Men in Black: International (2019 USA)

I unga år råkar Molly se MIB agenter i aktion och gör allt i sin makt för att bli antagen till den hemliga organisationen. Till slut lyckas hon och skickas till Londonkontoret där hon paras ihop med den något oansvarige agenten H. De två blir inblandade i en komplott som i vanlig ordning hotar hela planeten och kanske universum.

I den fjärde filmen i serien om MIB har man skippat Tommy Lee Jones och Will Smith till förmån för Chris Hemsworth och Tessa Thompson. Inget fel på de tidigare skådisarna men filmen känns lite fräschare med nya ansikten och det är inget fel på samspelet mellan Thompson och Hemsworth. Filmen som sådan duger för en titt med halvslöa ögon men jag tycker nog att den här filmserien kändes överspelad och klar redan med film två i serien. Första rullen präglades av en sense of wonder vilket helt saknas i uppföljarna. Man harvar på med lustiga rymdvarelser och actionscener och verkar tycka att det räcker och det gör det för stunden men det blir inte speciellt minnesvärt. Bruksfilm för att fylla ut tiden på ett lättsamt vis och inget mer.

Regi:  F. Gary Gray

Betyg: 5/10

Mary Poppins Returns (2018 USA)

Ack ack ack familjen Banks har problem eller rättare Michael som nu vuxit upp. Han är relativt nybliven änkling, far till tre barn och sitter rejält i klistret. Han har belånat barndomshemmet och nu vill banken ha alla stålar på ett bräde annars blir Michael och hans barn tvungna att flytta. Det finns en liten räddning nämligen ett papper på att familjen Banks äger en andel i banken. Problemet är att dokumentet är spårlöst försvunnet. Turligt nog så återvänder Mary Poppins för att på sitt eget speciella vis ställa saker och ting till rätta.

Disney har länge varit sugna på att göra en uppföljare till sin film Mary Poppins som kom 1964 men Mary Poppins skapare P.L Travers verkar ha varit en dam som satte sig på tvären till detta så man fick vackert vänta till tanten låg i graven då hennes släktingar var mer medgörliga eller möjligtvis mer sugna på amerikanska dollars – take your pick.

Ett litet problem med filmen är möjligtvis att vem är den för? Det är över femtio år sedan förra rullen och vad jag vet så råder det inte direkt en Mary Poppins feber i världen. Dagens ungar har troligen ingen aning om vem hon är och vem förutom gamla stofiler som jag vill gå på bio och se en tvåtimmars film förlagd under depressionen fullproppad med sånger med en barnflicka i huvudrollen? En hel del skulle det visa sig då rullen spelade in ca 350 miljoner världen runt. Ingen formidabel succé men avsevärt mer än vad jag väntat mig. Det finns hopp för kulturen.

Hur är då filmen? Oväntat bra. Filmens starkaste kort är naturligtvis Emily Blunt som är kanon i rollen som Mary Poppins. Hennes porträtt är en något kärvare Poppins än Julie Andrwes version men Blunt har glimten i ögat och en ganska bra pipa, det kan man komma långt med. Sångerna är ok men de kräver nog en lyssning eller två till innan de sätter sig. Övriga skådisar är bra även om Ben Whishaw (lös?)mustasch ser ganska malplacerad ut. Den som kan den gamla filmen kommer finna att Mary Poppins returns är fullproppad med referenser och blinkningar till sin föregångare man har t.om dammat av 93-årige Dick van Dike för ett dansnummer snacka om risktillägg för filmbolaget.

Jag var mer än nöjd efter titten. Filmen slår inte originalet men jag har inget emot om Blunt axlar rollen än en gång i rollen som Poppins. Det finns trots allt sex böcker till att filmatisera.

Regi: Rob Marshall

Betyg: 7/10

Hoppas att Sofia är lika nöjd med sitt val för dagen.

