The Mummy (2017 USA)

Marvel Universe, DC Universe och nu Dark Universe, det blir många universum att hålla reda på. Dark Universe ligger filmbolaget Universal bakom och tanken är att man ska samla alla sina klassiska filmmonster (Dracula, Frankenstein etc) under ett och samma tak och man startar med att blåsa liv i mumien.

Soldaten Nick snubblar över en egyptisk grav i dagens Irak (!?!). I graven hittar man en sarkofag som innehåller en mumie närmare bestämt Ahmanet som mördade sin far som var farao samt dennes fru och barn för att ta makten. Planerna grusades och som straff begravdes hon levande. När graven öppnas vaknar hon till liv och i bara farten drabbas Nick av en förbannelse som gör honom till Ahmanet utvalda, något som han inte är så sugen på. Turligt nog står Nick inte ensam då den hemliga organisationen Prodigium som bekämpar allsköns monster och leds av en inte helt obekant Dr. Henry Jekyll träder in på scenen.

The Mummy har mötts av förödande kritik så jag var beredd på det värsta. När filmen var slut satt jag som ett frågetecken undrade över vad det var folk ondgjorde sig om. Filmen är en klart godkänd popcornrulle och gör inte anspråk på annat och då den inte dras med konservativa kärnfamiljsbudskap eller påklistrade känslosamma scener höjer den sig till och med ett snäpp över mängden. Det enda som jag stör mig på under titten är detta evinnerliga användande av recaps – söte käre gud nog för att jag börjar bli till åren men tror regissören verkligen att jag inte kommer ihåg vad som hände en halvtimme tidigare på duken?

Det är en fartfylld historia som fyller tiden väl. The Mummy blir aldrig tråkig men å andra sidan aldrig riktigt spännande. Även de där torra skämten som egentligen inte är så roliga men som jag ofta uppskattar på film finns där. Vi får se Tompa springa (alltid ett nöje) och Sofia Boutella som spelar Ahmanet funkar bra i sin roll. Hon är faktiskt lite creepy och har ett spindelliknade rörelsemönster – bra casting där. Så summa summarum vad folk ondgör sig över vet jag inte riktigt för detta är en helt ok film som fuller sin funktion väl – nämligen att underhålla för stunden.

Mina två medtittare Stefan och Action Lunkan var också nöjda. 3/5 samt 7/10 blev deras betyg.

Regi:  Alex Kurtzman

Betyg: 6/10

Mission Impossible: Rogue nation (2015 USA)

MV5BMTQ1NDI2MzU2MF5BMl5BanBnXkFtZTgwNTExNTU5NDE@._V1__SX1857_SY903_Den femte filmen om Ethan Hunt och hans kollegor i IMF startar med att organisationen läggs ned av den amerikanska regeringen samtidigt som Hunt upptäcker att det finns ett sorts anti-IMF, The Syndicate. Denna organisation är så hemlig att ingen känner till den. Politiker och tjänstemän på regeringsnivå anser att Hunt jagar hjärnspöken och lyssnar inte på varningarna.  Han vägrar acceptera beslutet om nedläggning utan går istället under jorden för att avslöja organisationen.

Den här filmen har ganska mycket gemensamt med många Bondfilmer. Man reser jorden runt och varje plats föräras med en actionscen eller två. ”Handlingen” är mest en ursäkt för att man ska bädda för lite fart och fläkt. Skådisarna, miljöerna och actionscenerna är det inget fel på. Vi bjuds på hisnande motorcykeljakter, omöjliga inbrott, lite sekundjakter och ett par fighter. Curise och co sköter sig väl. Simon Pegg agerar comic-relief och har en manick redo för varje situation som tänkas kan, Ving Rhames och Alec Baldwin tävlar i vem som är mest butter, Sean Harris är bra som skurk och Recbecca Ferguson får tala svenska.

Mitt problem är manuset där det skiner igenom lite väl mycket att man snitslat upp en bana från A till Ö. Vad som än händer finns det alltid rätt manick i Peggs arsenal, folk förflyttar sig till rätt position i ett rum eller stad så att Hunt kan lösa sitt uppdrag. Filmen påminner så smått om en orienteringsrunda där man bytt ut skog och mark mot hela världen. Detta gör att filmen får inget flow och känns alltför konstlad och statisk. Därmed jag får svårt att bry mig om vad som händer med personerna på duken för jag vet att det alltid kommer ligga en manick eller att en person står på rätt plats när Cruise och co behöver det för att lyckas med sitt uppdrag som trots allt inte verkar vara speciellt omöjligt trots att de jagas av hela världen. Det blir faktiskt så förutsägbart och ospännande till slut att jag får kämpa mot sömnen i biomörkret. Ibland funkar det förutsägbara, ibland inte. Här funkade det inte alls.

