Scream & Scream 2 (1996, 1997 USA)

210509.1020.AOm man gillar skräckfilm torde dessa  filmer av Wes Craven vara bekanta. Den lilla staden Woodsboro skakas av ett bestialiskt mord som snart följs av flera. Det verkar som att den unga tjejen Sidney Prescott är utsedd av mördaren till nästa offer. Kan det månne finnas ett samband mellan mordet på Sidneys mamma som skedde ett år tidigare och de nya dåden? Om så är fallet, är den som dömdes för det mordet oskyldig?

När den här filmen kom tjatade alla om att filmen var sååååå nyskapande. Ptja jag vet inte. Skillnaden var nog mest att Scream var mer välproducerad med bättre skådisar än vad man är van vid inom genren samt att filmen innehåller en hel del metainslag. Just det sistnämnda är något kritiker verkar gå igång på (andra saker kritiker verkar gå igång på är om filmer har musik från 60 och 70 talen samt om det är film som handlar om filmvärlden) för mig gör det vare sig till eller från. Det kan ibland vara en rolig extrakrydda men ibland slår det över och blir bara tramsigt.

Scream har en skön stämning och är som sagt välgjord. Däremot är den inte så värst spännande bortsett från öppningsscenen som är brilljant och upplösningen är faktiskt inte speciellt bra: Nog för att en mördare får vara galen och korkad men någon måtta får det lov att vara.

Scream gjorde succé och naturligtvis kom det en uppföljare. Sidney har nu börjat på Scream_2college. När filmen Stab som baseras på morden i Woodsboro har premiär börjar någon ta folk av daga och än en gång verkar Sidney vara den slutgiltiga måltavlan.

Scream 2 är snäppet bättre än föregångaren. Dels har filmen högre tempo och  är mer spännande. Upplösningen är iofs larvig men mindre fjantig än i Scream. Skådisar och produktion håller hög klass den enda jag inte är så förtjust i är Jerry O’Connell som spelar Sidneys pojkvän Derek, han påminner mest om en bit kött. Jag gillar också man behållit en del karaktärer från föregångaren och utvecklat dessa.

Har man inte sett filmerna är de värda att se men som rena skräckfilmer är de en aning överskattade och så nyskapande som så många hävdar att de är håller jag inte med om. Det finns även två delar till men de är inte speciellt sevärda – tycker jag.

Regi: Wes Craven

Betyg: Scream:  6/10, Scream 2:  7/10

A Man apart (2003 USA)

705f30224c547850c2c45d4b1a02da5d_pt_xlNarkotikasnuten Sean (Vin Diesel) griper Memo Lucero,  en av ledarna för en stor knarkkartell i Tijuana. Kort efter gripandet utsätts Sean för ett attentat. Sean överlever däremot dödas hans fru vilket gör att han nu ger sig ut på ett hämndodyssé. Problemet är bara att han inte vet vem han ska utkräva sin hämnd på. Det verkar som att det inte är Memo som ligger bakom attentatet. I maktvakuumet som uppstått efter Memos internering har en ny aktör seglat upp på knarkhimmelen vem han eller hon är vet ingen bara att personen är ovanligt hänsynslös och går under namnet Diablo.  Sean tvingas nu att jaga en skugga för att hämnas på sin flickvän.

Vin Diesel är alltid trevlig att ha på rutan men tyvärr är ofta hans filmer inte så mycket att hänga i julgranen. A man apart är ok för att vara lite thrilleraction. Det verkar dock som att filmmakarna haft en ambition att producera en film med lite mer djup och det var kanske inte den bästa av idéer.  När man försöker ge filmens karaktärer lite mer kött på benen så slirar historien betänkligt men skönt nog inte så rejält att man behöver ta till skämkudden.  Helt ok actionfilm bortsett från slutet som är rena västgötaklimaxet. Kanske tog pengarna slut?

