Stephen King: Later

King skriver vidare i rask takt och när detta inlägg når bloggen ligger hans senaste bok redan på diskarna. I Later återvinner författaren samma ide som i filmen Sjätte sinnet. Jaime är en ung kille som kan se döda människor. De döda har även den egenskapen att de inte kan ljuga. Allt som oftast ställer inte detta till problem och Jamie bryr sig inte nämnvärt om sin förmåga. De enda som känner till förmågan är mamman och dennes partner Liz som är polis. Hon är en polis med tänjbar moral och när hon riskerar förlora sitt jobb övertalar hon Jamie att hjälpa henne att lösa ett fall. Då människoliv står på spel hjälper Jamie motvilligt till men denna gång går något fel när han talar med den döde.

Som sagt Sjätte sinnet var det, King har tom rakt av knyckt/inspirerats/lånat en hel scen från filmen. Jag vet inte om detta var ett medvetet val eller ett tecken på slappt författarskap men jag blir inte speciellt upprörd men snyggt var det i vart fall inte. Bortsett från den fadäsen är Later precis som författarens senare böcker lättläst, ganska oinspirerad och puttrar på utan att ge några större intryck. Det är på inga vis en dålig bok men i jämförelse med många andra av författarens böcker lite halvt om halvt gjord med vänsterhanden. King har delvis kvar sin berättarröst som gör att man som läsare känner att han talar till en men på senare år har denna röst blivit allt svagare.

Tyvärr måste jag nog konstatera att King kommit in i en stilistisk fas jag inte uppskattar. Sedan Mr Mercedes verkar King vilja ändra på sin stil. Borta är lekfullheten med språket som ibland kunde göra hans böcker lite svårlästa. Historierna galopperar raskt fram och stannar aldrig upp och när jag tänker på det skulle jag numera klassificera King som en thrillerförfattare bland andra. Detta märks också i hans val av historier det var ett bra tag sedan han skrev något som kändes lite extra och många av berättelserna känns som man har hört dem förut. Kort och gott fortsätter King i samma spår kan man lika gärna plocka upp en Grisham om man vill ha en stunds spänning.

Nu är inte Later en dålig bok om man jämför den med andra böcker i genren. Berättelsen är intressant och det var åtminstone med ett ryslig parti i boken.Vidare var Liz en intressant karaktär att stifta bekantskap med så jag har inte kastat bort min tid. Det känns dock som att författaren tappat det där lilla extra tyvärr.

Stephen King: Pestens tid

Pestens tid eller The Stand som den heter i original var den fjärde boken King skrev. Författaren tvingades av förlaget att korta ned romanen rejält av kostnadsskäl. Ett antal år senare beslöt sig King för att ge ut den oavkortade berättelsen och det är den jag skriver om i detta inlägg.

Romanen startar med att något går fel i en militär forskningsanläggning och ett virus med makalöst hög dödlighet (99.6%) sprids. Folk dör som flugor och på bara några veckor slutar vår civilisation att fungera. I boken får man följa ett tiotal överlevande och deras kamp för att rädda vad som är kvar av samhället. King har dock valt att krydda sin bok med en hel del religion/övernaturligt. De överlevande plågas av drömmar som rör en gammal kvinna och en man klädd i svart. Folk blir kallade av de två och väljer sida vilket gör att två samhällen uppstår. Ett i Las Vegas där den svarte mannen som går under namnet Randall Flagg styr och i ett Boulder, Colorado, där de ”goda” samlas.

Vi snackar här om en rejäl tegelsten på ca 1200 sidor som till en början var avsevärt bättre än jag mindes. King beskriver undergången riktigt bra, ett av tillskotten i den oavkortade versionen är små vinjetter runt om i USA som beskriver hur den värld vi är vana vid snabbt krackelerar. Han målar upp en hel del maffiga scener b.la ett folktomt New York fyllt av döda kroppar och tomma landsvägar och den kommande och oundvikliga konflikten mellan de två grupperna lovar gott. Tyvärr så dras boken med en hel del rejäla problem som rör Kings sätt att skriva.

Det första och allvarligaste är att King borde haft en redaktör för detta är en bok som är alldeles för långrandig. Jag vet att King är väldigt glad i att skriva om drömmar. Jag kan stå ut med en eller ett par drömsekvenser i en bok men i sina stunder verkar det vara det enda folk sysslar med i boken. När det dyker upp em dröm om Flagg eller Abagail (den gamla kvinnans namn) för tjugonde gången (överdriver inte här) innan man ens läst halva boken blir det tjatigt.

