis var det rena julafton för allsköns charlataner som satte i system att lura av folk pengar i tron att de skulle komma i kontakt med nära och kära på andra sidan graven. I samband med 1:a världkrigen kan man ana att efterfrågan på medier som skulle kontakta de avlidna ökade avsevärt.

Florence Cathcart arbetar med att avslöja bluffmakare som sysslar med spiritism. Hon är en kändis inom sitt område och är lite av en sensation då hon är både duktig och kvinna (kom ihåg att filmen utspelar sig på 20-talet). Florence blir kontaktad av en lärare på en internatskola där det sägs spöka. Då en pojke hittats död en morgon råder det panikstämning på skolan och man söker desperat efter en lösning på mysteriet.  Ytterst motvilligt, då hon är utarbetad, tar sig Florence an uppdraget och åker till skolan. Först verkar det som att dödsfallet har en naturlig förklaring men Florence misstänker att något mer döljer sig på skolan . Hon väljer att stanna kvar med en handfull personer när lovet tar vid för att lösa mysteriet.

Det här var en ryslig historia något som min fru kan intyga då hon passerade vardagsrummet och såg mitt ansiktsuttryck i tv-mörkret, troligtvis såg jag ganska sammanbiten ut. The Awakening kör till en början på med den vanliga spökrepertoaren, knarrande dörrar mystiska ljud och gestalter i ögonvrån. det kanske låter lite småtrist i mitt fall tycker jag det är avsevärt mer skrämmande än CGI-effekter och en massa blod så redan här ligger historien på plus. Miljön med den tomma skolan som består av mörka trappor, tomma dammiga klassrum och skumma korridorer förstärker mina obehagskänslor ytterligare och historien som har lite formen av en deckargåta engagerar. Då filmen är engelsk håller skådisarna hög klass men Isaac Hempstead Wright som spelar eleven som stannar kvar på skolan under lovet är ruggigt lik Steve Coogan. En snabb googling avslöjade dock inget släktskap. Tyvärr är upplösningen alltför melodramatisk för att passa min smak hade man fått till slutet bättre hade betyget blivit högre.

Regi:Nick Murphy

betyg: 7/10

Tales of terror (2006 Japan)

Det här är en lite ovanlig film åtminstone till formatet. Tales of terror består nämnligen av 11 stycken korta skräckberättelser av olika japanska regissörer. Historierna är endast ca fem minuter långa.

Trots det förhållandevis stora antalet berättelser tycker jag att filmen håller samman ganska bra. Det kan bero på att berättelserna är relativt lika i innehåll och stämning. De förmedlar en mysrys-känsla, lite i stil med de spökhistorier man berättade för varandra som barn. Gemensamt för  kortfilmerna är att de alla innehåller spöken i olika gestalter; Svarthåriga flickor med bleka ansikten, en spökräv, standard döingar och en spöksamuraj för att nämna några exempel.

Oftast får man ingen förklaring till varför det spökar det är helt enkelt vanligt folk som utsätts för spökerier kort och gott. Detta får mig att misstänka att det viktigaste var att man skulle hålla sig till tidsformatet och storyn får därmed spela en underordnad roll men lite har man fuskat då en berättelse är uppdelad i tre delar. Tales of terror är kanske mer intressant som projekt än som film men lite mysrysligt blev det ett par gånger.

Betyg: 5/10

En sorglig samling

Alltför ofta ser man en å annan usel film, man skulle kunna tycka att jag vid det här laget skulle kunna ana när det vankas en skitfilm. Men jag lever på hoppet och tror i min enfald att kanske just den HÄR filmen kommer vara den där dolda pärlan som ingen upptäckt. Jag kan ganska kallt konstatera att det är långt mellan tillfällena. Det är inte första och inte heller sista gången jag presenterar ren dynga här på bloggen.Varsågoda 😦

