Philomena (2013 Storbr)

Philomena_posterPhilomena var en film som var lite besvärlig att skriva om. Inte för att jag hade svårt att bestämma mig för vad jag tyckte om filmen eller att handlingen är krånglig att beskriva. Svårigheten består i att det helt enkelt är en mycket bra film och så mycket mer behöver inte sägas. Det är inte så ofta det händer men ibland sker det att man inser att filmen man kommer att se är jättebra redan några minuter in i storyn. Philomena är en sådan film och jag har svårt att sätta just den känslan på pränt. Lika svårt är det att beskriva eller bara förklara vad det är i en film som gör att en form av, i brist på bättre ord, filmeufori uppstår i kropp och själ.

Filmen handlar om en kvinna, Philomena, som bestämmer sig för att försöka hitta sin son som adopterades bort mot hennes vilja för många år sedan. Genom sin dotter får hon kontakt med en journalist som i utbyte mot att publicera historien hjälper kvinnan att finna sin son.

Philomena är en gripande historia som får en att fundera hur illa människor kan behandla varandra samtidigt som den även visar hur storsinta och kloka människor kan vara. Trots att det är en allvarsam berättelse rymmer den glädje och är ganska rolig i sina stunder (även om en del av skämten är lite småtrötta och överanvända)  Filmens största behållning är Judi Dench och Steve Coogan i rollerna som Philomena och journalisten som hjälper henne. Skådespeleri av högsta klass. Dench är så bra att jag anar att om hon så bara satt på en stol och läste högt ur taxeringskalendern skulle jag njuta. Coogan visar att han kan spela någon annan än Steve Coogan och jag hoppas att han får fler seriösa roller i framtiden. Nu blev det trots allt några rader om filmen för egentligen skulle det ha räckt med att skriva:  En mycket bra film. Gå och se!

Regi: Stephen Fears

Betyg: 9/10