Pewpewpew (2019 Sverige)

Att beskriva handlingen i Pewpewpew kan vara lite knepigt. Filmen säger sig handla om ett virus som sprider sig bland Malmös ungdomar. Sjukdomssymtomen yttrar sig i att de drabbade blir apatiska, oföretagsamma och vill bli kända och få många följare på sociala medier. Något virus talas det inte om under filmens gång men man får följa ett antal personer som mer eller mindre tappat greppet om verkligheten då de förlorat sig i olika forum för sociala medier.

Pewpewpew består av en handfull historier b.la en tjej som poserar i underkläder framför flåsande män via mobilen, en annan tjej hungerstrejkar därför hennes föräldrar inte vill köpa nya bröst åt henne, något hon måste ha innan hon åker till USA, för hur ska hon annars kunna visa sig på beachen? Vi får även stifta bekantskap med en kille som poserar med olika vapen framför kameran ivrigt påhejad av sin mamma som hoppas att han ska få många följare på sin Youtubekanal.

När jag ser filmen vandrar mina tankar lite till Ruben Östlunds fantastiska rulle De Ofrivilliga. I mångt om mycket har de båda filmerna beröringspunkter både tekniskt och i handling. Vasilievs film är uppbyggd kring korta historier om människor som dragits med i hetsen kring sociala medier. Scenerna är långa och kameran dröjer sig kvar längre än vad man känner sig bekväm med, den tränger sig på. Många scener är tysta utan dialog och jag känner en obekvämhet smyga på mig i biomörkret.

Det tar ett tag innan jag kommer in i filmen och begriper vad regissören är ute efter att berätta för historia, något jag skyller på den lite missledande presentationen av filmen. När jag väl insett vad filmen rör sig om kan jag slappna av och låta ångesten och obehaget skölja över mig.Egentligen vet jag inte om jag ska skratta eller gråta för det som utspelar sig på duken är fullt möjligt IRL. Pewpewpew var en märklig film som satte sig fast i mitt sinne.

Regi: Sergey Vasiliev

Betyg: 7/10

Annonser

Gräns (2018 Sverige)

Gräns handlar om den något annorlunda kvinnan Tina. Hon är ful som stryk och verkar ha övernaturliga förmågor som är till stor hjälp i hennes jobb på tullen. Tina kan nämligen lukta sig till rädsla och har därmed väldigt lätt att märka om någon försöker sig på att smuggla in något.  Livet rullar på för Tina, hon är inte olycklig men inte heller lycklig hon känner nog mest att hon är malplacerad i samhället. Så en dag blir hon involverad i en polisutredning där hennes förmågor verkligen kommer tillhanda. I ungefär samma veva stöter hon på en man som har liknande drag som henne och Tina får upp hoppet om att finna en plats i världen.

Tänk det var väl inte så himla svårt att få ihop en svensk rulle som som inte var: kriminaldrama, pissig komedi eller diskbänksrealism? Detta har Norge och Danmark lyckats med i decennier men i det här landet verkar man inte tro på en film om den inte görs i ovanstående genrer. Undantag finns men då är det oftast eldsjälar som fått slitit häcken av sig för en färdig produkt.

Filmen är en adaption av en novell av John Ajvide Lindqvist och man lyckas väl med att bygga ut novellen till en film där man aldrig riktigt vet vad som komma skall. Berättelsen slingrade sig fram men tar inga oväntade turer som gör att jag tar mig pannan och undrar vad man sysslar med. Inom sitt eget universum håller sig storyn bra innanför de uppställda ramarna och överlag var det en film jag gillade. Kanske lite lågt tempo av och till men det var inget som mig störde nämnvärt. Skådisar och smink är top notch och kanske kan man hoppas att filmsverige nu tar sig i kragen och vågar satsa på lite mer spännande projekt än TV4 sponsrade komedier, Beck och berättelser om Bergmans barndom.

