Efter att Denise pappa försvann för några år sedan när han jagade efter UFO:s har hon hamnat på drift i tillvaron. Hon ligger pyrt till i sitt fosterhemm och pysslar med dåligheter på fritiden som tex inbrott. När Denise kommer i kontakt med den lokala UFO-föreningen i Norrköping börjar de nysta i mysteriet med pappan och spåren leder mot, håll i hatten, SMHI!
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka? Det finns en hel del att anmärka på när det rör UFO Sweden men samtidigt kan jag tycka att det är både roligt och lite modigt att göra en svensk film som inte är en TV4 äckelmys komedi, kriminalfilm eller ångestdrama. Det ska premieras och jag hoppas att producenterna Crazy Pictures lär sig av misstagen för de är något på spåren. Jag tror det behövs fler filmer av detta slag om inte svensk film ska självdö.
Musik, miljöer, effekter och scenografi funkar mycket bra. Skådisarna landar i varierande grad i ”hellre än bra facket” om det beror på bristande talang eller regi låter jag vara osagt. Själva storyn har jag inga större problem med men den fallerar på en hel del konstigheter i manus, speciellt när det rör rollfiguren Tomi som är polis. Bla är hon besatt av att sätta dit UFO-föreningen av någon outgrundlig anledning och hennes polisarbete lämnar en hel del att önska.
Hade man stramat upp manus och sett över skådespelarinsatserna hade detta kunnat bli en riktigt bra svensk film nu är så inte fallet men jag håller tummarna inför kommande projekt.
Regi: Victor Danell
Betyg: 3/10
Regissören Ninja Thyberg har efter vad jag förstått studerat den amerikanska porrbranschen under lång tid och har nu gjort en film om denna. Berättelsen startar med att den svenska tjejen Linnea anländer till L.A och gör en målmedveten satsning på att slå igenom i porrbranschen under namnet Bella Cherry. Hennes mål är att bli signad av produktionsbolaget Spiegler och därmed bli en s.k ”Spieglergirl”. Bella kämpar på mot sitt mål och i slutändan måste hon offra något för att lyckas.
I en vad jag antar nära framtid befinner sig Sverige? Norden ? i krig. Läget är desperat men man satsar allt på ett sista kort. En grupp soldater ska leverera ett vapen till en forskningsanläggning ute i skärgården. Det påstås att vapnet har potential att vända kriget bara det kommer fram till anläggningen. Kruxet är att isen lagt sig och den är för tunn för bilar men för tjock för båtar (i mina öron låter detta märkligt men man kanske bara har roddbåtar kvar i flottan men å andra sidan är jag ingen expert på is) så sex soldater får vackert åka skridskor till basen. Isen är tunn (hur ar det nu med båtarna?) och man måste hela tiden vara på sin vakt mot både förrädare och fiendens styrkor.
Bakom manuset till dagens rulle står självaste akademiledamoten Lars Forssell men filmen blir inte bättre för det. Inte heller hjälper det att var och varannan roll består av gräddan av dåtidens skådiselit. Jarl Kulle, Meg Westergren och Per Oscarsson står chanslösa mot denna futuristiska soppa.
Fjortonåriga Margareta (Mackan) lever ett kringflackande liv då hennes pappa jobbar vid järnvägen och familjen flyttar runt. Filmen börjar med att Mackan än en gång börjar i en ny skola i en ny stad. Hon får snabbt kompisar och börjar hänga på stan där hon träffar stadens coolaste (enligt tjejerna) kille Kenneth och de två blir ett par. Tonårsförälskelsen leder till konflikter i föräldrahemmet där mamman blir smått hysteriskt över att Mackan ränner runt på nätterna och förhållandet med den fyra år äldre Kenneth är inte heller det bästa.
Författaren och advokaten Jens Lapidus slog igenom med kriminaltrilogin Snabba cash som började publiceras 2006. Ganska snabbt kom det lika många filmer baserade på böckerna. Första filmen följer boken relativt väl men sedan tar manuset sig allt större friheter, Då filmerna egentligen är en sammanhängande berättelse tar jag rubbet i en och samma inlägg.
Jag har sett filmerna med ett halvt öga tidigare men klämde nu trilogin under två dagar och filmerna varierar i kvalitet. Vet inte på om det beror på olika regissörer eller manusförfattare. Första filmen är en bra kriminalare. Joel Kinnaman som spelar J.W är riktigt bra så även Dejan Cukic (Radovan) samt Matias Varela (Jorge). Dragomir Mrsic (Mrado) är däremot lite stel och känns ovan framför kameran. Filmen är lite rörig, man hoppar mellan personer och platser så det tar ett tag innan storyn sätter sig.
