Lock up (1998 USA)

lock-up.26798I Lock up spelar Sly den schysste internen Frank Leone. Frank är naturligtvis inte någon förhärdad brottsling, han sitter inne för att han gjort sin medborgerliga plikt och beskyddat en vän mot maffian och därmed tagit lagen i egna händer. Trots detta tar Frank sitt straff med gott humör och är tjenis och bundis med alla på fängelset från vakter till interner, man munhuggs så där skojfriskt som bara män kan när de samlas i grupp. Men säg den lycka som varar. Den sadistiske och troligen galne fängelsedirektören Drumgoole (med ett sådant efternamn torde man bli galen) lyckas få Frank flyttad till sitt fängelse. Anledningen till detta är att Drumgoole har en oplockad går med Frank då denne tidigare rymt från hans fängelse (en försvarbar rymmning får vi snabbt reda på). Drumgooles plan är att hetsa Frank till att begå något brott så hans straff förlängs. Det är en svårt uppgift då Frank som sagt är en schysst kille och så trevlig att han snart är vän med alla på fängelset förutom de elaka vita vakterna (alla färgade vakter är hårda men rättvisa) och rastgårdens kung som vill se Frank död.

Det är en film som är nästan rörande i naivitet, Sly har i denna film en karisma som överträffar Jesus. Karaktärens snällhet och förmåga att strössla visdomsord omkring sig i en frekvens som tangerar Dalai lamas är imponerande och följaktligen älskas han av de flesta i fängelset.  Vidare vekar det inte finnas så mycket droger i omlopp och man verkar inte heller behöva vara rädda att tappa tvålen i duschen på de fängelser Frank vistas på.

Nu är Lock up en film som inte har några större ambitioner mer än att vara en fängelsefilm som är ganska snäll. Donald Sutherland tog rollen som Drumgoole för att ge lite extra reklam för sitt Sydafrikanska drama Ett torr vit årstid, Jag har sett den filmen men minns inte ett dyft. Lock out däremot satt som smäck redan efter första titten Visst den är i sina stunder både klyschig, pekoral och pinsam men samtidigt rejält underhållande,

Filmens final dyker det upp en intressant statist. Frank får en cigarr och droppar ett par one-liners. Statisten på Frank vänstra sida går all in för sin roll. Hans minspel är obetalbart då han med detta försöker vissa vilken fantastisk reko och rolig kille Frank är. Statisten tog nog här sin chans i hopp om att bli upptäckt. Något som inte verkade ha lyckats då åtmistone jag inte känner igen honom vare sig då eller nu.

Regi: John Flynn

Betyg: 6/10

First blood (1982 USA)

4266932-first-blood-1982-ted-kotcheffVietnamveteranen John Rambo vandrar runt på vägarna i USA. När han stannar till i en småstad för att äta en bit blir han avhyst av den lokala sheriffen Teasle som inte vill ha några ”luffare” i sin stad. Rambo står på sig och konflikten eskalerar snabbt. De båda tappar kontrollen över situationen som blir allt våldsammare.

First bood är till ytan en actionfilm som är otroligt välgjord. De flesta filmer har nästan alltid en stunds stiltje där jag som tittare tänker ”ja ja ja men gå vidare nu” så är icke fallet med First blood. Från första till sista filmrutan håller filmen ett jämt tempo och blir aldrig tråkig. Historien rör sig ständigt framåt och jag är imponerad över både regi och manus. Sylvester Stallone är som klippt och skuren i rollen som den tystlåtne John Rambo och Brian Dennehy är mycket bra (är han inte alltid det?) som Teasle. Om man av en händelse inte har sett denna film ska man ta sig en titt tycker jag.

Av de filmer jag sett som berör Vietnamkriget är detta en av de första som försöker göra upp med kriget utan att ursäkta sig. The Deer hunter (1978) är lite tvetydig i sitt budskap och Apocalypse now (1979) handlar mer om krigets mekanismer.