Regi: Ali Abbasi

Betyg: 7/10

Bröllopet (1973 Sverige)

Ja herre jestanes vilken dålig film detta var. Om jag skulle göra en tio i topp på de sämsta filmerna jag sett har Bröllopet en given plats. Jag hade en hel del förväntningar på rullen då den är regisserad av Jan Halldoff som året innan gjorde den fantastiska Firmafesten. Rollistan var lovade med  b.la Eva Bysing, Bernt-Åke Varg, Margaretha Krook och Lars Amble (och då har jag bara skrapat på ytan av alla som är med i filmen). Denna katastrof till film får Drra på en kul grej på väg till Götet att vara en sansad film vid en jämförelse.

Eva och Kent ska gifta sig men Eva får tvivel på bröllopsdagen men en valium från mamma gör henne medgörlig. Den enda handling i filmen jag kan skönja är att brudparet försöker ligga med varandra under bröllopsfesten men lyckas inte då brudgummens kusin/farbror sätter på alla kvinnor han kommer åt i en rasande fart och därmed på något mystiskt vis lyckas ockupera alla sovrum. Resten av speltiden fylls ut av konstiga människor och skämt som inte alls är roliga bara märkliga. Ett litet axplock: Margareta Krook och Inga Gill tävlar i olika friidrotter, en av gästerna blir besatt av en moraklocka och plockar isär den, en man dyker efter sprit som tappats i sjön m.m och så här fortsätter det i 80 mycket plågsamma minuter.

Inte ens sköna 70-tals frisyrer och utsvängda jeans kan rädda denna dynga. Ibland kan sådana här filmer bli roliga då de är så dåliga att de blir bra eller att de har en viss charm då det är ett ärligt men misslyckat försök att göra en film men Bröllopet har inget av dessa drag – det är bara en skitfilm trots Halldoff och gräddan av svenska skådisar.

Jag är dock inte den som är den. På C-more finns även Halldoffs Rötmånad med Carl-Gustaf Lindstedt och Christina Lindberg det kan nog vara något – hoppas jag.

Regi: Jan Halldoff

Betyg: 1/10

Ingen tid för kärlek (2017 Sverige)

Jag hade på känn att jag på ett eller annat vis skulle återkomma till plattcharmören Johnny Bode då han hans levnadsöde verkligen är fascinerande. När så en dokumentär om denna makalösa och förunderliga man dök upp var det bara att tacka och ta emot.

Regissören Bo Sjökvist kom i kontakt med Bode genom skivan Bordellmammans visor och har sedan tonåren undrat vad detta var för figur som sjöng ekivoka låtar. När så Bodesällskapet firade Bodes 100-års dag passade Sjökvist på att gå på festen och knyta kontakter. Dessa kontakter lägger grunden för dokumentären som försöker lösa gåtan Johnny Bode.

Det som var extra kul för mig som redan läst boken var att jag s.a.s fick kött på benen. Personer fick ansikten och Bodes röst och melodier fick mer liv då de kompletterades av gamla filmer. Filmen hade inte så mycket nytt att komma med, det som kanske var mest intressant är regissörens besök i Österrike. Där träffar han en hel del folk Bode lurade skjortan av samt får en telefonintervju med artistens tredje fru. Man märker att det är plågsamma minnen som dras upp och man får sig en tankeställare att även om Bodes upptåg är roliga på pappret och i skrönor är det vanligt folk som drabbades av hans svinerier.

För mig var dokumentären ett tacksamt komplement, för den tittare där Bode är ett nytt namn kan dokumentären kanske lite snårig till en början och filmen skulle ha vunnit på att vara lite mer pedagogiskt upplagd. Sjökvist verkar ta för givet att Bode är kulturellt allmängods. Hur som haver är det i alla fall en intressant dokumentär om en intressant men samtidigt tragisk människa med ett mycket märkligt levnadsöde.

Regi: Bo Sjökvist

Betyg: 7/10

Prästen i paradiset (2015 Sverige)

Prästen Carro åker till Thailand för att hjälpa kyrkans man på plats, Krister, med att inviga en ny kyrka. Det är bråttom då statsministern tänker närvara på invigningen. På plats inser Carro att hennes uppdrag är kört,  Krister har supit och spelat bort budgeten och verkar inte bry sig nämnvärt om denna fadäs. Carro vill inget annat än att lyckas med sitt uppdrag då kyrkorådet mer eller mindre lovat henne det eftertraktade pastoratet Ingarö om hon ror invigningen i hamn.