King faller också i researchfällan. Många gånger finner författare sin research så intressant att de bara måste visa sina läsare vad mycket intressant de lärt sig. I Pestens tid har King läst på om sociologi och för att få ett språkrör för denna information skapar författaren en talträngd sociolog som vid ett par tillfällen ger rena föreläsningar i boken. Intressant? Jovars men om jag hade hellre läst en faktabok i ämnet.

Till sist har vi att författaren överberättar allt och jag menar allt från att hur man gör i ordning en cykel eller slaktar höns in – i – minsta – detalj. Som jag tidigare skrev: En redaktör med hårda nypor hade verkligen behövts. Det finns delar i den förlängda versionen som är klart läsvärda som jag är glad över att få läst men boken blir alltför ofta både långrandig och repetitiv.

Nästa gång blir det den korta versionen jag läser.

 

Stephen King & Richard Chizmar: Gwendy’s Button Box

Efter en klasskompis kallat Gwendy för Goodyear har hon beslutat sig för att tappa vikt under sommarlovet. Hon gör sitt bästa för att inte äta snask och varje dag tar hon sig upp för de branta trapporna som går under namnet The Suicide stairs i den lilla och inte helt obekanta staden Castle Rock. En dag möter hon en främling på toppen av trappan. Det är en mystisk herre som verkar veta väldigt mycket om Gwendy. samtalet avslutas med att han ger henne en present, en mycket fin ask som har en massa knappar och ett par märkliga egenskaper. Gwendy tar emot sin present och den kommer att förändra hennes liv markant men frågan är vad som händer om man trycker på knapparna?

Jag vet att jag har gnällt på den gode King under senare år men nu slog han till med råge. Jag vet inte om det beror på samarbetet med författaren Chizmar eller något annat men detta var det bästa jag läst av King sedan…. Revival (2014). Nu är iofs Gwendy’s Button Box inte pinfärsk (2017) men den får väl ändå räknas till författarens nyare böcker.

Det är inte någon tjock bok, ca 200 sidor, och jag läste den faktiskt i en sittning men berättelsen känns perfekt i längd. Historien harvar inte men det ges tid till att lära känna berättelsens personer. Berättelsen om asken och Gwendy matchar varandra fint. Mysteriet med asken och den mystiske främlingen kittlar min fantasi samtidigt får man följa Gwendys liv och uppväxt under några år i en mer jordnära ”coming of age” (ni vet att jag gillar dessa berättelser vid det här laget) historia. Ett plus är att författarna inte förklarar fullt ut vad det hela rör sig om utan man får som läsare ana sig till hur det hela ligger till. En klart läsvärd och lite mysig bok från King och Chizmar.

Den sistnämnde har skrivit åtminstone en till bok om Gwendy och det är klart att jag vill veta hur det går för henne med eller utan King som medförfattare.

Stephen och Owen King: Sleeping beauties

Jag tar och kör en King till när jag ändå är i farten. Sleeping beauties är en av författarens nyare böcker och den första han skrivit ihop med sin son Owen King. Jag bör tillägga att det var två år sedan jag läste boken men bättre sent än aldrig.

King har tillsammans med sin son skrivit något som bäst kan beskrivas som en fantasyroman och även om boken var lättsmält så hör den inte till författarens bättre. Han verkar vara inne i en av sina sämre författarperioder för ögonblicket.

Handlingen går i alla fall ut på att världens kvinnor drabbas av ett märkligt fenomen. När de somnar går de inte att väcka och kring deras kroppar bildas det en kokong. Om man försöker bryta upp kokongen attackeras man av kvinnorna som inte tvekar att döda den som stör deras sömn. Vad världen manliga befolkning nu ska ta sig till i en värld utan kvinnor är den stora frågan och hur ska mysteriet med de sovande kvinnorna lösas? Den sista frågan kan ha sin lösning i den lilla staden Dooling där det lokala kvinnofängelset har fått in en ny intern vid namn Eve som verkar veta en hel del om vad som egentligen försiggår.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Sleeping beatuties hör verkligen inte till Kings främsta verk men boken var relativt lättläst och lösningen på mysteriet lockade så denna tegelsten på över 600 sidor var inte alltför besvärlig att ta sig igenom. Så här i efterhand känns emellertid boken ganska så tramsig och jag kan inte riktigt begripa vad det var som gjorde att King tillsammans med sin son kände att detta verkligen var en berättelse han ville skriva. Vad jag förstår så skriver King både tvångsmässigt och maniskt men han borde anställa någon som sovrade i vad som lämnas in till förlaget för publicering.