70-talet var ett ganska pissigt decennium ur ett amerikanskt perspektiv: Oljekris, skurkaktig president (Nixon) som följdes av två fjantar (Ford och Carter), en moral i fritt fall med bögerier, hippes, fri sex och diskotek och över hela decenniet låg den enda amerikanska militära förlusten i historien nämligen Vietnamkriget som en blöt filt. Likt nazityskland har även amerikanerna sin dolkstötslegend, nämligen att kriget i Vietnam hade vunnits bara politikerna hade gett militären fria händer. En villfarelse som lever kvar än i dag.Amerikanerna ville glömma bort denna skam och det hölls inga parader för de hemkommande soldaterna.

I First blood får Rambo motsvara just den utstötte soldaten medan Teasle får representera samhället som inte vill veta av honom. När konflikten eskalerar är den ende som egentligen kan rädda situationen Rambos gamla befäl Trautman. I vansinnet som brutit ut tack vare en förnekad möjlighet att få köpa sig en lunch på ett fik är det alltså den amerikanska militären som är de enda som kan reda upp situationen. Tyvärr har inte Trautman (militären) full befogenhet utan hindras av Teasle (politiker) och så går det som det går.

I och med  First blood togs det första steget mot att ändra den amerikanska mentaliteten till att se Vietnamkriget som en ärofylld förlust vilket gör filmen till lite av en milstolpe i filmhistorien. Att man sedan fick hjälp att moraliskt få Amerika på rätt köl av en president som ogillade bögar, stödde terrorister och dubiösa diktatorer, gav från de fattiga till de rika, satte landet i astronomisk skuld och gaggade om ”a new tomorrow” är än mer intressant  – men det hör till ett annat forum.

Regi: Ted Kotcheff

Regi: 8/10

På min 100 i topp lista ligger First blood på plats 92 och den håller ställningarna efter denna omtitt.

 

The Expendables 3 (2014 USA)

14063750861När jag först läste om The Expendables någon kring 2009/2010 var jag exalterad. Intrycket jag fick var att filmen skulle handla om avdankade legoknektar som satsade allt på ett sista uppdrag. Jag trodde det skulle bli en allvarsam film som skulle kännas i magtrakten och iden att bygga ensemblen på äldre actionhjältar verkade vara något av ett genidrag. Nu blev resultatet något helt annat,  jag och Sly tänkte nog inte riktigt i samma banor.

Den tredje filmen följer samma hjulspår som tidigare filmer. Denna gång ska Sly och hans gäng fånga in en f.d medlem i gänget som sadlat om till vapenhandlare. Det mesta är sig likt och det finns ett och annat som jag förundras över. Trots att The Expendables är vuxna män kan de inte föra en normal konversation. Istället för att be om att få låna en kniv hotar man med att skära upp magen på knivens ägare om han inte lånar ut den. Alla samtal måste avslutas med en high five eller någon form av knuff mot samtalspartnern och man måste på något vis kasta in en skojfrisk förolämpning med den man talar med. Tanken är nog att vi tittare ska tycka detta sällskap är jättetuffa men de ger istället sorgligt nog ett intryck av att vara mentalt handikappade.

Vidare så är namnet The Expendables ganska missvisande då ingen verkar kunna dö i denna filmserie. Det skjuts och exploderar, ok en i teamet blir skadad vilket sätter Sly i sådan chock att han upplöser sitt gamla team och sätter ihop ett nytt. Märk väl skadad inte död. Actionscenerna rullar på i en oändlighet och då man vet att The Expendables inte är ”expendable” går det alldeles utmärkt att gå och fylla på kaffekoppen utan att pausa filmen, inget av vikt har hänt när man återvänder till soffan.

Avslutningsvis innehåller filmen så många ologiska manuskrumbukter att tom jag som inte brukar bry mig om sådant reagerar. Å andra sidan vad hade jag egentligen väntat mig? Jag hade redan sett de två tidigare filmerna så jag satt med facit i hand. Slutsatsen blir nog att det är jag som är mest korkad i sammanhanget.

Regi: Patrick Hughes

Betyg: 2/10

Cop land (1997 USA)

20110201095618!Cop_Land_1997Jag har alltid hävdat att Sly är en bättre skådis än han får chansen att visa. Många gånger hamnar han i ganska usla filmer t.ex Cobra, Rhinestone eller varför inte pekoralen Over the top? Ibland så händer det att han prickar rätt t.ex First blood, Cliffhanger och dagens rulle Cop land. Jag antar att Stallone helt saknar det som ibland kallas fingertoppskänsla.

