Blade runner 2049 (USA 2017)

Replikanten K jobbar som Blade runner (om man inte begriper den meningen är det lika bra att sluta läsa nu, ta och se filmen Blade runner från 1982 och återkomma). Under ett uppdrag kommer K något på spåren som, om det stämmer, hotar den redan sköra världsordningen. K får i uppdrag av sina chefer att lösa mysteriet men fler är intresserade av hans uppdrag b.la den pladdrige affärsmannen Niander och dennes mordiska assistent . En bit in i utredningen börjar spåren peka mot den sedan länge försvunne Blade runnern Deckard.

Jag kan kort konstatera att Blade runner 2049 är en värdig uppföljare till klassikern från 1982. Miljöer, musik, stämning och tempo är sig likt och de två rullarna flyter fint in i varandra. Jag gillade verkligen att man behållet känslan från förra filmen av att det är en hårdkokt framtidsdeckare som rör sig framåt i makligt tempo, t,om så makligt att regissören Villeneuve behöver nästan tre timmar på sig att berätta sin historia. I vanliga fall hade jag kreverat av rastlöshet men här blev jag istället förvånad när filmen var slut. Tre timmar flöt på ganska så behagligt.

Skådisarna är bra med en uttryckslös Gosling som replikanten K, en skrynklig Ford som repriserar sin roll som Decker. Filmens svagaste kort är väl Jared Leto i rollen som filmens skurk. Han har liksom inget att jobba med. De få stunder han är med kastar han ur sig en hel del floskler och inte så mycket mer. Hans rollfigur fyller ingen större funktion.

K har en hologrambetjänt, eller vad man nu ska kalla det, som spelas av Ana de Armas. Jag kände en viss oro när jag insåg att hon skulle vara med i filmen. Hon var i.ofs bra i War dogs men katastrofal i Knock knock. Frågan var om den förstnämnda filmen var ett lyckokast eller inte. Turligt nog klarade Armas sin prestation med glans och lyckades t.om med konsttycket att vara den rollfigur jag kände mest för i filmen. Vet inte om det kanske säger mer om filmen en hennes skådespelarprestation. Det känns dock lite avigt att det är ett hologram man bryr sig mest om.

Blade runner 2049 är en visuell och auditiv fest. Storyn har en och annan logisk lucka, berikar mig med ett par scener som jag gott kunnat varit utan och filmen är kanske liiiite för lång men fördelarna uppväger med råge nackdelarna. Definitivt en film för kommande årsbästalista.

Regi: Denis Villeneuve

Betyg:8/10

En hel del filmspanare har sett denna rulle. Kolla in vad de tycker

Movies -noir

Jojjenito

The Nerd bird

Sofia

Fiffi

Henke

Annonser

Annabelle: Creation (2017 USA)

Filmens namn gör mig lite less. Ju mer man vet om spökena och det okända desto mindre ruggigt blir det. Nu har den här äckliga dockan varit huvudperson i två filmer och jag är mer än nöjd och vill verkligen inte att det kommer en trea. Filmen som sådan är en helt klart godkänd popcornskräckis men det brukar de filmer producenten James Wan ligger bakom vara. Bit för bit har han byggt upp ett litet skräckfilmsuniversum där filmerna hänger samman på ena eller andra sättet. Dagens rulle slutar där första filmen börjar och man har även stoppat in en liten blänkare för den kommande The Nun.

Det finns inte så mycket att berätta om handlingen, titeln liksom säger allt. Filmen utspelar sig under 50-talet i ett stort ensligt beläget  hus där en dockmakare och hans invalidiserade fru bor. Efter att ha förlorat sin dotter beslutar man sig för att öppna upp hemmet för föräldralösa flickor. Tjejerna får röra sig fritt i hela huset förutom ett rum som är förbjudet, en regel som bryts nästan omgående  med tråkiga följder.

