Bröllopet (1973 Sverige)

Ja herre jestanes vilken dålig film detta var. Om jag skulle göra en tio i topp på de sämsta filmerna jag sett har Bröllopet en given plats. Jag hade en hel del förväntningar på rullen då den är regisserad av Jan Halldoff som året innan gjorde den fantastiska Firmafesten. Rollistan var lovade med  b.la Eva Bysing, Bernt-Åke Varg, Margaretha Krook och Lars Amble (och då har jag bara skrapat på ytan av alla som är med i filmen). Denna katastrof till film får Drra på en kul grej på väg till Götet att vara en sansad film vid en jämförelse.

Eva och Kent ska gifta sig men Eva får tvivel på bröllopsdagen men en valium från mamma gör henne medgörlig. Den enda handling i filmen jag kan skönja är att brudparet försöker ligga med varandra under bröllopsfesten men lyckas inte då brudgummens kusin/farbror sätter på alla kvinnor han kommer åt i en rasande fart och därmed på något mystiskt vis lyckas ockupera alla sovrum. Resten av speltiden fylls ut av konstiga människor och skämt som inte alls är roliga bara märkliga. Ett litet axplock: Margareta Krook och Inga Gill tävlar i olika friidrotter, en av gästerna blir besatt av en moraklocka och plockar isär den, en man dyker efter sprit som tappats i sjön m.m och så här fortsätter det i 80 mycket plågsamma minuter.

Inte ens sköna 70-tals frisyrer och utsvängda jeans kan rädda denna dynga. Ibland kan sådana här filmer bli roliga då de är så dåliga att de blir bra eller att de har en viss charm då det är ett ärligt men misslyckat försök att göra en film men Bröllopet har inget av dessa drag – det är bara en skitfilm trots Halldoff och gräddan av svenska skådisar.

Jag är dock inte den som är den. På C-more finns även Halldoffs Rötmånad med Carl-Gustaf Lindstedt och Christina Lindberg det kan nog vara något – hoppas jag.

Regi: Jan Halldoff

Betyg: 1/10

Annonser

En iskall jävel (2014 Norge)

b8d91ssStellan Skarsgård spelar snöröjaren Nils Dickman. Han trivs med sitt liv i ett litet norsk samhälle men så slår tragedin till en dag. Hans son hittas död på en tågperrong och dödsorsaken är en överdos. Polisen avskriver det hela som en trist händelse men Nils får upp ett spår och begriper att hans son blivit mördad av en maffiaorganisation. Nils bestämmer sig för att hämnas sin sons död och börjar beta av maffiafamiljens medlemmar en efter en.

Det låter som en klassisk hämndfilm och till en början verkar det också vara det men snart ändras filmens konturer och till något som påminner ganska mycket om bröderna Coen. Persongalleriet är lite skevt och de flesta av filmens karaktärer verkar vara lite småknepiga. Filmen präglas också av en viss torr humor samt en hel del roliga detaljer. Roligast är maffiabossens hem som verkar vara svindyrt om man kollar inredningen men möbler, tavlor är så smaklösa att det svider i mina ögon.

Det kan vara ett problem när filmer som på ytan verkar seriösa och allvarliga tar en mer komiska riktning. Risken är stor att det blir tramsigt och man inte tar något på allvar. Regissören Hans Petter Moland parerar detta bra och Kraftidioten, som filmen heter på norska,  slår aldrig över och blir larvig. En roande norsk kriminalare med en mycket hög bodycount.

Regi: Hans Petter Moland

Betyg: 8/10

Waz (2007 Storbr)

waz-(2007)-large-pictureWaz eller w delta z som filmen heter i original är en dussinkriminalare. Vi har en serimördare som har en plan som till varje pris ska fullföljas. Vi har en hel hög slitna och korrupta poliser. Vi har en rookie som kastas in i hetluften. Vi har mörka prång, regn och slitna kvarter. Med andra ord allt är som vanligt. Det som lockade till en titt var skådisarna. Stellan Skarsgård spelar den desillusionerade polisen Eddie Argo. Melissa George är hans partner Helen som då hon är nybörjare fortfarande har kvar illusionen om att kunna göra skillnad på gatorna. Nu hör kanske ingen av de två till mina favoriter inom skådespelarskrået men de är oftast sevärda. Vidare har även Selma Blair en roll men det tyngsta skälet till titten var nog Tom Hardy i rollen som den vidrige hoodien Pierre. I ärlighetens namn är det nog Hardys medverkan som gjorde att jag överhuvudtaget såg filmen.

