The Silence (2019 Kanada)

När några stackars grottforskare råkar öppna ingången till en grotta släpper man ut hiskliga varelser i det fria. Stora som havstrutar med en kombination av massa tänder och en förökningstakt likt kackerlackor är vår civilisation snart ett minne blott. Att varelserna inte kan se är inte till mycket hjälp då de har en ypperlig hörsel. Filmen handlar om en familjs försök att fly till säkerheten.

Hallå ! säger kanske någon är det inte A Quiet place som Filmitch beskriver? Visst skulle det kunna vara det men som sagt filmen heter The Silence och ramhandlingen är en karbonkopia av tidigare nämnda film. Varför det blivit så vet jag inte men det är inte ovanligt att filmer med liknande handling skvalpar runt i Hollywood, i början av 90-talet kom det två filmer om Robin Hood men det var fyra stycken som planerades om jag inte missminner mig. Slump eller kopiering?

The Silence är i alla fall helt ok som film. Lite småspännande, rappt berättad och familjen är ganska smart i sitt agerande för att nå en säker plats. Att favoriten Stanley Tucci spelar rollen som familjefadern skadar inte men även Miranda Otto och Kiernan Shipka drar sitt strå till stacken för att höja filmen ett snäpp. Jag gillade även filmens mänskliga antagonister som visade sig vara oväntat obehagliga.

Jag får intrycket av att filmen är gjord lite med vänsterhanden men på det stora är det helt ok underhållning för stunden. Speltiden är utmärkt på en och halv timme vilket inte lämnar utrymme för dötid och berättelsen rullar på i fin fart. Duger fint en fredagskväll.

Regi:  John R. Leonetti

Betyg: 5/10

The Witches (2020 USA)

Filmen startar dramatiskt med att vår huvudperson (vars namn vi aldrig får veta) förlorar sina föräldrar i en bilolycka. Turligt nog är hans mormor i livet och han flyttar in hos henne. En dag stöter han på en häxa och då häxor avskyr barn mest av allt tar mormodern sitt barnbarn och flyr till ett lyxhotell vid havet. På hotellet pågår det en konferens som visar sig vara en täckmantel för en himla massor häxor och man har verkligen hamnat ur askan i elden.

Jag har vare sig läst Roald Dahls bok eller sett filmen från 1990 så jag ser denna nyinspelning med helt fräscha ögon. Klarar man av lite halvdan CGI, Anne Hathaway som tar i från tårna i rollen som överhäxa och Chris Rocks enerverande berättarröst var filmen en ganska så trevlig begivenhet.

Det är full fart och även om inte filmen är jättebra så var den roande för stunden. Jag har en soft spot för s.k familjefilmer.  Anne Hathaways prestation är nog mest en smaksak men Octavia Spencer var mycket bra  i rollen som mormor och personlige favoriten  Stanley Tucci har en liten roll som hotelldirektör. Om man ska tro folk på IMBD är dock filmen bland det värsta som har gjorts och folk delar ut ettor och tvåor om vartannat vilket kan te sig lite märkligt.

Jag kan förstå att man ser den första filmen som den rätta versionen och jag anar att om jag nu skulle se filmen från 1990 skulle jag troligen finna att den inte var lika bra då jag har andra referensramar. Men att gå i taket som att det är världens undergång? Det är en film. Många rasar även över att filmen utspelar sig i USA och inte i England samt att huvudpersonen och hans mormor är färgade. Än fler rasade och menade att filmen gör narr av folk med funktionsnedsättningar då häxorna inte har tår och klor till fingrar. Tråkigt nog bad filmbolaget om ursäkt – jag hade önskat att de sagt ”talk to hand” till de lallande fånarna. Jag säger som jag brukar. Jösses!

Jag tycker iaf att det var en roande bagatell värd att offra lite tid på sedan får fansen av filmen från 1990 och andra känsliga tittare tycka vad de vill.

Regi: Robert Zemeckis

Betyg: 6/10

Filmspanarna: En Midsommarnattsdröm (1999 Storbr m.fl)

