Comborecension. Bondtema: Licence to kill ( 1989 Storbr/USA )

Efter ett längre uppehåll gör nu Bondtemat en comeback. I ärlighetens namn får jag lov att erkänna att Bond stod mig upp till halsen men nu tar jag ett nytt krafttag. Något som underlättade att ta itu med temat var att Joel Burman ville var med på ett hörn. Han har lite andra åsikter om filmen och Joels text är i kursiv.

Daltons andra och sista film (skulle det visa sig) Licence to kill (Tid för hämnd) hör till en av de mer utskällda filmerna i Bondserien, redan här kan jag avslöja att jag sällar mig till den skaran men inte p.g.a. att filmen är speciellt dålig utan av den enkla anledningen att det helt enkelt inte är en Bondfilm.

På ytan är det en Bondfilm med casinospel, sköna damer och slemma skurkar men den skiljer sig ganska mycket från tidigare filmer i serien.

Helt ärligt har jag lite svårt att förstå varför den är så jävla utskälld. Den är betydligt allvarligare i ton än de flesta ”ta över världen” Bondfilmer vilket jag tycker är intressant ur konflikt synvinkel. Sen så är den våldsammare än de flesta Bondfilmer och har inte åldrats så himla fasligt. Jag förstår de (Filmitch bl.a.) som inte gillar den för att det inte är en typisk Bondfilm. Jag önskar att de hade varit konsekventa i det valet och inte Bondifierat slutet men mer om det senare.  

I kort är handlingen att Bonds vän; den inte helt obekante Felix Leiter gifter sig. Precis innan bröllopet har Bond och Leiter infångat en knarkkung, Sanchez. Brottslingen rymmer och hämnas på Leiter genom att mörda hans nyblivna fru och mata en hungring haj med Leiter. Hajepisoden utspelar sig egentligen i boken Live and let die. Felix överlever hajattacken men när myndigheterna inte gör något går Bond bananas och bestämmer sig för att på egen hand se till att rättvisa skipas. I samband med detta blir Bond av med sin dubbelnolla (rätten att döda i regeringens tjänst) då han vägrar att lyda order och återvända till England. Filmens arbetstitel var först Licence revoked men då den frasen i USA indikerar att körkortet blivit indraget så bytte producenterna namn till den mer klatschiga titeln Licence to kill.

Detta är den film i Bondserien där Q har mest screentime.

Helt klart en stabil Bondöppning. Till skillnad ifrån många Bond teasers så är den här planterande för hela filmen. Jag gillar speciellt setupen att Leitner och Bond åker på uppdrag en timma innan Leitner ska gifta sig! Sen gillar jag kemin i dessa inledande scener speciellt mellan Bond och Leitners fru. Inte alls sexuellt men på ett vänskapligt plan och det gör det den brutala fortsättningen riktigt gripande.  

Då MGM hade ekonomiska problem valde man att spela in filmen i Mexico för att spara pengar. Då de två senaste filmerna om Bond tappat publik i USA gjorde man även valet att försöka förnya Bond samt att koncentrera sig helt på den amerikanska marknaden. Två enligt mig stora misstag. Licence to kill blev mer realistisk och lite tuffare, faktiskt lite väl mycket då det var bara i Japan som slutresultatet visades oklippt. Producenterna hade redan slagit in på den mer allvarsamma vägen med The Living daylights men nu gick man som sagt ett steg längre. Det var här man gick vilse anser jag och resultatet blev en actionfilm där man helt enkelt gick utanför ramarna så mycket att det egentligen inte spelar någon roll om det är 007 eller någon annan actionhjälte som har huvudrollen. Naturligtvis ska man ha credit för att vilja förändra en serie men det får inte ske på bekostnad av själ och hjärta. Nu fanns det faktiskt ingen anledning att gå och de just den här filmen om man var ute efter Bond. Det gick lika bra att titta på t.ex. Dödligt vapen 2 eller den tredje Indiana Jones filmen som hade premiär samtidigt om man som publik var sugen på lite action. Licence to kill gick upp under sommaren och mötte mördade konkurrens av dessa två filmer och några andra som hade premiär samtidigt. Det var f.ö. sista gången en Bondfilm hade premiär på sommaren.