Waz är inte speciellt bra. Storyn är krystad man har sett den många gånger tidigare i bättre versioner. Regissören Tom Shankland tar i ända från tårna för att skapa en stämning liknande den i Se7en så mycket att det tangerar gränsen till att bli parodiskt. Filmen kan med gott samvete skippas även om både Blair och Hardy är sevärda. Roligast var nog istället Hardys promotionfoton till filmen.

Regi: Tom Shankland

Betyg: 3/10

tumblr_npyejhdDvS1topm99o1_400

tumblr_npyejhdDvS1topm99o4_400

90d293ee2aaade05389ee26a1d11cbfb

 

Thor: The Dark world (2013 USA)

untitled vvDet rullar på i Marvels superhjältefilmsuniversum. Nu var det dags för uppföljaren till Thor, en film som var förvånansvärt bra. Serien Thor har aldrig varit en favorit hos mig och det var nog kanske därför jag gillade förra filmen så pass mycket då mina förväntningar vara låga. I The Dark world får vi möta Malekith som är en svartalv (fråga mig inte vad det är men paradoxalt nog har han ett blekvitt ansikte så vitalv hade varit en mer passade rasbeskrivning). Han är filmens skurk och vill ändra om universum så att mörkret härskar. Detta kan bara göras vart 5000:e år och nu har han en ny chans tack vare Jane Foster (Thors ”flickvän”). Hon har fått i sig ett ämne, eter, som kan hjälpa Malekith i sitt arbete att ändra på universum. Jag tar och stoppar här i mitt försök att beskriva filmens handling, ni ser själva vilken manusmässig soppa detta är.

Då detta är tvåan är det mer av allt: Slagsmål, byggnader som rivs och uppblåsta tal och som ”bonus” en naken Stellan Skarsgård. Vi får tyvärr se mer av det kitschiga Asgård och mindre av jorden. Dvs precis det som gjorde förra filmen så underhållande med en malplacerad Thor i vår värld. Manuset är så fullt av logiska luckor och historien ger ett intryck av att man hittat på den vartefter man filmat den. Med en något enklare handling hade den kanske kunnat vara någorlunda underhållande nu blev det mest förvirrat och gapigt.

Det finns dock försonande drag. Filmen har gott om scener där man får sitta och skrocka lite för sig själv i biomörkret. kanske inte världens fyndigaste skämt men de passar in i filmen. Skådisarna sköter sig bra överlag och en del av fighterna är ganska läckra. Sir Anthony fortsätter däremot att jobba stenhårt för att se uppstoppad ut.

Man kanske inte ska ha för stora krav på en film av det här slaget. Den kör inte med någon falsk marknadsföring utan är vad den utger sig att vara: Bullrande underhållning för stunden. Men det kanske kunde vara ide att utveckla konceptet lite och jobba hårdare med manus för annars kan publiken komma att tröttna, åtminstone jag.

Sitt kvar för efter en stund kommer det en extra scen som troligen har med den kommande Marvelfilmen Guardians of the Galaxy att göra.

Regi: Alan Taylor

Betyg: 4/10

Comborecension- The Avengers (USA 2012)

Ja då var det dags för en comborecension igen. Det var ju ett tag sedan sist. För att ni ska kunna hålla isär våra textbidrag så är min (Marcus) text i vanlig stil och Filmitchs i kursiv. Filmen för kvällen var The Avengers vilken både Filmitch och jag väntat på sedan den extra scenen i första Ironman-filmen, dvs 5 år. Japp så jag/vi har väntat men hellre lång väntan och bra film än att man hetsar ut skit.

När Disney köpte upp förlaget Marvel var jag nog inte ensam om att tänka att det nog inte kommer något bra ur dylik affärstransaktion men tack och lov hade jag fel. Även jag darrade till av fasa och var en aning bekymrad att Marvels universum skulle bli disneyfierat men än så länge har Disney låtit Marvel fått vara ifred. Det hela har som vi vet resulterat i ett pärlband av underhållande superhjältefilmer och fler är på gång. Trots olika regissörer så har man lyckats hålla ihop universat så att det framgår att vitt skilda karaktärer ändå verkar och lever i samma värld, vilket också är en av styrkorna i Marvels serietidningsproduktion. Det hela blir lite grand som en såpopera på kraftfoder. Här har vi nog den främska skillnaden mellan DC (Superman, Batman, Green Lantern) och Marvel, de sistnämnda verkar ha haft en plan med sin produktion medan Warner (DC) lite håglöst och oplanerat skickat ut en film här och en film där.