Regi: Christopher McQuarrie

Betyg: 5/10

Filmspanarna: Män som springer

marathonreviewDagens ämne för filmspanarna är ”män som springer” och jag kan torrt konstatera att filmspanarnas tema än en gång rör något jag har minimal erfarenhet av då jag föredrar att strosa. Mitt måtto är för att citera Seinfeld: ”I choose not to run”.

I filmens värld springs det desto mer än i min vardag Men frågan är varför man springer på film? Anledningarna kan vara många och jag nöjer mig helt enkelt med att presentera en handfull minnesvärda löpturer i filmens värld.

Det finns många jaktscener inom filmens värld. Ofta är det lite av en films höjdpunkt om man har med en bra jakt när filmens hjälte får fly för sitt liv. Mest spännande blir det naturligtvis om jakten sker i skog och mark, denna obehagliga miljö som gett upphov till så mycket sorg och elände i filmernas värld. Om dagens tema varit ”kvinnor som springer” hade jag kunnat breda ut mig rejält då detta är en oslagbar kombination av jakt och miljö.. Men det finns bra exempel med män som jagas i skogen t.ex Rambo och inte minst i Mel Gibsons mästerverk Apocalypto där filmens huvudperson Jaguar Paw (vilket namn!!) jagas av en bunt hämndlystna Mayaindiander i djungeln. Mycket spännande och väl filmat, i sina stunder upplevs det som att man själv jagas då löv och grenar piskar mot kameralinsen.

006APC_Rudy_Youngblood_068

Om vi vänder på steken så har vi filmens hjälte som jagar någon eller något. En av mina favoriter är Doyles skuggning av Charnier i The French connection men det är kanske inte så mycket löpning i den scenen. En annan höjdarjakt är 007:s parkour session i Casino Royale. Craig har avsevärt lättare steg än Moore om man nu ska göra den jämförelsen. Don Johnsons avslut på jakten i början av Dead bang är minnesvärd då vår (anti)hjälte är så slut efter loppet att han spyr ned sitt offer, något som Bond aldrig skulle nedlåta sig till att göra.

vlcsnap-2013-02-21-20h48m51s188

Nu är det som så att alla jakter behöver inte vara dramatiska. Man kan kort och gott ha bråttom och jagar då tid.Taxijakten i början av Planes trains and automobiles mellan Steve Martin och Kevin Bacon är otroligt underhållande. Andra anledningar till att man får bråttom och skyndar på sina steg är jakten på sanningen. Min favoritscen i The Descendants är när Clooney plötsligt får mycket bråttom till några vänner då han vill ha svar på en fråga. Karln får så bråttom att ha tokrusar iväg med ett par flip flops på fötterna. Underbar scen i all sin tragik.

Clooney-Descendants

Avslutningsvis har vi den i mina ögon mest förhatliga formen av löpning nämligen den när man springer för nöjes(!!!!) skull. Varje år har vi ett lopp på vår skola den s.k Jättestenslunken där ALLA ska delta. Visst jag skulle kunna gå men då loppet är på fem kilometer i s.k natursköna områden stöter man på massa äckligheter under turen så som fästingar, mygg och knott. En gång har jag i ett svagt ögonblick genomfört loppet och kan svära på att jag hörde änglakörer och hade blodsmak i munnen. Numera ser jag till att boka in ”viktiga” möten när loppet går av stapeln. Däremot har jag inga som helst problem med att se andra springa, speciellt inom sportfilmsgenren kan scener av detta slag bli riktigt rafflande och pulshöjande. Den meste och bäste löparen/träningsmänniskan inom sportgenren är naturligtvis Rocky Balboa. Han boxas i kylrum mot försvarslösa köttklumpar, springer i snö, springer på stranden, jagar höns och lyfter stockar. I Rocky 2 blir det dock lite konstigt för det verkar som att Balboas löpning sprider sig likt en masspsykos bland Philadelphias befolkning. När han kutar förbi hänger folk på och springer efter och inte vilket folk som helst utan barn. En annan förklaring på detta beteende skulle vara att människor (speciellt då barn) är som gnuer – springer en så springer alla. Hur som helst är detta definitivt en av de hemskaste filmscener jag vet och tyvärr oförglömlig.

