Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull (2008 USA)

Den fjärde filmen om Indiana Jones utspelar sig på 50-talet och filmens McGuffin är en kristalldödskalle som ryssarna vill åt. Äventyret tar Jones till Sydamerika där han återser sin gamla kärlek från den första filmen Marion. Hans medhjälpare i detta äventyr är ynglingen Mutt som spelas av Shia LaBeouf.

Det var inte många rätt herrarna Spielberg och Lucas prickade in denna gång. Ford känns alldeles för gammal i rollen som Dr Jones – han funkar helt enkelt inte. Storyn skriven av Lucas känns avig och har inget flyt i berättelsen. Spielberg har t.om påpekat att han inte var förtjust i storyn men tydligen har de två dealen att Lucas skriver och Spielberg regisserar. Filmen bär överlag på en känsla av att ingen av de inblandade är speciellt intresserade av produktionen. Det verkar mest vara ett nödvändigt ont. Håglös är det ord jag tänker på om jag skulle beskriva den känsla filmen ger.

Nu kanske jag är lite orättvis då jag jämför filmen med tidigare rullar i serien där Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull har svårt att hävda sig ( tom eländet Temple of doom är bättre som film). Om detta hade varit första/enda filmen hade jag nog gillat den bättre men den faller som sagt i jämförelse med de övriga äventyren. En femte del är på G och jag är minst sagt skeptisk men klart att jag kommer se filmen och hålla tummarna.

Regi: Steven Spielberg

Betyg: 4/10

The Twilight zone The Movie (1983 USA)

Den här filmen är baserad på en mina favorit tv-serier. The Twilight zone hade premiär under 60 talet och bestod av korta berättelser som ofta serverade en moralkaka eller två och då i form av skräck eller sf. Serien har kanske inte stått emot tidens tand vidare bra men den är förbaskat mysig och trevlig men ett och annat avsnitt är än i dag lite ruggigt.

Filmen The Twilight zone består av fyra berättelser varav en (Kick the can) är nyskriven. George Miller, Steven Spielberg, John Landis och Joe Dante står för regin i var och en av historierna. Bäst är Millers film om en flygrädd man, de övriga berättelserna är helt ok även om effekterna i It´s a good life inte har åldrats med värdighet och Spielbergs Kick the can kan av en del upplevas som lite väl sentimental men det är väl å andra sidan Spielbergs signum?

Det är inte den bästa filmen att välja om man vill se en 80-talare men det är en charmig film och man lyckas ganska väl med att skapa lite gammaldags Twilight zone känsla och det är inte fy skam.

Regi: George Miller, Steven Spielberg, John Landis, Joe Dante

Betyg: 5/10

Close encounters of the third kind (USA 1977)

Uj det var riktigt länge sedan jag såg den här filmen men jag blev lite sugen och bestämde mig för att ge Spielbergs UFO drama en chans. Myndigheterna, ständiga filmskurkar under 70-talet, förnekar bestämt existensen av s.k flygande tefat. Elektrikern Roy Neary låter sig inte övertygas av myndigheternas försäkran. Efter att ha haft kontakt med ett UFO drabbas han av en själslig oro och det känns hela tiden som att det är något han måste klura ut men vet inte riktigt vad. Denna ovisshet gör honom halvt om halvt galen och dödar effektivt hans äktenskap. Samtidigt verkar myndigheterna veta avsevärt mer än vad de vill avslöja.

Regissören Steven Spielberg har här skapat en sf-konspiration-relations film och man kan tycka att han gapar över för mycket men det här var bättre än vad jag trodde. Alla omtittar är turligt nog inte av ondo. Richard Dreyfuss som spelar Roy är mycket bra och scenerna från hans kaotiska hem med skrikande ungar och olika saker som hela tiden utspelas i bakgrunden medan han och hans fru grälar är mästerligt regisserade. Tefat i all ära men det är dessa scener som är filmens höjdpunkt. Spielberg har gång på gång visat att han är en duktig regissör när det gäller att skildra den amerikanska arbetarklassen. Tyvärr har regissören en dragning till att göra andra filmer vilket är synd för jag skulle verkligen vilja se en film av Spielberg som handlar om vanliga människor i vardagssituationer.