Nu är det inte en helt hopplös bok. Trots sin längd rör sig berättelsen framåt större delen av läsningen, undantag finns men vill inte spoila den delen av historien. Persongalleriet består av mestadels sympatiska människor som det var trevligt att stifta bekantskap med. Problemet är nog att när en bihistoria som rör eventuell otrohet med ett krackelerande äktenskap som följd är det som engagerar mig mest förstår man att Sleeping beauties dras med vissa problem..

Stephen King: If It Bleeds

Kings senaste bok är en samling långa noveller, fyra stycken närmare bestämt. Han har lyckats bra i detta format tidigare t.ex Different seasons men denna gång måste jag nog erkänna att författaren känns lite trött.

Första berättelsen rör en mobiltelefon som har obehagliga egenskaper. I vanlig ordning tar King tid på sig innan han kommer till pudels kärna men det är en helt ok berättelse där man känner igen författarens stil. Inget minnesvärt men stabilt berättad.

The Life of Chuck är samlingens starkaste berättelse. En fin lite dyster berättelse där mellansegmentet (historien har tre delar) hörde till det bättre jag läst av författaren på många år.

Trist nog är King alldeles för förtjust i sin karaktär Holly Gibney från The Outsider och Bill Hodges trilogin. Här återvänder hon igen i den längsta berättelsen av de fyra. Jag fick kämpa mig igen en ganska dåligt skriven historia som i stort sett är en upprepning av The Outsider. Jag är övertygad om att vi kommer få återse Holly i fler berättelser något jag inte ser fram emot.

Rat var i sina stunder en lite smårolig berättelse men historier om författare med skrivkramp? Något annat kunde nog King ha hittat på tycker jag.

Överlag är det en ganska så tam samling som presenteras. Jag tycker att författaren blivit allt mjäkigare med åren. Kan hända att han numera har dödsångest och vill skriva trevligare berättelser. Det där lilla extra som tidigare gjorde att författaren stack ut saknar jag numera. King av idag skulle aldrig låta Tad dö i Cujo eller komma på tanken att skriva Pet sematary. Kort och gott så känns det som att författaren har tappat stinget.

Läsare av bloggen skulle kunna tro att jag och King har nått vägs ände men så är inte fallet. Av och till glimrar han till men det blir allt längre mellan gångerna senast var det i Revival (2014) så hoppet lever vidare.

Stephen King: Skeleton crew

Jag fortsätter min sporadiska genomgång av Kings samlade verk men det är lite som att gå i motvind då karln släpper nya böcker snabbare än jag hinner läsa om de gamla. Häromveckan kom det en ny samling If it bleeds men den får jag ta vid ett senare tillfälle. Nu har turen däremot kommit till en annan av Kings novellsamlingar nämligen Skeleton crew.

Boken innehåller nitton noveller samt en kortroman, den inte helt obekanta The Mist. Som brukligt när det rör novellsamlingar är kvalitén varierande men jag vill nog påstå att detta är en av Kings starkaste ja kanske t.om den starkaste novellsamlingen han släppt.

Klart att det finns en och annan historia som skulle ha fått stannat kvar i Kings skrivbordslåda men till skillnad mot senare novellsamlingar t.ex Bazaar of bad dreams är det få berättelser som är ointressanta.  Turligt nog är historierna som är bra är i majoritet b.la: The Mist, The Jaunt, The Raft, Gramma, och min favorit i hela Kings novellproduktion Mrs. Todd’s Shortcut. Det som gör samlingen bra är mixen av berättelser. En del är skrämmande och rejält spännande t.ex Gramma och The Mist andra lågmälda och lite vemodiga  t.ex The Reach och som kronan på verket har vi Mrs Todd och hennes genväg som ger mig ett en mix av både lite vemod och sense of wonder.

Då novellerna har ett tidsspann på sjutton år är de naturligtvis ojämna men på det hela är det en riktigt lyckad mix av berättelser författaren fått till och det är en klart läsvärd bok om man nu råkar vara förtjust i noveller.