Area 51:Jag vill först och främst påpeka att jag redan hunnit sett den här filmen innan Fiffi hann varna för eländet på sin blogg. Filmens ide är kanske inte så illa och det var nog det jag åkte dit på. Ett grupp reportrar bjuds in till den superduper hemliga millitäranläggningen som går under namnet Area 51. Där får de b.la träffa Bruce Boxleitner och andra halvdana skådisar som som får ta roller i usla filmer för att betala sina räkningar. Reportrarna stöter även på dåligt sminkade utomjordlingar och trots att man anvälder sig av ”blipp apparaterna” från alienfilmerna blir det inte ett dugg spännande. Jag vägrar att kolla upp vad filmen kostade på IMDB för troligtvis kommer den summan att chocka mig. Den här dyngan kan inte och bör inte ha kostat mer än en isolerat benägen korvkiosks dygnsomsättning. Filmen är inte ens så dålig så den är rolig. Jag vill t.om gå så långt att hävda att filmen saknar existensberättigande.

Betyg 1/10

Hostel 3: Här är beviset på att jag är dum i huvudet. Jag anser ettan vara en modern klassiker i genren men tvåan var trist och när trean dyker upp direkt till dvd borde en normalt funtad person ana ugglor i mossen. Egentligen en hel flock med ugglor. Konceptet är detsamma som i tidigare filmer men nu befinner sig den hemliga tortyrorganisationen i en fabriksliknande byggnad utanför Las Vegas. Jag tror nog att det var Las Vegas konceptet som lockade mig i fördärvet den här gången. Jag hade väl hoppats på lite glitter och glamor i kombination med tortyr. Istället serveras det lite turistbilder på Las Vegas som snabbt övergår till sunkiga bakgator och en fabriksbyggnad som kan återfinnas i vilken bruksort som helst. Filmen är långsam och inte spännande för fem öre. Hostel III är ett enda utdraget hå hå ja ja.

Betyg 1/10

Outpost: Den sista filmen i denna sorgliga trio är åtminstone ett litet lyft. En grupp legosoldater hyrs in för att föra en man till ett område som ligger i en krigszon, troligtvis forna Jugoslavien. Väl framme på plats visar det sig att resans mål är ett bunkerkomplex från andra världskriget. Sakta uppdagas sanningen för legosoldaterna. Nazisterna utförde hemliga experiment i bunkern med någon sorts maskin. Resultatet av experimentet blev att nazisterna är kvar på platsen fångade i tid och rum. Iom legosoldaternas ankomst vaknar de upp.

Inget fel på iden men berättelsen om varför bunkern kryllar av nazispöken är onödigt tillkrånglad. Trots ett ganska bra upplägg  har man lyckats förvånansvärt bra med att göra filmen totalt ospännande. Ett stort problem med filmen är att jag bryr mig inte ett dugg om legosoldatderna. Om de klarar sig eller inte rör mig inte i ryggen. God ide men uselt utförande.

3/10

The Innkeepers (2011 USA)

Om man av en händelse skulle besöka Chicago kan man gå på The Art Institute och titta på den intressanta tavlan A Sunday Afternoon on the Island of La Grande Jatte. Tavlan är består av små små punkter och står man riktigt nära så syns inte motivet. Det är först på behörigt avstånd som  bilden växer fram. Likadant är det med Ti West film The Innkeepers. Det är först när eftertexterna rullar som jag får hela bilden klar för mig och jag ryser till en extra gång av obehagligt välbehag.

Ti West har tidigare valsat runt på diverse bloggar med sin retroskräckis House of the Devil, en film jag kanske inte var överdrivet förtjust i men jag kanske får lov att omvärdera den filmen efter att ha sett The Innkeepers. Det är mycket de två filmerna har gemensamt, tempo och en finurlig handling som utmanar både tittarnas tålamod och förväntan. West går lite mot strömmen i sitt filmskapande, han vågar låta berättelsen få ta tid att utvecklas och skyndar inte fram, med detta i åtanke tror jag att just House of the devil skulle tjäna på ett återbesök.

