Atomic blonde (2017 USA/Tyskland)

När jag gick på bio för ett bra tag sedan stod valet mellan denna film och Baby driver, jag valde den senare och kan nu efter att ha sett Atomic blonde konstatera att valet var hugget som stucket med en liten fördel för dagens film, mao jag var körd redan från start.

Atomic blonde utspelar sig i Berlin 1989 i samband med murens fall där en lista på en himla massa agenter kommit på avvägar. Alla underrättelseorganisationer vill lägga vantarna på listan och engelsmännen skickar sin agent Lorraine Broughton till staden för att reda upp situationen något som inte är det lättaste då hon inte vet vem hon kan lita på.

Det finns en hel del att gilla med filmen, bra actionscener, skådisar, miljöer och musik. Var för sig funkar varje beståndsdel bra men när det slås samman funkar det inte riktigt för mig. Det blir lite väl mycket av allt för trots biljakter, slagsmål, en överspelande James McAvoy, inklämda lesbiska sexscener, Eddie Marsan, en pinsamt tuff huvudperson (Theron) och dunkande 80-tals syntar sitter jag och nickar till. Det som räddar filmen från att totalhaverera är en lång sekvens mot slutet när man ska försöka smuggla ut en KGB man ur Östberlin. Där och då vaknade jag till.

Musiken och Charlize Theron är de två största problemen jag har med filmen. Det är inget fel på själva musiken där man valt sköna 80-tals låtar men regissören tar varje möjlighet han har att stoppa in en gammal slagdänga från decenniet så till den milda grad att jag ibland undrar om jag kollar in en musikvideo istället för film. Håller någon truten i mer än fem sekunder kan man vara säker på att Cat people, 99 luftballons eller Major Tom börjar spelas. Efter ett tag sitter jag och undrar mer över vilken låt som ska spelas härnäst än vad som ska hända. Therons problem är kort och gott att hon är för tuff i rollen som Lorraine och jag har tröttnat på henne efter en kvart. Jag vet faktiskt inte efter att ha sett filmen om det är meningen att hon ska göra en parodi på tuff agent eller om man ska ta rollfiguren seriöst. Detta är två tunga skäl som drar ned filmen men som sagt de sista 30 minuterna, speciellt trapp/lägenhets fighten hör till det bättre jag sett i genren vilket trots allt gör filmen sevärd.

Regi: David Leitch

Betyg: 5/10

Annonser

Jurassic world: Fallen kingdom (2016 USA)

Jurassic world ligger övergivet och dinosaurerna har fått härja fritt på ön. Deras existens är nu hotad då en vulkan har vaknat till liv och hotar att utplåna allt liv på ön. Claire tillfrågas av företaget Lockwood som grundade parken om hon kan tänka sig att rädda så många djur som möjligt och tillsammans med Owen åker de två till ön. Nu är inte allt som man skulle kunna tro för naturligtvis har en del av del inblandade en helt annan agenda.

Det första som slog mig fem minuter in i filmen var att om man köper en ö för att bygga en nöjespark för ett antal miljarder, varför lägger man inte en slant på att kolla upp platsen så man slipper tråkigheter som vulkanutbrott. Ja, varför ens anlägga en nöjespark där det finns minsta risk för ett vulkanutbrott?

Det andra som slog mig var att jag från att ha tyckt Bryce Dallas Howard varit en helt ok skådis gått till att jag knappt tål att se henne. Herre jösses vilken irriterande skådis. Varför vet jag inte men min dotter kan vara något på spåren då hon menade att Howard ser korkad ut – hela tiden. Hon har ett ständigt ansiktsuttryck som annonserar att hon inte riktigt är med i matchen. Ju mer jag tänker på skulle hon kunna passa som deltagare i Ex on the beach, det är bara tatueringarna som saknas.

Det tredje som slog mig var att handlingen har fler hål än en schweizerost men det kan jag svälja lite lättare då filmen är en s.k popcornrulle.

Trots dessa invändningar är Jurassic World: Fallen kingdom ett fall framåt från den kärnfamiljspropaganda som min arma själ utsattes för i förra filmen. Klart att filmen har med sliskiga ögonblick, korkad dialog som fick mig att stönandes vagga i biomörkret med händerna framför ansiktet, en unge (som trots allt var riktigt uthärdlig – herren hör bön) och en tröttsam gnällig datanörd. Men å andra sidan var filmen snygg och handlingen tog en oväntad och uppskattad vändning och visst vart det lite spännande i sina stunder. På det hela var det en positiv överraskning kanske mest beroende på att mina förväntningar var riktigt låga innan titten – typ noll Kelvin.

