Raggare! (1959 Sverige)

Filmen Raggare! utspelar sig under en sommarkväll på 50-talet. I handlingens centrum har vi triangeldramat mellan Roffe, Lasse och den ombytliga Bibban. När Roffe får reda på att Bibban är på dejt med en äldre herre kidnappar han Bibban och dumpar henne ute på landsbygden, Lasse plockar upp Bibban och ett visst intresse mellan de två spirar (lite nakenbad och en märklig knälek (omskrivning för oralsex?) som nog är filmens märkligaste scen). Roffe låter inte dessa tilltag gå obemärkta förbi. Vi får även följa den unga (15 år) Annemaries inte så trevliga öden i sommarnatten och lite annat smått och gott som date-rape, hustrumisshandel, otrohet, biljakter och annat som tydligen hörde till livet på 50-talet.

Naturligtvis har filmen gjorts för att chockera och casha in på dåtidens oro för raggarna men den består inte bara av billiga chockmoment som staplas på varandra. Jag får intrycket av att regissören Olle Hellbom, japp det är Astrid Lindgren Hellbom som står för regin, bryr sig om sina rollfigurer. Raggarna skildras inte bara som farliga ungdomar utan man får vissa förklaringar till deras beteende t.ex har Roffe så dåliga hemförhållandet att han hellre sover i bilen än hemma och Bibban har blivit slagen (misshandlad skulle vi nog kalla det för idag) av sina föräldrar och gör vad hon kan för att bryta med dem.

Hantverket är i sina stunder mycket bra och i del scener är riktigt snygga och skådisarna övertygar som ungdomar om de överåriga. Möjligen kan Stockholmsslangen kännas lite löjlig om den är autentisk eller inte har jag inte en susning om. En rolig bonus är att det är en himla massa kända namn i filmen, Bibban spelas av Christina Scholin och Lasse av hennes blivande man Hans Wahlgren, Tommy Johnson och Håkan Serner dyker upp i mindre roller och Annemarie spelas av Anita Wall även Alan Edwall är med på ett hörn som filmens berättarröst. Jag vet inte om denna rulle är eller har fått kalkonstämpel men jag kan iaf konstatera är dålig är den i vart fall inte. Det bör dock påpekas att det inte är någon ”Sista natten med gänget” som det påstås på planschen. Det ska nog ses som ett desperat försök att sälja in filmen några decennier senare.

Regi: Olle Hellbom

Betyg: 6/10

Annonser

Tårtgeneralen (2018 Sverige)

När Köping av Jan Guillou utses till Sveriges tråkigaste stad bestämmer sig alkisen Hasse P för att sätta staden på kartan och detta genom att baka världens längsta smörgåstårta för att komma in i Guinness rekordbok. Det är svårt att väcka entusiasm för projektet bland stadens desillusionerade invånare. En anledning kan vara att Hasse P är känd för en radda misslyckade projekt men stadens konditor Åsa tror på honom av någon outgrundlig anledning och tårtan börjar bakas.

Det finns ett engelskt uttryck ”every dog has his day” som i en tolkning betyder att alla lyckas åtminstone en gång här i livet och det är det som är essensen i Filip Hammars berättelse. Man ska aldrig räkna ut någon.  Även om både Filip Hammar och Fredrik Wilkingsson står som författare och regissörer är det nog som så att detta är Filips projekt kanske framför allt beroende på att han kommer från Köping och berättelsen om Tårtgeneralen har präglat hans uppväxt.

Det går långt mellan tittarna av svensk film, varför vet jag inte, kanske beroende på att de många gånger känns lite amatörmässiga och man ofta har svårt att sätta dialogen som känns teatral. Tårtgeneralen har tacksamt nog inga av dessa drag utan är en film som faktiskt gick rätt in i hjärtat. Det är en rolig film med en hel del svärta som visar en tro på den lilla människan och jag upplever den som äkta och inte kletigt påklistrat sentimental. De självlärda regissörerna och manusförfattarna Filip&Fredrik lyckas avsevärt bättre med sin film än andra etablerade regissörer och det blev t.om lite dammigt i rummet filmens sista minuter.

