Warrior (2011 USA)

Spoilervarning

Att jag är svag för sportfilmer torde vara bekant vid det här laget. Warrior handlar om MMF (mixed martial fighting). Jag är inte speciellt insatt i sporten men den verkar gå ut på att två karlar ska puckla på varandra i en inhägnad tills den ene ger sig. M.a.o en ganska våldsam sport.

Filmen handlar om två bröder som av olika skäl ställer upp i en MMF tävling. Familjen har varit splittrad sedan många år tillbaka pga faderns alkoholmissbruk. Den yngste av bröderna , Tommy, har varit borta i 14 år återvänder plötsligt och vill att pappan ska träna honom till en stor MMF tävling. Den äldsta sonen Brendan tvingas till en comeback i sporten då han behöver prispengarna för att hans familj inte ska tvingas lämna sitt hem. Tommy drivs av hat till allt och alla, Brendan drivs av att rädda sin familj. Med de premisserna kan man räkna ut med arschlet hur det kommer att gå. Alkoholiserad pappa, oövervinnerliga motståndare, två bröder, ovanligt sätt att träna (Brendan lyssnar på Beethoven under träningspassen), försoning ja alla klyschor som tänkas kan är med i filmen. Trots detta gillar jag Warrior. Den är välspelad och har en viss svärta som jag uppskattar.

Trion Nolte, Hardy och Edgerton sköter sig bra. Nolte är så där knarrig på rösten som bara Nolte kan. Edgerton är ok som den pressade familjefadern och Hardy är mycket bra i sin roll som det hatiske Tommy. Mitt enda problem i filmen är att jag hade velat att Warrior behållt svärtan hela vägen. M.a.o fel bror vinner. Det är inget kramkalas men  lite manlig gosighet och försoning får vi oss till livs mot slutet. Filmen hade varit bättre om den avslutats med en oväntad käftsmäll till tittarna. Fighterna hade också kunnat varit lite mer spännande. Tommy knockar sina motståndare på löpande band och Brendan fintar bort sina på pappret oövervinnliga motståndare med något avancerat bengrepp, nåja man kan få allt här i livet.

Regi: Gavin O’Connor

Betyg: 7/10

Tinker tailor soldier spy (2011 Storbr)

Detta är troligtvis en av de mest brungråa filmer jag sett, tapeter är bruna, kläder är gråblå, möbler är bruna ja allt är brunt, grått och lite smutsgult förutom den orange fondväggen i mötesrummet på The Circus där toppmännen inom det brittiska kontraspionaget sammanträder. Egentligen är det inte så konstigt att allt går i brunt då filmens regissör Tomas Alfredsons tidigare gjort Fyra nyanser i brunt, Tinker tailor soldier spy (TTSS) kanske är Alfredssons femte nyans. Om filmen går i brunt så är de flesta av de medelålders karaktärerna gråa. Gråast av de alla är filmens huvudperson George Smiley. I det här fallet är det en fördel då han är spion. Ett yrke där det är en fördel om man är anonym.  Det som ser TTSS och väntar sig biljakter, förföriska kvinnor skratt och martinis lär bli grymt besviken för detta är en på ytan mycket stillsam film och troligtvis den bästa filmen so far från 2011.

Man har ganska starka indikationer på att ryssarna lyckats placerat en dubbelagent, en s.k mullvad, inom det brittiska spionaget. George Smiley har fått kicken men tas nu in av den brittiska regeringen för att försöka avslöja mullvaden. Smiley får den oangenäma uppgiften att spionera på sina f.d kollegor. Ju mer han nystar desto större växer sig härvan av intriger och hemligheter och det gäller för Smiley att sovra vad som är villospår och vad som är fakta.

Jag hade ganska låga förväntningar på filmen då den blivit tokhyllad av en samlad kritikerkår som har en tendens att gå i spinn så fort en svensk är inblandad i produktionen av en film som spelas in utanför norden. Undantaget till denna regel är om personen ifråga lystrar till förnamnet Dolph. Jag kan nog säga att jag var än mer skeptiskt då jag fann Alfredssons förra film trist.  Även den tokhyllad av en samlad kritikerkår. Men redan i första scenen fastnar jag då en tunnhårig Marc Strong dyker upp tillsammans med en skrynklig John Hurt och ju längre historien trippar fram (för det här är en film som tar tid på sig åtminstone vid en första anblick) desto mer uppslukad blev jag. När La mer spelas i de suveräna slutscenerna satt jag som förtrollad och insåg att jag fått sett en fullpoängare.

