Kärlek på Italienska (2009 Italien)

Filmens huvudperson Emma har lämnat livet i det forna Sovjet och gift in sig i en rik familj. Som sig bör i filmer av detta slag finner stackaren sitt liv i sus och dus kvävande. Hennes man jobbar och står i för att finansiera familjens leverne. Att frun gör kopplingen min man jobbar = jag kan glida runt och shoppa märkeskläder dagarna i ända sker inte. När hon så blir serverad en maträtt av sin sons kompis som är kock blir hon tydligen så upphetsad av smaksensationen att hon inleder en affär med kocken. Skulle tro att detta sammanfattar delar av filmen ganska bra. Det händer annat också men de berättartrådarna mynnar ut i intet.

Med tanke på att kritikerna formligen strösslade toppbetyg över filmen blir jag lite konfunderad. Har jag råkat se en en annan film men med samma namn då Kärlek på italienska suger rejält. Filmen är gjord av en regissör som kämpar tappert och gör sitt bästa för att verka pretentiös men lyckas inte.  En hel del scener verkar vara gjorda av någon som går i filmskolan och vill imponera på sina lärare med knepiga kameravinklar och åkningar som som inte tillför historien något vare sig i berättande eller känsla. Jo en känsla väcks inom mig – irritation. Klippningen är märklig och en hel del scener i filmen leder liksom inte till något. Jag får ett intryck av att man ”kommit på” något man vill filma gjort detta och stoppat in det i filmen oavsett om det passar in eller inte. Lägg sedan till störande stråkar som musik som ökar i intensitet i en del scener så det blir öronbedövande. Troligen för att vi tittare ska inse att nu är det banne mig dramatiskt.

En bit in i filmen tycker jag mig känna igen stilen och denna oförmåga att få till en historia på vettigt sätt. Har jag inte ganska nyligen sett en film med ointressanta människor som bara är allmänt pretto jobbiga, en film som också är ett totalt slöseri av tid? Svaret får jag av min dotter. Regissören står bakom rullen A Bigger splash – en film som i stort sett gick ut på att en tandblekt Ralph Fiennes skulle visa Petter-Nicklas i tid och otid. Nu har jag fått än en regissör att lägga till på min ”undvik till varje pris” lista. Wes Anderson och Brian De Palma får nu sällskap av Luca Guadagnino. Om jag kommer se hans omtalade Call me by your name? When hell freezes over.

P.s Jag får väl erkänna att Guadagninos version av Suspiria var helt ok men anar att den nog bör ses som ett olycksfall i hans arbete.

Försök till regi: Luca Guadagnino

Betyg: 1/10

Suspiria (2018 Italien/USA)

Suspira dök upp och försvann på biorepertoaren snabbare än en daglöning i höstas och efter att ha sett filmen kan jag ha viss förståelse för detta. Inte att den är dålig men lite annorlunda och kan möjligen ha svårt att hitta sin publik. Å andra sidan fick den aldrig en chans till detta då det nya bolaget Filmstaden som driver större delen landets biografer verkar vara lika usla som SF på att veta vad de säljer för produkter. Nåväl Suspiria var det.

Filmen är en nyinspelning av Argentos film med samma namn från 1977 ( den finns att se på Netflix under namnet Flykten från helvetet). Nyinspelning är kanske fel ord, nytolkning känns mer rätt i sammanhanget. Grundhistorien är densamma. En ung tjej, Susie, blir till sin stora glädje antagen till en dansskola i ett grått och regnigt Berlin. Alla danseleverna och lärarna bor på skolan som är en stor byggnad full i prång och korridorer. Vi tittare inser mycket snabbt att det pågår något fuffens på skolan, elever försvinner oförklarligt och lärarna är skumma och verkar ha en helt annan agenda än att lära unga kvinnor att dansa. Så mycket mer säger jag inte då jag inte vill spoila filmen för de som inte sett originalet.

