Mechanic: Resurrection (2016 Frankrike/USA)

the-mechanic-2-resurrection-5483Statham repriserar här sin roll som Arthur Bishop, lönnmördaren vars specialitet är att få sina mord att se ut som olyckor. Bishop har dragit sig tillbaka och softar runt i största allmänhet. Lugnet bryts då en gammal barndomskamrat till Bishop vill hyra hans tjänster. Måltavlorna är alla ganska så osympatiska figurer som är mycket välbevakade. När Bishop vägrar kidnappas en kvinna, Gina, som han precis lärt känna. Då han är en gentleman ställer Bishop naturligtvis upp för att rädda Gina som inte bara är snygg hon har även ett hjärta av guld vilket illustreras av att hon driver ett barnhem i Sydostasien.

Första filmen var inte helt oäven, jag gillar premissen med s.k omöjliga uppdrag och Statham har jag alltid ett gott öga till men sicken dynga detta var. Det börjar bra med en fight i äkta Stathamstil men sedan kapsejsar filmen ordentlig. Nu kanske man inte ska ta och kräva för mycket av en film av detta slag men någon form av lägsta nivå har jag även när det gäller Jason Statham. Skurkens plan har vare sig sans eller vett, Jessica Alba som spelar den präktiga kvinnan är närapå outhärdlig i sin roll. Tanken var nog att hon skulle vara ögongodis men hennes undermåliga agerade ger mig ögoninflammation. När en skrynklig Tommy Lee Jones iförd basker och getskägg dyker upp den sista halvtimmen kastar jag nästan in handduken. Inte ens de omöjliga uppdragen är spännande. Bishop traskar i stort sett obehindrat in i de olika skurknästena och gör sitt värv. Det räcker inte att säga att det är svårt man måste visa det också.

Filmens enda ljuspunkt är Jason Statham men denna soppa kan inte ens hans karisma skyla över. Hoppas han hamnar i bättre sällskap i den kommande Meg.

Regi: Dennis Gansel 

Betyg: 2/10

Annonser

Men in black III (2012 USA)

En utomjordisk skurk flyr och färdas bakåt i tiden. Väl på plats i 1960 talet dödar han Agent K (Tommy Lee Jones) något som får katastrofala följder för nutiden. Agent J (Will Smith) åker efter skurken för att stoppa honom innan han mördar K. Det låter nog virrigare än vad det egentligen är när man väl ser filmen. MIB III lyckas bättre än den ganska trista uppföljaren som kom 2002. Skådisarna verkar lite piggare, storyn är både intressantare och mer rappt berättad. När man även lyckas att få med Josh Brolin i rollen som den unge Agent K lyfter filmen ett snäpp till.

Jag har kanske ett extra gott öga till MIB III då jag är svag för äventyr som rör tidsresor. Paradoxer, omskrivningar av världshistorien och annat smått och gott som följer med i genren får det att vattnas i munnen på mig. Det som är synd är att man inte riktigt lyckas med att ge en känsla av 60-tal. Kläderna finns och en och annan kändis, b.la Andy Warhol, från tidepoken är med i filmen men det räcker inte. Jag saknar atmosfären och får intrycket av att agenterna springer runt i ett kulissartat 60-tal.

Jag har ofta funderat över vad det var som gjorde den första filmen i serien så bra. Troligtvis var det att man lyckades med att blanda ett skojfriskt äventyr med tankar av det mer allvarligare och filosofiska slaget. Människans litenhet inför universum och det faktum att agenterna i organisationen ger upp sina liv gör att den första filmen får ett visst djup som uppföljarna saknar. I MIB III försöker man sig på trycka in en gnutta allvar i filmen men de försöken når inte riktigt fram till mitt hjärta. Trots detta är filmen definitivt sevärd, en perfekt fredagsfilm som lockar till lite lättsamma skratt.

Regi: Barry Sonnenfeld

Betyg: 6/10

JFK (1991 USA)

Efter att ha läst Kings roman om Kennedymordet blev jag lite småsugen på att se om Oliver Stones film som kom med buller och bång (gör inte alla filmer av Stone det?) 1991.