Logiken är det lite si och så med men det stör inte mig nämnvärt. Skådisarna är helt ok. Tacksamt nog är det relativt återhållsamt med överdriven CGI mao man låter det inte balla ur. I och för sig är det är en hel del jumpscares men oftast sker de när det verkligen är något ruggigt som sker. Kort och gott jag har en mysig (min fru anser att jag är galen som använder detta ord tillsammans med en skräckfilm) stund. Allra bäst är dock biopubliken.

Jag inser snabbt att jag är äldst i salongen som är fylld till två tredjedelar. Reklamen hör man knappt då det tjattras och kacklas, mobiler blinkar och man kan nästan ta på publikens förväntan i salongen. När filmen börjar blir det nästan dödstyst (bortsett från popcorn, prassel och slörp). När det sedan blir ruggigt så skriker nej, vrålar tjejerna rätt ut, killarna hojar goda råd typ ”det där är inte en bra ide” paret bredvid mig rullar ihop sig tillsammans i biomörkret mer eller mindre livrädda och jag är hur nöjd som helst för det är precis så här det ska vara när man ser på skräck med andra. Ibland är film bäst på bio.

Regi: David F. Sandberg

Betyg:

Film 6/10

Publik 10/10

Mechanic: Resurrection (2016 Frankrike/USA)

the-mechanic-2-resurrection-5483Statham repriserar här sin roll som Arthur Bishop, lönnmördaren vars specialitet är att få sina mord att se ut som olyckor. Bishop har dragit sig tillbaka och softar runt i största allmänhet. Lugnet bryts då en gammal barndomskamrat till Bishop vill hyra hans tjänster. Måltavlorna är alla ganska så osympatiska figurer som är mycket välbevakade. När Bishop vägrar kidnappas en kvinna, Gina, som han precis lärt känna. Då han är en gentleman ställer Bishop naturligtvis upp för att rädda Gina som inte bara är snygg hon har även ett hjärta av guld vilket illustreras av att hon driver ett barnhem i Sydostasien.

Första filmen var inte helt oäven, jag gillar premissen med s.k omöjliga uppdrag och Statham har jag alltid ett gott öga till men sicken dynga detta var. Det börjar bra med en fight i äkta Stathamstil men sedan kapsejsar filmen ordentlig. Nu kanske man inte ska ta och kräva för mycket av en film av detta slag men någon form av lägsta nivå har jag även när det gäller Jason Statham. Skurkens plan har vare sig sans eller vett, Jessica Alba som spelar den präktiga kvinnan är närapå outhärdlig i sin roll. Tanken var nog att hon skulle vara ögongodis men hennes undermåliga agerade ger mig ögoninflammation. När en skrynklig Tommy Lee Jones iförd basker och getskägg dyker upp den sista halvtimmen kastar jag nästan in handduken. Inte ens de omöjliga uppdragen är spännande. Bishop traskar i stort sett obehindrat in i de olika skurknästena och gör sitt värv. Det räcker inte att säga att det är svårt man måste visa det också.

Filmens enda ljuspunkt är Jason Statham men denna soppa kan inte ens hans karisma skyla över. Hoppas han hamnar i bättre sällskap i den kommande Meg.

Regi: Dennis Gansel 

Betyg: 2/10

Alien: Covenant (2017 USA)

Härom veckan visade jag Titanic för mina elever och när vi diskuterade filmen efteråt kom de med många intressanta och kloka frågor. Många av frågorna var av teknisk karaktär eller filmiska lösningar dvs saker som bara händer på film och inte i verkligheten. Ett standardsvar jag fick ge var att filmen hade inte blivit bra om man varit för realistisk något som gäller många filmer. Om vi istället hade sett Alien: Convenant hade mitt svar blivit: ”Därför att filmens manusförfattare är inkompetenta.”

