Texas chainsaw massacre 1974 vs. 2003 (USA)

Texas chainsaw massacre (TCM) torde inte var helt obekant för den genomsnittlige filmtittaren och om man hör till en lite äldre generation minns man kanske t.om det beryktade Studio S programmet där TCM fick stå som symbol för det hemska videovåldet. Personligen ger de hysteriska föräldrarna och den slemme rikdagsmannen Jan-Erik Wikström som deltog i programmet mig större mardrömmar än vilken blodig skräckis som helst i jämförelse. Men den debatten är en fråga för en annan dag. Roligt som jämförelse är att i Storbritannien var det filmen The Toolbox murders som fick stå som symbol för det s.k videovåldet när man hade en liknande debatt om s.k ”video nasties”.

TCM handlar om fem ungdomar som i väntan på bensin (1974 var det ransoneringstider och oljekris) bestämmer sig för att besöka sin gamla släktgård som ligger i närheten. De har inte varit i området på flera år och mycket är förändrat b.la har arbetslösheten slagit till i området och det lokala slakteriet har tvingats avskeda en massa folk. Grannarna till ungdomarnas släkthem har efter avskedandet dock fortsatt med sin syssla och men bytt slaktobjekt från nötkreatur till människor. Ungdomarna och familjens vägar korsas och filmhistoria skapades.

Några decennier senare var det naturligtvis dags för en nyinspelning. Bakom dessa planer låg Michaels Bays nystartade företag Platinum Dunes som skulle komma att specialisera sig på skräckfilmer. Bolaget har senare berikat världen b.la med nyinspelningar av Huset som gud glömde och Friday 13th. Kritiker och filmälskare rasade naturligtvis, det är så de reagerar så fort de hör talas om en remake eller liknade. Frågan är nu om nyinspelningen verkligen är så usel som det hävdas? TCM 2003 spelade i alla fall in över 100 miljoner $ och hur står sig filmen i en jämförelse mot orginalet?

TCM 1974 börjar med ett överkört bältadjur, TCM 2003 börjar med Sweet home Alabama och däri ligger nog de stora skilnaderna mellan filmerna. TCM 74 äter sig in i ens sinne, man kastas direkt in i en mardrömsvärld som är bisarr, svettig, och skitig. Filmen är kanske inte så spännande men är i stället ytterst obehaglig och liksom klibbar sig fast på tittaren. Efter att ha sett TCM 1974 vill jag helst ta en dusch. Ungdomarna består av en grupp grälsjuka individer, det är varmt i bilen och man irriterar sig på varandra och redan från start känns filmen obekväm. Värre blir det när de anländer till huset där kannibalfamiljen bor. Trots att regissören Tobe Hooper hade en minimal budget har man lyckats skapa en vision från helvetet ( inspirerad av seriemördaren Ed Geins heminredning). Inredningen är en sjuk människas version av ”home sweet home”. Det är här TCM 1974 har sin styrka i det visuella och förmågan att skapa en äckligt klibbig spänning m.h.a rekvisita, knepiga kameravinklar och en enerverande musik som äter sig in i hjärnan. Skådisarna är sisådär och filmen har inte speciellt många nagelbitarmoment. Jag kan även tycka att filmen är lite i skrikigaste laget vilket iofs är fullt förståeligt, för djävlar vad jag hade gapat om en galning jagat mig på den amerikanska landsbygden med en motorsåg.

2003 startar filmen som sagt med låten Sweet home Alabama. Sällskapet består av käcka ungdomar där en Jessica Biel i minimalt linne har huvudrollen. TCM 2003 skapar inte alls samma stämning. I 1974 års version lever huvudpersonerna egentligen redan i en mardrömslik värld 2003 invarderar den vår verklighet. Produktion, skådisar och det mesta är bättre i den nya versionen, den är på sina ställen mer spännande. Det man helt missat är just känslan av undergång och abnormalitet. Familjens hus i nyversionen ser förhållandevis normalt ut. I -74 års version är det ödet gör att ungdomarna träffar på galningarna i 2003 är det galningarna som söker upp ungdomarna. TCM 2003 är en mer publikfriande film trots mer blod och slafs jämfört med orginalet som är relativt oblodig.