Bondbrud nr.1 Carey Lowell som piloten Pam Bouvier.

Med tanke på konkurrensen så får man säga att filmen gjorde bra ifrån sig. Förutom ovan nämnda super blockbusters så hade även följande filmer premiär under ungefär samma period: Batman, The Abyss, Star Trek V – The Final Frontier, Ghostbusters 2, Älskling jag krympte barnen. Visst ett antal av dessa är inte i samma målgrupp men det är jävligt mördande konkurrens om man tänker att föräldrar vill spara sina pengar för att ta familjen på bio.  

Problemen med filmen är många. Det största problemet är att filmen inte känns som ett äventyr med 007 som jag tidigare nämnt. Ett annat stort problem är när man försökt att göra filmen mer realistisk ökar även mina krav på att storyn ska gå ihop logiskt vilket den verkligen inte gör. Man skjuter glatt på lastbilar fyllda med bensinblandad kokain utan att de exploderar. Bond nästlar sig in Sanchez organisation alldeles för lätt. Sanchez ska vara sjukligt paranoid men han tar emot 007 som hoppat av några dagar tidigare med öppna armar. Samtidigt vågar man inte gå hela banan ut när det gäller allvar och realism utan har tryckt in Q i en stor roll som comic relief vilket inte riktigt passar in i sammanhanget. För att fjäska för den amerikanska publiken har producenterna pressat in Wayne Newton (Las Vegas motsvarighet till Christer Sjögren) i en roll som bluffpredikant, helt onödigt. Lägg sedan till att filmen känns ganska sunkig och har trista miljöer så blir det inte en speciellt sig upphetsande eller spännande handling. Om man bortser från att det är en Bondfilm och ser på Licence to kill som en actionfilm så är den vare sig bättre eller sämre än någon annan actionfilm dvs. man kan alltid hitta något mer adrenalinhöjande om man är sugen på genren t.ex. Dödligt vapen 2.

Bondbrud nr 2. Talisa Soto som spelar Sanchez flickvän Lupe Lamora

Jag håller verkligen med om att detta inte är en typisk bondfilm men jag gillar att de gjorde något annorlunda. Mitt största problem är att slutet är totalt Bondifierat bara för sakens skull. Slutuppgörelsen är sjukt överdriven, sekvensen där Bond startar en liten pyttebrand i ett knarklabb gör att hela det enorma knark komplexet exploderar i bakgrunden i slow motion medan Bond kör därifrån i en golfbil. Sen kommer det några lastbils stunt som är sjukt orealistiska som jag verkligen hade velat att de inte haft med i filmen.

Satsar man på en våldsam hämndhistoria så behöver man inte dessa scener. Det finns för övrigt en hel sub-plot med ett par Stinger missiler som är helt meningslös. Tyvärr rör det bara till handlingen och gör det förvirrande samt att hämnd temat blir sekundärt vilket är synd. Skulle jag vara elak skulle jag skriva att den bara är med för att plantera ett av de sjuka lastbilsstunten.

Finalen som Joel inte gillar. Filmitch tycker att det är här filmen tar sig

Jag förstår kritiken mot Q’s stora roll och hade man velat göra en homogent sammanhållen historia hade han behövt försvinna men återigen så tycker jag kemin mellan Q, Bond och Pam Bouvier funkar jättebra. Jag hade gärna sett en spin-off TV-serie med alla tre.

På skådespelarfronten är det som vanligt en blandad kompott. Man har lyckats bra med skurkarna även om de är aningen ointressanta i Bondsammanhang men trion Robert Davi (Sanchez), Benicio Del Toro (Dario) och Everett McGill (Ed) är ett ganska tufft gäng.

Bonds måltavla Sanchez.