Storyn är stabil och det slog mig hur tilltron till att dagens publik ska fatta en film har minskat rejält. Alla trådar i filmen följs inte upp och tittarna får för en gångs skull räkna ut på egen hand lite hur saker och ting hänger ihop. Nu är det inte en jätteavancerad handling men den ställer avsevärt större krav på den genomsnittlige tittaren än dagens popcornfilmer där det med jämna dyker upp rollfigurer och förklarar verbalt för tittarna vad som händer.

Close encounters of the third kind har en skön känsla, filmen känns lite somrig och småmysig trots kraschade äktenskap, skumma myndigheter och flygande tefat vars besättningar har en dunkel agenda. Det var en trevlig överraskning men lite smolk i bägaren kan naturligtvis inte Spielberg avhålla sig ifrån. Filmens final liknar mer ett väckelsemöte än konspirationsfilm och Williams musik blir lite väl kväljande så fort ett tefat flyger in i bild.

Regi: Steven Spielberg

betyg: 7/10

Bridge of spies (2015 USA)

Spielberg står inte speciellt högt i kurs hos mig då jag ofta finner hans filmer vara alltför sentimentala för sitt eget bästa. Spielberg litar helt enkelt inte på sin publik utan tvångsmatar tittarna med de känslor han vill förmedla. Många köper det, jag gör det inte men då det är den vägen Spielberg valt att gå har man två val: Skita i att se hans filmer (vilket jag oftast gör) eller acceptera filmen för vad den är. Då jag gillar spionfilmer och det kalla kriget vart jag trots allt lite lockad av regissörens senaste film Bridge of spies.

Det kalla kriget hettar till då ryssarna skjuter ned ett amerikanskt spionplan och tillfångatar piloten. Amerikanerna är intresserade av att få ut sin pilot innan han bryter ihop och berättar vad han vet för ryssarna. Turligt nog så har amerikanerna en rysk spion i sitt förvar som ryssarna gärna vill ha tillbaka. Det kan synas vara en lätt sak att bara byta spion men då ingen litar på den andre måste det först förhandlas och gärna i det fördolda då ingen sida öppet vill erkänna att man spionerar på varandra. Den som får uppdraget att se till att bytet blir av är advokaten Rudolf Abel som inte har någon större erfarenhet av internationell konfliktlösning.

Jovars resultatet blev till en helt ok film. Spielberg kan hantverket och har lyckats med konststycket att göra en ganska ospännande historia intressant. Det mest dramatiska som sker i filmen är att Rudolf rånas på sin överrock i Östberlin men om man berättar en historia väl behöver den inte innehålla massa extravagans. Bra miljöer, en skön känsla av 50-tal och Spielberg lyckas även väl med att fånga rädslan och hysterin som rådde i världen under denna tid (fast världen är ganska hysterisk nuförtiden också). Berättelsen flyter på och det är nog bara sista kvarten som regissören inte kan hålla sig utan plockar fram känsloarsenalen så vi tittare verkligen ska begripa att detta är en story som berör. Å andra sidan om karln lagt band på sig i en timme och trekvart kan jag väl unna honom det.

Regi: Steven Spielberg

Betyg: 6/10

Filmspanarna:Jurassic park (1993 USA)

Dagens tema bland filmspanarna är specialeffekter och jag kom då automatiskt att tänka på filmen som banade vägen för dagens orgier i dataanimation, Spielbergs Jurassic park. Då jag antar att de flesta har sett filmen tänker jag inte tala så mycket om själva handlingen utan koncentrerar mig över användandet av specialeffekter i filmen. Det räcker med att konstatera att Jurassic park hör till den handfull skara filmer som jag kan se i stort sett närsomhelst och hoppa in varsomhelst i filmen. Om den är på rutan och jag råkar passera är jag fast.

När jag såg den för första gången var det två saker som slog mig, dels att dinosaurierna såg så levande ut och att det kändes som att filmen var fullproppad av dem. Det sistnämnda stämmer inte alls då dinosaurerna är med i bild i ca en kvart av filmens två timmar. Spielberg förvaltar sin historia väl och lyckas med att ge oss åskådare känslan av att dinosaurerna är närvarande hela tiden. Genom att inte visa för mycket gör Spielberg att varje gång dinosaurierna visar sig blir ett ”wow-moment” för tittaren. Det är det rätta sättet att använda sig av specialeffekter, var sparsam och se till att det verkligen räknas när man använder sig av effekten.

