Snabba cash (2021 Sverige)

Tv-serien Snabba cash som finns på Netflix är inte en fortsättning eller remake på Lapidus böcker. Likheten med böckerna är att det rör folk som suktar efter stålar och vill komma uppåt på samhällsstegen. Egentligen skulle nog serien kunnat heta vad som helst men man har väl köpt namnet av Lapidus för att kunna sälja in serien hos tittarna.

Leya får chansen att kickstarta sin verksamhet då hon med vassa armbågar lyckas pitcha sin ide för den svinrike riskkapitalisten Tomas Storm. Kruxet är att hon snabbt behöver 3 miljoner annars blir det ingen affär. Banklån är inte att tänka på så hon vänder sig till sin kriminelle svåger Ravy för att låna stålarna. Detta sätter igång en händelsekedja som slutar med shootouts och massa annat elände för alla inblandade.

Detta var en engagerande kriminalserie som man sugs in i snabbt med en hel del bra skådisar speciellt Evin Ahmad som spelar Leya och Alexander Abdallah i rollen som hennes pojkvän. Den enda skådisen som känns lite malplacerad skulle väl vara Olle Sarri i rollen som den sliskige finansmannen Storm. Sarri är ingen dålig skådis men han känns fel i rollen och karaktären är lite väl ”over the top”.

Serien är i sina stunder redigt spännande och ett par tre gånger under titten satt jag och ojade mig i tv-soffan. Tacknämligt drar man inte ut på historien i onödan något som är alltför vanligt bland dagens serier. Sex avsnitt flöt på bra och som jag kände det fanns det ingen dötid.

Som brukligt har jag desto större problem med de kriminella rollfigurerna. Jag rör mig inte i dessa kretsar men anar att de är ganska representativa för dagens skurkar. De har fickorna fulla med stålar men trots detta går de runt i Adidas byxor och halvsunkiga hoodies. Högkvarteret består av en källarlokal med ett Playstation och en sliten soffa. I mina ögon är de en hög fjantar som gör sitt bästa för att vara tuffa men jag kan inte ta de på allvar. Rinkebysvenskan gör också sitt och förstärker deras desperation att vara ”tuffa” för hur ska man kunna ta en person på allvar som hasplar ur sig följande på låtsasbrytning ”jag ska knulla din mamma med en AK-4” ? De blir i mina ögon och framförallt öron mer komiska är farliga även om de i verkligheten är just det sistnämnda. Nämligen idioter med vapen.

Trots att jag har svårt att ta skurkarna på allvar är Snabba cash klart sevärd och det är en bra serie inom sin genre. Då det blev en succé måste man i vanlig ordning pressa fram en fortsättning. Synd för jag var klar med rollfigurerna efter det sista avsnittet.

Betyg: 7/10

Livet är stenkul (Sverige 1967)

Ännu en lite knepig film av den sällan bra men alltid intressante regissören Jan Halldoff. Livet är stenkul är hans andra film och den har en vag handling och som brukligt en massa rollfigurer som beter sig aningens märkligt. Filmen utspelar sig tre dagar i maj 1966 där den unga och frånskilda växeltelefonisten Britt finner livet vara ganska så trist. Hon sitter fast i Stockholms innerstad med en unge samt en exman som verkar vara lite väl gammal för henne, fast kanske blev man gubbe tidigare på 60-talet? Exmannen klagar ständigt på Britt som vill göra något annat med sitt liv. När hennes barnflicka ”Klyftan” bjuder hem tre stycken slashasar hänger Britt på. Hon lämnar ungen hos farmor och hittar på en massa bus till exmakens förfäran och naturligtvis tar det hela en ände med förskräckelse.

Som oftast när det rör Halldoff och för den delen en hel del svenska rullar från 60 och 70 talen blir det en hel del frågor man ställer sig under titten men svaren lyser med sin frånvaro. Det jag främst undrar över är filmens budskap. Handlar den om kvinnans frigörelse eller månne tvärtom nämligen att man ska veta sin plats annars går det illa? Kanske höjer Halldoff ett varningens finger över den nya generationens förfall. Eller är filmen egentligen en s.k slice of life rulle som gör ett nedslag i en märklig vardag för några människor?