Redan i förtexterna fastnar jag för filmen. Genom gulnande fotografier får man följa hotellet Yankee Pedlar Inn under årens gång ett grepp som åtminstone fungerar på mig och jag kommer direkt i stämning för rysligheter. När berättelsen startar har  Yankee Pedlar Inn gjort sitt och ska stänga. Det är sista helgen hotellet är öppet och två i personalen har i uppgift att hålla koll på ruljangsen som i stort sett är obefintlig. De är mycket uttråkade och för att fördriva tiden går de på spökjakt för enligt legenden är hotellet hemsökt.

The Innekeepers spelar verkligen på sina tittares tålamod för egentligen händer det ingenting första timmen. Ett tag börjar jag misstänka att det inte är en skräckis jag tittar på utan en berättelse om uttråkad hotellpersonal. Jag kunde inte ha mer fel för hela tiden händer det små saker och händelser som antyder vad som komma skall. Händelserna är dock så subtila att det är först när filmen kommer till slutet som allt faller på plats. Filmens sista 20 minuter är fasansfulla och berättelsen sitter kvar ett bra tag efter den var slut.

The Innkeepers kan vara en film som många tycker är småtrist för att ”inget händer”. En del verkar ha svårt för de småkomiska inslagen men de faller sig ganska naturliga i filmen. Har man trist försöker man på ett eller annat sätt liva upp stämningen precis som de två i personalen. Detta bidrar till att karaktärerna känns mer verkliga och jag tror på dem som personer. West utnyttjar s.k kallade jump scares av och till i filmen ett numera ganska trist grepp i skräckfilmer. West lyckas med att lura mig varje gång och jag sitter och hoppar till ett flertal gånger under filmen något som numera hör till ovanligheten och som sagt slutet är fasansfullt. Det kommer dröja innan jag villigt går ned i källare. Usch!

Trash is king var också förtjust i filmen.

Regi: Ti West

Betyg: 9/10

Grave encounters (2011 Kanada)

Jag har aldrig sett ett helt avsnitt av programmet Det Okända som verkar ha gått i evigheter på någon av alla de kanaler som Tv4 driver. Att det är bluff är inte svårt att räkna ut, amatörmedier som går runt i en byggnad och känner närvaro av något? Jösses! I den Kanadensiska filmen Grave Encounters rör vi oss i samma kretsar. Ett produktionssällskap åker runt och ”dokumenterar” övernaturliga inslag, gruppen är komplett med ett bluffmedium, kameror, rörelsedektorer och en himla massa andra apparater. Turligt eller ja, oturligt nog för sällskapet så får de jackpot när de ska övernatta på ett övergivet mentalsjukhus där det sägs spöka. Naturligtvis spökar det för fullt på stället, ja hela hospitalet är proppfullt av allsköns spöken och onda andar.

Grave Encounters påminner mycket om The Blair Witch project. Handkamera, filmen som sägs vara det enda spåret som är kvar av sällskapet. Även i berättartempo påminner filmerna om varandra. i början skrattar alla och är glada, man skämtar, intervjuar folk och tar inte det hela på allvar. Sakta men säkert höjs filmens tempo för att sista halvtimmen bli (tyvärr)helt hysterisk. Spöken ploppar fram både här och där, händer växer ut från väggar, svarthåriga flickor, spökdoktorer you name it, rubbet är med samtidigt som huvudpersonerna springer runt som skållade råttor med handkameror. Det blir helt enkelt för lite mycket av det goda.

Första timmen är däremot otroligt stämningsfull och ruggig. Sjukhus är överlag ganska läbbiga; Nattvakten, Halloween 2, ja listan kan göras ganska lång där sjukhusmiljön förstärkt skräckkänslan. Jag som gillar både fejkdokumentärer och handkamerafilmer är trots filmens hysteriska final mer än nöjd med Grave Encounters, för att vara en förstagångsfilm är det otroligt bra jobbat synd bara att man blev för ivrig mot slutet av historien och inte var en aning mer restrektiv med effekterna. Ser fram mot fler filmer av The Vicious Brothers som både regisserat och skrivit historien. Fiffi betar idag av en riktig skräckklassiker på sin blogg.

