Fighting with my family (2019 Storbr)

Familjen Knight verkar vara ett sympatiskt sällskap men det som gör att Knights sticker ut en aning från gemene man är att de är fullkomligt besatta av wrestling. Hela familjen sysslar med denna ”sport” som iofs är ”uppgjord men inte på låtsas” för att citera fadern i familjen. Det som ligger familjen i fatet är att de bor i den engelska staden Norwich där wrestling har samma attraktionskraft som t.ex ”sporten” gång. I USA är det däremot andra skällor som ljuder och mor och far sätter sitt hopp på att deras barn Saraya och Zak ska bli uttagna till den amerikanska ligan. Zak lyckas inte  men dottern får en biljett till USA och sätts i träning. Frågan är om hon egentligen vill detta då det hela tiden varit hennes brors dröm där Saraya  bara hängt med i farten.

Nu är det så här: Om Florence Pugh är med i en film ska den ses oavsett vad den handlar om. Denna gång var det inte bara hon som lockade till titt. Jag gillar sportfilmer, Dwayne Johnson har en cameo och goda vitsord från Sofia hjälpte till på traven.

Då det är en sportfilm som dessutom är en BOATS står klyschorna tätt i backen. De radade upp sig fint på led för att sedan betas av en efter en allteftersom handlingen fortskred. Två saker gör att irritationen inte infinner sig. När det rör sportgenren ska den vara klyschig – jag älskar t.ex 80-tals rullen Youngblood som är helt sanslös när det rör detta område. Filmen är också engelsk vilket gör att det blir inte riktigt lika smetigt och bombastiskt som om filmen skulle vara amerikansk. Engelsmännen är lite mer sansade och återhållsamma med känslor vilket jag i detta fall var tacksam över.

Filmen är som sagt en BOATS men man håller sig otroligt nog nära sanningen, dessa märkliga typer finns på riktigt och det gick ungefär till på samma sätt i filmen som i verkligheten. Lägg till en hel del bra skådisar i små och lite större roller och naturligtvis Florence Pugh så är Fighting with my family en klart sevärd rulle vare sig man gillar wrestling eller inte.

Regi: Stephen Merchant

Betyg: 7/10

Fight girl (2018 Nederländerna)

Rådet att räkna till tio för att lugna ned sig känner Bo mycket väl till, att det sedan inte funkar för henne är en helt annan sak. Bo hamnar ständigt i konflikt och trubbel och bär på en vrede som aldrig verkar vilja slockna. Hennes ilska är väl till viss mån förståelig då föräldrarna ligger i vårdnadstvist och Bo har tillsammans med sin storebror Dani flyttat in hos mamman i ett halvsunkigt hyreshus. Dani ger Bo problem då hon känner att hon måste skydda honom då han dras med diabetes och blir mobbad i skolan. När granntjejen Cecilia tar med Bo till en thaiboxningsträning känner hon att hon hamnat rätt. Hennes största hinder är dock den ilska hon bär på som hotar att sabotera både hennes träning och vänskap med Cecilia.

Det är ingen hemlighet att jag gillar s.k sportfilmer. Trots att de ofta är klichéfyllda till max så rycks jag oftast med i handlingen och hejar på protagonisten trots att jag vet hur det ska gå nästan in till minsta detalj. Fight girl är inget undantag i sportfilmssammanhang . Klart att jag hejar på Bo som spelas suveränt av skådespelerskan Aiko Beemsterboer. När hon blir förbannad (det blir ett antal gånger under filmen) blir jag nästan lite rädd, hennes ögon blir cenobitsvarta och sedan kan vad faen som helst hända, tjejen frikopplar totalt. Även när Bo inte är i konflikt så är hon ständigt lågintensivt förbannad. Trots att Bo troligen skulle vara asjobbig att ha i sin närhet kan jag inte låta bli att charmas av hennes okuvliga vilja och jävlaranamma.

