Man skulle kunna hoppats på att Fox filmserie om Marvels mutanter hade slutat med en höjdarfilm men det blev en rulle man (jag) i stort sett glömde bort i samma stund som eftertexterna rullade. Misstankarna fanns att det kanske inte skulle vara en speciellt minnesvärd film då The New mutants premiär skjutits upp gång efter annan. Vad som verkade var ett försök till ett nytt grepp blev mest en axelryckning. Tyvärr.
Dani upplever en traumatisk händelse i sitt hem, hon svimmar för att sedan vakna upp på ett sjukhus där hon lovas hjälp av Dr.Reyes. Vad hjälpen består av är lite oklart. Dani är däremot inte ensam på sjukhuset utan delar boende med en grupp ungdomar som alla verkar ha speciella förmågor. Snart börjar rugga saker ske och vad som är dröm eller verklighet suddas ut. Ungdomarna begriper ganska snart att sjukhuset är mer att likna vid ett fängelse och Dr.Reyes är alls är någon trevlig prick.
Filmskaparna har gjort ett försök med någon sorts hybrid mellan en skräckfilm och superhjältefilm. Resultatet blir vare sig hackat eller malet. I ärlighetens namn är The New mutants både halvtrist och förglömlig. Skådisarna är ok storyn är ok men någonstans längs vägen tappade man något, kanske glöden att berätta en engagerande historia?
Hur som helst är nu Fox äventyr med mutanterna över sedan man sålt bolaget till Disney och vi får väl se hur väl de förvaltar dem. Jag hoppas dock att man låter Magneto vila ett bra tag speciellt då mutanterna har en hel del bra skurkar som för borde fått en chans att visa sig t.ex Mr Sinister som det har hintats om i många år eller varför inte en ordentlig version av The Hellfire club? Nåväl tiden får utvisa vad det blir.
Regi: Josh Boone
Betyg: 4/10
Den förra filmen om Wonder Woman var en frisk fläkt. Gal Gadot passade som hand i handske i huvudrollen, hon hade charm och var karismatisk. Filmen hade glimten i ögat och lyckades väl med att spela på hela mitt känsloregister. Wonder Woman 1984 har inga av ovanstående kvaliteter. Det är en tungrodd rulle som tar sig på alldeles för stort allvar och den enda känsla jag får när jag ser filmen är bottenlös förtvivlan.
Spoilers förekommer – bara så ni vet.
Professor Xavier har äntligen uppnått sitt mål med en fredlig samexistens mellan mutanter och människor. X-men firas som hjältar och det är till Xavier presidenten ringer när när han behöver hjälp. När en rymdfärja får problem ställer naturligtvis X-men upp men något går fel under uppdraget och Jean Grey bombarderas med en mystisk kosmisk strålning som gör att hennes krafter ökar markant. Grey har svårt att tygla sina krafter och hon verkar närma sig en psykisk kollaps. Som inte detta skulle räcka vill ett gäng utomjordingar åt hennes krafter och har verkligen Xavier rent mjöl i påsen?
The Big red cheese eller det namn han faktiskt bar en tid i serietidningarnas värld Captain Marvel har nu nått biodukarna och jag kan förtjust konstatera att DC äntligen funnit formeln hur de ska göra superhjältefilmer: Ut med klåparen Zack Snyder, gör filmer som står på egna ben och snegla inte så förtvivlat på MCU. När man väl gjort detta så funkar filmerna riktigt bra. Har man ett bra manus blir det än bättre och likt Aquaman har man baserat större delen av filmen på Geoff Johns serieförlaga. Denna gång så mycket att man i stort sett har filmat av hans remake på Shazams ursprung. Enda större skillnaden är att man låter Dr. Silvana köra solo i rollen som skurk så Black Adam får vackert vänta på sin tur.
Nu får vi (äntligen?) svaret på vem det var Nick Fury kallade på i slutet på förra filmen med Avengers som slutade så olycksaligt. Vers är en Kreekrigare, en utomjordisk ras som ligger i krig med de ondskefulla skrullerna. Vers plågas av syner som gör att hon undrar över sin bakgrund. Under ett uppdrag tillfångatas Vers av skruller och hamnar på planeten C-53 dvs jorden. Där gör hon gemensam sak med SHIELD översten Nick Fury för att stoppa skrullernas ondskefulla planer samtidigt som hon får svaren på sin bakgrund.