Prästen i paradiset är troligen en helt ok film för de flesta. Den är lite smårolig, Kjell Berqkvist är med och spelar…..Kjell Bergqvist, det är välkända semestermiljöer för många svenskar och lite lagom exotiskt och Kjell ”Jägarna” Sundvall regisserar. Handlingen är iofs ganska så simpel men den har potential och man skulle nog kunna göra underhållande soppa på denna spik. Tråkigt nog så har denna rulle en air av TV4 över sig och de står mycket riktigt som medproducenter i eftertexterna. Det är en film där man gjort det mesta i sin makt för att det ska bli en film som lockar hela familjen att titta. Inget fel i det men det här fallet blir det väldigt urvattnat vilket är tråkigt då det troligen kunnat bli en film med avsevärt mer bett i. Det mest obekväma som sker i filmen är en episod med en guldfisk och jag är säker på att produktionsledningen hade ett extrainsatt möte om den sekvensens varande i filmen eller inte.

Nä detta funkar inte för mig. Det är alldeles för plastigt och ansträngt inkluderade för att jag ska kunna uppskatta filmen men bottenbetyg blir det inte, jag fick fina miljöer och helt ok skådespelare. Jag kan dock inte skaka av mig känslan av att filmen är mer en ursäkt för att ett gäng folk ville ha en betald semester i Thailand än att man brann för projektet.

Regi: Kjell Sundvall

Betyg: 3/10

Raggare! (1959 Sverige)

Filmen Raggare! utspelar sig under en sommarkväll på 50-talet. I handlingens centrum har vi triangeldramat mellan Roffe, Lasse och den ombytliga Bibban. När Roffe får reda på att Bibban är på dejt med en äldre herre kidnappar han Bibban och dumpar henne ute på landsbygden, Lasse plockar upp Bibban och ett visst intresse mellan de två spirar (lite nakenbad och en märklig knälek (omskrivning för oralsex?) som nog är filmens märkligaste scen). Roffe låter inte dessa tilltag gå obemärkta förbi. Vi får även följa den unga (15 år) Annemaries inte så trevliga öden i sommarnatten och lite annat smått och gott som date-rape, hustrumisshandel, otrohet, biljakter och annat som tydligen hörde till livet på 50-talet.

Naturligtvis har filmen gjorts för att chockera och casha in på dåtidens oro för raggarna men den består inte bara av billiga chockmoment som staplas på varandra. Jag får intrycket av att regissören Olle Hellbom, japp det är Astrid Lindgren Hellbom som står för regin, bryr sig om sina rollfigurer. Raggarna skildras inte bara som farliga ungdomar utan man får vissa förklaringar till deras beteende t.ex har Roffe så dåliga hemförhållandet att han hellre sover i bilen än hemma och Bibban har blivit slagen (misshandlad skulle vi nog kalla det för idag) av sina föräldrar och gör vad hon kan för att bryta med dem.

Hantverket är i sina stunder mycket bra och i del scener är riktigt snygga och skådisarna övertygar som ungdomar om de överåriga. Möjligen kan Stockholmsslangen kännas lite löjlig om den är autentisk eller inte har jag inte en susning om. En rolig bonus är att det är en himla massa kända namn i filmen, Bibban spelas av Christina Scholin och Lasse av hennes blivande man Hans Wahlgren, Tommy Johnson och Håkan Serner dyker upp i mindre roller och Annemarie spelas av Anita Wall även Alan Edwall är med på ett hörn som filmens berättarröst. Jag vet inte om denna rulle är eller har fått kalkonstämpel men jag kan iaf konstatera är dålig är den i vart fall inte. Det bör dock påpekas att det inte är någon ”Sista natten med gänget” som det påstås på planschen. Det ska nog ses som ett desperat försök att sälja in filmen några decennier senare.

