Venom (2018 USA)

Den något halvsunkiga men rättrådige reportern Eddie Brock får en chans att intervjua ägaren till det skumma företaget Life foundation som sysslar med både rymdfart och läkemedel. Brock går på för hårt under intervjun och står plötsligt utan lägenhet, jobb och flickvän. Desillusionerad gör han ett sista försök med att avslöja företaget, något som förändrar hans liv då han blir infekterad av den utomjordiska symbioten Venom. Nu får Brock fightas mot ett företag som vill ha tillbaka sin utomjording, Venom som anser att den har makten över Brocks kropp samt att i farten hindra mänsklighetens undergång.

Jag var lite avvaktande i min väntan på denna film, dels då trailern var si så där och jag tvekade om Venom skulle kunna bära en hel film. På plussidan fanns att Eddie Brock spelades av världens bästa skådis Tom Hardy. Slutresultatet blir att filmen duger, vare sig mer eller mindre. Hardy är som vanligt lysande, det är en del actionscener som ökar pulsen men det är inget man inte sett förut och som allt som oftast så blir det en film duger för en stunds förströelse. För att släcka min törst efter att få se Hardy på vita duken funkar filmen men det finns säkert bättre actionrullar att glo på om det nu är det man är ute efter.

Regi: Ruben Fleischer

Betyg: 5/10

Dunkirk (2017 Storbr)

Christopher Nolans senaste film rör britternas evakuering från Dunkirk under 2:a världskriget. Den brittiska armen var omringad av tyskarna men lyckades fly över engelska kanalen b.la med hjälp av civila båtar. Filmen utspelar sig till havs, land och i luften. På land får vi följa soldaten Tommy som desperat försöker ta sig hem. I luften bekämpar piloten Farrier tyska flygplan samtidigt som hans bränsle håller på att ta slut. Till sist får man följa besättningen på en båt som åker över kanalen för att hämta upp soldater.

Jag var först lite orolig över att jag skulle få en rejäl historieförfalskning till livs men Nolan har tacksamt nog undvikit de värsta excesserna och är ganska så balanserad. Dunkirk hade i någon annans händer lätt kunnat blivit en film som förvanskat sanningen (vad nu den är) men nu visar filmen bara vilken påfrestning och desperation det är för individen att vara i en krigssituation. En detalj i filmen som var intressant är att tyskarna i stort sett lyser med sin frånvaro. Hotet är närvarande i form av torpeder, flygplan och artillerield men några tyska soldater får vi knappt se. Detta ger en känsla att hotet är något ogreppbart som man inte kan bekämpa.

Tekniskt sett är filmen otroligt välgjord, scenografi, Hans Zimmers musik, foto och ljud ja allt är ”top notch” synd bara att Nolan helt verkar ha glömt bort att det vore bra om man hade någon rollfigur att engagera sig i för att bry sig om filmen.

Trots att skådisar som Tom Hardy, James D’Arcy och Cillian Murphy spelar rollfigurer som kämpar med livet som insats bryr jag mig inte ett dyft om de lever eller dör. Dunkirk är en av de mest själlösa filmer jag sett på länge. Jag vet inte men möjligen hade Nolan tanken att krig är avhumaniserande eller något i den stilen och gick och glömde bort människorna i tankeprocessen. Eller om jag rannsakar mig själv vet jag faktiskt inte vad Nolan vill säga med sin film. Det är en enda stor axelryckning i mångmiljonklassen. När jag som sagt inte bryr mig ett dyft om vad som händer med filmens huvudpersoner faller filmen platt och blir bara ett snyggt hantverk utan vare sig själ eller hjärta. I ärlighetens namn är dokumentärserien World at War från 70-talet både mer spännande och gripande trots att den till stor del består av gubbar i bruna slipovrar som sitter och pratar.

Regi: Christopher Nolan

Betyg: 4/10

London road (2015 Storbr)

London road syftar här på en gata i Ipswich där prostituerade kvinnor gjorde sina affärer till befolkningens förtret. Under 2006 härjade en seriemördare i området och han dödade fem kvinnor innan polisen spårade upp och grep förövaren. Tilläggas bör att gatan inte låg i något slumområde. Den bestod av radhus med små tillhörande trädgårdar. Det var mao inte en gata som man förknippar med prostituerade och seriemördare. I samband med händelserna intervjuade en reporter de boende på gatan. Det är dessa intervjuer som ligger till grund för musikalens texter.