Skådisarna är top notch och jag är glad att Robert Gustavsson hoppade av projektet så att Mikael Persbrandt kunde axla rollen som Hasse P då han gör ett suveränt arbete. Musiken med Take on me som ledmotiv är mycket bra och ja, jag har nog ingenting att klaga på när det rör Tårtgeneralen. Att det inte blir toppbetyg beror nog på saknaden av den där odefinierbara känslan jag får när jag ser en fullpoängare, men en förbaskat bra film är det hur som helst.

Regi:Filip Hammar & Fredrik Wikingsson

Betyg: 8/10

Alena (2015 Sverige)

Alena är en serieroman som blev en lång kortfilm som i sin tur blev en kort långfilm. Det är också något så ovanligt som en svensk skräckfilm. Alena byter från en kommunalskola till en finare privat flickskola där alla går klädda i röda uniformer och sporten lacrosse är skolans paradgren. Alena försöker passa in men blir direkt måltavla för skolan mobbare Filippa. Trakasserierna ökar men Alena har en bästis, Josefin, som hjälper henne mot antagonisterna. När Alena får en ny kompis Fabienne blir Josefin avundsjuk och på köpet allt våldsammare.

Storyn har man sett tidigare och berättelsens tvist kan man räkna ut i stora drag redan en kvart in i filmen, det är bara detaljerna som behöver fyllas ut. Alenas styrka ligger i stället i trion  Amalia Holm (Alena), Molly Nutley (Filippa) och Felice Jankell (Fabienne) som är oväntat bra. Filmens stämning och miljöer är också ett plus. Regissören Daniel di Grado ger åtminstone mig en känsla av att Alena är mer att likna vid en mörk saga. De vuxna lyser i stort sett med sin frånvaro, skoluniformerna känns malplacerade (även om om något liknande säkerligen finns på någon moderatskola i landet) och trion Holm, Nutley, och Jankells rollfigurer än nästan att likna vid karikatyrer men på ett vis som inte alls känns apart. Tvärtemot de flesta dramatenskådisar  känns tjejerna helt naturliga i både dialog och agerande trots, eller kanske tack vare, att de i agerar i en något vriden verklighet.

Det som är synd är att storyn kunnat vara lite mer spännande men tack vare bra skådisar och en stämmning som jag gillade är detta en klart godkänd svensk skräckis och det är inte fy skam då de inte växer på träd.

Regi: Daniel di Grado

Betyg: 6/10

Fiffis filmtips

Sofias filmtips

Rymdinvasion i Lappland (1959 Sverige/USA )

Ett meteor (stavas metor i ett telegram) störtar i Norrland. Rapporter tyder dock på att meteoren landande mer än störtade och man skickar ett antal vetenskapsmän från Stockholm assisterade av några amerikaner till byn Riksjärvi i Lappland för att undersöka saken närmare. Väl på plats börjar den unge och Ken-snygge geologen Erik flörta med en skridskoåkerska, Diane som är i Riksjärvi och tränar vintersport samt visar lite rumpa och bröst. Hon förförs inte så lätt av den unge geologen då han ”krossat hjärtan över hela Europa” men Erik får visa sitt hjältemod när ett hårigt monster dyker upp och sprider kaos och förskräckelse i fjällvärlden. Har det ett samband med den störtade meteoren månne?

Min vän Stefan är från Kiruna och han berättade att i hans ungdom hade de (har?) en filmfestival där Rymdinvasion i Lappland eller Invasion of the Animal People som den heter på engelska (fast den amerikanska versionen skiljer sig tydligen en hel del från den svenska) alltid inledde/inleder festivalen. Stefan såg dock aldrig rullen vilket är lite synd för trots att man har svårt för att bestämma sig om man ska tala svenska eller engelska, bjuder på alldeles för mycket skidåkningsscener, har ett monster som helt verkar sakna agenda samt även är alldeles för stort för farkosten den kom i, samer kallas för lappar och springer runt i folkdräkt (som Jokkmokks Jokke bar i tid och otid) och dras med skådisar som är si så där är faktiskt Rymdinvasion i Lappland inte så pjåkig.