Orginalet är något mer än en vanlig skräckfilm den är en mardrömslik vision av verkligheten som spelas upp framför våra ögon. 2003 års version har helt ignorerat dessa delar utan är en klart godkänd standardskräckis med motorsågar och Jessica Biel-no more no less.

Regi: Tobe Hooper (1974) Marcus Nispel (2003)

Betyg: 9/10 (1974) 6/10 (2003)

Insidious ( 2011 USA ) vs Poltergeist ( 1982 USA )

När jag såg Insidious tog det inte lång stund innan jag kände att jag satt och tittade på en uphottad version av 80-tals filmen Poltergeist. Det var ett bra tag sedan jag såg den sistnämde filmen så det fick bli en omtittning. Nu är frågan vilken av de två filmerna är bäst?

I korthet går båda berättelserna ut på att en kärnfamilj utsätts för div. spökerier som koncentrerar sig på familjens barn. I Incidious hamnar en av sönerna i koma efter en olycka och spökerierna tar fart. I Poltergeist blir den yngsta flickan kidnappad av spökena. Familjerna tar hjälp av medium och vetenskapsmän i försök att rädda sina barn. Det finns både likheter och skillnader mellan Poltergeist, som skulle kunna beskrivas som ett övernaturligt familjedrama, och Insidious som är en ren skräckfilm.

Insidious är gjord av Jimmy Wan som b.la har ”skänkt” mänskligheten Saw konceptet och dockskräckisen Dead Silence. Filmen är mycket ryslig åtminstone första halvan med ganska subtila spökerier som t.ex skuggor i ögonvrån m.m. När mediet kopplas kan tyvärr inte Wan hålla sig från en massa new-age dravel  och därmed blir filmen avsevärt tristare. Jag gillade dock tvisten även om man mer eller mindre kunde ana den tio minuter in i filmen. Insidious gav mig lite rysningar  åtminstone i början.

Om det är Spielberg eller Hooper som regisserat Poltergeist tvistar man fortfarande om men filmen känns åtminstone som en riktig Spielberg rulle. Berättelsen börjar mer som ett lite småkomiskt familjedrama och det är här filmen är som bäst tycker jag, lite småmystiska händelser som att yngsta dottern talar med ”folket som bor i Tv” blandas med ganska underhållande och trevliga scener. När vetenskapsmän och ett medium med heliumröst gör entre stendör filmen. Om Wan var lite förtjust i new-age och annat trams så öser Hooper/Spielberg på med så mycket religion, gråt och snyftningar att jag ett kort ögonblick undrar om jag kommit åt tv-kontrollen och råkat trilla in på någon frireligiös kanal.

Hur blir nu omdömet? Bägge filmerna har sina för och nackdelar. Insidious borde kanske ha sneglat mer på Paranormal activity än Poltergeist. Filmen dras speciellt mot sista halvan med ett new-age bagage som jag inte riktigt är tillfreds med. Fram tills dess är det en ganska bra och välgjord skräckis som jag nog tror kan skrämma skiten ur en del, åtminstone Fiffi blev rädd. Poltergeist styrka ligger i den lättsamma och stundtals roliga presentationen av förortslivet samt att den är välproducerad med bra skådisar. Tyvärr kan men inte låta bli när dramat tar fart att gå till overkill när det gäller känslor, det bölas och gråts och skriks ( Poltergeist är en MYCKET skrikig film ) i det oändliga känns det som. Spielberg/Hooper har även missat målet med att ”less is moore”, det räcker med att en möbel flyttar på sig för att det ska bli lite rysligt, ett helt rum som flyger runt blir bara fjantigt.

Två välgjorda filmer som tyvärr tappar rejält mot slutet, de kunde ha blivit riktigt bra. Det blir faktiskt dött lopp. Poltergeist är något så ovanligt som en trevlig skräckfilm. Insidious är rätt och slätt en skräckfilm.

Insidious 6/10

Poltergeist 6/10