Prophecy (1979 USA)

prophecy_1979Hälsovårdsinspektören Rob håller på att bli utbränd. Han jobbar i slummen och känner att han hela tiden arbetar i motvind. Jobbet har färgat av sig på honom och han förvägrar sin fru lyckan att bli gravid då han inte vill sätta fler barn till denna miserabla värld. När Rob så får erbjudandet att åka till de stora skogarna i Maine för att medla i en konflikt mellan ett sågverk och den amerikanska urbefolkningen tar han chansen för att få lite lugn och ro. Rob hade haft det stillsammare om han stannat bland råttbitna barn i Harlem. Sågverket har nämligen släppt ut miljögifter i naturen som påverkat djurlivet. Skogens invånare har blivit aggressivare och en del av djuren har förändrats totalt och går bärsärkagång bland campare och annat löst folk som håller till i skog och mark. Den idealistiske hälsovårdsinspektören får mycket att stå i.

Prophecy är en film som tar sig själv på alldeles för stort allvar. Det märks att regissören John Frankenheimer minsann har ett BUDSKAP han vill förmedla till sina tittare nämligen: Om man skitar ned i naturen kan det gå illa. Inget fel i budskapet men jag undrar om det är klokt att låta Chase Gioberti förlåt Robert Foxworth  spela huvudrollen samt att stoppa in Armand Assante i rollen som indian.1979 kanske denna casting funkade men nu blir det mest ofrivillig komik. Foxworth tangerar filmen igenom överspelandets sköna konst vilket han även gjorde i Falcon Crest. Skådespelaren känns lite … ska vi säga obalanserad. Vidare spelar Talia Shire frun till Rob och hon går mest omkring och är ängslig för än det ena och än det andra. Filmens huvudmonster påminner mest om en vandrande salamikorv var det en kritiker som skrev vid premiären och visst har han rätt. En av de fulare kreationer jag sett i skräckfilmernas underbara värld. Filmplanschen har intet med vad vi tittare får möta i filmen.

Dramaturgiskt är filmen lite småseg. Visst hettar det till några gånger när den lufsande korven dyker upp men däremellan är det mest transportsträckor som till stor del läggs på att Shire är ängslig och Foxworth lägger pannan i djupa veck och bekymrar sig över människans rovdrift på naturen. Det är ingen skitfilm för man har verkligen haft ambitionen att göra en bra film men man missar målet. Möjligen kan misslyckandet bero på filmens regissör vars kompetens jag starkt tvivlar på efter att ha se filmer som The Island of Dr. Moreau och Träffpunkt Genève

Regi: John Frankenheimer

betyg: 4/10

Då var skräckfilmsveckan över för detta år men trogna läsare kan vara säkra på att den dyker upp 2016 och innan dess lär jag troligen ha betat av en hel del skräckisar på bloggen.

Jag vill också tacka Fiffi och Sofia för samarbetet denna vecka och jag hoppas att vi strålar samman nästa år lagom till Halloween.

ALIM:The Godfather (1972 USA)

Det är inte ofta det händer men av och till har jag turen att se en film som i mina ögon är felfri. The Godfather är en sådan film. Berättelsen utspelar sig mellan åren 1945 -1955 och handlar om maffiafamiljen Corleones kamp om makten i New York. Filmen startar med ett bröllop då Don Vito Corleones enda dotter Connie gifter sig. En och annan kan finna detta vara en tråkig start på en film med en bröllopsscen som aldrig verkar ta slut men regissören Coppola presenterar lätt och ledigt inom ramen av bröllopet en stor del av filmens rika persongalleri och de olika förhållanden man har till varandra. Kort efter bröllopet vill en knarkhandlare, Solozzo, att familjen Corlene ska ge sitt stöd för att etablera droghandeln i staden. Då Vito vägrar blir detta starten på en uppgörelse både inom och utom familjen.

Marlon Brando som Vito Corleone

Egentligen ville inte Coppola göra den här filmen då han ansåg att den glorifierade maffian, men han var i ekonomiskt trångmål efter att ha producerat Georges Lucas fiasko THX 1138 så han kände sig illa tvungen. Däremot var inte Coppola filmbolagets första var som regissör till filmen. Både Sergio Leone och Peter Bogdanovich var tillfrågade att filmen men tackade nej av olika anledningar. Åtminstone Leone har i efterhand sagt att han ångrade att han tackade nej till erbjudandet. Filmbolaget Paramount hade först tänkt sig en lågbudgetfilm som utspelades på 70 talet. Coppola förkastade den iden och fick sin vilja igenom. När man läser om filmen verkar det som att Coppola trilskades mycket med filmbolaget. Ständiga hot om att hoppa av gjorde att han många gånger fick som han ville. Kanske inte så roligt för filmbolaget men tur för oss tittare då The Godfather är i det närmaste en perfekt film.

