Klassfesten (2002 Sverige)

Björn Kjellman spelar här Magnus, en man på 36 år som har en medelålderskris. Han har ett inrutat liv tillsammans med fru, barn, villa och hund. När han blir inbjuden till en återföreningsfest med sin gamla högstadieklass tackar han först nej men tanken på att hans gamla ungdomskärlek Hillevi kanske dyker upp får honom att gå.

Precis som tidigare filmer av Holm/Herngren är Klassfesten en blandning av högt och lågt. Filmens öppningsscen är fantastisk och det finns ett flertal scener i Klassfesten som är otroligt bra b.la en brännbollsmatch som ger mig ångest och alla scener med Cecilia Frode (vilken skådis!). På den andra ändan av skalan har de t.ex lagt in en scen som är en total rip-off från Scolas Vi som älskade varann så mycket som gör att jag famlar efter skämskudden.

Filmen funkar bäst när det rör själva klassfesten där regiparet verkligen lyckas få fram den där unkna nostalgistämningen som allt för ofta flyter upp till ytan vid dylika tillställningar. Klassfesten lanseras som en komedi men den är inte speciellt rolig utan mer tragisk. Det rör sig om en hel del människor som inte är speciellt tillfreds med sina liv men är illa tvungna att hantera vad de har och göra det bästa av det.

Det som inte funkar för mig är Magnus  medelålderskris. Jag får känslan av att han bara gift sig med sin fru för att man ska. Han verkar mer eller mindre ha gått och suktat efter Hillevi större delen av sitt liv. Om han nu är så himla missnöjd med sin situation varför har han inte talat med sin fru?  Även rollfiguren Hillevi är lite slappt skriven. Inget fel på Inday Bas skådespeleri men hon framställs som den där förtrollande bohemen som räddar en människa från ett trist liv, en karaktär som börjar stå mig upp i halsen. Allt för många gånger framställs Svenssonlivet som själsdödande och jag börjar bli lite trött på det. Gillar man vitt vin med räkor på fredagen (jag gör det inte men föraktar å andra sidan inte de som gör det) vad är det för fel med det, smaken är väl olika?.

Klassfesten har både styrkor och svagheter men det positiva överväger det negativa denna gång. Det är lite sorgligt att skådisen Inday Ba dog alltför tidigt (33 år) bara några år efter filminspelningen. Sådant lägger lite sordin på stämningen.

Regi: Måns Herngren, Hannes Holm

Betyg: 7/10

Goliat (2018 Sverige)

Av och till när jag är ute och kör bil i vårt land passerar jag samhällen som gör att ångesten klöser i mitt bröst.  Det är små till synes folktomma orter med slitna fasader, trädgårdar som ser ut som skrotupplag och ett centrum som består av en korvkiosk/pizzeria och möjligtvis en Coop-butik.

Jag börjar tänka på vilken total livsångest och leda jag skulle ha om jag bodde på dessa ställen. De suger lusten att leva ur min kropp och jag blir lite sorgsen en kort stund under färden. Samma känsla får jag när jag ser filmen Goliat det finns liksom inget hopp för dessa människor. De är fast på sin geografiska plats både i kropp och själ och kommer troligen att vara fast där resten av sina miserabla liv.

Sjuttonårige Kimmie bor med sin familj i ett litet samhälle. Hans familj är mest att likna vid en klan som styr och ställer i närområdet när det rör diverse brott. Ledare för klanen är Kimmies pappa och farbror. Gangsterlivet med ständiga konflikter, polisbesök och våld passar inte Kimmie och han vill komma ifrån hela situationen och försöka få en nystart i livet. Chansen kommer när hans kompis/flickvän Jonna får en praktikplats i Västerås och även Kimme får ett erbjudande om detsamma. Det blir nu skarpt läge och han måste välja mellan sin familj eller att skapa sin egen framtid.

Regissören Peter Grönlund har tillsammans med skådespelarna (som vad jag förstått är amatörer) skapat en film som känns som en magsopare och Goliat går rätt in i hjärtat. Det är också en film där den svenska dialogen känns äkta och inte som att man står på en teaterscen (kanske beror det på att de spelar sig själva? Sebastian Ljungblad som spelar Kimmie sitter i finkan efter ett antal bedrägeriaffärer). Det fina med rullen är att den inte skildrar rollfigurerna som några white-trash människor som man ska skratta eller förfasas åt. Född på fel plats under fel omständigheter skulle man lika gärna kunna vara i samma situation. Fantastisk film som fler borde ta och se.