mzi.mrrakvmkHäng nu med i svängarna för det kan behövas: I den italienska staden Monte Athena förbereder den lokala fursten/borgmästaren Theseus sitt bröllop men allt är inte glädje och lycka. Två unga män, Demetrius och Lysander konkurrerar om Hermias kärlek. Hon vill gifta sig med Lysander men hennes far anser att Demetrius passar bättre som svärson. Hermia ges ett ultimatum: ”Gift dig med Demitrius eller gå i kloster” (här bör jag tillägga att berättelsen utspelar sig kring sent 1800 tal). För att göra det hela mer komplicerat har Demetrius en beundrarinna i Helena. Lysander och Hermia bestämmer sig för att rymma en natt genom skogen som ligger nära staden. Demetrius får reda på parets planer och sätter efter de två på cykel. Helena hänger på i hopp om att Demetrius trots allt ska välja henne. Samtidigt övar ett teatersällskap i skogen då man tänker sätta upp en pjäs i samband med hertigens bröllop. Så nu har vi fyra personer som irrar runt i skogen på cykel samt ett teatersällskap men det räcker inte med det. Samma natt råkar av en händelse Oberon och Titania som är älvrikets kung och drottning hålla till i skogen. Paret hamnar i gräl och för att straffa drottningen skickar Oberon sin hantlangare Robin Goodfellow (även känd som Puck) att förtrolla drottningen att bli kär i den första hon ser. Puck rör till det hela och vi får en kärlekssoppa som Oberon måste ställa till rätta innan morgonen gryr. (PUH!)

Om ni orkat hänga med såpass länge så kommer här mina tankar om filmen. En midsommarnattsdröm är en av Shakespears komedier och trots att den kan verka lite rörig är filmen både rolig och underhållande. Dialogen är kanske inte den rappaste utan författaren har mer förlitat sig på alla förvecklingar. Det jag möjligtvis har lite invändningar mot är teatersällskapet som kommer in lite från vänster i handlingen. Det är en underhållande trupp men jag kan inte komma ifrån känslan av att det blev lite ”kaka på kaka” i handlingen.

Scenen är som sagt ett somrigt Italien, folk har halmhattar och verkar ha det ganska trevligt (trots alla kärleksförvecklingar) något som smittar av sig på mig som tittare och det blir en riktigt mysig stund framför tv:n.  Något som paradoxalt nog höjer trevlighetsfaktorn är att älvfolket är lite halvtaskigt utklädda det är påklistrade vingar, lite djurhudar och glitter i ansiktet. Dessa halvdana effekter bidrar till filmens uppsluppna stämning och jag tror/anar att det var meningen. Skådisarna (halva Hollywood verkar ha blivit kontrakterade) sköter sig i varierade grad men på det hela får de godkänt. Det är kanske inte en av Shakespeares pjäser man sätter upp för att få briljera på scen eller få kasta ut några odödliga monologer anledningen är nog istället att ha en trevlig stund och det var precis det jag hade.

Regi: Michael Hoffman

Betyg

250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare250px-Hw-shakespeare

Filmspanar temat var så sagt om natten och vilka andra nätter än midsommar (en helg jag numera endast äter caesarsallad på efter att jag ett år förätit mig på sill och grillat) som behandlas av andra bloggare kan ni se nedan.

filmspanarna-bred

Absurd cinema

FLMR

Jojjenito

Fripp

Rörliga bilder & tryckta ord

Fiffi

Har du inte sett den?

Wild card (2015 USA)

wild-card-posterDet är tunga tider nu med gråa himlar, mörker och ja bara bläääh. Då känns det skönt och mysigt och alldeles underbart (nästan som en bal på slottet) när man upptäcker att Jason Statham kommit med en ny film. Här spelar Statham Nick Wild en sorts guide/bodyguard/fixare i Las Vegas. Mot ersättning hjälper han folk med smått och gott i staden men håller sig inom lagens råmärken. När så en av hans vänner blir misshandlad och våldtagen av en person med kopplingar till maffian ser Nick sig tvungen att ställa saker och ting till rätta.

Ingen skugga ska falla på Statham (en mening jag ofta får använda mig av när jag skriver om filmer han är med i), han gör det han ska men i ärlighetens namn är inte Wild card speciellt bra. Om nu inte Statham hade ståtat med sitt namn i rollistan är nog frågan om filmen ens är sevärd. Det händer inte så värst mycket och jag sitter mest och väntar på att storyn ska sätta fart vilket den till slut gör men då är filmen nästan slut. En halvseg och lite oinspirerad film. Roligast är alla kända ansikten som dyker upp i småroller. Det verkar som att filmens regissör har passat på att engagera dessa personer när de av en händelse råkat passerat Las Vegas. B.la dyker Stanley Tucci upp i en hiskelig peruk. Han kanske har fått smak för detta klädesplagg(?) iom Hunger games? Roligare än så blir tyvärr inte filmen men Stathams närvaro lyste upp livet åtminstone en liten stund.