TTSS har ett manus som är mycket bra. Mycket förklaras i bild men inte i dialog så man måste även vara uppmärksam på vad som sker. En rekommendation är att se till att man inte behöver gå på toaletten under filmen för risken är att man tappat mycket av handlingen när man kommer tillbaka är stor. Ett alternativet till toabesök kan vara en Fantaflaska. Det jag gillade var att tolkningen om vad som sker många gånger lämnas över till tittaren. Alfredsson litar på att tittaren inte är helt hjärndöd. Karaktärerna är trots sin trista och gråa framtoning mycket intressanta då de gör sitt bästa för att dölja sina känslor och avsikter. Det är något som väcker mitt intresse och blir nyfiken på filmens karaktärer som individer.  Att nämna alla skådespelare som är med vid namn är onödigt, det räcker med att konstatera att Alfredsson fått ihop ett gäng fantastiska skådisar i både små och stora roller.

Än så länge är TTSS definitivt den bästa film jag sett från förra året, snygg i sin gråhet, utmanade för sinnet och ett mycket gott hantverk. .

Regi: Tomas Alfredsson

Betyg: 10/10

Comborecension: Sucker Punch ( 2011 USA )

Då var det dags för ännu en comborecension av och med Filmitch och hans bror. Denna gång blir det faktiskt en trippelcombo (?) då jag genom mutor ( bjöd på biljetten ) lyckades få min snart 18-årige son med på bio för ovanlighetens skull. Hans åsikter är dock ganska kortfattade. Filmitch i vanlig text, Marcus i kursiv, samt sonens korta åsikter i fet. Det kan vara bra att veta så ni kan skilja oss åt.

Det var med skräckblandad förväntan jag gick på Sucker Punch, dels efter att ha läst Joels informativa inlägg om filmen och dels efter att gjort misstaget att se om Snyders 300 häromdagen med nedslående resultat. Förväntningarna var minst sagt låga. Nu är inte Sucker Punch riktigt så dålig som många menar men någon höjdarrulle är den verkligen inte.

Tjejen Baby Doll ( redan här tappar filmen i betyg, av alla världens miljoner namn väljer man namnet Baby Doll ) spärras in på ett mentalsjukhus av sin elake styvfar då han vill komma åt hennes pengar. Styvfadern mutar en korrumperad vårdare så denne ska se till att hon blir lobotomerad. Väl på sjukhuset förflyttar sig Baby Doll in i en fantasivärld som har formen av en bordell.  Baby Doll upptäcker att när hon dansar för etablissimangets kunder förflyttar hon sig till en ny fantasivärld där hon möter en man, Wise man, han berättar att hon kan nå friheten om hon får tag på fem föremål. Tillsammans med några vänninor på bordellen sätter nu Baby Doll igång med att planera sin flykt.

Sucker Punch är ett ypperligt exempel på en person som har passerat sin kompetensnivå. Ni undrar vem? Regissören Snyder så klart. Han har nämligen hittat på storyn helt själv ( vilket han dumt nog också erkänner ), för första gången gör han en film som inte är baserad på någon annans verk. Tidigare har han b.la annat gjort Watchmen ( Alan Moore ) och 300 ( Frank Miller ). Egentligen är det inget större fel på berättelsen, den har inslag av Alice i Underlandet, Stephen Kings The talisman och Pans labyrint och jag gillar berättelser där huvudpersonen måste lösa ett antal uppgifter för att nå målet. Problemet med Sucker Punch är att Snyder uppenbarligen inte har kompetensen få till en bra historia på egen hand, filmen har inget flyt, dialogen är krystad och pretentiös och Snyder krånglar till det mer än nödvändigt. Jag missade faktiskt tvisten på slutet men som tur var min observante och mer kvicktänkte bror med så han fick upplysa mig efter föreställningen.