Några år efter händelserna i Prometheus skickas ett koloniseringsskepp i väg. Det rymmer både foster och vanligt folk som är nedfrysta i väntan på att man ska komma fram till den planet man bestämt sig för att kolonisera. På grund av en nödsituation väcks besättningen av skeppets robotskötare Walter. Man mottar även ett meddelande från Elizabeth Shaw (Promtheus). och beslutar sig hux flux för att lägga om kursen och åka till en ökänd planet. Där träffar besättningen på en för oss biotittare gammal bekant, turligt nog inte Liv Ullman Noomi Rappace. Då man redan från start har visat oss biotittare att man som besättning är totalt inkompetenta för ett uppdrag av denna rang (den gåta jag verkligen vill ha svar på är hur i helvete uttagningen av besättningen gick till) går det naturligtvis åt pipsvängen.

SPOILERVARNING

Ett litet axplock ur idiotierna vi får genomlida.

Man ”byter” planet att kolonisera så där lite på känn.

Man landar med i stort sett hela besättningen på den okända planeten trots att man har en robot som skulle kunna sköta utforskningen av planeten.

Man traskar ut på okänd planet utan någon som helst skyddsutrustning. Även om luften går att andas hur är det med bakterier och andra luftburena ruggigheter ?

Man lyckas med att spränga sitt skepp i luften på ett vis som hör hemma i en Tom & Jerry film.

Finns det en mörk korridor går man naturligtvis ensam.

När filmens skurk säger att det inte är farligt att titta lyder man naturligtvis den uppmaningen.

Besättningen på Prometheus var iofs korkad med detta gäng idioter tar priset. De korkade besluten är så många att det är en lisa för den mänskliga genpoolen att dessa individer upphör att existera. Om det hade varit en film i stil med Moores James Bond eller Fredagen 13:e eller en vanlig s.k blockbuster hade jag kunnat köpt att folk inte beter sig logiskt men Alien: Covenant jobbar efter andra, lite mer seriösa ramar så det funkar inte alls för mig att det är lite hejsan hoppsan i manus.

Vidare är filmen ganska så ospännande och än en gång har Scott visat att han inte har en aning om vart skåpet ska stå. Alien Covenant är mer av en Alien film är Prometheus men känns fortfarande velig. Jag får en känsla av att Scott inte riktigt vet vad det är för film han vill göra.

Däremot finns det en del saker som är förlåtande: Filmen är snygg och jag gillar miljöerna, skådisarna är bra och Fassbender briljant i sin dubbelroll. Jag är barnsligt förtjust i Alienmytologin och kan nästan köpa vilken skit som helst (gränsen går vid mimare). Däremot blir jag allt som oftast ständigt lite besviken -så även denna gång.

Regi: Ridley Scott

Betyg: 5/10

The Fast and the furious 8 (2017 USA)

Det var med tunga steg jag släpade mig till kvällens föreställning på biografen . Vis om eländet jag fick mig till livs häromåret hade jag förberett mig mentalt på en soppa bestående av underpresterande skådisar, skakande rumpor och en dialog skriven av en apa. Filmens inledning besannade mina farhågor med lättklädda kubanskor och Vin Diesel som muttrar fram visdomsord mellan bensinångorna. Men se, klarar man bara av filmens första kvart vänder det snabbt och blir bättre

Handlingen är inte så mycket att orda om. Vin Diesel verkar ha svikit familjen (den tjatas det om fortfarande till förbannelse) för alliera sig med ett par cyberskurkar representerade av norrmannen Kristofer Hivju och Charlize Theron där den senare ger sken av att hon verkar vilja vara någon annanstans. Hans forna vapendragare allierar sig än en gång med Kurt Russell och hans nya hjälpreda Little Nobody spelad av Clint Eastwoods son Scott för att stoppa skurkarna och fånga in Vin Diesel.

Så fort Johnson och Statham  (anledningen till att jag överhuvudtaget såg filmen) dök upp på bioduken sjönk min stresspuls och jag kunde slappna av för till skillnad mot den övriga skaran av skådisar så fixar dessa två herrar att lyfta en film av detta slag. Den 8:e filmen i denna serie utan ände (?) utvecklade sig till att bli en förnöjsam historia som jag åtminstone uppskattade för stunden trots en och annan rasmarkör och Rodriguez tappra försök att skådespela. När vi ändå är inne på skådisar är ett stort plus med filmen att ”skådespelerskan” Jordana Brewster av förklarliga skäl lyser med sin frånvaro. Jag stirrar nog hellre på en vit duk i två timmar än att se henne ”agera”.  Kort och gott en trevlig actionrulle mycket tack vare Statham och Johnsons medverkan.