Vi tittare serveras en och annan märklig scen b.la dansar Britts granne ”Knegarn” maniskt med en teddybjörn i en scen som håller på alldeles för länge. Rollfigurerna är ganska märkliga i sitt beteende främst då Britt som är en gåta. Varför hänger hon med ”Klyftan” och hennes vänner. Busen de gör är inte speciellt roliga och sällskapet är allmänt jobbiga och irriterande. En vettig person kan på inga omständigheter finna dessa vara varken trevliga eller underhållande. Britt eller filmen för den delen ger inga svar på dessa frågor hon ger ett viljelöst intryck och har få repliker trots att hon är dramats huvudperson.

Livet är stenkul blir mest en axelryckning från en svunnen tid och är inte speciellt engagerande eller underhållande. Skådisarna är ok där Keve Hjelm spelar exmannen och Inger Taube Britt. Detta skulle f.ö bli hennes sista film. Varför hon slutade i branschen vet jag inte. Filmen fick tydligen  Svenska Filminstitutets kvalitetsbidrag vad nu det innebär men kvalitet är i vart fall inte det första jag tänker på i detta fall.

Regi: Jan Halldoff

Betyg: 4/10

Horizon line (2020 Sverige)

Sara har åkt till Mauritius för en väninnas bröllop. Kvällen innan vigseln hamnar hon i säng med ett gammalt ligg, försover sig och missar färjan till bröllopet. Motvilligt slår hon sig samman med ligget och hoppar på ett litet plan som ska till festen. Det vill sig inte bättre än att piloten dör bakom spakarna. Ingen av de två passagerarna kan flyga och de har inte heller någon aning om vart de är då allt de kan se är öppet vatten.

Det är en simpel thriller som bygger på samma ide som Breaking surface som jag skrev om häromveckan – folk som är fast på en plats som inte är så värst hälsosam. I Horizon line är det som sagt två människor som inte kan flyga och desperat letar efter någonstans att landa innan bensinen tar slut. Filmen skulle nog bli lite trist om man bara visade en människa som desperat håller i en flygspak. För att råda bot på detta har manuset lagt in en och annan pulshöjare som t.ex läckande bensinslang och annat smått och gott som tydligen kan ske när man är uppe i luften.

Filmen funkar fint och handlingen flyter på i stadiga 90 minuter. Skådisarna Allison Williams och Alexander Dreymon hör väl inte till eliten inom skrået men det gör åtminstone vad de ska utan att det stör. En glad överraskning var att fine Keith David dök upp i en liten men viktig roll. På det stora hela skulle jag nog vilja påstå att Horizon line passar perfekt som en så kallad fredagsfilm. Finns på Netflix så där fick de som har denna tjänst ett tips dagen till ära.

Regi: Mikael Marcimain

Betyg: 5/10

Breaking surface (2020 Sverige)

Halvsystrarna Ida och Tuva anser tydligen att det är trevligt och roligt att dyka. Den ena av systrarna har äktenskapsproblem den andre ska åka till Filippinerna så de beslutar sig för att träffas och ta ett sista dyk som naturligtvis ligger långt från civilisationen och andra faciliteter. Givetvis är olyckan framme och Tuva blir fast under ytan. Det är upp till Ida att försöka rädda sin syster innan syret tar slut.

Filmen har en fördömlig speltid på ca 80 minuter. Det berättar sin historia utan några större utsvävningar. En kort presentation av Ida och Tuva, lite dyk och sedan sekundjakt för Ida. Man har trixat med manuset så de enkla och uppenbara lösningarna på problemet funkar inte. Så här i efterhand kastas gruset i maskineriet in på ett ganska så yxigt sätt men trots detta funkar det och irriterar mig inte.

Breaking surface är vare sig sämre eller bättre än andra filmer i den speciella genren ”folk som är fast på otrevliga ställen”. Är det inte skidliftar som stannar så det bastudörrar som går i baklås. Trots scenariot blev filmen aldrig riktigt spännande, vet egentligen inte varför möjligen att den var ganska så förutsägbar. Gillar man filmer av detta slag är filmen helt ok men det obestridbara mästerverket i genren är 47 meters down. Om nu någon undrar vad jag tycker.