Berättelsen kan sägas genomgå tre faser. Först speglas invånarnas oro över att det går en mördare fri. Vem ska han mörda härnäst? Även om mördaren inriktat sig på prostituerade är de boende oroliga över vem som blir nästa offer. Sångerna övergår från fruktan till hat när den skyldige grips. Samtidigt beskyller man de prostituerade och menar att de dragit ned området i smutsen och får skylla sig själva. I filmens sista fas handlar det om att gå vidare och man försöker arrangera ett trädgårdsfest för att skapa en gemenskap i området.

Om London road hade varit en vanlig spelfilm hade den nog funkat och kanske tom varit en bra film för den innehåller en hel del intressanta teman. Om London road hade varit en ”vanlig” musikal hade den möjligtvis fungerat men nu är så inte fallet. Av oklara skäl har man valt att pratsjunga sig genom större delen av filmen. En total avsaknad av melodier gör att jag ställer mig den enkla frågan: Varför väljer man detta tillvägagångssätt att berätta en historia? Jag kan begripa att filmen genom att nyttja denna berättarteknik bättre kan illustrera de känslor som präglar grannskapet men det blir trist i längden och jag kommer aldrig in i filmen som var en ren pina att ta sig igenom. Tom Hardy dyker upp i en pytteliten roll som taxichaufför men inte ens det kan lyfta denna ”kasta pengarna i sjön” produktion.

Nu börjar jag bli lite orolig och fruktar att årets musikalvecka helt håller på att kapsejsa frågan är om morgondagens film kan sätta skutan på rätt köl. Den handlar trots allt om sjömän.

Sofia har förhoppningsvis sett en trevligare film.

Regi: Rufus Norris

Betyg: 2/10

The Revenant (2015 USA)

 

Ja det blev tyvärr inte roligare än så här. Jag ville verkligen tycka om The Revenant  filmen ståtar med skådisarna Hardy & Di Caprio. Regissörens tidigare filmer har jag gillat men nu blev det mest Leonardo Di Caprio som grimaserade sig genom vildmarken i två och en halv timme. Jag kan lugnt påstå att jag haft det roligare när jag gått på bio. Filmen är dock välproducerad och skådisarna är bra på att se plågade ut (Di Caprio) och stirra (Hardy). Det är också fina naturbilder och vyer men jag föredrar nog Mitt i naturen kl 19:00 på söndagarna.

Regi: Alejandro González Iñárritu

Betyg: 4/10

 

RocknRolla (2008 Storbr)

Innan Guy Richie for till Hollywood och gjorde halvtrista actionfilmer producerade den brittiske regissören faktiskt några filmer som var riktigt bra bla Snatch och Lock stock and two smoking barrels. RocknRolla håller inte samma klass som ovan nämnda filmer men det är i vart fall en underhållande skröna om skumma fastighetsaffärer, stulna tavlor, ryska maffian, en försvunnen rockstjärna och som vanligt en hel del korkade kriminella individer.

Filmens stora behållning är nog rollistan som formligen kryllar av duktiga skådisar: Idris Elba, Tom Wilkinson, Tom Hardy och Mark Strong för att nämna några. En invändning skulle kunna vara att regissören med denna film nu mer eller mindre filmat ungefär samma grundstory tre gånger men det är inte första gången det görs i filmhistorien . Jag kan hålla med om kritiken men samtidigt är det fruktansvärt underhållande och jag tröttnar aldrig på dessa individer som tror sig vara smartare än vad de egentligen är och ställer därmed till det för sig i jakten på snabba stålar. Lägg till rapp dialog, roliga kameravinklar och en viss absurd humor så är jag nöjd åtminstone för stunden.

RockenRolla är som sagt inte lika bra som de tidigare nämnda filmerna, en anledning är att den inte har samma frenetiska tempo. Känslan av att Richie av och till går lite på tomgång finns men på det stora hela är filmen ok och det är aldrig fel att se en film som har Tom Hardy i rollistan även om rollen är liten.