Egentligen är inte filmen något speciellt extra men jag sväljer (nästan) alla klichéer (det blir lite väl sockersött mot slutet) med hull och hår. En sak som gör det lätt att gilla filmen är att skådisarna Aiko Beemsterboer och Imanuelle Grives (Cecilia) är riktigt bra i sina roller. Imanuelle Grives gör sin första filmroll någonsin, hon kom med i produktionen då hon kunde thaiboxning. Fight girl är en charmig film som var väldigt underhållande och jag blev lite smått glad när jag såg den.

Regi:Johan Timmers

Betyg:8/10

Creed II (2018 USA)

Att filmens handling från början till slut står glasklar för mig redan innan jag slinker ned i biofåtöljen är inget att hymla över. Det är film nummer åtta om den numera pensionerade boxaren Rocky och frågan är bara vilket manus Sly ska återanvända. Det visade sig bli Rocky III med några få stänk av superkalkonen Rocky IV. Rockys adept Creed är världsmästare och som gubben i lådan dyker Ivan Drago upp. Han har tränat sin son Victor och bidat sin tid och nu utmanas Creed. Manuset till Rocky III läggs över filmen likt en karbonkopia och vi vet alla ungefär hur det ska gå.

Nu kan det låta som att detta är en dålig film och det är det absolut inte. Jag har sagt det tidigare och kommer säga det igen, en bra story tål att upprepas. Sly har finslipat sin karaktärs floskler och sluddrande tal under fyra decennier och gör det numera med glans. Nu för tiden finner jag rollfiguren ganska så trevlig och lite småmysig. Boxningsmatcherna är underhållande och tugget däremellan funkar ganska så fint även om filmen känns en kvart för lång. De som verkligen sticker ut är Dolph Lundgren och Florian Munteanu (på vilken genfabrik hittade de det monstret till människa?) som spelar far och son Drago. De har inte många repliker i filmen men jävlar vad duktiga de är på att förmedla sina känslor utan att en ord sägs. Jag har alltid sett Lundgren lite som ett skämt i skådespelarsammanhang men i denna film är han mästerlig.

När jag summerar mitt biobesök blir det klart godkänt. Förutsägbart och floskelfyllt men likväl ganska så underhållande. Mitt enda stora problem är att jag hejar på familjen Drago och det är ju kört redan från start.

Regi: Steven Caple Jr.

Betyg: 6/10

Bleed for this (2016 USA)

Skådisen Miles Teller är kanske inte den förste man tänker på när det handlar om boxning. Men i dagens rulle och tillika BOATS spelar han hur som helst boxaren Vinny Pazienza. Pazienza hade precis vunnit titeln när han råkade ut för en bilolycka där hans nacke skadades. Han riskerade att bli förlamad om han inte stelopererade nacken, en procedur som skulle tvingat Pazienza att sluta boxas. Pazienza vägrade att operera sig och valde, trots risken att bli totalförlamad, att bära en skena som fixerade hans huvud  Mot alla odds läkte skadan och Pazienza klev upp i ringen igen.

Detta är en BOATS som beskrivs som en:  ”inspirational story of World Champion Boxer Vinny Pazienza”. En rättvisare beskrivning hade nog varit: ”En film om en man som är DUM I HUVUT” för att citera Johan Glans i Kvarteret Skatan. Jag menar, karln brinner så mycket för sin boxning att han riskerar att bli totalförlamad. En del kan tycka detta vara en film om mänskligt mod och kampvilja jag ser det som en film om en man som inte tar någon som helst hänsyn till sin omgivning. Om han nu hade misslyckats hade familj och vänner fått turats om att torka karln i röven samt fått betala hans sjukhusräkningar till döddagar. Nej jag blir bara irriterad på Vinny Pazienza vars historia försöker säljas in som något hjältemodigt när det istället handlar om ren och skär idioti. Man kan fråga sig om boxaren hade förärats en alldeles egen film om han snubblat i trappan med sin skena och blivit totalförlamad?

OM man nu kan bortse från detta korkade och själviska beteende är trots allt Bleed for this en ok boxningsfilm med en hel del bra skådisar som bonus. Teller har jag redan nämnt och han fixar rollen övertygande, Ciarán Hinds spelar hans pappa och en nära på oigenkännlig (om det inte vore för hans haka) Aaron Eckhart är Pazienzas tränare Kevin Rooney. Filmen rullar på, blir aldrig tråkig men aldrig spännande för inte skulle Hollywood göra en film om en man som försöker vara ”inspirational” och misslyckas totalt? 

