Peninsula (2020 Sydkorea)

Så blev det äntligen dags att gå på bio igen för första gången sedan mars! Valet föll på Peninsula uppföljaren till Train to Busan. Handlingen tar vid fyra år efter händelserna i förra filmen. Koreanska halvön är övergiven då befolkningen flytt landet av förklarliga skäl och lever som flyktingar världen runt. En lokal gangster i Hongkong hyr fyra flyktingar som ska ta sig in i Korea och där plocka upp en lastbil som innehåller 20 miljoner dollar. Då de är smått desperata tar de sig an uppdraget som enligt deras uppdragsgivare ska vara en enkel sak. Till en början går det bra men de är inte ensamma då de kryllar av zombies samt några andra filurer som sätter käppar i hjulet.

Kanske var jag ovan att se film på bio efter det långa uppehållet men jag fann mig sitta och nicka till under delar av filmen. Jag låter det vara osagt om det berodde på mig eller filmen men mittenpartiet vart allt lite småsegt. Filmen rivstartar och håller uppe tempot första trekvarten för att sedan tappa fart eller närmare bestämt jag hade inget större intresse för de personer som dök upp i handlingen. Turligt nog ökar tempot i finalen som bäst kan liknas vid en biljakt a la Mad Max.

Trist nog fanns det två plumpar till i protokollet. Dels det östasiatiska (Kina, Japan, Korea) oskicket att tro att melodramatik deluxe ska väcka sympati. Jävlar var det gråts och ylas ackompanjerat till John Williams liknade orkestermusik filmens sista tio minuter. Ett kort ögonblick hejar jag på zombierna så att bölandet ska sluta. Effekterna är inte heller de bästa. Stora delar av filmen ger känslan av att ha spelas in i studio med tillhörande CGI-landskap. Om så är fallet vet jag inte men jag kan aldrig helt leva mig in i filmen tack vare detta. Den känns i sina stunder väldigt artificiell.

Trots mina invändningar är filmen helt ok. Zombierna är bra (ruggigt snabba), huvudpersonen som spelas av Dong-Won Gang gillar jag, skurkarna är alldeles lagom slemma och som sagt en bra biljakt tackar jag aldrig nej till. Men jag ser hellre om Train to Busan för tredje (fjärde?) gången än kollar in denna rullen en gång till

Regi: Sang-ho Yeon

Betyg: 5/10

The Gangster, the Cop, the Devil (Akinjeon) (2019 Sydkorea)

När det vankas Sydkoreanska kriminalare har jag vissa förväntningar då de ofta håller en hög lägstanivå. The Gangster, the Cop, the Devil  (Akinjeon) handlar precis om vad titeln lovar nämligen en gangsterboss, en hetsig polis och en seriemördare vars vägar korsas. Vem av de tre som är the Devil skulle möjligtvis kunna diskuteras.

Polisen Jung Tae-seok  har siktet inställt på gangsterbossen Jang Dong-soo men jobbar i motvind då  Jang skyddas av Jungs korrumperade befäl. Samtidigt skakas staden av en rad mord och Jung anar att en seriemördare är i farten något hans befäl avfärdar. När Jang attackeras av mördaren men klarar sig bildar gangsterbossen och polisen en ohelig allians för att hitta mördaren.

Detta var en rapp film där man snabbt kommer in i handlingen. Det blir kanske aldrig riktigt spännande men då speciellt Jang är en intressant rollfigur blir filmen såpass intressant att man fastnar. Jang som spelas suveränt av Dong-seok Ma har en viss charm men är samtidigt ett brutalt råskinn och är en sådan där typ som jag hat/älskar För mig blir han filmens stora behållning.

Filmen rullar som sagt på trist nog är upplösningen svag och filmen tappar en hel del på slutet men fram tills dess var den klart godkänd.

Regi:Won-Tae Lee

Betyg: 5/10

Parasite (2019 Sydkorea)

Familjen Kim bor i en källare och är ena riktiga lurifaxar. De tar varje chans de får för att snylta på andra och roffar åt sig vad de kan i vardagen. När sonen Ki-woo av en slump får jobb som privatlärare åt dottern i den rika familjen Park ser Kims sin chans att sko sig extra på den situation som uppstått. Ki-woo lyckas få de övriga familjemedlemmarna anställda hos Park och snart så har de mer eller mindre flyttat in i lyxvillan men säg det lugn och den lycka som varar.

Parasite torde vara en av förra årets mest omtalade filmer och den har även vunnit en hel del priser. Risken blir då att förväntningarna slår i taket när man väl kollar in filmen lite senare. Filmupplevelsen blev vare sig bu eller bä för mig. Det är en bra film vare sig mer eller mindre. Jag blev inte besviken men å andra sidan gick jag inte heller upp i brygga över hur bra filmen var. Det skulle vara intressant att se om jag tyckt annorlunda om jag sett filmen utan att ha hört talas om den.

Det är en intressant historia där handlingen och budskapet säkerligen kan både analyseras och debatteras i det oändliga men för ögonblicket vare sig när jag såg filmen eller efteråt har jag känt mig speciellt sugen på att analysera berättelsen djupare. Jag väljer helt enkelt att se filmen som ett aningens skruvat drama med komiska inslag och som sådan är den definitivt sevärd. Parasite håller mitt intresse uppe under hela titten kanske främst därför att jag har inte en susning om hur historien kommer att utveckla sig. Klart sevärd vare sig mer eller mindre.