rocky.park_.bench_1

Men trots Rocky, skogslöpare och spyende poliser finns det en manlig löpare som inte kan negligeras i ett inlägg som rör män och löpning: Tom Cruise. I de flesta filmer (men inte alla, Edge of Tomorrow hade tyvärr dåligt med löparscener) springer denne man i sin mycket personliga stil: Karatehänder, höga knän och ett sammanbitet ansiktsuttryck. Cruise ser lite ut som en person som springer samtidigt som han försöker stå i givakt. Varför skådisen väljer att springa i film efter film vet jag inte. Är det rena slumpen att han får roller som kräver en intensiv löptur? Kräver Cruise att det ska skrivas in en springscen i de filmer som förgylls av hans närvaro?  Är det ett uttryck för en inre ångest eller vill han visa att han minsann fortfarande kan röra på sig trots sin ålder? Många frågor men inga svar. Bästa löpningarna av Tom Cruise sker i Collateral samt M:I 3.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det springs mycket på film. Speglar det samhället månne att vår kultur och liv blivit allt hetsigare. Blir biobesökare nervösa över någon som tar lite tid på sig? Något att fundera på speciellt om man jämför med äldre filmer där man iofs springer men tempot är stillsammare. Det jag vet är att löpning inte är min starka sida och som jag sa i början av detta långa inlägg: I choose not to run.

Andra filmspanare som fördjupat sig i löpning i kombination med män.

filmspanarna-bred

 

Except fear

Har du inte sett den

Jojjenito

Fripp

Velvet cafe

Fredrikonfilm

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffi

The Nerd bird

Edge of tomorrow (2014 USA)

Edge-of-Tomorrow-Poster-Europa har invaderats av rymdvarelser, man förbereder sig för ett massivt anfall mot utomjordingarna och hoppas kunna besegra dem. Bill Cage arbetar med PR inom det militära i hopp om att undvika strid men mot sin vilja placeras han i frontlinjen för att rapportera om anfallet. Då hans stridserfarenhet är obefintlig går det som det går, han dödas. Av (till en början) oklara anledningar verkar något ovanligt ha hänt Cage. Han vaknar upp och finner att han hamnat i en tidsloop vilket gör att Cage upplever sin sista dag i jordelivet gång på gång. Tillsammans med soldaten Rita som upplevt samma fenomen börjar Cage nyttja denna förmåga och kan förhoppningsvis rädda jorden.

Edge of tomorrow kan liknas med filmerna Source code och Måndag hela veckan som båda handlar om en person som får uppleva samma händelser gång på gång. Alla tre filmerna är sevärda och kanske beror det på konceptet att man har möjligheten att påverka sitt eget öde som lockar till lite eftertanke. Filmen är fartfylld och (detta hade jag inte väntat mig) rolig. Cruise som spelar Cage gör det fint och jag fick ett och annat skratt när han förvirrat försöker hantera sin nya situation. Den som av en händelse inte gillar skådespelaren kan få njuta av att se Cruise förlora livet ett antal gånger under ett par timmar. Emma Blunt som spelar den tuffa soldaten Rita är en skådis jag fick upp ögon för i filmen Young Victoria. Här imponerar hon inte lika mycket på mig, Blunt ser lite trött och stel ut men hon duger. Designen på utomjordingarna kändes lite fantasilös då de mest påminner om ”bläckfiskarna” i Matrixfilmerna. Edge of tomorrow är en underhållande sf-action film som vågar vara lite rolig och inte tar sig själv på för stort allvar. Filmen hade lätt kunnat bli en pompös hyllning till militären och ”the american way” men undviker tacksamt detta. Betyget var uppe och dallrade på en åtta med slutet var för krystat för min smak och jag fick känslan av att man bara drog till med något för att stilla den mer lättupprörda delen av producenter och biopublik (filmen är trots allt en amerikansk storproduktion)

Regi: Doug Liman

Betyg: 7/10

Andra bloggare som sett filmen

Rörliga bilder
The Velvet Café
Filmparadiset
Fredrik on Film
Har du inte sett den?
Movies-Noir
Jojjenito
Fiffis Filmtajm
The Nerd Bird
Fripps filmrevyer

Spel & film

Rymdfilm

Oblivion (2013 USA)

oblivion-posterJag kan ha fel men jag tror inte att Tom Cruise gör någon tjurrusning i den här filmen, något som likt Tom Hanks urinerande och Brad Pitts ätande är hans signum. Det kan bero på att Oblivion inte är någon actionfilm utan mer ett science fiction drama med actioninslag. Filmen utspelar sig några år efter att jorden vunnit en pyrrhusseger mot en utomjordisk invasionsstyrka. Mänskligheten besegrade visserligen fienden men till priset av en förstörd jord. Jack (Cruise) sköter bevakningen av det som är kvar av vår planet. Han uppgift består av att underhålla spaningsrobotar som försvarar gigantiska maskiner som utvinner jordens sista naturresurser innan mänskligheten flyttar till en annan plats i solsystemet. Trots att det finns en del utomjordlingar kvar som stör Jack i arbetet så löper det på relativt friktionsfritt men så störtar ett skepp vars innehåll får Jack att ifrågasätta både sitt uppdrag och sin existens.