Regi: Ben Younger

Betyg: 5/10

Tjuren från Bronx (1980 USA)

Scorseses Tjuren från Bronx brukar kallas för världens bästa boxningsfilm. Jag vet inte om jag håller med om detta men den är hur som helst en klart sevärd film. Vi får här följa boxaren Jake LaMotta (världsmästare i mellanvikt 1949 – 1951) i en rise and fall historia. Just dessa historier verkar Scorsese ha ett gott öga till och de brukar bli ganska lyckade. I Tjuren från Bronx kan man nog ställa sig frågan om det överhuvudtaget finns något rise i berättelsen då huvudpersonen är labil redan från start och kan aldrig riktigt uppskatta sin framgång. Det är en osympatiskt porträtt regissören tecknar av en man som är paranoid och talar med nävarna både i och utanför ringen. Den som får ta de värsta smällarna är han fru som boxaren ständigt misstänker är otrogen.

DeNiro gör en bra rollprestation då filmen är gjord under den del av hans karriär när han skådespelade och inte som nu då han oftast bara spelar DeNiro. Trots att det är en tragisk historia slår berättelsen över vid ett par tillfällen beroende på att de flesta iblandade är så absurt heta på gröten att de blir svåra att ta på allvar. En del scener påminner mer om Tom & Jerry än ett drama.

Boxningsscenerna är snygga och fotot av Michael Chapman utsökt men likt många BOATS filmer dras Tjuren från Bronx med problemet att den blir lite fragmentarisk och berättar bara väl valda delar av LaMottas liv. Jag sitter t.ex och undrar över om han försonades med sin bror och lite annat smått och gott under eftertexterna. Nu vet jag att man inte kan klämma ihop en människas liv på två timmar ( Stone lyckades iofs på tre i Nixon) men känslan av att Scorsese gapar över lite för mycket är påtaglig och lämnar mig som tittare lite otillfredsställd. Trots detta är det en förbaskat snygg film som är klart sevärd.

Regi: Martn Scorsese

Betyg: 7/10

Eddie the Eagle (2016 Storbr)

Under vinter OS i Calgary 1988 dök det upp en udda fågel. Engelsmannen Eddie Edwards tävlade i backhoppning och kom sist i både 70 och 90 meters banan. Han var kort och gott en usel hoppare som många ansåg inte hade i ett OS att göra. Han blev däremot älskad av både media och publik då han var en tvättäkta underdog. Dagens rulle handlar om Eddies väg till OS.

Eddie Edwards har sedan barnsben närt en dröm att få vara en olympier men han är inte direkt OS materiel. Motarbetad av bla sin far och Storbritanniens olympiska kommitté lyckas han trots allt med hjälp av den något alkoholiserade f.d backhopparen Bronson Peary  ta sig till OS i Calgary.

Det är något visst med sportfilmer, De lever på klyschor och tanken att alla kan lyckas bara man har lite kampvilja. Jag är mycket förtjust i genren och en sportfilm är oftast ett säkert kort. Av någon märklig anledning köper jag tramset som om det dök upp i andra filmer skulle fresta mig att lämna visningen eller stänga av dvd-spelaren. Varför det är som så vet jag inte å andra sidan håller inte dessa funderingar mig uppe om nätterna.

Filmen Eddie the Eagle har kanske inte så mycket med verkligheten att göra. Förutom att en engelsman med namnet Eddie Edwards tävlade i backhoppning och kom sist är resten rena fantasier. Det gör inte så mycket då det är en underhållande film som är både trevlig, rolig och i sina stunder rörande. Skådisen Taron Egerton är ganska porträttlik Eddie men likt Bryan Cranston som spelade LBJ i All the way ligger han farligt nära gränsen till att spela över. Hugh Jackman är stabil som den försupne backhopparen som tar sig an Eddie. Jackman gör som oftast bra ifrån sig och jag skulle gärna se honom ta sig an fler roller än Wolverine.