James Caan spelar äldste sonen, Sonny, i familjen Corleone.

Det blev en stor strid mellan Parmount och Coppola när rollerna skulle besättas. Filmbolaget ville ha vem som helst bara det inte var Marlon Brando i rollen Vito Corleone. Anledningen var att Brando vid den här tiden var känd som en ”besvärlig” skådespelare, det var även ett tag sedan han medverkat i en framgångsrik film. Det verkar som att halva Hollywood varit påtänkt i olika roller när man läser om vilka skådespelare som tillfrågats.  Ernest Borgnine  i rollen som Vito, Robert Redford som Michael, Paul Newman som Tom Hagen, Sylvester Stallone som Carlo Rizzi och Mia Farrow som Key bara för att nämna några få. Det största grälet mellan Coppola och Paramount rörde Pacino i rollen som Michael. Filmbolaget ville ha James Caan i rollen men efter att hotat med att hoppa av fick Coppola sin vilja igenom.

John Cazale som den lite mesige mellanbrodern Fredo

Filmen finns i olika versioner. De  man vanligtvis stöter på är bio och tv-versionerna. I den sistnämnda har man lagt till en del bortklippta scener samt mildrat det värsta våldet, Den största förändringen är att man klippt ihop de två första filmerna om familjen Corleone och visar händelserna i kronologisk ordning. Personligen föredrar jag bioversionerna. Speciellt andra filmen (som vi kommer att komma till så småningom) vinner mycket på kontrasterna mellan nutid och det förflutna.

Pacino är brilljant som Michael Corleone

Coppola verkar vara en aning missnöjd med sin film för han beklagar sig av och till på filmens kommentatorspår över vissa nödlösningar man tvingades att göra. Jag märker inte av några nödlösningar och då jag verkligen gillar filmen känns det lite märkligt att höra regissören beklaga sig. Har man inte sett filmen är mitt tips att man gör det bums för den är otroligt bra. Berättelsen som räcker i tre timmar skrider fram men blir aldrig tråkig. Jag engageras av historien där man ständigt känner en osäkerhet över var folk har sina lojaliteter något som höjer både spänning och stämning. Då Coppola inte tagit den enkla vägen och skildrat ett ändlöst skjutande utan satsat på att ge filmens karaktärer riktiga personligheter gör det att jag bryr mig om deras olika öden. The Godfather innehåller även en av de intressantare karaktärsutvecklingarna jag kan erinra mig då yngste sonen Michael spelad av Al Pacino går från timid och ganska trevlig person till en kallhamrtad och högst osympatisk mafioso. Pacino har aldrig varit bättre, möjligtvis i The Godfather II.Filmen nominerades och vann ett gäng Oscars. Bla fick Brando för bästa skådespelare och ställde till med skandal.

Regi: Francis Ford Coppola

Betyg: 10/10

Rocky 2 (1979 usa)

Efter matchen mot Apollo gifter sig Rocky och snart väntar paret barn. Då Rocky skadats i matchen och riskerar bli blind om han fortsätter att boxas försöker han få ett jobb vilket inte är det lättaste.  När Apollo vill ha en returmatch är det svårt att tacka nej då pengarna behövs.

Jag vet inte varför jag tittar på sådant här skräp men det kan mycket väl vara jag som har dålig smak då filmerna om Rocky är populära. Det som är bättre i tvåan är skådespeleriet då skådisarna fått lite mer erfarenhet. Stallone står för både regi och manus vilket inte gör det hela bättre. Manuset är eländigt med repliker som ger mig kalla kårar. Rocky 2 har lyckats fått med en av filmhistoriens värsta scener som är rent vidrig i sin präktighet.

Jag ska inte lägga ut texten mer om denna film för det förtjänar den inte.

Regi:Sylvester Stallone

Skådespelare: Burt Young, Sylvester Stallone

Betyg: 1/10

Rocky (1976 usa)

När världsmästaren i tungviktsboxning plötsligt står utan utmanare låter han en okänd boxare få chansen att möta honom. Valet faller på den något  naive men godhjärtade boxaren Rocky Balboa. Tvärtemot vad alla väntar sig börjar Rocky träna för att vinna matchen.

En klassiker som faktiskt vann oscar för bästa film, regi och klippning.  Nu är det så att bara för att en film vinner en oscar behöver det inte vara en bra film vilket stämmer i detta fallet. Grundstoryn är riktigt bra, jag tilltalas av underdog berättelser. Tyvärr är skådespelarna otroligt dåliga t.ex när Burt Young spelar full håller det Åsa-Nisse klass och då är jag elak mot Åsa-Nisse. Vissa av repikerna i filmen är skrattretande usla. Vi biotittare fick även nöjet  att njuta av hela fem uppföljare. Nåja storyn är bra och håller.

regi: John. Avildsen

Skådespelare: Burt Young, Talia Shire, Sylvester Stallone

Betyg: 4/10

Regi