En del har hävdat att Oblivion bitvis är lite småtråkig. Jag fann att filmen flöt på i ett makligt tempo men den blev aldrig trist. Bäst är de storslagna miljöerna av vår planet efter katastrofen. Det känns vemodigt när Jack åker över öde slätter, en vy som ibland innehåller en och ann ruin som vittnar om en tidigare levande värld. Det var inga större fel på storyn som har både en och två vändningar som jag inte såg skulle komma. Det är lite härligt när det man tar för givet ställs på ända och man får kalibrera om sin hjärna. Nu var jag möjligtvis lite ouppmärksam åt vart håll berättelsen pekade och en och annan mer arlert tittare kan nog räkna ut hur allt hänger samman avsevärt tidigare än undertecknad.

Filmens svaghet är nog slutet där man ansträngt sig över hövan för att få till ett happy end något som inte gick i samklang med känslan och stämningen under filmens gång men man kan kanske begära för mycket av en storfilm som ska tillgodose alla smaker.

Regi: Joseph Kosinski

Betyg: 7/10

Mission impossible: Ghost protocol (2011 USA)

I den fjärde filmen om Ethan Hunt och hans grupp agenter rör det sig om avfyrningskoder till ryska kärnvapen som hamnat i händerna på en galen svensk (!) forskare spelad av Michael Nyqvist. Cruise hoppar, klättrar slåss och (naturligtvis) springer för glatta livet för att förhindra ett tredje världskrig. Inget nytt under solen men jösses vilken fart och fläkt!

M:I 4 är en mycket underhållande och välgjord actionfilm som t.om fick en gammal blase´ flimtittare som jag att spärra upp ögonen. Speciellt episoden i Dubai var hisnande. Jag får även erkänna att jag satt och skrockade till de småfjantiga skämten som dock är ack så viktiga i lättsamma actionfilmer. Filmen har tre akter; Moskva där storyn etableras, Dubai som i mina ögon är filmens höjdpunkt med fasadklättring, slagsmål och Cruise som springer i en sandstorm samt upplösningen i Indien. Att regissören Bird har ett förflutet vid Pixar råder det ingen tvekan om efter att ha sett slutfighten mellan Cruise och Nyqvist i ett parkeringshus. Inspirationen till den scenen torde Bird ha hämtat från finalen i Monsters Inc.Kombinationen av fart & fläkt samt bra skådisar gör att M:I 4 är en av de bättre actionfilmerna jag sett på senare tid.

Är det något jag kan vara kritisk till är det slutet som är lite väl smetigt och tillrättalagt samt att Michael Nyqvist som spelar skurken inte ges möjlighet att utveckla sin karaktär. Nyqvist har en handfull repliker resten av tiden ser han lite småfarlig ut och får bära på en väska. Jämför t.ex med Phip Seymour Hoffmans karaktär i M:I 3, där kan man snacka om en diabolisk skurk som ger en rysningar.

Jag hade en trevlig stund i biofåtöljen och ser gärna en femte del med samma gäng både bakom och framför kameran.

Regi: Brad Bird

Betyg: 8/10

Legend (1985)

Ridley Scotts fantasyfilm från 1985 är en ganska säregen film. Den lyckas vara storslaget visuell trots att storyn är ganska liten.  Skogspojken Jack (spelad av Tom Cruise) vill impa på Prinsessan Lillie och visar henne platsen där enhörningarna leker. Genom att göra det så leder han oventandes Mörkrets furste till denna hemliga plats vilket leder till att hans hejdukar har ihjäl en av enhörningarna och fångar in den andra (det finns bara två) och Prinsessan. Så länge enhörningarna lever är världen i balans och genom att ha ihjäl bägge skulle skulle världen kastas in i en evig natt vilket skulle vara ett tipptopp-läge för mörkrets furste.  Slutligen medveten om vad han ställt till med, så beger sig Jack (i sällskap av ett gäng småfolk) iväg för att ställa allt till rätta igen.