Regi:The Vicious Brothers

Betyg: 8/10

Alone (2007 Thailand)

Rysare från Thailand, då kan man vara ganska säker på att det serveras mörkhåriga hämndlystna spöken med vita ögon och visst dyker det upp ett spöke av den kalibern här.

När Pims mamma blir sjuk flyttar hon till sitt gamla barndomshem med sin man för att kunna vara nära sin mor. Knappt har paret satt sin fot innanför dörren innan spökerierna sätter igång. Skrift på immiga speglar, gestalter i ögonvrån och hasande ljud i mörkret ja allt som ger mig kalla kårar efter ryggraden är med i filmen. Mannen tror att frun är psykiskt utmattad då mamman är sjuk och skickar henne till en psykiatriker som ställer förväntad diagnos; överansträngd. En psykatrikers diagnos brukar inte skrämma i väg spöken och inte heller i det här fallet.

Då filmen innehåller både en och två vändningar kan det vara bra att inte berätta för mycket men gillar man ovan nämnda spökerier är Alone mycket ryslig till en början. Tyvärr tappar berättelsen riktning i sin anstränging att överraska och mot slutet går det från spökfilm till thriller, ett grepp jag inte uppsakattade men lite tagen på sängen blev jag.

Regi:Banjong Pisanthanakun, Parkpoom Wongpoom

Betyg: 5/10

The Devils backbone ( 2001 Spanien )

Barnhem, spöken, Spanska inbördeskriget och del Toro låter som en spännande kombination. Carlos är föräldralös och lämnas till ett barnhem som drivs av republikanerna. Trots att det råder inbördeskrig verkar livet på barnhemmet relativt drägligt men hela tiden ligger hotet om facisternas ankomst i luften. Carlos märker ganska snart att barnhemmet är hemsökt. En natt försvann en pojke vid namn Santi och sedan den episoden har det börjat spöka på instutitionen. Tyvärr är inte detta det enda problemet då det snart visar sig att en del av människorna på barnhemmet är avsevärt värre än spöket.

Jag hade stora förhoppningar på den här filmen. Del Toro är alltid intressant och min bror hade rekommenderat filmen varmt. Tyvärr infriades inte mina förväntningar. The Devils backbone känns spretig och Del toro lyckas inte väva samman realismen med det övernaturliga vilket han lyckades avsevärt bättre med i Pans labyrint. Spökhistorien blir lidande av att realismen känns mer skräckinjagande och realismen blir lidande av att del Toro tar till ett par övernaturliga lösningar när huvudpersonerna kommer i trångmål. Nu blir tyvärr resutatet vare sig engagerande eller speciellt rysligt filmen är t.om lite småtråkig ibland vilket är synd då grundstoryn är bra. Fotot är bra och skådisarna likaså men filmen som helhet?  Nej den kan kvitta. Kan hända att mina förväntningar var för höga.

Regi:Guillermo del Toro

Betyg: 4/10

Insidious ( 2011 USA ) vs Poltergeist ( 1982 USA )

När jag såg Insidious tog det inte lång stund innan jag kände att jag satt och tittade på en uphottad version av 80-tals filmen Poltergeist. Det var ett bra tag sedan jag såg den sistnämde filmen så det fick bli en omtittning. Nu är frågan vilken av de två filmerna är bäst?

I korthet går båda berättelserna ut på att en kärnfamilj utsätts för div. spökerier som koncentrerar sig på familjens barn. I Incidious hamnar en av sönerna i koma efter en olycka och spökerierna tar fart. I Poltergeist blir den yngsta flickan kidnappad av spökena. Familjerna tar hjälp av medium och vetenskapsmän i försök att rädda sina barn. Det finns både likheter och skillnader mellan Poltergeist, som skulle kunna beskrivas som ett övernaturligt familjedrama, och Insidious som är en ren skräckfilm.

