A Hologram for the King (2016 Storbr)

Dagens film hade mer eller mindre helt passerat mig förbi. Jag hade inte en aning om handlingen, det enda jag visste var att Tom Hanks var med. Om det inte hade varit för att Fiffi lagt upp filmen som bubblare på sin årsbästa lista hade det nog förblivit så och jag hade missat en förbaskat trevlig liten rulle.

Hanks spelar här försäljaren Alan, en som för ögonblicket inte har det så lätt här i livet. Frun har lämnat honom, han har inte stålar att bekosta sin dotters collegeutbildning, på företaget hintas det om att han kan komma att kickas om han inte lyckas med en kommande affär och som grädde på moset han har en besvärande knöl i nacken – kan det vara cancer? I detta något loja mentala tillstånd hamnar Alan i Saudiarabien för att försöka sälja hologramteknik till landets kung. Kulturkrocken blir total och Alan känner sig än mer vilsen i livet.

A Hologram for the King påminner en aning om Lost i translation i både handling och stämning. Den stora skillnaden är väl att Hanks film är lite livligare (bör här påpeka att jag gillar Lost i translation). Det är inte någon rafflande historia och filmen bjuder inte på några gapskratt, möjligtvis ett småleende här och där. Däremot hade jag en mysig stund tillsammans med en något vilsen Hank i den den arabiska öknen och det är inte fy skam.

Filmens två stora styrkor är dels Tom Hanks som är bra på att spela ”vanlig”. Alan är nog som folk är mest, han är en trevlig prick som haft lite otur i livet på senare tid. Filmens andra styrka är att  regissören Tom Tykwer inte faller i fällan och skildrar saudiaraberna som konstiga. Istället ges en bild av två kulturer som är olika på både gott och ont och de kommer inte alltid överens. A Hologram for the king är iofs en flyktig film men den förtjänar avsevärt mer uppmärksamhet än den fått.

Regi: Tom Tykwer

Betyg: 7/10

Annonser

Där floden flyter fram (1992 USA)

a-river-runs-through-it.13892Tiden är tidigt 1900 tal och platsen är det natursköna Montana. Där bor predikanten John Maclean med sin fru och två söner. De två pojkarna är mycket olika till kynnet, Norman är en plikttrogen gosse som sköter sig och har sitt liv planerat medan Paul är av en mer vildsint natur. Det gossarna har gemensamt är sin kärlek till flugfiske. Där floden flyter fram handlar om just detta: Livet i stort och flugfiske.

Det låter inte så upphetsande med filmen har något som gör att jag fastnar. Jag har alltid varit förtjust i regissörens Redfords något halvsega berättartempo och av och till påminner han och regissören Clint Eastwood om varandra i sin stil att regissera. Det känns lite gammaldags utan några av de excesser som man hittar i dagens filmer med skakig kamera och snabba klipp. Handlingen är kanske inte fylld av action och dramatik utan storyn skrider fram i sin egen takt men blir aldrig tråkig. Det är lite fiske, en och annan predikan, lite rasism och i centrum en ganska gullig kärlekshistoria varvat med vidunderliga naturscener och precis som i filmen Grease verkar det inte finnas vinter i delstaten Montana.

Skådisarna hör inte till mina favoriter men Brad Pitt (som än en gång får spela en karaktär med myror i kroppen) och Tom Skerritt är oftast stabila. Craig Sheffer som spelar dramats huvudperson Norman är ingen dålig skådis men han har ett lite skurkaktigt utseende som gör att åtminstone jag aldrig riktigt helt kan lita på honom. Skådisen är kanske en anings felcastad i det här fallet.  Där floden flyter fram är naturporr mixat med en historia som rullar på med ett stänk av vemod då tiden obönhörligt har sin gång. Det är en fin liten film som jag rekommenderar.

Regi: Robert Redford

Betyg: 7/10

Stephen King: The Dead zone bok vs. film

imagesCAT33UAXDet är tidigt 70-tal och läraren Johnny Smith råkar ut för en bilolycka men överlever mirakulöst. Däremot hamnar han i koma i fem år. När han vaknar upp har mycket i världen förändrats. Nixon är inte längre president, Johnnys mor har blivit en religiös fanatiker(en karaktär som King gärna återanvänder) och hans flickvän för fem år sedan har gift sig. Problemet för Johnny är att det som skedde för fem år sedan känns som gårdagen för honom. Han måste arbeta med sin förtvinade kropp och kämpa mot en depression.

