Escape Room 2: No Way Out (2021 USA)

För två år sedan dök filmen Escape room upp och tydligen gjorde den en liten vinst för här kommer nu uppföljaren. Handlingen är ungefär densamma. Ett antal främlingar möts och hamnar i ett antal dödliga fällor som går ut på att man ska lösa en gåta på tid innan denna slår igen. Skillnaden från förra filmen är att man denna gång lär känna de som ligger bakom dessa mordiska konstruktioner och det gör i ärlighetens namn vare sig till eller från.

Escape Room 2: No Way Out är inte en bra film men den är underhållande. Det blir spännande när man har folk som springer runt som illrar i jakten på ledtrådar samtidigt som tiden tickar ned och man vet att när räkneverket står på noll bjuds det på allehanda otrevligheter som t.ex laserstrålar eller syraregn. Nackdelen är att det blir en väldigt skrikig film då folk tjoar och står i under jakten på ledtrådar. Det blir än mer skrik när spelarna dör från både den drabbade och lagkamraterna som ylar den förolyckades namn.  Skrikandet blir verkligen tröttsamt i längden.

Det blev 80 småputtriga minuter i en relativt barnvänlig (inget snaskigt slafs här inte) thriller. Naturligtvis hintar slutet om att det kommer en trea. Nåväl troligen kollar jag in den filmen också men då plockar jag ur hörapparaterna innan föreställningen.

Regi: Adam Robitel

Betyg: 4/10

Death wish 3 (1985 USA)

När jag såg att dagens rulle var en Cannon produktion anade jag vad som väntade. En film som troligen inte skulle bära en kvalitetsstämpel men däremot högt underhållningsvärde. Ägarna Golan & Globus  ligger bakom praktkalkoner som Cobra och musikalen The Apple. Death Wish 3 ligger inte långt efter om man nu råkar leta efter filmiska lågvattenmärken

Handlingen går i korthet ut på att Bronson som här för tredje gången spelar vigilanten  Paul Kersey besöker en gammal vän i New York. Han hinner precis fram för att finna sin vän döende och naturligtvis är det ett illasinnat gäng som styr i området som ligger bakom. Kersey finner sig nödgad(?) att plocka fram pistolen igen och göra rent hus med avskummet.

För en speltid på 80 minuter hinner man med förvånansvärt mycket. Rollfigurer som plötsligt ändrar karaktär, upplopp som åtminstone påstås täcka 20 kvarter, en kärlekskrank advokat samt en muttrande Martin Balsam och mycket mycket mer. Synd då att filmen ger intrycket av att ha rafsats ihop på en höft. Flera gånger tänker jag ”hur gick det här till” och en stor del av min tankeverksamhet under filmens gång går åt att desperat försöka täcka alla logiska luckor som radar upp sig under titten. Death Wish 3 är något av en filmvärldens Chernobyl vid en jämförelse då den är att likna en mental härdsmälta.

Mitt i allt detta har vi stackars Bronson som säkert fick bra betalt men han förtjänar en bättre rulle än denna. Han ger utrymme till en viss ofrivillig komik när han avpolletterar alla skurkar i en pose som påminner mer om Ragnar Skanåker än en hårdför actionhjälte. På tal om skurkarna. Vem i produktionen tyckte att Gavan O’Herlihy som spelar ledaren för antagonisterna skulle se tuff och farlig ut i en omvänd mohikanfrisyr?  Stackaren påminner mer om en maläten byracka än hårdför gängledare.

Som alla vid det här laget förstår är inte Death wish 3 en bra film men underhållande och på något vis förunderlig och det är inte kattskit.

Regi: Michael Winner

Betyg: 2/10

Candyman (2021 USA)

Jag trodde först att Candyman skulle vara en nyinspelning av 90-tals klassikern med samma namn men se det är den inte. Det är en fortsättning av historien och den gamla filmen vävs in väldigt snyggt in i  handlingen.

Konstnären Anthony har lite skaparkval men en sen kväll berättar hans eventuellt blivande svåger en vandringssägen om en antropolog som blev galen när hon studerade området man bor i. Vi tittare som sett den gamla filmen vet hur det egentligen ligger till. Anthony inspireras av historien och producerar konstverket ”Say my name” vilket i sin tur leder till en himla massa elände – men bara för vissa personer ska tilläggas för i dagens rulle hänger krokslashing ihop med vilken hudfärg du har.