A Nightmare on Elm street 2 Freddys revenge (1985 USA)

Klart att A Nightmare on Elm street. fick flera uppföljare först ut var Freddys revenge. Huset på Elm street har stått tomt i flera år då det av förståeliga skäl dras med dåligt rykte. Det hindrar inte pappan i familjen Walsh att köpa huset när han får det för en billig slant. Knappt inflyttad börjar tonårssonen Jesse få mardrömmar, naturligtvis är det Freddy som är i farten och han försöker nu ta Jesse i besittning. Det enda som står i vägen för att Freddys ska lyckas är Jesses klasskompis Lisa. Kan hennes kärlek till Jesse räcka för att omkullkasta Freddys sinistra planer?

Redan här vill jag stoppa till ett slag då jag känner att vi måste tala om rollfiguren Lisa Webber som spelas av skådisen Kim Myers. För det första är hon distraherande lik en ung Meryl Streep och ett tag tänkte jag att det kanske var Streeps dotter som spelade Lisa (det är det inte). För det andra har hon begåvats med en hel del repliker som med råge passerar gränsen för vad som kan kallas för pekoralt. Hennes skådespelarinsats kan om jag vill vara snäll i bästa fall kallas för roande men hon är å andra sidan i gott sällskap.

A Nightmare on Elm street 2 är en märklig skapelse. Den dras med märkliga händelser som t.ex en exploderande kanariefågel, föräldrar som är riktigt knepiga, kriminella lärare och filmen bär på en homosexuell underton som inte går att ta minste på allt från killrumpor, bögbarer till att det verkar som att det klickar mer mellan Jesse och hans manliga skolkompis Kim än mellan filmens tänkta kärlekspar.

Nu kanske jag låter negativ men resultatet blev lite tvärtom. Precis som i fallet med Kickboxer häromveckan var detta en grymt underhållande film i all sin kackighet och om man är på rätt humör är filmen värd en till.

Regi: Jack Sholder

Betyg: 4/10

Sofa går igenom alla Elm street filmerna på sin blogg – väl värt en titt.

Terminator: Dark fate (2019 USA)

Sedan 1992 har olika filmskapare försökt att toppa Terminator 2 men det har varit svårt. Frågan är om men lyckas med sina ambitioner med Terminator: Dark fate ? Det korta svaret är tyvärr nej.

Det är ungefär samma handling som i del ett till tre i filmsagan. En terminator ska döda en person som har betydelse för framtida händelser. Det blir jakt, lite klichéartade samtal och en himla massa explosioner och specialeffekter. Även om trion Linda Hamilton, James Cameron och Arnold Schwarzenegger är inblandade i filmen blir det ingen wow-upplevelse. Den känns ungefär som de tre senaste filmerna i serien. Underhållande för stunden men inte så mycket mer.

En orsak kan vara att man numera är bortskämd med effekter. Vi har sett superhjältar, dinosaurier, monster och allt mellan himmel och jord på vita duken. Det är numera ganska sällan jag får den där wow-känslan under actionscener. Känslan av att man sett det mesta är ständigt närvarande och jag kan uppleva mig som ganska blase` när det kommer till kritan. Hade dagens rulle kommit för tio/femton år sedan hade jag suttit som på nålar men nu känns det som gammal skåpmat. Det måste till mer än bombastiska actionscener och specialeffekter för att en rulle av detta slag verkligen ska funka t.ex ett bättre manus eller att man satsar mer på att actionscenerna ska bli spännande istället för storslagna. Jag kan ha fel i mina tankar men det känns numera som att människorna försvinner bland alla effekter.

Dark fate är åtminstone bättre än senaste rullen som drogs med ett obegripligt manus samt en rollbesättning som inte var helt hundra. Dagens film är begriplig, har bättre skådisar, bättre actionscener även om de inte är spektakulära med dagens mått. Att jag tycker filmen känns för lång borde inte förvåna någon som läser denna blogg. Filmen blir lite småseg i varven mellan explosionerna och skulle nog kunnat kortats ned en kvart/tjugo minuter. Dark fate slinker ned ganska så lätt men fråga mig om en vecka så har jag glömt det mesta.

