Run Hide Fight (2020 USA)

Zoe har det svårt i livet. Hennes mamma har nyligen dött i cancer och hon kämpar med sorgen och ilskan över att mamman gått bort. Zoe får dock en chans att rensa systemet när grupp elever tas som gisslan i skolmatsalen av ett gäng stollar med nihilistisk agenda. Gisslantagarna missar Zoe som istället för att fly nu gör allt vad hon kan för att befria eleverna och eliminera gisslantagarna.

Japp det här är Die hard i high school miljö. Jag som inte är överdrivet förtjust i den rullen var mycket tacksam över att jag denna gång slapp inkompetenta poliser, pubertala skämt och Bruce Willis korkade monologer. För en stunds underhållning fyller Run hide fight mer än väl sin funktion. Av och till är den faktiskt lite spännande. Isabel May som spelar Zoe klarar jobbet fint. Hon backas även upp av Treat Williams och Tomas Jane i ett par mindre roller som kompetent sheriff respektive Zoes pappa. Inte helt fel om ni frågar mig. Däremot har filmen stött på viss patrull i USA.

Överlag har man varit kritisk till att man använt sig av skolskjutning som grund för filmen. Jag kan iofs begripa kritiken att man kanske inte ska göra underhållning av ett ämne av detta slag men å andra sidan görs det underhållningsfilmer om krig och annat våld varför ska då skolskjutningar som tråkigt nog är vardag i USA vara ett fredat område? Det är inte som så att man skämtar bort ämnet i filmen.

Produktionsbolaget bakom filmen är däremot lite intressantare än ovanstående gnälldebatt. Det är The Daily wire som är en konservativ website som nu valt att göra film  i konservativ anda för att ge en balans mot de liberala värderingar som de anser dominerar nöjesindustrin. Jag vet inte om dessa värderingar märks så värst i filmen. Om jag hade vetat detta innan jag såg filmen hade jag kanske varit mer uppmärksam men det känns inte som att jag får något konservativt budskap nedkört i halsen. Det skulle väl vara att skurkarna har en touch av alternativ ungdom över sig men här kan jag iofs övertolka. Det är med en skräckblandad förtjusning jag ser fram mot kommande filmer från bolaget.

Hur som helst helt ok actionthriller vare sig mer eller mindre.

Regi: Kyle Rankin

Betyg: 6/10

Once upon a time in America (1984 USA)

Det var nog ett tiotal år sedan jag besökte barndomskamraterna Noodels, Max, Cockeye samt Patsy och kände ett stort sug att se filmen igen. Det kändes skönt att den nästan var lika bra som jag mindes den.

Once upon a time in America skulle visa sig bli regissören Sergio Leones sista film. Filmen är baserad på den självbiografiska boken The Hoods och Leone arbetade med filmen i över tio år. När filmen äntligen var klar blev den sex timmar lång men Leone tvingades klippa ned rullen till drygt fyra timmar innan den släpptes. Trist nog så passade det amerikanska filmbolaget på att klippa bort ytterligare en dryg timma av filmen som då vad jag förstått blev i det närmaste obegriplig. I USA bombade filmen men har sedan restaureras till knappt fyra timmar och har så här i efterhand hyllats som ett mästerverk.

Berättelsen utspelar sig under 20, 30 och 60-talen och handlar om fyra vänner som bildar ett gangstergäng. När filmen hoppar fram 35 år i tiden får den enda överlevande i gänget ett mystiskt meddelande och söker upp sina gamla kvarter för att se vad det hela handlar om.

Once upon a time in America brukar klassas som en gangsterfilm men för mig är det en berättelse om vänskap och tidens obönhörliga gång. Det är en mycket vemodig film som alltid gör mig lite sorgsen till sinnes. Den känslan förstärks av Morricones ljuvliga musik som är en av filmens grundstenar. Det är en snårig berättelse och jag anar att en orsak till detta är att en hel del av historien hamnat på golvet i klipprummet. Det är synd men samtidigt gillar jag att en del saker och händelser i filmen är lite oklara lite som livet är självt.

