A Clockwork orange (1971 Storbr)

clockfeb11Efter att ha läst Pojken med de stora ögonen blev jag sugen på att spana in en film eller två av regissören Kubrick. Valet föll på en film som jag gillade när det begav sig ( tidigt 80-tal) nämligen A Clockwork orange. Filmen (och boken) utspelar sig i en obestämd men inte alltför avlägsen framtid. Huvudpersonen är den unge mannen Alex som tillsammans med sina kompisar begår diverse brott. En dag går Alex för långt och hamnar i fängelse. Efter en tid får han ett erbjudande om att få släppas fri om han frivilligt går med på en alternativ behandling. Alex tar chansen men inser inte att det rör sig om en avancerad hjärntvätt som gör att han är helt oförmögen att ta till våld. När behandlingen är avslutad släpps Alex ut i ett samhälle han är synnerligen illa rustad att möta.

Vi kan väl börja med det som är bra: Musiken är bra och står sig än i dag. Filmens öppningsscen med Alex i närbild och en kamera som panorerar ut är otroligt snygg. En fantastisk öppningsscen. Kubrick har lyckats väl med miljöerna även om framtiden är lite väl 60-tals plastig för att kännas tidlös. Slutligen är det en film med en intressant historia som man kan diskutera i timmar om. Frågor som straff, fri vilja och moral kan ältas i det oändliga med utgångspunkt från filmen. Sedan var det slut på det roliga bortsett från att David Prowse är med i en liten roll – kul att få se honom utan Darth Vader outfiten.

Kubricks medvetna val av personregi är helt obegripligt. Alla spelar över så till den milda grad att det trots våld och elände blir mer buskis än allvar. Folk skriker och gapar, rullar med ögonen, talar tillgjort och mitt intryck är att Kubrick inte vill att man ska ta filmen på allvar. Jag kan då omöjligen göra detta då alla spelar över och jag undrar varför? Tänker sig Kubricks  att alla beter sig som Dramatenskådisar i framtiden? Jag vet inte men resultatet av detta blir att vad som kunnat bli en riktigt bra och intressant film blir bara buskis, om än snygg och välgjord, och inget annat.

Regi: Stanley Kubrick

Betyg: 3/10

Jörgen Ovesen: Pojken med de stora ögonen

pojken_med_de_stora_o%e2%95%a0egonen_omslagsoriginal_page_1Jag är inte överförtjust i Stanley Kubricks filmer med The Shining som det stora undantaget. Jag upplever de jag sett som kalla, lite sega och påfallande ofta – lite löjliga. Därför kan det verka konstigt att jag tar och plöjer en bok om regissörens alla filmer. Det enda förklaring jag har att ge är att jag är intresserad av film, har sett flera av Kubricks filmer (dock inte alla) och tyckte det vore intressant att se om Ovesen kanske kunde förklara och möjligtvis övertyga mig om regissörens omtalde briljans.

Boken är klart läsvärd och mycket intressant. Ovesen betar av alla Kubricks filmer, även hans kortfilmer, och förklarar väl olika teman som går igenom regissörens filmer. Vi får ta del i förarbetet med filmerna, anekdoter från inspelningarna och hur filmerna mottogs av publik och recensenter. Jag har inga som helst invändningar till denna del av boken som ger åtminstone i mina ögon en genomarbetad genomgång av hans filmer. Texterna är lagom långa och de känns vare sig snuttifierade eller för långa utan alldeles lagom.

Där jag kan finna att Ovesen brister i sin bok har nog mer med hur jag själv är som människa än författaren. Jag har mycket svårt att att ta emot en konstnärs hela livsverk helt okritiskt. Neil Gaiman, Grant Morrison, The Beatles och Stephen King hör till mina favoriter i olika konstarter men de är inte helt utan fläckar utan har släppt ett och annat som verkligen inte håller måttet. När jag då stöter på någon som hyllar någon utan att ha några som helst invändningar får jag svårt att lita på dennes åsikter. Jag får en känsla av att beundran har ersatt det sunda förnuftet. Det är just denna känsla som jag får under läsningen av Ovesens bok. Kubrick verkar i stort sett inte ha gjort några större fel i sin karriär och författaren använder ofta det i mina ögon tunna försvaret att om man inte gillar regissören har man inte förstått honom. Tanken att man kanske förstår men ändå inte gillar det man ser verkar inte föresväva Ovesen.