Regi:  Tim Miller

Betyg: 5/10

 

 

Zombieland: Double tap (2019 USA)

När den första filmen kom för ganska så precis tio år sedan gav den ett fräscht intryck. Det var en komedi om en gäng individer som slog sig samman efter en zombieapokalyps. Tio år senare känns konceptet inte lika fräscht längre. Efter en halvtimme har jag tröttnat på alla rollfigurerna, de tillför inget nytt, Woody Harrelson skriker och gapar, Emma Stone är butter och Jesse Eisenberg är …. Jesse Eisenberg. Filmens handling är i det närmaste obefintlig och är inte så mycket att orda om.

Filmen som sådan är egentligen inte dålig, den är ungefär som den första filmen men tvåan visar ganska så tydligt att det räckte med en film, att köra ungefär samma story en gång till är mer än vad både handling, rollfigurer och jag mäktar med. Det tar inte lång stund innan jag inser att jag kommer att ha en tråkig stund i biomörkret trots en massa zombies och ”skämt”. Det enda som lyste upp duken var nytillskottet Madison som spelas av Zoey Deutch. Madison är en makalöst korkad person som gav lite nytt blod i filmen och var nog den enda som förgyllde historien en smula tillsammans med eftertexterna som fick mig att småle lite.

Regi:Ruben Fleischer

Betyg: 3/10

The Crimes of Grindenwald (2018 Storbr)

Här kommer en film jag inte trodde jag skulle se då förra filmen var så erbarmligt usel men jag slötittade medans jag strök och fastnade – så kan det gå. Grindenwald som arresterades i slutet av förra filmen rymmer och drar till Paris. Newt Scamander som belagts med reseförbud av trollkarlsministeriet efter debaclet i New York får ett hemligt uppdrag av självaste Dumbledore. Han ska finna Credence som tydligen är en viktigt person – en plot som jag aldrig begrep i förra filmen. Vart kan man hitta Credence? Naturligtvis i Paris.

Den här filmen var avsevärt bättre vid en jämförelse med Fantastiska vidunder. Storyn kändes mindre hafsig och känslan jag hade i förra filmen av att man hittade på allt eftersom man filmar finns kvar men den är inte lika påtaglig. Jude Law passade bra i rollen som Dumbledore och Johnny Depp är relativt intressant som skurken Grindenwald och det måste väl i hans fall ses som ett steg uppåt i en annars ack så dalande karriär. Det är väl bara Eddie Redmayne som jag fortfarande stör mig på i rollen som Newt Scamander . Rollfiguren är kort och gott irriterande men jag har väl vant mig lite smått vid hans ständiga flinande så det var inte lika illa som i förra filmen.

Däremot är det något som länge legat och skavt när det rör filmerna som baserar sig på Rowlings värld men det var först nu som polletten trillade ned. Jag vet att det är en magisk värld och jag vet att man plöjt ned en massa miljoner i specialeffekter men magin kommer inte naturligt i filmen. Handlingen liksom stannar upp för att vi som åskådare ska få ta del i av alla specialeffekter och av och till får jag känslan att det är de som driver handlingen framåt och inte manuset. Ett av många exempel är en självgående dammsugare på trollkarlsministeriet som tar över hela scenen eller ja scenen känns som det gjorts bara för att få visa denna magiska dammsugare. Detta är ett oskick som pågått sedan den första filmen.

Tittbar film men inte så mycket mer blir mitt slutomdöme.