Regi: Joachim Hedén

Betyg: 5/10

Veni vidi vici (2017 Sverige)

Karsten har det inte lätt. Filmen han jobbat på i ett decennium floppar, frun som stått tillbaka när Karsten jobbat med sin film vill nu starta eget och han är nu tvungen att ta ett ”riktigt” jobb. Då marknaden för misslyckade regissörer inte är stor blir det till att jobba på sin svärfar Åkes slakteri. Att han och svärfadern inte tål varandra gör inte saken bättre. När så barndomskompisen Vincent som kommit tillbaka från USA erbjuder Karsten jobb som regissör är valet inte svårt. Det är nu Karstens verkliga problem börjar. Filmerna är Vincent producerar är porrfilmer och han sysslar med skumma affärer vid sidan om och en rejäl cirkus med Karsten i centrum sätter igång.

Mycket märklig serie. Handlingen är helt sanslös med märkliga rollfigurer och ett händelseförlopp som jag undrar över hur Rafael Edholm som både skrivit, regisserat och medverkar i filmen kokat i hopp. Det är en hel del spännande skådisar i lite ovanliga roller. Michael Segerström (en personlig favorit) spelar Karstens svärfar och Zinat Pirzadeh av alla människor hans fru Crulla (det namnet får sin förklaring i serien). Vidare har vi Sven Melander som lätt förståndshandikappad slaktare och Simon Norrthon spelar Erik, en dryg granne och Karstens nemesis.

Det skulle kunna ha blivit trams av alltihopa (och del tycker nog det) men på något bakvänt sätt funkar det. Karsten är en inbilsk kulturfjant men trots detta håller man på honom,Vincent som spelar hans kompis är sliskig men har ändå ett gott hjärta. Mot alla odds håller jag faktiskt på dessa två klantar i kampen mot svärfar Åke och den belgisk-judiska maffian (se serien själva för jag orkar inte dra det händelseförloppet hur de blir inblandade i det hela).

Om man oroar sig för mycket sex och naket då en stor del av handlingen rör porrfilmsproducerande kan det vara bra att veta att valfritt GoT avsnitt innehåller mer sex och naket än denna serie.

Veni vidi vici är avslutad men man planterade ut några trådar för en eventuell fortsättning – något som inte skett än och det är nog inte troligt att så kommer ske. En lite speciell och annorlunda serie men tar man den för vad den är så var den (åtminstone för mig) mycket roande.

Betyg: 7/10

Don Juan ( 2015 Sverige )

Don Juan är den sista filmen jag ser i den polskfödde regissören Jerzy Sladkowski trilogi om människoöden Ryssland. Jag har mött sorgsna båtresenärer i något som påstås vara en nöjeskryssning, en ensamstående mamma som drömmer om att bli modell i Moskva och nu som final den autistiske Oleg som löper gatlopp bland terapeuter i staden Nizjnij Novgorod.

Trots funktionsnedsättningen anser hans mamma Marina att sonen ska gaska upp sig och bli en riktig man. För att få hjälp med detta skickar hon Oleg till en massa olika terapeuter som har lite annorlunda metoder för ”bota” pojken. En delar ut örfilar och rider på Oleg som en häst så han ska förstå vilken börda han är för sin mor. En annan terapeut är lite stillsammare och berättar i lugna ordalag att Oleg är ett ok för modern och samhället. Oleg träffar även en s.k livscoach i stil med Runar eller Kay Pollack där bla följande dialog utspelar sig:

LC-Du måste hitta en tjej.

O-Jag vet inte hur man gör.

LC-Det är bara att gå fram och ge dom en kyss eller ta dom brösten.

O-Kommer inte polisen då?

LC-Det händer bara i USA

Som ni förstår verkar loppet kört för Oleg. Det blir inte bättre av att mormor gör blixtvisiter i hemmet och skäller på sin dotter som sitter i köket och gråter eller att mamman när hon tröttnar på Oleg hotar med att ringa sinnessjukhuset. Det vänder dock när mamman tar sin son till en talpedagog som även driver en teaterförening.

Första halvtimmen av Don Juan satt jag och funderade på om jag skulle klara av mer rysk misär men då berättelsen tog en oväntad vändning åt det positiva hållet är jag glad att jag höll ut.

Ett problem med dokumentärer är att man som tittare inte vet hur mycket som är iscensatt och i fallet med Don Juan finner jag det svårt att tro att det verkligen finns så goda människor som Oleg möter i teatersällskapet. Men visst varför inte? Egentligen kostar det inget att vara snäll och jag tror inte att ryssar är annorlunda när det rör den tanken.