Stephen King: The Institute

Kings senaste startar med den f.d polisen Tim Jamieson som av en slump hamnar i en liten håla i South Carolina. Tim är emellertid inte bokens huvudperson det är en 12-åring vid namn Luke Ellis men så småningom kommer deras vägar att korsas. Luke är inte riktigt som andra barn då han är ett geni som mycket snart kommer få börja på universitet ! Hans förmåga har gjort att han hamnat i blickfånget för en hemlig organisation som går under namnet Institutet (de påminner en hel del om The Shop som dök upp i en tidigare bok av King ). De kidnappar Luke och han spärras in på en isolerad anläggning. Varför är oklart men Luke börjar fundera på hur han ska ta sig därifrån och visst finns det en och annan spricka i Institutets till synes vattentäta fasad.

Trots att boken är över 500 sidor lång var det en lättsmält historia. I stil påminner den mycket om författarens förra bok The Outsider. Det är inga större utvikningar, få Kingismer och en rak berättelse utan större krusiduller från början till slut. Det verkar som att King ändrat stil på äldre dar men det är kanske för tidigt att dra några slutsatser efter tre/fyra böcker. Jag hade inga större problem med berättelsen som flöt på bra och författaren lyckas bra med att hålla intresset och farten uppe ända in till mål.

Ganska snabbt (halva boken ungefär) begriper man varför barnen kidnappas men King lyckas faktiskt med att ge historien en sista tvist när hela förklaringen kommer mot slutet. Detta var något jag uppskattade då författaren till en början etablerar schablonen ”elaka regeringsagenter” men mot slutet ändrar lite på perspektivet genom att låta läsaren själv ta ställning till det etiska dilemmat om ändamålen helgar medlen.

Slutomdömet om boken blir lite liknande det jag hade om The Outsider. En i stil annorlunda King. God underhållning för stunden men inte en bok som jag kommer hålla som en av hans bästa då det där lilla extra (som jag inte kan sätta ord på) saknas. En ny bok är på gång från författaren och den kommer om ett par månader. En samlingsvolym med fyra längre noveller eller om man vill kortare romaner alltid något att se fram emot så här framåt vårkanten.

Stephen King: Elevation

King släppte nyligen boken The Institue men innan jag kommer till den så har jag ett par böcker kvar att skriva om. Först ut är boken Elevation som är en kort roman eller lång novell beroende på hur man ser på det. Novella kallar amerikanerna det för men jag har aldrig riktigt greppat vad det innebär.

Scott Carey har fått ett par nya grannar – ett lesbiskt par som precis har öppnat en ny restaurang i staden som f.ö är Castle Rock (det var ett tag sedan vi fick besöka den staden). Många i staden ser på paret med misstänksamhet och ovilja pga deras sexualitet Saken blir inte lättare av att den ena halvan av paret verkligen har taggarna utåt iofs av förståeliga skäl men det kanske inte är den rätta taktiken när man kommer ny till en liten stad där alla känner varandra.  Även Scott drabbas av hennes vrede då han ganska  försynt påpekar/ber att de ska plocka upp deras hunds avföring som brukar hamna på hans gräsmatta. Detta är ett litet problem i sammanhanget för Scott då han i samma veva upptäcker att han tappar vikt i en skrämmande hastighet, märkligare är att han tappar bara vikt och inte massa.

Elevation är en lättviktare från författaren. Det är en berättelse som han kunnat skriva med vänsterhanden. Det är inte en speciellt minnesvärd historia men King gör det han är bäst på nämligen att berätta om vardagen på ett vis som gör att personerna blir levande och även om det är en kort bekantskap så lyckas författaren få mig att bry mig om Scott och hans grannar. Elevation är inte en omistlig berättelse men det var en trevlig stund i lässoffan vare sig mer eller mindre. Kanske skulle plotten om Scotts viktminskning kunnat ha skippats då den egentligen inte tillför berättelsen något speciellt, jag var mer intresserad av interaktionen mellan människor och uppskattade Kings positiva budskap att det går att umgås bara man bjuder till lite från båda håll.

