Vilse i pannkakan (2009)

DSC00132Jag vet att detta inte är någon film men jag vill ändå slå ett slag för Staffan Westerbergs lätt ångestfyllda orginalitet. Jag var i en minst sagt glest befolkad salong för att se Westerbergs föreställning ”Vilse i pannkakan”. Jag vet inte hur man ska recensera de följande 90 minuterna  men att jag varit med om något ovanligt är nog en underdrift. Westerberg är inte helt okänd för oss som växte upp på 70talet. Han dök upp i TV med jämna mellanrum och hade konstiga barnprogram med dockor som han hade gjort själv. Westerberg beskylls lite fjantigt för att ha gett en hel generation barndomsångest, inte mig i varje fall. Hans program är inte helt bekväma, dockorna är lite otrevligt kantstötta och allt har inte riktigt lyckligt slut, han bearbetar även ämnen som döden och ensamhet på ett ,kanske för barn, lite abstrakt sätt.

Föreställningen ? hur var den kanske någon undrar. Vid första anblicken lite tafflig, handmålad scen och en massa dockor (älgen Laban Vilse, Storpotäten m.fl) samt två tredjedelar av f.d Just D som ackompanjerar Westerbers sånger och monologer med speldosor, xylofoner etc. Det hela är många gånger osammanhängande och de som inte sett tv-serien ”Vilse i pannkakan” har nog svårigheter att hänga med. Det är enklelheten som gör att föreställningen lyfter, man får en känsla av närhet som nog hade varit svår att uppnå vid stora scenbyggen. De osammanhängande monologerna om ålderdom, vem som är betrodd och döden gör att en upplevelse av osäkerhet och otrygghet smyger sig på och det hela ger stundals en surrealistisk känsla.  Vid ett par tillfällen känns det som att jag är med i en film av David Lynch. Ibland spårar det ur speciellt när man kör lite improviserad (?) ståupp komedi men på det hela lyckas man förmedla Westerbergs säregna men ändock enkla värld till publiken. I finalen sitter vi alla och viftar med plastskedar och sjunger IIIIII OOOOOOO ledda av Staffan som dirigerar med två stora träslevar. Det är nog enda gången i livet jag får uppleva det. En show för de redan frälsta vilket jag är bör påpekas.

p.s tvserien vilse i pannkakan finns att köpa på dvd om man är intresserad.

London (2005)

news-poster-london[1] Syd (Chris Evans) dyker oinbjuden upp på sitt ex (Jessica Biel) avskedsfest tillsammans med sin knarklangare Bateman (Jason Statham). Han vill göra ett sista försök att vinna tillbaka henne innan hon flyttar till L.A.

Man kan tro att detta är en komedi men så är inte fallet. Det är mer filmad teater som till större delen utspelar sig på en toalett där Syd och Bateman snortar och diskuterar vem som har det jävligast i livet. I vanliga fall tycker jag filmad teater är bland det tråkigare man kan se på film. Handlingen består ofta av massa prat som inte leder någonstans. London (som är namnet på Syds ex) är dock helt OK av två anledningar: Statham som inte är en någon stor skådis men han har karisma till skillnad mot t.ex Biel samt att man undrar hur det skall gå.

Regi: Hunter Richards

Skådespelare: Jessica Biel, Chris Evans, Jason Statham m.fl

Betyg:  6/10