Insidious är gjord av Jimmy Wan som b.la har ”skänkt” mänskligheten Saw konceptet och dockskräckisen Dead Silence. Filmen är mycket ryslig åtminstone första halvan med ganska subtila spökerier som t.ex skuggor i ögonvrån m.m. När mediet kopplas kan tyvärr inte Wan hålla sig från en massa new-age dravel  och därmed blir filmen avsevärt tristare. Jag gillade dock tvisten även om man mer eller mindre kunde ana den tio minuter in i filmen. Insidious gav mig lite rysningar  åtminstone i början.

Om det är Spielberg eller Hooper som regisserat Poltergeist tvistar man fortfarande om men filmen känns åtminstone som en riktig Spielberg rulle. Berättelsen börjar mer som ett lite småkomiskt familjedrama och det är här filmen är som bäst tycker jag, lite småmystiska händelser som att yngsta dottern talar med ”folket som bor i Tv” blandas med ganska underhållande och trevliga scener. När vetenskapsmän och ett medium med heliumröst gör entre stendör filmen. Om Wan var lite förtjust i new-age och annat trams så öser Hooper/Spielberg på med så mycket religion, gråt och snyftningar att jag ett kort ögonblick undrar om jag kommit åt tv-kontrollen och råkat trilla in på någon frireligiös kanal.

Hur blir nu omdömet? Bägge filmerna har sina för och nackdelar. Insidious borde kanske ha sneglat mer på Paranormal activity än Poltergeist. Filmen dras speciellt mot sista halvan med ett new-age bagage som jag inte riktigt är tillfreds med. Fram tills dess är det en ganska bra och välgjord skräckis som jag nog tror kan skrämma skiten ur en del, åtminstone Fiffi blev rädd. Poltergeist styrka ligger i den lättsamma och stundtals roliga presentationen av förortslivet samt att den är välproducerad med bra skådisar. Tyvärr kan men inte låta bli när dramat tar fart att gå till overkill när det gäller känslor, det bölas och gråts och skriks ( Poltergeist är en MYCKET skrikig film ) i det oändliga känns det som. Spielberg/Hooper har även missat målet med att ”less is moore”, det räcker med att en möbel flyttar på sig för att det ska bli lite rysligt, ett helt rum som flyger runt blir bara fjantigt.

Två välgjorda filmer som tyvärr tappar rejält mot slutet, de kunde ha blivit riktigt bra. Det blir faktiskt dött lopp. Poltergeist är något så ovanligt som en trevlig skräckfilm. Insidious är rätt och slätt en skräckfilm.

Insidious 6/10

Poltergeist 6/10

The Innocents ( 1961 Storbr USA ) The Turn of the screw ( 2009 Storbr )

När man läser olika listor som sammanställer de bästa spök/skräckberättelserna brukar tre noveller oftast vara med på listan: The great god Pan av Arthur Machen, Oh whistle and i’ll come to you my lad av M.R James samt dagens inlägg; The Turn of the Screw av Henry James. Personligen gillar jag de M.R James och Machens historier men har lite svårare för Henry James berättelse som jag finner aningen pladdrig och faktiskt ganska ospännande. När Voldo listade filmen The Innocents bland de bättre skräckfilmer han hade sett tänkte jag att filmen kanske skulle vara rysligare och i farten slank även en nyinspelning med. En och annan spoiler kan förekomma!

I stort sett har filmerna samma story  men James berättelse kan tolkas på två olika sätt vilket även litteraturvetare gör men jag kommer till det senare. The Turn of the screw handlar om Miss Giddens som tar anställning som guvernant för två föräldralösa barn. I 2009 års version heter guvernanten Ann och i novellen är hon namlös. Barnen har sin farbror som förmyndare och han vill inte ha något med ungarna att göra då han är tät, singel  och mest vill glida runt i London och charma kvinnor .Guvernanten får förhållningsorder att inte besvära honom vad det än må gälla angående de två barnen som han har placerat på behörigt avstånd i sitt gods Bly. Guvernanten anländer till godset och mycket snart märker hon att sinistra krafter vill åt barnen. Det verkar som två spöken försöker besätta ungarna och det hela utvecklar sig till en kamp om barnens själar mellan guvernanten och spökena. Debatten om James novell handlar främst om det är en spökhistoria på riktigt eller om det är guvernantens mentala tillstånd som vacklar och alla syner och tolkningar av olika händelser härrör från hennes förvirrade sinne.

