Army of Thieves (2021 Tyskland)

Army of thieves är en prequel till en av förra årets absolut sämsta filmer – Army of the dead. Den här filmen berättar om kassaskåpsexperten Dieters liv innan han åkte till det zombiesmittade Las Vegas för att öppna kassaskåpet Ragnarök. Det kassaskåpet ingick i en serie av fem som gjorts av en legendarisk låssmed och de har alla namn tagna ur Wagners Nibelungenringen. Filmens handling går i korthet ut på att Dieter som i filmens början är en försynt kamrer kontaktats av en kvinna. Hon vill ha hans hjälp att bryta sig in i tre av låssmedens skåp. Det fjärde finns som bekant i las Vegas och det femte skåpet ligger på havets botten med sin skapare.

Turligt nog är inte dagen film regisserad av Zack Snyder som gjorde Army of the dead vilket gör filmen någorlunda uthärdlig. Army of thieves har aningens stabilare manus även om det inte tål att skärskådas. Det rör sig om en mycket lättförglömlig film, i ärlighetens namn har jag när jag skriver detta glömt bort stora sjok av handlingen. En oförarglig film som slinker ned ganska så lätt tillsammans med pizzan en lördagskväll. Det finns bättre filmer att se men ibland kan en film av detta slag fylla sin funktion på både gott och ont.

Regi:Matthias Schweighöfer

Betyg: 4/10

Endzeit (2018 Tyskland)

Om man sätter sig ned i tv-soffan och tror man ska få se en tysk zombiefilm bedrar man sig. Visst är det med zombies men filmen vill berätta om något annat än slafs och vandrande döda. Världen har har drabbats av ett virus och folk blir till zombies osv osv. Två städer, Jena och Weimar, har lyckats bekämpa smittan. I den senare staden skjuter man folk bara vid misstanke om smitta men det ryktas om att man jobbar på ett botemedel i Jena. Två tjejer från Weimar slår sig ofrivilligt ihop och försöker ta sig Jena.

Väl ute i vida världen traskar de två tjejerna runt, stöter på lite zombies, filosoferar över vad det ska bli av världen och kameran visar vad trevlig och vacker vår jord är utan massa folk som skitar ned och tar plats. Ungefär mitt i filmen stöter man på en märklig kvinna och här kan nog en och annan tycka att filmen spårar ur. Denna kvinna som verkar vara en hybrid mellan växt och människa och spelas för övrigt av danskan Trine Dyrholm.

Jag vet egentligen inte vad jag ska tycka om Endzeit. Filmen var inte vad jag väntade mig men å andra sidan kan det inte skada att bli lite lite överraskad ibland i filmsammanhang. Det är en ganska så seg film men samtidigt vacker och den skänker en viss inre frid under titten. Blomsterkvinnan och tvisten filmen tar känns lite ansträngd men å andra sidan är det kul att man vågar göra något annorlunda.

Det blir en fyra men jag anar att en del som ser filmen tycker betyget är för lågt men troligen anser nog de flesta att det är i högsta laget. Finns på SVT-play ett tag till om någon är hågad att se Dyrholm med blommor i håret.

Regi: Carolina Hellsgård

Betyg: 4/10

Deutschland 83, 86, 89 (2015 – 2020 Tyskland)

Den östtyska ledningen ser en chans att få in en spion i NATOS högkvarter i Berlin. Valet faller på den unge soldaten Martin Rauch. En av orsakerna till valet är att hans moster sitter högt upp i den östtyska partiledningen. Motvilligt åtar sig Martin uppdraget och  får kodnamnet Kolibri. Martin är något av en naturbegåvning i spioneriets värld. Han gör vad han kan för att överleva och är osedvanlig duktig på att ta tillfallet i akt. Uppdraget som känns lite till en början som ett pojkboksäventyr för Martin blir med ens allvarligare då missförstånd gör att hotet om ett kärnvapenkrig blir högst reellt och den enda som har en möjlighet att stoppa det är just Martin.

I Deutschland 86 har Martin hamnat i malpåse i Afrika och måste ta sig hem då han får nys om ett terrordåd som planeras i Berlin. Naturligtvis tror man på båda sidor om muren att det är Kolibri som är hjärnan bakom det planerade dådet. Sista och avslutande delen rör Berlinmurens fall vilket ställer till problem för Martin då det finns en och annan som nu ser möjligheten att reda ut gamla oförrätter.

