A Hologram for the King (2016 Storbr)

Dagens film hade mer eller mindre helt passerat mig förbi. Jag hade inte en aning om handlingen, det enda jag visste var att Tom Hanks var med. Om det inte hade varit för att Fiffi lagt upp filmen som bubblare på sin årsbästa lista hade det nog förblivit så och jag hade missat en förbaskat trevlig liten rulle.

Hanks spelar här försäljaren Alan, en som för ögonblicket inte har det så lätt här i livet. Frun har lämnat honom, han har inte stålar att bekosta sin dotters collegeutbildning, på företaget hintas det om att han kan komma att kickas om han inte lyckas med en kommande affär och som grädde på moset han har en besvärande knöl i nacken – kan det vara cancer? I detta något loja mentala tillstånd hamnar Alan i Saudiarabien för att försöka sälja hologramteknik till landets kung. Kulturkrocken blir total och Alan känner sig än mer vilsen i livet.

A Hologram for the King påminner en aning om Lost i translation i både handling och stämning. Den stora skillnaden är väl att Hanks film är lite livligare (bör här påpeka att jag gillar Lost i translation). Det är inte någon rafflande historia och filmen bjuder inte på några gapskratt, möjligtvis ett småleende här och där. Däremot hade jag en mysig stund tillsammans med en något vilsen Hank i den den arabiska öknen och det är inte fy skam.

Filmens två stora styrkor är dels Tom Hanks som är bra på att spela ”vanlig”. Alan är nog som folk är mest, han är en trevlig prick som haft lite otur i livet på senare tid. Filmens andra styrka är att  regissören Tom Tykwer inte faller i fällan och skildrar saudiaraberna som konstiga. Istället ges en bild av två kulturer som är olika på både gott och ont och de kommer inte alltid överens. A Hologram for the king är iofs en flyktig film men den förtjänar avsevärt mer uppmärksamhet än den fått.

Regi: Tom Tykwer

Betyg: 7/10

The Green mile (1999 USA)

the-green-mile-522dc45de4f97Året är 1935 och fängelset Cold Mountain får en ny intern till avdelningen för de dödsdömda. Han heter John Coffey och är en gigantisk färgad man som ger intrycket av att vara timid samt lite bakom flötet. Coffey dock har mördat två unga flickor och väntar på sin avrättning. Chefen på avdelningen, Paul Edgecomb,  tänker inte närmare på fången till en början då han dras med mer akuta problem, en urinvägsinfektion (detta var innan penicillinets tid) som gör att han ”pissar taggtråd” och dels personalproblem i form av den sadistiske vakten Percy Wetmore som han inte kan kicka då denne är släkt med delstatens guvernör. Den nya fången kommer dock snart visa sig vara allt annat än en vanlig intern och Edgecomb börjar få dubier om Coffey verkligen är skyldig till sitt brott.

Frank Darabont regisserar och har tidigare b.la gjort filmerna The Mist och Nyckeln till frihet. Dessa filmer har två saker gemensamt, dels är de baserade på verk av Stephen King och dels är de mycket bra filmer, så bra att jag anser att man borde stifta någon form av lag att filmadaptioner av King måste ha Darabont bakom kameran.

The Green mile är en lång film, bortåt tre timmar,  trots detta blir den aldrig tråkig. Det är även en hel hög bra skådisar med Tom Hanks i spetsen. Hanks torde varit ganska nöjd med manus då hans rollfigur får kissa i filmen något som skådisen verkar vara omåttligt förtjust i att få göra på film. David Morse, Michael Clarke Duncan, James Cromwell och Doug Hutchison (som verkar vara lika sleazy i verkliga livet som sin rollfigur Percy då han gift sig med en sextonåring ) är bara några namn i den digra rollistan.

Jag skulle nog vilja påstå att The Green mile är en film för alla. Det är en sådan där film som bara flyter på, berör på alla sätt och vis, känns inte onödigt tung men å andra sidan inte är för lättviktig och därmed lättglömd. Har man inte sett tycker jag nog att man bör vika tre timmar av sitt liv för att få sig lite filmmagi till livs

Regi: Frank Darabont

Betyg: 8/10

SPOILERVARNING

 

 

 

The Green mile kan kanske vara en av Kings mest svartsynta böcker beroende lite på hur man tolkar boken. John Coffeys initialer och förmågor hintar om att vi har med självaste Jesus att göra. Paul erbjuder John en chans att fly men han avböjer då han inte orkar med att känna av allt hat och elände i världen och väljer att dö i elektriska stolen. Jesus dog som bekant för våra synder (om man nu hör till den tron) 2000 år senare orkar han inte stanna kvar på jorden pga allt elände. En inte så speciellt hoppfull slutkläm på historien om man nu väljer den tolkningen.