Sista filmen, Snabba cash: Livet Deluxe, är den svagaste av de tre. Det verkar som man haft problem med manus och man får trixa en hel del för att få alla trådar att gå ihop. Allt för många gånger använder man sig av tricket att backtracka historien för att kunna berätta ett händelseförlopp lite snabbare. Vidare sker en del saker bara utan någon bakgrundshistoria utan det verkar mest bara vara en väg man använder sig för att berättelsen ska röra sig framåt. Kinnaman är inte med speciellt mycket i filmen och jag anar att han var schysst och ställde upp när han kunde då hans Hollywoodkarriär började ta fart vid den här tiden. Det är också något som märks i filmen då hans story-ark är slarvigt skrivet.
Tv-serien Snabba cash som finns på Netflix är inte en fortsättning eller remake på Lapidus böcker. Likheten med böckerna är att det rör folk som suktar efter stålar och vill komma uppåt på samhällsstegen. Egentligen skulle nog serien kunnat heta vad som helst men man har väl köpt namnet av Lapidus för att kunna sälja in serien hos tittarna.
Ännu en lite knepig film av den sällan bra men alltid intressante regissören Jan Halldoff. Livet är stenkul är hans andra film och den har en vag handling och som brukligt en massa rollfigurer som beter sig aningens märkligt. Filmen utspelar sig tre dagar i maj 1966 där den unga och frånskilda växeltelefonisten Britt finner livet vara ganska så trist. Hon sitter fast i Stockholms innerstad med en unge samt en exman som verkar vara lite väl gammal för henne, fast kanske blev man gubbe tidigare på 60-talet? Exmannen klagar ständigt på Britt som vill göra något annat med sitt liv. När hennes barnflicka ”Klyftan” bjuder hem tre stycken slashasar hänger Britt på. Hon lämnar ungen hos farmor och hittar på en massa bus till exmakens förfäran och naturligtvis tar det hela en ände med förskräckelse.
Sara har åkt till Mauritius för en väninnas bröllop. Kvällen innan vigseln hamnar hon i säng med ett gammalt ligg, försover sig och missar färjan till bröllopet. Motvilligt slår hon sig samman med ligget och hoppar på ett litet plan som ska till festen. Det vill sig inte bättre än att piloten dör bakom spakarna. Ingen av de två passagerarna kan flyga och de har inte heller någon aning om vart de är då allt de kan se är öppet vatten.
Halvsystrarna Ida och Tuva anser tydligen att det är trevligt och roligt att dyka. Den ena av systrarna har äktenskapsproblem den andre ska åka till Filippinerna så de beslutar sig för att träffas och ta ett sista dyk som naturligtvis ligger långt från civilisationen och andra faciliteter. Givetvis är olyckan framme och Tuva blir fast under ytan. Det är upp till Ida att försöka rädda sin syster innan syret tar slut.
Karsten har det inte lätt. Filmen han jobbat på i ett decennium floppar, frun som stått tillbaka när Karsten jobbat med sin film vill nu starta eget och han är nu tvungen att ta ett ”riktigt” jobb. Då marknaden för misslyckade regissörer inte är stor blir det till att jobba på sin svärfar Åkes slakteri. Att han och svärfadern inte tål varandra gör inte saken bättre. När så barndomskompisen Vincent som kommit tillbaka från USA erbjuder Karsten jobb som regissör är valet inte svårt. Det är nu Karstens verkliga problem börjar. Filmerna är Vincent producerar är porrfilmer och han sysslar med skumma affärer vid sidan om och en rejäl cirkus med Karsten i centrum sätter igång.
Don Juan är den sista filmen jag ser i den polskfödde regissören Jerzy Sladkowski trilogi om människoöden Ryssland. Jag har mött sorgsna båtresenärer i något som påstås vara en nöjeskryssning, en ensamstående mamma som drömmer om att bli modell i Moskva och nu som final den autistiske Oleg som löper gatlopp bland terapeuter i staden Nizjnij Novgorod.
Har man gjort två musikaler på Abbas låtar och en på Håkan Hellströms varför inte Tomas Ledin? Personligen har jag lite halvsvårt när man gör musikaler som bygger på en artists produktion. Det är lätt hänt att man bygger hela storyn kring låtarna och handlingen blir en ursäkt att för att presentera sångerna och slutresultatet blir alltför konstlat för min smak. En del av mitt hjärta faller rejält den i fällan och det blir inte bättre av att TV4 står som medproducent då vi alla vet vad vad det innebär.
Svensk skräckfilm är något man inte är bortskämd med och de få exempel man kan hitta hamnar ofta inom två kategorier: Gjord av glada amatörer efter devisen ”hellre än bra” eller så ursäktar man sig med att man gjort en skräckis genom att antingen larva till det eller berätta att det egentligen inte är en skräckfilm men man valt att ”berätta sin viktiga historia i denna undermåliga genre”. Därför känns det så förbannat skönt att efter sju sorger och åtta bedrövelser äntligen få se en svensk skräckfilm som vågar stå för vad den är nämligen en skräckfilm och inget annat.
FILMITCH 