Regi:  J.A. Bayona

Betyg: 5/10

Jeanne d’arc (1999 Frankrike)

J774full-the-messenger--the-story-of-joan-of-arc-postereanne d’arc – The Messenger är Luc Bessons version av historien om Frankrikes nationalhelgon. Historien utspelar sig under hundraårskriget mellan Frankrike och England. När filmen börjar så är Frankrike är mer eller mindre nere för räkning men så dyker den obildade bondflickan Jeanne upp och hävdar att hon fått ett budskap av Gud. Kronprinsen Charles lyssnar på flickan och skickar henne till staden Orleans som belägras av Engelsmännen. Jeanne lyckas ingjuta nytt mod i de franska trupperna och krigslyckan vänder. Resten av storyn finns att läsa i historieböcker eller så får man göra sig omaket att se filmen.

Filmen som sådan är helt ok. Det är en fascinerande historia om denna bondflicka som lyckades rädda landet. Jag är inte en expert på Jeanne d’arc men vad jag begriper så har Besson knåpat ihop en film som håller sig inom rimlighetens gränser. En del fel och förenklingar har gjorts men överlag så stämmer det med vad man vet. Trots den långa speltiden blir det aldrig tråkigt och till skillnad mot en del kritiker gillade jag Jeannes samtal med Gud/Djävulen i Dustin Hoffmanns gestalt mot slutet av filmen. Dessa samtal ställde saker på sin spets och gör att jag som tittare vrider och vänder på Jeannes mission. För mig var det en av filmens höjdpunkter.

Nu är det som så att vi har med Besson att göra, en regissör som är sin egen värsta fiende då han helt saknar fingertoppskänsla. Filmen Jeanne d’arc är överlag bra. Besson har lyckats med scenografi, manus och rollbesättningen med både franska och anglosaxiska skådisar. Däremot tappade han någonstans på vägen konceptet och gav huvudrollen till Milla Jovovich. Hon har aldrig varit och kommer aldrig att bli en bra skådespelerska. Hennes kompetensnivå ligger i nivå med att slåss mot zombies i Resedent evil filmerna och när hon ska gestalta en komplex individ som Jeanne d’arc går det åt fanders. Skådisen fick som ett brev på posten en välförtjänt razzienominering. Just denna rollbesättning är synd för det är som sagt en bra film som tyvärr slirar betänkligt beroende på Bessons oförmåga att tänka efter och Jovovich inkompetens.

Regi: Luc Besson

Betyg: 5/10

Tale of tales (2015 Italien)

tale_of_tales_poster_120x160_bdDet har under senare år varit lite halvt om halvt inne att göra ”nya” versioner på gamla sagor. Rödluvan, Törnrosa, Snövit etc. Dessa filmer har inte varit speciellt bra utan har i alltför många fall mest påmint om förgylld skit. Då kändes det ganska skönt att få se en italiensk film med sagotema som går tillbaka till källorna. I Tale of tales får vi oss tre sagor serverade ur den italienska samlingen Entertainment for Little Ones från 1700-talet. Detta var för mig helt okända berättelser och jag hade ingen aning om vad historierna skulle handla om.

Sagorna utspelar sig i tre angränsande kungariken och historierna touchar varandra mycket lätt. Salma Hayek spelar en drottning som längtar förtvivlat efter att få ett barn och hon är beredd att offra vad som helst för att bli gravid. Den andra historien handlar om en kung som lovar att gifta bort sin dotter till den friare som kan gissa rätt på en gåta han kommer presentera för de förväntansfulla friarna. Dottern blir inte speciellt nöjd med vinnaren av tävlingen. Slutligen spelar Vincent Casell en kung som är ständigt på jakt efter nya sängkamrater något som två tvätterskor ser till att utnyttja med fatalt resultat.