Regi: Peter Grönlund

Betyg: 9/10

Hans Arnold – Penselns Häxmästare (2019 Sverige)

Hans Arnold var en tecknare/konstnär från Schweiz. Efter kriget flyttade han till Sverige gifte sig fick barn och stannade kvar samt målade en himla massa bilder. Konstnären har haft ett ganska så odramatiskt liv så dokumentären om honom är inte speciellt dramatisk eller spännande däremot ganska så mysig.

Filmteamet följer Arnold i vardagen, han visar hur han gör sina bilder tar emot besök av andra konstnärer och berättar om sitt liv. Man intervjuar även barn, vänner och bekanta. Arnold verkar vara en go gubbe, en försynt man som inte gjort speciellt mycket väsen om sig. Det har stormat till  några få gånger under konstnärskapet mest då beroende på att Arnold var förtjust i att teckna nakna fruntimmer som han gärna stoppade in här och där i sina teckningar men det får nog betecknas mer som en storm i ett vattenglas.

Det jag slås av är hur otroligt produktiv konstnären varit. Han dyker upp överallt, skivomslag, tidningar, böcker Arnold har formligen pumpat ut illustrationer under sin levnadstid.

Frågan är om det är en dokumentär som bara är för fans av Arnold och de närmast sörjande. Jag tycker inte det, även människor som kanske inte haft så värst dramatiska liv eller inte förtagit sig något världsomvälvande kan väl få möjligheten att komma till tals. Hans Arnold – Penselns Häxmästare en en oförarglig dokumentär men inte ointressant också får man umgås med en go gubbe i nittio minuter på köpet.

Regi:  Micke Engström

Betyg: 6/10

Raggarjävlar (2019 Sverige)

I Sebastian Ringlers dokumentär Raggarjävlar får vi följa några ungdomar från samhället Köping. De är alla med i klubben Mattsvart där tillvaron går ut på att dricka alkohol, spela hög musik och åka runt i riktigt risiga amerikanare. De kallar sig själva för raggare något som de ”riktiga” raggarna ställer sig tveksamma till då de spelar fel musik och framför allt inte tar hand om sina bilar. Ringler har följt dessa individer under tre år. De super, kör bil samt har ont om pengar. Man skulle kunna tänka sig att dessa individer anser att livet är en fest något de påpekar av och till men när de stannar upp från sitt festande kryper en viss ångest fram då de inser att detta liv inte håller i längden.

Det skulle vara lätt att skrocka, skaka på huvudet åt filmens huvudpersoner och avfärda dessa som white trash men regissören ger dem ett djup. Dels verkar de alla vara ganska så sympatiska människor och jag har en viss förståelse över hur de hamnat i sin situation. Flera har haft pappor som dumpat sin familj, det är trasiga och inte minst trassliga familjer de kommer ifrån när man sedan kombinerar detta med ett samhälle där enda framtidsutsikten (enligt filmens huvudrollsinnehavare Sami) är att jobba på Volvo är det kanske inte så konstigt att de hamnat där de är. Klubben får bli familjen och om man vill ha ut något annat av vardagen än fru, villa och hund fyller denna en funktion som nog ser ut som en attraktiv lösning för stunden.

Dokumentären är lite rörig då  Ringler inte presenterar sin historia linjärt. Ena scenen har Sami mustasch i andra inte, årstiderna växlar huller om buller och det blir av och till svårt att hitta rätt i kronologin. Det blir distraherande och hindrar mig från att helt sjunka in i filmen. Bortsett från detta är filmen klart sevärd men jag skulle velat haft en längre speltid då jag vill lära känna dessa individer mer. 65 minuter var alldeles för kort.

Finns på SVT-play.

Regi: Sebastian Ringler

Betyg: 7/10

Rötmånad (1970 Sverige)

Rötmånad eller What Are You Doing After the Orgy? som den först hette i England innan den fick det mer modesta namnet Dog days är en märklig kreation. Tanken är nog att det ska vara en rolig skröna men jag upplevde den mer som en tragisk historia som var helt utan både sans och vett på flera plan.