Regi: Olle Hellbom

Betyg: 6/10

Tårtgeneralen (2018 Sverige)

När Köping av Jan Guillou utses till Sveriges tråkigaste stad bestämmer sig alkisen Hasse P för att sätta staden på kartan och detta genom att baka världens längsta smörgåstårta för att komma in i Guinness rekordbok. Det är svårt att väcka entusiasm för projektet bland stadens desillusionerade invånare. En anledning kan vara att Hasse P är känd för en radda misslyckade projekt men stadens konditor Åsa tror på honom av någon outgrundlig anledning och tårtan börjar bakas.

Det finns ett engelskt uttryck ”every dog has his day” som i en tolkning betyder att alla lyckas åtminstone en gång här i livet och det är det som är essensen i Filip Hammars berättelse. Man ska aldrig räkna ut någon.  Även om både Filip Hammar och Fredrik Wilkingsson står som författare och regissörer är det nog som så att detta är Filips projekt kanske framför allt beroende på att han kommer från Köping och berättelsen om Tårtgeneralen har präglat hans uppväxt.

Det går långt mellan tittarna av svensk film, varför vet jag inte, kanske beroende på att de många gånger känns lite amatörmässiga och man ofta har svårt att sätta dialogen som känns teatral. Tårtgeneralen har tacksamt nog inga av dessa drag utan är en film som faktiskt gick rätt in i hjärtat. Det är en rolig film med en hel del svärta som visar en tro på den lilla människan och jag upplever den som äkta och inte kletigt påklistrat sentimental. De självlärda regissörerna och manusförfattarna Filip&Fredrik lyckas avsevärt bättre med sin film än andra etablerade regissörer och det blev t.om lite dammigt i rummet filmens sista minuter.

Skådisarna är top notch och jag är glad att Robert Gustavsson hoppade av projektet så att Mikael Persbrandt kunde axla rollen som Hasse P då han gör ett suveränt arbete. Musiken med Take on me som ledmotiv är mycket bra och ja, jag har nog ingenting att klaga på när det rör Tårtgeneralen. Att det inte blir toppbetyg beror nog på saknaden av den där odefinierbara känslan jag får när jag ser en fullpoängare, men en förbaskat bra film är det hur som helst.

Regi:Filip Hammar & Fredrik Wikingsson

Betyg: 8/10

Alena (2015 Sverige)

Alena är en serieroman som blev en lång kortfilm som i sin tur blev en kort långfilm. Det är också något så ovanligt som en svensk skräckfilm. Alena byter från en kommunalskola till en finare privat flickskola där alla går klädda i röda uniformer och sporten lacrosse är skolans paradgren. Alena försöker passa in men blir direkt måltavla för skolan mobbare Filippa. Trakasserierna ökar men Alena har en bästis, Josefin, som hjälper henne mot antagonisterna. När Alena får en ny kompis Fabienne blir Josefin avundsjuk och på köpet allt våldsammare.

Storyn har man sett tidigare och berättelsens tvist kan man räkna ut i stora drag redan en kvart in i filmen, det är bara detaljerna som behöver fyllas ut. Alenas styrka ligger i stället i trion  Amalia Holm (Alena), Molly Nutley (Filippa) och Felice Jankell (Fabienne) som är oväntat bra. Filmens stämning och miljöer är också ett plus. Regissören Daniel di Grado ger åtminstone mig en känsla av att Alena är mer att likna vid en mörk saga. De vuxna lyser i stort sett med sin frånvaro, skoluniformerna känns malplacerade (även om om något liknande säkerligen finns på någon moderatskola i landet) och trion Holm, Nutley, och Jankells rollfigurer än nästan att likna vid karikatyrer men på ett vis som inte alls känns apart. Tvärtemot de flesta dramatenskådisar  känns tjejerna helt naturliga i både dialog och agerande trots, eller kanske tack vare, att de i agerar i en något vriden verklighet.

Det som är synd är att storyn kunnat vara lite mer spännande men tack vare bra skådisar och en stämmning som jag gillade är detta en klart godkänd svensk skräckis och det är inte fy skam då de inte växer på träd.