Filmen är inte mycket sämre än andra lättsamma skräckisar som gjordes från denna tid. Det är lite småmysiga miljöer (speciellt hotellet i Riksjärvi), fina naturbilder och en del dråpliga situationer som i sammanhanget duger. Om nu inte detta skulle räcka bjuds vi på en ung Gösta Prüzelius, skönsång av Brita Borg samt Ack Värmeland du sköna med ny text under namnet Midnight Sun Lament. Frågar man mig (vem som nu skulle göra det?) tycker jag nog att dagens rulle lite oförtjänt fått en kalkonstämpel.

Regi: Virgil W. Vogel

Betyg: 4/10

Under ditt parasoll (1968 Sverige)

Filmen utspelar sig krig sekelskiftet där en promenadorkester får noter och en elgitarr som tack för att de räddat en man undan en ilsken hund. Ett par skurkar, Hårding och Speting, vill komma över  noterna och kidnappar därför den unga stiftsjungfrun Louise Äppelpaj. Då en spirande romans mellan Louise och orkesterledaren Sven-Ingvar börjat skönjas ser denne sig tvingad att gå med på kidnapparnas krav, nämligen att resa till USA och staden Desperado city där flickan ska bytas mot noterna.

Av skäl förlorade i historiens dimmor beslutade dansbandet Sven-Ingvars sig för att göra en långfilm. Med mycket pengar och lite kompetens lyckades man med att driva sig själva till ruinens brant. Budgeten spräcktes och publiken svek, det sistnämnda är förståeligt då detta är en film som även om den har en hel del förtjänster är ganska så tråkig. Möjligen var det största misstaget var att anlita den svenske demonregissören Ragnar Frisk men å andra sida var han kanske den ende som ville ta i manuset med tång.

Det finns en del filmer som sakta men säkert är migränframkallande under titten. Under ditt parasoll hamnar nästan i den fållan. Sven Ingvars hade många förtjänster men skådespeleri var inte en av bandets starkare grenar. De ger ett yrvaket intryck och känslan av att bandet inte alls är med i matchen är högst närvarande. Filmen är fullproppad med skämt som får mig att stöna högt t.ex ”Titta det är en fluga i taket! Jaså jag trodde det var en slips.” Dessa scener varvas med obegripliga och surrealistiska sekvenser och alla inblandade gör sitt bästa för att göra sitt sämsta. Så helt katastrofal är inte filmen.

Samtidigt går det inte att sticka under stol med att kostymerna är utsökta, det är härliga färger och miljöer (undantag för den västernstad som byggdes upp i Jugoslavien) samt att även om jag inte är något större fan av dansbandsmusik måste man ändå ge genren ett erkännande att den i brist på annat är oförarglig, smått trevlig och i sina stunder något roande.

Det som slår mig efter titten är att Ragnar Frisk i mångt och mycket påminner om David Lynch. Nu saknar iofs Frisk Lynchs känsla för estetik men de båda regissörerna verkar vara ohälsosamt förtjusta i halvdana skådisar, märkliga repliker, surrealistiska situationer och migränframkallande scener. Kanske Lynch har en samling Friskrullar i hemmet?

Regi: Ragnar Frisk

Betyg: 4/10

Pang i bygget (1965 Sverige)

pang_i_bygget_65Pang i bygget var det tredje och sista försöket att lansera en filmserie med Thore Skogman i huvudrollen. Tydligen hade man förhoppningar att Thore skulle bli en ny Åsa Nisse men trots att (eller kanske tack vare) regissörslegendaren Ragnar Frisk stod bakom kameran så blev det inte mer än en trio filmer.

Handelsmannen Skog har det bekymmersamt då de tre bröderna Grym gör allt för att konkurrera ut honom och därmed få monopol på stadens handel. Skogs räddning kommer i form av den unga tjejen Dockan (Lill Babs i mycket märklig peruk (?) ) som med sin outtröttliga energi lyckas få handlare Skog på fötter igen. Bröderna Grym byter nu måltavla och försöker ta över stadens folkpark som är Skogs ögonsten.