Assar har flyttat till sommarstugan med sin 17-åriga dotter Anna Bella. Hans fru Sally försvann för fyra år sedan och Assar antar att hon är död. Plötsligt dyker hon upp efter att ha simmat från Stockholm och flyttar utan vidare förklaring in i sommarstugan. Assar verkar inte bry sig speciellt mycket om vad frun sysslat med eller varför hon försvann utan ett spår. Han är i stället glad att hon är hemma igen, åtminstone till en början. Då han är en man helt utan ryggrad låter han frun styra och ställa i allt så han protesterar inte när Sally beslutar sig för att öppna en bordell i sommarstugan med dottern som lockvara och hon själv som huvudattraktion. Klart att det kommer gå åt helvete.

Som sagt märklig film det här. Komedi? Tragedi? Jag vet inte, Rötmånad är fullsmockad med knepiga scener, ett märkligt manus, konstiga människor och dratta på ändan humor, det sistnämnda står Carl-Gustaf Lindstedt för. Det enda jag är fullständigt säker på är att en film som Rötmånad inte skulle kunna göras idag – tanken svindlar.

Om man ser till skådisarna är det en ganska så stabil trio i huvudrollerna Carl-Gustaf Lindstedt, Ulla Sjöblom (som verkar ha en fasligt massa tänder i käften) och Ernst Günther men i Jan Halldoffs regi agerar de alla tre mycket mycket märkligt. Det fjärde huvudrollsinnehavaren , dottern Anna Bella, spelas av det inte helt obekanta Christina Lindberg. Rötmånad var tydligen hennes filmdebut och hon är inte med för sina skådespelartalanger om man säger som så. Lindberg har några få repliker och hennes medverkan går mest ut på att stirra storögt samt att visa brösten. Lindberg  verkar dock ha utvecklat en viss självinsikt under årens gång då skådisen säger att hon inte sett värst många av sina filmer då hon misstänker att de inte är speciellt bra.

Hur man ska bedöma en film som Rötmånad är svårt. Den är inte bra men tillräckligt märklig och annorlunda vilket gör att den sticker ut och jag lär inte glömma filmen i första taget. Rekommendabel? Absolut inte men ändå på något bakvänt vis sevärd. Jag kör på en feg 4:a i betyg.

Regi Jan Halldoff

Betyg: 4/10

Pewpewpew (2019 Sverige)

Att beskriva handlingen i Pewpewpew kan vara lite knepigt. Filmen säger sig handla om ett virus som sprider sig bland Malmös ungdomar. Sjukdomssymtomen yttrar sig i att de drabbade blir apatiska, oföretagsamma och vill bli kända och få många följare på sociala medier. Något virus talas det inte om under filmens gång men man får följa ett antal personer som mer eller mindre tappat greppet om verkligheten då de förlorat sig i olika forum för sociala medier.

Pewpewpew består av en handfull historier b.la en tjej som poserar i underkläder framför flåsande män via mobilen, en annan tjej hungerstrejkar därför hennes föräldrar inte vill köpa nya bröst åt henne, något hon måste ha innan hon åker till USA, för hur ska hon annars kunna visa sig på beachen? Vi får även stifta bekantskap med en kille som poserar med olika vapen framför kameran ivrigt påhejad av sin mamma som hoppas att han ska få många följare på sin Youtubekanal.

När jag ser filmen vandrar mina tankar lite till Ruben Östlunds fantastiska rulle De Ofrivilliga. I mångt om mycket har de båda filmerna beröringspunkter både tekniskt och i handling. Vasilievs film är uppbyggd kring korta historier om människor som dragits med i hetsen kring sociala medier. Scenerna är långa och kameran dröjer sig kvar längre än vad man känner sig bekväm med, den tränger sig på. Många scener är tysta utan dialog och jag känner en obekvämhet smyga på mig i biomörkret.

Det tar ett tag innan jag kommer in i filmen och begriper vad regissören är ute efter att berätta för historia, något jag skyller på den lite missledande presentationen av filmen. När jag väl insett vad filmen rör sig om kan jag slappna av och låta ångesten och obehaget skölja över mig.Egentligen vet jag inte om jag ska skratta eller gråta för det som utspelar sig på duken är fullt möjligt IRL. Pewpewpew var en märklig film som satte sig fast i mitt sinne.