Regi: F. Gary Gray

Betyg: 6/10

Guardians of the galaxy vol 2 (2017 USA)

Peter Quill (Star Lord och hans vänner har det hektiskt. Yondu som de lurade i förra filmen jagar dem och man har även gjort sig ovän med rasen The Soverign då Rocket stulit en handfull värdefulla batterier från dessa guldfärgade utomjordingar. Mitt i allt detta så dyker Quills pappa upp och vill att  ska följa med honom till hans hemplanet. Det som till en börjar verkar bli en mysig familjeträff utvecklas till något helt annat då Star Lords fars planer uppdagas.

Det är inte filmens handlingen som är anledningen till att jag sitter med ett leende på läpparna under speltiden. Filmens styrka är att den har en hög ganska så enkelspåriga karaktärer som var för sig kanske inte är några manusmässiga mästerverk men tillsammans i grupp blir helheten av dessa tjommar desto större. Den andra anledningen är att filmen präglas av en iofs lättsam och enkelspårig men ändock skön humor. Guardians of the Galaxy är kort och gott en trevlig film som man blir glad av att se. Det är en film som roar ordentligt för stunden vare sig mer eller mindre och det är som jag brukar säga: Inte helt fel.

Däremot vet jag inte hur sugen jag är på att se en tredje del av dessa figurers öden och äventyr. Vem försöker jag lura, när det blir dags ( 2019/2020 ? ), så kommer jag naturligtvis att sitta i biomörkret. En del av skämten börjar nämligen bli lite uttjatade och karaktärerna är ganska så rigida i sin roller. Drax är inte med i matchen, Gamora irriterad etc men än så länge håller konceptet.

Filmen är definitivt sevärd, bara öppningsscenen är värd biljetten och på det stora hela finner jag nog att uppföljaren är aningens bättre än originalet.

Regi: James Gunn

Betyg: 7/10

Andra Filmspanares tankar om rullen

Fiffi

Sofia

Henke

Cecilia

Johan

Sadako vs Kayako (2016 Japan)

mv5bytdiyjflnditmmixzi00oty3lwfjzmitowewztu4mdfmmtg4xkeyxkfqcgdeqxvymjm5odmxodc-_v1_sy1000_cr007071000_al_Mer behöver inte betyda bättre. Någon filmbolagsdirektör i Japan ansåg tydligen att det vore en utmärkt ide att sammanföra spökena Sadako (The Ring) med Kayako (The Grudge). Kanske tänkte man att det skulle bli dubbelt så hemskt? Kanske är uttrycket ju fler kockar desto sämre soppa obekant i Japan?

Det börjar helt ok med en tjej som ska överför sina föräldrars bröllopsvideo till en cd-skiva. Hon hyr en gammal VHS som innehåller ett gammalt videoband och resten kan ni själva räkna ut.

Inledningen var som sagt ganska så fyndig i hur man förde in ett V/H/S band i dagens digitala värld och skulle nog ha kunnat funkat bra som film om man inte bara från höger kastade in spökhuset med Kayako. Hur detta kom in i handlingen begrep jag inte riktigt. En lång stund känns det som två filmer i en och till slut kom den där otrevliga känslan av att de hittade på storyn allt efter som de filmade och då blir det sällan bra. Filmen känns bara ansträngd och är till på köpet en ganska så trist historia. Välj något annat istället.

Regi: Kôji Shiraishi

Betyg: 2/10

Rogue one (2016 USA)

rogueone_onesheeta_1000_309ed8f6Om man ska titta på Star wars filmerna i kronologisk ordning är denna film nummer fyra i ordningen. Sedan Disney köpte rättigheterna till Star wars universumet har man hitintills sett till att prångla ut en film om året och det verkar inte finnas något slut. En av cheferna på Disney hävdade att ingen nu levande person kommer få se slutet på Star wars sagan, tanken svindlar!. Snacka om att suga på en filmisk karamell.

