Romance & Cigarettes (USA 2005)

Byggnadsarbetaren Nick Murder har ställt till det för sig. Hans fru Kitty har hittat Nicks poem om sin älskarinnas snippa som han dumt nog lät ligga och skräpa i hemmet. Hela Nicks familj vänder sig mot honom och det blir ett kallt krig i hemmet mellan Nick och Kitty. Han söker förlåtelse men hon ignorerar honom totalt. De enda som verkar vilja tala med Nick utan att ge honom en utskällning är den lokale polisen samt hans arbetskollega Angelo. Kitty tar å andra sidan hjälp av sin excentriske kusin Bo för att spåra upp makens älskarinna det Kitty inte vet är att Nick bär på en annan hemlighet som kommer förändra deras liv än mer radikalt.

Rollistan till denna film är imponerande: James Gandolfini, Susan Sarandon, Kate Winslet, Steve Buscemi och Christopher Walken och då har jag bara nämnt några av de som är med i filmen. Regissören John Turturro har troligen frågat runt bland sina skådespelarkompisar och fått med en hel del på tåget.

Tråkigt nog motsvarar inte filmen ensemblen. Sång och dansnumren är mycket bra. Då filmen utspelar sig i New Jersey är det lite ruffiga miljöer och det blir en vardagsmusikal där bekanta miljöer plötsligt förvandlas till en sång och danstillställning. Detta ger filmen en surrealistisk känsla som jag gillar. Sångerna är bekanta melodier och inte några som skrivits speciellt till denna musikal. Filmens höjdpunkt är Christopher Walkens  framförande av Delilah – att den skådisen inte är med i fler musikaler är för mig en gåta då han kan både dansa och sjunga – det sistnämnda åtminstone hjälpligt.

Det stora problemet med Romance & Cigarettes är att den aldrig lyckas gripa tag i mig. Trots att den är en ganska så enkel historia känns den rörig och är alldeles för spretig i sitt berättande. Jag kommer aldrig personerna in på livet och mitt intryck av filmen är att den är fladdrig. Min misstanke är att man nog hade för roligt under inspelningen. Många scener är roliga men jag får intrycket av att det är plötsliga idéer och ogenomtänkta infall som får dominera filmen istället för ett genomarbetat manus eller så är det överarbetat och Turturro har haft svårt att stryka en del scener. Fladdrig var ordet för dagen. Synd för mina förväntningar var höga.

Regi: John Turturro

Betyg: 4/10

Hoppas Sofias val för dagen är roligare.

 

Annonser

The Rocky horror picture show (USA 1975)

the_rocky_horror_picture_show_posterDagens film anses av vissa vara lite av en kultfilm. Då detta är ett ord som  folk gödslar med i både tid och otid kommer här en definition på ordet från ne.se:

”Etablerad term för film som vid premiären varken blev en framgång hos åskådarna eller kritiken men som efter en tid upptäcks av en del av publiken, ofta tillhörande en subkultur, och som denna gör till föremål för kult.”

När det rör sig om The Rocky horror picture show (RHP) får jag nog instämma i ovanstående definition. Filmen gick knackigt till en början men dess popularitet växte med tiden speciellt på s.k midnatts visningar och 2005 beslutade man att bevara filmen i USA:s National film registry där den får samsas med verk som t.ex Alien och Annie Hall. Personligen undrar jag om den är värd att bevara.

RHP börjar med att en kriminolog som spelas av Charles Grey (Blofeld i Diamonds are forever) berättar historien om det nyförlovade paret Brad och Janet (en mycket ung Susan Sarandon). Paret hamnar i ett oväder och söker skydd i ett hus där de hamnar mitt under det årliga Transylvanska konventet. Tillställningen leds av Dr. Frank. N. Further (Tim Curry) som kommer från Transsexual Transylvania och sedan harvar det på i samma stil.

Det filmen faller på är att den gör allt den kan för att bryta konventioner och tabun. Inget fel i detta men när det blir så uppenbart som i RHP blir det bara larvigt. RHP påminner lite om en person som jobbar stenhårt på att verka vara annorlunda och tuff och samtidigt påpekar just detta för sin omgivning. Resultatet blir då bara beklämmande och som sagt lite larvigt.

Nu ska man komma ihåg att filmen gjordes 1975 och musikalen som filmen baseras på är äldre så visst kan den ha haft sin chockerande funktion – då. Själv blir jag bara uttråkad på att se Tim Curry i nätstrumpor ar-ti-ku-lera sig genom en ändlös sträcka med ointressanta melodier. Tre sånger sticker dock ut: Dels öppningssången ”Science fiction/Double feature”, Touch-a, Touch-a, Touch-a, Touch Me och ”Whatever Happened to Saturday Night” som sjungs av en ung Meatloaf. Resten av sångerna är ganska trista trots folk i konstiga kläder. Jag valde  ”Touch-a, Touch-a, Touch-a, Touch Me” då det var filmens bästa låt. Däremot var det svårt att hitta ett klipp från filmen. Den version som dominerar youtube verkar vara den censurerade Glee-versionen där man b.la bytt ut ordet petting mot sweating. De upphör aldrig att förvåna dessa pryda amerikaner.