På DVD omslaget kan man läsa att detta var en publiksuccé och en av 60-talets största skrattfester som b.la möttes av applåder i Jönköping. Av dessa tre tre påståenden kan jag dra lika många slutsatser: Filmutbudet måste ha varit extremt magert 1965. 60-talet måste ha varit ett ovanligt tråkigt årtionde och slutligen måste livet i Jönköping på den här tiden ha varit oerhört torftigt. Inga större fel på filmen men speciellt rolig var den inte mest bara lite märklig och taffligt gjord. Då det är Frisk bakom kameran kommer den där känslan av att man filmar så länge pengarna räcker för att sedan se vad resultatet blir smygande. Desto roligare är filmens digra rollista: Thore Skogman, Lill-Babs, Åke Fridell, Gösta Krantz och Julia Cæsar för att nämna några.

Det blir aldrig tråkigt och filmen puttrar på maklig takt med en del käcka sångnummer som kastas in här och där. Den sångerna Jag längtar tillbaka till fornstora da’r  (Skog sjunger om att han längtar tillbaka till den tid då kvinnan stod i köket) samt klassikern Pop opp i topp sticker ut lite extra. Den sistnämnda låten präglas roande nog av en hellre än bra koreografi. Slutligen berikas vi med med popbandet The Strolling stones och ett mindre tumult på dansbanan, så mycket mer har inte ”en av 60-talets största skrattfester” att erbjuda. Gåtan över Lill-babs rollfigurs namn kvarstår dock länge efter att musiken tystnat. Vem i hela fridens namn vill lystra till smeknamnet Dockan? Jag testade på min fru men det föll inte i god jord.

Avslutningsvis bör jag erkänna att jag trots allt blev lite sugen på att se de övriga två filmerna i Frisks Skomantrilogi.

Regi: Ragnar Frisk

Betyg: 5/10

Sofias val för dagen? Varsågoda.

 

Så som i himmelen (2004 Sverige)

originalKay Pollak är en man som gör mig obehaglig till sinnes. Ända sedan jag som tonåring såg Barnens ö och hörde hans snack om filmen Älska mig har det varit något med den mannen som känts fel. Det kändes ganska naturligt att skippa hans film Så som i himlen trots segertåget på de svenska biograferna men när filmen dök upp på C-moore och ett antal filmspanare skrivit om filmen tog jag tjuren vid hornen. Storyn har gjorts många gånger förut: Döda poeters sällskap, Farliga sinnen etc. En utböling kommer till ett ställe och förlöser människor som fastnat i sina roller. I döda poeters sällskap var det genom poesi i Farliga sinnen är det med hjälp av kunskap i Pollaks film är det genom sång och den vidriga kollektivövningen ”trädets rötter”. En rest från 70-talet som användes så sent som på 80/90-talet tillsammans med övningen ”ta på varandra i ett mörkt rum” i pedagogutbildningar.

Det tog inte lång tid innan det började krypa i kroppen och det berodde inte på den taffliga regin, det skrattretande dåliga manuset eller Frida Hallgrens asjobbiga rollfigur (jag hade iofs låga förväntningar på filmen men att den var så makalöst usel var faktiskt lite förvånande) utan på Pollaks något märkliga syn på människor. När eftertexterna rullade insåg jag att jag via skattsedeln finansierat en sektledares mumbo jumbo teorier.

Vi tar det i tur och ordning: Vad jag förstått har Pollak ingen som helst formell utbildning i psykologi eller liknande vilket gör att hans teorier är att likna vid en kvacksalvares och hamnar därmed i samma fack som astrologi och rosenterapi. Däremot är han troligen en god talare som kan engagera folk vilket säkerligen kan vara en förklaring till hans framgång. Hans budskap är som vanligt när det rör dessa självutnämnda självhjälps charlataner (och de är många i detta land) tämligen innehållslöst och självklart. Läs nedanstående citat och tänk efter är det egentligen något nytt karln kommer med?

”Tänk om det är sant att de bilder jag har av mig själv ser jag till bli sanna.”
”I varje möte med andra människor finns det en möjlighet att lära mig något om mig själv.”
”Just i den här stunden skapar du din egen värld.”

