Free guy (2021 USA)

I Guys liv är var dag är den andra lik och med det menas inte att de är förvillande lika utan allt sker som att det är ett skrivet manus som går i en loop. Staden som Guy lever i verkar vara en våldsam plats, bankrån, biljakter och superhjältefighter avlöser varandra i rask takt. Så en dag bryter han plötsligt mönstret och tilltalar en främmande kvinna han möter på gatan. Denna oskyldiga handling sätter igång ett händelseförlopp som  Guy inte ens kunde ana i sina vildaste fantasier.

Jag gillade filmens ide´ som är en blandning av The Matrix, The Truman show och lite annat. Världsbygget funkar bra, effekterna klart godkända och favoriten Ryan Reynolds spelar huvudrollen. Egentligen skulle filmen funka bra för mig men ack nej.

Jag och filmen kommer aldrig överens, trots en bra och intressant grundstory lyfter aldrig berättelsen. Jag tycker mest att den harvar på mot det förväntade slutet och värst av allt är att jag tycker att Free guy blir både tramsig och ganska snabbt tråkig.

Nu är väl detta tänkt att vara en familjefilm som ska passa alla och trots att jag har en soft spot för familjefilmer funkar det inte alls och jag var ganska så lättad när filmen var över. Hade jag sett den hemma i soffan hade jag nog stängt av efter en halvtimme.

Regi: Shawn Levy

Betyg: 3/10

Jojo Rabbit (2019 New Zealand)

Regissören Taika Waititi och jag har tidigare inte riktigt kommit överens. Filmerna Eagle vs Shark och What We Do in the Shadows fann jag bara tramsiga och jag erkänner villigt att jag aldrig orkade se klart någon av rullarna. Thor Ragnarok var däremot desto bättre vilket gav mig vissa förhoppningar inför biobesöket.

Filmen Jojo Rabbit handlar om tioåringen Jojo som växer upp tillsammans med sin mamma i Tyskland under andra världskriget. Kanske beroende på en frånvarande far och kanske därför att Jojo är ganska så osäker i sin natur har han likt en del barn skapat sig en låtsaskompis, nämligen Adolf Hitler som stöder Jojo i vått och torrt. En dag upptäcker Jojo att mamman inte spelar med helt öppna kort, dels är hon med i motståndsrörelsen och dels gömmer hon en judinna i hemmet. Jojos världsbild som hävgiven nazist, får sig en rejäl törn och till på köpet får han problem med sin låtsaskompis Hitler när han försöker reda ut situationen.

I och med Hitlers medverkan som låtsaskompis skulle man kunna tro att filmen skulle vara en annorlunda och knepig film men är inte fallet – åtminstone enligt mig.  Det är en fin liten berättelse gjord med hjärtat på rätt plats. Filmen är trots ämnet nazister och judeförföljelser ganska så trevlig och smårolig åtminstone till en början för berättelsen blir allt mörkare närmare slutet.  Regissören förlorar dock aldrig helt det humoristiska sinnelaget vilket kanske kan störa en och annan då det är ett allvarligt ämne som behandlas.

Det finns en hel del scener och rollfigurer som är aningens skruvade men på det stora hela är det en sansad film som handlar om en hemsk verklighet sedd genom ett barns ögon samt ett fint litet budskap som bonus om allas lika värde. Det har gjorts bättre förr (Blecktrumman) men också avsevärt sämre – jag ryser vid tanken om Steven Spielberg hade lagt vantarna på manuset och regisserat. Taika Waititis film klarar sig bra i konkurrensen och här funkar hans humor mestadels bra och tack vare bra skådisar speciellt trion Sam Rockwell, Roman Griffin Davis (Jojo) och Thomasin McKenzie (judinnan Elsa) blev det en förnöjsam upplevelse. Trots att slutscenen var lite av en klyscha både visuellt och musikaliskt hade jag svårt att motstå den och det blev märkligt nog liiiite dammigt i biografen.

Regi: Taika Waititi

Betyg: 7/10