Rogue one utspelar sig i glappet mellan de två första trilogierna och här handlar det om att rebellerna ska finna ritningarna till dödsstjärnan. Man har nämligen fått information om att detta megavapen innehåller ett dolt konstruktionsfel men för att hitta bakvägen in till förstörelsen av vapnet måste man som sagt knycka ritningarna som naturligtvis är väl bevakade.

Jag kanske inte är rätt person att bedöma denna film då jag inte är överdrivet förtjust i Star wars. Filmerna är i sina bästa stunder helt ok men inte så mycket mer. Rouge one startar som ett avsnitt av tv-programmet Packat och klart på speed. Berättelsen flänger och far kring hela galaxen och personer och planeter passerar i snabb revy. Det är inte svårförståeligt men intrycket blir hafsigt och splittrat.

Ingen av filmens rollfigurer är speciellt intressanta och det är ganska talade att historiens mest intressanta person är en robot – det säger ganska mycket om hur mycket jag bryr mig om hur det går för de inblandade. Å andra sidan vet jag ungefär hur det kommer att sluta då den första dödsstjärnan sprängdes i bitar redan 1977. Rouge one är en milt underhållande film men på det stora hela är det ett jaha.

Enda gången jag blev känslomässigt berörd var när de hiskliga cgi versionerna av Carrie Fisher och Peter Cushing dök upp. Då sträckte jag lite på mig i soffan, gnuggade ögonen och undrade om filmens producenter sett filmen innan premiären för det var bland det jävligaste jag sett i filmväg – åtminstone i en film med en prislapp på 200 miljoner dollar.

Regi: Gareth Edwards

Betyg: 5/10

 

Logan (2017 USA)

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Av Xaviers dröm om fredlig samexistens mellan människor och mutanter finns intet kvar. Året är 2029 och mutanterna är i stort sett utdöda. En sliten Xavier drabbad av någon demenssjukdom vårdas av Logan (Wolverine) och mutanten Caliban, perfekt castad med Stephen Merchant i rollen. Logan är också sliten och vill bara få ihop nog med pengar för att de tre ska kunna fly omvärlden. Men så dyker det upp en ung tjej med märkliga krafter. Kan det vara som så att mutantsläktet inte dragit sin sista suck? I flickans släptåg finns det naturligtvis slemma skurkar som vill lägga vantarna på tjejen och en högst motvillig Logan ger sig ut på ett sista äventyr tillsammans med en oberäknelig Xavier.

Logan skiljer sig från många av de tidigare X-men filmerna. Dels att den är barnförbjuden, vilket för den skull inte innebär att filmen blir bättre men det ger filmskaparna vidare ramar för att berätta sin historia. Filmen är också (nästan) helt fri från dessa ändlösa moralpredikningar som Xavier brukar hålla om samexistens och förståelse. Inget fel i budskapet men det börjar bli lite uttjatat. Dessa predikningar behövs inte längre då rollfigurerna kommit till vägs ände och man har helt enkelt inte så mycket mer att säga. Vidare har filmen har ett mycket bra driv och ett drag av oförsonlighet som gör att den stundtals blir både oförutsägbar och spännande.

Hugh Jackman briljerar som Logan men det är Patrick Stewart som är su-ve-rän i rollen som en förvirrad Xavier och de båda slutar (?) på topp i sina skådespelarkarriärer som X-men. Övriga skådisar är också bra, dock så kände jag en viss oro över att en unge skulle ha en såpass stor roll i filmen men Dafne Keen är tom riktigt bra i rollen som X-23/Laura. Jag gillade också valet av skurk, den slemme cyborgen Donald Pierce och hans Reavers. De har alltid hört bland mina favoritskurkar i serien och filmversionen av dessa var med berömd godkända.