 

 

 

 

 

 

 

 

Den första delen är solklart den bästa men serien håller dock hela vägen in i mål även om det märks att man har lite problem med manus sista säsongen som tar ett par sidospår som kunde skippats.

Serien är som bäst när man får se de kommunistiska partipamparna som integrerar mellan varandra samtidigt som de ger sken av att vara goda vänner. Det är även underhållande att se hur de alla utåt försöker leva efter de kommunistiska idealen samtidigt som frestelserna från väst lockar. Speciellt sista delen är underhållande då det blir en huggsexa över vad som är kvar av det forna DDR. Serien blir här komisk och påminner av och till om The Death of Stalin. Det är alltid smått underhållande med folk som ljuger för sig själva.

Deutschland 83 – 89 är väl inte direkt en nagelbitare men som tittare vet jag aldrig riktigt vart jag har Martin. Han är precis som en spion ska vara, en undflyende figur som är lite okarismatisk. Jag vet heller inte om han planerat allt från start till mål eller om han är en person som är duktig på att avläsa omgivningarna och reagerar spontant därefter. Martin är vid seriens slut fortfarande lite av en gåta för mig. Som jag tidigare skrev gillade jag även de smått absurda inslagen som de flesta diktaturer verkar lida av.

Deutschland 83-89 är kanske inte den mest minnesvärda serie jag sett men den har något som gör att jag fastnar. En anledning kan vara att jag faktiskt inte har en aning om hur det ska sluta. Handlingen är svår att förutsäga. Förhoppningsvis kommer hela serien ut i en box då jag hjärtans gärna gör ett återbesök till 80-talets Berlin.

Betyg: 8/10

Freaks – One of us (2020 Tyskland)

När jag läste vilka filmer som skulle ha premiär på Netflix trodde jag i min enfald att de hade köpt in rättigheterna till Tod Brownings gamla klassiker och snitsat till namnet lite då frasen ”one of us” har en betydelse i den filmen. Så var inte fallet istället fick jag en tysk lågbudgetproduktion om superhjältar och det var faktiskt inte så illa som det låter även om jag föredrar Brownings rulle vid en jämförelse.

Wendy har en dugligt liv, hon har man och barn som hon älskar, familjens problem ligger mer på det ekonomiska planet då Wendys jobb på ett snabbmatsställe där bara fläskkotletter serveras (låter smaskens) inte drar in speciellt mycket pengar. Hon verkar också haft någon form av sammanbrott tidigare i sitt liv då Wendy tar både medicin och besöker en psykolog med jämna mellanrum. En kväll efter jobbet stöter hon på en uteliggare som säger åt henne att sluta ta medicinen så hennes sanna jag kan komma fram. Efter en del turer slutar hon ta sin medicin och det visar sig att Wendy besitter superkrafter. Till en början är det roligt med de nya krafterna men inget gott som inte har något ont med sig och problemen hopar sig för familjen.

Tipset på filmen som kom från Steffo på podden Snacka om film och det tackar jag för, det är inte var dag man ser tyska superhjältefilmer. Freaks duger gott och väl för en stunds förströelse vare sig mer eller mindre. Skådisarna är kompetenta och de specialeffekter som är med är anpassade efter budget så de svider inte i ögonen.

Filmen är roligast under första halvan då Wendy upptäcker sina krafter sedan blir historien allt mörkare vilket inte betyder att den blir sämre men den där sprittliga feelgoodkänslan som fanns i början försvinner. På det hela klart sevärt om man gillar genren och köper ett lite annorlunda grepp på denna. Jag skulle inte direkt gråta om det kom en uppföljare.

Regi: Felix Binder

Betyg: 6/10

 

 

Hagazussa (2017 Tyskland)

Hagazussa påminner en hel del om filmen The VVitch som kom för ett par år sedan i både anslag och handling. Filmen utspelar sig på 1400 talet och handlar om en dotter och hennes mor som båda är halvt om halvt utstötta från samhället. De två kvinnorna bor i ett hus en bit utanför byn där de lever på sina getter och vad jag förstår går ryktet i byn att de är häxor. Mamman dör en gruvlig död och dottern tar över gården, En grannkvinna försöker bli vän med den tillknäppta Albrun som dottern heter något som kommer leda till allt mer elände.