En annan sak som gör att Spielbergs film lyckas så bra är att han använder sig av modeller ofta har modellerna en tendens att kännas verkligare än många dataanimeringar. Hur bra animeringen än är gjord så blir interaktionen oftast bättre mellan skådisar och en modell än om dessa måste agera mot en bluescreen. Vanligt är också att man slarvar med omgivningen och animationen många gånger ser ut att inte riktigt passa in i sin omgivning, vatten brukar vara svårt men även här man lyckas bra i Jurassic park.. Detta är något man ofta slarvar med i många filmer, speciellt i mindre nogräknade produktioner som jag tittar på allt för ofta.

Vad man än tycker om dataanimationer och deras intåg i filmens värld har de kommit för att stanna. I många filmer missar man att det ändå är skådisar och en bra historia som lyfter en film inte dess specialeffekter. Spielberg förstod detta när han gjorde Jurassic park, det räcker inte med att ha dinosaurier i en film, de måste ha något vettigt att göra  t.ex att käka upp en revisor eller datatekniker.

Kanske är de bästa specialeffekterna de som inte märks. På någon av bloggarna jag läser (minns tyvärr ej vilken) har man lagt upp de förändringar Fincher gjort med  hjälp av dataanimering i The Girl with the dragon tatoo – ändringar som rörde ljus, mörker och väder men som jag inte tänker på när jag ser filmen.

P.s Forskningen om dinosaurier går framåt och om man ska vara korrekt är en del av dinosaurierna ganska missvisande i Jurassic park.. T-rex är var större och troligen klädd i fjädrar däremot var det en ganska långsam asätare. Velociraptorerna är iofs blodtörstiga men numera i kalkonstorlek. I fallet med Jurassic park så föredrar jag fiktionen framför faktan.

Regi: Stephen Spielberg

Betyg: 9/10

Andra filmspanare som på ett eller annat sätt skriver om specialeffekter är:

Rörliga bilder

Fiffi

Jojjenito

Fripp

Velvet cafe

Mode+film

Except fear

AddePladde

ALIM: Jaws (1975 USA)

Då har vi i detta tema nått fram till filmernas film i den lilla men mycket älskade (åtminstone på denna blogg) genren farliga-djur-i-vatten. Jaws är baserad på en halvkass bok skriven av Peter Benchley. På olika vägar hamnade boken hos ett par producenter på filmbolaget Universal Pictures som blev eld och lågor då de insåg att boken har en story som skulle passa väl på den vita duken. Producenterna köpte rättigheterna att filmatisera boken och började se sig om efter en lämplig regissör. De fastnade för Dick Richards men då han envisades med att kalla hajen för val tappade producenterna förtroende för Richards och  bytte ut honom mot Steven Spielberg.

Spielberg var till en början intresserad men blev efter en tid tveksam till projektet då han kände att filmen påminde allt för mycket om hans tidigare film The Duel. Spielberg var helt enkelt rädd att fastna i ett fack som thriller/skräck regissör. Ett tag försökte han t.om få till stånd att byta film men det blev blankt nej vilket nog var tur för jag anser att tillsammans med Raiders of the lost ark är Jaws den bästa film Spielberg gjort.

Egentligen hade man tänkt sig en annan öppningsscen men budget och teknik satte stopp för att visa hur hajen glider in i hamnen till staden Amity.

Det var många kända skådisar som erbjöds roller i filmen. Robert Duvall erbjöds rollen som polischefen Brody men han ville spela hajjägaren Quint. Roy Scheider ville spela polischefen och fick den efter viss tvekan från Spielberg. Både Lee Marvin och Sterling Hayden fick förfrågningar om att spela Quint men var kallsinniga inför erbjudandet. Till slut tackade Robert Shaw ja till att spela Quint något som skulle visa sig ställa till en del svårigheter då Shaw hade alkoholproblem, till på köpet så tålde han inte heller Richard Dreyfuss som spelar marinbiologen Hooper. Skådespelarna Joel Grey och Jeff Bridges var i åtanke som Hooper men när George Lucas föreslog Richard Dreyfuss för Spielberg fick han rollen.

