Annie (1982 USA)

tumblr_n3bnwjcDw41sch1s0o1_1280I efterdyningarna av förra årets musikalvecka föll det sig som så att jag och Sofia utmanade varandra. Jag propsade på att hon skulle spana in en musikal hon hade svårt att tänka sig se (vilken det var kan ni läsa här). Hon antog utmaningen och dagens film föll på min lott – med facit i hand skulle jag aldrig ha kastat den där handsken.

Annie utspelar sig under 30-talet i USA. Barnhemsflickan Annie väljs ut av miljardären  Oliver Warbucks sekreterare att tillbringa en vecka i dennes hem (varför var lite oklart för mig). Miljardären vill hellre ha en pojke men går motvilligt med på att hysa flickebarnet och hennes hund i en vecka. Naturligtvis charmar den rödhåriga ungen miljardären och hans hushåll så till vida att han vill adoptera henne. Annie tackar emellertid nej till detta lukrativa förslag utan vill hellre hitta sina biologiska föräldrar något som den rike kapitalisten villigt hjälper till med.

Att jag avskyr barn på film är ingen nyhet för läsare av denna blogg. De är allt som oftast vidriga små varelser som har en tendens att sabotera de flesta filmupplevelser. Det finns dock undantag bör påpekas. Beklagligt nog hör inte Aileen Quinn som spelar Annie till dessa undantag, något jag blir varse ca tre minuter in i denna 120 minuter långa golgatavandring.

Aileen Quinn påminner som brukligt när det handlar om barn på film om en tränad apa. Hon ler på kommando, ser bekymrad ut på kommando och lägger stor ansträngning på att komma i håg sina repliker (ungen håller dock lite bättre klass än Birk i Ronja Rövardotter).  Jag nämnde att Annie var uppväxt på ett barnhem? Japp det betyder än mer ungar den ena värre än den andra.

Det alla har gemensamt i denna film är att man skriker sig filmen igenom. Barnen skriker, de vuxna skriker ja nästan alla skriker. Jag vet inte varför men så fort det vankas barnfilm ska alla skrika av någon outgrundlig anledning. Jag tycker inte om folk som skriker vare sig på film eller i verkliga livet. Då rollfiguren Annie är med i ca 75% av filmens scener och alla vuxna måste förhålla sig till denna rödhåriga lilla apa blir naturligtvis resultatet katastrofalt men det finns trots allt några förmildrande omständigheter.

De vuxna skådisarna är helt ok när de inte skriker. Det var trevligt att få stöta på Ann Reinking igen och Albert Finney (den mänskliga gäddan) visade att hans sångröst utvecklats sedan Scrooge. Tim Curry och Bernadette Peters är sevärda även om deras rollfigurer var påfrestande. Filmen Annie är påkostad och det märks. Flera sångnummer har snygg koreografi och man spar inte på effekterna. Låtarna We Got Annie och Let’s Go to the Movies var trevliga inslag som förmildrade min plåga något. Paradnumret Tomorrow var dock en pärs att ta sig igenom.

Tycker man om barn på film och hör till den gruppen av människor som får tårar i ögonen när barnkörer uppträder och sitter längst fram när det vankas skolpjäs kan man nog uppskatta den här filmen själv gör jag mitt yttersta för att undvika arrangemang av dessa slag. Tack men nej tack.

Regi: John Huston

Betyg: 2/10

The Rocky horror picture show (USA 1975)

the_rocky_horror_picture_show_posterDagens film anses av vissa vara lite av en kultfilm. Då detta är ett ord som  folk gödslar med i både tid och otid kommer här en definition på ordet från ne.se:

”Etablerad term för film som vid premiären varken blev en framgång hos åskådarna eller kritiken men som efter en tid upptäcks av en del av publiken, ofta tillhörande en subkultur, och som denna gör till föremål för kult.”

När det rör sig om The Rocky horror picture show (RHP) får jag nog instämma i ovanstående definition. Filmen gick knackigt till en början men dess popularitet växte med tiden speciellt på s.k midnatts visningar och 2005 beslutade man att bevara filmen i USA:s National film registry där den får samsas med verk som t.ex Alien och Annie Hall. Personligen undrar jag om den är värd att bevara.

RHP börjar med att en kriminolog som spelas av Charles Grey (Blofeld i Diamonds are forever) berättar historien om det nyförlovade paret Brad och Janet (en mycket ung Susan Sarandon). Paret hamnar i ett oväder och söker skydd i ett hus där de hamnar mitt under det årliga Transylvanska konventet. Tillställningen leds av Dr. Frank. N. Further (Tim Curry) som kommer från Transsexual Transylvania och sedan harvar det på i samma stil.