Detta är en film där man inte slösar på orden. Långa tysta tagningar på den hotfulla skogen, ödesdiger musik och scener där Albrun onanerar samtidigt som hon mjölkar sina getter (japp jag ljuger inte). Likt The VVitch är detta en film som ger upphov till en hel tolkningar samt att det är en film som spelar mer på en obehaglig känsla än massa ruggiga scener och jump-scares. Nu finns det en och annan rejält rälig scen i filmen för den som vill ha det men det är långt mellan de ögonblicken.

Jag kan båda ana och förstå att en och annan kan tycka att filmen är bedövande tråkig och visst kan jag erkänna att den i sina stunder blev lite väl långsam. Men det var en film med en mysig obehagskänsla och jag sögs in i berättelsen efter en stund så visst gav den något men jag lär inte se om Hagazussa i första taget.

Regi:  Lukas Feigelfeld

Betyg: 5/10

Det skrivs om en helt ok uppföljare hos Sofia

Den vidrige Herr Honka (2019 Tyskland)

Ofta brukar det klagas på svenska namn som utländska filmer får men i fallet med Der Goldene Handschuh (Den gyllne handsken) slår det svenska namnet Den vidrige Herr Honka originaltiteln med hästlängder för man (jag) blev sugen att se filmen så fort jag såg namnet trots att jag inte hade en susning om handlingen.

Herr Honka torde vara en av de mest miserabla figurer jag stött på i filmens värd. Honka är halt, missbildad, troligen lätt förståndshandikappad samt ganska så kort i växten. Han har ett jobb som svetsare och varvar sin fritid mellan baren Den Gyllne handsken och sin sunkiga vindsvåning. Då och då lockar han hem slitna prostituerade till sitt hem med löfte om fri sprit och av och till slår han ihjäl dem och styckar liken. Honka  gömmer likdelarna i lägenheten och skyller stanken på sina grekiska grannar. Om det inte vore som så att filmen bygger på verkliga händelser skulle jag med viss tvekan kunna klassa den som en mycken svart komedi då Herr Honka (älskar det namnet då det låter som något Staffan Westerberg skulle kunna hitta på) känns alldeles för osannolik för att finnas i verkliga livet.

Filmen har mötts av både bu och bä. En del finner rullen rolig (?) andra finner den vara motbjudande själv vet jag inte vad jag ska tycka. Det jag däremot vet är att det är en film som inte släpper taget om en när man väl har sett den. I nästan två veckor har jag gått och funderat över Herr Honka och hans liv – man kan fundera på muntrare saker. Filmen är en studie över mänsklighetens värsta sidor och Herr Honka är en vidrig figur samtidigt blir han på något bakvänt vis ömkansvärd. Har är ful som stryk, alkoholiserad och dras med div funktionshinder, även om det bär mig emot så kan jag inte låta bli att tycka synd om honom trots hans handlingar. En märklig film som gav mig mycket motstridiga känslor.

Miljöerna är slitna och skitiga, människorna likaså. Det är m.a.o ingen vacker film men om man är sugen på ett besök i tyska slumkvarter under 70-talet torde denna film ligga bra till. Rekommendabel? Kanske men det är nog inte en film för alla och absolut inte för fredagsmyset.

Regi: Fatih Akin

Betyg: 8/10

Babylon Berlin (2017 Tyskland)

Författaren Volker Kutcher har skrivit sju böcker om Berlin under 20 och 30 talen, tanken är att det ska bli tio. Den första; Babylon Berlin har filmatiserats och finns nu att se i sin helhet på SVT-play.

Året är 1929 och Berlin är en kokande gryta av nazister, hypnotisörer, Stalinister, nattklubbar, flappers, adelsmän, Trotskister och korrupta politiker. Till detta kaos anländer den morfinberoende(?) och krigstraumatiserade kriminalkommisarien Geron Rath i jakt på ett foto. Gereon börjar på sedlighetsroteln men förflyttas till mordroteln för att reda ut ett mord på en lokförare. Detta mord är bara toppen på ett isberg som kommer att leda Gereon rätt in i en hel rad av olika komplotter. Till sin hjälp har han den unga stenografen Charlotte Ritter.