Shaw, Scheider och Dreyfuss.

Tanken var att inspelningen skulle ta 55 dagar men den drog ut på tiden och landade på hela 159 dagar man drog även över budgeten med det dubbla. En orsak till problemen var robothajen som krånglade. Hajen sjönk och fick bärgas ett antal gånger roboten löpte även amok vid några tillfällen och betdde sig inte alls som det var tänkt. Elaka tungor började kalla filmen för Flaws pga alla problem vid inspelningen.

Hajen var mekanisk men maskineriet tålde inte saltvatten speciellt bra.

Trots alla svårigheter blev Jaws blev en formidabel succe och begreppet blockbuster var fött på både gott och ont. Det positiva är att bolagen numera vill ha en stor framgångsrik film och satsar på det spektakulära vilket naturligtvis ofta är underhållande. En nackdel är att s.k blockbusters ofta blir ganska beiga och inte speciellt nyskapande (om man bortser från effekterna) då bolagen vill attrahera så många biobesökare som möjligt. Att en blockbuster ska utmana hjärnan är kanske att begära för mycket. Ett annat problem är att då filmbolagen satsar mycket pengar på en film sjunker produktionen av övriga filmer som kanske inte på pappret verkar vara lika lönsamma. Men man få ta det goda med det onda.

Vill här påminna om att 50% av alla hajattacker sker på ett vattendjup som är MINDRE än 150 cm. Jag går aldrig längre ut i vattnet än till midjan.

Filmen Jaws bjuder på två filmer i en. Berättelsen utspelar sig i det lilla samhället Amity på den amerikanska östkusten. Precis innan badsäsongen startar hittas delar av en kvinna på stranden. Polischefen misstänker att det rör sig om en haj men de styrade vägrar att lyssna på det örat, man vill inte förlora sommargästerna. När fler folk blir fiskmat tvingas man erkänna problemet och polischefen Brody ger sig ut på jakt efter hajen tillsammans med en professionell hajjägare,Quint, och en marinbiolog, Hooper. Filmen första halva är en ren skräckfilm där man aldrig riktigt kan veta var och när hajen ska slå till. John Williams fantastiska musik gör att man är på helspänn i väntan på nästa attack. Första gången jag såg filmen satt jag som på nålar under filmens första timme och än idag finner jag ett obehag trots att jag vet precis när saker och ting går åt helvete. När Brody ger sig ut på jakt efter hajen övergår filmen från skräck till äventyrsfilm. Det är fortfarande mycket spännande men inte inte på samma gastkramande vis som i filmens första halva. Jag tycker att de båda delarna kompletterar varandra väl och man får det bästa av två genrer.

En av många scener i filmen där jag drar på minnen till Spielbergs lite torra men träffande humor.

Filmens regi är mycket bra. Det här är Spielberg när han är som bäst. Det är små detaljer som gör gör att filmen växer tillsammans med den spännande handlingen. I scenerna med familjen Brody lyckas Spielberg få mig att tro att det är en riktig familj. Han får skådisarna att agera avslappnat och naturligt och dialogen känns nästan improviserad. Skådisarna är mycket bra och Scheider gör här en av sina bästa roller. Med små medel och ansiktsuttryck lyckas han förmedla Brody som karaktär och person. Jag tänker på Brody som Brody och inte som Scheider som spelar en polis i en småstad. Manuset är välskrivet och filmen blir aldrig tråkig.

Om man av någon konstig anledning inte har sett Jaws bör man göra det bums. En del kanske tänker att det är en mossig och gammal film då den snart är 40 år gammal men den känns fortfarande fräsch och effekterna är avsevärt bättre än i många moderna CGI-filmer. Jaws är kort och gott en tidlös klassiker.

Regi: Steven Spielberg.