Bridge of spies (2015 USA)

BRIDGE-OF-SPIES-1-SHEET-UKSpielberg står inte speciellt högt i kurs hos mig då jag ofta finner hans filmer vara alltför sentimentala för sitt eget bästa. Spielberg litar helt enkelt inte på sin publik utan tvångsmatar tittarna med de känslor han vill förmedla. Många köper det, jag gör det inte men då det är den vägen Spielberg valt att gå har man två val: Skita i att se hans filmer (vilket jag oftast gör) eller acceptera filmen för vad den är. Då jag gillar spionfilmer och det kalla kriget vart jag trots allt lite lockad av regissörens senaste film Bridge of spies.

Det kalla kriget hettar till då ryssarna skjuter ned ett amerikanskt spionplan och tillfångatar piloten. Amerikanerna är intresserade av att få ut sin pilot innan han bryter ihop och berättar vad han vet för ryssarna. Turligt nog så har amerikanerna en rysk spion i sitt förvar som ryssarna gärna vill ha tillbaka. Det kan synas vara en lätt sak att bara byta spion men då ingen litar på den andre måste det först förhandlas och gärna i det fördolda då ingen sida öppet vill erkänna att man spionerar på varandra. Den som får uppdraget att se till att bytet blir av är advokaten Rudolf Abel som inte har någon större erfarenhet av internationell konfliktlösning.

Jovars resultatet blev till en helt ok film. Spielberg kan hantverket och har lyckats med konststycket att göra en ganska ospännande historia intressant. Det mest dramatiska som sker i filmen är att Rudolf rånas på sin överrock i Östberlin men om man berättar en historia väl behöver den inte innehålla massa extravagans. Bra miljöer, en skön känsla av 50-tal och Spielberg lyckas även väl med att fånga rädslan och hysterin som rådde i världen under denna tid (fast världen är ganska hysterisk nuförtiden också). Berättelsen flyter på och det är nog bara sista kvarten som regissören inte kan hålla sig utan plockar fram känsloarsenalen så vi tittare verkligen ska begripa att detta är en story som berör. Å andra sidan om karln lagt band på sig i en timme och trekvart kan jag väl unna honom det.

Regi: Steven Spielberg

Betyg: 6/10

Saving Mr.Banks (2013 USA)

images-179194Walt Disney har i flera år haft ett begär (kan nog inte beskriva det med ett bättre ord då karln i närmaste är manisk i sin iver) att få filma boken Mary Poppins. Anledningen till att han vill filmatisera berättelsen om om guvernanten med magiska krafter är att hon lovat sina barn och ett löfte till barn bryter man inte (stön). Det går inte som Disney tänkt sig,  författarinnan P.L Traver vägrar att låta sin historia filmas. När hon kommer på ekonomisk obestånd inser hon till slut fakta och antar Disneys erbjudande mot att hon får ha ett ord med i produktionen. Travers reser till USA för att övervaka manusarbetet som blir en stormig historia. Parallellt med denna handling får vi även följa författarinnans barndom i Australien och får svaret på gåtan om varför hon är så motvillig att sälja sin historia.

Jag hade mina dubier innan jag såg filmen det ska erkännas. En BOATS film om produktionen av Mary Poppins gjord av filmbolaget Disney? Kan det bli annat än sockersött och förljuget? Det var inte mycket som talade för den här filmen mer än Emma Thompson i huvudrollen och då hon inte gör så mycket film nuförtiden var det bara att bita i det sura äpplet som mot alla mina förväntningar visade sig vara välsmakande om än aningens sockrigt i smaken.

Tom Hanks är bra i rollen som Disney även om jag inte tror en minut på det porträtt som filmen presenterar för oss tittare. Du blir inte filmbolagsdirektör genom att vara en skrockande mysfarbror med blöta ögon men ok jag hade inte förväntat mig något annat. Emma Thopson visar för vilken gång iordningen (?) vart skådespelarskåpet ska stå. Hon äger hela filmen, minsta min, frasering, blick ja hon är en fröjd att skåda. Den stora överraskningen är dock Colin Farrell i rollen som Travers far även om han för vilken gång i ordningen (?) spelar en charmig slarver. Skildringen av Travers barndom är det som griper tag i mig som tittare.

Trots en hel del sötsliskighet finner filmen mot alla odds en plats i mitt hjärta. Partierna i Australien är kanske filmens bästa delar och det är en gripande historia. När man hamnar i nutid är kanske inte filmen lika dramatisk men desto mer underhållande då fighterna mellan de artige och tillmötesgående Disney och den bitska Travers får mig att sitta och småle. En film där mina negativa förväntningar kom på skam. Trevligt!