Herregud vad bra detta var !!! Jag satt som helt förtrollad i tolv timmar. Handlingen är snårig och man måste verkligen hänga med, Babylon Berlin är inte en serie där man kan sitta och fibbla med telefonen. Det är ett stort och intressant persongalleri, det formligen väller fram karaktärer i rutan och det tog ett par tre avsnitt innan jag hade koll vem som var vem. Det går inte heller att slappna av helt och tro sig veta vart man har seriens rollfigurer, bortsett från Gereon är det svårt och veta vem man ska kunna lita på då alla karaktärer är mer grå än svart/vita. Även Gereon bär på ett par hemligheter av mindre smickrande slag.

En anledning till att jag fastnade för serien kan vara att den utspelar sig under en av mina favoritperioder i historien nämligen Tyskland under Mellankrigstiden. En kontrasternas tid där vetenskap och vansinne vandrar sida vid sida, det är fattigdom, politisk oro, dekadens och ett intressant kulturliv. Filmmakarna har verkligen lyckats med att frammana den Tyska Weimarrepubliken och jag kan inte finna några större fel (experter i ämnet kan säkerligen hitta både ett och annat) i produktionen.

Slutligen måste jag berömma skådisarna som är mycket bra i både små och stora roller. Gereon spelas av Volker Bruch med bravur, han är dramats hjälte men frammanar en skörhet som gör att jag hela tiden undrar hur det ska gå. Min favorit i serien stenografen/flappern/prostituerade Charlotte som spelas av den bedårande Liv Lisa Fries, det är svårt att värja sig mot denna charmiga rollfigur vars lojalitet kan vara en anings flyktig beroende på vad som står på spel. Slutligen måste jag även nämna Georons kollega Bruno som spelas av veteranen Peter Kurth. En rollfigur som jag inte riktigt vet vart jag har till en början ond? god? mycket intressant.

Jag brukar vara snål med mitt högsta betyg, senaste gången jag delade ut 10/10 var 2016 till filmen La la land men Berlin Babylon är tveklöst ett högsta betyg för mig inte tal om annat.

Regi: Tom Tykwer m.fl

Betyg:10/10

Bjuder på den suveräna låten Zu asche, zu straub som kan säga vara seriens ledmotiv.

Atomic blonde (2017 USA/Tyskland)

När jag gick på bio för ett bra tag sedan stod valet mellan denna film och Baby driver, jag valde den senare och kan nu efter att ha sett Atomic blonde konstatera att valet var hugget som stucket med en liten fördel för dagens film, mao jag var körd redan från start.

Atomic blonde utspelar sig i Berlin 1989 i samband med murens fall där en lista på en himla massa agenter kommit på avvägar. Alla underrättelseorganisationer vill lägga vantarna på listan och engelsmännen skickar sin agent Lorraine Broughton till staden för att reda upp situationen något som inte är det lättaste då hon inte vet vem hon kan lita på.

Det finns en hel del att gilla med filmen, bra actionscener, skådisar, miljöer och musik. Var för sig funkar varje beståndsdel bra men när det slås samman funkar det inte riktigt för mig. Det blir lite väl mycket av allt för trots biljakter, slagsmål, en överspelande James McAvoy, inklämda lesbiska sexscener, Eddie Marsan, en pinsamt tuff huvudperson (Theron) och dunkande 80-tals syntar sitter jag och nickar till. Det som räddar filmen från att totalhaverera är en lång sekvens mot slutet när man ska försöka smuggla ut en KGB man ur Östberlin. Där och då vaknade jag till.

Musiken och Charlize Theron är de två största problemen jag har med filmen. Det är inget fel på själva musiken där man valt sköna 80-tals låtar men regissören tar varje möjlighet han har att stoppa in en gammal slagdänga från decenniet så till den milda grad att jag ibland undrar om jag kollar in en musikvideo istället för film. Håller någon truten i mer än fem sekunder kan man vara säker på att Cat people, 99 luftballons eller Major Tom börjar spelas. Efter ett tag sitter jag och undrar mer över vilken låt som ska spelas härnäst än vad som ska hända. Therons problem är kort och gott att hon är för tuff i rollen som Lorraine och jag har tröttnat på henne efter en kvart. Jag vet faktiskt inte efter att ha sett filmen om det är meningen att hon ska göra en parodi på tuff agent eller om man ska ta rollfiguren seriöst. Detta är två tunga skäl som drar ned filmen men som sagt de sista 30 minuterna, speciellt trapp/lägenhets fighten hör till det bättre jag sett i genren vilket trots allt gör filmen sevärd.