Regi: F. Gary Gray

Betyg: 5/10

Die hard 4.0 ( 2007 USA )

Det är lika bra att jag på en gång erkänner att jag har svårt för de första två Die hard filmerna. Klyschorna duggar så tätt att i en jämförelse med Bruckheimers filmer skulle de senare i närmaste kunna kallas för subtila. Det jag absolut inte står ut med är Bruce Willis som talar för sig själv filmerna igenom. Hade de två första filmerna i serien varit stumfilmer hade de nog kunnat varit riktigt bra för det är inget fel på actionscenerna. Tilläggas bör att när jag påstår detta så stirrar min fru på mig med tom blick skakar på huvudet och anser att jag är en kultursnobb! Moi!?  Jag hyser en viss misstanke att jag är ganska ensam i världen om min åsikt, det må vara hänt men i Die hard 4.0 tar det faktiskt hela 40 minuter innan Willis börjar kackla för sig själv och det är enda gången i filmen! Jag slipper t.om att höra ”think McClane think” . Det räcker för att jag ska tycka att filmen är den bästa i serien.

Mc Clane tar sig här an en dataterrorist som lyckas med konststycket att i stort sett stänga av hela östra USA. Inget större fel på actionscenerna men jag kan förstå att de som gillat de tidigare filmerna blev en aning besvikna. Die hard 4.0 påminner mer om en Bondfilm i upplägg när det gäller utförande och val av skurk. Tidigare filmer har utspelat sig mer eller mindre på ett ganska begränsat utrymme men här far och flyger Mc Clane över hela östra USA. Actionscenerna är mer storslagena med en final som definitivt hör hemma i en Bondfilm då Willis jagas av ett stridsflygplan på en förvånansvärt tom motorväg. Filmens skurk som gestaltas av Timothy Olyphant är inte lika kariskmatisk som Alan Rickman. Olyphant gör inget dåligt jobb men han känns inte riktigt rätt i rollen. Likt föregångaren Die hard 3 dras McClane med en sidekick som spelas av Justin Long. Hans främsta uppgift i filmen är att lotsa hjälten vidare när datorer ställer till hinder samt att oja sig över allt våld. Att Kevin Smith dyker upp i en liten roll som paranoid datahackare uppskattade jag  och överhuvudtaget är filmen ganska underhållande.

Regi: Len Wiseman

Betyg: 7/10

The Crazies (2010 usa)

Sheriffen i en sömning småstad får plötsligt bråda dagar när några av invånarna börjar agera konstigt. Till en början beter de sig sömngångaraktigt för att sedan hänge sig åt allsköns våldsamheter. Fler och fler drabbas, det verkar vara en epidemi och sheriffen tror att det finns ett samband mellan stadens dricksvatten och invånarnas beteende. Situationen blir snart ohållbar men när sheriffen försöker kontakta myndigheterna upptäcker han att staden satts i karantän.

En nyinspelnning på Romeros 70 tals film med samma namn som i mina ögon är ganska onödig då the crazies är lite småtråkig. Det som kunnat bli en ganska spännade film, och även är det till en början , utmynnar i lite bilåkning samt traskande i mörker på sädesfält. Trist historia som man kan skippa utan problem.

Regi: Breck Eisner

Skådespelare: Timothy Olyphant, Radha Mitchell

Betyg: 3/10

Perfect getaway (2009 usa)

Ett par är på Hawaii under sin smekmånad, väl där bestämmer de sig för att ta en tur längst en vandringsled. De slår sig samman med ett annat par de träffat av en slump. Väl ute i ödemarken nås de av nyheten att någon har mördat ett par turister. De nygifta får nu ställa sig frågan hur väl de känner sina nya vänner.

Det är alltid trevligt att se Steve Zahn (han ger ett nördigt men samtidigt otrevligt intryck) även om han han varit med i minst sagt ett antal mediokra filmer. Perfect Getaway hör inte till de bästa av hans filmer men den duger för en stunds raffel. Det tar en stund innan det händer något trots detta blir filmen aldrig tråkig men det kanske beror på de exotiska miljöerna som man kan vila blicken på.

Regi: David Twohy

Skådespelare: Steve Zahn, Timothy Olyphant

Betyg: 5/10