Själv börjar jag bli ganska trött på filmer som går ut på att huvudpersonerna skuttar runt i olika verkligheter. Kunde  inte Inception fått ha varit en värdig slutpunkt för trenden ett tag? Inte för att det är fel i sig men  det hade varit trevligt med en ny intressant vinkel på det hela.  Jag har heller  ingenting emot historier som bygger på premissen att huvudpersonen för att klara ”huvud-questen” måste klara av ett antal mindre ”side-quests” det är ett klassiskt sagoupplägg men i Sucker Punch är det så styltigt och övertydligt att det känns som om jag sitter och tittar på när min son spelar dataspel. ”Gå dit, klara minibossen, spring hit, spara o.s.v. Särskilt orginell eller smart är inte heller plottens sluttvist, faktum är att jag sov i slutet av filmen (första gången i mitt liv jag somnat på bio) och klurade ändå ut den genom att dra mig till minnes en scen i filmens början, inte för att jag är mer observant eller mer kvicktänkt än någon annan utan för att tvisten (eller snarlika varianter) har använts sedan början på 90-talet. Tack för den passningen. Med andra ord menar du alltså att jag är så korkad att jag missar en tvist som t.om en sovande biobgrafbesökare fattar. ”Jag är inte mer kvicktänkt än någon annan”. Med de orden har du nu nedgraderat mig till en amöba som gillar film. Ok du är kanske smartare men jag är starkare. Sjömansbröst är att vänta!

Emily Browning har jag alltid gillat sedan Lemony Snicket’s A Series of Unfortunate Events men nu börjar bli tveksam. I Sucker Punch  påminner hon dock mest om en vaxdocka med utryckslöst ansikte och halvöppen mun som glänser av läppglans och jag kommer på mig själv att sitta och tänka på Ben Affleck! Inte bra alls. De övriga skådisarna är inte så mycket att hurra för men jag har sett värre. Filmen är otroligt snygg och allt går faktiskt inte i slowmotion tack och lov.

Nej, allt går inte i slowmo men på tok för mycket för min smak. Jag tycker inte saker ser coolare ut för att de går i slowmotion, inte längre. Det kändes nytt och fräscht att folk gick i slowmotion till tuff musik i början av Resovoir Dogs och det var coolt några gånger till. Det innebär inte att vad som helst blir coolt för att det rör sig sakta till tuff musik, som exempelvis en tjock borgmästare med 70-talsglasögon eller fallande gulllökar.  Visst är filmen snygg, men vad spelar det för roll när det hela är totalt oengegerande, jag ser att det fightas hej vilt på duken, det smäller, flyger och splashscreen-poseras hej vilt men det blir för mycket helt enkelt. Hade filmen kommit för 10-år sedan hade det visuella spektaklet antagligen fascinerat mig men idag känns det helt  blasé. Visst har man sett det förut men det är likväl snyggt.

Varje quest som tjejerna har inramas av en en coverlåt och känslan av rockvideo är inte långt borta, det känns på något sätt lite billigt och oinspirerat.

Jo tack, billigt och oinspirerat var rätta orden. Coverversionerna är producerade enligt nån slags ”emo/lightgoth-fomulär 1A” och resultatet blir en ganska slätstruken homogen ljudmatta till lustmord på utmärkta låtar som ”Where is my mind”, ”White Rabbit” och ”Search and Destroy”. Och eftersom jag inte tillhör Tokyo Hotel- generationen så gillar jag det inte. Du är så känslig av dig när det gäller musik. Låtarna är inga storverk och orginalen är bättre men lustmord är att ta i tycker jag. När du lyssnat på Vengaboys version av Brazil då kan du återkomma och vi kan diskutera lustmord på musik.

På det hela är Sucker Punch knappt, och då är jag snäll, godkänd men mycket kan nog bero på det Pladd skrev;” Brudar som spöar skiten ur folk är sällan fel”. Fråga mig inte bara varför, det bara är så.

Vad sonen tyckte? Filmen var dålig. Bra action men det räcker inte för att bygga en hel film på. Var inte tjejerna snygga då? Jo men det gör väl inte filmen automatiskt bra? Det var bara en massa kassa skådisar. Men Scott Glenn sa jag. Han är väl bra? Han påminde mest om den där gubben i barnprogrammet Vintergatan. Va! Menar du Kapten Zoom !?  Sedan fortsatte bilfärden hem i tystnad. Jag vet inte om Anders Linder och Scott Glenn är speciellt lika. Bedöm själva men jag tjafsar inte med en snart 18-årig son om sådana trivialiteter jag var mest glad att han ville följa med på bio.