Regi: Daniel di Grado

Betyg: 6/10

Fiffis filmtips

Sofias filmtips

Rymdinvasion i Lappland (1959 Sverige/USA )

Ett meteor (stavas metor i ett telegram) störtar i Norrland. Rapporter tyder dock på att meteoren landande mer än störtade och man skickar ett antal vetenskapsmän från Stockholm assisterade av några amerikaner till byn Riksjärvi i Lappland för att undersöka saken närmare. Väl på plats börjar den unge och Ken-snygge geologen Erik flörta med en skridskoåkerska, Diane som är i Riksjärvi och tränar vintersport samt visar lite rumpa och bröst. Hon förförs inte så lätt av den unge geologen då han ”krossat hjärtan över hela Europa” men Erik får visa sitt hjältemod när ett hårigt monster dyker upp och sprider kaos och förskräckelse i fjällvärlden. Har det ett samband med den störtade meteoren månne?

Min vän Stefan är från Kiruna och han berättade att i hans ungdom hade de (har?) en filmfestival där Rymdinvasion i Lappland eller Invasion of the Animal People som den heter på engelska (fast den amerikanska versionen skiljer sig tydligen en hel del från den svenska) alltid inledde/inleder festivalen. Stefan såg dock aldrig rullen vilket är lite synd för trots att man har svårt för att bestämma sig om man ska tala svenska eller engelska, bjuder på alldeles för mycket skidåkningsscener, har ett monster som helt verkar sakna agenda samt även är alldeles för stort för farkosten den kom i, samer kallas för lappar och springer runt i folkdräkt (som Jokkmokks Jokke bar i tid och otid) och dras med skådisar som är si så där är faktiskt Rymdinvasion i Lappland inte så pjåkig.

Filmen är inte mycket sämre än andra lättsamma skräckisar som gjordes från denna tid. Det är lite småmysiga miljöer (speciellt hotellet i Riksjärvi), fina naturbilder och en del dråpliga situationer som i sammanhanget duger. Om nu inte detta skulle räcka bjuds vi på en ung Gösta Prüzelius, skönsång av Brita Borg samt Ack Värmeland du sköna med ny text under namnet Midnight Sun Lament. Frågar man mig (vem som nu skulle göra det?) tycker jag nog att dagens rulle lite oförtjänt fått en kalkonstämpel.

Regi: Virgil W. Vogel

Betyg: 4/10

Under ditt parasoll (1968 Sverige)

Filmen utspelar sig krig sekelskiftet där en promenadorkester får noter och en elgitarr som tack för att de räddat en man undan en ilsken hund. Ett par skurkar, Hårding och Speting, vill komma över  noterna och kidnappar därför den unga stiftsjungfrun Louise Äppelpaj. Då en spirande romans mellan Louise och orkesterledaren Sven-Ingvar börjat skönjas ser denne sig tvingad att gå med på kidnapparnas krav, nämligen att resa till USA och staden Desperado city där flickan ska bytas mot noterna.

Av skäl förlorade i historiens dimmor beslutade dansbandet Sven-Ingvars sig för att göra en långfilm. Med mycket pengar och lite kompetens lyckades man med att driva sig själva till ruinens brant. Budgeten spräcktes och publiken svek, det sistnämnda är förståeligt då detta är en film som även om den har en hel del förtjänster är ganska så tråkig. Möjligen var det största misstaget var att anlita den svenske demonregissören Ragnar Frisk men å andra sida var han kanske den ende som ville ta i manuset med tång.

Det finns en del filmer som sakta men säkert är migränframkallande under titten. Under ditt parasoll hamnar nästan i den fållan. Sven Ingvars hade många förtjänster men skådespeleri var inte en av bandets starkare grenar. De ger ett yrvaket intryck och känslan av att bandet inte alls är med i matchen är högst närvarande. Filmen är fullproppad med skämt som får mig att stöna högt t.ex ”Titta det är en fluga i taket! Jaså jag trodde det var en slips.” Dessa scener varvas med obegripliga och surrealistiska sekvenser och alla inblandade gör sitt bästa för att göra sitt sämsta. Så helt katastrofal är inte filmen.

