Holmes & Watson (2018 USA)

Jag vet inte om skådisar läser de manus de får tillskickade eller inte men det är en gåta hur man fick; Will Ferrell ,John C. Reilly, Rebecca Hall, Ralph Fiennes, Rob Brydon , Kelly Macdonald, Steve Coogan och Hugh Laurie att ställa upp i denna sörja. Marcus sa med en tung suck efter föreställningen: Det känns som att rollfigurerna i Stepbrothers fått möjligheten att göra en film” Jag kan inte göra annat än att instämma.

Redan i första scenen börjar det krypa i kroppen på mig när Ferrell (Holmes) och Reilly (Watson) talar med tillgjord engelsk dialekt – något de fortsätter med filmen ut. Skämt annonseras övertydligt innan de sker och man upprepar och drar ut på scener och skämt som inte ens var roliga första gången och både manus och skådisar tramsar runt i 90 minuter. Fanns det ingen på plats som drog i nödbromsen och ställde frågan vad man sysslade med?

Filmen är inte helt körd. En del saker funkar. Dels är slapsticken rolig, jag är svag för skämt av den karaktären och finner det följaktligen roligt när Holmes och Watson ska försöka knöka in en avsvimmad Drottning Victoria i en koffert som ska skickas till Afrika. De tillfällen filmen blir konstig och touchar det bisarra uppskattar jag också men som sagt det är korta tillfällen i en film som känns slappt skriven och producerad men som sagt hur i helvete fick man så många bra skådisar att ställa upp?

Regi: Etan Cohen

Betyg: 2/10

Annonser

The Trip to Italy (2014 Storbr)

11178401_800Uppenbarligen uppskattade tidningen The Observer Coogan och Brydons artiklar om sin kulinariska resa i The Lake district och vill att paret ska göra än en resa men nu i Italien. Då Coogan har lite ledigt (senare kryper det fram att hans tv-serie blivit nedlagd) är tillfället väl valt för en tur på den italienska landsbygden i en mini cooper. Det blir som vanligt diskussioner om oviktiga ting t.ex vilken skådis som är den bäste Bond, om man kan gilla Alanis Morissette trots att man inte är en neurotisk tonårstjej, hur ska Alanis uttalas, varför Tom Hardy och Christian Bale talade så obegripligt i senaste Batman filmen och vilken kroppsdel man skulle äta på olika kändisar. Det enda man egentligen inte diskuterar ingående är det man har betalt att tala om – maten.

The Trip såg jag som tv-serie här skippade jag serien och hoppade direkt på filmen. Det har både sina för och nackdelar. Coogan och Brydon är roande skådisar men kanske inte jätteroliga komiker. Jag uppskattar deras tjafsande, småsinthet, verbala smånyp och diskussioner men i längden kan det bli lite för mycket. Precis när jag börjar känna mig lite rastlös så slutar filmen så den är perfekt avvägd i längd. Tv-serien kanske passar nog bäst om man inte ser den i ett svep.

Det jag gillar är att skådisarna spelar sig själva så filmen får en dokumentär känsla och jag sitter och undrar över hur mycket av deras riktiga personligheter som visar sig och vad som är fiktion. Jag hoppas verkligen att det är fiktionen som dominerar då de två framställer sig själva som småsinta, pinsamma och i det närmaste outhärdliga att umgås med. Coogan är den otrevligare av de två, han traskar genom livet och känner sig aldrig riktigt nöjd och missunnar andra (speciellt Brydon) framgång. Brydon å andra sidan kan inte föra en normal konversation utan har ett sjukligt behov av att utföra imitationer på kändisar när han talar. Det hade varit en rolig partyhöjare en eller två gånger – men konstant ? Jag hade strypt karln. Underbara miljöer, missunnsamma medelålders män, roande samtal och visuella rätter gör The Trip to Italy till en mycket trevlig film av lägga lite tid på.

Regi: Michael Winterbottom

Betyg: 7/10

24 hour party people (2002 Storbr)

b51562gqg4jUnder 80 och en bit in under 90-talet förgyllde staden Manchester musikvärlden med många bra band t.ex Joy Division, New Order och Happy Mondays. Filmen 24 hour party people berättar om den här perioden i Manchester. Nu är det som så att filmen inte är en rakt berättad story, det en sorts metafilm där huvudpersonen skivbolagsdirektören/managernTony Wilson ger sin version av händelseförloppet. Wilson var en lokal programledare som blev ”frälst” av den nya musiken som spelades på stadens klubbar och startade skivbolaget Factory samt nattklubben The Hacienda. Wilson kombination av vilda ideer och noll koll på ekonomi gör att man blir smått förundrad att Factory inte gick i konkurs på stört. Ett exempel på Wilsons oförmåga att sköta sina affärer är världens mest sålda maxisingel Blue Monday där varje såld skiva var en förlust för Factory då skivkonvolutet var dyrare att producera än vinsten på var såld singel. Detta var bara en av många märkliga och kanske inte helt sanna historier om musikscenen i Manchester. Wilson vänder sig ett par gånger under speltiden direkt till tittarna och förklarar att allt kanske inte stämmer med verkligheten men varför förstöra en god historia?