Intressantast är nog den filosofiska funderingen över Eddies deltagande i OS. Tävlingen var en gång i tiden tänkt att vara för amatörer men har nu blivit en proffscirkus där det är pengarna som styr. Numera har man sett till att deltagare håller ”måttet” i OS vilket är lite synd men det är nog bara jag som är naiv och anser att det är viktigare att deltaga än att vinna.

Regi: Dexter Fletcher

Betyg: 7/10

The Natural (1984 USA)

Amerikanerna verkar ha ett nästan religiöst förhållande till sporten baseball. Visst de gillar basket, hockey, boxning och amerikansk fotboll och det görs filmer om dessa sporter men när det vankas baseboll på vita duken är det som att man sträcker lite extra på sig och behandlar ämnet med vördnad.

I början av 20-talet reser den lovande baseballspelaren Roy Hobbs till Chicago för att testspela för stadens lag. Olyckliga omständigheter gör att Hobbs aldrig provspelar och drar sig tillbaka från sporten. 16 år senare vandrar Hobbs  in på det avdankade baseballaget N.Y Knights arena. Han är nu nästan 40 år och alldeles för gammal för att spela baseball men tränaren ger honom motvilligt en chans. Hobbs visar sig besitta extraordinära talanger när det rör spelet och han lyfter hela laget som nu börjar vinna. Alla är dock inte förtjusa Knights segersvit och planer smids för att stoppa lagets motor.

Oj oj oj detta är baseballporr av sällan skådat slag.  Hobbs framställs som en blandning av Kung Arthur och Jesus  Hobbs dras med en skada liknande den Jesus fick på korset, hans närapå magiska slagträ (Excalibur?) splittras, han spelar med livet som insats då han är villig att offra sig för laget. Vidare så frestas Hobbs av lagets onde ägare (Djävulen?) med både pengar och kvinnor för att överge spelet men Hobbs finner hela tiden den rätta vägen. Kanske jag övertolkar jag det hela men filmen har verkligen något religiöst över sig.

Regissören Levinson använder sig av varenda klyscha som finns i arsenalen. Pappor som segnar ned i hjärtinfarkter, hemslöjdade basebollträn med närapå magiska egenskaper, bilder på Hobbs i motljus, åskoväder, kast i slowmotion och dra på trissor det funkar ganska väl. I vanliga fall slår jag bakut när man använder sig av sådana här grepp men denna gång går det hem. Förklaringen kan nog vara att jag upplever Levisons pekorala tricks som äkta till skillnad mot t.ex regissörerna Spielberg och Bay som använder sig av ett mer kalkyrerat känsloregister för att beröra sina tittare.

Ett extra plus med filmen är det fina fotot. The Natural har ett par tre scener i filmen som är oerhört vackra. Lägg sedan till en kader av skådisar: Glenn Close, Robert Reford och Robert Duvall för att nämna några få. Mysgubbarna Wilford Brimley och Richard Farnsworth är också med på ett hörn. The Natural är egentligen en ganska fjantig film men den är vacker och har ett sagoskimmer över sig och det räckte för denna gång.

Regi:Barry Levinson

Betyg: 6/10

 

Filmspanarna: Sport

Sportfilm är en genre jag är mycket förtjust i. Paradoxalt nog är jag relativt ointresserad av sport i den verkliga världen.  Visst OS (om det går på en reklamfri kanal), fotbolls EM och VM är trevliga tillställningar men någon pulsökning sker inte, vare sig Sverige deltar eller inte. Jag kan inte nämna en enda svensk aktiv hockeyspelare och Zlatan är den enda jag kan namnet på i fotbollslandslaget. Men så fort sporten blir fiktiv blir det spännande och min puls ökar på direkten. Besynnerligt.

Jag brukar dela in sportfilmerna i tre subgenrer. Naturligtvis korsar dessa varandra och andra läsare kan säkerligen uppfatta filmerna på ett annat vis än jag samt hitta fler eller andra sätt att dela in filmerna på.

Sportkomedi: Man tar kanske inte riktigt sportutövandet på allvar.  Filmerna ligger ofta på gränsen till att bli larviga men när de är som bäst lyckas man med att kombinera spänning med skratt. T.ex Mean machine, The Longest Yard och Major League.