Regi: Sergey Vasiliev

Betyg: 7/10

Gräns (2018 Sverige)

Gräns handlar om den något annorlunda kvinnan Tina. Hon är ful som stryk och verkar ha övernaturliga förmågor som är till stor hjälp i hennes jobb på tullen. Tina kan nämligen lukta sig till rädsla och har därmed väldigt lätt att märka om någon försöker sig på att smuggla in något.  Livet rullar på för Tina, hon är inte olycklig men inte heller lycklig hon känner nog mest att hon är malplacerad i samhället. Så en dag blir hon involverad i en polisutredning där hennes förmågor verkligen kommer tillhanda. I ungefär samma veva stöter hon på en man som har liknande drag som henne och Tina får upp hoppet om att finna en plats i världen.

Tänk det var väl inte så himla svårt att få ihop en svensk rulle som som inte var: kriminaldrama, pissig komedi eller diskbänksrealism? Detta har Norge och Danmark lyckats med i decennier men i det här landet verkar man inte tro på en film om den inte görs i ovanstående genrer. Undantag finns men då är det oftast eldsjälar som fått slitit häcken av sig för en färdig produkt.

Filmen är en adaption av en novell av John Ajvide Lindqvist och man lyckas väl med att bygga ut novellen till en film där man aldrig riktigt vet vad som komma skall. Berättelsen slingrade sig fram men tar inga oväntade turer som gör att jag tar mig pannan och undrar vad man sysslar med. Inom sitt eget universum håller sig storyn bra innanför de uppställda ramarna och överlag var det en film jag gillade. Kanske lite lågt tempo av och till men det var inget som mig störde nämnvärt. Skådisar och smink är top notch och kanske kan man hoppas att filmsverige nu tar sig i kragen och vågar satsa på lite mer spännande projekt än TV4 sponsrade komedier, Beck och berättelser om Bergmans barndom.

Regi: Ali Abbasi

Betyg: 7/10

Bröllopet (1973 Sverige)

Ja herre jestanes vilken dålig film detta var. Om jag skulle göra en tio i topp på de sämsta filmerna jag sett har Bröllopet en given plats. Jag hade en hel del förväntningar på rullen då den är regisserad av Jan Halldoff som året innan gjorde den fantastiska Firmafesten. Rollistan var lovade med  b.la Eva Bysing, Bernt-Åke Varg, Margaretha Krook och Lars Amble (och då har jag bara skrapat på ytan av alla som är med i filmen). Denna katastrof till film får Drra på en kul grej på väg till Götet att vara en sansad film vid en jämförelse.

Eva och Kent ska gifta sig men Eva får tvivel på bröllopsdagen men en valium från mamma gör henne medgörlig. Den enda handling i filmen jag kan skönja är att brudparet försöker ligga med varandra under bröllopsfesten men lyckas inte då brudgummens kusin/farbror sätter på alla kvinnor han kommer åt i en rasande fart och därmed på något mystiskt vis lyckas ockupera alla sovrum. Resten av speltiden fylls ut av konstiga människor och skämt som inte alls är roliga bara märkliga. Ett litet axplock: Margareta Krook och Inga Gill tävlar i olika friidrotter, en av gästerna blir besatt av en moraklocka och plockar isär den, en man dyker efter sprit som tappats i sjön m.m och så här fortsätter det i 80 mycket plågsamma minuter.

Inte ens sköna 70-tals frisyrer och utsvängda jeans kan rädda denna dynga. Ibland kan sådana här filmer bli roliga då de är så dåliga att de blir bra eller att de har en viss charm då det är ett ärligt men misslyckat försök att göra en film men Bröllopet har inget av dessa drag – det är bara en skitfilm trots Halldoff och gräddan av svenska skådisar.

Jag är dock inte den som är den. På C-more finns även Halldoffs Rötmånad med Carl-Gustaf Lindstedt och Christina Lindberg det kan nog vara något – hoppas jag.