Lagom till nummer 100 av tidningen drog man ihop två superhjältegrupper Justice League of America (JLA) och Justice Society of America (JSA) för att hitta en försvunnen grupp av hjältar, 7 soldiers of victory. De sistnämnda behövs då de sitter på lösningen till att rädda jorden som håller på att krossas av en jättehand. Lökigt? Visst men ändå charmigt och ett av de första superhjälteäventyren jag läste.
En omstart i mitten av 80-talet gav oss JLI. I Giffens och DeMatteis berättelser ligger tyngdpunkten på interaktionen mellan hjältarna. Seriens författare utgick från att bara för att man är en superhjälte behöver det inte betyda att man gillar sina kollegor, intelligens går inte heller hand i hand med superkrafter. De första 30 numren är mycket roliga och underhållande mycket tack vare tecknaren Kevin Maguire som är otroligt bra på att rita ansiktsuttryck och författarnas roliga dialog. Efter ca trettio nummer började serien gå på tomgång och bli mer tramsig än rolig.
Utomjordingar kommer till vår planet och sätter igång med att ställa allt till rätta. Miljön, brottslingar you name it, de fixar rubbet medan JLA står handfallna och ser på. Utomjordingarnas intentioner är naturligtvis inte de bästa och JLA står mot en formidabel motståndare.
JLA möter här The Injustice league och vad som till en början verkar bli en vanlig sluggerfest mellan olika trikåklädda personer utvecklas till att bli något helt annat. Tidsresor, alternativa framtider, kosmiska resor och Darkseid. En story som växer var gång jag läser den. De två sista numren är riktigt spännande.
Action/deckare med en del skräckinslag beskriver denna historia bäst. Militären presenterar en grupp marinkårssoldater som har fått superkrafter. Batman anar ugglor i mossen och undersöker saken närmare. Morrison lyckas här med att göra en av JLA:s löjligare fiender, The Shaggy man till en skrämmande motståndare. En komplex historia som bara är tre nummer lång utan för den skull kännas rumphuggen..
När ett plan kraschar upptäcker man att alla offren har hjärtat på höger sida. Naturligtvis rör det sig om besökare från en annan dimension och en annan version av vår jord. Då detta är en tvärtom-jord är denna planets JLA onda och går under namnet The Crime syndicate. Favoriten Frank Quitely står för teckningarna och Morrisons manus är elegant. Än en gång lyckas han med att göra ganska så lama skurkar hotfulla.
En miniserie där man får stifta bekantskap med hjältarna i JLA när de precis har startat gruppen. Mark Waid har skrivit en serie där relationerna mellan hjältarna är lika viktiga som äventyret och man inser att bara därför man är hjälte behöver det inte betyda att man går väl ihop och blir bästa kompisar på stört. Barry Kitson har tecknat serien, även han en favorit hos mig.
Rhas as Ghul har en radikal plan att minska antalet människor på vår jord men först måste han eliminera JLA något som går ganska så enkelt då han konstigt nog känner till deras svagheter. Det verkar som det finns en förrädare bland hjältarna. En historia där hjältarna är nere för räkning men reser sig på tio. Förrädaren är oväntad och sätten Ghul slår ut JLA på är fantasifulla men samtidigt logiska.
Frun till en f.d medlem i JLA mördas. Är det en attack från superskurkar eller rör det sig om något helt annat och vilken mörk hemlighet delar några av medlemmarna i JLA ? Många ogillar denna story då man anser att den är alldeles för deprimerande. Jag gillade den då man får en annan infallsvinkel på att vara superhjälte. Det är en story som känns ”down to earth” s.a.s. Svagheten i Identity crisis är väl att upplösningen är krystad.
Det är två historier men Trinity War slutar i en cliffhanger som leder direkt in i Forever evil vilket gör att jag buntar ihop dem. Superhjältegrupperna JLA, JSA och Justice league Dark råkar rejält i luven på varandra. Varför är det oklart men det verkar som att någon drar i trådarna från kulisserna. När fienden väl uppenbarar sig är det ganska så kört och mänsklighetens hopp vilar på en omaka grupp bestående b.la av Batman, Black Manta och Lex Luthor. Riktigt rafflande läsning och en grupp skurkar som författaren Johns lyckas med över förväntan.