Du glömmer Anthony Zerbe (Krest) som jag tycker är den intressantaste av skurkarna. Han utnyttjas verkligen av Bond. Jag älskar scenen när Bond förstör en knarklast och sen åker vattenskidor barfota bakom ett plan innan han tar en ytterkurva och lyckas hoppa in i planet och naturligtvis sno balarna med pengar. I slutändan så lyckas Bond lura Sanchez att Krest ligger bakom den fadäsen vilket leder till den klassiska scenen där Krest blir imploderar i en dyk tryckkammare.

Milton Krest som går ett slafsigt öde till mötes. Zerbe spelade även skurk i "Kampen om Colorado" om nu någon minns den tv-serien.

Tendensen med kassa Bondbrudar håller tyvärr i sig Talisa Soto som spelar Sanchez flickvän är skrattretande dålig, den var synd att Maria Conchita Alonso tackade nej till den rollen. Carey Lowell gör rollen som Pam Bouvier, Bonds medhjälperska och sängkamrat. Hon ska föreställa en tuff brud som kan både slåss, skjuta och flyga. Av någon anledning gör manusförfattarna stor sak av detta och när Bond storögt och förvånat tittar på henne då hon drar fram en pistol och skjuter blir det bara larvigt.

Könsrollerna funkar sådär. Jag är lite mer förlåtande än Filmitch, framför allt när det gäller Pam Bouvier. Hon är överlägset en av de bästa Bondbrudarna i hela serien. Jag räknar till tre sekvenser i filmen när hon räddar Bond och hon är helt överlägsen i sin inledningsscen i bar slagsmålet vid kajen. Jag gillar också att hon så kraftigt ifrågasätter varför hon ska vara hans sekreterare när de är under-cover i filmen och Bond bara gapskrattar åt henne.

Bond i barslagsmål.

Tyvärr envisas ju manusförfattarna att köra ”alla tjejer trånar efter Bond till varje pris temat”. De försöker så ett frö till triangeldrama mellan de två tjejerna och Bond vilket bara blir sökt. Talisa Soto’s karaktär säger att hon älskar honom efter att ha legat med honom en natt och naturligtvis blir Pam sårad (han väljer henne i slutet) vilket känns helt fel ur karaktärens synvinkel. Som jag skrev tidigare gillade jag hennes kemi med både Bond (inte den sexuella, den hade tjänat på att vara mer uppbyggande) och Q. Jag hade gärna sett en lättsammare uppföljare med alla tre nu blev det tyvärr inte så.

Mitt slutintryck är att den håller ihop bra om man inte förväntar sig Älskade Spion II utan kan ta en lite udda Bondfilm inte helt olik I Hennes Majestäts Tjänst. Jag hade tyckt den hade hållit Buffy/The Wire klass om de hade skippat Stinger missilerna och explosions festen på slutet samt fixat kärlekstriangeln. Med dessa ändringar hade det varit en riktigt bra film. Nu blir det slutliga intrycket lite naggat i kanten. Jag har låtit Joel fått stå oemotsagd under hela recensionen men här måste jag inflika: IHMSS och Licence to kill spelar inte i samma division och bör om möjligt inte nämnas i samma stycke – men den diskussionen tar vi en annan gång.

Benicio och Dalton.

Märkligt nog avslutas filmen med en varning för rökning. Någon Bondfilm är det verkligen inte även om Licence to kill försöker. Ridå.

Ja ridå skulle det bli för många i.o.m. filmen: Malbaum (manus), Binder (förtexter), Robert Brown (M), Caroline Bliss (Monneypenny), John Glen (regissör), MGM (filmbolag) och Dalton gjorde alla här sina sista framträdande i Bondserien. Att det skulle dröja sex år till nästa Bondfilm var det ingen som anade men rättstvister och ekonomiska bekymmer gjorde att serien lades på is. Trots att filmen är utskälld och inte blev en stor hit i USA gick Licence to kill med vinst och man planerade redan nästa film i serien. En del tror att Dalton fick kicken men när det drog ut på tiden hoppade han av självmant och man fick börja leta efter en ny skådespelare till rollen som 007. Delar av den 17:e Bondfilmen har sipprat bl.a. skulle den utspela sig i Skottland med ett attentat mot ett kärnkraftverk och spåren skulle peka mot en affärsman i Kina. Delar av denna handling skulle återkomma i Tomorrow never dies men det kom en film med en helt annan handling emellan.