Jag gillar sagor mer än fantasy, då fantasy ofta (inte alltid) kan bli lite skitnödig i tonen. Här har Scott tagit fasta på att försöka skapa en saga av Bröderna Grim- snitt och lyckas ganska bra. Tyvärr blir det lite långsamt ibland vilken man i och för sig kan ha överseeende med om man koncentrerar sig på de fantastiska miljöerna och framförallt fotot och ljussättningen som är outstanding.  Man känner igen bildspråket från Blade Runner med sina suggestiva nästan drömska sekvenser som s.a.s.  nästan flyter över bildrutan.

Cruise sköter sig relativt bra, det rör sig inte om så mycket skådespeleri i rollen och kommer man över det faktum att hans tänder (som vid den här tidpunkten är som lagårdsdörar som dessutom står på glänt) stjäl lite av showen så är han ganska uthärdlig.  Småfolket är lite för lika trägårdstomtar för att jag ska ta dem på allvar men det vägs upp av den mörka omgivningen. Riktigt bizarr är Tim Currys uppenbarelse i rollen som Mörkrets Furste.  Tänk er hur man brukar rita Djävulen i serier och skämtteckningar och multiplicera det med 10. Alltså karln är knallröd och har horn, så elefantistiskt överdimensionerade att bara tyngden borde få nacken att knäckas om han skulle få hicka eller ännu värre råka nysa.  Mest skrattretande är dock den ”stjärthaka” de av någon anledning sminkat på honom.  Jag vet inte hur de har tänkt men särskilt skräckinjagande blir det inte.

Här finns dock en del riktigt bra scener och framförallt är som sagt scenografin fantastiskt vacker. Storyn duger men är lite segt utförd. I sin helhet tycker jag att det är en sevärd film även om det inte är det bästa som gjorts i genren.

Betyg: 6/10

A Few good men (1992 usa)

När två marinsoldater anklagas för att ha mördat en kamrat väljer millitären att utse en oengagerad advokat då man inte vill att fallet ska utredas ordentligt. Naurligtvis väljer den oegagerade advokaten att för en gångs skull engagera sig och ganska snabbt upptäcker han att hans fall är mer komplicerat än vad det först verkade.

En film som kanske blivit mest känd för Jack Nicholsons ”you can´t handle the truth” tal i filmens final. ”A few good men” är rena ”who´s who” när det kommer till vilka kända skådespelare som är med, Walsh, Cruise, Moore, Sutherland och Bacon för att nämna några. När regissören haft så många skådespelare att välja mellan är det synd att han valt att ta med de två sämsta i huvudrollerna: Cruise och Nicholsson. Tom Cruise sliter som ett djur för att visa alla vilken bra skådespelare han är, vilket tidvis ger ett direkt plågsamt resultat för han är en riktigt usel skådis trots sitt pepsodentleende. Nicholson har aldrig varit och kommer troligtvis aldrig att vara en skådespelare då han i film efter film spelar samma roll, nämligen sig själv. Folk som tycker om Nicholsson brukar säga att han är en ”skön typ” vilket han kanske är men det betyder inte att han är en bra skådis.  Jag riktigt svag för rättegångsdramer och tröttnar aldrig på att få alla klicheer serverade: det motsträviga vittnet, det försvunnna vittnet, det avgörande beviset ja allt är med i filmen så det blir ok trots Cruise, Nicholsson och kvalmig amerikansk patriotism.

Regi: Rob Reiner

Skådespelare: Demi Moore, Kevin Pollack och resten av Hollywood.

Betyg: 6/10

Mission impossible (1996 usa)

När ett uppdrag går fel och flera agenter dödas misstänker man att  den överlevande agenten Ethan Hunt är en förrädare. Hunt flyr för sitt liv och för att locka fram den riktige förrädaren iscensätter han en kupp mot CIAs högkvarter.

Detta var den första av hitintills tre Mission Impossible filmer. MI 1 hamnar i mitten av de tre filmerna där 2:an är sämst. Problemet med 1:an är främst att storyn är rörig och otympligt berättad, jag har svårt att få det hela att hänga ihop. Tom Cruise är ett annat problem,  han är en riktigt dålig skådespelare. Två ansiktsuttryck har den gode Cruise: flin eller stirrande blick (när det är allvar). Däremot finns det många bra skådisar med i biroller: Voight, Reno m.fl.

Regi: Brian de Palma

Skådespelare: Tom Cruise, Jon Voight

Betyg:6/10