The Innocents är filmad i svart-vitt vilket kan förklara att jag fann miljöerna aningen mer rysliga i den senare adaptionen. Bly känns både mörkare och dystrare, helt enkelt mer ogästväntligt. I The Innocents blir allt lite ljusare och inte lika dystert.Inget större fel på skådespelarinsatserna i vardera film men Kerrs guvernant går vinnande vid en jämförelse. Kerr har helt enkelt lite mer pondus både som skådespelare och karaktär. En förklaring kan vara filmernas olika grepp på karaktären. Kerrs guvernant ser det som sin moraliska plikt att rädda barnen från spökena medan Michelle Dockery i den nyare versionen har en flickboksromantisk dröm om att barnens farbror ska falla för henne om hon reder upp situationen på Bly. Även på ett annat plan är skillnaden mellan de två karaktärsframställningarna stor. I The Innocents tvivlar jag på guvernantens mentala hälsa. Kan det vara så att det är hennes sinne som spelar ett spratt? I The Turn of the screw känner jag att förklaringen lutar åt rena spökerier. Detta är anledningen till att 1961 års versionen går vinnande ur striden, genom att man som tittare får fundera hur det hela ligger till skapas det en större spänning och mystik. Jag har också lite svårt med Anns fling på farbrodern. Det blir faktiskt lite fjantigt.

Är nu filmen mer skrämmande än boken? Det är den definitivt men jag vet inte om jag blev speciellt engagerad. Egentligen satt jag mest och irriterade mig på att guvernanten inte lämnade sin anställning. Ungarna var mest små bortskämda överklassbarn som gott kunde lämnas år sitt öde vare sig det var inbillade spökerier eller inte. Så kallhamrad är jag.

Betyg: The Innocents 6/10 The Turn of the screw 5/10

Haunted Universities ( 2009 Thailand )

Thailändarna verkar ha specialicerat sig på episodfilmer inom skräckgenren. Haunted Universities är den fjärde filmen jag ser från Thailand där man får njuta av ett antal skräckepisoder som är lite löst sammansatta.

Haunted Universities består av fyra filmer som alla involverar studenter som är knutna till samma universitet. Episoderna varierar i kvalite´som brukligt inom genren men filmen är sevärd. Min favorithistoria är den om den stackars studenten som extraknäcker på ett bårhus. Stundtals påminner den om det helt suveräna danska skräckthrillen Nattvakten och det är inte ett dåligt betyg. Då filmen är asiatisk får vi dras med hämndlystna spöken med vita ögon och riklig hårväxt. Jag tycker att jag borde tröttnat vid det här laget men tydligen inte. Jag ryser fortfarande vid anblicken av andarna som rör sig ryckigt framåt mot sina paralyserade offer så varför klaga? Filmen når inte upp i samma klass som 4bia men den är åtminstone inte långt ifrån.

Regi:Bunjong Sinthanamongkolkul, Sutthiporn Tubtim

Betyg: 7/10

Paranormal Activity 2 ( 2010 USA )

En kort tid efter att familjen Rey har fått en son vandaliseras deras hem. Inbrottstjuvarna verkar inte ha stulit någonting bara ställt till med enda stor oreda. Pappan installerar övervakningskameror i och kring huset. Det blir startskottet för spökerier som eskelerar och det verkar som hemsökelserna koncentrerar sig i och kring barnkammaren. Mamman gör sitt bästa att försöka ignorera händelserna, pappan vägrar envist inse att hemmet är en tummelplats för allsköns oknytt det är bara dottern som tar händelserna på allvar och börjar komma sanningen på spåret.

Efter framgången med Paranormal activity tog det inte lång stund innan en uppföljare krystades fram. Den är förvillande lik sin föregångare på alla sätt och vis.  Filmen är egentligen vare sig bättre eller sämre än den första filmen enda skillanden skulle väl vara att överraskningseffekten och stämningen från den första filmen går förlorad i och med att man redan sett det en gång.