Regi: Jan Halldoff

Betyg: 1/10

Ingen tid för kärlek (2017 Sverige)

Jag hade på känn att jag på ett eller annat vis skulle återkomma till plattcharmören Johnny Bode då han hans levnadsöde verkligen är fascinerande. När så en dokumentär om denna makalösa och förunderliga man dök upp var det bara att tacka och ta emot.

Regissören Bo Sjökvist kom i kontakt med Bode genom skivan Bordellmammans visor och har sedan tonåren undrat vad detta var för figur som sjöng ekivoka låtar. När så Bodesällskapet firade Bodes 100-års dag passade Sjökvist på att gå på festen och knyta kontakter. Dessa kontakter lägger grunden för dokumentären som försöker lösa gåtan Johnny Bode.

Det som var extra kul för mig som redan läst boken var att jag s.a.s fick kött på benen. Personer fick ansikten och Bodes röst och melodier fick mer liv då de kompletterades av gamla filmer. Filmen hade inte så mycket nytt att komma med, det som kanske var mest intressant är regissörens besök i Österrike. Där träffar han en hel del folk Bode lurade skjortan av samt får en telefonintervju med artistens tredje fru. Man märker att det är plågsamma minnen som dras upp och man får sig en tankeställare att även om Bodes upptåg är roliga på pappret och i skrönor är det vanligt folk som drabbades av hans svinerier.

För mig var dokumentären ett tacksamt komplement, för den tittare där Bode är ett nytt namn kan dokumentären kanske lite snårig till en början och filmen skulle ha vunnit på att vara lite mer pedagogiskt upplagd. Sjökvist verkar ta för givet att Bode är kulturellt allmängods. Hur som haver är det i alla fall en intressant dokumentär om en intressant men samtidigt tragisk människa med ett mycket märkligt levnadsöde.

Regi: Bo Sjökvist

Betyg: 7/10

Prästen i paradiset (2015 Sverige)

Prästen Carro åker till Thailand för att hjälpa kyrkans man på plats, Krister, med att inviga en ny kyrka. Det är bråttom då statsministern tänker närvara på invigningen. På plats inser Carro att hennes uppdrag är kört,  Krister har supit och spelat bort budgeten och verkar inte bry sig nämnvärt om denna fadäs. Carro vill inget annat än att lyckas med sitt uppdrag då kyrkorådet mer eller mindre lovat henne det eftertraktade pastoratet Ingarö om hon ror invigningen i hamn.

Prästen i paradiset är troligen en helt ok film för de flesta. Den är lite smårolig, Kjell Berqkvist är med och spelar…..Kjell Bergqvist, det är välkända semestermiljöer för många svenskar och lite lagom exotiskt och Kjell ”Jägarna” Sundvall regisserar. Handlingen är iofs ganska så simpel men den har potential och man skulle nog kunna göra underhållande soppa på denna spik. Tråkigt nog så har denna rulle en air av TV4 över sig och de står mycket riktigt som medproducenter i eftertexterna. Det är en film där man gjort det mesta i sin makt för att det ska bli en film som lockar hela familjen att titta. Inget fel i det men det här fallet blir det väldigt urvattnat vilket är tråkigt då det troligen kunnat bli en film med avsevärt mer bett i. Det mest obekväma som sker i filmen är en episod med en guldfisk och jag är säker på att produktionsledningen hade ett extrainsatt möte om den sekvensens varande i filmen eller inte.

Nä detta funkar inte för mig. Det är alldeles för plastigt och ansträngt inkluderade för att jag ska kunna uppskatta filmen men bottenbetyg blir det inte, jag fick fina miljöer och helt ok skådespelare. Jag kan dock inte skaka av mig känslan av att filmen är mer en ursäkt för att ett gäng folk ville ha en betald semester i Thailand än att man brann för projektet.

Regi: Kjell Sundvall

Betyg: 3/10

Raggare! (1959 Sverige)

Filmen Raggare! utspelar sig under en sommarkväll på 50-talet. I handlingens centrum har vi triangeldramat mellan Roffe, Lasse och den ombytliga Bibban. När Roffe får reda på att Bibban är på dejt med en äldre herre kidnappar han Bibban och dumpar henne ute på landsbygden, Lasse plockar upp Bibban och ett visst intresse mellan de två spirar (lite nakenbad och en märklig knälek (omskrivning för oralsex?) som nog är filmens märkligaste scen). Roffe låter inte dessa tilltag gå obemärkta förbi. Vi får även följa den unga (15 år) Annemaries inte så trevliga öden i sommarnatten och lite annat smått och gott som date-rape, hustrumisshandel, otrohet, biljakter och annat som tydligen hörde till livet på 50-talet.