Trots denna invändning är Pojken med de stora ögonen en klart läsvärd bok som ger en god inblick i hur dessa filmer skapades. Rekommenderas varmt och jag blev trots allt lite sugen på att se och se om några av Kubricks filmer. Så i viss mån kan man säga att Ovesson lyckats med sin mission.

Filmspanarna – Tema snö. ALIM: The Shining (1980 USA/Storbr)

Månadens tema från Filmspanarna är snö. Då passar det bra med en film där en stor del av handlingen utspelar sig i ett snötäckt hotell. Ja snötäckt och snötäckt. P.g.a regissörens Stanley Kubricks motvilja att flyga fick filmen spelas in i England ett land som kanske inte direkt är känt för sina snörika vintrar. Snöproblemet löstes med några ton salt. The Shining är baserad på boken med samma namn av den inte helt okände författaren Stephen King. King var inte speciellt nöjd över filmversionen vilket jag kan förstå då Kubrick gjorde en alldeles egen tolkning av Kings berättelse men vilken tolkning!

Jack Torrance är en författare som  i väntan på sitt genombrott lyckats skaffa sig ett ovanligt jobb. Han ska vakta ett stängt hotell i Klippiga bergen under vintern. Tanken är att han ska hålla igång värmen och göra småreparationer under vintern så hotellet kan öppna sina portar utan några större problem när gästerna återkommer till våren. Med sig har Jack sin familj; frun Wendy och sonen Danny. Danny har psykiska förmågor och tack vare dessa märker han ganska snabbt att saker och ting inte står rätt till på hotell Overlook. Fastigheten kryllar av spöken som försöker övertala Jack att döda sin familj. När snön kommer isoleras familjen och är utelämnade till varandra och hotellet.

Som sagt det är salt Nicholson pulsar i och inte snö. Det var tydligen så varmt på inspelningen att folk höll på att krevera av hettan. Men de ser åtminstone ut att frysa i filmen.

Egentligen borde jag inte tycka om The Shining. Kubrick har jag aldrig varit speciellt förtjust i. Hans filmer är helt enkelt för överarbetade och ofta lite småtrista och ibland t.o.m fjantiga då Kubrick gärna går till överdrifter när det rör sig om hur hans karaktärer agerar. Jack Nicholson hör verkligen inte till mina favoritskådespelare då han bara kan spela en roll, nämligen sig själv. Shelley Duvall är småjobbig i sin hysteri och själva filmen är inte speciellt skrämmande. Vad är det då som gör att jag älskar filmen så mycket och kan se den om och om igen?

För det första är filmen så otroligt snygg. Hotellet Overlook är fantastiskt med sina heltäckningsmattor, gigantiska kök, balsal och stora lobby. Kubrick skickade ut sina medarbetare som kollade upp hotell i USA och Kubrick satte sedan samman de bästa bitarna från olika hotell för att skapa Overlook. Kamerarbetet och ljudet är i topp och jag kan med lätthet plocka ut ett tiotal scener ur filmen där jag bara njuter av att se hantverket. Allt detta kan man tacka Kubrick och hans perfektionistiska vansinne för. T.ex tog en scen där Nicholson kastar en boll i hotellets lobby flera dagar att filma då Kubrick aldrig blev nöjd. Han ville att bollen skulle träffa kameralinsen på tillbaka-studsen. Scatman Crothers som spelar hotellets kock bröt ihop vid ett tillfälle efter oändliga tagninga och frågade gråtandes Kubrick vad regissören vad ute efter.

Vad jag förstått har denna scen rekordet i antalet omtagningar: 148 gånger!!

Nicholsson och Duvalls samspel gnisslar filmen igenom. De känns inte som ett par för fem öre ja hela familjen Torrance är det närmaste en ickefamilj man kan komma. Nicholsson är mer eller mindre galen redan i första scenen och Duvall är mer eller mindre hysterisk redan från start. För att få Duvall i den rätta sinnesstämningen så såg Kubrick till att vara otrevlig mot henne. Han drev henne nästan till ett psykiskt sammanbrott bla började skådespelerskan att tappa håret av all stress. I en kort sekvens i The making of The Shining ser man skådespelerskan bryta ihop. Kubrick muttrar: ”Visa henne ingen sympati.” På något bakvänt sätt fungerar skådespelarnas märkliga insatser. Då de redan från start inte verkar passa ihop skaver berättelsen och jag väntar bara på en explosion redan från start och jag inser nästan på en gång att familjen Torrance är dömd till undergång. Deras emotionella och något märkliga utspel ger en märklig kontrast till det på ytan prydliga och välordnade hotellet. Robin Williams, Robert de Niro och Harrison Ford var alla uppe för diskussion i rollen som Jack Torrance men de avfärdades alla av Kubrick. De Niro var inte galen nog och Williams var för galen. Filmen hade blivit något helt annat med någon av dessa herrar i huvdrollen. Om den blivit bättre vet jag inte men speciellt rädd blir jag inte för Nicholsson han är mest underhållande i sitt överspel. Jessica Lange var i åtanke i rollen som Wendy Torrance men Kubrick kanske kände att han inte kunde driva henne lika lätt till vanvett.