Regi: Simon West

Betyg: 4/10

Transformers: Age of extinction (2014 USA)

TRANSFORMERS-4-posterMan kan ha en och annan åsikt om den senaste men troligen inte sista filmen om de utomjordiska robotarna. T.ex att det var länge sedan jag såg en såpass dyr produktion som hade ett så slarvigt skrivet manus. Filmen är så full av hål och logiska kullerbyttor att jag snart gav upp att försöka förstå handlingen då jag insåg att jag troligen inte skulle få några svar. När man ser Transformers: Age of extinction gör man bäst i att acceptera att saker och ting bara sker. Filmens mål är att visa robotar som slåss allt annat verkar vara utfyllnad som filmens producenter inte brytt sig speciellt mycket om.

Med tanke på att allt krut lagts på robotfighter och krossande av byggnader är det förvånande att dessa scener är så dåligt regisserade och koreograferade Det är rörigt, ospännande och trots att man raserar halva Hongkong inte speciellt maffigt. Regissören Bay har ingen som helst känsla för dramatik utan verkar nöja sig med att visa upp robotar som slåss. Om jag skulle summera mina tankar om filmen blir domen: En alldeles för lång rulle (nästan tre !!! timmar) med en nästintill obegriplig handling. Kanske frättes den del av min hjärna där det sunda förnuftet sitter bort under titten för jag tycker trots allt att filmen nästan är ok. Varför vet jag inte det är bara en känsla och om Bay kan göra en film för flera miljoner och strunta i handlingen kan jag nog komma undan med ett blogginlägg utan att riktigt kunna förklara varför jag tycker som jag tycker.

Regi: Michael Bay

Betyg: 4/10

Jack the giant slayer (USA 2013)

Jack-The-Giant-Slayer-poster oneSagan om Jack och bönstjälken kom jag i kontakt med för första gången i.om Disney och den långa kortfilmen(?) med Musse Pigg i huvudrollen. 2013 års version av berättelsen är avsevärt rappare, fylld med specialeffekter och definitivt inte lika barnvänlig. Bondpojken Jack kommer över några magiska bönor när han är i staden för att sälja sin häst. Väl hemma råkar en av bönorna falla mellan en springa i golvet. Samma natt bryter det ut ett oväder ut och regnvatten letar sig ned till bönan som växer i rekordfart och stjälken når ända upp till himlen till jättarnas rike. Dessa jättar är inga trevliga typer och älskar mänskligt kött. Då landets prinsessa av en händelse följt med på bönstjälkens resa upp mot himlen måste hon naturligtvis räddas. Kungen sätter kvickt ihop en räddningsexpedition men några i sällskapet har andra planer än att rädda en prinsessa från att hamna på middagsbordet. Tur då att Jack följt med på färden till jättarnas rike.

Jack the giant slayer infriar det mesta som jag kan hoppas av en sådan här film. Fartfylld och underhållande och stabila skådisar b.la Ewan McGregor som ser oförskämt pigg och alert ut trots sina 42 år och den alltid sevärde Stanley Tucci som skurk. Jag har inget speciellt att invända mot filmen, möjligtvis lite väl mycket CGI men den är åtminstone relativt välgjort även om jättarna ser lite plastiga ut. Fråga mig om ett par månader och jag kommer att ha svårt att komma ihåg filmen och dess handling men för stunden var det en frisk och underhållande fläkt. Kanske hade filmen mått bra av att innehålla lite mer humor för det är en förvånansvärt våldsam historia så någon film för de minsta tycker jag inte den är. Nu visas det inte så mycket av våldet i bild men huvuden bits av och folk slits i bitar så någon söndagsmatiné´ är filmen verkligen inte. Egentligen undrar jag vem filmen vänder sig till då den är för hemsk för de minsta och de äldre kanske hellre lockas av lite vuxnare filmer. Hur som helst så blev jag underhållen i två timmar så jag är nöjd. Att det var Bryan Singer (The Usual Suspects, X-men) bakom kameran var lite oväntat.

Regi: Bryan Singer

Betyg: 6/10

The Hunger games (2012 USA)

Jag ska erkänna att jag var lite skeptisk till den här filmen då storyn verkade vara en rip-off på den japanska filmen Battle Royale. Då kändes det ganska skönt att min skepsism delvis kom på skam.

I en framtida diktatur hålls det en tävling varje år som går under namnet Hungerspelen, varför tävlingen har detta lite märkliga namn framkommer inte i filmen. Tävlingen går ut på att ett tjugotal ungdomar i åldern 12 – 18 år väljs ut och får slåss på liv och död tills en överlevande kvarstår. Spektaklet sänds naturligtvis på tv och är årets höjdpunkt. När Katniss lillasyster väljs ut som deltagare väljer hon att träda in i sin systers ställe. Katniss förs till huvudstaden och tränas inför spelen som snart går av stapeln.