Naturligtvis har filmen gjorts för att chockera och casha in på dåtidens oro för raggarna men den består inte bara av billiga chockmoment som staplas på varandra. Jag får intrycket av att regissören Olle Hellbom, japp det är Astrid Lindgren Hellbom som står för regin, bryr sig om sina rollfigurer. Raggarna skildras inte bara som farliga ungdomar utan man får vissa förklaringar till deras beteende t.ex har Roffe så dåliga hemförhållandet att han hellre sover i bilen än hemma och Bibban har blivit slagen (misshandlad skulle vi nog kalla det för idag) av sina föräldrar och gör vad hon kan för att bryta med dem.

Hantverket är i sina stunder mycket bra och i del scener är riktigt snygga och skådisarna övertygar som ungdomar om de överåriga. Möjligen kan Stockholmsslangen kännas lite löjlig om den är autentisk eller inte har jag inte en susning om. En rolig bonus är att det är en himla massa kända namn i filmen, Bibban spelas av Christina Scholin och Lasse av hennes blivande man Hans Wahlgren, Tommy Johnson och Håkan Serner dyker upp i mindre roller och Annemarie spelas av Anita Wall även Alan Edwall är med på ett hörn som filmens berättarröst. Jag vet inte om denna rulle är eller har fått kalkonstämpel men jag kan iaf konstatera är dålig är den i vart fall inte. Det bör dock påpekas att det inte är någon ”Sista natten med gänget” som det påstås på planschen. Det ska nog ses som ett desperat försök att sälja in filmen några decennier senare.

Regi: Olle Hellbom

Betyg: 6/10

Tårtgeneralen (2018 Sverige)

När Köping av Jan Guillou utses till Sveriges tråkigaste stad bestämmer sig alkisen Hasse P för att sätta staden på kartan och detta genom att baka världens längsta smörgåstårta för att komma in i Guinness rekordbok. Det är svårt att väcka entusiasm för projektet bland stadens desillusionerade invånare. En anledning kan vara att Hasse P är känd för en radda misslyckade projekt men stadens konditor Åsa tror på honom av någon outgrundlig anledning och tårtan börjar bakas.

Det finns ett engelskt uttryck ”every dog has his day” som i en tolkning betyder att alla lyckas åtminstone en gång här i livet och det är det som är essensen i Filip Hammars berättelse. Man ska aldrig räkna ut någon.  Även om både Filip Hammar och Fredrik Wilkingsson står som författare och regissörer är det nog som så att detta är Filips projekt kanske framför allt beroende på att han kommer från Köping och berättelsen om Tårtgeneralen har präglat hans uppväxt.

Det går långt mellan tittarna av svensk film, varför vet jag inte, kanske beroende på att de många gånger känns lite amatörmässiga och man ofta har svårt att sätta dialogen som känns teatral. Tårtgeneralen har tacksamt nog inga av dessa drag utan är en film som faktiskt gick rätt in i hjärtat. Det är en rolig film med en hel del svärta som visar en tro på den lilla människan och jag upplever den som äkta och inte kletigt påklistrat sentimental. De självlärda regissörerna och manusförfattarna Filip&Fredrik lyckas avsevärt bättre med sin film än andra etablerade regissörer och det blev t.om lite dammigt i rummet filmens sista minuter.

Skådisarna är top notch och jag är glad att Robert Gustavsson hoppade av projektet så att Mikael Persbrandt kunde axla rollen som Hasse P då han gör ett suveränt arbete. Musiken med Take on me som ledmotiv är mycket bra och ja, jag har nog ingenting att klaga på när det rör Tårtgeneralen. Att det inte blir toppbetyg beror nog på saknaden av den där odefinierbara känslan jag får när jag ser en fullpoängare, men en förbaskat bra film är det hur som helst.