Sista scenerna i dokumentären är nog bland det mest hjärtvärmande jag sett på film och om man känner för att se Sladkowskis trilogi  bör man starta med Vodkafabriken och avsluta med Don Juan. Då går känslan från mörkaste elände till hopp om mänskligheten. Rekommenderas varmt.

Regi:Jerzy Sladkowski

Betyg: 8/10

En del av mitt hjärta (2019 Sverige)

Har man gjort två musikaler på Abbas låtar och en på Håkan Hellströms varför inte Tomas Ledin? Personligen har jag lite halvsvårt när man gör musikaler som bygger på en artists produktion. Det är lätt hänt att man bygger hela storyn kring låtarna och handlingen blir en ursäkt att för att presentera sångerna och slutresultatet blir alltför konstlat för min smak. En del av mitt hjärta faller rejält den i fällan och det blir inte bättre av att TV4 står som medproducent då vi alla vet vad vad det innebär.

Filmen startar i vart fall en Luciaafton för sisådär 20 år sedan då en spirande romans mellan Isabella och Simon avbryts av att man råkar sätta eld på skolan. Filmen hoppar fram ett par decennier och Isabella bor nu i Stockholm. Här blir filmen lite oklar i logiken. Det är vinter när Isabella köper en present till sin far som hon ska besöka på hans 60-års dag. Sedan är det plötsligt sommar när Isabella besöker sin far på födelsedagen. Det verkar också som att hon inte varit  i sin hemort på 20 år. Varför? Märkligt men kanske inte så viktigt i det stora hela. Väl framme får hon reda på att hennes gamla ragg från den där luciaaftonen ska gifta sig och inser då att hon att hon fortfarande har känslor för Simon. Det blir förvecklingar och massa ansträngda manuskrumbukter för att folk ska få tillfälle att sjunga en låt av Ledin.

Personligen har jag en ganska så ljum inställning till Ledin och hans ”låtskatt” men jag lider inte av musiken. Värre är det då med ”skådespeleri” och manus. Dialogen är i brist på bättre ord kass och skådisarna hasplar ur sig en krystad dialog som inte funkar alls för mig. Egentligen är det inga dåliga skådisar som är med i filmen men de känns onaturliga och inte riktigt bekväma i sina roller.

Filmen funkar bäst när det är sång och dans, resten är egentligen transportsträckor mellan sångnumren. I en riktigt bra musikal är det en symbios mellan sång och handling men här känns handlingen mest som en ursäkt för att få ge hintar om vilken låt av Ledin som ska komma härnäst. Också hade vi det här med TV4.

Nu vet jag inte hur mycket inblandade de har varit i produktion men när man har med denna kanal att göra blir resultatet alltid urvattnat då de anstränger sig att göra produktioner som HELA familjen ska kunna titta på. Slutprodukten blir tandlös med en rejäl dos påklistrad mysighet jag bara inte står ut med.

Nåväl helt omöjlig är inte filmen sång och dansnumren är överlag bra och man ska väl premiera att någon åtminstone gör ett försök till att göra en svensk musikal så jag friar rejält denna gång.

Troligen har Sofia lyckats bättre idag.

Regi: Edward af Sillén

Betyg: 3/10

Andra sidan (Sverige 2020)

Svensk skräckfilm är något man inte är bortskämd med och de få exempel man kan hitta hamnar ofta inom två kategorier: Gjord av glada amatörer efter devisen ”hellre än bra” eller så ursäktar man sig med att man gjort en skräckis genom att antingen larva till det eller berätta att det egentligen inte är en skräckfilm men man valt att ”berätta sin viktiga historia i denna undermåliga genre”. Därför känns det så förbannat skönt att efter sju sorger och åtta bedrövelser äntligen få se en svensk skräckfilm som vågar stå för vad den är nämligen en skräckfilm och inget annat.

Paret Shirin och Fredrik bestämmer sig för att köpa ett hus. Det är ett parhus där grannfastigheten står tom. Inflyttningen går smärtfritt men när Fredrik måste vara borta under veckorna på jobb lämnas Shirin ensam med bonussonen på fem år. Han börjar snacka om en låtsaskompis som bor i grannhuset och snart märker Shrin av konstigheter, bla knackningar och viskningar från det till synes tomma huset.