Då var det detta med människosynen. Om jag nu tolkar filmen rätt är det som så att folket i den lilla norrländska byn inte mår bra då de inte blivit förlösta och funnit glädjen. Glädje finner man tillsammans med andra människor och då helst genom sång och att öppna sitt hjärta och vilja förändras. Om man inte vill förändras är man korkad eller t.o.m ond.
Personligen avskyr jag när de där förbannade sånghäftena dyker upp som gubben i lådan på fester som då går från en trevlig sammankomst till en ylande Golgatavandring. Vidare anser jag att förändring är ok men inte nödvändig man kan faktiskt vara nöjd med rådande situation. När kören i filmen genomför psykodravelövningar som ”trädets rötter” känner jag sura uppstötningar och inser att Pollak lever kvar i sjuttiotalet och verkar ha omfamnat allt vansinne som grasserade under detta decennium.

Då jag inte ställer upp på Pollaks tankar och teorier som visualiseras i filmen hamnar jag tydligen i samma fack som filmens hustrumisshandlare och maniska präst. Pollak har själv sagt att de som inte finner glädje i hans film och teorier är s.k energitjuvar m.ao dåliga människor. Tack för den Kay.

Att sedan filmen nått stora framgångar och folk har ”Tagit den till sina hjärtan” kan jag trots mina invändningar begripa för vi vill alla ha enkla lösningar och det är lättare att sälja in en floskel eller två till folk än att kräva att de ska tänka själva.

Men det kan faktiskt vara som så att det är jag som är en småaktig människa då jag inte finner det vara fullt normalt att man i det närmaste blir katatonisk när en kantor får sparken eller att det är helt ok att i tid och otid vråla ut den ångest vi tydligen bär på . Om så är fallet väljer jag alla dagar i veckan att vara en s.k energitjuv för då slipper jag åtminstone att göra övningen trädets rötter.

Regi: Kay Pollak
Betyg: 1/10

Karaokekungen (2009 Sverige)

01Pirko är en snäll men ganska så misslyckad typ. Han når sitt lågvattenmärke när han dumpas av sin flickvän och hans kompisar fryser ut honom. Ställd på bar backe bestämmer han sig för att hälsa på sin mormor. Tråkigt nog dör mormodern redan efter första kvällen. Pirko är nu helt ensam i världen och efter begravningen hamnar han på en bar där han dricker sig full. I fyllan börjar han sjunga och visar sig ha en riktigt bra sångröst. Påhejad av barägaren börjar nu Pirko att tävla i karaoke.

Det här var en mycket märklig film. Handlingen är inte speciellt komplicerad men filmens utförande är minst sagt originellt. Filmen känns som något som Roy Andersson skulle kunna totat ihop kryddat med en gnutta David Lynch. Karaokekungen har det där folkhemsgråa som Andersson har i sina filmer och miljöerna känns kala och kalla. Filmen innehåller även en hel del absurditeter, folk beter sig märkligt och de flesta är lite maniska i sina rolltolkningar. Alla verkar vara spända och verkar kunna explodera i ett vredesutbrott när som helst,

Karaokekungen är inte speciellt upplyftande men av och till blir den lite rolig främst då beroende av de märkliga rollfigurer som befolkar filmen och de absurda situationerna. Jag har svårt att bestämma mig för om det är en bra film eller en halvdan film som vinner på att den är annorlunda. Ibland känns det lite amatörmässigt men filmen är ändock så pass egensinnig att jag uppskattade titten men jag ska erkänna att jag till en början satt och undrade vad det var för filmval jag hade gjort .

Regi: Petra Revenue

Betyg: 5/10

Jag är nyfiken gul (1967 Sverige)

jag_ar_nyfiken_gul_70Varning för spoiler om man nu kan spoila en film av detta slag.

Lena Nyman spelar teaterstudenten Lena. Hon är ihop med den 20 år äldre Vilgot som också är filmens regissör. Lena är nyfiken på livet och går runt på stan och ställer frågor om samhället till människor. Allt från vad charterresenärer tycker om Francos regim i Spanien till Palmes åsikter om rättvisa.

Lena träffar Börje som röstar på högern (den här filmen är så gammal att med högern menas det som i dag kallas Nya Moderaterna). Trots detta fattar Lena tycke för Börje och de springer runt nakna och sätter på varandra (och där kom förklaringen till att filmen gick så bra i USA). När Börje berättar att han har fru och barn spricker kärlekshistorien men Lena har givit Börje skabb sedan tar filmen slut.