Allt som Marvel gjort är inte bra t.ex har The Hoff spelat Nick Fury rekommenderas ej.

Nåväl, Avengers var det. Serieförlagan utkom första gången för 49 år sedan och gavs ut i evigheter efter det. Den ursprungliga historien och filmens story följer varandra i stora drag. Den onde ”guden” Loki tar sig in i vår värld för att ta över den, till sin hjälp har han en arme av utomjordingar. S.H.I.E.L.D.- agenten Nick Fury  (Samuel. L Jacksson) förstår tidigt hotet och mobiliserar den lilla grupp av superhjältar vi tidigare sett i tidigare filmer, Hulk, Captain America, Thor och Ironman.  Då hjältarna till en början inte kommer så bra överens hotas allt att gå åt skogen, samt att regeringen är aningen skeptisk till att släppa lös de krafter som hjältarna besitter. Ja hur ska det gå? 🙂 I första Avengers tidningen var Loke mycket riktigt skurken om jag inte missminner mig men storyn var inte lika bombastisk som filmen. Personligen hade jag nog haft någon annan skurk än just Loke då han inte är speciellt upphetsande men resultatet var avsevärt bättre än väntat. Jag störde mig inte ens på han något komiska huvudbonad. Man behöver inte överföra allt från seriernas värld till film.

Jag skulle kunna sluta skriva nu och bara låta följande mening stå för hela upplevelsen. Välproducerat och jävligt underhållande. Men det vore lite för enkelt med tanke på att jag trots allt väntat på filmen i 5 år så jag ska jag utveckla lite.

Skådespeleriet är överlag klanderfritt, visst lyser vissa starkare med sin skådespelartalang än andra men filmen är såpass välcastad så det spelar inte så stor roll. Här håller jag med. Ingen skugga faller på någon av skådisarna. Ruffalo som spelar Hulk/Banner är den nye i gänget. Han axlar rollen med bravur efter Norton och Bana som spelat Banner tidigare. Dialogen är väldigt bra och dessutom rolig. Jag känner igen stora delar av dialogen från de serietidningar jag läst av Whedon. Torr humor med en tvist samt att han känner och har tagit sig att satt sig in i karaktärerna.  Ett par gånger är det lite pekoralvarning men det hinner aldrig blomma ut i de eccesser som man exempelvis skulle vänta sig i en Spielberg-produktion. Jag anar pekoralen här och där men Whedon löser det på bästa sätt t.ex är Iron mans shining moment i filmen en av de bästa scenerna. Jag ryser vid tanken om Spielberg/Jackson eller Bruckheimer fått lagt sina pekorala näsor i blöt, högt osmakligt. Hjältarnas småtjafs sinsemellan och personliga karaktärsfel håller igång filmens tempo på ett bra sätt mellan actionscenerna.

Får se om man tar in nya hjältar till nästa film, finns en o annan att välja på.

När det gäller actionscenerna så säger jag bara: Välkoreograferad våldsballet. Det är väldigt snyggt, man ser vad som händer och kan följa med i händelseförloppet trots rasande tempo, plus att det hjälteposeras en hel del, vilket såklart är ett måste. Ingen skakig handkamera eller vansinnes klippning här inte vilket jag tackar för. Filmens jättelånga slutstrid kan kanske kännas aningen lång men då inte ens Herr Filmitch skruvade på sig i sätet så höll den sig nog precis inom gränsen för det acceptabla. (Så här inom parantes så kan jag nämna att gå på bio med Filmitch kan ibland vara som att bada i en regntunna med en epeleptisk säl, han vrider och vänder sig i sätet som vore det tillverkat av spetsiga armbågar, denna gång satt han ganska still vilket torde vara ett gott betyg). Och plötslig övergick denna trevliga och positiva recension till personangrepp. Jag kan inte hjälpa att att SF sätter in stolar för krumma dvärgar i sina salonger så man får träsmak i röven innan ens reklamen slutat.