Om jag ska ha några invändningar skulle det väl vara filmens final där det blir lite för mycket specialeffekter samt övertydligt snyft men Lauras slutord var ganska så givna då de annonserats en timme tidigare i filmen. Trots denna förvarning blev jag tvungen att rulla med ögonen och sucka lite i biomörkret. Med detta är bara en smärre fadäs i en för övrigt mycket bra film. Gå och se medan den fortfarande finns på biorepertoaren. Ta sedan och beställ serien Old man Logan av Mark Millar. En helt annan resa för en åldrande Wolverine men minst lika bra den.

Regi:James Mangold

Betyg: 8/10

Friday the 13th: A New beginning (1985 USA)

3321097_640pxUnder produktionen av den femte filmen om livet kring Crystal lake bad filmens regissör Danny Steinmann producenten Timothy Silver om råd. Denne lär ha sagt att Steinmann borde låta något hända ungefär var åttonde minut i filmen så att inte publiken tappade intresset. Förslagsvis lite naket något mord eller en simpel jump scare. Vad spelade inte så stor roll, huvudsaken var att det hände något. Steinmann verkar ha följt detta råd då Friday the 13:th a new beginning staplar liken på hög varvat med lite naket och en hög irriterande hoppa till scener. I den här filmen far mördaren fram som en slåttermaskin på ackord och folk hinner knappt visa sitt ansikte på rutan innan de tas av daga på ena eller andra sättet.

Filmens handling utspelas några år efter händelserna i del fyra. Tommy som i förra filmen inte hade en speciellt trevlig familjeutflykt vid Crystal lake har under årens lopp åkt in och ut på olika behandlingshem då han inte mått vidare bra efter sin närkamp med Jason. Berättelsen startar med att Tommy anländer till en öppen anstalt som ligger naturskönt någonstans i obygden. Tommy plågas av hallucinationer av Jason som är död och begraven eller är han det för kort efter Tommys ankomst till hemmet börjar folk dödas till höger och vänster.

Det var väl oundvikligt att det skulle komma en uppföljare på The Final chapter då filmen kostade 2,6 milj dollar att spela in men drog in 32,6 milj dollar. A New beginning har fått ett lite oförtjänt dåligt rykte kanske mest för att det i filmen hintas att Jason är i gång igen. med detta i åtanke blir upplösningen lite av ett västgötaklimax trots blod, död och en himla massa lik. Som tittare känner jag mig trots allt lite lurad på konfekten. Tyvärr blir inte filmen speciellt spännande då folk stryker med på löpande band och man har inte haft en chans att lära känna rollfigurerna vilket gör att de för mig är ganska så anonyma personer som dör och skräckfilmssammanhang blir det lite som en axelryckning. Dessa invändningar till trots är filmen ok. Den hinner aldrig med att bli tråkig och den har ett visst taffligt underhållningsvärde.

Regi: Danny Steinmann

Betyg: 4/10

Trainspotting 2 (2017 Storbr)

img_0956Det har gått 20 år sedan Renton blåste sina kompisar i och drog med pengarna de tjänat på en knarkaffär. Nu är det dags att få träffa dessa ”illustra” herrar igen. Spud har förlorat allt: Jobb, bidrag och flickvän då han missade att man ställt om klockan till sommartid, Begbie sitter inne för mord, Sick boy har tillsammans med sin bulgariska flickvän planer på att göra om sin mors pub till en bordell. Renton verkar fram tills nu haft haft ett någorlunda vettigt liv. En livskris gör att han söker sig till Edinburgh för första gången på 20 år och så är karusellen igång igen.

Boyle gör det lätt för sig och T2 är i mångt och mycket en upprepning av den tidigare filmen från 1997. Flera scener speglar scener i första filmen. Där är samma klippning, narrativ och till viss del replikskiften b.la håller Renton ett uppdaterat ”choose life” tal. Han har även lyckats med att få med samma skådisar i både de små och stora rollerna. En del kritiker menar att filmen är överflödig och trött. Något jag inte alls håller med om.