Regi: Bong Joon Ho

betyg: 7/10

 

Rampant vs. Kingdom (2018, 2019 Sydkorea)

 

 

 

 

 

 

 

Fråga mig inte hur eller varför men ibland får filmbolag för sig att göra ungefär samma film samtidigt, Armageddon/Deep Impact, Robin Hood/Robin Hood:Prince of thieves eller Mission to Mars/Red planet. Rampant och Kingdom är så lika i handling att jag för en kort stund trodde att tv-serien Kingdom var en vidareutveckling av filmen Rampant En sökning på Google visade dock att de är två är helt enskilda produktioner.

Tv-serien/filmen utspelar sig i Korea under Joseon dynastin (vilket inte säger så mycket då den sträckte sig från 1392 – 1897 men teknik och vapen gör att vi troligen snackar sent 1500 tal….kanske). Det kungliga palatset kokar av intriger och skurkaktiga rådgivare gör sitt bästa för att röja bort den rättmätiga tronarvingen för att få sätta sina sympatisörer på tronen. I sin iver att nå sina mål (i Rampant avsiktligt, i Kingdom oavsiktligt) ser de till att sprida en smitta som förvandlar folk till zombies (snabba och riktigt räliga). Det är nu  upp till den rättmätige tronföljaren  och tillika prinsen  att stå upp för sitt folk och försvara dem mot den växande horden odöda samtidigt som han måste bekämpa landets inre fiender.

Ska man jämföra de två är Kingdom överlägsen Rampant på alla fronter men det beror nog främst på att Kingdom har mer stålar samt är en tv-serie som gör att man kan brodera ut handlingen mer (vill här påpeka att serien inte är klar utan sista avsnittet slutar i en rejäl cliffhanger). Kingdom känns också lite mer anpassad till västerländsk publik då man tonat ned den koreanska förkärleken till ”dratta på ändan humor”. De är båda sevärda men sex timmar Kingdom slank ned avsevärt lättare än två timmar Rampant. Den förstämda har mer flow i storyn, bättre skådisar och framför allt snyggare kläder för jädrans vilka kreationer hovet i Korea hade, för att inte snacka om hattarna folk har på huvudet de är helt makalösa.

Båda verken är spännande men Kingdom vinner även här då man s.a.s investerat mer i rollfigurerna, i Rampant introduceras folk till höger och vänster och av och till har jag lite svårt att veta vem som är vem då en hel del rollfigurer bara hoppar in i handlingen för att bli zombiemat fem minuter senare.

Mitt omdöme blir: Se båda men om man bara vill se en ta då Kingdom med brasklappen att man får vänta till 2020 för en fortsättning.

Regi:

Rampant: Sung-hoon Kim

Kingdom: Seong-hun Kim

Rampant: 5/10

Kingdom 8/10

Train to Busan (2016 Sydkorea)

train-to-busan_poster_goldposter_com_1-jpg0o_0l_800w_80qSkräckfilmsveckan startar med flaggan (nästan) i topp tack vare en mycket bra film från Sydkorea. Seok-woo har separerat och har delad vårdnad om sin dotter. Då hans arbete tar mycket tid i anspråk hinner han inte riktigt med att ge sitt barn den uppmärksamhet hon borde få. När dottern till sin födelsedag vill åka och hälsa på sin mamma i staden Busan känner pappan att han för en gångs skull banne mig ska ställa upp för sin dotter och bokar tågplatser åt sig själv och dottern. Det blir en besvärlig tågresa då en zombieepidemi samtidigt bryter ut och tåget är verkligen ingen fristad.

Här var det fart och fläkt varvat med en hel del nagelbitarscener. I stort sett hela filmen utspelar sig på tåget som ganska snabbt in i filmen hyser både vanliga och smittade resenärer där de förstnämnda är en stadigt krympande skara. Filmens zombies är av den snabba sorten och blir man biten sker förvandlingen snabbt. Regissören Sang-ho Yeon har skapat en hel del häftiga scener där b.la en blinkning till korridorfighten i Old boy finns med. Action varvas med spännande scener och Sang-ho Yeon nyttjar tågmiljön bra. Trots en speltid på nära två timmar har inte filmen några döda punkter och tacksamt nog slipper vi den sydkoreanska ovanan att smyga in ”dratta på ändan” scener i filmen. Min enda invändning är väl det något melodramatiska slutet men det är en petitess.

Vad Fiffi och Sofia skriver om kan ni läsa om här och här.

Regi: Sang-ho Yeon

Betyg: 8/10

The Red shoes (2005 Sydkorea)

2033bigdw3När Sun-jae finner sin man mitt i akten med en annan kvinna tar hon sin dotter och drar. De flyttar in i en sunkig lägenhet och gör sitt bästa för att klara av vardagen. Det går trots allt ganska bra fram tills den dag Sun-jae hittar ett par skor i tunnelbanan. Hon tar med sig skorna hem som visar sig ha har en förunderlig kraft. De lockar fram bärarens sämsta sidor och var och en som ser skorna får ett oemotståndligt begär till att äga dem.

Enligt mig skulle filmen heta The Pink shoes då skorna de facto är rosa men å andra sidan hävdar de flesta människor i min omgivning att jag är mer eller mindre färgblind men hur som helst, filmen handlar om ett par skor som bär på en förbannelse och är helt ok. För det första slipper man touchen av buskis som är allt för ofta förekommande i Sydkoreansk film och för det andra är skornas bakgrundsstory intressant. Nu är väl The Red shoes mer intressant än spännande. Det är lite blodigt och lite smårysligt ibland men jag är mer nyfiken på skornas ursprung än Sun-jaes välbefinnande. Vill man se en skräckfilm ska man nog välja något annat men om man är sugen på ett mysterium är The Red shoes ett relativt gott val.

Regi: Yong-gyun Kim

Betyg: 5/10