Regissören Luca Guadagnino Suspiria är en lång film på två och en halv timme. Det är en ganska så grå rulle, skolan går i beige, brunt och grått och vädret är ständigt regn med molniga himlar. Det händer inte så där värst mycket men då Guadagnino lyckas med att förmedla en otrevlig stämning samt att ge en känsla av ett annalkande hot blir filmen trots sin längd, tempo och gråhet aldrig trist. De få dödsfall som förkommer var riktigt räliga och dansscenerna speciellt finalen, otroligt snygga. Skådisarna är bra och jag har inte speciellt mycket att invända mot filmen förutom slutet som var lite over the top för min smak men å andra sidan jag gillade filmens tvist. Kan hända att Guadagnino gapar efter lite väl mycket och skulle kanske ha skippat en sidohistoria eller två för att tighta upp sin film en aning men på det hela var jag ganska så nöjd.

Regi: Luca Guadagnino

Betyg: 6/10

A bigger splash (2015 Italien)

Tilda Swinton, Ralph Fiennes OCH Dakota Johnson en trio som åtminstone på pappret bådar för kvalitet men redan i filmens start börjar jag ana oro. Tilda Swinton spelar här en rocksångerska som tappat rösten och redan här sjunker filmens trovärdighet en hel del. Swinton kan nog övertyga som mycket men inte rocksångerska. För att rädda sin röst har hon genomgått en stämbandsoperation och vilar upp sig på en ö i medelhavet tillsammans med sin pojkvän. Lugnet bryts då en gammal pojkvän, Harry, bjuder in sig och sin dotter. Harry spelas av en mycket påfrestande Ralph Fiennes som verkar mest göra reklam för tandblekning då det är ständiga närbilder på hans kritvita käft. Här dyker filmens andra fel upp: Fiennes kan spela mycket men absolut inte yster. Skådisen dansar och skriker sig igenom större delen av filmen medan han flashar både tänder och Petter Nicklas i tid och otid. Dakota Johnson spelar Harrys dotter och går mest omkring i bikini och surar.

Sedan händer det inte så mycket mer. Folk pratar är allmänt asjobbiga och jag tittar på klockan och undrar hur man kunde komma på att göra en så urbota trist film. Tydligen skall detta vara den andra nyinspelningen av någon fransk film från 60-talet, om den var bättre vet jag inte men är inte speciellt sugen att ta reda på det. A bigger splash är nog en film där både skådisar och produktionsteam tackade filmbolaget för den betalda semestern och inte så mycket mer. Det enda som räddar filmen från ett bottenbetyg är de fina omgivningarna, alltid något att glo på mellan närbilderna på Fiennes tänder.

Regi: Luca Guadagnino

Betyg: 2/10

Only lovers left alive (2013 Tyskland m.fl)

Vampyren Adam bor i Detroit och lider av livsleda vilket kan vara förståeligt då han levt i hundratals år. Hans fru Eve som lever i Tanger packar sina väskor med böcker (här rör det sig om kulturella vampyrer) och åker till Detroit för att gaska upp Adam. Paret får en ovälkommen besökare då Eves lillasyster Ava (även hon vampyr) dyker upp. Lillasystern är aningens mer levnadsglad än sin storasyster och dennes man vilket rubbar den annars så sövande tillvaron för vampyrparet och oss tittare.

Om man inte lider av livsleda lär man göra detta efter att ha sett Only lovers left alive som hör till bland det skitnödigaste jag sett. Det ord som bäst beskriver filmen är nog dravel. Det är pinsamt uppenbart att filmens regissör Jarmusch tycker att han gjort en cool film där huvudpersonerna får posera och vara så elitistiskt kulturella de bara kan under två timmar. Inte en hårlock ligger fel, man har de rätta böckerna, lyssnar på den rätta musiken och glider runt i kläder som troligen är helt rätt om man ska vara så där lite lagom annorlunda för att nära sig egen narcissism.