Jag har verkligen inga problem med filmer, böcker etc som har ett budskap men det måste göras snyggt. Efter att ha sett Candyman känner jag mig som en stoppad gås. Jag har inget att invända mot det filmen vill säga oss tittare, där slår filmmakarna in öppna dörrar åtminstone för mig. Jag VET att afroamerikaner många gånger inte har det så muntert i USA, jag VET att onödigt polisvåld sker mot denna del av befolkningen. När jag däremot löser biljett till en film som heter Candyman förväntar jag mig en slasherrulle som handlar om ett spöke som skär upp folk samt en och annan socialrealistisk kommentar. Inte en jävla BLM föreläsning där vissa scener och dialoger är så övertydliga att jag famlar efter skämskudden. Om man vill lyfta rasismen i USA måste det göras bättre än så här t.ex som i författaren Tomas Mullens suveräna Darktown svit

Det som räddar filmen en aning är att den är förbaskat snygg, miljöerna vare sig det är ruffiga områden, gallerior eller lägenheter är en fröjd för ögat, kameraarbetet utsökt, skådisarna är bra och musiken på snudd fantastisk. Manusförfattaren däremot borde ha taggat ned sig lite, tagit en valium och tänkt mer på skräck och mindre på att skapa en föreläsning.

Regi: Nia DaCosta

Betyg: 4/10

The Babysitter: Killer Queen (2020 USA)

Nu är det illa ställt! Jag var helt övertygad om att jag skrivit om filmen The Babysitter på bloggen men jag har inte hittat inlägget. Betyder detta att jag inte sett filmen om inlägget inte existerar? Filosofiska frågor i cyberrymden men om jag litar på mitt minne (något min fru inte gör) så har jag faktiskt sett filmen och vad jag minns var det en positiv överraskning. En skräckkomedi som var underhållande med Samara Weaving i huvudrollen som satanistisk barnvakt. När så en uppföljare av samma regissör med samma skådisar dök upp på Netflix var valet givet. Borde ha kollat på helgmålsbön på repeat istället.

Det har gått två år sedan händelserna i förra filmen. Cole  går nu på high school och är ett nervvrak. Alla, även hans föräldrar, tror att han är galen och har hittat på rubbet om satanister i förorten som utför blodsoffer i utbyte mot att få deras önskningar uppfyllda. Den enda som tror på honom är hans tjejkompis Melanie som Cole  även är kär i. När hon bjuder med honom på en fest är valet inte svårt då hans föräldrar har planer på att skriva in honom på en skola för psykiskt sjuka. Det går som det går och snart jagas Cole av ett gäng satanister än en gång.

Det är svårt med skräckkomedier, de riskerar att bli fjantiga eller att humorn blir för svart så skrattet fastnar i halsen. The Babysitter var en (vad jag minns) en frejdig film gjord med gott humör och funkade i stort då den lyckades vara småspännande mellan varven. The Babysitter: Killer Queen  är däremot en film gjord helt utan någon som helst fingertoppskänsla och regissören McG (fjantigt namn f.ö) tror att det räcker med att ösa på med förutsägbara pubertala skämt, kassa effekter och skådisar som spelar över,vilket det naturligtvis inte gör.  Filmen är inte roligt usel, bara irriterande dålig.

Min enda fråga är hur de fick med Samara Weaving på tåget. Läste hon inte manus eller hade hon redan skrivit på för två filmer? Det stora undret är att jag orkade med hela filmen – får skylla på att jag var för lat för att sträcka mig efter tv-kontrollen.

Regi: McG

Betyg: 1/10

 

Peninsula (2020 Sydkorea)

Så blev det äntligen dags att gå på bio igen för första gången sedan mars! Valet föll på Peninsula uppföljaren till Train to Busan. Handlingen tar vid fyra år efter händelserna i förra filmen. Koreanska halvön är övergiven då befolkningen flytt landet av förklarliga skäl och lever som flyktingar världen runt. En lokal gangster i Hongkong hyr fyra flyktingar som ska ta sig in i Korea och där plocka upp en lastbil som innehåller 20 miljoner dollar. Då de är smått desperata tar de sig an uppdraget som enligt deras uppdragsgivare ska vara en enkel sak. Till en början går det bra men de är inte ensamma då de kryllar av zombies samt några andra filurer som sätter käppar i hjulet.