I Cop land handlar det om korrumperade snutar. Poliser i NYC har köpt upp fastigheter på andra sidan Hudsonfloden i delstaten New Jersey och har bildat ett samhälle där lag och ordning råder. Kruxet är att pengarna de köpte sina hus för kommer från maffian och poliserna ser allt som oftast mellan fingrarna vid en del brott bara summan är den rätta. Staden har en sheriff , Freddy (Sly), som gärna vill bli snut men kan inte då han är döv på ena örat. Freddy anar men väljer att blunda för oegentligheterna som pågår under hans näsa. När han en dag blir kontaktad av en utredare som undersöker poliskorruption tvingas Freddy så sakta att ta ställning.

Cop land är ingen actionfilm det är mer ett drama med vissa thrillerinslag. Filmens styrka är alla fina skådisar i både små och stora roller samt att man som tittare verkligen bryr sig om Freddy. Han är en snäll man som helt enkelt haft otur här i livet. Filmen bygger sakta men säkert upp mot en final som mynnar ut i en lite annorlunda shootout. Det är ganska slitna gubbar som ska skjuta vilt omkring sig så den som vill ha John Woo skutt i slowmotion får leta på annat håll. Nackdelen med filmen är att det är såpass intressanta karaktärer att jag vill veta mer om personerna. En långfilm kändes alldeles för kort. Om Cop land hade varit en miniserie på t.ex HBO där alla historier fått ta den tid de behövde hade det nog kunnat bli närapå ett mästerverk. Nu blir det en anings rumphugget.

Regi: James Mangold

Betyg: 7/10

Rhinestone (1984 USA)

hvUWHNMRWDSuK1lV5YbLTovq6L9Till att börja med vill jag informera om vad det här är för sorts film:

Den har 3.6 på IMBD.

Sly menar att om det är någon film han ångrar är det det just Rhinestone. Jag kan tänka att valet av film svider till lite extra då han i samma veva tackade nej till att göra både Snuten i Hollywood och Den vilda jakten på juvelen. Å andra sidan säger ryktet att han fick sätta på Dolly Parton men det är (åtminstone i mina ögon) mycket tveksamt om det är en arbetsförmån.

Filmen är listad som en av de 100 värsta filmerna som någonsin har gjorts.

Filmen var nominerad till nio stycken razzies.

Filmen kostade 28 miljoner att göra vilket är ungefär lika mycket som senaste filmen om Åsa Nisse (inflation ej medräknad). Filmerna håller ungefär samma kvalitet.

Rhinestone är en s.k Pygmalionhistoria. En countrysångerska ingår ett vad med sin översexuelle manger. Hon ska lyckas med att skapa en countrystjärna på två veckor. Vinner hon river managern hennes kontrakt förlorar hon får han ligga med henne samt hon tvingas förlänga sitt kontrakt med fem år. Valet på countrystjärnan i vardande faller på taxichaffisen Nick. Nick ställer upp i utbyte mot att han får en ny taxi och de två åker till hennes hemtrakter i Tennessee där han ska få den rätta känslan för country.

Huvudrollerna innehas av Sylvester Stallone och Dolly Parton. Sly gör vad han kan med ett uselt manus och usla repliker och speciellt bra är han inte (årets underdrift?). Dolly Parton är en vandrande paradox. Hennes image både i filmen och verkligheten (det lilla jag sett av henne) är att hon vill ge intryck av att vara en jordnära person. Det skär sig lite då hennes uppenbarelse är allt annat än äkta – iklädd peruk och silikonbröst. Jag kan inte ta henne på allvar då hon känns mest som en seriefigur. Finns hon på riktigt?

Musiken i filmen är helt ok om man har en fäbless för country vilket jag inte har men både Stallone och Parton sköter sina sånger med hedern i behåll. Han är den intressantare av de två då hans insats inte är så välpolerad och trist.

Nu kan vän av ordning undra varför jag sett denna film. Till detta finns det två skäl. Dels var filmen en önskan av en läsare (gissa vem) och dels såg jag en snutt av Rhinestone på tv för många år sedan. En upplevelse som etsat sig fast i mitt minne och sinne. Jag har inte funnit någon ro tills jag sett filmen som mycket riktigt visade sig vara en buskis.