Regi: Guy Richie

Betyg: 6/10

Waz (2007 Storbr)

Waz eller w delta z som filmen heter i original är en dussinkriminalare. Vi har en serimördare som har en plan som till varje pris ska fullföljas. Vi har en hel hög slitna och korrupta poliser. Vi har en rookie som kastas in i hetluften. Vi har mörka prång, regn och slitna kvarter. Med andra ord allt är som vanligt. Det som lockade till en titt var skådisarna. Stellan Skarsgård spelar den desillusionerade polisen Eddie Argo. Melissa George är hans partner Helen som då hon är nybörjare fortfarande har kvar illusionen om att kunna göra skillnad på gatorna. Nu hör kanske ingen av de två till mina favoriter inom skådespelarskrået men de är oftast sevärda. Vidare har även Selma Blair en roll men det tyngsta skälet till titten var nog Tom Hardy i rollen som den vidrige hoodien Pierre. I ärlighetens namn är det nog Hardys medverkan som gjorde att jag överhuvudtaget såg filmen.

Waz är inte speciellt bra. Storyn är krystad man har sett den många gånger tidigare i bättre versioner. Regissören Tom Shankland tar i ända från tårna för att skapa en stämning liknande den i Se7en så mycket att det tangerar gränsen till att bli parodiskt. Filmen kan med gott samvete skippas även om både Blair och Hardy är sevärda. Roligast var nog istället Hardys promotionfoton till filmen.

Regi: Tom Shankland

Betyg: 3/10

 

Legend (2015 Storbr)

Mot bättre vetande traskade jag iväg på bio tillsammans med Marcus och såg Tom Hardys senaste rulle Legend. Filmen som handlar om tvillingarnas Krays gangsterregim i 60-talets London har fått ganska ljummen kritik både bland bloggare och i gammelmedia. Detta avskräckte mig inte av flera skäl: Världens bästa skådespelare Tom Hardy spelar de båda bröderna. Den intressanta skådisen Emelie Browning (som jag aldrig blir klok på om hon är bra eller inte) spelar Reggie Krays fru Frances. Vidare hade man en hel hop gedigna brittiska skådisar i flera av birollerna. Slutligen är det som så att jag är barnsligt förtjust i gangsterfilmer.

Är då Legend en sevärd film? Jodå det kan jag allt tycka men filmen dras också med en hel del problem. Regissören Brian Helgeland har rafsat ihop ett ganska veligt manus. Det verkar som han sneglat en hel del på Scorses rise and fall filmer: Casino, Goodfellas och The Wolf on Wall street. Eventuellt inspirerad av dessa filmer försöker Helgeland trycka in allt för mycket i sin film. Både jag och Marcus fann att Legends fokus var splittrat. Regissören försöker få in både förhållandet mellan Reggie och hans fru Frances samt  relationen mellan de två bröderna. Lägg sedan till att man berättar, dock sporadiskt, om Kraygängets härjningar i London så räcker inte speltiden på över två timmar till. Det blir vare sig hackat eller malet. Regissören vill för mycket med sin film.  Vidare har man även valt det vanskliga greppet att ha en voiceover. Ska detta trick användas måste man veta vad man gör och det gör inte Helgeland. Frances får agera voiceover, den monologen är bedrövlig och i sina stunder rent pekoral.  Legend blir lite av en fattigmansversion av de tidigare nämnda Scorsesefilmerna.

Filmen har dock en hel del försonande drag. Hardy storspelar i sin dubbelroll och jag tänkte inte ens på att det var samma skådis som gjorde två roller. Hardy lyckas utan större sminkning väl med att gestalta de två bröderna. I detta avseende torde denna film vara ett obligatorium att studera för s.k ”skådespelare” som t.ex Eddy Murphy så de inser att de ska syssla med något annat, t.ex sophämtning. Om det finns någon rättvisa här i världen borde Hardy åtminstone bli nominerad till nästa års Oscarsgala. Ok han tangerar överspelets ädla konst vid några tillfällen men det kan jag förlåta honom för. På pluskontot ligger även sköna miljöer och en ganska bra dialog samt en hel hop kompetenta skådisar i övriga roller. När jag summerar filmen blir den klart godkänd. Marcus som inte är lika begeistrad i Hardy som jag lade sig ett snäpp lägre på betygsskalan.