Tale of tales kör bara på och ursäktar sig inte i sitt berättande är det en saga så är det. Ologiska saker händer och allt får inte sin förklaring, filmen saknar av och till helt sensmoral. Kort och gott shit happens och precis som i verkliga livet är det inte alltid det går som man skulle vilja. Det var en skön kontrast till alla moralkakor som serveras i parti och minut av ängsliga filmbolag då de är livrädda att oroa sina kunder. Det är också på sin plats att påpeka att detta inte är en familjefilm då filmen stundtals är riktigt slafsig.  I kontrast till våldsamheterna är både musiken och scenografin en fröjd för öra och öga. Tale of tales bevisar att det går att göra bra filmer med sagotema bara man vågar ta ut svängarna lite.

Regi: Matteo Garrone

Betyg: 8/10

Berberian sound studio (2012 Storbr)

berberian_sound_studioLjudteknikern Gilderoy har anställts av en italiensk filmstudio där han ska hjälpa till med ljudet till en skräckfilm. Gilderoy möts inte direkt av stora famnen när han anländer. De flesta från receptionisten till filmens producent är ganska otrevliga mot den försynte teknikern. Arbetet dras med problem, skådespelerskor slutar, folk grälar och det är svårt för Gilderoy att få ut sina pengar. Den stackars teknikern blir alltmer pressad och börjar fundera över ett och annat. Varför påstår man att hans flight aldrig existerat och vägrar därmed att betala ut hans reseersättning? Varför har man egentligen anställt honom till att lägga ljudet på en skräckfilm då han mest sysslat med naturprogram? Frågorna hopar sig för Gilderoy och både han och vi tittare börjar bekymra oss för hans mentala hälsa.

Det här är en av filmerna som visas på festivalen Monsters of film i eftermiddag berättar jag om en annan film från samma festival. Med mycket god vilja kan man möjligtvis stoppa in Berberian sound studio i skräckfilmsfacket. Vad den egentligen handlar om kan man fundera på. Själv har jag tänkt och vridit på både det ena och det andra men inte kommit fram till något annat än att vi får se en försynt ljudtekniker som mår allt mer dåligt pga.en ogästvänlig omgivning. Eller är det så att han uppfattar sin omgivning som otrevlig iom att han närmar sig ett psykiskt sammanbrott? Många frågor men inga svar samtidigt som det är vidöppet för tolkningar. När jag ser filmen vandrar mina tankar till Bergman och hans filmer som skildrar människor på gränsen till sammanbrott.

Filmen är snyggt filmad och skådisarna är bra speciellt Toby Jones som spelar huvudrollen. Jag lyckades även spotta Tonia Sotiropoulou som den otrevliga receptionisten. Hon var med i en yttepytte liten roll som 007s sängkamrat i Skyfall. Trots bra skådisar, otrevlig stämning och en överlag snygg och stämningsfylld film greppar Berberian sound studio aldrig riktigt tag i mig. Det kan bero på att jag väntade mig något annat än en psykologisk drama thriller. Jag hade fått för mig att det var något helt annat. Vad vet jag inte men absolut inte vad jag fick se. Vad Fiffi tycker om filmen kan ni se här.

Regi: Peter Strickland

Betyg: 4/10

Snow White and the huntsman (2012 USA)

Efter Alice in wonderland och Red riding hood har nu turen kommit till Snövit och jag får väl lov att säga att detta är den mest lyckade av de tre filmerna som försöker hotta upp äldre sagor om man nu nödvändigtvis ska göra en jämförelse. Redan här vill jag påpeka att två filmer om Snövit har släppts på bio det här året, den andra heter Mirror mirror med b.la Julia Roberts och tog ett mer humoristiskt grepp på sagan. Jag orkade titta i ca 30 minuter sedan sysselsatte jag mig med något vettigare.

Snow White and the huntsman är en ganska mörk och våldsam film som inte direkt lämpar sig för de yngre tittarna (tror jag). Storyn följer sagan men med några få ändringar. B.la har jägaren (Chris Hemsworth) fått en mer framträdande roll i historien på bekostnad av dvärgarna. Den onda drottningen (Charlize Theron) har fått en fylligare bakgrund  och har lite fler karaktärsdrag än att bara vara ond. Man har också lagt in lite mer svärdsfighter samt en liten blinkning till Jesus men annars är det mesta sig likt och konservativa sagofilmstittare lär känna igen sig.