Betyg: 10/10

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet (2011 USA)

Egentligen skulle jag kunna fatta mig kort: Det var inte så pjåkigt det kunde absolut ha varit värre ,mycket värre. Tro nu inte att jag inte har några invändningar mot filmen för det har jag men då jag väntat mig en skräckupplevelse av sällan skådat slag blir min bedömning av filmen försiktigt positiv.

Att herrarna Jackson & Spielberg har slagit sina påsar ihop och gjort film av Tintin lär inte gått någon förbi vid det här laget. Filmen är i 3D och inspelningstekniken är motion-caputure. Det sistnämnda gjorde mig verkligen bekymrad då tidigare resultat med motion-capture inte varit speciellt lyckade. Folk har en tendens att se missbildade ut när man använder sig av denna teknik. Utvecklingen har dock gått framåt och filmen är mycket vacker om än lite plastig. 3D formatet kan kvitta, till dags datum är det bara Avatar som verkligen gav en extra upplevelse m.h.a 3D.

Tintinfilmen baserar sig på de två albumen: Krabban med guldklorna (där Haddock introducerades) samt Enhörningens hemlighet. Sammanblandningen av de två albumen fungerar bra för mig, troligtvis hade det blivit värre om man följt berättelsen bokstavstroget, nu har man anpassat storyn mer till det filmiska mediet. Jag går inte in mer på handlingen mer än att Tintin av en slump kommer över en del av en skattkarta och försöker hitta resten med hjälp av sin nyfunne vän den alkoholiserade Haddock.

Om jag vill kan jag hitta många småfel och saker som är lite irriterande men jag accepterar Jacksons & Spielbergs version av Tintin i stora drag men ett par saker störde mig under filmens gång. En sak som var mycket märkbar under den första halvan var att Tintin hela tiden talade till publiken. Pedagogiskt och sakligt redogör han för allt han gör in i minsta detalj. Det blir både jobbigt och tjatigt samtidigt som det sänker tempot rejält. Den andra stora fadäsen i filmen är när Tintin gett upp och Haddock ger någon form av pep-talk för att gjuta nya krafter i vår hjälte. Det passade inte in i Tintins värld alls (liknande samtal och känsloyttringar förekommer visserligen i Tintin i Tibet men de får nog ses som undantag i Tintins universum) men filmens regissör Spielberg och producent Jackson måste känt sig tillfreds då de älskar att stoppa in scener av det här slaget i sina filmer. Men som sagt det kunde varit värre, mycket värre.

Regi: Steven Spielberg

Betyg: 5/10

Insidious ( 2011 USA ) vs Poltergeist ( 1982 USA )

När jag såg Insidious tog det inte lång stund innan jag kände att jag satt och tittade på en uphottad version av 80-tals filmen Poltergeist. Det var ett bra tag sedan jag såg den sistnämde filmen så det fick bli en omtittning. Nu är frågan vilken av de två filmerna är bäst?

I korthet går båda berättelserna ut på att en kärnfamilj utsätts för div. spökerier som koncentrerar sig på familjens barn. I Incidious hamnar en av sönerna i koma efter en olycka och spökerierna tar fart. I Poltergeist blir den yngsta flickan kidnappad av spökena. Familjerna tar hjälp av medium och vetenskapsmän i försök att rädda sina barn. Det finns både likheter och skillnader mellan Poltergeist, som skulle kunna beskrivas som ett övernaturligt familjedrama, och Insidious som är en ren skräckfilm.

Insidious är gjord av Jimmy Wan som b.la har ”skänkt” mänskligheten Saw konceptet och dockskräckisen Dead Silence. Filmen är mycket ryslig åtminstone första halvan med ganska subtila spökerier som t.ex skuggor i ögonvrån m.m. När mediet kopplas kan tyvärr inte Wan hålla sig från en massa new-age dravel  och därmed blir filmen avsevärt tristare. Jag gillade dock tvisten även om man mer eller mindre kunde ana den tio minuter in i filmen. Insidious gav mig lite rysningar  åtminstone i början.

