Kollektivet (2016 Danmark)

kollektivet-posterNär Eriks far går bort ärver han dennes stora hus och sätter ut det till försäljning. Hans fru Anna är av en annan åsikt och vill att man ska starta ett kollektiv. Efter tjat och påståenden om att han är tråkig viker sig Erik och man börjar plocka in folk för att skapa sitt kollektiv. Erik känner sig undanskuffad och lite vilsen i den nya ”familjen” och när en av hans elever gör närmanden tar han tacksamt emot inviterna och resten går käpprätt åt helvete.

Till att börja med startar jag med att konstatera att jag alla dagar i veckan hade checkat in på rum 237 på hotell Overlook än att bo i ett kollektiv som torde vara en av de vidrigaste boendeformer som någonsin existerat. Alltid folk omkring en och alla beslut ska röstas igenom efter diskussioner. Fy faen vilken tillvaro! Filmen Kollektivet blir för mig som att se en obehaglig skräckis.

I grund och botten är detta en dansk feelbad historia om ett äktenskap som går i kras inför öppen publik. Som sådan funkar filmen ganska väl även om jag inte riktigt kan förstå fruns handlingar efter att makens affär uppdagats men visst, desperata situationer föder desperata handlingar.

Det som inte funkar så bra är väl just själva kollektivet. De övriga rollfigurerna är inte så mycket mer än statister i  skilsmässodramat mellan Erik och Anna. Det kollektivets medlemmar gör är väl att ge en ganska så tragisk situation ett bisarrt skimmer då parets äktenskapskris stundtals förvandlas till en allmän diskussionsfråga kring matsalsbordet. En märklig situation men å andra sidan utspelas filmen på 70-talet som stundtals var ett mycket märkligt årtionde.

Kollektivet är en helt ok film men inte så mycket mer. Jag blir inte riktigt engagerad och har lite svårt för att känna för filmens huvudpersoner trots att det är bra skådisar och en historia som borde engagera. Den känns lite vag i sin berättelse och mynnar för mig ut i en axelryckning som dock sprider kalla kårar då jag tänker på boendeformen.

Regi: Thomas Vinterberg

Betyg: 5/10

Annonser

Festen (Danmark 1998)

bQJiLfFv474bIWlFDGLUv2cowCNDet drar ihop sig till fest. Släkt, vänner och familj samlas för att fira Helges sextioårsdag. På ytan verkar alla tycka att det ska bli en trevlig afton men säg den släktträff där gemytligheten är rådande. Konflikter bubblar under ytan och när den äldste sonen ställer sig upp för att hålla ett tal med det något kryptiska namnet ”Pappa ska bada” bryter helvetet ut och det blir en sextioårsdag som lär gå till historien.

Festen är den första filmen som filmats efter det s.k Dogmamanifestet som skrevs av Lars von Trier. Det innebär att filmskapandet ska innehålla ett antal regler b.la: Filmen ska vara i färg, befintlig scenografi ska användas, kameran ska bäras, optisk bearbetning är förbjuden m.m. Det är lätt att känna igen en dogmafilm när man ser den. De kan ibland vara lite jobbiga att se men det finns åtminstone en fördel samt en nackdel med manifestet såsom jag upplever det.

Fördelen är att jag känner mig mer närvarande i filmen, känslan av att det man ser ”är på riktigt” är högst påtaglig.  När det gäller dagens film glömmer jag efter ett tag att det är film jag ser, det känns som att jag är en passiv gäst under denna mardrömslika tillställning något som gör att det känns i kropp och själ. En känsla som även fanns när jag såg Älskar dig för evigt.

Nackdelen är att samtidigt som man känner sig delaktig i det som händer på rutan gör manifestets regler att jag ändå känner mig lite alienerad inför det som sker. Allt utspelas i realtid framför kameran och några djupare porträtt av de inblandade sker inte. De blir trots sin närvaro ändå statister i ett obehagligt drama. Jag har en och annan undring över en del av karaktärernas agerande i filmen men å andra sidan kan det ibland vara skönt att inte få allt skrivet på näsan det lyckas allt för många filmer med i dag.

Festen är inte någon trevlig historia men i sina stunder slår det obehagliga över och jag undrar nog om det inte är en svart komedi jag ser även om skrattet fastnar i halsen. Klart sevärd med många fina skådisar.

Regi: Thomas Vinterberg

Betyg: 8/10

The Thing (2011 USA)

Då har vi nått vägs ände med The Thing-temat som figurerat på bloggen den senaste veckan. 2011 års version av Campbells novell är en s.k prequel. Filmen rör händelserna på den norska basen som besöktes som hastigast av amerikanerna  i The Thing 1982.

Paleontologen Kate får ett hemlighetsfullt erbjudande av vetenskapsmannen Sandor Halvorson att åka till Antarktis för att undersöka något som norrmännen har hittat. Nyfiken över vad det kan vara tackar Kate ja till erbjudandet och reser söderut. Det norrmännen har hittat är ett tefat samt dess passagerare. Den nedfrysta utomjordingen fraktas till den norska basen där Halorsen vill att en motvillig Kate, som har en något försiktigare approach till utomjordingen, ska ta prover av varelsen. Vad som sedan händer torde vara ganska bekant vid det här laget.

Jag får erkänna att jag till en början var skeptiskt. En nyispelning på Carpenters mästerverk och till på köpet en prequel? Det kändes skönt att min skepism kom på skam för det här är bra t.om riktigt bra.  Filmmakarna har verkligen gjort sin hemläxa och har troligtvis kollat igenom Carpeters film ett otaliga gånger för man har sett till att det mesta stämmer med 1982 års version. Döingar, yxor i dörrar är alla utplacerade på rätta platserna. Man skulle med lätthet kunna se 2011 års film först för att sedan backa  trettio år för att kolla in fortsättningen utan att det stör. På skäggfronten kan man vara nöjd då norrmännen verkligen satsat på ansiktsbehåring det är nästan så att Macreadys (Russells) skägg skulle komma i skymundan i detta detta sällskap. Trots att The Thing 2011 är en prequel och man har en ganska bra aning hur handlingen kommer att utveckla sig lyckas filmen med bedriften att vara spännande.

Om man jämför utomjordlingen med 1982 års version så är det mer CGI, blod och slafs på den norska forskningsstationen. Varelsen är mer aggressiv och oförsiktig vilket kan förklaras med att man vill ge biopubliken mer fart och fläkt men å andra sidan är detta varelsens första kontakt med människor och den har inte lärt sig sin motståndare än. I Carpenters film är varelsen aningens mer förslagen. Halvorson finner sin motsvarighet hos Dr. Carrington i 1952 års version då de får symbolisera den aningslösa och oförsiktige forskaren, men för sextio år sedan drevs Carrington av kunskap, Halvorson ger ett mer äregirigt intryck.

Det kanske tar trettio år till nästa inspelning av The Thing för vare sig den här eller Carpenters film har gjort någon större succe på biodukarna. Vilket är synd då båda filmerna är mycket bra.

Regi: Matthijs van Heijningen Jr.

Betyg: 8/10