På det hela taget är jag väldigt nöjd med The Avengers. Den lyckas med vad den ger sig ut för vara. Två timmar och tjugo minuter förflöt utan att jag märkte det och jag var lite lätt omtumlad och glad när jag (dock varken visare eller dummare) lämnade salongen. Till och med 3Dn tycktes funka, den störde i alla fall inte. Japp helt ok men det tillförde inte filmen något extra. Och med tanke på extrascenen i eftertexterna så får vi nog återse The Avengers inom en inte allt för avlägsen framtid, särskilt med tanke på att filmen slog premiärrekord i USA. Håller med fantastisk film som har många fina actionscener, bra skådisar och effekter. Kan jag vara kritisk till något skulle det vara att fighten ombord på SHIELDS hellcarrier var mer spännande än filmens final men många gånger blir just finalerna i många actionfilmer lite mättande och så även i Avengers. Men jag satt som sagt still och är nöjd, mycket nöjd. I och med extrascenen släcktes mitt hopp om att mina favoritskurkar Baron Zemo & Ultron skulle göra entre i nästa film men men …. man kan inte få allt.

Marcus Betyg: 9/10 (Ja det är lite högt men jag är ett farbrorbarn, enligt vissa)

Filmitch hojtar: AVENGERS ASSEMBLE och delar ut en 9:a

Melancholia (2011 Danmark)

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jag begriper mig inte riktigt på Lars von Trier. Filmerna har ofta en märklig kvinnosyn, de kan vara trista men samtidigt spännande och vad han vill säga med sina berättelser är mig en gåta. Likväl återvänder jag till Triers filmer för det är någonting som jag inte riktigt kan sätta fingret på som gör att jag finner de intressanta.

Melancholia är uppdelad i två akter där de två systrarna Justine och Claire har huvudrollerna.Den första akten handlar om Justines katastrofala bröllop och den andra delen rör sig om Claire som kastas mellan hopp och förtvivlan då en nyupptäckt planet, Melancholia, eventuellt kommer att kollidera med jorden.

Filmen startar med slutet, i långsamma scener ackompanjerade till Wagners Tristan och Isolde får vi se hur jorden förintas. Jag fann dessa scener otroligt vackra och såg faktiskt om de ett par gånger. Bröllopet som sedan skildras är en olustig tillställning. Justine verkar lida av någon form av depression och ligger hela tiden på gränsen till ett sammanbrott. Flera av gästerna ogillar varandra och förloämpar varandra när tillfälle ges. Mitt i det trots allt förhållandevis stillsamma kaoset har vi en förtvivlad bröllposarragör som är mycket rolig samt brudens svåger som står för kalaset och försöker rädda det som räddas kan.

Den andra delen är en ganska stillsam betraktelse av vår planets undergång. Claire oroas av planten Melancholia, hennes man försöker lugna henne och menar att vetenskapsmän hävdar att planeten bara kommer att passera. Systern slits hela tiden mellan hopp och förtvivlan över vad som ska ske.

Melancholia ger upphov till många frågor och tolkningar och även en hög obesvarade frågor. Jag misstänker att man skulle kunna skriva en mindre avhandling om filmen men jag valde att bara se på Melancholia utan att fundera alltför mycket och som film ger den ett något splittrat intryck. Var för sig är de båda delarna mycket bra. Bröllopet är ångestframkallande men samtidigt  tragekomiskt och underhållande. Den andra akten är vacker, stillsam och rofylld speciellt om den ställs i kontrast till det kaosartade bröllopet. Tyvärr passar filmens två delar ihop ganska illa och jag känner en viss rastlöshet mot filmens slut. Melancholia känns på tok alldeles för lång. Egentligen skulle man nog se filmen i två sittningar och inte i ett svep.

Foto, story och rollbesättning med bl.a Stellan Skarsgård, John Hurt, Kirsten Dunst och Kiefer Sutherland är mycket bra men filmen känns alldeles för lång och faller på eget grepp tyvärr. Jojjenito och Fiffi har lite andra åsikter.

Regi: Lars von Trier

betyg: 6/10

Comborecension: Thor (2011 USA)

Så har då jag och min bror Filmitch varit på bio igen, vilket som vanligt innebär comborecension.Filmitchs kommentarer i kursiv text. Den här gången blev det Kenneth Branaghs superhjälte-epos Thor.  Jag hade extremt låga förväntningar inför detta biobesök och övervägde nästan att försöka slingra mig ur det hela genom att skylla på någon slags påhittad kris så som exempelvis huvudvärk eller allmän ångest. Jag bet dock ihop och begav mig rakryggat (nåja, lite lätt framåtböjd, jo du har blivit aningen krum med åren) till biografen. Anledningen till denna tråkiga attityd kan vara att jag alltid haft svårt för Thor som superhjälte i Marvels serier. Det känns som att det inte riktigt passar in med mytologiska personer och väsen i superhjälteserier. Då superhjälten i sig står i bjärt kontrast mot det vardagliga så bidrar förekomsten av Asagudar endast till att  bjärt konstratera mot föregående kontrast och då blir det i mitt tycke en kontrast för mycket. Det blir helt enkelt svårt att köpa. Hursomhelst, filmen då?