Regi: Brian Helgeland

betyg: 6/10

Child 44 (USA 2015)

Leo Demidov arbetar inom MPR, föregångaren till KGB som numera heter FSS (kärt barn har många namn) och har mycket att stå i. Han är lite av en kändis i Sovjet då han var en av soldaterna som hissade flaggan på riksdagshuset under andra världskrigets slutskede. Trots sitt kändisskap är han inte immun mot de intriger som grasserar inom den Sovjetiska diktaturen. När Leo i vrede slår ned en annan officerare samt hävdar att en barnamördare härjar drar han till sig ovälkommen uppmärksamhet. Värst är nog påståendet om mord då sådana saker inte sker i arbetarnas paradis. Genom att påstå detta kritiserar Leo indirekt det Sovjetiska systemet och hans sötebrödsdagar (om det nu fanns några sådana i Stalins Sovjet) är snart över.

Child 44 är rena skådespelarbonanzan det ploppar upp kända ansikten till både höger och vänster, Gary Oldman, Jason Clarke, Vincent Cassel bara för att nämna några få. Huvudrollen spelas av en hålögd Tom Hardy och han är som bekant alltid sevärd trots att han denna gång bryter på pinsam hollywoodryska. Vidare har vi en himla massa svenskar i produktionen. Joel Kinnaman arbetar vidare med att ta sitt ansiktsuttryck ”jag har fått ett järnspett uppkört i röven” till nya höjder. Noomi Rapace fortsätter med att se lika sorgsen ut som Liv Ullman. Fares Fares är den enda i svensklägret som förmedlar någon form av skådespelartalang.

Värst är dock regissören Daniel Espinosas hantverk då han inte verkar veta vad det är för film han vill göra. En film om livet i den Sovjetiska diktaturen? En film om en seriemördare? Filmen spertar åt alla håll och kanter och saknar helt styrsel. Child 44 är alldeles för lång och trots att den rymmer flera spännande historier som borde engagera och beröra bryr jag mig inte ett dyft om hur det går. I finalen är det en fight i lera och det är ganska talande då filmen är just det, en koloss på lerfötter. Jag hoppas på att Hardy fått ett bättre manus att arbeta med i höstens Legend för det här var bara slöseri med min tid och filmbolagets pengar.

Regi:Daniel Espinosa

Betyg: 3/10

Mad Max: Fury road (Australien 2015)

Förväntningar kan ställa till det. Mina förväntningar på Mad Max: Fury road låg i paritet med ”decenniets bästa film” så den hade ett och annat att leva upp till. Det tog ett tag innan det blev en fortsättning på Max Rockatansky öden och äventyr i den postapokalyptiska ödemarken. Något man kan tacka både Bin Ladin och Mel Gibsons impulser att göra skäl för smeknamnet ”Mad Mel” för. Länge var det tänkt att Gibson skulle reprisera sin paradroll men pga av ålder (och vansinnesutbrott) blev det istället Tom Hardy som fick axla manteln.

Berättelsen startar med att Max infångas och hamnar i ett samhälle som styrs av en figur vid namn Immortan Joe. Denne Joe har genom tillgång på rent vatten skapat en nära på religiös kult kring sin person. Folk är förbrukningsvaror och Max hamnar långt ned på samhällsstegen och blir blodgivare till Joes fanatiska soldater. När en av Joes främsta krigare, Imperator Furiosa, får nog och drar iväg med hans avelskvinnor tar Max chansen och hänger på. Resten av filmen är i stort sett en enda lång biljakt genom öknen.

Det kanske inte blev decenniets bästa film men gott och väl den bästa actionfilm jag sett på år och dag, skälen till detta är många. Regissören Miller har öst på med extra allt. Scenografin är helt galen, människorna är i det närmaste skogstokiga och det är i stort sett fullt ös från början till slut.  Skådisarna bra med Charlize Theron i topp som Furiosa (Något som tydligen har retat upp män i USA som manar till bojkott då de anser att filmen är feministisk propaganda. Jösses!) Hardy är Hardy och det kan ingen ta ifrån honom men Gibson hade trots allt lite mer edge i rollen som Max om man nu nödvändigtvis ska jämföra.