Vad Sofia tycker om filmen kan ni se här.

Regi: Bob Clark

Betyg: 3/10

Escape plan (2013 USA)

escape_plan_xlg1Ray Breslin livnär sig på att testa säkerheten på olika fängelser. Det går närmare bestämt ut på att han låtsas vara fånge och fördriver sin vistelse med att hitta brister i anstaltens rutiner och byggnation. När detta är gjort rymmer Ray för att sedan gå igenom anstaltens svagheter tillsammans med en förnedrad fängelsechef. När Ray får ett erbjudande om att testa ett fängelse som ska vara idiotsäkert tackar han något motvilligt ja till förslaget. När det är dags att rymma inser Ray att han hamnat i en fälla och tanken är att han ska ruttna bort i fängelset. Han tar hjälp av en fånge, Emil Rottmayer, och tillsammans planerar de sin flykt.

En film med både Stallone och Schwarzenegger är svår att motstå om sedan handlingen inkluderar en fängelserymning blir filmen oemotståndlig. Gubbarna är vid god vigör och de gör det de ska. Fängelset med sina genomskinliga glasburar och vakter med svarta plastmasker är coolt men filmen lider av två fel. Det ena är att fängelset som påstås vara omöjligt att rymma ifrån har så många brister och fel att det inte känns som en speciellt intellektuell utmaning att rymma. Istället blir det med hjälp av vapen och muskelkraft som rymningen sker  Jag hade hoppats mer på en hjärnornas kamp istället för en styrkeuppvisning. Men å andra sidan kanske det är för mycket att begära när både Sly och Arnie är med i filmen, två skådisar som inte direkt är kända för sina komplicerade historier.

Det andra problemet är att filmen tyvärr inte är speciellt spännande ja den är t.om lite småtrist. Jag vet inte riktigt vad det beror på men berättelsen bara mal på och jag upplever den som lite stillastående trots skottlossning, dåliga one-liners och slagsmål i fängelset matsal där fångarna fritt kan sitta och bygga ihop sextanter och planera sin flykt. Världens säkraste fängelse? Pyttsan! Men jag ser med förväntan fram till nästa film med de båda 80-tals ikonerna för det är lite mysigt att se de båda på stor duk. Sly kommer med Grudge match som verkar så idiotisk att den nog är bra och Arnie i zombieskräckisen (?) Maggie.

 

Regi: Mikael Håfstöm

Betyg: 4/10

Nighthawks (1981 USA)

1981-nighthawks-poster1Den här rullen har jag faktiskt inte sett tidigare. Av någon anledning har jag missat den men tidigt 80-tal, Rutger Hauer och Sly i helskägg var svårt att värja sig emot.

Den internationelle terroristen Wulfgar (Hauer) gör sig impopulär inom terroristskrået då han är för effektiv(?!)  och måste bygga upp i sitt rykte igen. Han kör lite plastkirurgui (dvs han tar av sig smink, peruk och linser som han utrustats med i början av filmen och uppenbarar sig sedan som den blonde Hauer vi alla känner igen och älskar) och drar till NYC för att visa vilket oumbärlig terrorist han är. En engelsk specialist på terrorister är honom hack i häl och bygger upp en antiterroriststyrka i NYC. Personerna till styrkan handplockas bland New Yorks poliser. Polisen Deke DaSilva (Sly har än en gång begåvats med ett filmnamn som bara är konstigt) och hans partner är snart Wulfgar (även detta namnet får mig att dra på smilbanden) på spåren då denna terrorist är så klantig att han skulle platsa i Naked gun filmerna.

SPOILERVARNING

Det här en en film som inte är så noga med detaljerna och väcker därmed många frågor.

Är  världens bästa raggningsreplik ”Dig vill jag lära känna” ? Det är allt Wulfgar behöver säga till en kvinna på ett disco för att sedan få flytta hem till henne.

Om nu Wulfgar är en av världens bästa terrorister varför lämnar han en olåst väska fylld med vapen och granater i  sin sambos garderob?

Varför lämnar Wulfgar tidningar i (den numera f.d sambons) lägenhet där han ringat in de attentat han gjort?

Varför samarbetar han med en terroristkollega som har problem med korttidsminnet då hon i sin ficka har adressen till Wulgars gömställe?