Sportdrama: En seriös historia berättas, sporten finns med men berättelsen går oftast djupare och individen är mer i fokus än själva sporten. Här finner vi filmer som Warrior, Rocky och Goon. 

Sportmelodrama: Troligen min favorit bland sportsubgenrerna. Det är ingen hejd på eländet och problemen vår hjälte måste lösa innan eftertexterna rullar. Ofta finns det med en slem skurk, en besvärlig kärlekshistoria samt att man vinner matchen i filmens final mot alla odds. Youngblood, Mighty Ducks, Karate Kid är några filmer i denna genre.

Jag avslutar med att tipsa om en handfull sportfilmer som är väl värda att se av en eller annan anledning.

Gladiator: Nej det är inte Gladiator med Russell Crowe utan här rör vi oss i skumma källarlokaler där den unge Tommy Riley hamnat i gangsterbossen Jimmy Horns klor. Jimmy har en hållhake på Tommys försupna pappa (spelad av John Heard vem annars) och hotar döda pappan om inte Tommy ställer upp och boxas för Horn. Tommy som precis börjat få ordning på sin liv ställer upp då han inte har något val. Bra tempo, intressanta skådisar b.la Brian Dennehy och Robert Loggia samt en historia som innehåller varenda klyscha som tänkas kan. Mycket underhållande.

Shaolin soccer. Den avdankade tränaren Golden Leg Fung hyr in en grupp kung-fu experter för att bilda ett fotbollslag. Det här nog lite av en antingen eller film. Den är på sina ställen oerhört larvig, en del scener är bara konstiga och man har pressat in en en kärlekshistoria som inte passar in i historien. Trots alla dessa invändningar spritter hela filmen av berättarglädje och det är värt mycket i sammanhanget. Jag blir lite glad när jag ser Shaolin soccer och en film där antagonisterna heter Team evil går bara inte att ignorera.

Lagaan. Som sagt jag gillar sportfilmer. Det spelar egentligen inte någon roll vilken sport som utövas på vita duken jag fastnar ändå. Lagaan handlar om något så obegripligt som cricket. En by sätter hela sin skörd på spel i en match mot onda engelsmän. Vinner byborna slipper de skatten, förlorar man väntar svälten. Engelsmännen är proffs och de indiska spelarna har aldrig rört vid ett cricketrack. Hur det går? Onödig fråga. Filmen lyckas väl med att förklara cricketreglerna och matchen är mycket spännande. Ett varningens finger höjs dock. Lagaan är tre timmar lång och innehåller många sång och dansnummer, något som inte störde mig det minsta.

Escape to victory: Filmen utspelar sig under andra världskriget. Allierade krigsfångar ställer upp på en vänskapsmatch mot det tyska landslaget. Det tyskarna inte vet är att fångarna tänker passa på att rymma under matchen. En både rolig och lite småspännande film med många bra skådisar t.ex Sylvester Stallone, Michael Caine och Max von Sydow. Man har även lyckats med att klämma in fotbollslegendaren Pele´i filmen.

The Legend of Bagger Vance: En ganska illa omtyckt film men jag gillar den. Matt Damon är nervklen efter 1:a världskriget men med hjälp av den mystiske caddien Bagger Vance finner han vägen tillbaka till både livet och golfen. En stillsam, småmysig och vacker film. Har rykte om sig att vara trist men ge filmen en chans. Scenen med den sista putten i golfmatchen är minnesvärd.

Vad de andra filmspanarna hittat för filmer i sportens värld hittar ni här.

FLMR

Fripp

Velvet cafe

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

Movies-noir

Fiffi

Moving landscapes

Goon (2011 Kanada)

Doug Glatt är kanske inte världens bästa hockeyspelare men han är suverän på att ta emot och ge stryk. Efter en incident på läktaren på en hockeymatch får Doug en plats i det lokala hockeylaget. Hans roll i laget är att skydda de duktigare spelarna i sitt hockeylag samt visa motspelarnas lag vart skåpet ska stå. Doug är så framgångsrik i sitt idrottsutövande att han snart går vidare till den högre ligan. Det går allt bättre för hockeylaget och de har chans på finalspel. Där väntar Ross Rhea som är en legendar i ishockeyslagsmålsbranschen.

