Bondtema: Casino Royale ( 1967 Storbr )

Casino Royale är den berättelse om Bond som har filmatiserats flest gånger. 1954 kom en amerikansk kortfilm där man gjort om huvudrollsinnehavaren till amerikan och döpt om honom till Jimmy Bond som spelades av Barry Nelson, Le Chiffre ( skurken ) spelas av Peter Lorre.  2005 kom den ”officiella” versionen med Daniel Craig och så har vi den här sorliga produktionen från 1967. Bakgrunden till att det kunnat bli så många versioner av just den här historien är följande: Ian Flemming försökte tidigt få igång en filmkarriär för sin figur Bond. Amerikanerna köpte hans första historia Casino Royale och gjorde som sagt en kortfilm som inte gjorde något större väsen av sig.

Barry Nelson den förste Bond

1960 köpte producenten Charles K. Feldman över rättigheterna till Casino Royale. Han försökte få ihop en finansiering av filmen men det var svårt och det gick några år. I mitten av 60 talet var läget däremot helt annat då Bondfebern rasade i världen, folk ville ha mer Bond och det var inte så stora problem med finansieringen längre.

David Niven som Bond. Kommentar överflödig.

Ett tag verkade det som att Casino Royale faktiskt skulle kunna bli den 6:e Bondfilmen i serien men förhandlingarna mellan Feldman och EON krashade. Det sägs att Feldman då insåg att han inte skulle kunna tävla med de vanliga Bondfilmerna utan han beslutade sig för att göra en komedi av historien.  David Niven fick rollen som Bond. Andra skådisar i filmen är b.la Orson Wells, Ursula Andress, Peter Sellers och Woody Allen. Den sistnämde spelar Dr Noah och är filmens skurk och Bonds brorson. Listan på kända skådisar i filmen är oroväckande lång, man jagade kända namn utan att ha en aning om vad de skulle spela.

Dr.Noah filmens storskurk. Hans plan? Göra alla kvinnor vackra och alla män kortare än han själv. Metod? Något sorts virus.

Inspelningen var minst sagt kaotisk man hade inget vettigt manus, filmen har fem (!) regissörer. Manuset skrevs om ett flertal gånger även under själva inspelningarna. Det märks, jag får intrycket av att filmens story hittas på allteftersom,  ungefär som när ett barn improviserar fram en saga.Kostnaderna sköt i taket och filmens inspelning drog ut på tiden. Feldman hade tidigare försökt få Sean Connery att spela Bond men han krävde 1 miljon $ vilket Feldman ansåg vara  för mycket pengar.Han lär senare ha sagt till Connery att han skulle betalat gaget då resultatet troligen hade blivit avsevärt billigare och bättre.  Sellers och Wells kom inte överrens och den förstnämde lämnade filmen innan alla hans scener hade filmats. För att lösa detta klipps överblivna scener med Sellers in här och där i filmen. Burt Bacharach står för musiken och även om jag gillar hans softa musik så passar den kanske inte ihop så bra med en spionfilm. För att läsa mer om alla turerna kring Casino Royale rekommenderar jag den här sidan.

En av de få scener där Sellers och Wells spelar mot varandra.

Filmen handling är en enda röra men jag ska göra ett tappert försök att beskriva den. 007 har gått i pension men när M dör kliver James Bond in i rollen som M. För att förvirra sin fiende SMERSH låter han alla agenter få  numret 007. Sedan blir förvirringen total och allt slutar hur som helst i ett jättelikt slagsmål av den sorten man var så förtjust i filmer från 60 talet. Det kan tilläggas att b.la indianer och cowboys deltar i slutfighten.

Orson Wells som Le Chiffre. Orson kom med iden att han skulle trolla vid spelbordet. Vilken bra ide´tyckte någon med sällsynt dåligt omdöme.

Som ni nog redan förstått är detta nog en av de sämsta filmer jag sett, speciellt med tanke på de resurser bolaget hade. Trots alla skådespelare och pengar är en hopplös sörja det enda man lyckas åstakomma. Bacharach musik och den snygga inredningen är nog det enda positiva som jag kan klämma ut ur denna hopplösa historia. Meningen var att filmen skulle vara rolig men den är bara förvirrande och dålig.

Bästa repliken: Finns ingen men eftertexterna ger en viss lättnad.

Här serveras det inga martinis. En rostig tillplattad ölburk är vad filmen får.

Nästa vecka blir det tillbaka till ordningen med You only live twice.