Regi:  David Yates

Betyg: 4/10

Rambo: Last blood (2019 USA)

I den senaste och sista (?) filmen om den ärrade Vietnamveteranen John Rambo tar han sig an landet Mexiko. Filmen startar med att Rambo lever ett stilla liv på landsbygden tillsammans med sin fars hushållerska och dennes barnbarn Gabrielle. Jag får erkänna att jag är lite osäker på hur han hamnade här och de eventuella släktförhållandena men egentligen spelar det inte så stor roll. Det som spelar roll är att Rambo ser Gabrielle som sin dotter och hon honom som sin plastpappa. Gabrielle vill dock åka till Mexiko för att söka upp sin biologiska far. Mormor och Rambo protesterar men det är för döva öron och tjejen drar till Mexiko på vinst och förlust.  Då hela Mexiko i denna film verkar bestå av mänskligt avskräde går det som det går -illa- och Rambo far söderut för att ställa saker och ting till rätta.

Beroende på film kan jag ibland blunda för att man brännmärker hela länder som helveteshålor på jorden men i Rambo: Last blood blir det svårt att ignorera de amerikanska fördomarna om landet. Det kan bero på att Sylvester Stallone är en anhängare av Donald Trump och vad han anser om Mexiko och dess invånare har nog inte gått någon förbi. Med det i tankarna känns filmen mer politiskt laddad än vad den kanske hade varit i ett annat sammanhang. Bortsett från en kvinnlig journalist som blinkar förbi i filmen framställs landet som hotfullt och totalkorrumperat, visst dras Mexiko med stora problem men det känns inte rätt att den frågan adresseras i en actionfilm av detta slag.

Om man bortser från detta (vilket kan vara svårt) är filmen en mycket blodig historia där begreppet overkill omdefinieras. Det räcker inte med att skära halsen av folk man sätter även en handfull skott i den redan döda för säkerhets (?) skull. Filmen känns i ärlighetens namn ganska så snabbt hoprafsad men för en stunds underhållning duger den någorlunda även om man nog kan se avsevärt bättre filmer i genren.  Filmens första halva är avsevärd bättre än den mer fartfyllda och blodigare andra halvan där folk stryker med i parti och minut utan att man (jag) bryr sig nämnvärt. Det är nog den första halvan som gör att betyget blir så pass högt som det blir. Inget värdigt avslut (?) för Rambo om ni frågar mig.

Regi: Adrian Grunberg

Betyg: 4/10

Fast and furious: Hobbs & Shaw (2019 USA)

Skådespelargiganterna Jason Statham och Dwayne Johnson i huvudrollerna i en alldeles egen Fast & Furious film OCH Idris Elba som skurk. En titt var given då Statham och Johnson alltid levererar som skådisar även om deras filmer inte håller lika hög kvalitet. Förhoppningsvis borde det vara klappat och klart för en av årets biohöjdpunkter? Not so much – trist nog.

Handlingen går i korthet ut på att Shaws syster bär på ett dödligt virus som kan komma att utrota mänskligheten. Alla vill av naturliga skäl fånga in systern och hetast på gröten är Shaws gamla kollega Brixton som jobbar för en ondskefull organisation som vill (trumvirvel) utrota större delen av mänskligheten. Shaw och Hobbs samarbetar mycket motvilligt för att finna systern innan Brixton gör det.

Klart att det är roligt att se och höra Statham tjafsa med Johnson men oupphörligen i två timmar och en kvart? Det blir faktiskt tjatigt efter en stund. Filmen har en hel del bra actionscener men inget som sticker ut i jämförelse med andra actionfilmer – wow känslan lös med sin frånvaro. När handlingen förflyttades till den magiska ön Samoa där alla naturlagar kan sättas ur spel tappar jag intresset för filmen -i ärlighetens namn var sista halvtimmen lite av en plåga.

Jag vet att det inte är en realistisk rulle, jag köper Brixtons magiska motorcykel, att en bomb kan spränga ett helt byggnadskomplex och en himla massa annat. Det går bra fram tills att man hamnar på Samoa där klyschorna står som spön i backen. Där passerar manuset sin kompetensnivå då man än en gång tjatar om vikten av familjeband. Fast & Furious filmerna funkar ganska bra så länge skådisarna är putslustiga, kör bilar, slåss och spanar in bikinibrudar och om jag lämnar det sunda förnuftet hemma. Så fort man försöker föra seriösa samtal och därmed vädja till ett icke existerande sunt förnuft faller filmerna med ens likt döda sparvar till marken.