Stone har baserat sin film på Jim Garrisons bok On the Trail of the Assassins. Garrison arbetade som åklagare i New Orleans och åtalade affärsmannen Clay Shaw för inblandning i mordet på Kennedy. Likt Palmemordet är mordet på president Kennedy rena Mecka för konspirationsteoretiker. Olika teorier har lanserats under åren, från Lee Harvey Oswald som agerade på order (Sovjet, maffian, Castro, exilkubaner m.fl) till presidentens egna livvakter. Att Stone sällar sig till konspirationsteoretikerna lär inte förvåna speciellt många annars hade han valt en annan källa än Garrison att basera JFK på. Detta är filmens svaghet men även dess styrka.

Att kalla JFK för en spelfilm är missvisande. JFK är Oliver Stones filmatiserade övertygelser om att Kennedy (förutom att presidenten enl. Stone var i det närmaste Jesus himself) mördades av mörka krafter inom den amerikianska administrationen. Skådespelarnas uppgift är att via dialoger ge den ”sanna” bilden av mordet. När jag ser filmen tänker i det närmaste på ett väckelsemöte där prästen (Jim Garrison) ställer frågor till församlingen (övriga skådespelare) som redan har givna svar. I stort sett all dialog går ut på att plantera ”fakta” hos oss tittare att Oswald omöjligen kunde utfört mordet . Om inte dialogen räcker till klipper Stone in bilder för att visa vad som egentligen har hänt. T.ex förvandlas naturliga dödsfall till mord i Stones värld. Jag upplever filmen som en dramatiserad monolog från Stone om Kennedymordet och skådisarna har ganska lite att göra då karaktärerna är helt underordnade Stones budskap. JFK ligger ganska nära de propagandafilmer som gjordes under 2:a världskriget och är i det hänseendet en ganska obehaglig produktion trots att budskapet är ett annat.

Det var länge sedan jag sett en film med ett sådant ursinnigt patos. Stone är fly förbannad på hela etablissimanget något han inte backar för vare sig i ord eller bild. Stone gör spekulationer till fakta och vänder fakta till spekulationer, han blandar äkta journalfilmer med förvanskade och till slut vet jag inte längre vad som är sant eller falskt eller som Garrison utrycker det i filmen ”black is white, white is black”. Ur denna synvinkel är JFK intressant för det är rasande skickligt gjord propagandafilm som visar vad en konspirationsfanatiker kan göra om han får fria händer och en himla massa miljoner dollar att spendera. Det är det tekniska hantverket som är filmens styrka men det är inte en bra film. Däremot är det en intressant och välgjord skröna från början till slut med en himla massa skådisar som närapå får agera statister .

Regi: Oliver Stone

Betyg: 6/10

Comborecension: Captain America ( 2011 USA )

Än en comborecension på än en superhjältefilm. Nåväl Marcus i kursiv text. Filmen vi var och såg var Captain America och ska jag vara ärlig var inte mina förväntningar speciellt höga. Dels var jag rädd för att det skulle bli för mycket patriotiskt flaggviftande och dels hör inte karaktären till mina favoriter i serievärlden. Är väldigt lättad över det sparsamma flaggviftandet måste jag säga, det finns där men hålls på en uthärdlig nivå. Serien har jag läst men inte i några stora mängder.

Historien utspelar sig under det andra världskriget där Steve Rogers som är utrustad med stort hjärta men klen kropp inte hellre vill annat än att åka till Europa och slåss mot nazisterna men han är helt enkelt i för dålig fysisk form att delta i kriget. När han får ett erbjudande om att delta i ett experiment för att skapa en supersoldat hoppar Rogers villigt på projektet. Försöket att skapa en amerikansk supersoldat lyckas och snart finner sig Rogers som nu tagit namnet Captain America öga mot öga med nazisternas motsvarighet, The Red skull som hotar att förgöra världen.

Jag är mer än nöjd efter att ha sett detta alster. Captain America är underhållande, har berättarglädje och ger mig en äkta matine films känsla. Dialogen är relativt välskriven och jag sitter och skrockar till skämt som egentligen är ganska dåliga men tack vare trevnaden blir de roligare än vad de egentligen är. Skådespelarna är mycket bra i sina roller. Tommy Lee Jones är så där butter som bara han kan vara i rollen som Rogers överordnade. Hayley Atwell spelar den klämkäcke engelska agenten Peggy Carter. Hugo Weaving är lysande i rollen som den ondskefulle Johann Schmidt (The Red skull). Tobey Jones var en glad överaskning när han dök upp i filmen och spelar den ryggradslöse vetenskapsmannen Arnim Zola. Redan här är jag mer än nöjd när det gäller filmens rollbesättning men Chris Evans ÄR Captain America. Evans är väl inte direkt Oscars material men precis som Hemsworth som spelade Thor i våras är Evans klippt och skuren i rollen som demokratins försvarare.