Andra sidan hamnar i facket standardskräckis, det är ingen film som sticker ut extra men den är både välgjord och stundtals lite ryslig. Filmen förlitar sig mer på känsla än specialeffekter vilket alltid är tacknämligt. Det enda som störde mig i filmen var att den var så förbannat mörk, hela familjen verkar gå ”all in” när det gäller att spara på ström. Nog fasiken hade man tänt ljuset om man hört en viskande röst i slutet av en mörk korridor istället för att stå och spana in i mörkret med kisande ögon?

Skådisarna är helt ok tom ungen som som spelar sonen Lucas och filmen har en föredömlig speltid på 80 minuter så historien segar aldrig till sig. Andra sidan var en i mina ögon en positiv överraskning och jag hoppas nu att andra skitnödiga regissörer i detta land nu tar efter och vågar göra lite mer skräckisar.

Regi: Tord Danielsson, Oskar Mellander

betyg: 5/10

Red dot (Sverige 2021)

Det här blir tredje filmen på kort tid jag ser som handlar om folk som dumt nog tror att natur och semester är en bra combo. Denna gång heter tokstollarna Nadja och David. De har det lite knackigt i sitt äktenskap och för att försöka få en nytändning bokar mannen en resa till Norrland där man ska mysa på hotell. För att göra resan än mer minnesvärld ska man tälta en natt i förhoppning att få se norrsken (finns utmärkta filmer att se detta fenomen på Youtube och då slipper man att krångla med tält i minusgrader). Trist nog blir det lite tjafs med ett par ur lokalbefolkningen och under natten är det någon eller några som attackerar paret som nu får fly för sina liv i vildmarken.

Red dot är den första svenskproducerade filmen på Netflix och den är väl ok. Skådisar och dialog funkar, naturen med snötäckt landskap är lagom hotfull och av och till kan jag nästan känna den bitande kylan i min tv-soffa. Om tanken varit att man som tittare skulle hysa några större sympatier för det olycksaliga paret misslyckas filmmakarna med detta. Det är inte så att jag går och önskar livet ur dem men jag bryr mig inte så värst mycket hur det går för de två. Skälet är väl att Nadja och David verkar vara två ganska så osympatiska personer som jag har svårt att tycka om redan från start. Om detta är ett medvetet manusdrag eller inte vet jag inte men det är i alla fall så jag känner och mina sympatier för de två ökar inte direkt under filmens gång. Det är nog detta skäl som gör att jag inte kan gilla filmen fullt ut även om den har en och annan scen som höjer spänningen en aning samt ett lite oväntat slut. Knappt ok men inte så mycket mer.

Regi:Alain Darborg

Betyg: 4/10

Det sista äventyret (1974 Sverige)

Janne Halldoff har en förmåga att göra lite knepiga filmer eller så är det som så att han hade sin glansperiod under en tid då Sverige var lite extra knepigt. Det sista äventyret får mig i alla fall att fundera på den tidens moral eller med andra ord det som verkade vara ok 1974 är definitivt inte acceptabelt 2021.

Jimmy får kicken från militären och börjar jobba som lärarvikarie. Efter en skoldans hänger en av hans elever, Helfrid (!) med honom hem och det slutar med sex. Helfrid har inte riktigt samma syn på förhållandet som Jimmy och hänger även med andra killar. Att Jimmy är förlovad och att ledningen har lätta dubier att en i personalen sätter på en elev bekymrar honom inte. Han blir allt mer manisk i sitt förhållande till Helfrid vilket leder till att han blir galen och tror att fiskar äter upp hans ögon. Filmens sista tredjedel utspelar sig på ett sinnessjukhus där b.la Tomas Bolme spelar terapeut.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här. Filmen är inte direkt dålig och absolut inte tråkig bara väldigt konstig. Jag får inte grepp på rollfiguren Jimmy som spelas av Göran Stangertz. Är han galen redan från start eller blir han det i sitt förhållande med Helfrid?  Vistelsen på sjukhuset mynnar inte ut i någonting och jag undrar lite över vad filmen har för budskap. Sexscenerna mellan Jimmy och Helfrid känns aningens obehagliga. Nu var Ann Zacharias (japp det är Ted Gärdestads gamla flamma)  iofs18 år när hon spelade in filmen men hon gestaltar en 16 åring  Jag vet inte om sådant här var ok på 70-talet men i min bok är det inte ett ok beteende från vare sig från Jimmy eller skolledningen som inte kickar honom på stört.

