St.Vincent (2014 USA)

medium_f09ab2a0719f906f7bf007de1110b723-stvincentJag vill börja med att tacka både FILMR och Fiffi för att den här filmen överhuvudtaget blev sedd. Efter deras fina och positiva inlägg om St.Vincent kände jag att jag var tvungen att ge filmen en chans. Jag hade avfärdat den som ett dussindrama med en unge (lillgammal till på köpet) i en av de bärande rollerna, det sistnämnda ett stort NO NO för undertecknad. Filmen utvecklar sig precis som jag tänkt mig. St. Vincent kan liknas vid en målarbok för barn där du redan har motivet klart men behöver bara fylla i färgerna som till på köpet redan är förvalda genom numrering. Det finns ingenting som överraskar och filmen viker inte av från den upptrampade stigen en endaste gång. Resultatet borde bli en ganska trist, smetig och irriterande historia då det är en unge med i handlingen men det blev precis tvärtom.

Saken är den att St.Vincent har charm, bra skådisar och känns trots allt inte så där känslosamt beräknande som många filmer i genren (småroligt snyftdrama?) oftast gör. Det är något med filmen som gör att den letar sig in till mitt vanligtvis ganska hårda hjärta, om det inte handlar om romantiska filmer. Jag skäms nästan att erkänna det men jag kände något vått i ena ögat i finalen som var det så vanligtvis hos mig förhatliga talet.

Filmens största styrka är Bill Murray som spelar den grinige pensionären Vincent som motvilligt åtar sig att passa en unge åt en ensamstående mor. Vincent är kort och gott en intressant människa kanske inte att ha i bekantskapskretsen men väl att studera på visst avstånd. Han är rapp i käften, otrevlig men naturligtvis har han ett hjärta av guld när det kniper. Resten av ensemblen är också bra, tom Naomi Watts i schablonrollen som rysk strippa. Watts har jag inga problem med men karaktären är uttjatad men funkar trots allt här. Just detta är genomgående för filmen och dess karaktärer: De är alla schabloner man stött på otaliga gånger tidigare men här funkar de och blir trovärdiga. Jag bryr mig om rollfigurerna och engagerar mig i deras vedermödor vilket troligen är förklaringen till att jag fastnade för filmen.

St.Vincent är ett bevis på att det lönar sig att läsa filmbloggar för plötslig har man fått nöjet att se en film som annars hade struntat i.

Regi: Theodore Melfi

Betyg: 7/10

Annonser

Sabotage (2014 USA)

300px-Sabotage2014-TitleIngen blev gladare än jag när Arnold Schwarzenegger gjorde comeback i filmvärlden. Under stora delar av 80 och 90-talen var han en av mina favoritskådisar. Hans första film där han hade huvudrollen efter sin tid som guvernör i Kalifornien var The Last stand och jag kände som att Arnie var på rätt väg då jag gillade filmen och hans prestation. Dagens film däremot……..

Sabotage handlar om en grupp narkotikapoliser som leds av John ‘Breacher’ Wharton (Arnie). Under ett tillslag mot en drogkartell passar gruppen på att gömma undan 10 miljoner dollar som man tänker dela på senare. Deras överordnade misstänker att gruppen gjort just detta och startar en internutredning men kan inte bevisa något. De verkliga problem startar dock när man ska hämta de stulna pengarna. Bytet är spårlöst borta och någon börjar avrätta narkotikagruppens medlemmar en efter en. Det verkar som att drogkartellen beslutat sig för att hämnas.

För att en sådan här film ska kunna fungera måste man åtminstone heja på hjältarna något som är mycket, mycket svårt när det rör karaktärerna i Sabotage. Dessa verkar ha skrivits av någon som har en märklig syn på vad som är tufft för det är vad filmens karaktärer desperat försöker att vara men istället är de bara irriterande och larviga. Vi börjar med deras namn där var och en tagit ett ansträngt smeknamn typ Breacher, Grinder, Pyro etc. För att förstärka deras tuffhet består gruppens vokabulär av ord som motherfucker, pussy, dick, fuck något som blir otroligt tröttsamt att höra på i längden. Överhuvudtaget agerar och beter de sig som en grupp hormonstinna tonåringar och hade troligen aldrig kunnat bli poliser än mindre s.k elitpoliser som filmen vill göra gällande att de är. Det är en grupp obalanserade individer som bäst skulle höra hemma på någon vårdinrättning. Bara detta gör att filmens premisser faller då jag inte köper konceptet för fem öre att denna grupp är poliser. Det känns bara skönt när de en efter en tas av daga så jag slipper höra och se deras tröttsamma kackel och agerande.