Pet sematary (2019 USA)

Dagens film är en skräckis som är en remake av filmen med samma namn som kom 1989, den filmen var i sin tur baserad på en av Stephen Kings bättre böcker. Familjen Creed flyttar från storstaden till det lilla samhället Ludlow som ligger i delstaten Maine. Det skulle vara en idyllisk plats med grönska och lantligt lugn om det inte vore för långtradarna som dundrar fram i full fart på vägen utanför huset. Mamman i familjen tycker också att det är lite obehagligt med en djurkyrkogård som ligger i skogen alldeles bakom huset. Nästan allt är frid och fröjd men så en dag är olyckan framme och familjens katt Church stiftar en allt för nära bekantskap med en lastbil. Creeds granne Judd som bott i staden hela sitt liv berättar för Louis Creed om en plats som ligger långt in i skogen, en plats som kan ställa saker och ting till rätta.

Jag hade hört både bu och bä om denna film. De som inte gillat filmen har främst haft två skäl till detta, delas att de tycker att filmen är trist och dels att manusförfattarna har ändrat en hel del på slutet. Att filmen skulle vara tråkig hamnar väl i kategorin tycke och smak. Pet sematary har ett sävligt tempo och det är först sista 20 minuterna det tar fart. Boken är likadan, det händer inte så mycket men man anar hela tiden att det kommer gå käpprätt åt helvete för familjen Creed där det främst är pappan i familjen som lägger ut den snitslade banan mot avgrunden. Jag tycker att man lyckats ganska väl med att behålla denna stämning i filmen och även om det inte slaktas folk till höger och vänster gör just denna stämning att jag håller mitt intresse uppe. Men det är en smaksak vad man föredrar,

Vad gäller manusändringarna fann jag dessa någorlunda vettiga då jag personligen alltid haft lite svårt för finalen i 1989 års film. Jag nöjer mig med att konstatera att det som funkar i text inte alltid är så lyckat i bild.

Filmen som sådan är helt ok, mitt största problem är att jag vet hur det ska gå då jag s.a.s sitter mer eller mindre med facit på hand. Om jag inte gjort detta hade jag nog gillat filmen avsevärt bättre. Miljöer och stämning är bra skådisarna kompetenta där John Lithgow som spelar Creeds granne Judd är den som sticker ut mest. Det enda som blir lite oklart är Judds skäl till berätta om skogens hemlighet för Louis. Det skälet försvinner i filmen vilket ger mig en känsla av att Judd antingen är lite korkad eller möjligtvis har ett drag av elakhet i sig men det är en petitess i sammanhanget.

Nu är det bara att sätta sig och vänta på uppföljaren då filmen tjänat in en bra slant. Det man snackar om är en prequel och det lät avsevärt mer intressant än att få följa familjen Creeds vidare öden och äventyr.

På rak hand kan jag komma på att Sofia skrivit om filmen och att Fiffi och Steffo snackat om den.

Regi: Kevin Kölsch, Dennis Widmyer

Betyg: 6/10

Stephen King: Christine

Det var riktigt länge sedan jag skrev om en bok här på bloggen. Jag har inte slutat läsa böcker det har bara inte blivit av att jag skrivit om dem. I mitt saktfärdiga projekt att läsa om alla böcker King har skrivit kom nu turen till Christine. Det är den bok av King jag läst om flest gånger av den enkla anledningen att det enligt mig är hans bästa bok.

Om man läser baksidetexten på boken blir man kanske inte så sugen på vidare läsning då handlingen verkar vara tämligen korkad. Christine är nämligen en besatt bil men Kings story är så mycket mer och klart att karln lyckas med att göra en gammal bil som kör av sig själv ruggig.

Vännerna Arnie och Dennis har hållt ihop under hela skoltiden trots att de är varandras motsatser. Dennis är poppis bland tjejerna och spelar amerikansk fotboll, Arnie är däremot mobbad och är ingen skönhet mycket tack vare finnar som täcker hela hans anlete. En dag får Arnie syn på en bil som han köper till överpris. Bilen är ett vrak men Arnie gör allt han kan för att renovera bilen. Renoveringen går över förväntan men ju mer tid Arnie spenderar med bilen han döpt till Christine desto mer förändrad verkar han bli. Dennis är inte förtjust i Christine men kan inte sätta fingret på vad, det är mer än att bilen fyller honom med olust ja, t.om skräck.. Dennis börjar nu luska i Christines förflutna.