Kanske var jag ovan att se film på bio efter det långa uppehållet men jag fann mig sitta och nicka till under delar av filmen. Jag låter det vara osagt om det berodde på mig eller filmen men mittenpartiet vart allt lite småsegt. Filmen rivstartar och håller uppe tempot första trekvarten för att sedan tappa fart eller närmare bestämt jag hade inget större intresse för de personer som dök upp i handlingen. Turligt nog ökar tempot i finalen som bäst kan liknas vid en biljakt a la Mad Max.

Trist nog fanns det två plumpar till i protokollet. Dels det östasiatiska (Kina, Japan, Korea) oskicket att tro att melodramatik deluxe ska väcka sympati. Jävlar var det gråts och ylas ackompanjerat till John Williams liknade orkestermusik filmens sista tio minuter. Ett kort ögonblick hejar jag på zombierna så att bölandet ska sluta. Effekterna är inte heller de bästa. Stora delar av filmen ger känslan av att ha spelas in i studio med tillhörande CGI-landskap. Om så är fallet vet jag inte men jag kan aldrig helt leva mig in i filmen tack vare detta. Den känns i sina stunder väldigt artificiell.

Trots mina invändningar är filmen helt ok. Zombierna är bra (ruggigt snabba), huvudpersonen som spelas av Dong-Won Gang gillar jag, skurkarna är alldeles lagom slemma och som sagt en bra biljakt tackar jag aldrig nej till. Men jag ser hellre om Train to Busan för tredje (fjärde?) gången än kollar in denna rullen en gång till

Regi: Sang-ho Yeon

Betyg: 5/10

Men in Black: International (2019 USA)

I unga år råkar Molly se MIB agenter i aktion och gör allt i sin makt för att bli antagen till den hemliga organisationen. Till slut lyckas hon och skickas till Londonkontoret där hon paras ihop med den något oansvarige agenten H. De två blir inblandade i en komplott som i vanlig ordning hotar hela planeten och kanske universum.

I den fjärde filmen i serien om MIB har man skippat Tommy Lee Jones och Will Smith till förmån för Chris Hemsworth och Tessa Thompson. Inget fel på de tidigare skådisarna men filmen känns lite fräschare med nya ansikten och det är inget fel på samspelet mellan Thompson och Hemsworth. Filmen som sådan duger för en titt med halvslöa ögon men jag tycker nog att den här filmserien kändes överspelad och klar redan med film två i serien. Första rullen präglades av en sense of wonder vilket helt saknas i uppföljarna. Man harvar på med lustiga rymdvarelser och actionscener och verkar tycka att det räcker och det gör det för stunden men det blir inte speciellt minnesvärt. Bruksfilm för att fylla ut tiden på ett lättsamt vis och inget mer.

Regi:  F. Gary Gray

Betyg: 5/10

Mary Poppins Returns (2018 USA)

Ack ack ack familjen Banks har problem eller rättare Michael som nu vuxit upp. Han är relativt nybliven änkling, far till tre barn och sitter rejält i klistret. Han har belånat barndomshemmet och nu vill banken ha alla stålar på ett bräde annars blir Michael och hans barn tvungna att flytta. Det finns en liten räddning nämligen ett papper på att familjen Banks äger en andel i banken. Problemet är att dokumentet är spårlöst försvunnet. Turligt nog så återvänder Mary Poppins för att på sitt eget speciella vis ställa saker och ting till rätta.

Disney har länge varit sugna på att göra en uppföljare till sin film Mary Poppins som kom 1964 men Mary Poppins skapare P.L Travers verkar ha varit en dam som satte sig på tvären till detta så man fick vackert vänta till tanten låg i graven då hennes släktingar var mer medgörliga eller möjligtvis mer sugna på amerikanska dollars – take your pick.