De två vampyrerna är totalt ointressanta som rollfigurer och de spär på detta intryck genom att föra pretentiösa samtal med mycket yta och inget innehåll.  Filmen känns som en enda lång självtillfredsställelse av en oerhört tråkig regissörs ego. Only lovers left alive tillför inte något nytt i en sedan länge urvattnad genre. Ska jag vara riktigt ärlig var jag redan trött på skiten efter att ha läst Anne Rice oerhört trista roman Interview with the Vampire  som är ganska lik denna film: Tunnor fyllda med innehållslöst skitprat men med en rätt snygg fernissa. Om man vill se filmer som rör vampyrer med existentiella problem bör man istället kolla in Byzantium eller varför inte de tyska diskovampyrerna i Wir sind die nacht. 

Regi: Jim Jarmusch

Betyg: 1/10

En och annan filmspanare tycker liiite annorlunda.

Jojjenito

Fiffi

Henke

Men jag är inte helt ensam i min ringhörna

Sofia

Extra tillägg: Marcus såg filmen nyligen och är av en annan åsikt: Han ser filmen som en satir över s.k hipsters vilka vampyrerna ska gestalta. Han menar att regissören verkar anse att hipsterkulturen är makalöst tråkig i sin desperata jakt på att vara annorlunda och sticka ut med hjälp av dyra kläder och saker och man låter imagen styra ens liv. Kan hända att lillebror har rätt men filmen blev inte roligare för det.

3 x Keanu Reeves

Keanu Reeves hör verkligen inte till mina favoriter i skådespelarskrået. Han är en ganska usel skådis som saknar både karisma och talang.  Märkligt nog så stör jag mig inte nämnvärt på honom. Jag noterar att han deltar i filmen och rycker lite obekymrat på mina axlar. Det kan bero på att han är så intetsägande att jag knappt märker av honom. Han smälter in i bakgrunden och kan bäst liknas vid en statist eller kuliss. Av en ren slump råkade jag i snabb takt se tre filmer med honom i huvudrollen. Fråga mig inte varför – outgrundliga är herrens vägar.

Man of Tai chi: En lovande kampsportare, Chen Lin-hu, har finansiella problem. Hans mästares tempel är i stort behov av en renovering och pengar behövs för att restaurera byggnaden. Reeves spelar en skrupellös affärsman som arrangerar illegala fighter och får ögonen på den unge atleten. Med löfte om pengar lockar Reeves Chen att delta i matcherna. Det är bra fighter men historien saknar nerv. Chens motståndare är lika karaktärslösa som Reeves så filmen blir mest en rad fighter som staplas på hög inför den oundvikliga slutkampen mellan vår hjälte och Reeves. Filmen är f.ö Reeves regidebut.

Regi: Kenau Reeves

Betyg: 4/10

Constantine: Än en i raden av filmer som är baserade på en serietidning. Tidningen heter Hellblazer och huvudpersonen är John Constantine, en privatdeckare som sysslar med paranormala fall. Handlingen har förflyttats från London till LA och Constantine är mörkhårig istället för blond i filmversionen. En del seriefans rasade men jag fann filmen vara helt ok. Visserligen är inte Reeves lika cool som sin förlaga och han spelar sin karaktär sömngångaraktigt men det är en del snygga effekter, ok story (även om tvisten i slutet av filmen är bättre i serien) och bra skådisar i övriga roller tex Rachel Weisz,  Pruitt Taylor Vince samt Tilda Swinton och som bonus Peter Stormare i rollen som Djävulen. Lättsam underhållning och en tv-serie är på gång vad jag hört.