Regi:Filip Hammar & Fredrik Wikingsson

Betyg: 8/10

Alena (2015 Sverige)

Alena är en serieroman som blev en lång kortfilm som i sin tur blev en kort långfilm. Det är också något så ovanligt som en svensk skräckfilm. Alena byter från en kommunalskola till en finare privat flickskola där alla går klädda i röda uniformer och sporten lacrosse är skolans paradgren. Alena försöker passa in men blir direkt måltavla för skolan mobbare Filippa. Trakasserierna ökar men Alena har en bästis, Josefin, som hjälper henne mot antagonisterna. När Alena får en ny kompis Fabienne blir Josefin avundsjuk och på köpet allt våldsammare.

Storyn har man sett tidigare och berättelsens tvist kan man räkna ut i stora drag redan en kvart in i filmen, det är bara detaljerna som behöver fyllas ut. Alenas styrka ligger i stället i trion  Amalia Holm (Alena), Molly Nutley (Filippa) och Felice Jankell (Fabienne) som är oväntat bra. Filmens stämning och miljöer är också ett plus. Regissören Daniel di Grado ger åtminstone mig en känsla av att Alena är mer att likna vid en mörk saga. De vuxna lyser i stort sett med sin frånvaro, skoluniformerna känns malplacerade (även om om något liknande säkerligen finns på någon moderatskola i landet) och trion Holm, Nutley, och Jankells rollfigurer än nästan att likna vid karikatyrer men på ett vis som inte alls känns apart. Tvärtemot de flesta dramatenskådisar  känns tjejerna helt naturliga i både dialog och agerande trots, eller kanske tack vare, att de i agerar i en något vriden verklighet.

Det som är synd är att storyn kunnat vara lite mer spännande men tack vare bra skådisar och en stämmning som jag gillade är detta en klart godkänd svensk skräckis och det är inte fy skam då de inte växer på träd.

Regi: Daniel di Grado

Betyg: 6/10

Fiffis filmtips

Sofias filmtips

Rymdinvasion i Lappland (1959 Sverige/USA )

Ett meteor (stavas metor i ett telegram) störtar i Norrland. Rapporter tyder dock på att meteoren landande mer än störtade och man skickar ett antal vetenskapsmän från Stockholm assisterade av några amerikaner till byn Riksjärvi i Lappland för att undersöka saken närmare. Väl på plats börjar den unge och Ken-snygge geologen Erik flörta med en skridskoåkerska, Diane som är i Riksjärvi och tränar vintersport samt visar lite rumpa och bröst. Hon förförs inte så lätt av den unge geologen då han ”krossat hjärtan över hela Europa” men Erik får visa sitt hjältemod när ett hårigt monster dyker upp och sprider kaos och förskräckelse i fjällvärlden. Har det ett samband med den störtade meteoren månne?

Min vän Stefan är från Kiruna och han berättade att i hans ungdom hade de (har?) en filmfestival där Rymdinvasion i Lappland eller Invasion of the Animal People som den heter på engelska (fast den amerikanska versionen skiljer sig tydligen en hel del från den svenska) alltid inledde/inleder festivalen. Stefan såg dock aldrig rullen vilket är lite synd för trots att man har svårt för att bestämma sig om man ska tala svenska eller engelska, bjuder på alldeles för mycket skidåkningsscener, har ett monster som helt verkar sakna agenda samt även är alldeles för stort för farkosten den kom i, samer kallas för lappar och springer runt i folkdräkt (som Jokkmokks Jokke bar i tid och otid) och dras med skådisar som är si så där är faktiskt Rymdinvasion i Lappland inte så pjåkig.

Filmen är inte mycket sämre än andra lättsamma skräckisar som gjordes från denna tid. Det är lite småmysiga miljöer (speciellt hotellet i Riksjärvi), fina naturbilder och en del dråpliga situationer som i sammanhanget duger. Om nu inte detta skulle räcka bjuds vi på en ung Gösta Prüzelius, skönsång av Brita Borg samt Ack Värmeland du sköna med ny text under namnet Midnight Sun Lament. Frågar man mig (vem som nu skulle göra det?) tycker jag nog att dagens rulle lite oförtjänt fått en kalkonstämpel.

Regi: Virgil W. Vogel

Betyg: 4/10