Ett litet problem med filmen är möjligtvis att vem är den för? Det är över femtio år sedan förra rullen och vad jag vet så råder det inte direkt en Mary Poppins feber i världen. Dagens ungar har troligen ingen aning om vem hon är och vem förutom gamla stofiler som jag vill gå på bio och se en tvåtimmars film förlagd under depressionen fullproppad med sånger med en barnflicka i huvudrollen? En hel del skulle det visa sig då rullen spelade in ca 350 miljoner världen runt. Ingen formidabel succé men avsevärt mer än vad jag väntat mig. Det finns hopp för kulturen.

Hur är då filmen? Oväntat bra. Filmens starkaste kort är naturligtvis Emily Blunt som är kanon i rollen som Mary Poppins. Hennes porträtt är en något kärvare Poppins än Julie Andrwes version men Blunt har glimten i ögat och en ganska bra pipa, det kan man komma långt med. Sångerna är ok men de kräver nog en lyssning eller två till innan de sätter sig. Övriga skådisar är bra även om Ben Whishaw (lös?)mustasch ser ganska malplacerad ut. Den som kan den gamla filmen kommer finna att Mary Poppins returns är fullproppad med referenser och blinkningar till sin föregångare man har t.om dammat av 93-årige Dick van Dike för ett dansnummer snacka om risktillägg för filmbolaget.

Jag var mer än nöjd efter titten. Filmen slår inte originalet men jag har inget emot om Blunt axlar rollen än en gång i rollen som Poppins. Det finns trots allt sex böcker till att filmatisera.

Regi: Rob Marshall

Betyg: 7/10

Hoppas att Sofia är lika nöjd med sitt val för dagen.

A Nightmare on Elm street 2 Freddys revenge (1985 USA)

Klart att A Nightmare on Elm street. fick flera uppföljare först ut var Freddys revenge. Huset på Elm street har stått tomt i flera år då det av förståeliga skäl dras med dåligt rykte. Det hindrar inte pappan i familjen Walsh att köpa huset när han får det för en billig slant. Knappt inflyttad börjar tonårssonen Jesse få mardrömmar, naturligtvis är det Freddy som är i farten och han försöker nu ta Jesse i besittning. Det enda som står i vägen för att Freddys ska lyckas är Jesses klasskompis Lisa. Kan hennes kärlek till Jesse räcka för att omkullkasta Freddys sinistra planer?

Redan här vill jag stoppa till ett slag då jag känner att vi måste tala om rollfiguren Lisa Webber som spelas av skådisen Kim Myers. För det första är hon distraherande lik en ung Meryl Streep och ett tag tänkte jag att det kanske var Streeps dotter som spelade Lisa (det är det inte). För det andra har hon begåvats med en hel del repliker som med råge passerar gränsen för vad som kan kallas för pekoralt. Hennes skådespelarinsats kan om jag vill vara snäll i bästa fall kallas för roande men hon är å andra sidan i gott sällskap.

A Nightmare on Elm street 2 är en märklig skapelse. Den dras med märkliga händelser som t.ex en exploderande kanariefågel, föräldrar som är riktigt knepiga, kriminella lärare och filmen bär på en homosexuell underton som inte går att ta minste på allt från killrumpor, bögbarer till att det verkar som att det klickar mer mellan Jesse och hans manliga skolkompis Kim än mellan filmens tänkta kärlekspar.

Nu kanske jag låter negativ men resultatet blev lite tvärtom. Precis som i fallet med Kickboxer häromveckan var detta en grymt underhållande film i all sin kackighet och om man är på rätt humör är filmen värd en till.

Regi: Jack Sholder

Betyg: 4/10

Sofa går igenom alla Elm street filmerna på sin blogg – väl värt en titt.

Terminator: Dark fate (2019 USA)

Sedan 1992 har olika filmskapare försökt att toppa Terminator 2 men det har varit svårt. Frågan är om men lyckas med sina ambitioner med Terminator: Dark fate ? Det korta svaret är tyvärr nej.

Det är ungefär samma handling som i del ett till tre i filmsagan. En terminator ska döda en person som har betydelse för framtida händelser. Det blir jakt, lite klichéartade samtal och en himla massa explosioner och specialeffekter. Även om trion Linda Hamilton, James Cameron och Arnold Schwarzenegger är inblandade i filmen blir det ingen wow-upplevelse. Den känns ungefär som de tre senaste filmerna i serien. Underhållande för stunden men inte så mycket mer.

