Vice (2018 USA)

Ondska kan komma i olika skepnader. Det kan vara en koppärrig paranoid gubbe med valrossmustasch eller en empatilös kärring med handväska och ful frisyr eller som i fallet i dagens rulle en till synes oansenlig  och överviktig man med hjärtproblem som lystrar till smeknamnet Dick (tänk om filmen ändå hade fått detta namn istället för Vice).

Filmen handlar om Dick Cheneys liv. Dick vem? kanske en del säger. Han var b.la vicepresident under George W Bush presidentskap men har verkat i maktens bakgrund sedan Nixons tid. Filmen är en studie i hur han hela tiden manipulerar sin omgivning och tar tillfällena i akt för att stärka sin makt i kulisserna. Under Bushs regim är det mer Cheney än presidenten som bestämmer.

Adam McKay har regisserat filmen och stilen påminner i mångt och mycket om hans tidigare film The Big short. Det är en film som tar upp allvarliga ämnen på en komiskt sätt med snabba klipp och och tidshopp. Filmens första halva kan vara något förvirrande innan man fått pejl på vem som är vem. Det är en klar fördel om man har någorlunda susning om amerikansk politik och speciellt då republikanska politiker.

Hur mycket som är sant eller inte får stå för regissören som säkerligen överdriver en hel del men vissa fakta är oomkullrunkeliga  vilket gör att skrattet fastnar i halsen. Här har vi en grupp politiker som använder sin makt till att kratta manegen för sig själv och sina kompisar i näringslivet (något som även i Sverige blivit allt vanligare t.ex Filippa Reinfeldt och Kjell Olof Feldt för att nämna några som använt politiken för att sko sig själva) kostar de personliga målen människoliv bryr man sig inte. Står sanningen i vägen för de politiska och de personliga målen ser man till att ändra den så man får med sig opinionen. Mitt i denna malström av korruption står Cheney påhejad av sin fru och kompisar. Förklaringen till att de kan hållas ger filmens berättarröst tidigt i historien: Vem orkar bryr sig om budgetar och politik efter jobbet? Då vill man ha roligt och slappna av.

Det är en väl producerad film med helt suveräna skådespelarinsatser från Bale som spelar Cheney, Adams hans fru och Carell Rumsfeld. Problemet är väl att det är en polariserande tolkning och presentation av historien vilket säkert kan skrämma bort en och annan tittare men jag fann filmen underhållande och rolig sedan får man ta ett och annat med en nypa salt.

Regi: Adam McKay

Betyg: 8/10

The Way way back (2013 USA)

MV5BNTU5ODk5NDg0Nl5BMl5BanBnXkFtZTcwNzQwMjI1OQ@@__V1__SX640_SY948_Det är inte alltid livet leker. Duncan tvingas följa med sin mamma och hennes nya pojkvän till dennes sommarstuga under lovet. Helst skulle Duncan vilja vara hos sin pappa i Los Angeles men han har ”inte tid” med sin son för ögonblicket. Mammans nya pojkvän är ingen sympatisk person b.la så  graderar han Duncan som individ och ger honom en trea i betyg på en tiogradig skala. Mamman har bara ögon för sin nya pojkvän och grannfrun vill att Duncan ska passa hennes son  m.a.o. lovet verkar bli allt annat än trevligt. Duncan tar sin tillflykt till en närliggande vattenpark där han får jobb och lyckas ”hitta sig själv”.

Än en i raden av s.k ”coming of age” filmer, en genre som jag utan att ha tänkt på det närmare är förtjust i. Jag diskuterade med min bror varför jag fastnar så lätt för denna genre. Marcus hade en teori som lät trovärdig. Han hävdade att dessa filmer alltid har ett visst mått av igenkänningsfaktor då vi alla har vuxit upp och därmed kan reflektera filmens handling och karaktärer med våra egna erfarenheter. Kan synas självklart men jag hade inte tänkt på ”coming of age” genren ur det perspektivet.

Turligt nog har jag sluppit Duncans erfarenhet att tillbringa sommaren på en plats som beskrivs i filmen som ett spring break för vuxna. Det måste vara helvetet på jorden för en unge att tillbringa dagarna med halvfulla vuxna som bara är pinsamma. The Way way back är en bitvis sorlig film men den innehåller tillräckligt med hopp och värme för att ändå ge mig en skön känsla. Ensemblen är bra med Toni Collette som mamman, Steve Carell i en lite ovanlig roll som den osympatiske pojkvännen. Att favoriten Sam Rockwell är med på ett hörn gör inte filmen sämre. Lägg sedan till bra filmmusik och ett ”O Captain, my Captain” slut i miniformat så blir The Way way back en högst rekommendabel film.

