Dragged across concrete (2018 USA)

Efter ett lite väl ambitiöst gripande av en knarklangare blir de två poliserna Brett och Anthony avstängda utan lön. De tycker de har skött sitt jobb och känner sig förorättade. Värst är det för Brett som bor i ett sunkigt område tillsammans med sin sjuka fru och dotter. Brett smider en plan att råna några brottslingar för att komma över pengar så familjen har råd att flytta. Han får med sin partner och de får ett tips om vad de tror är ett lätt jobb vilket inte alls är fallet.

Om jag inte sett regissörens tidigare filmer Bone Tomahawk och Brawl in cellblock 19 hade jag kanske haft svårt för denna film då jag varit oförberedd hur han jobbar. Handlingen är ganska simpel och vi har sett historien många gånger förut. Vad som på pappret kan verka vara en 90 minutare drar ut på speltiden till över två och en halvtimme. S. Craig Zahler tar god tid på sig att berätta sin historia och jag kan förstå de som tycker filmen är seg. Då jag som sagt var beredd på regissörens något långsamma berättarstil hade jag inga problem med speltiden eller filmens tempo.

Det är en karaktärsdriven berättelse där både Mel Gibson och Vince Vaughn är bra i huvudrollerna. Gibson är väl den som glänser mest då han som alltid är bra på att spela frustrerad och förbannad vilket han får många tillfällen till i filmen. Handlingen är som sagt inte så mycket att orda om men Zahler har lyckats med att få till en film som känns tung. Det är ingen Dödligt vapen action med glättiga skämt utan ett mörkt drama om folk som gör fel val i livet. Även om huvudpersonerna inte är de mest sympatiska har jag viss förståelse för deras agerande. Filmens skurkar är däremot ena riktiga fulingar och är i brist på bättre ord skrämmande då de är både smarta och helt hänsynslösa.

Dragged across concrete blir trots sin speltid aldrig tråkig eller långsam. Filmen puttrar på i makligt tempo med en och annan explosion av våld och finalen är riktigt bra då jag aldrig tackar nej till en shootout.

Regi: S. Craig Zahler

Betyg: 7/10

Melancholia (2011 Danmark)

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Jag begriper mig inte riktigt på Lars von Trier. Filmerna har ofta en märklig kvinnosyn, de kan vara trista men samtidigt spännande och vad han vill säga med sina berättelser är mig en gåta. Likväl återvänder jag till Triers filmer för det är någonting som jag inte riktigt kan sätta fingret på som gör att jag finner de intressanta.

Melancholia är uppdelad i två akter där de två systrarna Justine och Claire har huvudrollerna.Den första akten handlar om Justines katastrofala bröllop och den andra delen rör sig om Claire som kastas mellan hopp och förtvivlan då en nyupptäckt planet, Melancholia, eventuellt kommer att kollidera med jorden.

Filmen startar med slutet, i långsamma scener ackompanjerade till Wagners Tristan och Isolde får vi se hur jorden förintas. Jag fann dessa scener otroligt vackra och såg faktiskt om de ett par gånger. Bröllopet som sedan skildras är en olustig tillställning. Justine verkar lida av någon form av depression och ligger hela tiden på gränsen till ett sammanbrott. Flera av gästerna ogillar varandra och förloämpar varandra när tillfälle ges. Mitt i det trots allt förhållandevis stillsamma kaoset har vi en förtvivlad bröllposarragör som är mycket rolig samt brudens svåger som står för kalaset och försöker rädda det som räddas kan.

Den andra delen är en ganska stillsam betraktelse av vår planets undergång. Claire oroas av planten Melancholia, hennes man försöker lugna henne och menar att vetenskapsmän hävdar att planeten bara kommer att passera. Systern slits hela tiden mellan hopp och förtvivlan över vad som ska ske.

Melancholia ger upphov till många frågor och tolkningar och även en hög obesvarade frågor. Jag misstänker att man skulle kunna skriva en mindre avhandling om filmen men jag valde att bara se på Melancholia utan att fundera alltför mycket och som film ger den ett något splittrat intryck. Var för sig är de båda delarna mycket bra. Bröllopet är ångestframkallande men samtidigt  tragekomiskt och underhållande. Den andra akten är vacker, stillsam och rofylld speciellt om den ställs i kontrast till det kaosartade bröllopet. Tyvärr passar filmens två delar ihop ganska illa och jag känner en viss rastlöshet mot filmens slut. Melancholia känns på tok alldeles för lång. Egentligen skulle man nog se filmen i två sittningar och inte i ett svep.

Foto, story och rollbesättning med bl.a Stellan Skarsgård, John Hurt, Kirsten Dunst och Kiefer Sutherland är mycket bra men filmen känns alldeles för lång och faller på eget grepp tyvärr. Jojjenito och Fiffi har lite andra åsikter.

Regi: Lars von Trier

betyg: 6/10

Mother of tears ( 2007 italien )

Ett skrin/kista hittas på en kyrkogård och skickas till ett museum i Rom. Väl där öppnas det och man hittar tre statyer med mystiska inskriptioner som läses högt av en klantig assistent och en mäktig häxa väcks till liv. I samband med häxans uppvaknande sprider sig en brottsvåg i staden (häxan ligger bakom detta) och staden invaderas av häxor från hela världen (häxans uppvaknande ska firas). Endast en oansenlig praktikant som jobbar på museet verkar vara den enda som kan stoppa häxan.

Har aldrig tidigare sett en långfilm av legendaren Argento och kommer inte att göra om detta misstag igen inom överskådlig framtid. Egentligen skulle jag slutat titta när jag såg åt vilket håll det barkade men filmen var så facinerande dålig att jag inte kunde sluta. En dialog som trotsar allt förnuft, en regi där jag sitter och undrar om någon kan vara nöjd samt skådespelare som verkar tro att de är med i en Monty Python sketch istället för en skräckfilm. När man som producent/regissör vet att filmen som görs är riktigt dålig kan man ta till ett par trick: sex och våld och mycket riktigt innehåller Mother of Tears rikligt av båda sorter, folk stryps med sina egna tarmar, huvuden krossas och mitt i allt ser de kvinnliga skådespelerskorna (?) till att visa brösten så fort tillfälle ges.

Regi: Dario Argento

Skådespelare: Asia Argento, Udo Kier

Betyg:1/10