Bondtema: Dr.No ( 1962 StorBr. )

 Då kör vi igång med ett Bondtema som går lite vid sidan om det vardagliga bloggandet. Min förhoppning är att det blir en Bondfilm i veckan, ett åtagande jag hoppas kunna klara av . Först ut är Dr.No

Albert Broccoli och Harry Saltzman hade köpt rättigheterna till Bondböckerna. Av någon anledning  missade de rättigheterna till den första boken om James Bond, Casino Royale, men mer om det senare. De bildade ett produktionsbolag, EON, och lyckades få loss 1 miljon $ till att göra en Bondfilm. Vilken av böckerna skulle de börja med och vem skulle spela Bond?  Broccoli och Saltzman tänkte börja med Thunderball men då boken var inblandad i ett upphovsrättstvist  bestämde man sig för att filma den 6:e boken, Dr. No. Vem som skulle spela Bond var inte det lättaste. producenterna ville ha Cary Grant men han kände själv att han var för gammal. Grant var även för dyr, hela filmens budget motsvarade hans gage. Till slut hittade man en relativt okänd skotte vid namn Sean Connery. Ian Flemming var inte nöjd med valet sägs det men han fick foga sig.

My name is Grant, Cary Grant

Filmen Dr.No utspelar sig till största delen på Jamaica dit Bond skickas för att spåra upp en hemlig agent som försvunnit. Bond har knappt hunnit landa på ön innan han utsätts för ett attentat, snart följer det flera försök att döda Bond. Ju mer Bond luskar i agentens försvinnande desto tydligare framträder ett spår som pekar mot Dr.No, en man som äger en hel ö och inte tillåter några besökare.

Naturligtvis är filmen stundtals lite mossig men den har sin charm och har åldrats mycket väl trots sina snart 50 år. Man lyckats väl med skådespelarna i både små och stora roller men de två som dominerar filmen är Sean Connery och Joseph Wiseman som Dr.Julius No. Erbjudande att spela Dr.No gick först till Noel Coward som svarade kort ”The answer to Dr.No is No! No! No! och vi kan nog av tacksamma till att han tackade nej. Wiseman gör ett mycket bra porträtt av en iskall och samvetslös skurk, det är inte många minuter han är med i filmen och hans repliker är få men han hör till en av mina favoriter bland Bondskurkarna. Scenen där Bond och Dr. No käftar med varandra är mycket underhållande. Dr.No försöker behålla lugnet då Bond formligen spottar ur sig förolämpningar.

Dr.No med sina metallhänder. Han forlorade sin händer i en radioaktiv olycka.

Connery är ett kapitel för sig. Han lyckas ögonblickligen sätta rollen som Bond. Vi introduceras till karakaktären i ett spel Baccarat där han lyckas spela skjortan av en medspelerska, Sylvia Trench, för att sedan ragga upp henne. Hon har den tveksamma äran att vara Bonds första ligg. Connery lyckas med att framställa Bond som en brutal charmör. En hjälte, men han är långt från sympatisk utan skulle kunna beskrivas bäst som attraktivt farlig, en brutal charmör. Detta illustreras bäst i en scen där han är i valet och kvalet om han ska förföra eller tvinga fram sanningen ur en medhjälperska till Dr.No. Bond väljer det förstämnda men hotet om våld ligger under ytan, åtminstone för oss tittare.

Bond raggar upp Sylvia Trench

Många saker i Dr.No skulle bli tongivande för  följande filmer i Bondserien medans andra saker är engångsföreteelser. Introt med Bondtemat finns med men man har inte börjat med en liten förhistoria innan förtexterna. Här övergår introt direkt till förtexter och lite blandad musik. Övergången mellan förtexterna och filmens start är snygg med lönnmördarna som går in i filmens första scen. Musiken skrevs f.ö av Monty Norrman och det välbekanta Bondtemat är faktiskt ett överblivet musikalnummer som hottades upp av John Barry. Vi får även nöjet att höra Bond sjunga, han har inte så dålig sångröst men finns det något han inte kan? Intressantast är nog att han framställs lite mänskligare än i senare filmer, vid ett tillfälle erkänner han t.om att han är rädd och nervös, något som vore otänkbart i senare filmer. Överlag har nog inte Bond varit så intressant som i sin första film, ju längre serien skrider desto mer av en seriefigur blir Bond.

Q som förser Bond med makalösa manicker lyser med sin frånvaro i filmen, det mest tekniska Bond har är en geigermätare och han får en ny pistol, Walter PKK. Däremot är både M (Bonds chef) och hans sekreterare (Ms Monnypenny) med .Felix Leiter från CIA dyker även upp.  Bond har också sina ”vitsiga” repliker som han fäller i tid och otid. En av de fyndigare i filmen är när han träffar filmens kuttersmycke Honey Ryder.

Honey: Are you also looking for shells?

Bond: No i´m just looking.

Hon är den första raden av Bondbrudar. Bond möter henne på en strand då hon stiger upp ur havet. I boken är hon helnäck och har bruten näsa, i filmen har hon bikini och spelas av Ursula Andress med oknäckt näsa. Jag misstänker att detta var bland det första de ändrade i filmen.

Honey och James på Crab Key - ön där Dr. No huserar.

Dr.No blev stor succe´vilket jag kan förstå då jag håller den som en av de bättre filmerna, lite kantig i utförandet men den har sin charm och känns förvånansvärt fräsch. Det blir åtta dry martinis naturligtvis shaken not stirred. Nästa vecka: From Russia with love.