Filmens scenografi är både storslagen och detaljrik. Exempel på detaljer jag uppskattade är användandet av ord vars betydelse sedan länge gått förlorade till utrustningen på fordonen och hur Joes samhälle är uppbyggt. Många av detaljerna skymtar förbi och som tittare får man ha både hjärna och ögon med sig för att snappa upp allt. Vanligtvis är jag inte värst förtjust i filmer som utspelar sig i en öken men Miller vet hur han ska nyttja miljöerna på bästa vis och vi bjuds på hisnande vyer av en näst intill steril värld. Jag såg filmen i 3D vilket är att rekommendera, tänk Gravity.

Actionscenerna är outstandning och regissören Miller har vad jag förstått varit mycket sparsam med CGI något som gör att filmen känns mer äkta.Det blir en helt annan tyngd i actionscenerna. Vid flera tillfällen och jag satt och ojade tyst för mig själv i fåtöljen då filmen i sina stunder var riktigt spännande. En anledning till spänningen är att det är en Australiensk film (iofs med amerikanska pengar) och vid det här laget har jag lärt mig att de regler man är van vid i filmer från Hollywood inte riktigt gäller i filmer från det landet. Ok att Max överlever begriper man men i övrigt kan det mesta hända.

Hardy har skrivit på för tre filmer till och jag håller tummarna för att filmen går bra för det är precis så här action ska göras. Bra skådisar utan massa CGI och en total avsaknad av den där våta sentimentala filten som dränker all möjlighet till att skapa egna känslor och upplevelser av en film. Jag kanske får ångra betyget vid en omtitt men det som fällde avgörandet mellan en nia och högsta betyget var att jag kände direkt vid eftertexterna att jag ville se om filmen på stört, en vanligtvis helt främmande känsla för mig.

Regi: George Miller

Betyg: 10/10

The Drop (2014 USA)

Cousin Marv’s är en pub i Brooklyn som maffian använder för s.k ”money drops”, man lämnar in pengar av tvivelaktigt ursprung på stället som fungerar som en pengatvätt. På puben arbetar det sävlige Bob (Tom Hardy) som bartender tillsammans med sin kusin Marv (James Gandolfini). Marv är bitter då han en gång tiden ägde baren men förlorade den till den tjetjenska maffian. Bob verkar däremot leva ett stillsamt liv och är nöjd med sin tillvaro. En sen kväll på väg hem från jobbet hittar han en misshandlad hundvalp i en soptunna som han tar hand om i samband med detta lär han känna en kvinna, Nadia (Noomi Rapace) vars f.d pojkvän inte riktigt accepterat att han är ett ex. På baren blir det problem då den rånas en sen kväll och maffian anser att Marv är skyldig dem de stulna pengarna. Små triviala händelser som leder till våld och elände.

The drop är en lågintensiv film som rör sig i sakta mak mot sin final. Filmen blir dock inte tråkig dels då man aldrig blir klok på Bobs karaktär. Bob är en person som verkar bära på många hemligheter. Under hela filmen försöker jag begripa mig på honom, vem han är och vilka motiv han eventuellt döljer under sin sävliga yta. Bob är kort och gott en intressant rollfigur. En annan anledning är att man aldrig riktigt vet när det kommer hetta till under filmen, alla inblandade lever under hot om våld från någon annan och jag vet att förr eller senare kommer det att explodera något som gör att jag sitter hela tiden på halvspänn. Då The Drop är en film som är baserad på en berättelse av Dennis Lehane vet jag också att det inte finns någon garanti för ett lyckligt slut.

Skådisarna är värda att nämna. Tom Hardy besitter en karisma som få och bara genom att stå bakom en bar slår han de flesta av sina kollegor inom skådespelaryrket på fingrarna. The Drop skulle tyvärr visa sig bli Gandolfinis sista film och han sköter sina kort väl, synd att han dog alltför tidigt då jag känner att han hade mycket kvar att ge. Filmen har många bra scener mellan Hardy och Gandolfini där det bjuds på skådespeleri av toppklass. Ett annat tyvärr är Rapace, filmen hade blivit än bättre med en mer kompetent skådis i rollen som Nadia. Rapace förstör inte filmen men hennes insats är som vanligt blek och uttryckslös. Å andra sidan är det enda klagomålet jag har på ett i övrigt finfint kriminaldrama.