Om det är Spielberg eller Hooper som regisserat Poltergeist tvistar man fortfarande om men filmen känns åtminstone som en riktig Spielberg rulle. Berättelsen börjar mer som ett lite småkomiskt familjedrama och det är här filmen är som bäst tycker jag, lite småmystiska händelser som att yngsta dottern talar med ”folket som bor i Tv” blandas med ganska underhållande och trevliga scener. När vetenskapsmän och ett medium med heliumröst gör entre stendör filmen. Om Wan var lite förtjust i new-age och annat trams så öser Hooper/Spielberg på med så mycket religion, gråt och snyftningar att jag ett kort ögonblick undrar om jag kommit åt tv-kontrollen och råkat trilla in på någon frireligiös kanal.

Hur blir nu omdömet? Bägge filmerna har sina för och nackdelar. Insidious borde kanske ha sneglat mer på Paranormal activity än Poltergeist. Filmen dras speciellt mot sista halvan med ett new-age bagage som jag inte riktigt är tillfreds med. Fram tills dess är det en ganska bra och välgjord skräckis som jag nog tror kan skrämma skiten ur en del, åtminstone Fiffi blev rädd. Poltergeist styrka ligger i den lättsamma och stundtals roliga presentationen av förortslivet samt att den är välproducerad med bra skådisar. Tyvärr kan men inte låta bli när dramat tar fart att gå till overkill när det gäller känslor, det bölas och gråts och skriks ( Poltergeist är en MYCKET skrikig film ) i det oändliga känns det som. Spielberg/Hooper har även missat målet med att ”less is moore”, det räcker med att en möbel flyttar på sig för att det ska bli lite rysligt, ett helt rum som flyger runt blir bara fjantigt.

Två välgjorda filmer som tyvärr tappar rejält mot slutet, de kunde ha blivit riktigt bra. Det blir faktiskt dött lopp. Poltergeist är något så ovanligt som en trevlig skräckfilm. Insidious är rätt och slätt en skräckfilm.

Insidious 6/10

Poltergeist 6/10

Schindlers list ( 1993 usa )

Fabrikören Schindler som är verksam i Krakow under 2:a världskriget använder judar som billig arbetskraft. Efter en tid kan inte  Schindler längre blunda för de brott nazisterna begår och med risk för sitt eget liv börjar han nu muta ledande nazister för att kunna smuggla undan judar från en säker död.

Filmen är nog inte helt obekant men det är faktiskt första gången jag ser den. Fotot är fantastisk, Neeson och Fiennes är briljanta i sina roller som Schindler samt den vedervärdige nazisten Goeth. Nackdelen med filmen är att den är ganska småtråkig samt alldeles får lång ( bortåt tre timmar ). Sista timmen har jag faktiskt tröttnat på Schindlers öden och äventyr samt , vi snackar om Spielberg, att det mot slutet blir som vanligt smetigt och sentimentalt så det förslår. Fotot och skådisarna räddar filmen från lägre betyg.

Regi: Steven Spielberg

Skådespelare: liam Neeson, Ralph Fiennes

Betyg: 5/10

Jurassic park 3 (2001)

Dr Alan Grant blir övertalad av ett äventyrslystet par att  ta en flygtur över en av dinosaurieöarna. Väl över ön landar planet och paret avslöjar sina verkliga intentioner: att söka efter sin son som försvann på ön två månader tidigare. Det tar inte lång tid innan uppdraget utvecklas till ett  fiasko och sällskapet får fly för sina liv jagade av en bunt blodtörstiga dinosaurier.

Vän av ordning kan undra: Varför recenseras trean och inte de tidigare filmerna i serien? Jag har sett ettan och tvåan ett antal gånger men trean var det ca åtta år sen sist därav såg jag om den när jag köpte boxen häromdagen. Filmen är ett gott hantverk men vi har redan sett dinosaurierna så nyhetens behag har falnat lite. Det blir aldrig tråkigt men inte heller riktigt spännande då filmen följer alla givna mallar men man ska kanske inte förvänta sig mer i en film av detta slag. Spielberg som inte regiserat filmen står dock som producent och det märks främst då genom den vanliga spielbergska smetighet som genomsyrar de flesta filmer han har ett finger med i. Det är lite synd för jag tror att filmen vunnit på mer action och mindre smet.

Regi: Joe Johnston

Skådespelare: Sam Neil, Tea Leoni, William Macy m.fl

Betyg: 6/10