När detta sker i Hobbs & Shaw rycks jag ut ur den filmmagiska bubblan och börjar fundera över ovidkommande saker som att en soluppgång på Samoa endast tar 9 minuter (från beckmörker till klarblå himmel) eller att samma blåa himmel skapar ett skyfall på tio sekunder utan ett moln på horisonten. Vanligtvis brukar jag inte bry mig om sådana skitsaker men när filmen tappar sitt grepp om mig smyger de förhatliga detaljerna sig på. Tråkigt men sant och det kändes i ärlighetens namn ganska skönt när filmen var över.

Ingen skugga ska dock falla på trion Statham/Johnson/Elba de gör vad de kan med ett manus som är allt annat än starkt. De tre är också anledningen till att filmen får ett så pass högt betyg.

Regi: David Leitch

Betyg: 4/10

Andra filmspanare som sett filmen:

Sofia

Henke

Fiffi

Annabelle comes home (2019 USA)

Dags för en popcornskräckis så här i sommarnatten. På repertoaren finns det för närvarande två dockskräckisar och då jag aldrig sett en film om Chucky (har aldrig lockat mig) blev valet inte så svårt utan jag fick än en gång hälsa på hos paret Warren och deras hiskliga docka Annabelle. Filmen utspelar sig ganska så direkt efter händelserna i den första Conjuring filmen. När Lorraine och Ed ska resa bort över natten ordnar de en barnvakt till sin dotter Judy, den rekorderliga Mary mindre rekorderlig är Marys kompis Daniela som mer eller mindre oinbjuden dyker upp i det Warrenska hemmet och råkar ”befria” Annabelle. Väl lös släpper Annabelle loss allt otyg som ryms i parets källare; spökhundar, mordiska bröllopsklänningar en ruggig tv-apparat och annat oknytt.

Inget nytt under solen här, filmen rullar på i gamla invanda hjulspår men som så ofta när det rör Wan (manus och producent) är det ganska välgjort. Wans styrka ligger i hans förmåga att kunna använda små medel för att skapa otrevligheter, filmen är som ruggigast under den första halvan när spökerierna håller sig på en lagom nivå, när man sedan släpper loss hela arsenalen av spökerier blir filmen på stört desto ointressantare, det blir helt enkelt för mycket av det goda.

Annabelle comes home är trots allt godkänd. Dels gillade jag filmens första halva med de mer subtila spökerierna och man har bra skådisar i trion Mckenna Grace (Judy), Madison Iseman (Mary), och Katie Sarife (Daniela) tre skådisar jag hoppas få se mer av. Trots ett slut som är så sockersött att jag storknar är jag ganska så nöjd när jag kör hemåt i sommarnatten, jag fick ungefär vad jag väntat mig.

Ett extra plus till den unga biopubliken som skrek på de rätta ställena och gav föreställningen en extra skjuts – att jag var äldst i salongen behöver jag nog inte ens nämna. Några ungdomar lämnade t.om företräde åt den gamle mannen i hawaiiskjorta när salongen tömdes, jag måste röra mig skröpligt nu för tiden.

Regi: Gary Dauberman

Betyg: 5/10

John Wick 3 : Parabellum (2019 USA)

Tredje filmen om den formidabla lönnmördaren John Wick startar direkt där den förra slutade. Wick är nu en jagad man och har ett pris på sitt huvud. Då priset är 14 miljoner dollar har han större delen av världens lönnmördare efter sig. Klart att Wick har en plan, det enda han behöver är att överleva för att hinna sätta den i verket.

Filmerna om John Wick har varit en ganska så stabil och snygg underhållning, så värst spännande har de aldrig blivit då Wick är i det närmaste oövervinnerlig. Det jag gillat mest med filmerna är att de beskriver någon slags alternativ verklighet där lönnmördarnas gemenskap/samhälle existerar sida vid sida med den vanliga världen samt att de har har snygga action och fightingscener.