Som en ovälkommen ”bonus” av olyckan har även Johnny fått en förmåga: När han tar i människor eller föremål kan han se vad som skett eller vad som ska hända. Han kan inte styra sin förmåga utan den slår på när han minst anar det. Depressionen och hans nyvunna förmåga som får stor medial uppmärksamhet gör att Johnny isolerar sig. Oturligt nog korsas hans väg av en politiker på uppgång, Greg Stillson, och Johnny ställs inför ett svårt val.

The Dead zone hör kanske inte till Kings toppböcker men den ligger stabilt i mittfåran av författarens stora produktion. King lyckas som oftast med att teckna gripande porträtt av människor som hamnar i en situation de har svårt att hantera. Författaren fångar Johnnys problematik väl både den mentala, psykologiska och fysiska. Just känslan av att fem år har stulits av ditt liv och svårigheten att starta om ett liv som bokstavligen varit pausat i ett halvt decennium är nog bokens hemskaste tanke och jag lider med huvudpersonen och hans öde. Den vidrige Stillson är en annan karaktär som King låter skymta förbi av och till under berättelsens gång. Vi lär känna Stillson men inte för väl och han är lite av en gåta under berättelsens gång. Att han är ett obalanserat praktsvin råder det ingen större tvekan om men han är lite konturlös.

Boken är förhållandevis kort för att vara en King (ca 400 s) ändå kan jag tycka att författaren tar lite för god tid på sig innan saker och ting börjar röra på sig men att komma snabbt till saken har nog aldrig varit Kings starka sida. Ibland funkar det greppet och ibland inte. Här är problematiken att man anar ganska snart att Stillson och Johnnys vägar kommer att korsas men som läsare får man vänta 2/3 in i boken innan detta möte sker. Jag känner av och till att jag sitter och väntar på att historien ska börja när den egentligen redan gjort det. Som sagt läsvärd men inte en av Kings bästa böcker.

Dead-zone-copie-4Filmatiseringen av The Dead zone kom 1983 fyra år efter boken. Cronenberg regisserade. Christopher Walken spelar Smith med Martin Sheen i rollen som Stillson. Som så oftast är blir filmen sämre när man läst boken innan men jag ville minnas att filmen var helt ok, ja tom bra. Tyvärr så visade sig minnet svika mig. Det är inte direkt något större fel på filmen den ger bara ett håglöst och billigt intryck. Walken känns inte rätt i rollen som Johnny men jag tror att han åtminstone var ett bättre val än Bill Murray som var Kings önskan. Det hade känts lite bättre med en skådis som har ett mer alldagligt utseende i rollen som Smith, Walken är helt enkelt för intensiv för rollen. Sheen är däremot helt rätt i rollen som Stillson. Hetsig och gåpåig som få. Problemet med Dead zone är att är den för hetsig i sitt berättande alltså precis tvärtom mot Kings bok filmen hinner knappt börja innan den är slut. Karaktärerna får aldrig en riktig chans att sätta sig hos mig som tittare och Cronenberg hastar raskt mot slutet. Jag anar att det här en film som regissören inte ville göra då den känns oinspirerad för att komma från Cronenberg som brukar göra bättre ifrån i skräcksammanhang.

Filmmusiken av Michael Kamen är en plåga för mina arma öron. Jag blir irriterad av pianoklinkandet och minns att Kamen hjälpte till att göra License to kill till den sämsta Bondfilmen med än ett undermåligt soundtrack . Det finns däremot många bra skådisar med i filmen: Tom Skerritt, Herbert Lom och Anthony Zerbe. Se filmen först och läs sedan boken då får man nog ut det bästa av två världar.

Regi: David Cronenberg

Betyg: 4/10

ALIM: Alien (1979 USA)

Manusförfattaren  Dan O’Bannon var i Frankrike för att utveckla filmen Dune. Projektet lades ned men under sin vistelse hade O’Bannon stiftat bekantskap med schweizaren H.R. Gigers ovanliga designer och teckningar. När O’Bannon återvände till USA slog han sig samman med en annan manusförfattare, Ronald Shusett, för att skriva ihop ett manus. Inspirerad av H.R. Giger bilder tog manuskriptet till Alien form. Inget bolag i Hollywood var intresserad av manuset då de tyckte det var alldeles för blodigt. Det var först när Walter Hill lade händerna på manuskriptet som saker och ting började hända.