Regi: David Leitch

Betyg: 5/10

Min pappa Toni Erdmann (2016 Tyskland)

Winfried är en frånskild musiklärare som lufsar runt i livet. När han inte undervisar bär han runt på sin halvdöda hund och besöker sin gamla mamma. För att liva upp sin tillvaro tar han av och till hjälp av pratical jokes. Winfried har en dotter som han har sporadisk kontakt med och deras förhållande är aningens ansträngt. När så hunden till slut dör tar Winfried en månads tjänstledigt och åker för att besöka sin dotter som jobbar som konsult för ett oljebolag i Bukarest. Dottern Ines blir väl inte direkt överförtjust av besöket som utvecklas till att bli en misslyckad historia. Det blir av förklarliga skäl en kort visit men Winfried ger inte upp så lätt, om dottern inte vill veta av sin far så får hon istället dras med Toni Erdman som är pappans alter ego i en grotesk utstyrsel bestående av en peruk som sett sina bästa dagar och ett par hemska löständer.

Detta är Tysklands Oscarsbidrag till 2017 års gala.  Det är en något bisarr historia som b.la innehåller kakor(?) med en motbjudande touch, ett nakenparty och en märklig bulgarisk dräkt. Vidare är detta en låååång film, närmare tre timmar som berättas i ett sävligt tempo. Trots detta är den ganska så lättsedd och inte alls tråkig, istället satt jag mest och undrade över vad som skulle hända härnäst för denna film var (åtminstone för mig) helt oförutsägbar. Egentligen ska jag inte se filmer som Min pappa Toni Erdmann på bio då den är fullpepprad med pinsamma situationer och jobbiga scener som håller på lite för länge för att jag ska känna mig bekväm. Det gör att jag sitter och stönar högt i biofåtöljen av ångest. Jag anar att den övriga publiken trodde att min kollega Jakob som var med egentligen var min ledsagare.

Paradoxalt nog är det inte historien om Ines och hennes pappa som berör mig mest. Ines har en assistent som hon behandlar som luft. Hon är inte otrevlig mot assistenten utan behandlar henne mer eller mindre som ett redskap vilket upprör mig en aning. Men å andra sidan är väl detta en människosyn som präglar dagens nyliberala samhälle så jag borde egentligen inte bli förvånad.

Jag hade nog önskat att regissören Maren Ade varit en anings mer frikostig med saxen för även om filmen aldrig blir tråkig så känns den trots allt för lång. Det är nog min enda invändning till en lite annorlunda film som jag fann vara klart sevärd..

Regi: Maren Ade

Betyg: 7/10

Colonia (Tyskland 2015)

Platsen är Chile under 70 talets första år och till USA:s fasa har den socialistiske Allende valts till landets president. Folk firar och beter sig som vänsterfolk under 60 och 70 talen brukar göra på film: Går på poesiaftnar, har fula kläder, lyssnar på dålig musik och står och gapar och skriker i det offentliga rummet. Till denna våta vänsterdröm anländer flygvärdinnan Lena. Hon passar på att ta lite semester för att träffa sin pojkvän Daniel, en tysk som åkt till Chile för fira socialismens seger. Vi vet alla hur det slutade, med stöd av USA tog militären makten, folk fängslades och torterades. Daniel arresteras och hamnar i ett lite annorlunda fångläger. Lägret ligger ute på landsbygden och drivs av en sektledare som samarbetar med juntan. Ingen har någonsin kommit levande från detta ställe men det är något Lena tänker ändra på då hon frivilligt söker sig till sekten för att befria sin pojkvän.

Colonia skjuter sig direkt i foten redan under förtexterna då man hävdar att filmen är baserad/inspirerad av verkliga händelser. Detta gör att jag direkt börjar fundera på vad som är rimligt i filmens handling och jag börjar ifrågasätta en hel del av vad som sker och påstås i filmen. Det är synd att man gör detta då det lägger lite smolk i filmbägaren för Colonia är en ganska så spännande thriller som kunde stått på egna ben utan att man behövt spela ut BOATS-kortet.

Skådisarna är bra med Emma Watson som flygvärdinnan, Daniel Brühl spelar hennes pojkvän och Michael Nyqvist spelar än en gång svettig sektledare men här har han bytt ut sång mot smisk.

Vill man ha lite välgjord spänning rekommenderas filmen bara man ser till att glömma det där förhatliga ”inspirerad av verkliga händelser”.