Trean börjar mycket bra med actionscener och fighter som är påhittiga. En fight på ett bibliotek där en bok används till annat än bildningssyfte, en häst/motorcykel jakt och något som bäst beskrivs som en shootout men med knivar. Jag är nöjd och verkar ha prickat rätt men säg den lycka som varar. Ungefär mitt i rullen tappar man greppet och jag kan faktiskt sätta fingret exakt när i filmen detta sker nämligen när Halle Berry dyker upp i handlingen. Berry är säkert en trevlig människa men någon bra skådis är hon verkligen inte. Hennes uppenbarelse på vita duken förstör min inlevelse av rullen,  jag tappar koncentrationen och sitter mest och tänker på hur fruktansvärt usel hon är som skådis..

Ungefär samtidigt som Berrys uppdykande går filmen från kvalité till kvantitet i handlingen. I stället för påhittiga fighter satsar man på låååånga fighter med många inblandade och filmen sista halvtimme är trots karatekickar, elefantbössor och svärd ganska så tråkig. Det hade inte gjort något om man kortat ned filmen en sisådär tjugo minuter samt haft en annan skådis än Berry då hade detta kunnat bli en rejäl actionrökare nu blir det bara tyvärr ett halvtrist knappt  ok.

Regi: Chad Stahelski

Betyg: 4/10

Jojjenito och Henke samt Movies noir har sett filmen.

Glass (2019 USA)

Stackars M. Night Shyamalan, han fick en stor hit med Det 6:e sinnet och sedan har det sakta men säkert gått utför. Varje ny film var lite sämre än den föregående och han nådde botten med The Happening och stannade där. Senaste decenniet har han inte haft det så lätt när det rör filmens värld. Hånad, utskrattad och uträknad (det många verkar missa är att folk trots allt gått och sett hans filmer då alla filmer förutom Lady in the Water gjort en ganska så bra vinst) trodde man att hans dagar var räknade men så kom The Visit som mottogs ganska väl och Split blev än mer uppskattad speciellt då slutscenen länkade samman denna rulle med Unbreakable som kom för 19 år sedan. Frågan var nu om Shyamalan skulle infria förhoppningarna med filmen Glass som är en direkt fortsättning på Split.

För att till fullo uppskatta Glass bör man ha sett Unbreakable och Split. Klart att man kan se filmen utan att ha kollat in de tidigare filmerna men det blir en fylligare historia om man har dessa i ryggen. Efter händelserna i Split härjar The Beast på Philadelphias gator. David Dunn är honom på spåren när de båda infångas av polisen och hamnar på ett hem för mentalsjuka under ledning av en psykiatriker som specialiserat sig på folk som tror att de är superhjältar. På institutionen finns också en neddrogad Elijah Price (Mr. Glass) frågan är bara hur neddrogad han är och vad har egentligen psykiatrikern för agenda? Många frågor men alla svar ges innan filmens slut.

Klart jag hade stora förväntningar på denna rulle då jag gillar både Unbreakable och Split. Jag var också förberedd på att filmen inte skulle bli en CGI-fest a la´ MCU då  Shyamalan är en stillsam historieberättare. Hans filmer är ganska långsamma och han brukar inte använda sig av storslagna scener. Nu är det som så att jag är förtjust hans regi och det har nog varit den främsta anledningen till att jag troget sett nästan alla hans filmer på bio. Glass var inte en besvikelse och jag gillade de vägar historien tog men jag hade kanske väntat mig lite mer än vad jag fick. Det är inget wow-ögonblick i filmen och inte heller någon speciellt minnesvärd scen. Filmen lunkar på i två timmar och jag vare sig nöjd eller missnöjd. Jag kan känna att regissören skulle kunnat utnyttjat sin story bättre och att han är lite väl förtjust i att låta James McAvoy spela upp alla sina olika personligheter framför kameran. McAvoy torde ha haft sitt livs stund men som tittare kan jag tycka det blir lite tjatigt i längden, jag har redan sett detta i Split. Filmen duger vare sig mer eller mindre.