Regi: Michaël R. Roskam

Betyg: 8/10

Locke (2013 Storbr)

Ivan Locke arbetar som ingenjör på en cementfabrik. Han är på väg hem där hans fru förberett för en familjekväll framför tv: n då man ska se på en fotbollsmatch. Det är viktigt att Locke får vila upp sig då företaget har en stor cementleverans tidigt nästa morgon. Vid ett trafikljus tar Ivan ett ödesdigert men genomtänkt beslut och i stället för att köra hem påbörjar han en resa mot London. När bilturen lider mot sitt slut har hela Lockes liv förändrats.

Locke utspelas till 99% i bilen som vår huvudperson kör. Han är ensam i bilen och den enda kontakten och interaktion med omvärlden är genom bilens inbyggda(? jag är inte så bra på moderna teknikaliteter) telefon. En del har funnit den här filmen vara aptråkig något jag förstå då den på sina ställen har lanserats som en thriller !!! Om jag trodde att jag skulle få en thriller och istället fick lyssna på en man i en bil som diskuterar cementleveranser skulle jag nog också rasa. Jag visste inte så mycket om filmen mer än att det var en av mina absoluta favoritskådisar i huvudrollen, Tom Hardy, samt att det inte var en thriller.

Jag gillade filmen och blev engagerad i Lockes problem och liv, jag trodde aldrig att jag skulle kunna bry mig så mycket om cement. Nu förs det även andra samtal under bilturen t.ex med Lockes fru som befogat undrar varför hennes man kör till London istället för hem men om jag ska vara ärlig så var det cement leveransen som var mest intressant.  Man kan givetvis diskutera de beslut Locke tar iom sin oplanerade biltur men jag förstår hans val även om jag nog inte hade handlat som huvudpersonen än mindre satt mig i hans situation. Man kan beskylla Ivan Locke för mycket men han är åtminstone en människa som tar ansvar för sina handlingar, skyller inte på någon annan (som så många verkar göra nuförtiden) och är beredd att ta konsekvenserna för vad han gjort och gör. Hardy är briljant i huvudrollen men man skulle kunnat skippa hans påklistrade Walesiska dialekt, iofs en petitess i sammanhanget.

Efter en stund blir bilen som ett eget universum med Lockes ansikte som lyses upp av instrumentbrädan i färden genom natten och det känns som jag är med på turen som en osynlig passagerare. Filmmusiken är bra och passar väl till miljön och den känsla av isolering och ensamhet som filmen förmedlar. Om man som jag har stor behållning av att köra bil på natten och skådespelaren Tom Hardy och inte har något emot att en film utspelas i en bil med en skådis som talar i telefon är filmen mycket bra.

Regi: Steven Knight

Betyg:8/10

Lawless (2012 USA)

Lawless baseras på boken The Wettest conty i the world och handlar om sprittillverklningen på landsbygden i delstaten Virginia. Ett lite annorlunda sceniario än vad man är van vid när det handlar om sprit och andra olagligheter under förbudstidens USA.  I centrum för handlingen står de tre bröderna Bondurant. Den yngste av bröderna vill ta del av brödernas verksamhet men hans äldre syskon tror inte att han håller måttet. Lugnet på landsbygden bryts när en nyutnämnd polisman, Rakes, kräver pengar av traktens hembrännare. Bröderna Bondurant vägrar betala och kriget (om än lågintensivt) är i full gång.

Likt gårdagens film Sinister hade jag hade höga förväntningar på Lawless. Sceniarot med 30-talet och hembrännare lockade, likaså den digra rollistan med namn som Tom Hardy, Guy Pearce och Gary Oldman som dragplåster. Lawless är absolut sevärd men filmen vill berätta väldigt mycket, så mycket att filmens karaktärer blir lite väl ytliga och lösa i konturerna. Jag tycker mig inte riktigt få lära känna de tre bröderna Bondurant. Hardy spelar den tuffe storbrodern, Jason Clarke är slarvern till mellanbror och Shia LaBeouf är den lite känslige lillebrodern. Det är så jag lär känna karaktärerna och det är ungefär allt jag får reda på om de tre bröderna.  Guy Pearces porträtt av filmens skurk Rakes är närapå en karikatyr av en skurk. Vad som driver Rakes mer än ondska vet jag inte, jag har sett Bondskurkar med större karaktärsdjup. Oldman flimmrar förbi i ett par korta scener och gör vare sig till eller ifrån.