En orsak kan vara att man numera är bortskämd med effekter. Vi har sett superhjältar, dinosaurier, monster och allt mellan himmel och jord på vita duken. Det är numera ganska sällan jag får den där wow-känslan under actionscener. Känslan av att man sett det mesta är ständigt närvarande och jag kan uppleva mig som ganska blase` när det kommer till kritan. Hade dagens rulle kommit för tio/femton år sedan hade jag suttit som på nålar men nu känns det som gammal skåpmat. Det måste till mer än bombastiska actionscener och specialeffekter för att en rulle av detta slag verkligen ska funka t.ex ett bättre manus eller att man satsar mer på att actionscenerna ska bli spännande istället för storslagna. Jag kan ha fel i mina tankar men det känns numera som att människorna försvinner bland alla effekter.

Dark fate är åtminstone bättre än senaste rullen som drogs med ett obegripligt manus samt en rollbesättning som inte var helt hundra. Dagens film är begriplig, har bättre skådisar, bättre actionscener även om de inte är spektakulära med dagens mått. Att jag tycker filmen känns för lång borde inte förvåna någon som läser denna blogg. Filmen blir lite småseg i varven mellan explosionerna och skulle nog kunnat kortats ned en kvart/tjugo minuter. Dark fate slinker ned ganska så lätt men fråga mig om en vecka så har jag glömt det mesta.

Regi:  Tim Miller

Betyg: 5/10

 

 

Zombieland: Double tap (2019 USA)

När den första filmen kom för ganska så precis tio år sedan gav den ett fräscht intryck. Det var en komedi om en gäng individer som slog sig samman efter en zombieapokalyps. Tio år senare känns konceptet inte lika fräscht längre. Efter en halvtimme har jag tröttnat på alla rollfigurerna, de tillför inget nytt, Woody Harrelson skriker och gapar, Emma Stone är butter och Jesse Eisenberg är …. Jesse Eisenberg. Filmens handling är i det närmaste obefintlig och är inte så mycket att orda om.

Filmen som sådan är egentligen inte dålig, den är ungefär som den första filmen men tvåan visar ganska så tydligt att det räckte med en film, att köra ungefär samma story en gång till är mer än vad både handling, rollfigurer och jag mäktar med. Det tar inte lång stund innan jag inser att jag kommer att ha en tråkig stund i biomörkret trots en massa zombies och ”skämt”. Det enda som lyste upp duken var nytillskottet Madison som spelas av Zoey Deutch. Madison är en makalöst korkad person som gav lite nytt blod i filmen och var nog den enda som förgyllde historien en smula tillsammans med eftertexterna som fick mig att småle lite.

Regi:Ruben Fleischer

Betyg: 3/10

The Crimes of Grindenwald (2018 Storbr)

Här kommer en film jag inte trodde jag skulle se då förra filmen var så erbarmligt usel men jag slötittade medans jag strök och fastnade – så kan det gå. Grindenwald som arresterades i slutet av förra filmen rymmer och drar till Paris. Newt Scamander som belagts med reseförbud av trollkarlsministeriet efter debaclet i New York får ett hemligt uppdrag av självaste Dumbledore. Han ska finna Credence som tydligen är en viktigt person – en plot som jag aldrig begrep i förra filmen. Vart kan man hitta Credence? Naturligtvis i Paris.

Den här filmen var avsevärt bättre vid en jämförelse med Fantastiska vidunder. Storyn kändes mindre hafsig och känslan jag hade i förra filmen av att man hittade på allt eftersom man filmar finns kvar men den är inte lika påtaglig. Jude Law passade bra i rollen som Dumbledore och Johnny Depp är relativt intressant som skurken Grindenwald och det måste väl i hans fall ses som ett steg uppåt i en annars ack så dalande karriär. Det är väl bara Eddie Redmayne som jag fortfarande stör mig på i rollen som Newt Scamander . Rollfiguren är kort och gott irriterande men jag har väl vant mig lite smått vid hans ständiga flinande så det var inte lika illa som i förra filmen.