Regi:  Florian Gallenberger

Betyg: 6/10

Only lovers left alive (2013 Tyskland m.fl)

Vampyren Adam bor i Detroit och lider av livsleda vilket kan vara förståeligt då han levt i hundratals år. Hans fru Eve som lever i Tanger packar sina väskor med böcker (här rör det sig om kulturella vampyrer) och åker till Detroit för att gaska upp Adam. Paret får en ovälkommen besökare då Eves lillasyster Ava (även hon vampyr) dyker upp. Lillasystern är aningens mer levnadsglad än sin storasyster och dennes man vilket rubbar den annars så sövande tillvaron för vampyrparet och oss tittare.

Om man inte lider av livsleda lär man göra detta efter att ha sett Only lovers left alive som hör till bland det skitnödigaste jag sett. Det ord som bäst beskriver filmen är nog dravel. Det är pinsamt uppenbart att filmens regissör Jarmusch tycker att han gjort en cool film där huvudpersonerna får posera och vara så elitistiskt kulturella de bara kan under två timmar. Inte en hårlock ligger fel, man har de rätta böckerna, lyssnar på den rätta musiken och glider runt i kläder som troligen är helt rätt om man ska vara så där lite lagom annorlunda för att nära sig egen narcissism.

De två vampyrerna är totalt ointressanta som rollfigurer och de spär på detta intryck genom att föra pretentiösa samtal med mycket yta och inget innehåll.  Filmen känns som en enda lång självtillfredsställelse av en oerhört tråkig regissörs ego. Only lovers left alive tillför inte något nytt i en sedan länge urvattnad genre. Ska jag vara riktigt ärlig var jag redan trött på skiten efter att ha läst Anne Rice oerhört trista roman Interview with the Vampire  som är ganska lik denna film: Tunnor fyllda med innehållslöst skitprat men med en rätt snygg fernissa. Om man vill se filmer som rör vampyrer med existentiella problem bör man istället kolla in Byzantium eller varför inte de tyska diskovampyrerna i Wir sind die nacht. 

Regi: Jim Jarmusch

Betyg: 1/10

En och annan filmspanare tycker liiite annorlunda.

Jojjenito

Fiffi

Henke

Men jag är inte helt ensam i min ringhörna

Sofia

Extra tillägg: Marcus såg filmen nyligen och är av en annan åsikt: Han ser filmen som en satir över s.k hipsters vilka vampyrerna ska gestalta. Han menar att regissören verkar anse att hipsterkulturen är makalöst tråkig i sin desperata jakt på att vara annorlunda och sticka ut med hjälp av dyra kläder och saker och man låter imagen styra ens liv. Kan hända att lillebror har rätt men filmen blev inte roligare för det.

Parfymen (2006 Tyskland)

1738 föds pojken  Grenouille i staden Paris. Han visar sig ha ha ett extraordinärt känsligt luktsinne. Efter en eländig uppväxt på både barnhem och som garvarlärling  hamnar så småningom Grenouille hos en avdankad parfymerare. Då man nu fått en medarbetare som kan det här med dofter går företaget exceptionellt bra och Grenouille lär sig allt om konsten att framställa parfymer. Han blir besatt av att skapa den perfekta parfymen och är lösningen på spåren. Besvärligt nog innehåller parfymen ingredienser som gör att Grenouille måste utföra ett och annat som inte är helt ok.

Parfymen är baserad på boken med samma namn, en bok som tydligen var en sådan där bok som ”alla” skulle läsa. Jag har inte gjort det och kan därför inte göra några jämförelser men efter att ha sett filmen har boken av Patrick Süskind hamnat på min läslista. Filmen är lite märklig då jag inte riktigt vet hur jag ska tackla den. Är det en svart komedi, drama med skräckinslag eller ren fantasy? Troligtvis är det lite av varje men den bästa beskrivningen är nog att kalla den för en mörk saga.

Jag blev positivt överraskad då filmen dels hade en historia som jag inte hade en aning över åt vilket håll den skulle ta. Grenouille är en karaktär som väcker motstridiga känslor. Han är inte sympatisk och saknar moral men samtidigt är han ömkansvärd då han står utanför den sociala gemenskapen och han är målmedveten som få. Scenografin är otroligt bra och aldrig har väl 1700 talet sett så skitigt ut, det är nästan som att man känner dofterna som är i bild. Parfymen är över två timmar lång men filmen rör sig framåt och har inga döda punkter och jag undrar hela tiden över vad som ska hända härnäst.

