Cats (2019 Storbr)

Då har denna blogg kommit fram till vad som kallats för 10-talets sämsta film. När jag i biomörkret så den första trailern trodde jag inte riktigt mina ögon. Folk som sett filmen vittnar om traumatiska upplevelser och man har tävlat om att såga filmen. Klart att rullen måste ses!

Efter titten kunde jag konstatera att så illa var inte filmen men rullen dras med en del problem. Dels överskuggar det som går under beteckningen The Uncanny valley hela filmen. Vanligtvis brukar jag gradvis vänja mig vid detta fenomen under en filmtitt där det förekommer. En kvart in i Polarexpressen har jag vant mig vid att alla ser ut som banjospelare och i Beowulf accepterade jag efter ett tag att alla i det forntida Britannien tydligen var släkt med Sherk men i Cats går-det-inte-att-vänja-sig skådisarna är alldeles för creepy. Priset tas av Judy Dench  där jag nästan skrek högt ut när tanten uppenbarade sig på rutan. Det var bland det mest bisarra jag sett på film.

Ett annat problem är att filmen inte har någon som helst handling. Det är kort och gott folk i hemska kattdräkter som sjunger sång efter sång efter sång och filmen verkar aldrig vilja ta slut. Om det inte varit för den fantasifulla scenografin hade jag troligen somnat efter en kvart.

Nu är inte allt åt fanders med Cats. Filmen har som sagt en härlig scenografi där allt ses från katternas perspektiv med jättestolar, barnvagnar osv. Dock har man haft lite problem med skalan då vissa saker är avsevärt större än i verkligheten men det hamnar väl i facket konstnärlig frihet. En del av sångerna var riktigt bra, faktiskt så bra att jag såg om vissa partier av filmen både två och tre gånger efter filmens slut. Dansnumren och koreografin är bra och i motsats till de flesta kritikerna gillade jag Francesca Hayward  som spelar huvudrollen. Då hade jag desto svårare för Jennifer Hudson som tar i för kung och fosterland när hon sjunger ”hitten” Memories.Tagga ned människa” var min första tanke när hon vrålade sig genom sången.

När jag summerar det hela visade sig Cats inte vara helt omöjlig och det är definitivt INTE 10-talets sämsta film. Bra är den däremot inte. Filmen väcker däremot en hel del frågor.  Kollar inte producenter och regissörer på sina filmer under arbetets gång för de kan väl inte tycka att resultatet varit till belåtenhet? Jag menar när första CGI-kattutstyrsen dök upp för beskådan måste väl någon sagt ifrån? Vad Idris Elba och co tyckte om filmen skulle också varit spännande att höra. Och att hävda ”The most joyful event of the holiday season” är att tänja lite väl mycket på sanningen. Trodde man på det själv?

Undrar om Sofias filmval är lika hiskligt?

Regi: Tom Hooper

Betyg: 3/10

The Damned united (2009 storbrit)

Brian Clough är manager för fotbollslaget Derby County som ligger i division tre. När Leeds som är mästare möter Cloughs lag ignoreras han av Leeds tränare. Denna händelse väcker något i Cloughs sinne som gör att hans enda mål är att sänka Leeds till varje pris. Mot alla odds lyckas han få Derby till första divisionen och gör nu allt för att vinna matcherna mot Leeds oavsett kostnaden. När Clough i mitten av 70 talet får erbjudande att jobba som tränare för Leeds och tackar ja är katastrofen ett faktum.

Då jag inte kan mycket om sport var Brian Clough helt okänd för mig men jag har förstått att han var något av en legendar inom engelsk fotboll. Filmen är riktigt bra och Clough som karaktär är nästan för bra för att vara sanna. Han framställs som ettrig, manisk och helt utan takt, om det är sant är en annan femma men underhållande är det i alla fall. Michael Sheen som spelar Clough verkar specialisera sig på biografiroller. Den senaste åren har han spelat: Kejsar Nero, Tony Blair två gånger, David Frost och H.G Wells och han gör det bra. En härlig sjuttiotals känsla samt bra skådisar höjer betyget ytterligare.

Regi: Tom Hooper

Skådespelare: Michael Sheen, Colm Meany

Betyg: 8/10