Däremot är det något som länge legat och skavt när det rör filmerna som baserar sig på Rowlings värld men det var först nu som polletten trillade ned. Jag vet att det är en magisk värld och jag vet att man plöjt ned en massa miljoner i specialeffekter men magin kommer inte naturligt i filmen. Handlingen liksom stannar upp för att vi som åskådare ska få ta del i av alla specialeffekter och av och till får jag känslan att det är de som driver handlingen framåt och inte manuset. Ett av många exempel är en självgående dammsugare på trollkarlsministeriet som tar över hela scenen eller ja scenen känns som det gjorts bara för att få visa denna magiska dammsugare. Detta är ett oskick som pågått sedan den första filmen.

Tittbar film men inte så mycket mer blir mitt slutomdöme.

Regi:  David Yates

Betyg: 4/10

Rambo: Last blood (2019 USA)

I den senaste och sista (?) filmen om den ärrade Vietnamveteranen John Rambo tar han sig an landet Mexiko. Filmen startar med att Rambo lever ett stilla liv på landsbygden tillsammans med sin fars hushållerska och dennes barnbarn Gabrielle. Jag får erkänna att jag är lite osäker på hur han hamnade här och de eventuella släktförhållandena men egentligen spelar det inte så stor roll. Det som spelar roll är att Rambo ser Gabrielle som sin dotter och hon honom som sin plastpappa. Gabrielle vill dock åka till Mexiko för att söka upp sin biologiska far. Mormor och Rambo protesterar men det är för döva öron och tjejen drar till Mexiko på vinst och förlust.  Då hela Mexiko i denna film verkar bestå av mänskligt avskräde går det som det går -illa- och Rambo far söderut för att ställa saker och ting till rätta.

Beroende på film kan jag ibland blunda för att man brännmärker hela länder som helveteshålor på jorden men i Rambo: Last blood blir det svårt att ignorera de amerikanska fördomarna om landet. Det kan bero på att Sylvester Stallone är en anhängare av Donald Trump och vad han anser om Mexiko och dess invånare har nog inte gått någon förbi. Med det i tankarna känns filmen mer politiskt laddad än vad den kanske hade varit i ett annat sammanhang. Bortsett från en kvinnlig journalist som blinkar förbi i filmen framställs landet som hotfullt och totalkorrumperat, visst dras Mexiko med stora problem men det känns inte rätt att den frågan adresseras i en actionfilm av detta slag.

Om man bortser från detta (vilket kan vara svårt) är filmen en mycket blodig historia där begreppet overkill omdefinieras. Det räcker inte med att skära halsen av folk man sätter även en handfull skott i den redan döda för säkerhets (?) skull. Filmen känns i ärlighetens namn ganska så snabbt hoprafsad men för en stunds underhållning duger den någorlunda även om man nog kan se avsevärt bättre filmer i genren.  Filmens första halva är avsevärd bättre än den mer fartfyllda och blodigare andra halvan där folk stryker med i parti och minut utan att man (jag) bryr sig nämnvärt. Det är nog den första halvan som gör att betyget blir så pass högt som det blir. Inget värdigt avslut (?) för Rambo om ni frågar mig.

Regi: Adrian Grunberg

Betyg: 4/10

Fast and furious: Hobbs & Shaw (2019 USA)

Skådespelargiganterna Jason Statham och Dwayne Johnson i huvudrollerna i en alldeles egen Fast & Furious film OCH Idris Elba som skurk. En titt var given då Statham och Johnson alltid levererar som skådisar även om deras filmer inte håller lika hög kvalitet. Förhoppningsvis borde det vara klappat och klart för en av årets biohöjdpunkter? Not so much – trist nog.

Handlingen går i korthet ut på att Shaws syster bär på ett dödligt virus som kan komma att utrota mänskligheten. Alla vill av naturliga skäl fånga in systern och hetast på gröten är Shaws gamla kollega Brixton som jobbar för en ondskefull organisation som vill (trumvirvel) utrota större delen av mänskligheten. Shaw och Hobbs samarbetar mycket motvilligt för att finna systern innan Brixton gör det.