Herre min söte Gud vilken total vänsterdynga. Jag erkänner villigt att jag politiskt står mycket långt till vänster i en hel del frågor men verkligen inte när det rör de kulturella yttringarna under 60 och 70 talet, då kryper det i hela kroppen på mig (Staffan Westerberg undantagen då han är ett tvättäkta folkhemsgeni). Under dessa decennier grasserade ett kollektivt vansinne och ibland undrar jag hur det svenska samhället överhuvudtaget klarade sig någotsånär helskinnat från alla galenskaper. Filmer från den här tiden är iofs intressanta i ett historiskt perspektiv men bra är de sällan.

Jag är nyfiken Gul är en film som trots allt har en del poänger när Lena ställer naiva frågor till folk. Då frågorna ofta är enkla och raka tvingas intervjuoffren ge svar och när de försöker glida utan ber Lena att den tilltalade ska förklara sig.  Det blir ganska underhållande när glada och oförberedda resenärer från det fascistiska Spanien blir störda när de plötsligt måste ta ställning till om de stöder Franco. Vidare har vi gubbarna i LO borgen som vrider sig likt maskar när de får frågor om jämställdhet. Det är under dessa sekvenser som Jag är nyfiken Gul funkar bra resten av filmen (ca 2/3)  är en förvirrad regissörs vision av någonting oklart. Vilgot Sjöman har även regisserat filmen Tabu som fram tills nu varit svår att få tag på. DEN filmen vill jag verkligen se då Jag är nyfiken Gul verkar vara en mild sommarbris vid en jämförelse.

Regi: Vilgot Sjöman

Betyg: 2/10

Gräsänklingar (1982 Sverige)

grasanklingarAv en slump möts bilmekanikern Lasse (Loffe Karlsson) och Gary (Gösta Ekman) på Arlanda när de båda har vinkat av sina fruar. Gary får skjuts av Loffe in till stan och deras vägar korsas under veckan då de är ”lediga” från sina fruar. Denna lediga vecka används till att i Lasses fall supa, försumma sina tre barn och stöta vilt på en kvinnlig bekant som han hoppas få sätta på. Gary deltar om än något motvilligt i Lasses festande och får sätta på tjejen Nina (Lena Olin) i bara farten.

Gräsänklingar saluförs/des som en komedi något som känns lite märkligt då det är en ledsam historia om två män som inte verkar älska sina fruar och vantrivs med sina liv. Den ene, Loffe, döljer detta med att vara översocial och hö hö höa sig genom livet. Det är inte för inte som han av mig kallas för Sveriges svar på Eddy Murphy. Den andre, Ekman, torde ha ett galopperande magsår då han är så ängslig och inbunden att man tror att han ska explodera när som helst.

Manuset av Åke Cato är en enda soppa då filmen egentligen bara består av en räcka sketcher som är löst sammanfogande och inte speciellt roliga utan mer tragiska. Av och till ger filmen en surrealistisk känsla då både tid och rum inte verkar vara i samklang och filmens rollfigurer beter sig mycket märkligt. När eftertexterna rullade hade jag en hel del obesvarde frågor men då det är en skitfilm gjord med vänsterhanden tror jag inte ens Åke Cato kan besvara dessa. Som tidsdokument är filmen dock intressant om man nu är lagd åt det hållet.

Regi: Hans Iveberg

Betyg: 2/10

En man som heter Ove (2015 Sverige)

En-man-som-heter-Ove-PosterNär jag häromdagen såg filmen En man som heter Ove vandrade mina tankar till IKEA:s reklamfilm på bio som ger mig rysningar. Det är folk som ”spontant” ställer till med en grannfest och alla ska vara med. Det är kanske trevligt men vad händer om man inte vill vara med? Blir man då grannskapets paria? Nu har väl kanske inte denna reklamfilm så mycket med Hannes Holms senaste film att göra mer än att båda utspelar sig i ett radhusområde och propagerar att ju fler man är desto trevligare blir det. En myt anser jag, då det är sällskapet som spelar roll och att det kan vara jävligt skönt att få vara ifred när man vill  – något huvudpersonen i dagens film inte får vara.

