Once upon a time in America (1984 USA)

Det var nog ett tiotal år sedan jag besökte barndomskamraterna Noodels, Max, Cockeye samt Patsy och kände ett stort sug att se filmen igen. Det kändes skönt att den nästan var lika bra som jag mindes den.

Once upon a time in America skulle visa sig bli regissören Sergio Leones sista film. Filmen är baserad på den självbiografiska boken The Hoods och Leone arbetade med filmen i över tio år. När filmen äntligen var klar blev den sex timmar lång men Leone tvingades klippa ned rullen till drygt fyra timmar innan den släpptes. Trist nog så passade det amerikanska filmbolaget på att klippa bort ytterligare en dryg timma av filmen som då vad jag förstått blev i det närmaste obegriplig. I USA bombade filmen men har sedan restaureras till knappt fyra timmar och har så här i efterhand hyllats som ett mästerverk.

Berättelsen utspelar sig under 20, 30 och 60-talen och handlar om fyra vänner som bildar ett gangstergäng. När filmen hoppar fram 35 år i tiden får den enda överlevande i gänget ett mystiskt meddelande och söker upp sina gamla kvarter för att se vad det hela handlar om.

Once upon a time in America brukar klassas som en gangsterfilm men för mig är det en berättelse om vänskap och tidens obönhörliga gång. Det är en mycket vemodig film som alltid gör mig lite sorgsen till sinnes. Den känslan förstärks av Morricones ljuvliga musik som är en av filmens grundstenar. Det är en snårig berättelse och jag anar att en orsak till detta är att en hel del av historien hamnat på golvet i klipprummet. Det är synd men samtidigt gillar jag att en del saker och händelser i filmen är lite oklara lite som livet är självt.

Är man sugen på snabba klipp och action bör man välja en annan film då den här berättelsen tar tid på sig eller som jag brukar säga: Historien skrider fram. Det blir dock aldrig tråkig utan jag uppslukas helt av filmen trots att jag sett den ett flertal gånger. Det paradoxala med filmen är att det är inga trevliga typer som gestaltas men trots detta känner jag med rollfigurerna och kan t.om tycka lite synd om Noodles som får hela sitt liv ställt på ända i filmens final.

Jag nämnde tidigare att filmen var nästan lika bra som jag mindes den. Det beror på att jag fått allt svårare för vissa scener i filmen där kvinnor förnedras på allehanda sätt. Ok det är en grabbig värld filmen utspelar sig i och det rör sig om människor med obefintlig moral vilket kan kan förklara deras beteende. Samtidigt är Leone ganska så kallsinnig inför behandlingen av tjejerna. Jag får av och till en ”hö hö hö” känsla över Leones sätt att framställa förnedringen, han verkar nästan tycka att det pojkhyss som görs. Trots detta är och förblir Once upon a time in America en av mina favoritfilmer. Ibland kan jag mot eget förnuft vara väldigt förlåtande.

En som inte riktigt håller med mig är Sofia. Det är alltid bra att ta del av en annan åsikt.

Regi: Sergio Leone

Betyg: 10/10

I`ll take Sweden (1965 USA)

8qId7j11zvn7inyg7jdI4YSQ6qDÄnkemannen Bob Holcomb (Bob Hope) har svåra problem. Hans dotter Jojo (Tuesday Weld) har kärat ned sig i slackern Kenny (Frankie Avalon) som inte direkt är något drömkap. Han är något imbecill, har inget jobb och lever i en husvagn ute på vischan. De unga planerar att gifta sig och pappa Bob känner hur desperationen växer. För att lägga lite geografisk distans mellan Jojo och hennes unge Casanova tar pappan ett jobb i Sverige och flyttar dit med dottern. Familjefadern hamnar dock ur askan i elden då man befinner sig i ett land som sjuder av sex och åtra. Värst är svenskarnas sed att ”lära känna varandra” INNAN äktenskapet. Då dotterns oskuld är i fara skickar fadern efter Kenny som trots allt är en amerikansk kille med sunda värderingar. Han kan åtminstone tänka sig att gifta sig med Jojo innan de går till sängs.

I´ll take Sweden eller Svedala, alla gånger som den heter på svenska är en film med härliga färger, unken amerikansk dubbelmoral och en riktigt usel huvudrollsinnehavare i Bob Hope som mest ser ut som han gjort i brallan och är utrustad med oneliners som skulle få Stefan och Krister att skämmas. Weld och Avalon klarar sig bättre i rollerna som det unga paret. Vidare är det mycket roligt att höra de amerikanska skådisarna som ska föreställa svenskar kämpa med det svenska språket. Man har varit relativt ambitiös med att åtminstone upprätthålla illusionen av att det är Sverige man befinner sig, i verkligheten spelades filmen in i USA. Bakgrundsprojektioner på Stockholm, skyltar på svenska, horder med bikinibrudar och som sagt skådisar som låter som den svenske kocken i mupparna räckte nog till att förtrolla sextörstande amerikaner på 60-talet.

Filmen har ett par härliga låtar med Avalon, en skådis som f.ö dyker upp i musikalen Grease och framför där det surrealistiska numret Beautyschool dropout. Här bjuder jag på titellåten. Varsågoda.

Regi: Frederick De Cordova

Betyg: 4/10