Rocketman (2019 Storbr)

Det är märkligt men i ibland får jag en känsla av att jag måste se en film jag tidigare varit ganska så ointresserad av. Norska Huvudjägarna och En iskall jävel var sådana filmer, Rocketman är den senaste i raden av, man skulle kunna kalla det för magkänslefilmer. Det som gör det än märkligare i detta fall är att jag inte är speciellt pepp på s.k BOATS och har inget som helst förhållande till Elton John och hans musik. Jag har snarare tyckt att han verkat lite småtöntig och hans låtar har gått från kräkframkallande (Candle in the wind) till åtminstone ok (Benny & the Jets) trots detta kände jag ett oförklarligt behov av att se denna rulle.

Efter titten vet jag nu att jag bör lita på min magkänsla för detta var en av årets bättre filmer jag sett på bio. Filmen startar med att Elton vandrar in på ett AA-möte iklädd en av sina scendräkter och börjar berätta sitt livs historia. Resten av rullen är en A till Ö historia men till skillnad mot många andra BOATS filmer är den fullproppad med surrealistiska scener och musikalnummer, ja filmen ÄR en musikal inte tal om annat. Taron Egerton som spelar Elton är mycket bra i huvudrollen och det är ett ganska så starkt gäng skådisar som backar upp Egerton, t.om Bryce Dallas Howard är bra i rollen som Eltons obehagliga mor. Det är inte så mycket att orda om Rocketman är en bra film vare sig man gillar Elton John eller inte men man bör som jag gilla musikalgenren annars kanske det kan bli en svår sittning.

Biografvaktmästaren frågade efteråt vad jag tyckte om filmen och han skrockade till lite när jag sa att gillade rullen lite extra då den var en musikal. Enligt han var en hel del biobesökare missnöjda just med detta grepp, de hade troligen väntat sig en Bohemian Rhapsody.

För att understryka hur bra filmen faktiskt är: Action-Lunkan som mot alla odds hängde med på filmen var ganska så nöjd. Å andra sidan anser han att kulturkvoten nu är fylld med råge så nästa tio filmer måste innehålla bilar, explosioner & bikinibrudar.

Regi :  Dexter Fletcher

Betyg: 8/10

Annonser

Eddie the Eagle (2016 Storbr)

470-film-page-largeUnder vinter OS i Calgary 1988 dök det upp en udda fågel. Engelsmannen Eddie Edwards tävlade i backhoppning och kom sist i både 70 och 90 meters banan. Han var kort och gott en usel hoppare som många ansåg inte hade i ett OS att göra. Han blev däremot älskad av både media och publik då han var en tvättäkta underdog. Dagens rulle handlar om Eddies väg till OS.

Eddie Edwards har sedan barnsben närt en dröm att få vara en olympier men han är inte direkt OS materiel. Motarbetad av bla sin far och Storbritanniens olympiska kommitté lyckas han trots allt med hjälp av den något alkoholiserade f.d backhopparen Bronson Peary  ta sig till OS i Calgary.

Det är något visst med sportfilmer, De lever på klyschor och tanken att alla kan lyckas bara man har lite kampvilja. Jag är mycket förtjust i genren och en sportfilm är oftast ett säkert kort. Av någon märklig anledning köper jag tramset som om det dök upp i andra filmer skulle fresta mig att lämna visningen eller stänga av dvd-spelaren. Varför det är som så vet jag inte å andra sidan håller inte dessa funderingar mig uppe om nätterna.

Filmen Eddie the Eagle har kanske inte så mycket med verkligheten att göra. Förutom att en engelsman med namnet Eddie Edwards tävlade i backhoppning och kom sist är resten rena fantasier. Det gör inte så mycket då det är en underhållande film som är både trevlig, rolig och i sina stunder rörande. Skådisen Taron Egerton är ganska porträttlik Eddie men likt Bryan Cranston som spelade LBJ i All the way ligger han farligt nära gränsen till att spela över. Hugh Jackman är stabil som den försupne backhopparen som tar sig an Eddie. Jackman gör som oftast bra ifrån sig och jag skulle gärna se honom ta sig an fler roller än Wolverine.

Intressantast är nog den filosofiska funderingen över Eddies deltagande i OS. Tävlingen var en gång i tiden tänkt att vara för amatörer men har nu blivit en proffscirkus där det är pengarna som styr. Numera har man sett till att deltagare håller ”måttet” i OS vilket är lite synd men det är nog bara jag som är naiv och anser att det är viktigare att deltaga än att vinna.

Regi: Dexter Fletcher

Betyg: 7/10

Legend (2015 Storbr)

MV5BMTAzNjI3NTU1NjZeQTJeQWpwZ15BbWU4MDI3NTcwNTYx._V1__SX1857_SY903_Mot bättre vetande traskade jag iväg på bio tillsammans med Marcus och såg Tom Hardys senaste rulle Legend. Filmen som handlar om tvillingarnas Krays gangsterregim i 60-talets London har fått ganska ljummen kritik både bland bloggare och i gammelmedia. Detta avskräckte mig inte av flera skäl: Världens bästa skådespelare Tom Hardy spelar de båda bröderna. Den intressanta skådisen Emelie Browning (som jag aldrig blir klok på om hon är bra eller inte) spelar Reggie Krays fru Frances. Vidare hade man en hel hop gedigna brittiska skådisar i flera av birollerna. Slutligen är det som så att jag är barnsligt förtjust i gangsterfilmer.

Är då Legend en sevärd film? Jodå det kan jag allt tycka men filmen dras också med en hel del problem. Regissören Brian Helgeland har rafsat ihop ett ganska veligt manus. Det verkar som han sneglat en hel del på Scorses rise and fall filmer: Casino, Goodfellas och The Wolf on Wall street. Eventuellt inspirerad av dessa filmer försöker Helgeland trycka in allt för mycket i sin film. Både jag och Marcus fann att Legends fokus var splittrat. Regissören försöker få in både förhållandet mellan Reggie och hans fru Frances samt  relationen mellan de två bröderna. Lägg sedan till att man berättar, dock sporadiskt, om Kraygängets härjningar i London så räcker inte speltiden på över två timmar till. Det blir vare sig hackat eller malet. Regissören vill för mycket med sin film.  Vidare har man även valt det vanskliga greppet att ha en voiceover. Ska detta trick användas måste man veta vad man gör och det gör inte Helgeland. Frances får agera voiceover, den monologen är bedrövlig och i sina stunder rent pekoral.  Legend blir lite av en fattigmansversion av de tidigare nämnda Scorsesefilmerna.

Filmen har dock en hel del försonande drag. Hardy storspelar i sin dubbelroll och jag tänkte inte ens på att det var samma skådis som gjorde två roller. Hardy lyckas utan större sminkning väl med att gestalta de två bröderna. I detta avseende torde denna film vara ett obligatorium att studera för s.k ”skådespelare” som t.ex Eddy Murphy så de inser att de ska syssla med något annat, t.ex sophämtning. Om det finns någon rättvisa här i världen borde Hardy åtminstone bli nominerad till nästa års Oscarsgala. Ok han tangerar överspelets ädla konst vid några tillfällen men det kan jag förlåta honom för. På pluskontot ligger även sköna miljöer och en ganska bra dialog samt en hel hop kompetenta skådisar i övriga roller. När jag summerar filmen blir den klart godkänd. Marcus som inte är lika begeistrad i Hardy som jag lade sig ett snäpp lägre på betygsskalan.

Regi: Brian Helgeland

betyg: 6/10