Nu är Christine som jag tidigare skrev så mycket mer än en bok om en besatt bil. Det är främst en historia om vänskap och hur den sätts på prov. King är i denna bok som bäst. Han lyckas med att få berättelsen spännande dels genom att låta oss läsare ana att det är något fel med bilen för att sedan bitvis ge oss en större inblick i dess historia. Författaren placerar ut små lockbeten i berättelsen som gör att man hela tiden vill läsa vidare. Då han är en så pass duktig författare gör han det inte i form med att vart och vartannat kapitel ska sluta med en cliffhanger (något som är alltför vanligt nuförtiden) utan väver istället in dessa ”lockbeten” i berättelsen. Då man bryr sig så pass mycket om huvudpersonerna blir storyn desto mer spännande och engagerande och jag vill verkligen att Arnie och Dennis ska klara sig helskinnade ur det hela.

King gör ett författartekniskt grepp i Christine som jag gillar. Boken är indelad i tre delar där det första och tredje är skrivet i jagform men det mellersta är skrivet i tredje person. Just detta andra avsnitt gör att King lite släpper ens hand under berättandet. När Dennis är berättaren känner man sig lite mer trygg, i tredje person blir jag som läsare lite mer vilsen och känner att jag inte längre har kontroll över storyn vilket höjer spänningen.

Vad det är som gör att detta är Kings bästa berättelse är svårt att säga det är många saker: När jag läste den för första gången var jag i samma ålder som bokens huvudpersoner något som kan ha gett en ökad samhörighet med dessa. Trots att boken är på 500-600 sidor känns den inte för lång och Kingismerna lyser med sin frånvaro (i vart fall de onödiga). Storyn håller hela vägen in i mål och för en gångs skull är finalen inte massa explosioner, något som King är allt för förtjust i. Slutligen har Christine något bitterljuvt över sig en känsla jag sällan kan motstå, så om ni inte läst boken – sätt igång.

Stephen King: Rose Madder

”I’ve had bad books. I think Rose Madder fits in that category”  orden är Kings egna och kan nog stämma då boken Rose Madder inte hör  till författarens mest älskade verk. Jag går lite mot strömmen och anser att det är en bok som har sina förtjänster men visserligen dras med ett och annat problem.

Rose Daniels har blivit misshandlad av sin man Norman i 14 år och inser att han så småningom kommer att döda henne om hon inte gör något åt saken. Rose lämnar hemmet och tar en buss till en annan stad så långt bort från Norman som hon bara kan. Hon bygger upp ett nytt liv men lever hela tiden i skräck över att hennes man ska dyka upp. Norman som är polis vägrar att acceptera att hans fru försvunnit och börjar tålmodigt att spåra henne.

Rose Madder är en förhållandevis kort bok av King vilket kan vara till sin fördel då författaren av och till har en tendens att breda ut sig lite väl mycket. Berättelsen flyter på och rör sig hela tiden framåt och den Kingism som jag ibland har svårt för när författaren stannar upp sin berättelse och svävar ut i långa stycken om personer som inte driver handlingen framåt (The Tommyknockers) lyser här nästan helt med sin frånvaro. Storyn om Norman och Rose är spännande. Rose är en sympatisk människa som jag gillar på stört och Norman är (åtminstone i berättelsens början) ett as av rang. Så långt funkar berättelsen men…..

Roses nya liv är lite väl sockersött och nästan som i en saga. Alla hon möter är vänliga själar, hon får ett bra jobb i stort sett på stört och finner naturligtvis kärleken något jag ställer mig tveksam till då hon precis kommit undan en karl som misshandlat henne i 14 år. Jag skulle tro att man kanske drar sig för att starta ett nytt förhållande när man lämnat en hustrumisshandlare men där kan jag iofs ha fel.

Norman blir allt efter berättelsen lider för galen. Hans vansinne växer så jag till slut undrar hur han överhuvudtaget kan fungera. När detta sker slutar jag att bry mig och det spelar inte så stor roll om Norman dör eller lever då han blir mer av en naturkraft än en individ.

Slutligen och det är detta många irriterar sig på när det rör boken har King kastat in en magisk tavla som funkar som en deus ex machina i berättelsen. Jag finner den övernaturliga biten intressant men den passar inte riktigt in i storyn.