När en film startar med citat och visdomsord brukar jag dra öronen åt mig, speciellt då det är en rulle där man rider på hajar och sjöhästar och huvudpersonen är täckt av tatueringar i maoristil och kan tala med fiskar. Det skär sig liksom och känslan över att man inte har koll på vilken film man sysslar med stiger upp till ytan. Aquaman startar med Jules Verne citat om skepp som möts på havet och än en gång stönar jag till i biomörkret och undrar varför DC-filmerna till skillnad mot MCU-filmerna måste vara så förbannat pompösa och uppblåsta. Tack och lov ändrar filmen stil ganska så snart och visar sig bli en av DC-bättre rullar, ja t.om nästan i klass med Wonder woman.
Efter debaclet i Civil war har Scott Lang hamnat i husarrest och Hank Pym och dottern Hope har gått under jorden. Scott kommer snart att bli villkorligt frigiven och kan knappt bärga sig då han är mycket uttråkad. Hans önskningar om lite fart och fläkt kommer dock infrias med råge. Han får ett telepatiskt meddelande från microuniversum och det verkar som att Hank Pyms fru Janet fortfarande lever och tillsammans med Hope och Hank planerar de tre räddningsaction. När Pym och hans dotter kommer fram från sitt gömställe dyker skurken Ghost upp och vill lägga vantarna på deras utrustning. Ghost är inte den ende som vill sätta klorna i Pyms forskning. Ett gäng gangstrar vill också åt laboratoriet för att sälja rubbet på den svarta marknaden. Mitt i smeten har vi Scott Lang som om han bryter sin husarrest riskerar ett långt fängelsestraff.
Det är ganska så sorgesamt. DC sitter på en hel del bra superhjältar och storys. I seriernas värld väljer jag nästan alltid DC före Marvel. När det gäller filmerna så ligger dock DC rejält i underläge och har tappat bollen i stort sett varenda gång från Green Lantern till dagens rulle. Undantaget är Wonder woman, en film som Warner till en början inte verkade tro på. Min känsla är att det är någon i Warners ledning som har noll koll men alldeles för mycket att säga till om.Nu är inte Justice league ett rejält magplask men filmen hamnar i ”jaha facket” dvs pengarna känns ganska så bortkastade. Jag tänker inte ta alla turer med regissörsbyten och omtagningar det får ni läsa om på nätet.
Spiderman: Homecoming är den tredje rebooten av superhjälten på 15 år. Tacksamt nog har man valt att skippa berättelsen om hur Peter Parker blev Spiderman, det räcker bra med två gånger. I denna version är Peter några år yngre än i de andra filmerna, t.om så ung att namnet Spiderboy skulle vara mer passande. På fritiden svingar han sig runt i Queens stoppar småbrott och hjälper folk. Det han ivrigt väntar på är ett telefonsamtal från Tony Stark då han anser sig vara mogen för mer storslagna hjältedåd. När han stöter på entreprenören Adrian Toomes som stjäl utomjordisk teknologi och bygger om denna till vapen ser han sin chans att stiga i graderna hos Stark.
Amasonen Diana växer upp på en ö som är dold för omvärlden. En dag hälsar omvärlden på i form av Steve Trevor som jagas av en en hop tyska soldater. Amasonerna får genom Steve information om att ett stort krig pågår (det 1:a världskriget) och de anar att det är deras ärkefiende krigsguden Ares som ligger bakom kriget. Mycket motvilligt låter man Diana följa med Steve ut i världen för att stoppa Ares och därmed kriget.
The Guardians i dagens film är inte väktare av vår galax utan har ett uppdrag i ett något mindre format nämligen att skydda Ryssland mot inre och yttre faror. Under kalla kriget utförde regeringen experiment på vanligt folk och har genom dessa skapat en grupp superhjältar med olika krafter. När ledaren för projektet professor Kuratov dyker upp och börjar erövra Ryssland med en klonarme kallar man in The Guardians för att bekämpa professorn.
FILMITCH 