Filmen är visuellt snygg. Jag gillar speciellt när den onda drottningen trollar. Det är både fantasifullt och faktiskt lite småruggigt även den magiska spegeln har fått en CGI-boost som är lyckad . Miljöerna i filmen är genomgående välgjorda och den känns inte som att ensambeln springer runt i en studio, med ett undantag. När Snövit träffar dvärgarna hamnar man plötsligt i en kullissmiljö som påminner ganska mycket om de bilder på det jordiska paradiset Jehovas vittnen utlovar i sina tidskrifter. Det är även här som filmen segar till sig och blir lite småtråkig. Bortsett från denna episod är Snow White and the huntsman en ganska rapp och underhållande film och två timmar går relativt snabbt..

Tyvärr finns det ett par saker som drar ned helhetsintrycket: Dels ogillar jag att regissören/manusförfattaren gjort Snövit till en kristusgestalt. Man trycker ganska hårt på att hon ska frälsa folket från den onda drottningen och när hon återuppstår får jag lite väl starka bibliska vibbar.  Det andra problemet är personregin eller skådespelarnas insatser, take your pick. Det är många bra skådisar med i filmen men kanske är det berättelsens form av saga som gör att de presterar undermånligt (Stewart undantagen då hon sällan skådespelar utan reagerar på stimuli typ: Replik! Rör dig!). Dvärgarna består av idel kända ansikten b.la Brian Gleeson, Bob Hoskins och Toby Jones men de har ingen personlighet utan är bara dvärgar. Charlize Theron spelar över å det grövsta i sina försök att vara ondskefull. Hon verkar ha hämtat inspiration av Barbara Kellerman som spelade The White witch underhållande uselt i tv-serien om Narnia. Chris Hemsworth ger intryck av att vara lite halvfull då han har ganska sluddrigt tal i filmen och att ge honom rollen som voice-over var ett stort misstag. Mao ingen skådis agerar på topp och då har vi kvar olyckan Kristen Stewart.

Var gång Kristen Stewart ska vara med i en film ser jag med skräckblandad förtjusning fram mot tillställningen. Kommer hon att lyckas skådespela denna gång är frågan jag ställer mig. I Snow White and the huntsman lyckas hon igen med att ge sken av att  om man kan tala och röra på sig räcker det för att man ska kunna titulera sig skådis. Jag har sett gråstenar med större personlighet än Stewart. När hon ska hålla ett känslomässigt tal i filmens final är det ett tappert men ack så misslyckat försök i konsten att skådespela.

Som synes är det blandade känslor jag har inför Snow White and the huntsman men filmen var underhållande trots bleka skådespelarinsatser och om man gillar genren är det trots allt värt att lägga ett par timmar på filmen. Jag bländades nog av miljöerna och alla CGI-effekter.

Regi: Rupert Sanders

betyg: 5/10

W. (2008 USA)

Regissören Oliver Stone har tidigare betat av de amerikanska presidenterna Kennedy (JFK), Richard Nixon (Nixon) och nu kom turen till George.W.Bush. Jag trodde man skulle få se en vass, kritisk film a la´ Michael Moore men resultatet blev förvånansvärt något helt annat.

W. täcker tiden från Bushs uppväxt där han är en slarver som både super och knarkar fram till hans pånyttfödelse som ”born again christian” och AA medlem samt USA:s president. Bilden som Stone tecknar av USA:s förre president är inte speciellt smickrande (någon förvånad?) men samtidigt målar han upp en bild av en person som är ganska svår att ogilla. Det är kort och gott lite småsynd om Bush och han ger ett ömkansvärt intryck. Bush är lite socialt klumplig, disträ och enfaldig. Han ser världen i svart eller vitt och orkar inte direkt tänka igenom saker och ting. Det som driver honom är att bevisa för sin far att han duger. George Bush sr. porträtteras som en ganska osympatisk människa som inte tror speciellt mycket på sin son. Något som å andra sidan inte är konstigt med tanke på sonens tidigare karriär som alkis och loser om än en rik sådan.

Då porträttet av Bush visar på en, om än lite korkad och stönig person, ganska sympatisk människa är bilden av hans medarbetare annan. Karl Rove, Paul Wolfowitz och Dick Cheney är de riktiga banditerna speciellt Cheney verkar vara en osedvanligt vidrig människa. Utrikesministern Condoleezza Rice framställs som en virrig och osäker ja-sägare. Detta är ett problem jag har med filmen. Karaktärerna framställs stundtals vara så osannolika att W. skulle kunna klassas som satir. Samtidigt går det en rysning längs min ryggrad för om bara ett uns av personporträtten stämmer med verkligheten kan man tacka sin lyckliga stjärna att Bush satt tiden ut och inte råkade ut för något attentat eller olycka för jag vill inte tänka på hur vår värld hade sett ut med Cheney vid rodret.