Även jag får erkänna att Thor inte direkt hör till mina favoriter i serievärlden. Mitt stora problem är att serien är ganska stel och trist samt att man envisas med att Thor ska tala någon sorts högtidlig engelska.

Ett litet exempel på Thors språk, inte speciellt upphetsande om jag får tycka till.

Filmen handlar om åskguden Thor som är tronföljare till gudariket Asgård. Hetsig och högmodig som han är startar han krig med frostjättarna trots sin far Odins protester (som ni märker så använder jag filmens engelska namn på gudarna för ärligt talat har inte denna historia särskilt mycket att göra med fornnordisk mytologi) .  Som straff berövas Thor sina krafter och landsförvisas till Jorden. Hans bror Loki intigerar och smider ränker för att kunna överta tronen och bli härskare över Asgård.

Man skulle nog kunna säga att berättelsen är inspirerad av nordisk mytologi. Folk som tror att de ska få se ett fornnodiskt drama lär sätta popcornen i vrångstrupen. Däremot tyckte jag att man knöt ihop förklaringen hur de olika världarna hänger samman på ett ganska bra och begripligt sätt.

Loki

På papperet låter detta ganska fånigt och oinspirerat och man väntar sig att få se något i stil med He-Man, alltså den med Dolph Lundgren i huvudrollen. Men, och jag skriver det igen med stora bokstäver, MEN jag finner mig sitta och riktigt småmysa i biostolen. Branagh har på något sätt lyckats hålla balansen mellan att ta det hela för vad det är utan att för den skull slutat ta det på allvar. Scenerna i Asgård är lämpligt pompösa med högtravande dialog och skitnödiga gester och är det något Branagh är  expert på är det att göra just detta teatrala uttryck tillgängligt och framförallt uthärdligt. Han har ju gjort det gång på gång i sina Shakespeare-filmatiseringar.  Som komisk kontrast har vi scenerna på Jorden där Thor framstår som fullständigt galen med sina svulstiga maner och föråldrade uttryck. Även kontrasten mellan Asgårds överdådiga scenografi, alltså vi snackar Wagner-kitsch, och New Mexicos platta ökenlandskap funkar effektivt. Det enda jag störde mig lite på när det gällde scenografin var regnbågsbron som mer såg ut som ett blinkande 70-talsdiscogolv än en regnbåge men frågan är ju om jag skulle vara mer nöjd med en regnbåge i ”My Little Pony-stil”.

Asgård såg ganska plastigt ut och jag blev inte speciellt imponerad. Isjättarnas land var desto mer effektivt även om en viss kulisskänsla infann sig.Gudarna var precis som du säger ganska teatraliska och intetsägande med undantag för Heimdal som jag fann ganska cool .Filmen styrka är kontrasten mellan Thor och planeten jorden. Många i och för sig billiga och lättköpta skämt men de roar ändå. Jag skrockade faktiskt till några gånger.

Heimdal

Skådespelarinsatserna kommer väl inte att precis gå till filmhistorien med det finns inte heller direkt något att anmärka på. De gör sitt jobb helt enkelt, vissa mer än andra. Tack och lov så har man lyckats hindra Sir Anthony Hopkins (som ju fick en Oscar för sitt porträtt av Hannibal Lecter i ”Silence of the Lambs” :D) från att tro att han innehar filmens viktigaste roll och således håller han sig inom ramen för god ton även om hybrisen nästan håller på att bubbla över vissa gånger. Jag tyckte han var ovanligt laidback för att vara Sir Anthony, nästan på gränsen till att vara uppstoppad.  Actionscenerna är även de rafflande och välgjorda och framför allt underhållande.

Inget fel på actionscenerna full fart och bra. Jag gillade att man dammat av The Destroyer, en värdig motståndare till Thor. Jag tyckte att det överlag var ganska bra insatser av skådisarna. Tom Hiddleston i rollen som Loki var förvånansvärt bra och det verkade faktiskt som att Branagh faktiskt läst serien. Skarsgård och Portman sköter sig helt ok men Chris Hemsworth som spelar Thor gör det med bravur. Han ÄR Thor inget snack om saken!