Även om man vet hur det kommer att sluta ungefär mitt i boken, King är mer än övertydlig med detta, tycker jag nog att Rose Madder håller hela vägen och har fått ett lite oförtjänt dåligt rykte. Det finns en hel del spännande scener i berättelsen och med viss omarbetning skulle nog boken passa ypperligt som film och då naturligtvis med Tom Hardy i rollen som Norman. Inte en av toppböckerna av författaren med en stabil mellanbok som aldrig blir tråkig.

The Green mile (1999 USA)

Året är 1935 och fängelset Cold Mountain får en ny intern till avdelningen för de dödsdömda. Han heter John Coffey och är en gigantisk färgad man som ger intrycket av att vara timid samt lite bakom flötet. Coffey dock har mördat två unga flickor och väntar på sin avrättning. Chefen på avdelningen, Paul Edgecomb,  tänker inte närmare på fången till en början då han dras med mer akuta problem, en urinvägsinfektion (detta var innan penicillinets tid) som gör att han ”pissar taggtråd” och dels personalproblem i form av den sadistiske vakten Percy Wetmore som han inte kan kicka då denne är släkt med delstatens guvernör. Den nya fången kommer dock snart visa sig vara allt annat än en vanlig intern och Edgecomb börjar få dubier om Coffey verkligen är skyldig till sitt brott.

Frank Darabont regisserar och har tidigare b.la gjort filmerna The Mist och Nyckeln till frihet. Dessa filmer har två saker gemensamt, dels är de baserade på verk av Stephen King och dels är de mycket bra filmer, så bra att jag anser att man borde stifta någon form av lag att filmadaptioner av King måste ha Darabont bakom kameran.

The Green mile är en lång film, bortåt tre timmar,  trots detta blir den aldrig tråkig. Det är även en hel hög bra skådisar med Tom Hanks i spetsen. Hanks torde varit ganska nöjd med manus då hans rollfigur får kissa i filmen något som skådisen verkar vara omåttligt förtjust i att få göra på film. David Morse, Michael Clarke Duncan, James Cromwell och Doug Hutchison (som verkar vara lika sleazy i verkliga livet som sin rollfigur Percy då han gift sig med en sextonåring ) är bara några namn i den digra rollistan.

Jag skulle nog vilja påstå att The Green mile är en film för alla. Det är en sådan där film som bara flyter på, berör på alla sätt och vis, känns inte onödigt tung men å andra sidan inte är för lättviktig och därmed lättglömd. Har man inte sett tycker jag nog att man bör vika tre timmar av sitt liv för att få sig lite filmmagi till livs

Regi: Frank Darabont

Betyg: 8/10

SPOILERVARNING

 

 

 

The Green mile kan kanske vara en av Kings mest svartsynta böcker beroende lite på hur man tolkar boken. John Coffeys initialer och förmågor hintar om att vi har med självaste Jesus att göra. Paul erbjuder John en chans att fly men han avböjer då han inte orkar med att känna av allt hat och elände i världen och väljer att dö i elektriska stolen. Jesus dog som bekant för våra synder (om man nu hör till den tron) 2000 år senare orkar han inte stanna kvar på jorden pga allt elände. En inte så speciellt hoppfull slutkläm på historien om man nu väljer den tolkningen.

Stephen King: The Bazaar of bad dreams

Kings senaste bok är en novellsamling, vilken i ordningen vet jag inte, men jag gillar att författaren med jämna mellanrum samlar ihop de noveller han skrivit under årens lopp. Boken innehåller ett femtontal noveller som rör allt från en utomjordisk (och hungrig) bil, till en baseballspelare som seglar under falsk flagg samt en äcklig liten unge.

Som vanligt när det rör novellsamlingar blandas det både högt och lågt men i denna samling är det långt mellan topparna och berättelserna känns i ärlighetens namn ganska oinspirerade. Historierna är överlag inte mycket att hurra för och man kan ofta räkna ut hur berättelserna ska sluta. Det är ingen plåga att ta sig igenom novellsamlingen en oinspirerad King är trots allt relativt läsvärd. Det går dock inte att komma ifrån att merparten av novellsamlingens historier aldrig skulle ha lämnat Kings skrivbordslåda eller vart han nu förvarar sina opublicerade berättelser.