Att denne internationelle toppterrorist inte hamnat i finkan tidigare måste ses som ett smärre mirakel då han jobbar stenhårt för att åka fast.

Polisens agerade väcker även en hel del frågor.

Varför Deke står helt odiskret och stirrar på Wulfgar en bra stund inne på ett diskotek istället för att gripa honom är obegripligt. Har Deke sett för många spagettivästerns och tror han ska stirra skurken till underkastelse?

Att vara terrorist och lägga vantarna på polisernas och FN personalens privata uppgifter som t.ex familjeförhållanden och hemadresser är tydligen inte något problem, man bara ber sin terroristkollega (hon med korttidsminnesproblem) att införskaffa dessa offentliga(?) dokument.

Spiken i kistan är filmens final där jag ber en stilla bön över att det inte är Sly som klätt ut sig i blond peruk men Gud hörsammar sällan böner.

52183

Det här var en blek och korkad actionfilm med ett bra soundtrack och spännande kläder. Kan tilläggas att Sly är otroligt cool i helskägg och skinnjacka synd bara att han inte kunde bestämma sig för om han behövde glasögon eller inte under filmens gång. Det åker av och på hela tiden. Jag undrar om Leif G.W Persson tagit efter detta trick. Nighthawks skulle troligen kunna bli en bra nyinspelning om man anställde en manusförfattare som åtminstone har någon form av ett utvecklat logiskt tänkande för det är inga större fel på grundstoryn.

Regi: Bruce Malmuth

Betyg: 2/10

Bullet to the head (2012 USA)

Bullet-to-the-Head-Fan-Made-PosterStallone spelar lönnmördaren Jimmy Bobo. Under ett uppdrag blir Bobo och hans kollega lurade av sina uppdragsgivare som istället för att betala för utförda tjänster istället försöker döda Bobo och hans partner. Attentatet lyckas till hälften och Bobo börjar leta efter de svekfulla uppdragsgivarna. Under sin jakt väljer han att motvilligt sammarbeta med polisen Sung Kang som även han är ute efter samma personer.

Det är Walter Hill som står bakom kameran och han upprepar halvt om halvt sitt koncept från sin film 48 hours. Problemet här är att Taylor Kwon som spelar polisen Kang har mindre utstrålning än ett paket fiskpinnar. Med blankt och uttryckslöst ansikte säger han sina repliker och skrider (även om han springer och slåss ibland) genom filmen. Samspelet mellan Stallone och Kang är ickeexisterande. Stallone däremot känner jag att jag saknat, jag inser också att han troligen är en bättre skådis än vad han får visa. Iofs är det kanske enkelt att mata på med halvdana actionfilmer och casha in lönechecken. Jag skulle verkligen vilja se honom i något annat där han får en chans att visa vad han går för som skådespelare som tidigare gjort,  t.ex Copland.

Det är en hel del intressantata skådisar som dyker upp i birollerna. Jason Momoa (Game of thrones, Conan) är bra som skurk och Christian Slater är härligt irriterande som slem advokat. Att Adewale Akinnuoye-Agbaje (sug på det namnet) dök upp var en glad överraskning då han blev en uppskattad skådis sedan jag såg honom som Adebisi i Oz för många herrans år sedan.

Bullet to the head är inget att hurra för men det var trevligt att få se Stallone igen och det var en hel del intressanta skådisar i birollerna. Tyvärr drar ”skådisen” Kwon ned upplevelsen rejält, speciellt då han är med i var och varannan scen.

Regi: Walter Hill

Betyg: 4/10

The Expendables 2 (2012 USA)

Det här var åtminstone ett fall framåt om man jämför med föregångaren. Det märkliga med filmen är att trots alla skådisar, trots alla effekter och trots budgeten så känns The Expendables 2 billig och lite halvtafflig.

Några observationer jag gjorde under filmen: Schwarzenegger, Stallone och Van Damme ser inte kloka ut. Deras ansikten verkar kunna spricka vilken sekund som helst och de går konstant runt med ett förvridet utryck i sina ansikten.

Den som skrivit filmens dialog borde få smisk. Redan efter 10 minuter är jag trött på allt machopladder som kryddas med små lustigheter och skämt som faller platta till marken.