Goon är trevlig film som jag blev lite småglad av att se. Seann William Scott som spelar Doug gör det oväntat bra. Jag har nog förpassat honom till American Pie träsket kanske lite väl snabbt. Även Liev Schreiber som Ross Rhea var en positiv överraskning. Man skulle tro att dessa två karaktärer var personer som gillar att ”supa och slåss” men de ser sin roll i laget mer som ett arbete som är nödvändigt att göra för att laget ska vinna matchen. Speciellt Doug visar sig vara en genomsnäll människa som egentligen inte kan göra en fluga förnär dvs om han inte är på isen. Filmen baseras på boken med samma namn och vi får se den riktige Doug i några klipp mot slutet av filmen så stäng inte av på en gång när eftertexterna dyker upp. Är man som jag är svag för sportfilmer är Goon värd att lägga lite tid på.

Regi: Michael Dowse

Betyg 6/10

Moneyball (2011 USA)

Billy Beane är manager för Oaklands baseballklubb och han har tröttnat rejält på att alltid ligga i underläge mot de rikare klubbarna i serien. Oakland har aldrig en chans att köpa de bästa spelarna och egentligen handlar spelet numera om vilket lag som har råd att hålla sig med det bästa laget. När Billy råkar ståta på ekonomen Peter Brand som har sina egna teorier om hur man ska sätta ihop ett lag lyssnar han och tror på Peters ganska okonventionella ideer. Problemet för Billy är nu att sälja in iden för lagets tränare, ägare och alla andra i organisationen. Inte det lättaste då alla tänker ”så här har vi gjort i alla tider”.

Trots att jag är ganska ointresserad av sport så gillar jag genren sportfilmer. Varför det är så vet jag inte riktigt men man gillar alltid en story om en underdog och det är de flesta sportfilmer på ett eller annat sätt. Moneyball handlar om baseball en sport som kanske inte är så välkänd för oss svenskar men det spelar ingen större roll. Filmen lyckas väl med att ge mig känslan av att ”nu gäller det” trots att jag inte känner till spelets detaljer. Moneyball kanske inte handlar så mycket själva utövandet av sporten utan mer om taktiken och spelet bakom kulisserna.

Det är ett rent nöje att se Brad Pitt som Beane och Jonah Hill i rollen som ekonomen Brand. Deras dialog och samspel är en fröjd för öga och öra. Som bonus har man även klämt in Phip Seymour Hoffman som den buttre och motvillige tränare Art. Filmen är sevärd vare sig man gillar sport och baseball eller inte. Två timmar går snabbt i Pitts sällskap men jag blir en aning sugen på mat under filmens gång för Pitt äter sig bokstavligen igenom filmen. Undrar om han har inskrivet i sina kontrakt att han måste ha fri tillgång till mat under sina scener?

Regi: Bennett Miller

Betyg: 7/10

Real Steel (2011 USA)

Egentligen har jag mig själv att skylla. Marcus varnade mig och efter att ha läst recensionerna hos Steffo o Fiffi anade jag vad det rörde sig om för sorts film. Men robotarna såg så häftiga ut och i kombination med boxning fanns det bara en väg att gå; Den bortkastade tidens väg.

Ta en näve Over the top, en gnutta Rocky och smeta på lite Spielbergianskt klet så blir resultatet filmen Real steel. I en nära framtid har man gått från boxning mellan människor till fighter mellan robotar. Charlie är en småcharmig slarver och f.d boxare som harvar runt på vägarna och boxas med sina robotar. En dag får han plötsligt sin son på halsen då mamman hastigt avlider. Charlie kommer överens om att utbute mot en summa pengar frivilligt lämna över vårdnaden till sonens moster. Tyvärr måste Charlie ta hand om sonen under sommaren då fastern ska resa bort. Det motvillga paret får tag på en robot som visar sig vara oväntat bra i ringen och de får en chans mot titelmästaren Zeus som är obesegrad.