När det rör sig om metafilmer funkar det oftast inte för mig, det känns ofta lite larvigt samt att det krossar lite av filmens illusion av verklighetsflykt för mig. I 24 hour party people funkar det dock ypperligt. Vad som är sant eller inte vet jag inte riktigt men det spelar ingen större roll då det är mycket underhållande skrönor om besynnerliga karaktärer som visas. Om man känner till lite om banden och en del av historien kring Manchester är det till en stor fördel då det är en strid ström av personer och händelser som presenteras för tittarna Filmen kan nog kanske kännas vara en aning rörig. Naturligtvis blir också filmen bättre om man gillar musiken från den här tiden samt skådisen Steve Coogan som spelar Tony Wilson då man i rejäla doser får ta del av båda fenomenen under filmens gång.

Regi:  Michael Winterbottom

Betyg: 8/10

 

 

Philomena (2013 Storbr)

Philomena_posterPhilomena var en film som var lite besvärlig att skriva om. Inte för att jag hade svårt att bestämma mig för vad jag tyckte om filmen eller att handlingen är krånglig att beskriva. Svårigheten består i att det helt enkelt är en mycket bra film och så mycket mer behöver inte sägas. Det är inte så ofta det händer men ibland sker det att man inser att filmen man kommer att se är jättebra redan några minuter in i storyn. Philomena är en sådan film och jag har svårt att sätta just den känslan på pränt. Lika svårt är det att beskriva eller bara förklara vad det är i en film som gör att en form av, i brist på bättre ord, filmeufori uppstår i kropp och själ.

Filmen handlar om en kvinna, Philomena, som bestämmer sig för att försöka hitta sin son som adopterades bort mot hennes vilja för många år sedan. Genom sin dotter får hon kontakt med en journalist som i utbyte mot att publicera historien hjälper kvinnan att finna sin son.

Philomena är en gripande historia som får en att fundera hur illa människor kan behandla varandra samtidigt som den även visar hur storsinta och kloka människor kan vara. Trots att det är en allvarsam berättelse rymmer den glädje och är ganska rolig i sina stunder (även om en del av skämten är lite småtrötta och överanvända)  Filmens största behållning är Judi Dench och Steve Coogan i rollerna som Philomena och journalisten som hjälper henne. Skådespeleri av högsta klass. Dench är så bra att jag anar att om hon så bara satt på en stol och läste högt ur taxeringskalendern skulle jag njuta. Coogan visar att han kan spela någon annan än Steve Coogan och jag hoppas att han får fler seriösa roller i framtiden. Nu blev det trots allt några rader om filmen för egentligen skulle det ha räckt med att skriva:  En mycket bra film. Gå och se!

Regi: Stephen Fears

Betyg: 9/10

Alan Partridge: Alpha Papa (2013 Storbr)

untitledbnbJag brukar starta året med en trevlig film. Nu hade jag en bra kandidat till årets tradition men den får tyvärr vänta till på onsdag av olika skäl. Det gör att vi får dras med (anser nog en och annan) Steve Coogan. Jag har inga problem med skådisen snarare tvärtom. Jag gillar hans humor och blir full i skratt bara jag ser karln. Coogan har haft en tv-serie The Alan Partrige show som handlar om en liten radiostation. I dagens långfilm köps stationen upp av ett större företag som ska göra viss omstruktureringar bland personalen dvs kicka folk. Partrige för nys om ledningens planer och inser att han står näst på tur. Desperat och som den ynkliga människa han är baktalar han en av sina kollegor. Ledningen lyssnar på Partige  och han får stanna kvar men på sin arbetskamrats bekostnad. Kollegan får ett psykbryt och tar hela ledningen som gisslan. Polisen utser Partrige som gisslanförhandlare och cirkusen är igång.

Detta var kanske inte en av Coogans starkaste filmer men den har en handfull roliga scener. Coogan lockar mig till skratt bara genom sin uppenbarelse så trots den lite larviga handlingen med ett och annat krystat skämt sitter jag med ett småleende på läpparna genom hela filmen. Det är inte någon film jag kommer se om i första taget men jag hade i alla fall en trevlig stund

Regi: Declan Lowney

Betyg:6/10

Tristram Shandy (2005 Storbr)

Vanligtvis är jag inte så förtjust i filmer som handlar om filminspelningar åtminstone inte inom komedigenren. Anledningen till min ovilja är att ofta känns berättelserna lite väl interna och många skämt faller platt då de verkar rikta sig till folk som är involverade i filmbranschen. Naturligtvis finns det undantag, Tristram Shandy är ett. Filmen börjar med berättelsen om Tristram Shandy för att efter en stund övergå till att handla om filminspelningen av boken. Romanen som ligger som förlaga till filmen anses f.ö vara ofilmbar då berättelsen utkom på 1700 talet i 9(!) delar. Huvudpersonen Tristram gör först entre´ i bok nummer fyra. Om nu någon undrar? Nej jag har inte läst böckerna.