Samtidigt går det inte att sticka under stol med att kostymerna är utsökta, det är härliga färger och miljöer (undantag för den västernstad som byggdes upp i Jugoslavien) samt att även om jag inte är något större fan av dansbandsmusik måste man ändå ge genren ett erkännande att den i brist på annat är oförarglig, smått trevlig och i sina stunder något roande.

Det som slår mig efter titten är att Ragnar Frisk i mångt och mycket påminner om David Lynch. Nu saknar iofs Frisk Lynchs känsla för estetik men de båda regissörerna verkar vara ohälsosamt förtjusta i halvdana skådisar, märkliga repliker, surrealistiska situationer och migränframkallande scener. Kanske Lynch har en samling Friskrullar i hemmet?

Regi: Ragnar Frisk

Betyg: 4/10

Pang i bygget (1965 Sverige)

pang_i_bygget_65Pang i bygget var det tredje och sista försöket att lansera en filmserie med Thore Skogman i huvudrollen. Tydligen hade man förhoppningar att Thore skulle bli en ny Åsa Nisse men trots att (eller kanske tack vare) regissörslegendaren Ragnar Frisk stod bakom kameran så blev det inte mer än en trio filmer.

Handelsmannen Skog har det bekymmersamt då de tre bröderna Grym gör allt för att konkurrera ut honom och därmed få monopol på stadens handel. Skogs räddning kommer i form av den unga tjejen Dockan (Lill Babs i mycket märklig peruk (?) ) som med sin outtröttliga energi lyckas få handlare Skog på fötter igen. Bröderna Grym byter nu måltavla och försöker ta över stadens folkpark som är Skogs ögonsten.

På DVD omslaget kan man läsa att detta var en publiksuccé och en av 60-talets största skrattfester som b.la möttes av applåder i Jönköping. Av dessa tre tre påståenden kan jag dra lika många slutsatser: Filmutbudet måste ha varit extremt magert 1965. 60-talet måste ha varit ett ovanligt tråkigt årtionde och slutligen måste livet i Jönköping på den här tiden ha varit oerhört torftigt. Inga större fel på filmen men speciellt rolig var den inte mest bara lite märklig och taffligt gjord. Då det är Frisk bakom kameran kommer den där känslan av att man filmar så länge pengarna räcker för att sedan se vad resultatet blir smygande. Desto roligare är filmens digra rollista: Thore Skogman, Lill-Babs, Åke Fridell, Gösta Krantz och Julia Cæsar för att nämna några.

Det blir aldrig tråkigt och filmen puttrar på maklig takt med en del käcka sångnummer som kastas in här och där. Den sångerna Jag längtar tillbaka till fornstora da’r  (Skog sjunger om att han längtar tillbaka till den tid då kvinnan stod i köket) samt klassikern Pop opp i topp sticker ut lite extra. Den sistnämnda låten präglas roande nog av en hellre än bra koreografi. Slutligen berikas vi med med popbandet The Strolling stones och ett mindre tumult på dansbanan, så mycket mer har inte ”en av 60-talets största skrattfester” att erbjuda. Gåtan över Lill-babs rollfigurs namn kvarstår dock länge efter att musiken tystnat. Vem i hela fridens namn vill lystra till smeknamnet Dockan? Jag testade på min fru men det föll inte i god jord.

Avslutningsvis bör jag erkänna att jag trots allt blev lite sugen på att se de övriga två filmerna i Frisks Skomantrilogi.

Regi: Ragnar Frisk

Betyg: 5/10

Sofias val för dagen? Varsågoda.