Hill bearbetade om manuset och tonade ned på våldet. Bolaget ville ha med några kvinnor i handlingen då ”det är mer spännande när en kvinna hamnar i fara” så den manliga karaktären Ripley blev till en kvinna. Tanken var att Hill skulle regissera filmen men han valde att vara producent. Engelsmannen Ridley Scott fick erbjudanet om att göra filmen något han tacksamt tog emot då hans senaste projekt Tristan och Isolde hade lagts på is.

Nostromo

Alien utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid. Fraktskeppet, Nostromo nås av vad som verkar vara en nödsignal från en till synes obebodd planet. Man landar på planeten och hittar ett främmande rymdskepp. När man undersöker skeppet blir en besättningsmedlem attackerad och så mycket mer ska nog inte avslöjas här om någon nu mot all förmodan inte har sett filmen.

Scott är lyckats med allt i filmen; Den rysliga filmmusiken av Jerry Goldsmith, designen av Ron Cobb och H.R. Giger samt rollbesättningen, ja allt är perfekt. Det mesta som man tidigare varit van vid i sf-genren var annorlunda. Cobbs design av Nostromo är fjärran från de upplysta och trevliga miljöer man tidigare varit van vid. Skeppet är stort, mörkt och lite småslitet. Den belysning som finns består av lysrör som ger ett kallt och sterilt intryck. Skeppets besättning går omkring i arbetskläder och verkar vara som folk är mest. De tjafsar och munhuggs och man hittar inte någon moraliska kompass i form av kapten Kirk eller Koenig i berättelsen . När jag såg filmen första gången hade jag svårt att räkna ut vem filmens s.k hjälte var.

Insidan av det främmande rymdskeppet

Filmens dialog saknar det sedvanliga filosoferandet om världsaltets storhet som är så vanligt förekommande i sf-filmer. Stora delar av dialogen improviserades fram, något som förstärker vardagskänslan i filmen. Detta gör att jag trots den främmande miljön kan identifiera mig med Nostromos besättning och situation och därmed leva mig in i berättelsen. Egentligen skulle man kunna beskriva Alien som en överdjävlig dag på jobbet.

För designen av mostret kontaktades nu H.R. Giger. Hans första utkast till varelsen var man tvungna att förkasta då designen var för sexuellt vågad. Å andra sidan så  kryllar filmenav symboler för det manliga och kvinnliga könet. Detta gjordes avsiktligt enligt manusförfattaren Dan O’Bannon. Enligt O’Bannon blir vi obekväma av sexualitet och då Alien i mångt om mycket handlar om våldtäkt känner biobesökarna ett psykologiskt obehag. Dessa åsikter får stå för O’Bannon men visst kan man (om man vill) se en massa symboler för manligt och kvinnligt i filmen, allt från Nostromos bröstformade undersida till monstrets penisformade skalle. Hur som helst så dras Alien med en unik och oroväckande scenografi som omedelbart sätter mig i den rätta skräckstämningen.

Från vänster: John Hurt, Veronica Cartwright, Tom Skerritt, Yaphet Kotto, Sigourney Weaver, Harry Dean Stanton och Ian Holm.

Scott lyckades med att fixa ihop ett gäng mycket bra skådisar i rollerna som de sju besättningsmännen. Till en början hade man tänkt sig en etablerad skådespelerska i rollen som Ripley b.la var Meryl Streep på tapeten. Turligt nog så bestämde man sig för  Sigourney Weaver som först hade tänkt att strunta i provinspelningen då hon egentligen helst ville göra filmer inom dramagenren. Alien har genererat tre sevärda uppföljare som dock inte når upp till orginalets nivå av olika anledningar, men som sagt de är absolut sevärda. Likt Jaws säger jag att har man inte sett Alien bör man göra detta bums.

Regi: Ridley Scott

Betyg: 10/10

Whiteout (2009 usa)

Dagarna innan den amerikanaska forskningsstationen i Antarktis skall stänga inför vintern får stationens  sheriff Carrie ett lik på halsen. Det blir en kamp mot klockan för Carrie att hitta mördaren innan stationen stängs.

Ännu en jaha film med Kate Beckinsale. Det är åtminstone ett fall framåt för henne jämfört med de erbarmliga Underworld filmerna där tydlingen en 4:a är på gång (pust). Whiteout bjuder inte på några större överraskningar vare sig i regi eller story, vem som är skurken räknar man ut efter 15 minuter. Miljön gör filmen bättre än vad den är, ett mordfall i Antarktis känns åtminstone lite fräscht. Filmen duger gott om man vill ha lite lättsam underhållning en halvtrist dag.

Regi: Dominic Sena

Skådespelare: Kate Beckinsale, Tom Skerritt

Betyg: 5/10