Klart att det är roligt att se och höra Statham tjafsa med Johnson men oupphörligen i två timmar och en kvart? Det blir faktiskt tjatigt efter en stund. Filmen har en hel del bra actionscener men inget som sticker ut i jämförelse med andra actionfilmer – wow känslan lös med sin frånvaro. När handlingen förflyttades till den magiska ön Samoa där alla naturlagar kan sättas ur spel tappar jag intresset för filmen -i ärlighetens namn var sista halvtimmen lite av en plåga.

Jag vet att det inte är en realistisk rulle, jag köper Brixtons magiska motorcykel, att en bomb kan spränga ett helt byggnadskomplex och en himla massa annat. Det går bra fram tills att man hamnar på Samoa där klyschorna står som spön i backen. Där passerar manuset sin kompetensnivå då man än en gång tjatar om vikten av familjeband. Fast & Furious filmerna funkar ganska bra så länge skådisarna är putslustiga, kör bilar, slåss och spanar in bikinibrudar och om jag lämnar det sunda förnuftet hemma. Så fort man försöker föra seriösa samtal och därmed vädja till ett icke existerande sunt förnuft faller filmerna med ens likt döda sparvar till marken.

När detta sker i Hobbs & Shaw rycks jag ut ur den filmmagiska bubblan och börjar fundera över ovidkommande saker som att en soluppgång på Samoa endast tar 9 minuter (från beckmörker till klarblå himmel) eller att samma blåa himmel skapar ett skyfall på tio sekunder utan ett moln på horisonten. Vanligtvis brukar jag inte bry mig om sådana skitsaker men när filmen tappar sitt grepp om mig smyger de förhatliga detaljerna sig på. Tråkigt men sant och det kändes i ärlighetens namn ganska skönt när filmen var över.

Ingen skugga ska dock falla på trion Statham/Johnson/Elba de gör vad de kan med ett manus som är allt annat än starkt. De tre är också anledningen till att filmen får ett så pass högt betyg.

Regi: David Leitch

Betyg: 4/10

Andra filmspanare som sett filmen:

Sofia

Henke

Fiffi

Annabelle comes home (2019 USA)

Dags för en popcornskräckis så här i sommarnatten. På repertoaren finns det för närvarande två dockskräckisar och då jag aldrig sett en film om Chucky (har aldrig lockat mig) blev valet inte så svårt utan jag fick än en gång hälsa på hos paret Warren och deras hiskliga docka Annabelle. Filmen utspelar sig ganska så direkt efter händelserna i den första Conjuring filmen. När Lorraine och Ed ska resa bort över natten ordnar de en barnvakt till sin dotter Judy, den rekorderliga Mary mindre rekorderlig är Marys kompis Daniela som mer eller mindre oinbjuden dyker upp i det Warrenska hemmet och råkar ”befria” Annabelle. Väl lös släpper Annabelle loss allt otyg som ryms i parets källare; spökhundar, mordiska bröllopsklänningar en ruggig tv-apparat och annat oknytt.

Inget nytt under solen här, filmen rullar på i gamla invanda hjulspår men som så ofta när det rör Wan (manus och producent) är det ganska välgjort. Wans styrka ligger i hans förmåga att kunna använda små medel för att skapa otrevligheter, filmen är som ruggigast under den första halvan när spökerierna håller sig på en lagom nivå, när man sedan släpper loss hela arsenalen av spökerier blir filmen på stört desto ointressantare, det blir helt enkelt för mycket av det goda.

Annabelle comes home är trots allt godkänd. Dels gillade jag filmens första halva med de mer subtila spökerierna och man har bra skådisar i trion Mckenna Grace (Judy), Madison Iseman (Mary), och Katie Sarife (Daniela) tre skådisar jag hoppas få se mer av. Trots ett slut som är så sockersött att jag storknar är jag ganska så nöjd när jag kör hemåt i sommarnatten, jag fick ungefär vad jag väntat mig.

Ett extra plus till den unga biopubliken som skrek på de rätta ställena och gav föreställningen en extra skjuts – att jag var äldst i salongen behöver jag nog inte ens nämna. Några ungdomar lämnade t.om företräde åt den gamle mannen i hawaiiskjorta när salongen tömdes, jag måste röra mig skröpligt nu för tiden.

Regi: Gary Dauberman

Betyg: 5/10