Regi:M. Night Shyamalan

Betyg: 6/10

Sofia var inte riktigt lika nöjd.

Friday the 13:th VI: Jason lives (1986 USA)

Tommy, Jasons baneman, sticker från mentalsjukhuset då han en gång för alla vill göra sig av med Jason. Hans plan är att gräva upp Jason och bränna liket. Oturligt nog slår blixten ned i Jasons kropp (som av någon märklig anledning är relativt intakt efter ett decennium under jord) och han vaknar till liv. Sin långa inaktivitet tar Jason igen med råge under sin raska marsch tillbaka mot Crystal lake, jag räknade till 17 dödsoffer men kan ha missat något. Tommy är det ingen som tror på, han blir inburad av polisen då de tar honom för en lallande tok. Turligt nog för Tommy så har sheriffens söta dotter inget som helst förnuft och befriar Tommy som hon egentligen inte vet någonting mer om än att han är på rymmen från ett mentalsjukhus.Tommy har en plan hur man ska göra sig av med Jason för gott då han köpt en hög ockulta böcker på en bensinmack (intressant sortiment).

I del sex i denna filmserie har man helt kastat alla försök till att vara skräckfilm överbord. Jag skulle nog vilja kalla filmen för en mycket blodig komedi. Jason blir också här ett övernaturligt väsen något man iofs har anat tidigare då han har haft en läkningsförmåga som skulle göra självaste Wolverine grön av avund. Då man inte riktigt orkat med någon större arbetsinsats i manusarbetet kastar man in folk från höger till vänster för att bli slaktade. Alkoholiserade kyrkvaktmästare, paintballentusiaster och förälskade par ja alla har detta ödesdigra dygn haft på känn att de måste dra till skogs.

Filmen är fylld av märkligheter, en sheriff som inte kan sköta sitt jobb, något som jag inte kan beskriva bättre än danssex och ett par närbilder på ett skrev (det sistnämnda anar jag är till tröst för de ystra tonårspojkar som inte får se några bara bröst i denna film). Filmen har även en hel del härliga repliker b.la nedanstående mellan två ungar som gömmer sig under en säng medan Jason decimerar lägerpersonalen.

Tyen: You know what I think? I think we’re dead meat.

[a little later on, after hearing Megan screaming]

Tyen: REAL dead meat.

Billy: So, what were you gonna be when you grew up?

Friday the 13:th VI: Jason lives är inte bra och den är inte heller spännande men den är förbaskat underhållande om man bara är på rätt humör.

Regi:Tom McLoughlin

Betyg: 4/10

Fantastiska vidunder och var man hittar dem (2016 Storbr)

För 200 miljoner dollar kan man få ganska mycket även ren skit som t.ex filmen Fantastiska vidunder och var man finner dem. Det var ett bra tag sedan jag såg en så usel film med en så stor budget. Om man tycker att specialeffekter och CGI är det bästa med en film och inte ställer några som helst krav på skådespelarprestationer, manus och regi då kan möjligtvis filmen vara värd att kasta bort över två timmar på. Jag har lite högre krav än så och fann detta vara en riktigt usel film.

Handlingen, om jag begripit den rätt, är att trollkarlen Newt ska återföra ett av alla djur han har i sin ägo till sitt naturliga habitat som ligger i USA. På plats i New York klantar han till det och några djur råkar rymma men han får hjälp av häxan Porpentina för att samla in dem. Samtidigt härjar någon ond trollkarl vid namn Grindelwald i New York. Han vill få tag i en unge som tydligen har stor betydelse och på något vis blir Newt inblandad även i denna historia.

