Kong: Skull island (2017 USA)

Det görs alldeles för få bra monsterfilmer nuförtiden, vi monsterälskare får oftast dras med de kackiga SyFy och Asylumfilmerna som inte gör någon människa glad. Därför blir man lite extra pepp när det kommer en rulle som Skull island. En film där man satsat både kompetens och stålar på att göra ordentliga monster och har med skådisar som kan både gå och tala samtidigt.

I och för sig så kanske skådisarna inte spelar så stor roll i filmer av detta slag, de är hänvisade till att spela andrafiolen.  Det kan vara anledningen till att senaste filmen om Godzilla inte var så jättebra då man satsade för mycket på mänskliga relationer och filmen vart allt lite småtrist. Än värre var Jacksons King Kong som kluckade mer än vrålade då karln envisas med att skildra människor genom ett Harlekinboksfilter.

Kong:Skull island utspelar sig på 70-talet där en forskningsexpedition skickas ut för att undersöka en nyligen upptäckt ö. Ön visar sig vara fullproppad med monster och allt man kan tänka sig går naturligtvis rätt åt skogen. De som överlevt dusten med jätteapan Kong måste försöka ta sig tvärs över ön för att bli räddade. Något som ställer till extra problem för dessa stackar vilsna människor är att Kong inte är det värsta monstret på ön samt att expeditionens militära ledare Preston Packard (smaka på det namnet), spelad av Samuel L.  (jag är med i alla filmer jag får nys om) Jackson inte är speciellt balanserad.

Klart att filmen innehåller en hel del repliker som får mig att famla efter skämskudden och det är klart att expeditionens enda kvinnliga deltagare har lite mer ”lediga” kläder än övriga manliga medlemmar. Klarar man av dessa små fadäser är Skull island  en rejäl monsterfilm som till och med lyckas med att vara lite småspännande och lyckas väl med det den företar sig nämligen att roa biobesökarna.

Regi: Jordan Vogt-Roberts

Betyg: 8/10

Only lovers left alive (2013 Tyskland m.fl)

Vampyren Adam bor i Detroit och lider av livsleda vilket kan vara förståeligt då han levt i hundratals år. Hans fru Eve som lever i Tanger packar sina väskor med böcker (här rör det sig om kulturella vampyrer) och åker till Detroit för att gaska upp Adam. Paret får en ovälkommen besökare då Eves lillasyster Ava (även hon vampyr) dyker upp. Lillasystern är aningens mer levnadsglad än sin storasyster och dennes man vilket rubbar den annars så sövande tillvaron för vampyrparet och oss tittare.

Om man inte lider av livsleda lär man göra detta efter att ha sett Only lovers left alive som hör till bland det skitnödigaste jag sett. Det ord som bäst beskriver filmen är nog dravel. Det är pinsamt uppenbart att filmens regissör Jarmusch tycker att han gjort en cool film där huvudpersonerna får posera och vara så elitistiskt kulturella de bara kan under två timmar. Inte en hårlock ligger fel, man har de rätta böckerna, lyssnar på den rätta musiken och glider runt i kläder som troligen är helt rätt om man ska vara så där lite lagom annorlunda för att nära sig egen narcissism.

De två vampyrerna är totalt ointressanta som rollfigurer och de spär på detta intryck genom att föra pretentiösa samtal med mycket yta och inget innehåll.  Filmen känns som en enda lång självtillfredsställelse av en oerhört tråkig regissörs ego. Only lovers left alive tillför inte något nytt i en sedan länge urvattnad genre. Ska jag vara riktigt ärlig var jag redan trött på skiten efter att ha läst Anne Rice oerhört trista roman Interview with the Vampire  som är ganska lik denna film: Tunnor fyllda med innehållslöst skitprat men med en rätt snygg fernissa. Om man vill se filmer som rör vampyrer med existentiella problem bör man istället kolla in Byzantium eller varför inte de tyska diskovampyrerna i Wir sind die nacht. 

Regi: Jim Jarmusch

Betyg: 1/10

En och annan filmspanare tycker liiite annorlunda.

Jojjenito

Fiffi

Henke

Men jag är inte helt ensam i min ringhörna

Sofia

Extra tillägg: Marcus såg filmen nyligen och är av en annan åsikt: Han ser filmen som en satir över s.k hipsters vilka vampyrerna ska gestalta. Han menar att regissören verkar anse att hipsterkulturen är makalöst tråkig i sin desperata jakt på att vara annorlunda och sticka ut med hjälp av dyra kläder och saker och man låter imagen styra ens liv. Kan hända att lillebror har rätt men filmen blev inte roligare för det.