Filmen startar helt ok om än lite klyschigt men ju längre storyn förtskrider desto vidrigare blir berättelsen. I slutscenerna  famlar jag desperat efter spypåsen. Jag orkar inte med dessa vidriga lillgamla ungar som ska vara så förståndiga och ”härligt” spontana. Jag orkar inte med att skurkarna än en gång ska vara ryssar/japaner som inte har samma glöd och kampvilja som amerikaner och därför inte kan vinna. Jag orkar inte med scener där folk gråter därför att huvudpersonen blommar och finner sig själv. Jag orkar inte snart med mig själv som väljer att se dessa skitfilmer trots att jag redan vid förtexterna anar att det inte kommer bli bra. Boxningsmatcherna var dock riktigt bra eller ja åtminstone fram tills filmens sista minuter. Någonstans fanns det nog här en riktigt bra sf/sportfilm men den offrades på ett sötsliskigt altare.

Regi: Shawn Levy

Betyg: 2/10

Warrior (2011 USA)

Spoilervarning

Att jag är svag för sportfilmer torde vara bekant vid det här laget. Warrior handlar om MMF (mixed martial fighting). Jag är inte speciellt insatt i sporten men den verkar gå ut på att två karlar ska puckla på varandra i en inhägnad tills den ene ger sig. M.a.o en ganska våldsam sport.

Filmen handlar om två bröder som av olika skäl ställer upp i en MMF tävling. Familjen har varit splittrad sedan många år tillbaka pga faderns alkoholmissbruk. Den yngste av bröderna , Tommy, har varit borta i 14 år återvänder plötsligt och vill att pappan ska träna honom till en stor MMF tävling. Den äldsta sonen Brendan tvingas till en comeback i sporten då han behöver prispengarna för att hans familj inte ska tvingas lämna sitt hem. Tommy drivs av hat till allt och alla, Brendan drivs av att rädda sin familj. Med de premisserna kan man räkna ut med arschlet hur det kommer att gå. Alkoholiserad pappa, oövervinnerliga motståndare, två bröder, ovanligt sätt att träna (Brendan lyssnar på Beethoven under träningspassen), försoning ja alla klyschor som tänkas kan är med i filmen. Trots detta gillar jag Warrior. Den är välspelad och har en viss svärta som jag uppskattar.

Trion Nolte, Hardy och Edgerton sköter sig bra. Nolte är så där knarrig på rösten som bara Nolte kan. Edgerton är ok som den pressade familjefadern och Hardy är mycket bra i sin roll som det hatiske Tommy. Mitt enda problem i filmen är att jag hade velat att Warrior behållt svärtan hela vägen. M.a.o fel bror vinner. Det är inget kramkalas men  lite manlig gosighet och försoning får vi oss till livs mot slutet. Filmen hade varit bättre om den avslutats med en oväntad käftsmäll till tittarna. Fighterna hade också kunnat varit lite mer spännande. Tommy knockar sina motståndare på löpande band och Brendan fintar bort sina på pappret oövervinnliga motståndare med något avancerat bengrepp, nåja man kan få allt här i livet.

Regi: Gavin O’Connor

Betyg: 7/10

The longest yard ( 1974 USA )

En sportfängelsefilm och till viss del ”hejsan svejsan film” ( men är inte de flesta filmer med Reynolds det? ) får bli dagens film.

Burt Reynolds spelar den f.d amerikanske fotbollsspelaren Paul Crewe vars liv kommit på dekis efter att han har tagit emot mutor för att genomföra en läggmatch. Efter att har örfilat upp sin ”flickvän”, knyckt hennes bil, kört rattfull samt knockat en polis hamnar Paul inte oväntat i fängelse. Direktören för fängelset är något av en fotbollsfanatiker och lyckas genom  hot få Paul att ställa upp som coach samt att arrangera en match mellan fångarna och vakterna. Fångarna får nu ett gyllne tillfälle att puckla på vakterna.