Ove är en grinig änkeman som lever för att det ska vara ordning och reda i grannskapet. Efter att hans fru avlidit har livslusten försvunnit och när han en dag får sparken tar han beslutet att ta livet av sig. Tyvärr går hans planer i stöpet då omgivningen tränger sig på i form av grannar som vill ha hjälp med än det ena och än det andra.  Hur kommer det att gå för Ove?  Kommer han att upptäcka hur trevligt det är att umgås med sin medmänniskor? Kommer han att finna Kay Pollack glädjen i livet? Jag skulle tro att inte en människa i detta land inte vet hur det kommer att sluta oavsett om man har sett filmen eller inte. En kvart in i filmen är storyn klappad och klar och det är bara att sitta och checka av allt som kommer ske, tänk om stryktipset kunde vara lika förutsägbart. Gör detta En man som heter Ove till en dålig film? Absolut inte! Jag har en fäbless för dessa filmer som behandlar griniga gubbar med ett hjärta av guld och som ständigt har en one-liner på lut tex St Vincent, Den bästa sommaren etc. Filmerna följer en snitslad bana och är oftast ganska trevliga om än förutsägbara.

Dialogen flyter på bra och naturligt och känns inte så där stel som den oftast gör i svenska filmer. Skådisarna är kompetenta man bjuds på en del skrocktillfällen och filmen är trevlig i största allmänhet.

Vill man bli utmanad och överraskad ska man inte se denna film men om man däremot vill ha en stunds trevlig underhållning fyller filmen definitivt sin funktion. Jag undrar däremot varför det inte görs filmer om griniga kärringar som har ett hjärta av guld?

Nu hoppas jag bara att jag inte drabbats av regissörens vrede då jag likt en del bloggkollegor inte tokhyllat filmen men det är en risk jag är villig att ta.

Regi: Hannes Holm

Betyg: 6/10

Beck: Vägs ände (2016 Sverige)

eiag2wemLr3nBYB2bYZ222gneXYJag skriver inte om alla filmer jag ser men tyckte att jag borde skriva ett par rader om den senaste Beckfilmen som vad man än tycker om filmerna är lite av ett fenomen i Sverige.

I den senaste filmen om Beck , den 33:e i ordningen, mördas en hel hel familj. Mannen visar sig vara en f.d detta polis med ett inte helt fläckfritt förflutet. Beck och hans kollegor motarbetas av sin sin chef när de utreder fallet.

Det är lika bra att erkänna på en gång att jag inte är något större fan av Beck. Filmerna är vare sig dåliga eller bra, de bara är. Jag har sett lite mer än en handfull avsnitt och kan konstatera att en film eller ett tv-avsnitt i långfilmsavsnitt (?) alltid slinker ned ganska lätt. Både skådisar och produktion är förhållandevis kompetent och förutom inhyrda dubbade tyska skådisar finns det inte så mycket anmärka på vare sig positivt eller negativt.

I dagens avsnitt medverkar Kristofer Hivju i rollen som Steinar. Karaktären har ersatt Mikael Persbrandts Gunvald. Om det är bättre eller sämre kan jag inte bedöma men jag anser att produktionsteamet taget ett bra beslut att inte ersätta Gunvald med en ny kopia. Steinar påminner mer om Becks kollega Kollberg (som figurerar i böckerna samt i filmerna där Gösta Ekman spelade Beck). Steinar är en mer eftertänksam och mer human individ än vad Gunvald var och är i mina ögon en intressantare rollfigur.

Ingvar Hirdvall som Grannen är alltid förnöjsam men jag undrar om det beror på rollfiguren eller att jag är omåttligt förtjust i skådespelaren Hirdvall. Vidare är Jonas Karlsson alltid ett nöje i rollen som Becks slemme chef Klas. Beck film nummer 33 duger som sagt. Experter på Beck kan säkerligen hitta nyanser och annat smått och gott att lyfta fram ur avsnittet men för mig är det en deckare i mängden. Det som höjer produktionsvärdet något är att serien har en någorlunda naturlig dialog och ganska hög lägsta klass på skådisar t.ex vid en jämförelse med SVT:s magplask Springflod (och då tänker jag inte på Kjell Bergqvist). Vem höll i castingen där?