Thor: The Dark world (2013 USA)

Det rullar på i Marvels superhjältefilmsuniversum. Nu var det dags för uppföljaren till Thor, en film som var förvånansvärt bra. Serien Thor har aldrig varit en favorit hos mig och det var nog kanske därför jag gillade förra filmen så pass mycket då mina förväntningar vara låga. I The Dark world får vi möta Malekith som är en svartalv (fråga mig inte vad det är men paradoxalt nog har han ett blekvitt ansikte så vitalv hade varit en mer passade rasbeskrivning). Han är filmens skurk och vill ändra om universum så att mörkret härskar. Detta kan bara göras vart 5000:e år och nu har han en ny chans tack vare Jane Foster (Thors ”flickvän”). Hon har fått i sig ett ämne, eter, som kan hjälpa Malekith i sitt arbete att ändra på universum. Jag tar och stoppar här i mitt försök att beskriva filmens handling, ni ser själva vilken manusmässig soppa detta är.

Då detta är tvåan är det mer av allt: Slagsmål, byggnader som rivs och uppblåsta tal och som ”bonus” en naken Stellan Skarsgård. Vi får tyvärr se mer av det kitschiga Asgård och mindre av jorden. Dvs precis det som gjorde förra filmen så underhållande med en malplacerad Thor i vår värld. Manuset är så fullt av logiska luckor och historien ger ett intryck av att man hittat på den vartefter man filmat den. Med en något enklare handling hade den kanske kunnat vara någorlunda underhållande nu blev det mest förvirrat och gapigt.

Det finns dock försonande drag. Filmen har gott om scener där man får sitta och skrocka lite för sig själv i biomörkret. kanske inte världens fyndigaste skämt men de passar in i filmen. Skådisarna sköter sig bra överlag och en del av fighterna är ganska läckra. Sir Anthony fortsätter däremot att jobba stenhårt för att se uppstoppad ut.

Man kanske inte ska ha för stora krav på en film av det här slaget. Den kör inte med någon falsk marknadsföring utan är vad den utger sig att vara: Bullrande underhållning för stunden. Men det kanske kunde vara ide att utveckla konceptet lite och jobba hårdare med manus för annars kan publiken komma att tröttna, åtminstone jag.

Sitt kvar för efter en stund kommer det en extra scen som troligen har med den kommande Marvelfilmen Guardians of the Galaxy att göra.

Regi: Alan Taylor

Betyg: 4/10

Comborecension- The Avengers (USA 2012)

Ja då var det dags för en comborecension igen. Det var ju ett tag sedan sist. För att ni ska kunna hålla isär våra textbidrag så är min (Marcus) text i vanlig stil och Filmitchs i kursiv. Filmen för kvällen var The Avengers vilken både Filmitch och jag väntat på sedan den extra scenen i första Ironman-filmen, dvs 5 år. Japp så jag/vi har väntat men hellre lång väntan och bra film än att man hetsar ut skit.

När Disney köpte upp förlaget Marvel var jag nog inte ensam om att tänka att det nog inte kommer något bra ur dylik affärstransaktion men tack och lov hade jag fel. Även jag darrade till av fasa och var en aning bekymrad att Marvels universum skulle bli disneyfierat men än så länge har Disney låtit Marvel fått vara ifred. Det hela har som vi vet resulterat i ett pärlband av underhållande superhjältefilmer och fler är på gång. Trots olika regissörer så har man lyckats hålla ihop universat så att det framgår att vitt skilda karaktärer ändå verkar och lever i samma värld, vilket också är en av styrkorna i Marvels serietidningsproduktion. Det hela blir lite grand som en såpopera på kraftfoder. Här har vi nog den främska skillnaden mellan DC (Superman, Batman, Green Lantern) och Marvel, de sistnämnda verkar ha haft en plan med sin produktion medan Warner (DC) lite håglöst och oplanerat skickat ut en film här och en film där.

Allt som Marvel gjort är inte bra t.ex har The Hoff spelat Nick Fury rekommenderas ej.