Jag inser också vilken otroligt kass skådis Dolph Lundgren är. Jag blir rädd så fort kameran fastnar på hans ansikte och jag sitter och tänker: ”Snälla! Inte en replik till det är mer än vad jag klarar av.”

Jag får även kväva ett högt skratt när man i ett hopplöst försök att skänka lite allvar och eftertänksamhet i filmen låter en i teamet (Bill The Kid) berätta sin bakgrund. Han tröttnade på kriget i Afganistan och tog avsked som soldat. Manusförfattaren verkade inte ha reflekterat över att Bill bytt yrke från soldat till legosoldat. Vad tror Bill att Stallone och hans vänner sysslar med?

Filmmusiken var en surrealistisk upplevelse då det lät som att orkestern konstant spelar falskt. Tondöv kompositör eller bör jag gå och kolla hörseln?

Det finns även andra små petisser i filmen som överanvändande av CGI-blod, övernaturliga förflyttningar och en märklig vetskap om var folk finns. Men jag tror det räcker med mina iaktagelser. The Expendables 2 är nog årets dyraste idioti men (och detta är viktigt) är man på rätt humör samt utför en snabblobotomi kort innan filmen är den troligtvis ganska underhållande. Jag skippade lobotomeringen därav min något ljumma entusiasm för filmen.

Regi:Simon West

Betyg: 4/10

Cliffhanger ( 1993 USA )

Både jag och Fiffi lider av en aningens höjdskräck. Efter att ha sett Vertige/High lane fick båda ett oförklarligt (?) behov av att se klättrarfilmen nr 1. Vad fiffi tycker finns här.

Filmbolaget Carolco hade två filmer på gång i början av 90-talet.  Dels en komedi med Sylvester Stallone och John Candy samt en actionfilm som skulle regisseras av Renny Harlin. Av olika anledningar lades båda projekten ned. När man nu satt med två arbetslösa stjärnor ( Harlin var en het, mycket het regissör under första halvan av nittiotalet ) varför inte kombinera Harlin och Stallone? Resultatet blev Cliffhanger.

Ett gäng skurkar lyckas nästan med en spektakulär kupp, nämligen att råna en flygade värdetransport på 100 miljoner $. Men bara nästan, tyvärr tappar de väskorna fulla av pengar ute i vildmarken. Lägligt nog störtar deras plan i samma område så nu gäller det bara att hitta de tre väskorna. Det är nu hjälten kommer in i dramat, Gabe Walker spelad av Sylvester Stallone. Gabe har arbetat inom räddningstjänsten i området men har ( naturligtvis ) en personlig tragedi i bagaget. Han misslyckades att rädda sin bäste väns flickvän och då vi har med Sly att göra bär han naturligtvis hela skulden för olyckan på sina massiva axlar. Skurkarna kidnappar hans numera f.d bästa vän för att leda dom till pengarna. Gabe satsar både liv och lem för att hitta pengarna och rädda sin vän.

Filmen är naturligtvis full av logiska luckor. Skurkarna som har utarbetat en smart kupp tappar av och till både sans och vett när manuset kräver det. Sly klättrar runt i de snöiga bergen endast iförd en tajt t-shirt så han ska kunna visa sina muskler. Kanske den manliga motsvarigheten till kvinnor som i tid och otid rycker av sig kläderna på vita duken? Japp det här är dumaction på högsta nivå men för en gångs skull så älskar jag det!

Skälen är många. Öppningscenen är en riktig nagelbitare den skulle definitivt hamna på en lista över de mest spännande scenerna jag sett. Det är ett ganska kompetent gäng skådisar som springer runt bland bergen. Michael Rooker spelar Gabes kollega, ledaren av skurkarna är John Lithgow, en roll som egentligen var vikt åt Christopher Walken men han hoppade av projektet. Lithgow är mycket bra som skurk han lyckas med konststycket att samtidigt vara både en iskall men samtidigt nervig mördare. Cliffhanger blir aldrig tråkig, hela tiden förändras situationen i filmen och övertaget mellan skurkarna och Gabe pendlar ständigt. Tempot är högt. Broar sprängs, det klättras uppför lodräta klippväggar, folk spetsatas på stalaktiter och helikoptrar kraschar.  Man lyckas även  med konststycket att för en gångs skull  inte gräva ned sig i påklistrad sentimentalitet vilket i det närmaste är standard i filmer av det här slaget. Full fart från början till slut och jag sitter glatt och flinar.