Danny Lloyd som spelar sonen med psykiska krafter gjorde bara en film till. Numera är han i 30-års åldern och jobbar som lärare. Han insåg att han medverkat i en skräckfilm först när han var 13 år.

The Shining har alla möjligheter att bli en fantastisk rysare; Isoleringen, ett stort tomt hotell, spöken och en familj som bryter samman. Tyvärr lider filmen av att den är för bra för att vara en skräckfilm. Jag sitter och njuter av varendra ruta, kollar in detaljer, lyssnar på det fantastiska soundtracket och glömmer helt enket bort att jag bör vara rädd. The Shining är som en bra låt man aldrig tröttnar på att höra. Jag vet inte hur många gånger jag sett filmen men så fort eftertexterna rullar blir jag sugen på att se om filmen. The Shining blir än mer intressant då filmen är vidöppen för tolkningar. Kubrick har hela tiden hävdat att det kort och gott är en spökhistoria. Det har dock inte hindrat andra från att tolka filmen b.la bloggkollegan Voldo.

En teori är att allt sker i Jacks sinne. Så fort han ser ett spöke är det speglar inblandade. Kan det var hans eget sjuka psyke han ser?

Det är ingen hejd på alla teorier om filmen och dess verkliga innebörd. Övergrepp på den amerikaska urbefolkningen, förintelsen, numerologi, sonen Danny ligger bakom allt etc. etc. Flera av teorierna har samlats i en dokumentär Room 237 som jag hoppas kunna se inom kort. Tidningen Empire hade även nyligen en lång artikel om The Shining så sista ordet om vad filmen egentligen handlar om är nog inte sagt än. Personligen nöjer jag mig med att det är en otroligt bra (kanske för bra) spökhistoria – no moore no less.

En annan teori är att Kubrick ”erkänner” i filmen att han stod bakom den fejkade månlandningen. Dannys tröja och heltäckningsmattan är ett av många ”bevis” i filmen.

Regi: Stanley Kubrick

Betyg:10/10

Andra filmspanare som bloggar om snö är följande:

Except Fear:

Fiffis filmtajm:

Flmr filmblogg:

Fripps filmrevyer:

Har du inte sett den:

Have you forgotten:

Jojjenito:

Mode+film:

Rörliga bilder och tryckta ord:

The Velvet Café:

Colour me kubrick (2006)

2007_colour_me_kubrick_003I London kring 1990  var den världsberömde men mycket skygge filmregissören Stanley Kubrick mycket aktiv. Han startade projekt och hade affärsmöten med olika rockband, designers och författare. Naturligvis var det inte Kubrick utan bedragaren Alan Conway. Det är detta filmen Colour me Kubrick, som av någon konstig anledning heter ”Me, myself and Kubrick” på svenska, handlar om. Vi får följa Conways bedrägerier genom filmen vare sig mer eller mindre.

Bedrägerierna som Conway gör är ganska futtiga, det rör sig mest om att få gratis sprit, hotellrum och mat det är inga större summor som det rör sig om. Filmen är bitvis ganska underhållande men den faller på två saker: Det blir ganska långtråkigt i längden att se hur Conway skaffar sig gratismiddagar och man får inte reda på något om personen Conway. Varför gör han dessa bedrägerier och vad är hans drivkraft? Resultatet blir att man som tittare inte bryr sig om hur det går vare sig för offer eller bedragaren. John Malcovich som i denna film för konsten att spela över till nya höjder är mycket underhållande i rollen som Conway. En rolig detalj är att filmmusiken är tagen från olika filmer som Kubrick har regisserat t.ex 2001 och The Shining.

Det är för mig obegripligt  hur folk kunde bli lurade av Conway. Den riktige Kubrick är till höger.Kommentar överflödig.

280stansp2311bb

Regi: Brian.W.Cook

Skådespelare: John Malkovich, Tom Allen m.fl

Betyg: 4/10