Det som är påtagligt är att inte en enda av bokens noveller är vare sig spännande eller rysliga, de är i bästa fall intressanta eller smått roande. De bästa novellerna i The Bazaar of bad dreams är de som inte alls behandlar skräck utan rör lite mer vardagliga händelser tex Batman and Robin Have an Altercation som handlar om en son och hans dementa far eller Blockade Billy en berättelse om en baseballspelare även om den sistnämnda novellen lider av lite väl många baseballtermer.

Nåväl detta var inte en av Kings bättre novellsamlingar och den kan hoppas över med gott samvete om det inte är som så att man nödvändigtvis måste läsa allt av författaren.

Stephen King: The Tommyknockers

Jag ska börja med att erkänna att jag inte var speciellt hågad att ta mig an denna bok Jag hade bara läst den en gång tidigare och mindes den som en ganska medioker historia och en av Kings sämsta böcker. Det sistnämda verkar många tycka då den ofta hamnar långt ned på många listor. De få som har ansett boken vara bra hör ofta till den kategori av läsare som anser att det räcker med författarens namn på en publikation för att det ska räknas som ett mästerverk. De diskvalificeras omgående då jag föredrar sansade diskussioner om kultur. Döm då om min förvåning när det visade sig att boken åtminstone inte var så dålig som mitt minne gjort gällande.

Historien utspelar sig i den lilla staden Haven i delstaten Maine. Under en skogspromenad snubblar författarinnan Roberta Anderson på ett föremål. Hon blir nyfiken och börjar att gräva för att se vad som döljer sig. Föremålet visar sig vara avsevärt större än vad hon kunnat föreställa sig. Turligt nog får Roberta hjälp av Stephen King (förlåt den alkoholiserade poeten James Gardener) och tillsammans börjar de två att frilägga artefakten i skogen. I takt med att mer av föremålet som visar sig var ett kraschat UFO grävs fram börjar stadens invånare att förändras. De börjar uppfinna allsköns ting, telepati utvecklas och folk tappar tänderna. Haven blir allt mer isolerat från omvärlden och jorden står inför en något annorlunda invasion från yttre rymden.

King har lånat friskt till sin historia som är en mix av Invasion of the body snatchers, The Colour out of space samt Quatermass and the pit. Inget fel i att låna och King sätter sin egen prägel på historien som av och till är riktigt bra. Jag gillade för en gångs skull berättelsen final trots de obligatoriska explosionera. Beskrivningen av Gards och Robertas förhållande/vänskap är fint skildrat och han lyckas väl med sin beskrivning av utomjordingarna som är både skrämmande men samtidigt lite löjeväckande. Detta skulle kunnat vara en av författarens bättre böcker om en redaktör hade fått sätta tänderna i materialet. King har helt enkelt ingen broms i sitt berättande och The Tommyknockers fullkomligt svämmar över av Kingismer och då menar jag inte på ett bra vis.

Ett av författarens kännetecken är att han gärna introducerar en karaktär för att sedan ta denna av daga. Ett ok grepp som funkar ibland som en liten paus från huvudpersonerna och en chans att få andra perspektiv på berättelsen. I The Tommyknockers introduceras vi för sju karaktärer av detta slag (och då har jag bara räknat med de som fått någolunda stort utrymme i berättelsen). Storyn stoppar upp efter ca 200 sidor och King börjar med en sällan skådad frenesi kasta in folk till höger och vänster i historien bara för ta död på dem några sidor senare. Närapå hälften av The Tommyknockers längd används till dessa karaktärer. En eller två hade fyllt sin funktion men nu började jag undra över hur det var ställt med författaren.

Vidare är King i det närmaste manisk i oväsentliga detaljer. Vi får beskrivningar på hur man putsar och viker i ihop solglasögon, varför ett räcke går sönder, etc etc. Författaren har ingen urskiljning i vad som är väsentligt för historien eller inte. En annan sak som präglar Kings karaktärer är att de ofta har drag av Hamlet dvs de går ofta och drar på nödvändiga beslut tills det är för sent. Jim Gardener och en hel den andra karaktärer i denna bok får Hamlets obeslutsamhet att blekna vid en jämförelse. Det blir helt enkelt irriterande att läsa när varenda karaktär i romanen har svårt att komma till skott.

The Tommyknockers är en bra story om en utomjordisk invasion med en hel del minnesvärda karaktärer men boken faller på att författaren totalt tappar greppet hur en historia bäst berättas. Det bör tilläggas att King hävdar att han skrev boken hög på kokain – kanske en förklaring men verkligen ingen ursäkt.