Man har även baxat in två kärlekshistorier i filmens handling och de känns mest i vägen för grundhstoryn. Inget fel på vare sig Jessica Chastain eller Mia Wasikowska i rollerna som de två kvinnorna men de har inget att arbeta med. Deras uppgift är att vara lite kvinnlig fägring bland hembrännarna. Lawless är ett actiondrama med för lite action och för mycket drama eller om man så vill tvärtom. Till filmens fördelar hör skådespelarna, scenografin samt en, om än ytlig, engagerande story. Lawless hade kanske lämpat sig bättre som miniserie eller helaftonsfilm men det sistnämda hade troligtvis renderat en viss träsmak.

Regi: John Hillcoat

Betyg: 5/10

Combo: The Dark knight rises (2012 USA)

Troligtvis är vi sist på bollen när det gäller att se och skriva om sommarens blockbuster, åtminstone i bloggvärlden. Jag ville vänta en stund med att se filmen för att slippa trängas alltför mycket i biomörkret nu blev det så att jag inte riktigt orkade hålla mig men med ett extrastort säte klarar man av det mesta i biomörkret, bla att spilla kaffe på sig själv.

Vad skönt att jag inte var med utan gick vid ett annat tillfälle. Spill i biomörkret tycker jag inte om. Då vi inte gick tillsammans denna gång så blir det lite av en minikombo där jag slänger in lite småkommentarer i texten. Så när det är kursiv stil så är det alltså jag, Marcus som talar…eh…skriver.

Det har gått åtta år sedan händelserna i förra filmen. Gotham är numera en laglydig stad och behovet av Batman är obefintligt. Bruce Wayne har hängt av sig capen och isolerar sig från omvärlden efter de tragiska händelserna i förra filmen. Men under Gothams gator smids det ondsinta ränker. Terroristen Bane har en sinister plan som tvingar Wayne att än en gång bli Batman och tala med förställd röst.

Regissören Nolan knyter här ihop säcken med tredje och sista(?) delen av sagan om Batman. Nolans filmer om Batman är i stort sett lika bra vid en jämförelse. Till filmernas styrka hör till att de alla haft mycket bra skådisar i stora och små roller samt att de varit genomarbetade och haft starka manus. Ovanstående gäller även för The Dark knight rises.

Jag tycker Nolan har lyckats bra med att just knyta ihop säcken, särkilt då denna film speglar den första filmens dramaturgi vilket gör att hela triologin får en karaktär av första akt, mellanakt och slutakt.

Naturligtvis finns det ett och annat problem med filmen, något mästerverk är det inte men man får ungefär det man väntar sig om man sett de två tidigare filmerna. En del har haft problem med en och annan ologiskhet i berättelsen. Jag brukar inte spana efter sådana fel när jag ser på s.k underhållningsfilmer det måste vara ganska rejäla manusmissar för att jag ska reagera. Så autopilotsdebatter, helande av ryggskador och oskäggiga poliser går mig helt förbi. Egentligen har jag bara två invändningar mot filmen: Batmans röst är så otroligt löjlig att jag får kämpa mot instinkten att hålla för öronen när han talar. Turligt nog har karaktären Batman ganska få repliker. Filmen är likt The Dark knight en aning för lång.

Jag störde mig inte så mycket på filmens längd, tyckte att 2 timmar och 40 minuter förflöt ganska fort men jag vet ju att Herr Filmitch är en rastlös person, särskilt på bio. I stora säten är jag mindre rastlös din krumme fan.

Man kunnat skippa Catwoman och fått en aningens kortare och mer tajt film. Nu är inte Hathaway dålig i rollen som Miss Kyle men det blir lite för mycket av det goda. Ja man kunde åtminstonde givit hennes karaktär en mer betydande roll . Nolan ska hinna med att presentera de nya karktärerna, hålla reda på de gamla samt få ihop en story det blir för mycket. Filmens första halva är bäst sedan börjar jag känna mig lite mätt på Gothams öden och äventyr och mina tankar börjar vandra under föreställningens andra halva. Jag tyckte tvärtom att andra halvan var mest engagerande och bitvis riktigt spännande.