Boken har jag inte läst men jag tycker filmen lyckas förmedla storyn väl och jag hänger med i filmen utan några problem. Det är nog bara en och annan smådetalj som jag undrar lite lätt över men det är inget som stör berättelsen. Min dotter påstår att filmen följer boken ganska väl. Filmens första halva var den del jag gillade bäst när huvudpersonen Katniss presenteras och man får ta del av hennes träning och samhället hon lever i.När väl spelen startar blir filmen paradoxalt nog lite småtrist. Trots pilbågar, minor, skogsbränder och genmodiferarade getingar lyfter inte storyn och spänningen uteblir. Det hade kunnat blivit intressant om Katniss ställts inför svåra etiska och moraliska val men det sker aldrig. Jag kan tycka att berättelsen är lite feg i detta avseendet.

Det framtida klädmodet i huvudstaden var en detalj som störde mig.  För att visa att det är framtiden får folk bära konstiga kläder ett berättargrepp som jag inte är så förtjust i. De larviga kläderna kommer i vägen för historien. Nu sitter jag bara och stirrar klentroget på Tuccis märkliga peruk och kan inte ta karaktären på allvar. Jag misstänker att den visuella delen fungerar avsevärt bättre i bokform.

Skådisen Jennifer Lawrence som spelar Katniss gör det mycket bra och det verkar som hon har framtiden för sig. Hon har hitintills alltid levererat i de filmer jag sett även om filmen Winters bone inte var någon favorit. Mitt enda aber är att hon mer och mer påminner i utseende om Renée Zellweger, en skådis jag undviker i möjligaste mån.

The Hunger games var inte så bra att jag vill läsa boken för att se hur det går men restrerande delar ser jag fram emot på dvd och då förhoppningsvis med mer sansade kläder och att filmerna vågar vara lite mer modiga i sitt berättande.

Regi: Gary Ross

Betyg: 6/10

The Lovely bones ( 2009 usa )

Filmen baseras på bästsäljaren ”Flickan från ovan” (som jag inte läst) och handlar om den unga tjejen Susie som mördas av sin granne. Efter sin död hamnar Susie i en värld där hon vakar över sin familj men även sin mördare för det är inte första gången grannen mördat och han börjar planera ett nytt mord.

Den senaste pekoralen från Peter Jackson är knappt uthärdlig trots en stor skara bra skådespelare. Jag avskyr när man anstränger sig för hårt att förmedla känslor till åskådaren. Det känns som man som tittare blir idiotförklarad. Jackson och Spielberg är mästarna på att göra detta, i Jacksons fall har det här fenomenet kommit på senare tid då han börjat sammarbeta med manusförfattaren Phillippa Boyens vars referensvärld verkar börja och slutar med Harlekinromaner. Tack vare henne tjatar Frodo i ”Sagan om Ringen” om att han längtar hem till Fylke, King Kong får världshistorens mest utdragna och tårdrypande avskedssken och ja ni kan bara ana vad kärringen lyckas göra med ”the lovely bones”. Viskande berättarröster, ballader och tårfyllda blickar ja rubbet är med och vi förväntas sitta och böla men för mig blir effekten det motsatta jag blir irriterad. Jag fasar för Jacksons kommande Tintin projekt där Spielberg är regissör. Kanske får kapten Haddock en svår barndom och Tintin saknar sin mamma?

Regi: Peter Jackson

Skådespelare: Saoirse Ronan, Stanley Tucci

Betyg: 2/10

Julie and Julia (2009 usa)

Julie upplever en 30 års kris och känner att hennes liv saknar mening. Hon bestämmer sig då att laga alla recept i en kokbok om det franska köket av legendaren Julia Childs. Julie har satt upp ett mål att hinna med recepten på ett år, hon bloggar om sina upplevelser och bloggen växer. Filmen handlar även om Julia Childs arbete under 40 och 50 talen med att skriva kokboken som Julie arbetar sig igenom.

Filmen är faktiskt bättre än den verkar men det är två saker som sänker hela projektet likt en gråsten. Julie är en mycket irriterande karaktär som hela tiden svammlar om att hon känner Julias ande i köket att hennens man stod ut är en bedrift men han fick i alla fall äta god mat. Meryl Streeps groteska överspel av Julia Childs är nog bland det värsta jag sett i filmsammanhang att hon sedan blev oscarsnominerad för detta tyder på en mental härdsmälta i oscarsjuryn. Å andra sidan där jag ser en asjobbig människa ser andra kanske en klämkäck kvinna med skinn på näsan. Tyvärr är dessa irriterande personer med i nästan varenda scen i filmen så betyget blir därefter.

Regi: Nora Ephron

Skådespelare: Meryl Streep, Stanley Tucci

Betyg: 2/10