Som alltid när det rör Halldoff blir sluresultatet lite skevt och avigt men inte ointressant. Jag vet inte om jag blev så mycket klokare efter att ha sett filmen.  Däremot inser jag att 70-talet var väldigt länge sedan.

Regi: Jan Halldoff

Betyg: 5/10

Vodkafabriken (2010 Sverige)

I staden Zhigulyovsk ca 100 mil sydost om Moskva lever mor och dotter Tatiana och Valentina. Den sistnämnda jobbar på en vodkafabrik är 22 år frånskild, ensamstående med en son samt när drömmar om en skådespelarkarriär i Moskva. Mamman har en radda kraschade förhållanden bakom sig men då en ungdomskärlek hör av sig väcks hoppet om närhet. Problemet är att dottern tänker dra till Moskva och anser att mamman ska ta hand om hennes son. Någon av kvinnorna måste backa.

 

 

Det här är en dokumentär där man får njuta(?) av repliker som:

-”Jag hatar mitt barn”

-”Han klär sig som en uteliggare och är tandlös! ” -”Men han är ändå en man.”

-”Om en man slår en kvinna finns det en anledning till det.”

Det var ett litet axplock av vad som sägs i denna muntration till film.

Lägg sedan till grått väder, grå betong, slitna miljöer och grälsjuka människor så blir ens egen vardag i ett januarigrått coronadrabbat Sverige som ett party på Rivieran vid en jämförelse.

Detta är en dokumentär om människor utan hopp eller framtid. De super, knullar runt och är allmänt olyckliga, en olycka man tar ut på sina medmänniskor. När Valentina är på fest sitter man mest och skäller på varandra. På jobbet hånar Valentinas arbetskamrater henne ganska så grovt för hennes skådespelardrömmar.

Till skillnad mot Bitter life finns här ingen som man får sympati för. I den filmen skulle jag kunna tänka mig att hänga med en del personer den känslan finns inte för människorna i Vodkafabriken. Å andra sidan kan jag förstå deras själsliga karghet då filmen handlar om människor som är desperata att finna någon form av lycka i sina miserabla liv. Att hoppas att dokumentären skulle sluta på en high note är inget annat än en önskedröm.

Jag är lite nyfiken över hur det gick för Tatiana och Valentina fast jag känner på mig att det i detta fall är bäst att vara ovetande.

Regi: Jerzy Sladkowski

Betyg: 7/10

Tiny Tim – King for a Day (2020 Sverige m.fl )

Om jag hör namnet Tiny Tim tänker jag på en av karaktärerna i Dickens En spökhistoria vid jul. Hade jag däremot varit amerikan och tio år äldre hade jag nog istället tänkt på en långhårig man med jättenäsa som spelade ukulele och sjöng i falsett.

Den här dokumentären handlar om Herbert Khaury som tog sig artistnamnet Tiny Tim och slog världen med häpnad i slutet av 60-talet. Det är en rak dokumentär som berättar om artistens liv från barndomen till hans förtidiga död i mitten av 90-talet. Det är en hel radda av kufar som passerar i revy och de flesta har gott att säga om artisten som verkar ha varit en mycket komplicerad person. Det finns en del mörka stråk som antyds i filmen men man dyker inte ned i ämnet. T.ex verkar det som  artisten varit väldigt förtjust i alltför unga tjejer och i hans två första giftermål var åldersskillnaden ett par decennier mellan brud och brudgum. Det sista äktenskapet verkar mer besanna uttrycket att kaka söker maka.

Man skulle kunna tro att artisten är en motsvarighet till vår Snoddas eller Eilert Pilarm men det stämmer inte. Trots sin bisarra uppenbarelse och märkliga sång hade Tiny Tim talang och hade en bra sångröst när han inte förställde den. Det som blir pinsamt i berättelsen om hans liv är den desperation artisten hade för att bita sig fast i rampljuset. Ju äldre han blir desto mer bisarr blir han och mot slutet av sitt liv påminner han inte så lite om The Penguin i Batman Returns.