Manusmässigt håller inte storyn men jag kan inte riktigt gå in på detaljer här då jag skulle spoila alltför mycket men man kan lugnt påstå att skurkarnas agenda är minst sagt märklig. Sabotage är en rejäl soppa men på pappret verkade det nog kunna blivit en riktigt bra actionthriller. Frågan är vem man ska skylla på. Manusförfattaren, regissören? inte skådisarna för de verkar göra vad de ska nämligen att följa en inkompetent regissör som följer ett uselt manus och agerar därefter. Det var länge sedan jag såg en sådan hop lågpresterande skådisar och värst är Mireille Enos som spelar över så grovt att skämkudden sitter fastnitad i näven då hon är allt för ofta är i bild. Det enda positiva med filmen är dess sista minuter. De minuterna hade man kunnat förvaltat bättre och utvecklat till en film istället för den här dyngan.

Movies-noir och Fripp har sett filmen och tyckte helt annorlunda, den sistnämnde så annorlunda att jag på fullaste allvar undrar om vi sett samma film.

Regi: David Ayer

Betyg: 1/10

Prisoners (2013 USA)

tumblr_mrnmk2PQFq1r8q1s0o1_500Två grannfamiljer träffas på Thanksgiving, man äter, dricker och har trevligt i allmänhet. De två yngsta flickorna går ut för att leka och det tar en stund innan man upptäcker att flickorna är borta. Man ringer polisen och utredningsledaren Loki (Gyllenhaal) griper snabbt en misstänkt, Alex (Paul Dano). Den misstänkte är svagbegåvad och det är svårt att få något vettigt ur honom under förhören. Bevisen mot Alex är skrala och han släpps. Pappan (Hugh Jackman) till en av de saknade barnen bryter ihop och startar sin egna utredning då han anser att polisen inte kommer någonvart i fallet.

Det här var inte någon munter historia. Det är ett Amerika i både inre och yttre förfall som skildras. Vädret är grått, människorna är gråa och husen är slitna även om det bland medelklassen som historien skildras och inte bland samhällets mindre bemedlade. Trots att det är en dyster film som är lång (ca 2,5 timmar) blir den aldrig tråkig. Historien engagerar och karaktärerna är för en gångs skull människor och inte schabloner. Vem som är den skyldige till brottet avslöjas inte förens under den sista halvtimmen så det spänningsmomentet hjälper till att hålla mitt intresse uppe.

Filmens främsta styrka är dels miljöerna och trion Jackman, Gyllenhaal och Dano. Jackmans skildring av en maktlös machoman som inte kan skydda sin familj mot omvärlden och de handlingar han begår pga denna vanmakt torde vara hans bästa rollprestation till dags datum. Men jag ska erkänna att jag satt och tänkte på Wolverine när Jackman ser som mest förbannad ut, en karaktär skådespelaren aldrig kan undkomma. Gyllenhaals polis Loki är intressant då han är en lågmäld typ som man aldrig riktigt kommer in på livet. Det är han som binder ihop historiens alla trådar men jag kunde önskat lite mer kött och blod i karaktären. Slutligen har vi Paul Dano som har ett ”jag vill slå han på käften ansikte” men trots denna instinktiva känsla lider jag med karaktärens öde och Dano är en bra skådis.

Prisoners har många förtjänster och ett tag är filmen uppe och nosar på högsta betyg men när filmen mot slutet går från kriminaldarama till kriminalthriller förlorar den en aning i sin skärpa och tappar en hel del. Trots det allvarliga temat blir Prisoners mot slutet en thriller i mängden men bilkörningsscenen i finalen är mästerligt regisserad.

Regi: Denis Villeneuve

Betyg: 7/10

Fighting (2009)

2009_fighting_001 Shawn (Channing Tatum) arbetar som gatuförsäljare i NYC av en slump möter han småfixaren Harvey, suveränt spelad av Terrence Howard. De två slår sig ihop där Shawn deltar i streetfighter matcher som Harvey fixar. Efter att ha vunnit ett par matcher väntar utmaningen, Shawns gamla antagonist från college Evan.

Detta är en märklig film å ena sidan har vi Terrence Howard som är mycket bra i sin roll som fixaren Harvey å andra sidan har vi en livs levande Ken, Channing Tatum. Kontrasten mellan skådespelarna är underhållande men kanske inte på det sätt som filmens skapare tänkt sig. Resten av ensemblen fyller sina roller som brukligt i filmer av detta slag: slem bookmaker, otrevlig antagonist,bekymrad flickvän etc.

Filmen börjar bra man är lite osäker och nyfiken på hur handlingen ska utvecklas men det ändrar sig snart och alla klicheér uppfylls. Jag erkänner att jag är ganska förtjust i filmer av detta slag så en stunds underhållning blir det. Lättsett och snabbglömt.

Regi: Dito Montiel

Skådespelare: Channing Tatum, Terrence Howard, Zulay Heano m.fl

Betyg:4/10