Regi: Renny Harlin

Betyget blir åtta skimrande ishackor.

 

 

 

 

 

 

 

 

Cobra ( 1986 USA )

Jag vet egentligen inte hur jag ska tackla den här filmen. Det är s.k ”dumaction” men betyder det att det får vara hur korkat och dåligt som helst? Ursäktar det att filmen har ett ganska obehagligt budskap som i varje fall får mig att känna mig ganska illa till mods.

Cobra försöker vara lite av en 80-tals Dirty Harry fast med mer action, sämre skådisar och manus. Cobra kan även stoltsera med en av sämsta dialoger jag stött på, åtminstone när det gäller professionell film. En annan kandidat till första platsen skulle möjligtvis kunna vara den famösa Iron Eagle från samma decennium, då förstår ni i vilken liga Cobra spelar. Handlingen går kort ut att en sekt (?) , oklart i filmen vad de egentligen är och varför de beter sig som de gör, står i någon källarare och viftar med yxor. När yxviftningen för kvällen är klar går de ut mördar folk. En fotomodell överlever ett angrepp av de galna yxmördarna och det illa omtyckte ( av sina liberala överordnade naturligtvis ) polisen Cobra som ska skydda henne. Pepsi spelar också en stor roll i filmen liksom ölet Corrs och Coca Cola, åtminstone tror jag det då dessa varumärken stundtals har en mycket framträdande roll i filmen.

Hade det bara varit ovanstående och om jag varit på rätt humör skulle  filmen varit ganska roande i sin uselhet. Tyvärr så hamras budskapet in att brottslingar är att likställa med ohyra, domstolarna är för veka etc etc. Hade det gjorts med glimten i ögat , problematiserats eller gjorts mindre övertydligt hade det kunnat gått vägen. Fimen Cobras budskap är ungefär lika subtilt som propaganda filmer från 30-talet. Tyvärr är det många än idag som håller med herr Cobra och hans människosyn, det är kanske t.om än mer accepterat än på 80-talet.  Det gör att jag inte kan bortse från budskapet som tolkerier från förr. Å andra sidan ska man kanske inte analysera film för mycket då lite av upplevelsen försvinner men här kan ingen med någolunda fungerande syn och hörsel missa vad filmen vill säga till tittaren.Det här är en anledning och en stark sådan att jag hade mycket svårt för filmen. Hade den bara hållt sig till vanlig dumaction hade den varit åtminstone korkat underhållande nu blir filmen faktiskt lite motbjudande. Bottenbetyg blir det inte, biljakten var bra och Stallone har en mycket underhållande löparstil.

Regi: George P. Cosmatos

Betyg: 2/10

Rocky IV ( 1985 USA )

Rocky IV är en fantastisk film och då menar jag inte att det är fantastiskt på positivt sätt utan att det är fantastiskt att en så usel film har gjorts. Delar av filmen sitter jag och bara gapar och förundras över hur skrattretande dåligt det är. Men som min bror brukar säga ”Man måste sätta in filmer i sitt historiska perspektiv” (  han är filmvetare och är därmed lite klokare, kanske ). Ser man på Rocky IV ur den synvinkeln så förklaras en del av det usla hantverket.  Filmen gjordes mitt under det kalla kriget  då låtar som den här pekoralen kunde bli hits. 70 talet med ett förlorat Vietnamkrig, Watergateskandalen och en jordnötsodlare till president gjorde att USA hade tappat självförtroendet. När man fick ett levande lik till president, Ronald Reagan, så vände detta, USA började spänna musklerna, dvs man började bomba Lybien och spotta ur sig lite lättsammare propaganda filmer. Nu skulle man visa världen att USA var bäst. Rambo 2 och 3, Red Dawn och Iron Eagle är filmer som troligtvis inte skulle blivit några större framgångar om de kommit under 70-talet.