Nåväl, Avengers var det. Serieförlagan utkom första gången för 49 år sedan och gavs ut i evigheter efter det. Den ursprungliga historien och filmens story följer varandra i stora drag. Den onde ”guden” Loki tar sig in i vår värld för att ta över den, till sin hjälp har han en arme av utomjordingar. S.H.I.E.L.D.- agenten Nick Fury  (Samuel. L Jacksson) förstår tidigt hotet och mobiliserar den lilla grupp av superhjältar vi tidigare sett i tidigare filmer, Hulk, Captain America, Thor och Ironman.  Då hjältarna till en början inte kommer så bra överens hotas allt att gå åt skogen, samt att regeringen är aningen skeptisk till att släppa lös de krafter som hjältarna besitter. Ja hur ska det gå? 🙂 I första Avengers tidningen var Loke mycket riktigt skurken om jag inte missminner mig men storyn var inte lika bombastisk som filmen. Personligen hade jag nog haft någon annan skurk än just Loke då han inte är speciellt upphetsande men resultatet var avsevärt bättre än väntat. Jag störde mig inte ens på han något komiska huvudbonad. Man behöver inte överföra allt från seriernas värld till film.

Jag skulle kunna sluta skriva nu och bara låta följande mening stå för hela upplevelsen. Välproducerat och jävligt underhållande. Men det vore lite för enkelt med tanke på att jag trots allt väntat på filmen i 5 år så jag ska jag utveckla lite.

Skådespeleriet är överlag klanderfritt, visst lyser vissa starkare med sin skådespelartalang än andra men filmen är såpass välcastad så det spelar inte så stor roll. Här håller jag med. Ingen skugga faller på någon av skådisarna. Ruffalo som spelar Hulk/Banner är den nye i gänget. Han axlar rollen med bravur efter Norton och Bana som spelat Banner tidigare. Dialogen är väldigt bra och dessutom rolig. Jag känner igen stora delar av dialogen från de serietidningar jag läst av Whedon. Torr humor med en tvist samt att han känner och har tagit sig att satt sig in i karaktärerna.  Ett par gånger är det lite pekoralvarning men det hinner aldrig blomma ut i de eccesser som man exempelvis skulle vänta sig i en Spielberg-produktion. Jag anar pekoralen här och där men Whedon löser det på bästa sätt t.ex är Iron mans shining moment i filmen en av de bästa scenerna. Jag ryser vid tanken om Spielberg/Jackson eller Bruckheimer fått lagt sina pekorala näsor i blöt, högt osmakligt. Hjältarnas småtjafs sinsemellan och personliga karaktärsfel håller igång filmens tempo på ett bra sätt mellan actionscenerna.

Får se om man tar in nya hjältar till nästa film, finns en o annan att välja på.

När det gäller actionscenerna så säger jag bara: Välkoreograferad våldsballet. Det är väldigt snyggt, man ser vad som händer och kan följa med i händelseförloppet trots rasande tempo, plus att det hjälteposeras en hel del, vilket såklart är ett måste. Ingen skakig handkamera eller vansinnes klippning här inte vilket jag tackar för. Filmens jättelånga slutstrid kan kanske kännas aningen lång men då inte ens Herr Filmitch skruvade på sig i sätet så höll den sig nog precis inom gränsen för det acceptabla. (Så här inom parantes så kan jag nämna att gå på bio med Filmitch kan ibland vara som att bada i en regntunna med en epeleptisk säl, han vrider och vänder sig i sätet som vore det tillverkat av spetsiga armbågar, denna gång satt han ganska still vilket torde vara ett gott betyg). Och plötslig övergick denna trevliga och positiva recension till personangrepp. Jag kan inte hjälpa att att SF sätter in stolar för krumma dvärgar i sina salonger så man får träsmak i röven innan ens reklamen slutat.

På det hela taget är jag väldigt nöjd med The Avengers. Den lyckas med vad den ger sig ut för vara. Två timmar och tjugo minuter förflöt utan att jag märkte det och jag var lite lätt omtumlad och glad när jag (dock varken visare eller dummare) lämnade salongen. Till och med 3Dn tycktes funka, den störde i alla fall inte. Japp helt ok men det tillförde inte filmen något extra. Och med tanke på extrascenen i eftertexterna så får vi nog återse The Avengers inom en inte allt för avlägsen framtid, särskilt med tanke på att filmen slog premiärrekord i USA. Håller med fantastisk film som har många fina actionscener, bra skådisar och effekter. Kan jag vara kritisk till något skulle det vara att fighten ombord på SHIELDS hellcarrier var mer spännande än filmens final men många gånger blir just finalerna i många actionfilmer lite mättande och så även i Avengers. Men jag satt som sagt still och är nöjd, mycket nöjd. I och med extrascenen släcktes mitt hopp om att mina favoritskurkar Baron Zemo & Ultron skulle göra entre i nästa film men men …. man kan inte få allt.

Marcus Betyg: 9/10 (Ja det är lite högt men jag är ett farbrorbarn, enligt vissa)

Filmitch hojtar: AVENGERS ASSEMBLE och delar ut en 9:a