Om man gillar Tristram Shandy eller inte står nog och faller med om man gillar Michael Winterbottom som är regissör och Steve Coogan som spelar både sig själv och karaktären Tristram. Gör man inte detta rekommendar jag att man tittar på något annat. Vi som däremot finner både Coogan och Winterbottom roliga har en högtidsstund framför oss.

Det jag finner roligt är främst konkurrensen mellan Coogan och hans motspelare Rob Brydon. De tjafsar sig igenom hela filmen, det bråkas om kameravinklar, höjden på klackarna och vem som ska göra entre´först i ett rum. Som om nu inte detta skulle räcka så limmar de båda på en stackars scripta i filmteamet. Coogan och Brydon är kort och gott två ganska småaktiga och pinsamma figurer. Filmen är mycket lik Winterbottoms tv-serie The Trip där skådespelarna spelar sig själva men i en, får vi hoppas, lite skruvad version. Kanske inte en film som lockar till gapskratt då humorn ligger mer på det subtila planet där det är försynta men giftiga kommentarer som vävs in i till synes artiga fraser och kollegiala råd som är den stora behållningen.

Regi: Michael Winterbottom

Betyg: 9/10

Our idiot brother (2011 USA)

Det är väl att ta i att kalla Ned Rochlin för idiot däremot är han så aningslös och godtrogen att man storknar. I Neds värld säger man rakt ut hur saker och ting förhåller sig och man tar folk på orden. När Ned släpps ut från en kortare fängelsevistelse efter att ha sålt marijuana till en uniformerad polis har han inget hem då hans flickvän dumpat honom. Neds tre systrar kommer motvilligt överrens om att låta honom bo växelvis hos dem tills situationen med boendet ordnat sig. Att släppa in Ned i liv fyllda av otrohet, konfliker och hemligheter utvecklas till en social katastrof.

Jag har haft tur den senaste tiden när det handlar om komedier (eller också är jag på ovanligt gott humör) Our idiot brother är den tredje komedin på raken som jag uppskattar. Filmen är visserligen en bagatell men en mycket trevlig sådan. Ned är en person som det inte går att ogilla och trots att han ställer till det för sina systrar gör han de ändock en tjänst på något bakvänt sätt. Lite smetigt blir det mot slutet men det kan jag ta då trevnadskänslan är hög.

Paul Rudd spelar den aningslöse Ned och de tre skådisarna Emily Mortimer, Zooey Deschanel och Elizabeth Banks kommer lite i skymundan i rollerna som hans systrar. Lite synd för deras liv är ganska intressanta. Även Adam Scott  gör ett inhopp som en trevlig slacker och Rashida Jones spelar Zooeys sambo så det saknas inte kompetent folk i birollerna. En liten varning är dock på sin plats: Om man mot inte har ett oemotståndligt begär att se Steve Coogans röv och pungkulor är Our idiot brother kanske inte dagens bästa val men det går alltid att blunda de korta sekunderna.

Filmen kan man se här.

Regi: Jesse Peretz

Betyg: 6/10

Hamlet 2 ( 2008 usa )

När dramaklassen på en skola hotas av nedläggning satsar dramaläraren, som är en pompös, ryggradslös fjant utan någon som helst förankring i verkligheten, allt på ett kort: Han sätter upp sitt eget verk, Hamlet 2, att alla dör i orginalpjäsen är inga större problem då författaren har lagt in Jesus och en tidsmaskin i Hamlet 2. Pjäsen motarbetas av skolan och samhället men den minst sagt obalanserade dramaläraren ger inte upp i första taget.

Det här en en film som står och faller med Steve Coogan som spelar dramaläraren Dana Marschz, om man som jag tycker han är rolig är detta en underbar film, har man svårt för Coogans lite speciella humor kan nog Hamlet 2 vara svår att uthärda. Man lär uppskatta filmen än mer om man kan handlingen i orginalpjäsen Jag har nog inte haft så roligt åt en teaterfilm sedan ”Det våras för Hitler”. Det är alltid roligt med pompösa kulturarbetare både på film och i verkligheten t.ex Börje Ahlstedt och Jan Malmsjö. .

Regi: Andrew Fleming

Skådespelare: Steve Coogan, Elishabeth Shue

Betyg: 8/10