För filmmusiken stod Michael Kamen för och han gör verkligen inget intryck. Däremot blev titellåten framförd av Gladys Knight en hit. Eric Clapton gjorde först en låt till filmen men man valde Gladys istället. Krångel med Spotyfy gör att jag youtubar(?) istället.

Bästa repliken?

När M ber Bond att lämna ifrån sitt vapen svarar Bond:

I guess it´s farwell to arms.

Platsen denna replikskiftning sker är i Hemingways hus i Key West.

Två Martinis blir det inte mer.

Bondtema: The Living daylights ( 1987 Storbr/USA )

Hur det ligger till när Moore fick sluta som Bond råder det lite delade meningar om. Enligt Moore trädde han tillbaka då han insåg att han var för gammal för rollen men Broccoli menade att han bad Moore att sluta. Sanningen lär nog ingen få veta men resultatet blev att man äntligen fick se en ny skådespelare i rollen som 007 med rätt att döda.

Buden på vem som skulle spela Bond var många: Mel Gibson och Sam Neill för att nämna ett par men till slut fick Timothy Dalton rollen. Ända sedan IHMSS har han legat och lurat bakgrunden som möjlig efterträdare till både Connery och Moore. Dalton tackade nej 1969 av den anledning att han själv ansåg att han var för ung för rollen. Nu 1987 var han tvungen att tacka nej än en gång då han var bunden av ett teaterkontrakt. Broccolis andra alternativ, Pierce Brosnan, blev då aktuell att ta över manteln från Moore. När den nyheten släpptes förnyade hans amerikanska tv-bolag Brosnans kontrakt på tv-serien Remington Steele och Brosnan fick som bekant vänta några år till på att få spela Bond. Daltons teater engagemang lades turlig nog ned i förtid han kunde nu axla manteln som 007.

Bond, James Bond. Finally!

Dalton ger i mitt tycke det intressantaste porträttet av Bond. Bond i Daltons gestaltning verkar vara en aningen deprimerad och lite sorgen agent. Han är fjärran från Moores mysagent och Connerys version av en 007 med stor aptit på livet. Daltons Bond verkar göra jobbet utav plikt och ger ett intryck av att vilja slippa det hela agentcirkusen. När han hotas av att bli anmäld för tjänstefel som kan göra att han riskerar få sparken svarar 007 att tjänstemannen skulle göra honom en tjänst. En otänkbar replik om den skulle komma från Moore eller Connery. Lazenbys version av Bond sade visserligen upp sig men det berodde på meningsskiljaktigheter mellan M och Bond. Här serveras vi en mänskligare Bond som faktiskt kan göra misstag och vid åtminstone vid ett tillfälle misstar sig och är nära att skjuta civila personer. Många menar att Dalton är aningen träig och stel och det kan jag skriva under på men det passar bra in på hans tolkning av en sorgsen 007. Daltons version är avsevärt mindre vitsig och han tjafsar inte ens med Q!

Aston Martin gör comback i en rafflande scen.