 

Så som i himmelen (2004 Sverige)

originalKay Pollak är en man som gör mig obehaglig till sinnes. Ända sedan jag som tonåring såg Barnens ö och hörde hans snack om filmen Älska mig har det varit något med den mannen som känts fel. Det kändes ganska naturligt att skippa hans film Så som i himlen trots segertåget på de svenska biograferna men när filmen dök upp på C-moore och ett antal filmspanare skrivit om filmen tog jag tjuren vid hornen. Storyn har gjorts många gånger förut: Döda poeters sällskap, Farliga sinnen etc. En utböling kommer till ett ställe och förlöser människor som fastnat i sina roller. I döda poeters sällskap var det genom poesi i Farliga sinnen är det med hjälp av kunskap i Pollaks film är det genom sång och den vidriga kollektivövningen ”trädets rötter”. En rest från 70-talet som användes så sent som på 80/90-talet tillsammans med övningen ”ta på varandra i ett mörkt rum” i pedagogutbildningar.

Det tog inte lång tid innan det började krypa i kroppen och det berodde inte på den taffliga regin, det skrattretande dåliga manuset eller Frida Hallgrens asjobbiga rollfigur (jag hade iofs låga förväntningar på filmen men att den var så makalöst usel var faktiskt lite förvånande) utan på Pollaks något märkliga syn på människor. När eftertexterna rullade insåg jag att jag via skattsedeln finansierat en sektledares mumbo jumbo teorier.

Vi tar det i tur och ordning: Vad jag förstått har Pollak ingen som helst formell utbildning i psykologi eller liknande vilket gör att hans teorier är att likna vid en kvacksalvares och hamnar därmed i samma fack som astrologi och rosenterapi. Däremot är han troligen en god talare som kan engagera folk vilket säkerligen kan vara en förklaring till hans framgång. Hans budskap är som vanligt när det rör dessa självutnämnda självhjälps charlataner (och de är många i detta land) tämligen innehållslöst och självklart. Läs nedanstående citat och tänk efter är det egentligen något nytt karln kommer med?

”Tänk om det är sant att de bilder jag har av mig själv ser jag till bli sanna.”
”I varje möte med andra människor finns det en möjlighet att lära mig något om mig själv.”
”Just i den här stunden skapar du din egen värld.”

Då var det detta med människosynen. Om jag nu tolkar filmen rätt är det som så att folket i den lilla norrländska byn inte mår bra då de inte blivit förlösta och funnit glädjen. Glädje finner man tillsammans med andra människor och då helst genom sång och att öppna sitt hjärta och vilja förändras. Om man inte vill förändras är man korkad eller t.o.m ond.
Personligen avskyr jag när de där förbannade sånghäftena dyker upp som gubben i lådan på fester som då går från en trevlig sammankomst till en ylande Golgatavandring. Vidare anser jag att förändring är ok men inte nödvändig man kan faktiskt vara nöjd med rådande situation. När kören i filmen genomför psykodravelövningar som ”trädets rötter” känner jag sura uppstötningar och inser att Pollak lever kvar i sjuttiotalet och verkar ha omfamnat allt vansinne som grasserade under detta decennium.

Då jag inte ställer upp på Pollaks tankar och teorier som visualiseras i filmen hamnar jag tydligen i samma fack som filmens hustrumisshandlare och maniska präst. Pollak har själv sagt att de som inte finner glädje i hans film och teorier är s.k energitjuvar m.ao dåliga människor. Tack för den Kay.

Att sedan filmen nått stora framgångar och folk har ”Tagit den till sina hjärtan” kan jag trots mina invändningar begripa för vi vill alla ha enkla lösningar och det är lättare att sälja in en floskel eller två till folk än att kräva att de ska tänka själva.

Men det kan faktiskt vara som så att det är jag som är en småaktig människa då jag inte finner det vara fullt normalt att man i det närmaste blir katatonisk när en kantor får sparken eller att det är helt ok att i tid och otid vråla ut den ångest vi tydligen bär på . Om så är fallet väljer jag alla dagar i veckan att vara en s.k energitjuv för då slipper jag åtminstone att göra övningen trädets rötter.