Det finns några saker som jag irriterar mig på i den här filmen och de koncentrerar sig kring pappan. dels är han så otroligt stönig i sin vägran att inse fakta: Familjen Rey bor i ett spökhus. hans envisa vägran gränsar till ren och skär idioti. Han har även köpt in ett ,troligtvis, svindyrt övervakningssystem men tro inte att han kollar på filmerna som visar alla spökerierna man skulle kolla övervakningsbanden lite oftare om t.ex dörrar smäller mitt i natten. Som uppföljare duger filmen och sista halvtimmen är paranormal Activity 2 faktiskt både spännande och aningen småryslig.

Regi: Tod Williams

Betyg: 5/10

Noroi ( 2005 Japan )

Att jag gillar skräckfilm och  betar av det mesta torde inte vara obekant för de som följer min blogg. En del kan t.om bli lite förvånade över all skit som jag troget plöjer igenom. Men det är värt alla timmar med taffliga rysare när man springer på små guldkorn som t.ex den obehagliga rysaren Noroi från Japan. Noroi är en film som lyckas förmedla den där känslan av att det kryper i nacken, man ryser till och tittar en extra gång mot de svarta köksfönstren när man fyller på kaffe.

En dokumentärfilmare har likt Malin Berghagen specialiserat sig på övernaturliga fenomen. En dag besöker han en kvinna som klagar över att det hörs barngråt mitt i natten. Det verkar vara spökerier av standardklass men snart visar det sig att det är något avsevärt värre. Huvudelen av Noroi har formen av en dokumentär vilket jag tycker är filmens styrka. Jag dras in i berättelsen och man lyckas förmedla den dokumentära känslan ganska bra, stundtals glömmer jag bort att det är en spelfilm jag tittar på.  Bit för bit länkas olika intervjuer och enskilda händelser samman och bildar till slut ett ganska obehagligt mönster. Vi får inte alla svaren på gåtan, en del saker får man gissa sig till och den som vill ha allt förklarat  i detalj kan nog känna ett visst missnöje när filmen är slut. Jag gillade att få sitta och fundera och länka samman de olika händelserna.

Det enda plumparna i protokollet när det gäller Naroi är att man lagt in en ganska onödig epilog som förtar lite av det öppna slutet. Man har även med ett halvgalet skrikande medium som klätt sig i aluminiumfolie, han är ganska jobbig att lyssna på och har allt för mycket kameratid. Bortsett från ovan nämnda fadäser hör Noroi bland de bättre skräckisar jag sett på senare tid.

Regi: Kôji Shiraishi

Betyg: 8/10

Apartment 1303 ( 2007 Japan )

Antalet självmord är oroväckande högt av de som hyrt lägenhet 1303 och de förolyckade har alla varit unga kvinnor. Läget är bra och hyran låg så tillströmmningen av nya hyresgäster sinar inte, speciellt som ägarna tystar ned de obehagliga dödsfallen. När Sayaka begår självmord bestämmer sig hennes storasyster att forska närmare i hennes död. Ju närmare sanningen hon kommer desto större blir risken för hennes eget liv.

Den här filmen satt som smäck, till en början får jag tyvärr tillägga. Urbana övernaturligheter brukar framkalla rysningar hos mig. En anledning kan vara att miljöerna är bekanta men det onaturliga ligger och puttrar under ytan. Japanerna brukar vara ganska bra på att frammana skräck i det bekanta, t.ex filmerna the Ring, the Grudge och Dark Water. Filmen börjar som sagt bra, unken lukt, krafsningar från en garderob och gnyenden i mörkret är saker som sker i lägenheten. Tyvärr vänder historen ganska snabbt och det blir nästan skrattretande med ett spöke med rasta hår på ända (hår måste tydligen vara med i japanska skräckisar, fråga mig inte varför). Berättelsen blir bullrig och man missar helt att många gånger är det detaljer och de små gesterna som skrämmer inte flygande möbler, blåst och åska. Synd på en lovande början.

Regi: Ataru Oikawa

Betyg: 3/10