Fantastiska vidunder och var man finner dem påminner en hel del om del två och tre av Pirates of the Caribbean. Jag får nämligen känslan av att man hittar på historien allt eftersom man filmar den. Storymässigt är filmen en enda soppa och har inget som helst flow i berättandet. I brist på en vettig handling dränks rubbet med specialeffekter i hopp om att folk ska förundras av dessa och inte tänka på sörjan man får genomlida i över två timmar. Det kan möjligtvis vara som så att man måste vara ett stort fan av Harry Potter och ha läst en massa av det extramaterial som Rowling delat med sig av på nätet för att helt begripa vad det rör sig om. Alternativet är att det är ett otroligt illa skrivet manus som filmens regissör inte har lyckats med att göra begripligt.

Skådespelarna är lika usla som filmen. Vanligtvis är Redmayne och Waterston ok så man får nu ta och skylla på regi och manus i detta fall. Eddie Redmayne spelar Newt och går filmen igenom med samma skitnödiga uppsyn och ler snett oavsett vad som händer. Hans motspelerska Katherine Waterston är så intetsägande att de lika gärna kunnat haft en gråsten i rollen, något som kanske hade varit att föredra då pengarna till hennes gage istället kunnat läggas på en vettig regissör och manusförfattare.

Regi: Davis Yates

Betyg: 1/10

Blade runner 2049 (USA 2017)

Replikanten K jobbar som Blade runner (om man inte begriper den meningen är det lika bra att sluta läsa nu, ta och se filmen Blade runner från 1982 och återkomma). Under ett uppdrag kommer K något på spåren som, om det stämmer, hotar den redan sköra världsordningen. K får i uppdrag av sina chefer att lösa mysteriet men fler är intresserade av hans uppdrag b.la den pladdrige affärsmannen Niander och dennes mordiska assistent . En bit in i utredningen börjar spåren peka mot den sedan länge försvunne Blade runnern Deckard.

Jag kan kort konstatera att Blade runner 2049 är en värdig uppföljare till klassikern från 1982. Miljöer, musik, stämning och tempo är sig likt och de två rullarna flyter fint in i varandra. Jag gillade verkligen att man behållet känslan från förra filmen av att det är en hårdkokt framtidsdeckare som rör sig framåt i makligt tempo, t,om så makligt att regissören Villeneuve behöver nästan tre timmar på sig att berätta sin historia. I vanliga fall hade jag kreverat av rastlöshet men här blev jag istället förvånad när filmen var slut. Tre timmar flöt på ganska så behagligt.

Skådisarna är bra med en uttryckslös Gosling som replikanten K, en skrynklig Ford som repriserar sin roll som Decker. Filmens svagaste kort är väl Jared Leto i rollen som filmens skurk. Han har liksom inget att jobba med. De få stunder han är med kastar han ur sig en hel del floskler och inte så mycket mer. Hans rollfigur fyller ingen större funktion.

K har en hologrambetjänt, eller vad man nu ska kalla det, som spelas av Ana de Armas. Jag kände en viss oro när jag insåg att hon skulle vara med i filmen. Hon var i.ofs bra i War dogs men katastrofal i Knock knock. Frågan var om den förstnämnda filmen var ett lyckokast eller inte. Turligt nog klarade Armas sin prestation med glans och lyckades t.om med konsttycket att vara den rollfigur jag kände mest för i filmen. Vet inte om det kanske säger mer om filmen en hennes skådespelarprestation. Det känns dock lite avigt att det är ett hologram man bryr sig mest om.

Blade runner 2049 är en visuell och auditiv fest. Storyn har en och annan logisk lucka, berikar mig med ett par scener som jag gott kunnat varit utan och filmen är kanske liiiite för lång men fördelarna uppväger med råge nackdelarna. Definitivt en film för kommande årsbästalista.

Regi: Denis Villeneuve

Betyg:8/10

En hel del filmspanare har sett denna rulle. Kolla in vad de tycker

Movies -noir

Jojjenito

The Nerd bird

Sofia

Fiffi

Henke