 Vi såg filmen i 3D och om ni har möjlighet att välja mellan 3D-formatet och normaltformatet så skulle jag välja det senare. Det vilar, som i många andra 3D-filmer, lite av en platt ”popupbokskänsla” över upplevelsen där det är väldiga tydliga lager av 3D- objekt uppstaplade bakom varandra. Dessutom förekommer det ofta oskärpa då det inte kan vara focus på alla djup samtidigt. Jo tack detta upplevede jag, trodde att jag fått synfel tills min bror upplyste mig om vissa tekniska aspekter av 3-D formatet. Speciellt actionscener tappar i skärpa.Högteknologiskt flanellogram, som en kompis sa.

Även om filmen var överaskande bra så var den inte vad jag skulle säga As(ha ha ha)-bra, snarare väldigt underhållande för stunden men ganska snabbt bortglömd.Jag håller med. bra underhållning för stunden. Jag vill dock lyfta fram att Marvel gör ett bra jobb med att länka ihop sina filmer. Agent Coulson dyker upp igen, han var med i Iron Man, vi får även en kort glimt av Hawkeye och sitter man kvar till att eftertexterna rullat klart får en en ledtråd om vad den kommande Avengersfilmen kan komma att handla om. Men då måste man nog i ärlighetens namn vara aningen inläst på Marvels universum.

Marcus betyg: 6/10

Filmitch Betyg 7/10

Firmafesten ( 1972 Sverige )

Den årliga firmafesten ska gå av stapeln och vi som tittare får följa ett dussintal personer från nyktert till berusat tillstånd.

Firmafesten känns lite som ”The Office” då filmen är rolig men samtidigt tragisk. Folk förnedrar både sig själv och andra och i slutändan tycker man bara synd om festens deltagare. Det är även en höjdare för den som vill se lite who´s who bland skådisar i det tidiga 70 talet. Eller vad sägs om Bernt Åke Varg, Stellan Skarsgård, Lars Amble och Lasse Berghagen m.m!

Firmafesten är en rolig feel-bad film, ångesten är påtaglig genom hela filmen och man sitter och kan bara se på när de inblandade gör bort sig. De flesta av festdeltagarna har lite torftiga liv och de hoppas på att livet ska bli lite bättre kanske med hjälp av någon tillfällig förbindelse på festen. Det som kan vara lite negativt med filmen är väl den lite stela dialogen samt att den stundtals känns aningen fragmentarisk i sitt berättande, men det hör lite till genren med många olika historier som ska pressas in på 90 minuter.

Som tidsdokument är filmen fantastisk, frisyrer, man röker inomhus, kavajer,färger och jag sitter och tänker på vad mycket som i dagens samhälle inte längre är politiskt korrekt. Det är verkligen som att kliva in i en annan värld som faktiskt bara ligger en generation bort. Jag rekommenderar filmen skarpt.

Regi: Janne Halldoff

Betyg: 8/10

En ganska snäll man ( 2010 Norge )

När Ulrik ( Skarsgård ) släpps ut från fängelset efter 12 år samlas problemen på hög. Hans gamla gäng vill att han ska mörda tjallaren som satte honom i fängelse. Hans son är lite ambivalent till sitt förhållande till sin far då sonens fru inte vill ha någon gammal kåkfarare till farfar. Ulriks otroligt fula hyresvärdinna mer eller mindre tvingar honom att sätta på henne kväll efter kväll. Nu har jag bara nämnt en del av Ulriks problem men Ulrik tar det hela med jämmod då han faktiskt är en ganska snäll man.

Det här var en ganska intressant filmupplevelse, filmen försöker vara ett drama men samtidigt är har den en konstig dialog som kryddats med mer eller mindre bisarra händelser. Jag vet inte riktuigt om det är ett drama eller en komedi jag tittar på. Mitt i detta lugna kaos ( för filmen rör sig framåt i sakta mak ) står en cool Stellan med bakåtslick och hästsvans.

Jag vill att filmen ska vara bra för jag gillar när man tar ut svängarna lite och vågar vara annorlunda. Risken med detta förfarande kan vara att det blir för mycket av det goda och så känns det för mig i filmen.  Det klickar inte mellan mig och regissören. Dialogen och handlingen känns påklistrad och jag är tyvärr oberörd trots dvärgar, märkliga bilmekaniker och hyresvärdinnor som kan ge den mest hårdföre mardrömmar. En intressant film som men jag hade hoppats på mer. Fiffi tyckte däremot desto bättre om filmen.

Regi: Hans Petter Moland

Betyg: 5/10