Hereditary (2018 USA)

Än en gång hojtas det att detta är årets skräckis (senast var det A Quiet place) och än en gång kan jag konstatera att jag inte har alls samma smak för vad jag kallar skräck eller att jag möjligtvis är helt avtrubbad. Nu är det inte som så att Hereditary är en dålig film nej det är ett mörkt och djupt obehagligt familjedrama som efter en timme övergår till att vara en skräckis. Att filmen är obehaglig skriver jag under på alla dagar i veckan men för att jag ska bli skrämd krävs det också spänning. Kombinationen av dessa två element gör för mig en fungerande skräckis t.ex Texas chainsaw massacre eller varför inte It follows för att ta två exempel. Skräckfilmer som brukar hyllas är de som satsar på bra produktion och stämning och de kan vara bra men jag ser på dessa filmer som mörka draman med ibland övernaturliga inslag.

Hereditary som i korthet handlar om en familj som krackelerar pga av psykisk sjukdom och övernaturliga element är en bra film där Tony Collette glänser i rollen som den obalanserade mamman Annie. Redan från start sätter sig en obehagskänsla som är ständigt närvarande filmen igenom och jag tror att jag gillat filmen bättre om man skippat det övernaturliga och bara kört på en film om en familj i förfall. När spökerierna kör igång tar detta fokus från familjen som jag lider med på duken och det tunnar s.a.s ut historien. Det är en klart sevärd film men den som väntar sig jump-scares, jakter och nagelbitarscener för vända blicken åt annat håll åtminstone om man är lika avtrubbad som jag.

Regi: Ari Aster

Betyg: 6/10

Annonser

The Way way back (2013 USA)

MV5BNTU5ODk5NDg0Nl5BMl5BanBnXkFtZTcwNzQwMjI1OQ@@__V1__SX640_SY948_Det är inte alltid livet leker. Duncan tvingas följa med sin mamma och hennes nya pojkvän till dennes sommarstuga under lovet. Helst skulle Duncan vilja vara hos sin pappa i Los Angeles men han har ”inte tid” med sin son för ögonblicket. Mammans nya pojkvän är ingen sympatisk person b.la så  graderar han Duncan som individ och ger honom en trea i betyg på en tiogradig skala. Mamman har bara ögon för sin nya pojkvän och grannfrun vill att Duncan ska passa hennes son  m.a.o. lovet verkar bli allt annat än trevligt. Duncan tar sin tillflykt till en närliggande vattenpark där han får jobb och lyckas ”hitta sig själv”.

Än en i raden av s.k ”coming of age” filmer, en genre som jag utan att ha tänkt på det närmare är förtjust i. Jag diskuterade med min bror varför jag fastnar så lätt för denna genre. Marcus hade en teori som lät trovärdig. Han hävdade att dessa filmer alltid har ett visst mått av igenkänningsfaktor då vi alla har vuxit upp och därmed kan reflektera filmens handling och karaktärer med våra egna erfarenheter. Kan synas självklart men jag hade inte tänkt på ”coming of age” genren ur det perspektivet.

Turligt nog har jag sluppit Duncans erfarenhet att tillbringa sommaren på en plats som beskrivs i filmen som ett spring break för vuxna. Det måste vara helvetet på jorden för en unge att tillbringa dagarna med halvfulla vuxna som bara är pinsamma. The Way way back är en bitvis sorlig film men den innehåller tillräckligt med hopp och värme för att ändå ge mig en skön känsla. Ensemblen är bra med Toni Collette som mamman, Steve Carell i en lite ovanlig roll som den osympatiske pojkvännen. Att favoriten Sam Rockwell är med på ett hörn gör inte filmen sämre. Lägg sedan till bra filmmusik och ett ”O Captain, my Captain” slut i miniformat så blir The Way way back en högst rekommendabel film.

Regi: Nat Faxon,  Jim Rash

Betyg: 7/10

Fright night (2011 USA)

För att lyckas bäst som vampyr i dagens moderna samhälle bör man flytta till Las Vegas, åtminstone om man ska tro på nyinspelningen av åttiotalsskräckisen Fright night. Jag kan hålla med om att staden har sina fördelar: Många turister som passerar och oregelbundna arbetstider är troligtvis standard. Det är därför det är ganska märkligt att vampyren Jerry kackar i eget bo. Istället för att glufsa i sig aningslösa turister på genomresa betar han av folk i grannskapet. Hans närvaro blir snabbt ganska påtaglig då antalet elever med oanmäld frånvaro ökar. När Charlie Brewsters f.d kompis Ed påstår att Brewsters granne Jerry är vampyr avfärdar han det hela. Men redan nästa dag gapar Eds plats i klassrummet tom och Charlie får både ett och två tillfällen att tänka om när det gäller sin granne Jerry.

I brist på bra manusförfattare(?) fortsätter Hollywood att prångla ut remakes på löpande band. En del remakes lyckas man bra medt.ex Let me in och The Hills have eyes i andra fall är slutresultatet mer eller mindre katastrofalt t.ex Black Christmas och Prom Night. Nyinspelningen av Fright Night är helt ok. Om man jämför har 2011 års version något som orginalet saknar nämligen Colin Farrell i rollen som Brewsters blodtörstige granne Jerry. Farrell är mycket bra som den charmige och livsfarlige Jerry. Han gestaltar en vampyr som gillar att döda och plåga sina offer, folk är kort och gott boskap i hans ögon. Fright night 2011 lever mycket på Farrells rollprestation i övrigt anser jag att orginalet är bättre. 1985 vågade man låta historien byggas upp mot ett cresendo, nyinspelningen rivstartar och det råder ingen tvekan om att Jerry är vampyr, 1984 erbjöds vi tittare åtminstone lite av ett mysterium. Roddy McDowall i rollen som vampyrjägaren Peter Vincent är vida överlägesen  sin försupne motsvarighet 2011. Det är också synd att man måste gå till överdrift med cgi-effekter. Jerry är faktist rysligare som människa med huggtänder än som cgi-monster med betar i käften.

Nu låter jag kanske lite kritisk till filmen men det är risken när man gör en nyinspelning som tittare jämför man alltid med orginalet. Har man inte sett orginalet gillar man nog 2011 års version av Fright night och filmen är underhållande för stunden speciellt Colin Farrell.

Regi: Craig Gillespie

Betyg: 6/10