Regi: Jörgen Bergmark

Betyg: 5/10

En kille och en tjej (1975 Sverige)

originalLasse är utbildad journalist men arbetar som tidningsbud. Han har precis gjort slut med sin tjej och glider rund på stadens diskotek på jakt efter nya sängkamrater. En tidig morgon träffar han tjejen Lena. Tycke uppstår och snart är de två ett par. Lasse är orolig över sin frihet och vet inte riktigt vad han vill med sitt liv eller förhållande.

Det här var en riktig tidsresa. Alla röker, gonorre grasserar, total avsaknad av datorer och mobiltelefoner, kläder och frisyrer på både män och kvinnor som får en tidvis att baxna. Klientelet på diskot Lasse hänger på ser ut att komma från något övernattningshem för uteliggare. Om man ska tro filmen var det tydligen lättare att ragga på 70-talet trots kläder och frisyrer – det räckte tydligen bara med att säga hej till någon så bar det iväg till närmaste lägenhet. Det gjorde att den här filmen blev lite begripligare.

Om man nu kan låta bli att stirra sig blind på stickade koftor och koncentrerar sig på filmen En kille och en tjej så får man en småcharmig liten kärlekshistoria men inte så mycket mer. Det händer inte speciellt mycket och känslan av att filmens handling har impoviserats fram är stark. I ärlighetens namn bryr jag mig inte värst mycket om Lasse och Lena är ihop eller inte kanske beroende på att jag har lite svårt att begripa vad hon ser i honom. Han är en hypokondrisk slarver, otrogen (men det kanske inte gills då det var fri kärlek på den tiden?) och allmänt småjobbig – tycker jag. Trots detta hade jag en småtrevlig om än bagatellartad stund framför tv:n.

Regi: Lasse Hallström

Betyg: 5/10

Den bästa sommaren (2000 Sverige)

den_basta_sommarenTraditionsenligt startar bloggen det nya året med en trevlig film.

Begravningsentreprenören Yngve Johansson brukar ta hand om s.k sommarbarn (feriebarn). Denna sommar, 1958, tar Yngve emot två barn, Mårten och Annika . Barnens första intryck av Yngve är att det är en bister man som mer eller mindre bott ensam i hela sitt liv och inte verkar vara speciellt förtjust i folk. Men naturligtvis (för det här är en sådan film) klappar det ett hjärta av guld under Yngves väst och saker och ting har ändrats till det bättre innan eftertexterna rullar.

Vanligtvis hamnar filmer av det här slaget inte bland mina favoriter men de är lättsmälta och man får en liten glädjeinjektion av att se dessa filmer vilket inte är fy skam. Så är även fallet med Den bästa sommaren. regissören Malmros kör på säkra kort: 50-talet, landsbygd (Molkom) och sommar, ting som gör att det automatiskt dreglar lite smått i de flesta svenskars mungipor. Det som gör att filmen har det där lilla extra är Kjell Bergqvist som spelar Yngve. Dialogen och de one-liners som han begåvats med är i världsklass. Man skulle kunna ge ut en citatbok av Yngves alla uttryck. Begravningsentreprenören är också en ganska komplex figur för var gång jag ser filmen blir karaktären mer mångfacetterad. Malmros litar på sin publik och skriver inte Yngves hela levnadshistoria och karaktär på våra näsor. Vi tittare får ana hur det hela ligger till. Klart att man kan se filmen som en komedi med Bergqvist som säger massa roliga saker och nöja sig med det men det finns som sagt en hel del att upptäcka om man väljer att se bortom alla roliga repliker.

Den övriga ensemblen sköter sig också bra. Brasse Brännström har en liten men viktig roll som kan sägas vara en bittrare version av Yngve. Anastasios Soulis och Rebecca Scheja spelar sommarbarnen och gör det bra, skönt med uthärdliga ungar för en gångs skull. En rolig detalj är att Rebecca Scheja numera ingår i popgruppen Rebecca och Fiona. Det är inte så mycket att mer orda om, Den bästa sommaren är en bra film som är rolig men har lite nödvändig svärta. En klar filmfavorit.

Regi: Ulf Malmros
Betyg: 9/10