RHP blev en besvikelse jag hade hoppats på något bättre men fick en ganska segdragen historia med halvdana låtar. Men det var kul att se en ung Sarandon och tre bra låtar är inte fy skam. Jag hoppas Sofia är mer nöjd med sitt val. En blodig historia.

Regi: Jim Sharman

4/10

Cloud Atlas (2012 USA m.fl)

Cloud%20Atlas-0081-20121015-96Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva handlingen i den här filmen. Å ena sidan är den ganska enkel men å andra sidan rymmer filmen ett visst filosofiskt djup. Lennart, ännu en trevlig biografvaktmästare på filmstaden berättade att en del besökare kom ut från salongen som levande frågetecken medan andra inte hade några problem med att hänga med i filmens handling.

Egentligen består Cloud Atlas av sex historier. Vi får ta del av ett antal människoöden som utspelar sig på vitt skilda platser i både tid och rum, allt från 1849 till en avlägsen framtid. Historierna länkas samman med hjälp av föremål, anteckningar och annat smått och gott. Det historierna har gemensamt är att de handlar om personer som står inför avgörande val i sina liv, en del val kan synas triviala andra val kan störta hela samhällsstrukturer. Filmens budskap är kort och gott att våra handlingar påverkar andra människor, vår omgivning och framtiden. Iofs ett ganska simpelt budskap men regissörerna har valt att krångla till det en aning för tottaren i Cloud Atlas i.om att de sex historierna går in i varandra och man klipper vilt mellan tid och rum. Detta gör att det simpla budskapet hamnar i ett perspektiv som gör att man (åtminstone jag) blir en aning filosofisk och får tacksamt nog uppleva den eftersträvansvärda känslan av ”sense of wonder”. Jag hade tur och fann ganska snabbt ledtrådarna som länkade samman de olika berättelserna men om man är en biobesökare som tvunget måste sitta med sin mobil och berätta för omvärlden att man är på bio (och de är många) kan man lätt missa dessa saker och filmen blir då en anings förvirrande.

Regissörerna Tom Tykwer, syskonen Wachowski gör ett gott arbete och trots att Cloud Atlas är tre timmar lång blev den aldrig trist. En annan kul detalj är att man återanvänder skådespelarna i de olika berättelserna. Tom Hanks är t.ex allt från portier till forskare det tog det en stund innan jag kände igen alla de olika skådisarna som dyker upp  i de olika episoderna då europeer har sminkats till asiater i vice versa. Med risk för att låta lite nördig vill jag även lyfta fram klippningen i filmen som var fantastisk och jag undrar lite vart Cloud Atlas tog vägen när man nominerade filmer till årets Oscarsgala men den kanske var för lång för pensionärerna i juryn?

Regi: Tykwer/Wachowski

Betyg: 8/10

Jeff who lives at home (2011 USA)

Den här lilla filmen är en bagatell men en ganska trevlig och söt sådan. Jeff bor som titeln antyder hemma hos sin mamma och fördriver dagarna med att göra i stort sett ingenting. När han en dag beger sig ut i ett ärende till sin mamma blir han indragen i sin brors spionage på sin fru. Brodern som är Jeffs totala motsats är övertygad om att frun är otrogen och vill ha hjälp med att bevisa detta.

Egentligen händer det inte så mycket och filmen är vare sig medryckande eller speciellt rolig. Berättelsen puttrar på i lagom fart och som jag tidigare skrev; Det är kort och gott en småtrevlig bagatell. Filmens styrka är Jason Segel och Ed Helms som spelar de två bröderna. De har hittat sina roller perfekt och jag finner att min tillfälliga bekantskap med Jeff som är en sympatisk slacker är väl värd  att kasta bort 90 minuter på. Även Susan Sarandon är med på ett hörn som brödernas mamma vilket inte är helt fel även hennes roll i filmen känns lite krystad.

Jeff who lives at home är en film man med gott samvete kan strunta i men samtidigt gör det inget om man råkar se den. Helt oförarglig historia som jag trroligtvis har glömt bort om ett par månader men jag hade lagomt småtrevligt under tiden filmen rullade.

Regi: Jay Duplass, Mark Duplass

Betyg: 6/10

Bernard and Doris (2006 usa)

Den rika arvtagerskan och änkan Doris är en riktig satmara men när den homosexuelle och alkoholiserade butlern Bernard tar anställning hos Doris växer en vänskap mellan de två sakta fram under årens lopp. Den stora frågan är bara: kommer butlern kunna hålla fingrarna i styr när han är i Doris vinkällare?

Två mycket bra skådespelare deltar i detta riktigt trista drama. Det finns helt enkelt ingen dynamik i filmen. Butlern och arvtagerskan reser lite, vårdar orkideer och ger varandra klädråd det är allt. Tack vare det fina skådespeleriet höll jag mig vaken. Vill ni kasta bort två timmar av ert liv varsågoda!

Regi: Bob Balaban

Skådespelare: Ralph Fiennes, Susan Sarandon

Betyg: 3/10