The Longest yard är en bagatell men en underhållande sådan. Med friskt humör och ett ständigt leende tränar den hårige Reynolds ( dock utan mustasch ) fångarna i fotboll samt delar med sig av div. knep och tricks hur man ska kunna skada vakterna på bästa sätt. Fängelset som Paul vistas skulle nästan kunna kallas för hemtrevligt, i varje fall om man jämför med anstalterna i filmer som Dog pound eller R . De flesta fångarna, förutom den obligatoriska tjallaren, ganska trevliga. M.a.o, på Pauls anstalt behöver man inte vara rädd för att tappa tvålen i duschen. Då filmen är gjord på 70-talet är den naturligtvis späckad med sköna kavajer och hiskeliga frisyrer. Hiskligast av de alla är nog Bernadette Peters frilla som slår det mesta i filmväg.

Det enda som jag stör mig lite på i filmen är  ett dödsfall som bryter känslan av trevnad annars är det en perfekt film en regnig dag varvat med lite chips och cola, eller varför inte ett glas mjölk med Port salut mackor? Om man tycker sig känna igen handlingen kan det bero på att berättelsen filmats åtminstone två gånger men då med europeisk fotboll som sport, Victory ( 1981 ) samt Mean machine  ( 2001 ). Det har även gjorts en riktig sunkig nyinspelning av The Longest yard med Adam Sandler men den filmen gör man är bäst i att ignorera.

Regi: Robert Aldrich

Betyg: 7/10

Any given Sunday ( 1999 USA )

När Pladd skrev om Any given Sunday blev jag sugen att se om filmen då jag inte sett Oliver Stones drama om amerikansk fotboll sedan premiären. Jag ville minnas att jag tyckte filmen var helt ok men håller den för en omtitt tolv år senare?

Any given Sunday handlar om det fiktiva fotbollslaget Miami sharks. Laget håller på att slitas sönder av olika konflikter: Quarterbacken Rooney ( Dennis Quaid ) är skadad får se sig undanskuffad av nykomlingen Beamen ( jamie Fox), Beamen låter den plötsliga framgången stiga honom åt huvudet och han lyckas med konststycket att bli ovän med hela laget. Det två doktorerna Mandrake ( James Woods ) och Powers (Mattew Modine ) bråkar med varandra och tränaren D’Amato ( Al Pacino ) bråkar med den som har oturen att vara i hans blickfång. Som grädde på moset funderar lagets ägare Pagniacci ( Cameron Diaz ) på att sälja laget,  hon bråkar förresten med både Miamis borgmästare och tränaren. Likt ett vått täcke över alla konflikter ligger suget efter pengar , bonusar, reklamkontrakt ja allt som kan omvandlas till pengar är motorn som driver sporten och de flesta konflikterna.

Det var länge sedan jag såg en sådan grälsjuk film men tvärtemot vad man kan tro är Any given Sunday underhållande. Grälen och bråken fungerar som små explosioner som driver filmen framåt, knappt har ett bråk slutat innan nästa tar vid och driver storyn framåt. Lägg sedan till duktigt kamerajobb av Stone, speciellt i matcherna där han lyckas väl med att förmedla tacklingar, skador och hetsen i spelet.  Det är nästan som att man befinner sig själv mitt i matchen bland dessa kolosser som stormar fram över planen likt tokiga noshörningar. En hel hög med bra skådisar gör även sitt för att höja filmen, t.om Pacino är uthärdlig i filmen. Jag kan faktiskt sträcka mig så långt att hävda att han gör ett bra arbete. Avslutningsvis har Stone fått in bra musik speciellt under matcherna, Fat boy slim och Human League  passar ypperligt att lyssna på när stora män tacklar varandra sönder och samman i jakten på en boll och stora dollarbonusar.

Någon kanske undrar om det inte var något som var dåligt i filmen. I rollen som Tjuritch söker jag naturligtvis med ljus och lykta efter något som irriterar mig och den som söker han skola finna: Filmen är aningen för lång jag börjar kolla på klockan efter en stund och tycker att historien börjar bli lite småseg. Oliver Stones  bildspråk är som oftast överdrivet. Jag får intrycket av att han  desperat försöker  visa oss tittare hur smarta associationer han kan göra mellan ord och bild. Ibland fungerar Stones bildspråk men stundtals blir det faktiskt pinsamt dåligt. Trots dessa små invändningar blir betyget högt.

Betyg 8/10

Regi: Oliver Stone