Regi: Kay Pollak
Betyg: 1/10

Karaokekungen (2009 Sverige)

01Pirko är en snäll men ganska så misslyckad typ. Han når sitt lågvattenmärke när han dumpas av sin flickvän och hans kompisar fryser ut honom. Ställd på bar backe bestämmer han sig för att hälsa på sin mormor. Tråkigt nog dör mormodern redan efter första kvällen. Pirko är nu helt ensam i världen och efter begravningen hamnar han på en bar där han dricker sig full. I fyllan börjar han sjunga och visar sig ha en riktigt bra sångröst. Påhejad av barägaren börjar nu Pirko att tävla i karaoke.

Det här var en mycket märklig film. Handlingen är inte speciellt komplicerad men filmens utförande är minst sagt originellt. Filmen känns som något som Roy Andersson skulle kunna totat ihop kryddat med en gnutta David Lynch. Karaokekungen har det där folkhemsgråa som Andersson har i sina filmer och miljöerna känns kala och kalla. Filmen innehåller även en hel del absurditeter, folk beter sig märkligt och de flesta är lite maniska i sina rolltolkningar. Alla verkar vara spända och verkar kunna explodera i ett vredesutbrott när som helst,

Karaokekungen är inte speciellt upplyftande men av och till blir den lite rolig främst då beroende av de märkliga rollfigurer som befolkar filmen och de absurda situationerna. Jag har svårt att bestämma mig för om det är en bra film eller en halvdan film som vinner på att den är annorlunda. Ibland känns det lite amatörmässigt men filmen är ändock så pass egensinnig att jag uppskattade titten men jag ska erkänna att jag till en början satt och undrade vad det var för filmval jag hade gjort .

Regi: Petra Revenue

Betyg: 5/10

Jag är nyfiken gul (1967 Sverige)

jag_ar_nyfiken_gul_70Varning för spoiler om man nu kan spoila en film av detta slag.

Lena Nyman spelar teaterstudenten Lena. Hon är ihop med den 20 år äldre Vilgot som också är filmens regissör. Lena är nyfiken på livet och går runt på stan och ställer frågor om samhället till människor. Allt från vad charterresenärer tycker om Francos regim i Spanien till Palmes åsikter om rättvisa.

Lena träffar Börje som röstar på högern (den här filmen är så gammal att med högern menas det som i dag kallas Nya Moderaterna). Trots detta fattar Lena tycke för Börje och de springer runt nakna och sätter på varandra (och där kom förklaringen till att filmen gick så bra i USA). När Börje berättar att han har fru och barn spricker kärlekshistorien men Lena har givit Börje skabb sedan tar filmen slut.

Herre min söte Gud vilken total vänsterdynga. Jag erkänner villigt att jag politiskt står mycket långt till vänster i en hel del frågor men verkligen inte när det rör de kulturella yttringarna under 60 och 70 talet, då kryper det i hela kroppen på mig (Staffan Westerberg undantagen då han är ett tvättäkta folkhemsgeni). Under dessa decennier grasserade ett kollektivt vansinne och ibland undrar jag hur det svenska samhället överhuvudtaget klarade sig någotsånär helskinnat från alla galenskaper. Filmer från den här tiden är iofs intressanta i ett historiskt perspektiv men bra är de sällan.

Jag är nyfiken Gul är en film som trots allt har en del poänger när Lena ställer naiva frågor till folk. Då frågorna ofta är enkla och raka tvingas intervjuoffren ge svar och när de försöker glida utan ber Lena att den tilltalade ska förklara sig.  Det blir ganska underhållande när glada och oförberedda resenärer från det fascistiska Spanien blir störda när de plötsligt måste ta ställning till om de stöder Franco. Vidare har vi gubbarna i LO borgen som vrider sig likt maskar när de får frågor om jämställdhet. Det är under dessa sekvenser som Jag är nyfiken Gul funkar bra resten av filmen (ca 2/3)  är en förvirrad regissörs vision av någonting oklart. Vilgot Sjöman har även regisserat filmen Tabu som fram tills nu varit svår att få tag på. DEN filmen vill jag verkligen se då Jag är nyfiken Gul verkar vara en mild sommarbris vid en jämförelse.

Regi: Vilgot Sjöman

Betyg: 2/10