Stone har som vanligt raddat upp en hel rad av kända skådisar i små och stora roller. De flesta ganska porträttlika men när det rör sig om Stones presidentfilmer föredrar jag filmerna om JFK och Nixon. W. är helt enkelt lite blek och det känns som att Stone inte riktigt vet hur han ska förhålla sig till Bush. Jag saknar även lite av det engemang som brukar prägla Stones filmer på gott och ont. Det kan också vara till en fördel när man ser filmen om man är lite påläst om amerikansk politik och känner till Bush eran.

Regi: Oliver Stone

Betyg: 5/10

 

Tinker tailor soldier spy (2011 Storbr)

Detta är troligtvis en av de mest brungråa filmer jag sett, tapeter är bruna, kläder är gråblå, möbler är bruna ja allt är brunt, grått och lite smutsgult förutom den orange fondväggen i mötesrummet på The Circus där toppmännen inom det brittiska kontraspionaget sammanträder. Egentligen är det inte så konstigt att allt går i brunt då filmens regissör Tomas Alfredsons tidigare gjort Fyra nyanser i brunt, Tinker tailor soldier spy (TTSS) kanske är Alfredssons femte nyans. Om filmen går i brunt så är de flesta av de medelålders karaktärerna gråa. Gråast av de alla är filmens huvudperson George Smiley. I det här fallet är det en fördel då han är spion. Ett yrke där det är en fördel om man är anonym.  Det som ser TTSS och väntar sig biljakter, förföriska kvinnor skratt och martinis lär bli grymt besviken för detta är en på ytan mycket stillsam film och troligtvis den bästa filmen so far från 2011.

Man har ganska starka indikationer på att ryssarna lyckats placerat en dubbelagent, en s.k mullvad, inom det brittiska spionaget. George Smiley har fått kicken men tas nu in av den brittiska regeringen för att försöka avslöja mullvaden. Smiley får den oangenäma uppgiften att spionera på sina f.d kollegor. Ju mer han nystar desto större växer sig härvan av intriger och hemligheter och det gäller för Smiley att sovra vad som är villospår och vad som är fakta.

Jag hade ganska låga förväntningar på filmen då den blivit tokhyllad av en samlad kritikerkår som har en tendens att gå i spinn så fort en svensk är inblandad i produktionen av en film som spelas in utanför norden. Undantaget till denna regel är om personen ifråga lystrar till förnamnet Dolph. Jag kan nog säga att jag var än mer skeptiskt då jag fann Alfredssons förra film trist.  Även den tokhyllad av en samlad kritikerkår. Men redan i första scenen fastnar jag då en tunnhårig Marc Strong dyker upp tillsammans med en skrynklig John Hurt och ju längre historien trippar fram (för det här är en film som tar tid på sig åtminstone vid en första anblick) desto mer uppslukad blev jag. När La mer spelas i de suveräna slutscenerna satt jag som förtrollad och insåg att jag fått sett en fullpoängare.

TTSS har ett manus som är mycket bra. Mycket förklaras i bild men inte i dialog så man måste även vara uppmärksam på vad som sker. En rekommendation är att se till att man inte behöver gå på toaletten under filmen för risken är att man tappat mycket av handlingen när man kommer tillbaka är stor. Ett alternativet till toabesök kan vara en Fantaflaska. Det jag gillade var att tolkningen om vad som sker många gånger lämnas över till tittaren. Alfredsson litar på att tittaren inte är helt hjärndöd. Karaktärerna är trots sin trista och gråa framtoning mycket intressanta då de gör sitt bästa för att dölja sina känslor och avsikter. Det är något som väcker mitt intresse och blir nyfiken på filmens karaktärer som individer.  Att nämna alla skådespelare som är med vid namn är onödigt, det räcker med att konstatera att Alfredsson fått ihop ett gäng fantastiska skådisar i både små och stora roller.

Än så länge är TTSS definitivt den bästa film jag sett från förra året, snygg i sin gråhet, utmanade för sinnet och ett mycket gott hantverk. .

Regi: Tomas Alfredsson

Betyg: 10/10