Down a dark hall (2018 Spanien)

Kit är en strulig tjej som har nått vägs ände. Hennes mamma övertalar henne att ta en sista chans och skriver in henne på en privatskola. Skolan är ett mindre slott som ligger isolerat ute på landsbygden. Kit tycker det är lite märkligt då man bara är fem elever och man koncentrerar sig bara på några få ämnen som bild, musik, matematik och lyrik. På ytan är alla eleverna struliga tjejer som mer eller mindre har dömt ut sig i den vanliga skolan men de har alla en speciell förmåga som gör de extra intressanta för skolans rektor Madame Duret. Rektorn har planer på att lyfta elevernas ”inre förmåga”  något också som sker med råge men framgången har ett pris.

Ibland plockar man bara en rulle utan någon närmare eftertanke på vinst eller förlust ur Netflix digra utbud och till en början verkade Down a dark hall höra till vinst kategorin även om Uma Thurmans (i rollen som Madame Duret) överspel och en snyfthistoria om en avliden pappa gjorde att varningsklockorna ringde lite svagt. Storyn var tillräckligt originell för att jag skulle fortsätta titta och filmen var lite mysryslig till en början. Hade jag däremot kollat in filmaffischen lite noggrannare hade filmen inte haft en chans till ett försök. För att locka till titt står det nämligen ”from the producers of the Twilight saga”, hade jag vetat det hade jag besparat mig en filmfinal där pekoralmätaren slog i botten. Skådisarna, miljöerna och till viss del storyn är ok men tvi vale för den sista halvtimmen.

Down a Dark hall är en försåtlig film som lockar in sina tittare och alldeles försent inser man att man kastat bort nittio minuter på ren och skär skit.

Regi: Rodrigo Cortés

Betyg: 2/10

The Producers ( 2005 USA)

iFz7pNoEuDIzmCJrd52PzKMKdHMMax Bialystock har det inte lätt. Pjäs efter pjäs som han sätter upp floppar och konkursen är nära. Det ser dock ut att vända då Max får besök av den försynte och nervöse revisorn Leo Bloom som i förbifarten påpekar att man kan tjäna stora pengar på att en pjäs gör fiasko. Med kreativ bokföring kan man dölja att det investerats mer pengar i pjäsen än vad den kostat och om det blir ett fiasko kan investerarna inte kräva någon utdelning. Efter viss övertalning går Leo med på att hjälpa Max med bedrägeriet. Investerarna är äldre halvdementa damer som Max charmar och nu gäller det bara att kombinera stans sämsta regissör med en usel pjäs.

The Producers bygger på musikalen med samma namn som i sin tur bygger på en film med samma namn av Mel Brooks från 1967. Den filmen gick inte så bra i Sverige tills man bytte namn på filmen från Producenterna till det något mer lockande Det våras för Hitler. Det visade sig vara ett lyckat drag och sedan dess har Mel Brooks alla filmer burit namnet Det våras för……..

The Producers har sina förtjänster. Det är bra skådisar Matthew Broderick som den nervöse Leo och Nathan Lane som den slemme Max. Om jag jämför dessa herrar med originalet vinner dock Gene Wilder (Bloom) och Zero Mostel (Bialystock) då det sistnämnda paret är mer nervösa och slemma m.a.o helt enkelt roligare. Även Will Ferrell och Uma Thurman är med i 2005 års version som pjäsförfattaren Franz Liebkind och den svenska sekreteraren Ulla. Sångerna är lättglömda men de är trallvänliga för stunden. Undantagen är sången Springtime för Hitler (0:00 – 3:45) som är både minnesvärd och roligt framförd i all sin neonazistiska kitsch samt den trallvänliga Keep it gay.

Problemen med The Producers är två. För det första är det alldeles för många sånger. Även om texterna är finurliga så blir det trist när låt efter låt följer på varandra. En bra musikal har balans mellan musik och handling och här slår det över till det förstnämnda. De flesta numren är ganska koreografiskt trista då varken Broderick eller Lane är några större dansmän, det blir mest sånger som bränns av på plats utan några större krusiduller. Filmens andra problem är att det är en filmad scenmusikal något som tyvärr märks då The Producers dras med teaterns övertydlighet i skämt, miner och kroppsspråk.  Något jag inte uppskattar. Regeln att folk på teaterscenen alltid har roligare än publiken gäller här i högsta grad trots att det är en spelfilm.

The Producers hade tjänat på färre sånger och en något nedtonad regi men den duger. Sofias val för dagen finner ni här.

Regi: Susan Stroman

Betyg: 5/10

Kill Bill vol 1&2 (2003,2004 USA)

Den pensionerade lönnmörderskan ”the bride” mördas tillsammans med sin blivande man, vänner och bekanta under förberedelserna till sitt bröllopp. Mördarna är hennes gamla kolleger ledda av the brides f.d älskare Bill. The Bride dör inte men hamnar i koma och när hon vaknar upp efter 4 år i koma tar hon sin hämnd på kollegorna och Bill.

Jag tycker nog att detta är Tranantinos bästa film tätt följd av Reservoir dogs. Regissören hoppar friskt mellan olika filmstilar (animie, spagettivästern m.m) vilket jag uppskattar. Soundtracket är suveränt och även här blandas olika musikgenrer. Skådespelarna är mycket bra i sina roller, regissören klämmer verkligen fram det bästa ur vad man trodde var B-skådisar, lägg sedan till att filmen är riktigt snygg, den är en fröjd för ögat, så borde vi ha en toppen film. Ack nej! Trots att detta känns som Tarantinos minst pladdriga film så mal skådespelarna tidvis på som om inte det inte vore någon morgondag, speciellt mot slutet där filmen nästan stannar av helt. Det är synd för jag roas av Tarantionos fyndiga och bitvis roliga dialog men den tar alldeles för stor plats för att passa i en actionfilm. Ibland känns det som att det är Woody Allen som är regissör.

Regi: Quentin Tarantino

Skådespelare. Uma Thurman, Michael Madsen

Betyg: 8/10