Tyvärr drar kackiga CGI-effekter och ganska oengagerade actionscener när man slåss mot nazisterna ned betyget. Jag saknar ”wow” scener i filmen. Nu blir det bara lite standardfighting mot nazisterna, det är inte speciellt spännande eller spektakulärt vilket var synd för filmen hade potential att bli en riktig höjdare.  Ja, det kändes lite oengagerat och påskyndat ibland. Höjdpunkterna låg snarare hos karaktärernas samspel mellan actionscenerna. Jag får också ta och tillägga att Captain Americas dräkt inte är något mästerverk, den är ganska ful och lite småtöntig.

 Jag gillar verkligen att  man, trots olika regissörer, lyckats skapa känslan av att Captain America utspelas i samma universum som Thor och Iron Man m.fl. Det är inte bara det att man droppar hintar i filmerna utan man har bemödat sig att få produktionerna att såväl visuellt som bildberättartekniskt påminna om varandra. Detta minns jag att jag upplevde som en av styrkorna i Marvels serietidningar på den tiden jag hetsläste dem.   

Sitter man kvar (vi var ensamma kvar som vanligt…nördigt?…döm själva.) till eftertexterna rullat klart belönas man med en kort trailer till nästa års begivenhet: The Avengers och där fick jag min ”wow” upplevelse och har redan nu visualiserat mig med ett stort leende på en biograf nära mig i maj 2012.  Kan förhoppningsvis bli riktigt bra. När det gäller Captain America så fann jag mig underhållen utan att för den skull gå i taket av lycka.

Regi: Joe Johnston

Filmitch: en stark 7/10

Marcus: en svag 7/10

Men in Black ( 1997 USA )

 Börjar 2011 med en halvgammal goding. Filmen om den hemliga organisationen som har hand om alla utomjordingar på vår planet är nog inte helt obekant. Hur många gånger jag sett MIB vet jag faktiskt inte, jag har tappat räkningen. MIB hör till en handfull filmer som jag kan se hur många gånger som helst och jag tröttnar aldrig. Jag behöver inte ens se filmen från början och jag behöver inte se hela berättelsen till slutet. Andra filmer som hamnar i denna exklusiva grupp är Terminator 2, Star Wars IV och första Indiana Jones filmen. Nämnda filmer har nog en sak gemensamt det är väldigt lättillgängliga att titta på. Det är inget som stör utan de rullar bara på och med minimal ansträngning sitter historien som smäck. Alla innehåller också lite humor och är så där lättsamt trevliga.

Just ordet trevlig är nog det första jag tänker på när jag ser MIB. Bland alla groteska utomjordlingar glider Will Smith och Tommy Lee Jones runt i sina svarta kostymer och har det småmysigt. Mysigheten sprider sig från rutan till mig och man har en trevlig filmstund.

Filmen lyckas med att inte slå över åt något håll, det blir aldrig för roligt ( så att det blir fjantigt ), det blir aldrig för äckligt eller spännande eller sentimentalt. MIB är helt enkelt den perfekta lagomfilmen att se om och om igen och aldrig tröttnar jag. Märkligt.

Regi: Barry Sonnenfeld

Betyg: 8/10

In the Electric mist (2009)

mistPolisen Dave Robichleaux (Tommy Lee Jones) misstänker att det finns ett samband mellan mordet på en prostituerad kvinna och den lokale gangsterbossen. Han får även ett 40 år gammalt lik på halsen,ett mord som han bevittnat som barn. Ju närmare sanningen han kommer desto mer desperat blir mördaren och försöker röja Dave ur vägen.

Filmen är baserad på en bok av James Lee Burke som har skrivit flera böcker polisen Robicheaux. Jag har inte läst några böcker av Burke men efter att ha sett denna film kanske jag borde göra det, talesättet brukar lyda: dålig film = bra bok och vice versa.  Trots många bra skådisar och intressant miljö, Lousiana, är filmen otroligt tråkig och intetsägande. Jag engagerar mig inte alls för personerna i filmen och bryr mig inte ens om vem som är mördaren,åtminstone det sistnämnda är ett minikrav om man tittar på en mordgåta.

Regi: Bertrand Tavernier

Skådespelare: Tommy Lee Jones, John Goodman, Peter Sarsgaard,Kelly Macdonald m.fl

Betyg: 2/10