Regi: John Lee Hancock

Betyg: 7/10

Cloud Atlas (2012 USA m.fl)

Cloud%20Atlas-0081-20121015-96Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva handlingen i den här filmen. Å ena sidan är den ganska enkel men å andra sidan rymmer filmen ett visst filosofiskt djup. Lennart, ännu en trevlig biografvaktmästare på filmstaden berättade att en del besökare kom ut från salongen som levande frågetecken medan andra inte hade några problem med att hänga med i filmens handling.

Egentligen består Cloud Atlas av sex historier. Vi får ta del av ett antal människoöden som utspelar sig på vitt skilda platser i både tid och rum, allt från 1849 till en avlägsen framtid. Historierna länkas samman med hjälp av föremål, anteckningar och annat smått och gott. Det historierna har gemensamt är att de handlar om personer som står inför avgörande val i sina liv, en del val kan synas triviala andra val kan störta hela samhällsstrukturer. Filmens budskap är kort och gott att våra handlingar påverkar andra människor, vår omgivning och framtiden. Iofs ett ganska simpelt budskap men regissörerna har valt att krångla till det en aning för tottaren i Cloud Atlas i.om att de sex historierna går in i varandra och man klipper vilt mellan tid och rum. Detta gör att det simpla budskapet hamnar i ett perspektiv som gör att man (åtminstone jag) blir en aning filosofisk och får tacksamt nog uppleva den eftersträvansvärda känslan av ”sense of wonder”. Jag hade tur och fann ganska snabbt ledtrådarna som länkade samman de olika berättelserna men om man är en biobesökare som tvunget måste sitta med sin mobil och berätta för omvärlden att man är på bio (och de är många) kan man lätt missa dessa saker och filmen blir då en anings förvirrande.

Regissörerna Tom Tykwer, syskonen Wachowski gör ett gott arbete och trots att Cloud Atlas är tre timmar lång blev den aldrig trist. En annan kul detalj är att man återanvänder skådespelarna i de olika berättelserna. Tom Hanks är t.ex allt från portier till forskare det tog det en stund innan jag kände igen alla de olika skådisarna som dyker upp  i de olika episoderna då europeer har sminkats till asiater i vice versa. Med risk för att låta lite nördig vill jag även lyfta fram klippningen i filmen som var fantastisk och jag undrar lite vart Cloud Atlas tog vägen när man nominerade filmer till årets Oscarsgala men den kanske var för lång för pensionärerna i juryn?

Regi: Tykwer/Wachowski

Betyg: 8/10

Knight and Day ( 2010 )

Enligt SF skulle Knight and Day vara sommarens datefilm tala om misslyckade dater. Trots att det bara var en vecka sedan jag såg filmen kan jag inte för mitt liv komma på vad själva plotten gick ut på. Det jag vet är att Cruise är någon sorts hemlig agent och en mycket energisk sådan, tänk Duracellkanin. Cruise jagas av andra agenter och av misstag blir Diaz inblandad i det hela. Varför de jagar Cruise och hur Diaz blev inblandad i soppan kommer jag inte ihåg. Ålder eller intesägande manus det vete fan.

Tanken är att Knight and Day ska vara en sådan där lite småcrazy och mysig film vilket den misslyckas med av flera orsaker. DuracellCruise är bara allmänt jobbig och Diaz verkar vantrivas men det hade även jag gjort i Cruises speedade sällskap. Personkemin mellan de två huvudrollsinnehavarna är noll de verkar båda vara mycket obekväma i varandras sällskap och trots biljakter och lite munhuggande känns filmen konstlad och håglös.

Regi: James Mangold

Betyg: 3/10

The Polar express (2004 USA)

En pojke börjar tvivla på att jultomten finns men detta ändras på julaftonsnatten då ett tåg, polarexpressen, stannar utanför hans hus. Pojken tar erbjudandet att hoppa ombord för en resa till nordpolen och jultomtens verkstad.

Smetigt och sentimentalt är bara förordet men filmen har trots detta sina förtjänster. Den är aldrig tråkig, t.om lite spännande ibland, mycket fantasifull och riktigt snygg  (om vi bortser från alla skådespelare ser mer eller mindre inavlade ut tack vare regissörens förkärlek till motion capture tekniken). Jag undrar dock om filmen är sponsrad av Coca Cola för filmens miljöer påminner mycket om företagets reklamfilmer i jultider. Att sedan tomteland ge mig fascistiska vibbar med sin minutiösa ordning och reda och tusentals marscherande nissar som hyllar en ledare (tomten) är kanske att övertolka filmen men jag fördrar nog tomtens verkstad i Kalle Anka på julafton.

Regi: Robert Zemeicks

Betyg: 8/10