Trots brudar som spöar skiten ur folk och Anders Linder-lookalikes, så kan jag inte tycka om Sucker Punch. Vill man se kvinnor som slår tillbaka finns det bättre och mer engagerande filmer i genren. Se om ”Kill Bill” exempelvis, Baby Doll med vänners kamp liknar rena Pippi Långstrump- revolten i jämförelse.

 På sätt och vis känns det som om jag sett en blandning mellan det här gJLIiF15wjQ och det här   http://youtu.be/1ztMC7Bfdo0.                                                                                                    

Regi: Zack Snyder

Betyg: Filmitch 4/10

Snart 18-årige son 2/10

Marcus Betyg 2/10 (ljud och bild var ju i alla fall bra)

Skurkar i Batman 3

Läste precis att Tom Hardy kommer att spela Bane och Anne Hathaway spelar Selena Kyle ( Catwoman ). Personligen hör ingen av karaktärerna till mina favoriter i serien men om någon kan lyckas med att göra dem intressanta så är det nog Nolan.

För er som inte vet ngt om karaktärerna så får ni en kort introduktion.

Selna Kyle är en f.d prostituerad som slog in på brottets bana utklädd till Catwoman, hon ägnade sig då främst med inbrott och stöld. Bakgrunden som prostituerad är numera delvis borttagen. Hon är även ev. illegitim dotter till maffiabossen Carmine Falcone. Catwoman är oftast allierad med Batman och har haft ett förhållande med Bruce Wayne. I dagsläget räknas hon till en av hjältarna, men hon har fortfarande svårt att hålla fingrarna i styr.

Bane är extremt intelligent och stark, det senaste är tack vare en drog, venomdrogen, som Bane fick när han satt i fängelse. Banes största bedrift är att han är en av få som besegrat Batman. Den fighten slutade med att Bane bröt ryggen på Batman.

Nu har vi bara att vänta, hålla tummarna och hoppas på ett nytt mästerverk från Nolan. Mer att läsa.

Inception ( 2010 usa )

Cobb är en mycket speciell tjuv: Han kan gå in i andra människors psyke när de drömmer och stjäla deras hemligheter. Cobb får ett uppdrag som han av olika omständigheter inte kan tacka nej till, han ska plantera en en ide´hos en förtagsledare. Detta är något ingen tidigare försökt och uppdraget visar sig vara avsevärt svårare än vad Cobb tänkt sig.

Årets hitintills bästa film? Japp! Det finns faktiskt inget jag kan klaga på, möjligtvis lite för utdraget på slutet annars har vi: Fantastisk filmmusik, foto som ska ha oscar, en story som sätter hoppet till att biopubliken fortfarande har hjärnceller (tack Nolan), en ruggigt bra skådespelarensamble, allt klaffar! Egentligen är det vad man kan förvänta sig av Nolan då han inte gjort en dålig film sedan Memento. Ska inte tjata mer om filmen gå och se.

Regi: Christopher Nolan

Skådespelare: Leonardo Di Caprio, Cillian Murphy m.fl

Betyg: 9/10

Bronson (2009)

bronsonDetta handlar om Charlie Bronson, en av Storbritanniens mest ”kända” fångar. Det hela började med ett postrån 1974 sedan dess har Bronson suttit i fängelse i 34 år varav 30 i isolering. Bronson heter egentligen Michael Peterson men tog namnet Bronson då han ansåg att han behövde ett ”artistnamn”, han ville, som han säger i början av filmen, bli känd och då han inte var musikalisk eller hade skådespelartalang var brott det enda alternativet. Filmen handlar kort och gott om Bronsons fängelsekarriär.

I vanliga fall är jag ganska förtjust i fängelsefilmer men här funkar det inte alls. Jag vet inte riktigt vad filmen vill berätta, tjugo minuter in i filmen har jag förstått vad det hela går ut på:Bronson gör sig omöjlig och slussas mellan olika fängelser. Resten av filmen håller på i samma stil, handlingen står helt enkelt still och det hade räckt med en halvtimmes dokumentär. Dock ställer filmen  ett par intressanta frågor: Vad skall ett demokratiskt samhälle göra med en människa som Bronson? Kommer han någonsin att passa in i samhället? Tyvärr är inte filmen lika intressant. Bra soundtrack samt Tom Hardy som är suverän i rollen som Bronson räddar filmen från ett bottenbetyg.

Regi: Nicolas Winding Refn

Skådespelare: Tom Hardy, Matt King m.fl

Betyg: 3/10