I.o.m de många kopplingarna till den tidigare filmen skapar Boyle brygga till det förflutna där han obevekligt visar tidens gång. Våra huvudpersoner vägrar åtminstone till en början att inse att de blivit äldre och att världen förändrats. De är fortfarande kvicktänkta och vet hur man skaffar sig pengar på diverse omoraliska vis men samtidigt är det bara kickar för stunden som i det långa loppet inte leder någonstans. Sick boy färgar fåfängt sitt hår för att verka yngre och Begbie tror att hans son. De är kort och gott gubbar som är reliker i en ny och främmande värld. De har helt enkelt vägrat att växa upp. Det är just detta som Boyle lyckas skildra så bra tack vare de många kopplingarna till den förra filmen. Jag kan knappt bärga mig tills jag får möjlighet att se de två filmerna back to back. Rollfigurerna får också lite mer kött på benen och t.om en galning som Begbie ges en chans att få vara lite mänsklig men bara lite.

Det låter kanske som en djupt allvarsam film och iofs är både missbruk, våld och prostitution inget att skratta år men Boyle lyckas med konststycket att få mig att skratta åt eländet och både jag och min dotter hade en mycket trevlig stund i den nästan tomma biosalongen. T2 är en film som förtjänar en större publik men man ska definitivt ha sett den första filmen då filmerna är så tätt sammanlänkande.

Precis som första filmen är musiken mycket bra. Jag bjuder på finallåten som tillsammans med scenerna som spelades upp på duken gjorde att filmen ett kort ögonblick var och nosade på högsta betyget. Om det så blir i framtiden ber jag att få återkomma om när jag sett om filmen.

Regi: Danny Boyle

Betyg: 9/10

 

Friday the 13th: The Final chapter (USA 1984)

friday-the-13th-part4-smThe Final chapter börjar med att Jason vaknar upp på sjukhuset. Att han nyligen fått en yxa i huvudet verkar inte besvära nämnvärt.  Han mördar lite sjukhuspersonal i bara farten och drar sedan hem till Crystal lake. Vid sjön får vi stifta bekantskap med en grupp kåta ungdomar som hyrt en stuga, ett tvillingpar, en splittrad kärnfamilj samt en campare med hemlighetsfulla motiv. På väg mot Crystal lake stöter Jason på en  liftare som stryker med i bara farten utan att ens få yttrat en enda replik. Det måste ha fått känts lite nesligt för den skådisen. När Jason når sitt resmål sätter han igång med det han är bäst på: Att mörda folk. Vad jag förstår så utspelar sig del 2 – 4 i filmserien under bara några dygn vilket gör Jason till en mordmaskin av sällan skådat slag.

The Final chapter skiljer sig lite från de tidigare filmerna då man faktiskt lagt ned lite mer energi på att åtminstone ge några av offren ett lite fylligare personporträtt. Skillnaden är visserligen försumbar men det är trevligt när man märker av en liten ambitionsnivå hos filmmakarna.Mest noterbara i filmens cast är skådisarna Crispin Glover och Corey Feldman. Den förre i en märklig frisyr som verkar ha ett eget liv samt en dansstil från helvetet, den senare som Jasons baneman.

The Final chapter är ett lyft från förra filmen då det är mer skräck än skoj men att det skulle vara det slutgiltiga kapitlet sagan om Jason kan man glömma. Friday 13th: A new beginning kom redan nästa år.

Regi: Joseph Zito

Betyg: 5/10

Friday the 13th part 2 (1981 USA)

Friday2Lika säkert som att solen går upp, lika säkert är det att en skräckis får minst en uppföljare vare sig originalet är bra eller inte (Leprechaun har fått fem). Del två i denna filmserie startar med att man tydligen anser att det är en god ide att än en gång öppna ett nytt sommarläger vid sjön Crystal lake. Det verkar vara något med omgivningarna som gör att folk känner att de måste göra en dålig investering eller så kanske Fredagen den 13:e filmerna egentligen handlar om människans oförmåga att lära av historien.  Handlingen är i stort sett en karbonkopia av den första filmen med skillnaden att det är nu Jason dyker upp. Han har dock inte den ikoniska hockeymasken på sig (den kommer först i film nummer tre) utan bär en säck på huvudet. Antalet ungdomsledare är avsevärt fler i dagens rulle men hälften drar till en pub där de hänger större delen av filmen. Deras arbetskamrater som stannat kvar i hopp om lite kuckelur med det motsatta könet är filmens offerlamm som en efter en traskar in i mörka rum/verandor/toaletter ropandes ”hallå är det någon där?”.