The Living daylights har nog en av de rörigaste handlingarna bland Bondfilmerna. Det rör sig om mord på agenter, vapenhandlare, heroinsmuggling, diamanthandel, sovjetiska avhoppare och lite nutidshistoria i form av kriget i Afganistan. D.v.s Sovjets invasion av landet inte det nuvarande kriget som tydligen inte är ett riktigt krig då man bombar och dödar folk för freden. Handlingen är väldigt rörig och det tog mig ett par tittningar av filmen innan jag helt lyckades räkna ut skurkarnas plan. Måhända att jag är trögfattad men det står jag för i så fall. Enligt obekräftade uppgifter hör denna Bondfilm till de som visats minst gånger på amerikansk tv. En anledning kan vara att afghanerna är hjältar i filmen vilket kanske inte passar så bra i det aktuella politiska läget. Den amerikanska tv-publiken kan kanske löpa risk bli förvirrad om världsläget inte visar sig vara svart eller vitt.

Bond och Kara i Afganistan.

När det gäller rollbesättningen och karaktärerna i filmen är tyvärr The Living Daylights en av de svagare Bondfilmerna. Caroline Bliss som spelar den nya Miss Moneypenny känns inte riktigt rätt i rollen, vad felet är kan jag inte sätta fingret på men då Bliss endast gjorde rollen två gånger kan jag vara lite orättvis. Bliss fick kanske aldrig chansen att jobba in sig i rollen. Maryam D’Abo som spelar Kara Milovy är ok som skådis men hennes karaktär är bedrövlig. Kara är godtrogen och hjäplös på gränsen till idioti. Personligen tycker jag att Dàbo egentligen mest är i vägen. Däremot verkar Bond nästan lite kär i henne och för en gångs verkar Bond verkligen bry sig om sin kvinnliga motspelerska. Felix Leiter gör en comeback då han inte varit med i en Bondfilm sedan Live and let die. Han gör inte speciellt mycket väsen av sig och John terry som spelar Leiter påminner mer om en partyprisse än hemlig agent.

Kara Milovy spelas av Maryam D'Abo.

Jeroen Krabbé och Joe Don Baker som spelar skurkarna Koskov och Whitaker är inga dåliga skådespelare men karaktärerna går nog till historien som till de mesigaste Bondskurkarna. Whithaker leker med tennsoldater och Koskov går omkring och verkar vara strykrädd. Filmens skurkar är ett par riktiga fjantar. Necros som spelar deras hantlängare gör bättre ifrån sig och slutstriden mellan Bond och Necros ombord på ett Herculesplan hör nog till höjdpunkterna i hela Bondserien. Tyvärr är slutscenen en av de sämre bland Bondfilmerna. Efter avklarat äventyr samlas man och myser med en drink. Det känns faktiskt lite som slutet på ett avsnitt i en amerikansk tv-serie typ Murder she wrote eller Baretta där man samlar ensamblen för att ge tittaren ett samlat avslut och visa att alla är lyckliga. Den enda som inte deltar i myset är 007 som sitter ensam i Karas loge då han inte riktigt trivs i vimlet. Moore och Connerys versioner av Bond hade gladligen deltagit i festen skrockandes samt stött vilt på allt man kommit åt. Det kan ha varit en tanke att förnya sluten i Bondfilmerna men jag gillade det inte.

En trio skurkar: Ondskefulle Necros, leksugne Whitaker och fegisen Koskov.

Trots sitt något röriga manus och svaga karaktärer är The Living Daylights ett lyft för serien och det kan vi främst tacka Timothy Dalton för. Hans Bondtolkning hör nog till de mer intressanta i serien. Filmen skulle även bli den sista med Walter Gotell i rollen som Gogol. Han hade hängt med som bifigur sedan The spy who loved me. Filmmusiken är i sedvanlig ordning skriven av John Barry och är bra. Man gick även vidare på spåret med att en popgrupp skulle göra titellåten. Valet föll den här gången på norska A-ha och de framför en bra låt. The Pretenders var ett alternativ till att framföra titelmelodin men istället spelas deras låt i filmens slut. Däremot är båda låtarna invävda i soundtracket till filmen. Någon bästa replik blir det inte den här gången för bortsett från några få ordvitsar är Daltons Bond en mycket allvarsam man.

Gotell sa tack och hej i.o.m The Living daylights.

Regi: John Glen

Sex hoppfulla martinis blir det.