Det filmen faller på är att den gör allt den kan för att bryta konventioner och tabun. Inget fel i detta men när det blir så uppenbart som i RHP blir det bara larvigt. RHP påminner lite om en person som jobbar stenhårt på att verka vara annorlunda och tuff och samtidigt påpekar just detta för sin omgivning. Resultatet blir då bara beklämmande och som sagt lite larvigt.

Nu ska man komma ihåg att filmen gjordes 1975 och musikalen som filmen baseras på är äldre så visst kan den ha haft sin chockerande funktion – då. Själv blir jag bara uttråkad på att se Tim Curry i nätstrumpor ar-ti-ku-lera sig genom en ändlös sträcka med ointressanta melodier. Tre sånger sticker dock ut: Dels öppningssången ”Science fiction/Double feature”, Touch-a, Touch-a, Touch-a, Touch Me och ”Whatever Happened to Saturday Night” som sjungs av en ung Meatloaf. Resten av sångerna är ganska trista trots folk i konstiga kläder. Jag valde  ”Touch-a, Touch-a, Touch-a, Touch Me” då det var filmens bästa låt. Däremot var det svårt att hitta ett klipp från filmen. Den version som dominerar youtube verkar vara den censurerade Glee-versionen där man b.la bytt ut ordet petting mot sweating. De upphör aldrig att förvåna dessa pryda amerikaner.

RHP blev en besvikelse jag hade hoppats på något bättre men fick en ganska segdragen historia med halvdana låtar. Men det var kul att se en ung Sarandon och tre bra låtar är inte fy skam. Jag hoppas Sofia är mer nöjd med sitt val. En blodig historia.

Regi: Jim Sharman

4/10

Legend (1985)

Ridley Scotts fantasyfilm från 1985 är en ganska säregen film. Den lyckas vara storslaget visuell trots att storyn är ganska liten.  Skogspojken Jack (spelad av Tom Cruise) vill impa på Prinsessan Lillie och visar henne platsen där enhörningarna leker. Genom att göra det så leder han oventandes Mörkrets furste till denna hemliga plats vilket leder till att hans hejdukar har ihjäl en av enhörningarna och fångar in den andra (det finns bara två) och Prinsessan. Så länge enhörningarna lever är världen i balans och genom att ha ihjäl bägge skulle skulle världen kastas in i en evig natt vilket skulle vara ett tipptopp-läge för mörkrets furste.  Slutligen medveten om vad han ställt till med, så beger sig Jack (i sällskap av ett gäng småfolk) iväg för att ställa allt till rätta igen.

Jag gillar sagor mer än fantasy, då fantasy ofta (inte alltid) kan bli lite skitnödig i tonen. Här har Scott tagit fasta på att försöka skapa en saga av Bröderna Grim- snitt och lyckas ganska bra. Tyvärr blir det lite långsamt ibland vilken man i och för sig kan ha överseeende med om man koncentrerar sig på de fantastiska miljöerna och framförallt fotot och ljussättningen som är outstanding.  Man känner igen bildspråket från Blade Runner med sina suggestiva nästan drömska sekvenser som s.a.s.  nästan flyter över bildrutan.

Cruise sköter sig relativt bra, det rör sig inte om så mycket skådespeleri i rollen och kommer man över det faktum att hans tänder (som vid den här tidpunkten är som lagårdsdörar som dessutom står på glänt) stjäl lite av showen så är han ganska uthärdlig.  Småfolket är lite för lika trägårdstomtar för att jag ska ta dem på allvar men det vägs upp av den mörka omgivningen. Riktigt bizarr är Tim Currys uppenbarelse i rollen som Mörkrets Furste.  Tänk er hur man brukar rita Djävulen i serier och skämtteckningar och multiplicera det med 10. Alltså karln är knallröd och har horn, så elefantistiskt överdimensionerade att bara tyngden borde få nacken att knäckas om han skulle få hicka eller ännu värre råka nysa.  Mest skrattretande är dock den ”stjärthaka” de av någon anledning sminkat på honom.  Jag vet inte hur de har tänkt men särskilt skräckinjagande blir det inte.

Här finns dock en del riktigt bra scener och framförallt är som sagt scenografin fantastiskt vacker. Storyn duger men är lite segt utförd. I sin helhet tycker jag att det är en sevärd film även om det inte är det bästa som gjorts i genren.

Betyg: 6/10