Regi:Francis Lawrence

Betyg: 6/10

Street kings. Baserad på ett manus av James Ellroy som verkat ha sålt samma story två gånger till Hollywood då Street kings är förvillande lik Dark blue med Kurt Russell i huvudrollen. Det handlar om en korrupt polis som har än mer korrupta chefer men under filmens gång utvecklar han ett samvete vilket ställer till med problem. Keanu Reeves och Chris Evans i samma film gör inte direkt att karismamätaren slår i topp men filmen duger gott i genren korrumperade snutar i LA. Men jag rekommenderar Dark blue istället som är snäppet bättre beroende på att Russell har huvudrollen.

Regi:David Ayer

Betyg: 6/10

Snowpiercer (2013 USA, Sydkorea m.fl)

Ett försök att stävja den globala uppvärmning går inte riktigt som man tänkt sig. Världen kastas in i en evig vinter och livet på vår planet utplånas med ett undantag. En miljardär (antar jag),  Wilford,  inser i god tid vad som håller på att hända och bygger ett hypermodernt tåg samt ett spår som sträcker sig kring världen. Ett varv tar ganska precis ett år. När katastrofen är ett faktum avgår tåget med passagerare, åren går och till slut är Wilford en legend som kanske fortfarande lever ensam i förarhytten och kör tåget genom de istäckta vidderna. Livet på tåget är behagligt för de som lever närmast loket, de som vistas i de bakre vagnarna lever ett miserabelt liv men man ruvar på revolt och förbereder sig att ta över tåget.

Jag gillar iden även om många praktiska frågor om livet på tåget dyker upp i huvudet under filmens gång. Frågor som jag inte får några tillfredsställande svar på men om jag ska vara ärlig så stör de mig inte nämnvärt. Jag accepterar premisserna och låter filmen rulla på. Man har samlat ihop en hel del kända skådisar bla Ed Harris, John Hurt, Tilda Swinton (utrustad med ett mycket bisarrt tandgarnityr) och Chris Evans för att nämna några. Trots detta och trots en enkel men effektiv historia lyckas inte filmen göra något större intryck på mig. Karaktärerna blir just bara karaktärer och jag bryr mig inte så värst mycket över hur det går för vare sig tåget eller dess passagerare. Jag är mest nyfiken på vilken vändning historien kommer att ta innan eftertexterna rullar för att det kommer att bjudas på någon form av överraskning i finalen anar man snabbt, det är liksom en sådan där film som ska innehålla en tvist. Slutet är ok men det blir lite av en ”jaha upplevelse” inte bra och inte dåligt bara lite beigt. Tåget är dock snyggt, åtminstone insidan för utsidan verkar vara ett modelltåg som susar fram i ett vintrigt Märklinlandskap.

Regi: Joon-ho Bong

Betyg: 5/10

The Curious case of Benjamin Button (2008)

1918 föds det en pojke, barnet är 80 år gammalt och man tror att det snart skall dö. Det visar sig snart att pojken som får namnet Benjamin åldras baklänges, ju äldre han blir desto yngre blir han. När han är ca 70 år gammal (10 mentalt) träffar han flickan Daisy och deras (stundtals) gemensamma livsöde är vad filmen handlar om.

Bra skådisar (Cate Blanchett, Brad Pitt)  bra regissör ( David Fincher), stor budget, intressant story samt fantastiskt foto. Med alla dessa resurser har man mot alla odds lyckats skapa en enastående tråkig film. Hade jag sett denna film på bio där det kan vara problematiskt att fylla på kaffe mellan varven hade jag somnat in under den första timmen. Filmen är nästan tre timmar lång. Jag har ingenting emot långsamma filmer men här känns det som att man stirrar på en ständig ström av vackra vykortsbilder. Berättelsen om Benjamin Button står helt enkelt still, halva speltiden hade räckt. Det som räddar filmen från ett bottenbetyg är just det vackra fotot, den fantasieggande handlingen samt mannen som blev träffad av blixten 7 gånger, han kunde gärna filmen ha handlat om istället!

Regi: David Fincher

Skådespelare: Cate Blanchett, Brad Pitt, Tilda Swinton m.fl

Betyg: 4/10