Rocky IV syfte är främst att visa Sovjet var skåpet ska stå. Hjälten Rocky är lite av en underdog, lite trög men med bägge fötterna på jorden kort och gott en hederlig amerikan av den gamla skolan. Just att han är lite trög tilltalar troligtvis amerikanerna då de hyser en viss misstänksamhet mot intellektuella åtminstone under den andra halvan av 1900 talet. Hur skulle man annars kunna förklara framgångar för personer som t.ex Bill o’Reilly, Paris Hilton och George W Bush.

rocky_4_1

Sylvester Stallone spar inte på krutet när han berättar sagan om Rocky vs Sovjet. Filmens öppningsscen är en två boxningshandskar med USA och Sovjets flaggor på som slås ihop med medföljande explosion. Resten av berättelsen följer samma ”subtila” spår. Ryssarna är känslokalla och Ivan Drago, Rockys motståndare, ser ut att vara framavlad i ett labratorum. Rocky tränar naturligt, i detta fall onaturligt för att vara boxare, han drar slädar, hugger ned träd och springer i berg. Drago håller till i en högteknologiskt bunker springades i spotlights (?) och blir dopad.

dolph_lundgren_rocky4

Filmen kulminerar i att Rocky håller ett försoningstal till ryssarna,  han vinner deras hjärtan och belönas med applåder av sjävaste politbyrån. Filmens övertydlighet blir nästan en indirekt förolämpning mot mig som tittare. det är alldeles för enkla lösningar man kan känna att filmmakarna tror att jag  inte klarar av filmer som kräver för stor hjärnkapacitet. Som grädde på moset är filmens musik naturligtvis dunkande 80-talssynthar och det gör ingen glad.

Rocky-IV-Sylvester-Stallone-Dolph-Lundgren

Nu är det inte något fel på lättsamma filmer och ren underhållning ska absolut inte underskattas men när man blandar in ett budskap i form av  propaganda blir det inte vackert däremot ofta fjantigt och det är nog rätta ordet för filmen.

Regi: Sylvester Stallone

Betyg:3/10

The Expendables ( 2010 USA )

En grupp legosoldater hyrs för att störta en diktator, så mycket mer behövs nog inte sägas om handlingen. Jag hade hoppats att fiffi och addepladde hade fel när de sågade filmen. Jag ville verkligen att den skulle vara bra och har väntat på den sedan jag läst de första notiserna. En film med: Rouke, Stallone, Li, Statham, Willis och Lundgren kan väl inte bli misslyckad? Visst kan den det, speciellt om man har ett uselt manus samt använder sig av en kamera och klippning som skulle ge Jonas Åkerlund huvudvärk. Stunderna är många då jag undrar vad som händer på duken då kameramannen verkar vara full, det zoomas in och ut till förbannelse och klipps och byts vinklar och allt är till slut en salig röra, jag ger upp.

Stallones ansikte är värt några rader. När hans nuna dyker upp på filmduken skriker jag nästan högt, karln ser helt bisarr ut, botox, ansiktslyft vet inte vad han gjort men det ser för djävligt ut. I början av filmen tänker jag mer på Stallones ansikte än filmen, tragiskt men sant. The Expendables blev tyvärr årets besvikelse. Troligtvis blev man så upphetsad att man lyckats samla detta ”sköna” gäng pensionärer i en och samma film att man glömde bort själva skapadet.

Regi: Sylvester Stallone

Skådespelare: Jet Lee, Sylvester Stallone

Betyg: 3/10

Over the top (1987 usa)

 Sly spelar en hyvens lastbilschaufför som är en hejare på armbrytning. På väg till armbrytnings VM (man kan tävla i allt, tro mig) i Las Vegas uppfyller han sin ex fru sista önskan, nämligen att umgås med sig son som han ej träffat på åtta år. Egentligligen ville inte paret skiljas men pga sonens elaka och rika morfar gick de av oklara anledningar isär. När sonen som är van vid ett liv i sus o dus träffar pappan är han naturligtvis skeptisk, han är inte van vid den naturliga charm som Sly utstrålar. För att göra det hela än värre så gör elaka morfar allt för att skilja far och son åt. Kommer Sly att vinna armbrytnings VM? Kommer sonen att kaputilera för Slys naturliga charm? Vill ni göra något vettigare av erat liv? Se då för guds skull inte Over the top.

Regi: Menahem Golan

Skådespelare: Sylvester Stallone, Robert Loggia

Betyg: 1/10