Grenouille spelas av Ben Whishaw, Q i de senaste Bondfilmerna och likt Elijah Wood verkar han vara en människa som inte åldras, han ser likadan ut 2006 som 2016. Vidare dyker både Alan Rickman och Dustin Hoffman upp i filmen men föreställningen är Ben Whishaw som ger ett bra porträtt av en obehaglig individ som man trots allt (fråga mig inte varför) hyser viss sympati för. Klart sevärd film som är både vacker, äcklig och lite märklig.

Regi: Tom Tykwer

Betyg: 8/10

German angst (2015 Tyskland)

Monsters of film festivalen i Stockholm avslutades igår. Det är en trevlig liten festival som satsar på fantasy och (främst) skräckfilm. Festivalen samarbetar med SF-anytime vilket gör att vi landsortsbor kan se ett urval av filmer från programmet. Ett föredömligt intiativ som de större festivalerna borde ta efter. Tack vare detta har jag sett några filmer från festivalen. Först ut är en tysk antologifilm.

Filmen består av tre olika historier: Den första berättelsen handlar om en ung tjej som bor i en riktigt sunkig lägenhet där hon håller en man fången. Mellanstoryn rör ett dövstumt par som misshandlas av ett gäng nazister. Med hjälp av magi tar de hämnd på sina förövare. Till sist får vi stifta bekantskap med Berlins främsta flaskfotograf (finns tydligen alla möjliga jobb nu för tiden) som hamnar i klorna på en sekt som sysslar med att tugga i sig alrunor och ha sex.

Filmen heter som sagt German angst och det är det sistnämnda ordet man tagit fasta på här. Filmen dryper av ångest. Det är skitigt, grått, sunkigt och otrevligt. Kort och gott filmen präglas av dålig stämning. Det som inte alls präglar filmen är bra historier. Jag tror att jag begrep historierna men det kan man inte alltid vara så säker på att man har gjort. Det kanske finns ett konstärligt djup i berättelserna som går mig helt förbi. Episoderna har en början och slut men mest sitter jag kliar mig på huvudet och tänker jaha vad vill regissören förmedla med sin berättelse? De är vare sig intressanta eller rysliga möjligtvis tekniskt kompetenta. Ångest får man så det räcker och blir över men det är också det enda.

Regi:Jörg Buttgereit, Michal Kosakowski, Andreas Marschall

Betyg: 2/10

Stung (2015 Tyskland)

Vad kan man lägga 2,5 mille på? Mycket men producenten Christian Becker valde att hyra in några amerikanska skådisar med Lance Henriksen i täten. Dessa placeras ute på den tyska vischan där man (trots att det uppenbarligen är höst) håller ett gardenparty. Sonen i familjen har gödslat herresätes gräsmatta lite väl ambitiöst vilket resulterar i att traktens getingar växer rejält och väljer att gå till attack under trädgårdspartyt. Det stoppar inte med detta för om man blir stucken av de muterade insekterna förvandlas man till en mycket stor geting.  Fråga mig inte varför det sker, antingen får man acceptera det eller inte.

Stung är inte en bra film, dåliga skådisar där de de stackars tyskar som måste tala engelska pressar fram sina repliker stelt och ger ett intryck av att de vill vara någon annanstans men alla behöver mat på bordet även tyska skådisar. Manuset är i sina stunder riktigt uselt och man har noll koll på mänskliga relationer något som märks när filmens rollfigurer försöker vara känslosamma. Detta sker alltför ofta troligen därför att man vill dra ut på speltiden. De amerikanska skådisarna är väl sisådär. Lance Henrikson ger ett mycket slitet intryck jag anar att han känner sig en anings sorgsen då han insett att hans betalda semester i Tyskland blev under hösten men man får hoppas att han med en runda till ölfestivalen i München

Det finns dock ett par förmildrande omständigheter. Effekterna är ganska bra speciellt med tanke på budgeten. Jättegetingar är trots allt ganska underhållande och filmen har en aura av berättarglädje över sig och innehåller en del roliga scener både frivilliga och ofrivilliga. Jag har sett värre filmer med större budget och bättre skådisar.

Regi: Benni Diez

betyg: 3/10