Bortser man från dessa saker har man en actionfilm som är bra. Zimmers musik är mycket bra, i filmens sista minuter når den nya höjder. Klippningen tillsammans med musiken bjuder på ett fantastiskt slut.

Måste ärligt talat säga att jag är lite trött på Zimmer, allt han gör låter som Pirates of the Carribean fast med olika trummrytm. Visst funkar musiken men lite mer variation skulle ju inte skada.

Tom Hardy är mycket bra som (i seriernas värld ointressante) Bane. Tyvärr hade jag läst en recension där en kritiker skrev att Bane hade en brödrost inmonterad ansiktet – en tanke som hela tiden var närvarande när jag såg karktären i bild. Trots brödrostar och en i mina ögon ganska trist skurk lyckas Nolan och Hardy göra Bane till en intressant och ganska obehaglig figur. Banes röst var dock inte densamma som i de trailar jag sett undrar varför man ändrade på detta?

Banes röst  är en historia för sig när det gäller saker att vara ambivalent inför. Ena stunden passar den jättebra andra stunden blir effekten snudd på komisk. Karln låter ju ungefär som en överjovialisk aspackad Sean Connery. Batmans röst (eller harklande) kan man åtminstone konsekvent reta sig på. I Banes fall blir jag bara förvirrad. 

Som grädde på moset har vi även de gamla bekantingarna Gary Oldman och Michael Caine samt till nytillskotten Joseph Gordon-Levitt som den unge poliskonstapeln Blake och Anne Hathaway i rollen som Catwoman. Skådisarna håller hög klass. Det är hos karaktärerna och i den (kanske för mycket) genomarbetade storyn där filmen finner sin styrka. Det var även roligt att se Aidan Gillen (Game of thrones) samt Desmond Harrington (Dexter) i små roller. Slutomdömet blir lite bättre än Spiderman men lite sämre än The Avengers. Avslutningsvis anser jag att coolast i filmen är ljudet när Batmans motorcykel svänger runt på en 50-öring.

Kan inte annat än att hålla med, det är Nolans främsta styrka, genomarbetade manus och bra casting. 

Regi:Christopher Nolan

Betyg: 8/10

Marcus betyg: 8/10

The Take (2009 Storbr)

Tom Hardy är aktuell som Batmans antagonist Bane i den kommande The Dark knight rises. Det kan vara lite svårt att både se och höra att det är Hardy då ansiktet täcks av någon form av mask. Om man vill se mer av Hardy är den brittiska miniserien The Take att rekommendera.

De två kusinerna Freddie och Jimmy strålar samman när Freddie släpps ur fängelset. Förutom att de är släkt och kriminella har de även en gemensam nämnare i sina fruar som är systrar. Freddie (Hardy) är ledaren av de två och tillsammans kämpar de sig uppåt i Londons undre värld. Med makten kommer även konkurrensen mellan de två kusinerna och uttrrycket this town ain’t big enough for the both of us passar bra för beskriva berättelsens utveckling.

Det här är Hardys show från början till slut. Har man svårt för skådisen bör man nog kolla in något annat. Då jag håller honom som en av de intressantare skådespelarna på senare tid är det fest för sinnet att se denne brutale sälle i aktion. Tom Hardy ger ett mycket bra porträtt av en livsfarlig människa som helt saknar skrupler. Freddie utstrålar hat och behöver knappt provoceras för att ta till våld, det är helt enkelt livsfarligt att vistas i hans närhet. Efter tre timmar i denne mans sällskap är jag mentalt utsliten samtidigt som jag förundras över hur en människa kan orka med att leva som Freddie gör. Nu är jag kanske lite orättvis mot de andra skådisarna genom att bara tala om Hardy. De håller som oftast när det rör sig om serier och filmer från England hög klass. Speciellt duon Riley/Wareing som spelar de två systrarna är mycket bra. Riley var f.ö aktuell i rollen som Catwomen innan Hathaway kom in i bilden

I den här serien finns det egentligen inga vinnare utan bara förlorare och när eftertexterna rullar är man ganska nöjd med sitt stillsamma förortsliv. The Take visar upp en annan sida av england, här är det sunkiga pubar, skitiga lägenheter och folk som troligen aldrig lagt ordet please i sin mun. En serie väl värd att titta på om man gillar genren och tre timmar går mycket snabbt.

Regi: David Drury

Betyg: 8/10