Regi: Nat Faxon,  Jim Rash

Betyg: 7/10

Crazy, stupid, love (USA 2011)

Bara rollistan får det att vattnas i munnen på en. Julianne Moore, Kevin Bacon, Ryan Gosling, Steve Carell m.fl, m.fl. Komedi och romantik blandas troligtvis en film de flesta borde gilla. Jag har dock en och annan invändning.

Cal och Emily har varit gifta i 25 år, plötsligt under en middag släpper Emily en bomb; Hon vill skiljas och som grädde på moset har hon varit otrogen med sin sliskige kollega David. Cal tar sitt pick och pack flyttar till en lägenhet och tillbringar fritiden på barer som ett patetiskt vrak. Allt vänder för Cal när playern Jacob tar honom under sina vingars beskydd och förvandlar den mesige förortsmannen till en fullfjädrad casanova. Förvandlingen är emellertid bara på ytan för Cal älskar fortfarande sin fru och vill inget hellre än att återförenas, tyvärr har en kärlekscirkus som involverar lärarinnor, barnvakter, tonårssöner startat vilket gör att Cal får aningens svårt att reda upp situationen.

Filmen har en imponerande rollista och jag kan verkligen inte klaga på skådespelarnas insatser i filmen. Julianne Moore är som vanligt fantastisk i rollen som krisande kvinna i medelåldern, Carell gör det man förväntar sig av honom, Bacon är så där sliskig som bara Bacon kan vara och Gosling är Gosling dvs bra som alltid. Min beundran för Gosling är något som min fru ställer sig lite undrande över; ”Han är inte ens speciellt snygg och bara helt ok som skådis. En uppsnofsad Carell slår Gosling i alla väder” är fruns åsikt. Obegripligt!  Marisa Tomei är med på ett hörn vilket jag uppskattar då man tyvärr får se henne alltför sällan. Filmen är till en början rolig och jag skrattar gott åt flera scener. Berättelsen har en del (men inte mycket) svärta. So good so far.

Tyvärr tappar berättelsen i fart när de konservativa amerikanska värderingarna som vanligt smyger sig in mot slutet. Jag vill inte spoila men om vi uttrycker det så här: Kärnfamiljen ligger som vanligt i topp och flickor ska hålla på sig. Detta hade jag kunnat leva med men sedan kommer det som jag fasar för i filmer i den här genren:TALET obligatoriskt i alla lättsammare amerikanska komedier. Någon (oftast huvudpersonen) håller ett snyfttal inför en oförberedd publik som blir så tagna av den öppenhjärtliga monologen att de spontant applåderar och hyllar talaren. Naturligtvis är talet så bra att alla problem löser sig till det bästa. Hemma brukar jag gå och fixa med kaffe eller något annat vid de här tillfällena men i en bio är det bara att sitta och ta emot skiten. Jag hatar detta obligatorium i amerikanska komedier av hela mitt hjärta.

Ensambeln och de två roliga första tredjedelarna av filmen gör dock att den blir godkänd hade jag av någon anledning missat sista tredjedelen av filmen hade betyget varit avsevärt högre.Jag får lov att tillägga att min fru gillade filmen och jag är övertygad om att folk som gillar Notting hill och liknande filmer kommer tycka att Crazy, stupid, love är en bra film.

Regi: Glenn Ficarra, John Requa

Betyg: 5/10

Date Night ( 2010 USA )

Phil och Claire lever i ett ganska inrutat äktenskap där var vecka är den andra lik. En kväll gör Phil misstaget att försöka bryta det invanda mönstret och paret åker till NYC för att gå på restaurang. Lagom till efterrätten börjar eländet då paret förväxlas med ett annat par som maffian har ett ohälsosamt intresse av. Varför de är jagade har Phil och Claire ingen aning om, det de vet är att de måste fly för livet.

Filmens första halva är ganska rolig mycket tack vare Steve Carell som spelar Phil  men som så många komedier tappar den dock farten då man på äkta amerikanskt vis måste stoppa in lite påklistrat allvar och kärnfamiljspropaganda. Mark Wahlberg dyker upp i en smårolig biroll och det precis vad filmen är, smårolig och inte så mycket mer.

Regi: Shawn Levy

Skådespelare: Steve Carell, Tina Fey

Betyg: 5/10