Just det här med att charma det motsatta könet verkar en del killar ha lite svårt för. I första filmen skjuter en kille en pil mot en tjej och i dagens rulle prickas en bakdel med slangbåge. Normalt funtade tjejer skulle ha gått i taket men här rullar de med ögonen i illa dold förtjusning över att ha bli uppmärksammande. Å andra sidan kan jag ha fel och det är så här man ska uppvakta kvinnor?

Som sagt inget nytt under solen men Jason är en frisk fläkt och jakten i filmens final är spännande. När vi tittare äntligen får se vad som döljer sig under masken blir jag lite förvånad då Jason mest påminner om en missbildad James Belushi. Friday 13th part 2 är en klart godkänd uppföljare där man lyckas med vad man förutsätt sig: Mord, lite naket, lite idiotiskt beteenden och en hel hög med jumpscares.

Naturligtvis kom det en trea. Handlingen var tänkt att vara förlagd till ett sjukhus men av olika skäl skrinlades de planerna och filmen kom att handla om en lada med en oemotståndlig dragningskraft på korkade människor. Den filmen har jag skrivit om här.

Regi: Steve Miner

Betyg: 6/10

Independence day: Resurgence (2016 USA)

independence_day_resurgence_ver9_xlgKokt potatis, det är vad jag tänker på efter att ha sett Independence day resurgence. Om man kokar en potatis i osaltat vatten och sedan lägger denna rotfrukt på tallriken och äter den utan några som helst tillbehör så är smakupplevelsen att jämföras med att se Roland Emmerichs senaste rulle.

Filmen kostade 165 miljoner dollar att göra och jag inte mer korkad än att jag begriper att bolaget vill ha tillbaka sina satsade stålar. För att försäkra sig om detta ser man till att det finns något för alla i filmen. De som gillar barn, pensionärer (även om Robert Loggia såg mer död än levande ut den korta stund han var med), hundar, och vapen får sitt lystmäte. För skänka filmen lite innehåll ger man publiken lite kärlek, fina budskap, en far och dotter relation, en påklistrad konflikt mellan två kompisar samt lite humor i form av en crazy vetenskapsman. Naturligtvis måste Kina nämnas i positiva ordalag så man får med världens största marknad på tåget. När man sedan täckt alla baser fernissar man filmen med en massa explosioner och rymdskepp. Resultatet blir en film som inte är dålig bara väldigt oinspirerad, helt fri från överraskningar och så övertydlig i sin berättarteknik att jag undrar om filmens producenter tror att publiken är förståndshandikappad.

Missförstå mig inte för jag klagar faktiskt inte på filmen. Jag var fullt medveten på vad det var för sorts film jag köpte biljett till men det känns lite trist då ingenting nytt bjuds och ängsligheten över att inte få tillbaka sina satsade pengar präglar hela filmskapandet. Jag hade inte tråkigt under titten men inte roligt heller. Tankarna vandrade än hit och dit och ibland drogs min uppmärksamhet till den vita duken när det small till lite extra. Jag var nog den idealiske biografbesökaren i producenternas ögon – smått hjärndöd.

Under bilturen hem undrar jag lite smått om detta är framtiden när det rör Hollywoods kommande storfilmer. Man gör allt för blidka världens största diktatur för att de ska visa filmen i sitt land och i globaliseringens tecken ser man till att allt är lättbegripligt och mellanmjölksaktigt så ingen blir förnärmad. Om så är fallet går vi en mycket trist filmframtid till mötes åtminstone när det handlar om s.k blockbusters.

Regi: Roland Emmerich

Betyg: 4/10