Är man sugen på snabba klipp och action bör man välja en annan film då den här berättelsen tar tid på sig eller som jag brukar säga: Historien skrider fram. Det blir dock aldrig tråkig utan jag uppslukas helt av filmen trots att jag sett den ett flertal gånger. Det paradoxala med filmen är att det är inga trevliga typer som gestaltas men trots detta känner jag med rollfigurerna och kan t.om tycka lite synd om Noodles som får hela sitt liv ställt på ända i filmens final.

Jag nämnde tidigare att filmen var nästan lika bra som jag mindes den. Det beror på att jag fått allt svårare för vissa scener i filmen där kvinnor förnedras på allehanda sätt. Ok det är en grabbig värld filmen utspelar sig i och det rör sig om människor med obefintlig moral vilket kan kan förklara deras beteende. Samtidigt är Leone ganska så kallsinnig inför behandlingen av tjejerna. Jag får av och till en ”hö hö hö” känsla över Leones sätt att framställa förnedringen, han verkar nästan tycka att det pojkhyss som görs. Trots detta är och förblir Once upon a time in America en av mina favoritfilmer. Ibland kan jag mot eget förnuft vara väldigt förlåtande.

En som inte riktigt håller med mig är Sofia. Det är alltid bra att ta del av en annan åsikt.

Regi: Sergio Leone

Betyg: 10/10

Hair (1979 USA)

När detta årliga tema realiserades anade jag att dagen skulle komma när jag blev tvungen att bita i det sura äpplet. Jag talar naturligtvis om musikalfilmernas Die hard, Hair, med andra ord en film som ”alla” gillar men inte jag.

Filmen bygger på en scenuppsättning som sattes upp 1967 men vad jag förstår har man ändrat en hel del på storyn tom så mycket att de som skapade musikalen anser att den inte filmats än. Hair utspelar sig i slutet av 60-talet under brinnande Vietnamkrig. Claude (John Savage) ska rycka in och tillbringar några dagar i N.Y.C. Där stiftar han bekantskap med ett gäng hippies som leds av den karismatiske Berger (Treat Williams i hisklig frisyr som påminner om en björnskinnsmössa som tappat kontrollen). Claude slår sig i slang med gänget och blir till på köpet störtförälskad i överklasstjejen Sheila (Beverly D’Angelo). Berger och hans gäng jobbar på att de två ska bli ett par och under tiden sjunger man, knarkar, tigger och dansar.

Tre saker kan jag ge filmen: Den har tre bra låtar, koreografin är väl genomförd (speciellt om jämför med måndagens film) samt att man har bra skådisar sedan är det stopp. Det är en ganska seg historia och resten av sångerna är relativt tjatiga. Värre är att jag kan inte finna någon som helst sympati för rollfigurerna. Berger och hans gäng är som bekant hippies och varför just denna subkultur blivit så omkramad begriper jag inte. Ok ”peace love and understanding” är ju ett fint budskap men varför tolkas det som att man ska driva runt och knarka dagarna i ända? Enligt Berger och hans anhang är det helt ok att parasitera på samhället. Redan i filmens början tigger de pengar av hederligt folk och när det svider till springer Berger hem till mamma och ber om pengar. Deras livssyn verkar vara att bara glida runt och kräva att andra ska stå för deras uppehälle. Att det i verkligheten inte var så mycket peace love and understanding är en annan historia. Nej det är ingen ordning och reda på dessa individer som borde klippa sig och skaffa jobb.

Vart regissören Formans sympatier ligger råder det ingen tvekan om vilket gör att filmen blir svårsmält för mig då jag inte tål filmens ”hjältar” (samma problem har jag med Die hard där jag hejar på Hans Gruber då John McClaine är en jobbig jävel).  Filmen slutar iofs med att slynglarna och i synnerhet  Berger får sig en dyrköpt läxa och inser att livet inte är en dans på rosor så en viss sensmoral finns det trots allt.

Så nu var det gjort och jag kan lägga detta hippiespektakel till handlingarna för gott.

Sofia har säkert en roligare film att berätta om

Regi: Milos Forman

Betyg: 3/10