Det var ett gripande och lite märkligt levnadsöde jag fick mig till livs om en artist jag inte hade en susning om fanns (fast jag tror lillebror nämnt honom någon gång). Klart sevärd dokumentär.

Regi: Johan von Sydow

Betyg: 6/10

Quick (2019 Sverige)

Tomas Quick, Sätermannen, Sture Bergwall, kärt barn har många namn. Det var dock under det första namnet han blev rikskändis. Quick erkände en hel hög av mord under sin tid på Säters sjukhus och då polisen och terapeuterna verkade vara lika tokiga som Quick köpte de hans erkännanden rakt av. Detta ledde till att han dömdes för åtta mord. Det gick några år men så började reportern Hannes Råstam nysta i fallet och upptäckte att det var en hel del som inte stämde. Råstams idoga arbete resulterade i en av Sveriges största rättsskandaler där alla domar revs upp och Quick sattes på fri fot. Filmen Quick handlar om Råstams arbete.

Det finns en hel del i detta fall som är så bisarrt att jag för mitt liv inte kan begripa att det kunde ske. Galna terapeuter, poliser som är bortom allt vad kompetens heter och som grädde på moset troligen Sveriges sämsta försvarsadvokat Claes Borgström. Om det funnits det minsta sans eller vett hade denna historia kvävts i sin lida. En rolig fotnot är att Sveriges enda levande orakel, Leif G.W Persson snabbt var ute och hävdade att hela Quickhistorien var nys och hade tankar på att skriva en bok om eländet men Råstam hann som sagt före.

Filmen som sådan är välproducerad och man har fått med huvudpunkterna i berättelsen. Skådisarna är bra och berättelsen flyter på fint. Det kan möjligen vara lite knepigt att att komma in i handlingen till en början om man inte har några förkunskaper då filmen börjar lite mitt i handlingen dvs efter att Quick blivit dömd och suttit inspärrad några år. Jag anar dock att filmmakarna bedömer att de flesta över 30 vet vem Quick var/är. Det enda som var lite larvigt var att man försöker skänka filmen lite ruggigare stämning. Det är ingenting annat än ett drama men filmmakarna gör sitt bästa för att låta filmen få en aura av någon avart av När lammen tystnar. Säkerligen ett försök att sälja in filmen till en bredare publik.

Regi:Mikael Håfström

Betyg: 6/10

Funhouse (2019 Sverige/Kanada)

En svensk skräckis som inte rekommenderas av klanen Wahlgren kan det vara något? Funhouse är inte en helsvensk produktion. Vad jag förstått  är det svenska stålar inblandade men språket är engelska och som svensk krydda har man kastat  in en av sönerna Skarsgård i en roll. Resultatet? Vi kommer till det.

Åtta stycken realitystjärnor på dekis får ett lukrativt erbjudande. De ska vara med i en Big brother liknande tävling och priset är 5 miljoner dollar. Väl inne i huset verkar allt till en början vara som vanligt men när det är dags för utröstning blir tävlingen aningens annorlunda då den som får lämna huset mister avsevärt mer än en chans till massa dollars. Den krympande deltagarskaran för en kamp mot klockan för att komma ut ur huset med livet i behåll något som verkar stört omöjligt. Samtidigt sänds spektaklet över nätet och myndigheterna gör vad de kan för att spåra sändningen.

Funhouse bryter inte direkt ny mark. Konceptet har gjorts otaliga gången tidigare men jag gillar grundidén med en krympande skara främlingar som måste klara sig ur en massa omöjliga situationer för att klara livhanken. Filmen var oväntat slafsig och en hel del av det som deltagarna utsätts för är ganska påhittigt.

Det som Funhouse tyvärr dras med är att filmen är för lång och skådisarna är riktigt usla (Valter Skarsgård inkluderad) om det beror på manus eller regi eller att man hittat ensemblen på secondhand låter jag vara osagt men stundtals är det så illa spelat att det är en befrielse när de inblandade tas av daga. Kanske inte riktigt vad filmens producenter tänkt sig. Kortare film med bättre skådisar och att man skippat den larviga obligatoriska tvisten i slutet så hade jag nog kunnat jacka upp betyget ett par hack.

Regi:  Jason William Lee

Betyg: 3/10