21 Bridges (USA 2019)

Andre är en rättrådig snut som dock har ett rykte om sig att skjuta först och fråga sedan. När en hel hög med poliser dödas under ett inbrott får Andre leda utredningen i ett outtalat hopp från vissa poliser att mördarna inte ska överleva gripandet. Då man har starka indikationer på att brottslingarna uppehåller sig på Manhattan beordrar Andre att man ska spärra av hela ön (därav filmtiteln då det tydligen är 21 broar /utfartsvägar från Manhattan) men han har bara några timmar på sig för att hitta brottslingarna innan avspärrningarna upphör i och med morgontrafiken.

21 Bridges är en stabil kriminalare som innehåller det mesta i genren. En ensam polis som kämpar mot både yttre och inre fiender. Lite skottlossning och en hel del jakter på bakgårdar och gränder. Gillar man genren (som jag gör) så finner man nog filmen klart godkänd men speciellt minnesvärd är den inte.

Filmens svaga kort är den nyligen avlidne Chadwick Boseman som spelar huvudrollen. Skådisen var i mina ögon okarismatisk vilket han redan visade i MCU-filmen Black panther. Turligt nog så flankeras han av godkända skådisar i birollerna b.la J.K Simmons och Keith David. En film som duger mer än väl om man vill slå hål på ett par timmar.

Regi:  Brian Kirk

Betyg: 6/10

Silver streak (1976 USA)

Jag blev sugen på den här gamla godingen som gick under namnet Chicagoexpressen när det begav sig. Men innan jag snackar om filmen kan jag inte blunda för att denna rulle har genererat bland de fulaste filmaffischer jag någonsin sett för en film – åtminstone bland de filmer som inte hamnar i lågbudgetfacket. Tanken är att detta ska vara en thrillerkomedi men känslan är att affischskaparna inte riktigt vet vad de vill förmedla.

I bakgrunden springer folk i panik undan tåget men det bekymrar inte filmens huvudrollsinnehavare som ser att ha vunnit på Lotto

 

Ok de Polska filmaffischerna är alltid märkliga – jag undrar verkligen hur de kunde locka folk till biograferna med bilder som denna.

Jagas Wilder av tåget? Det verkar också vara en strid ström av människor som lämnar tåget under vapenhot.

Har man förväxlat Gene Wilder med Barry Manilow? Och jädrar vad glada de två verkar trots att folk faller i parti och minut från tåget. Den ena av de två verkar vara Lenin och skuggfiguren har fått ett Aaaa för att förstärka hemskheterna men Manilow/Wilder och Clayburgh är lika glada. Lottovinst igen?

Det finns fler affischer men dessa får räcka. Filmen som sådan funkade ganska så fint. Den var iofs inte lika bra som jag mindes men det är en roande Hitchcock pastisch och som innehåller en hel del tropes man känner igen från Hitchcocks filmer. Wilder spelar här en försynt man som valt att ta tåget från L.A till Chicago för att få lite lugn och ro. Innan han vet ordet av har han hamnat i säng med en snygg tjej, sett lik dumpas från tåget och är oskyldigt anklagad för mord.

Det som däremot inte är med i någon film av Hitchcock (vad jag vet) är en scen där Wilder gör ett blackface av guds nåde. Min PK-indoktrinerade hjärna drog efter andan men scenen funkade ganska bra och skämtet har fler bottnar än vad man först kan tro.

En annan noterbar sak är att Richard Kiel är med i filmen och gör i stort sett samma karaktär som Jaws i Bondrullarna inklusive metalltänder. Silver streak kom innan The Spy who loved me och min teori är att troligen såg Broccoli denna film och knep rollfiguren rakt av.

Silver streak var kanske inte lika rolig eller spännande som jag mindes att den var en gång i tiden men det är en småputtrig komedi med en hel del bra skådisar i huvudrollerna. Värd en titt om man vill ha lite 70-tals mys fast affischerna är ett kapitel för sig…….

Regi:Arthur Hiller

Betyg: 6/10

Freaky (2020 USA)

Risken att detta blir årets sista film på bio är stor, kanske finns det en möjlighet att jag kollar in en film till på måndag om jag inte är för trött men det får framtiden utvisa. Filmen som lockade mig till en tom biografsalong var Christopher Landons senaste rulle Freaky. Att det var Landon som stod bakom kameran var nog främsta anledningen till titten då jag gillat hans tidigare filmer Happy death day och den än bättre uppföljaren.

I Freaky korsas den försynta och något mobbade tonåringen Millies vägar med seriemördaren The Butcher. Resultatet av deras möte blir inte ond bröd död utan ett kroppsbyte. Anledningen till detta är att The Butcher har en aztekisk offerkniv som utan hans vetskap har förmågan att växla kroppar. Nu är alltså Millie fast i en efterlyst mördares kropp och The Butcher kan leva ut sina mordiska lustar i high-school miljö. Värre är att Millie har bara 24 timmar på sig att bryta förbannelsen annars blir den permanent.

För att en film av detta slag ska funka måste skådisarna verkligen vara bra vilket inte är fallet i Freaky. Vince Vaughn spelar sin seriemördare bra och Kathryn Newton funkar finfint när hon är Millie. Filmens första halvtimme är riktigt bra och Landons balans mellan skräck och skratt sitter som smäck. Efter att de två bytt kroppar visar sig dock skådisarnas brister snabbt och vi blir sittandes med två aktörer som gör sitt bästa men inte övertygar ett dugg. Millie som seriemördare glor argsint under lugg och morrar, Vaughn gör mest en parodi på en tonårstjej. Det är inte skämskuddenivå men speciellt bra är det inte.

Turligt nog är filmen trots allt ganska så rolig och The Butcher är en uppfinningsrik mördare som använder sig b.la av sågmaskiner, vinflaskor och toalock i sina mord. Det var även extra roligt att få se Alan Ruck i en liten roll som sadistisk träslöjdslärare även om man där fick en påminnelse om att åren går. Freaky blir en lättsam bagatell som troligen hade varit bättre om man hittat skådisar som funkat i de omvända rollerna.

Regi:  Christopher Landon

Betyg: 5/10

Unhinged (2020 USA)

Rachels dag hade kanske kunnat börja bättre, hon är sen till jobbet och måste skjutsa sonen till skolan. Stressad som hon är tutar hon aggressivt på bilen framför vid ett rödljus och i det ögonblicket går hennes dag från att vara en skitdag till en levande mardröm. I bilen framför sitter nämligen en man som förlorat allt och han tänker inte ta skit från någon längre.Han beslutar sig för att ge Rachel en läxa.

Man skulle kunna kalla Crowes rollfigur för en 2020 -talets D-Fens. Jämförelsen haltar lite för i Falling down kan man åtminstone till viss mån sympatisera med D-Fens något som inte finns på kartan när det rör mannen utan namn i Unhinged. Han spelas mästerligt av Russell Crowe (i fatsuit?). Jag blir i ärlighetens lite rädd för rollfiguren och då han som sagt förlorat allt vet jag som tittare att han inte har några hämningar.

Unhinged överraskade mig positivt då det visade sig var en spännande rulle som tar fart redan efter en kvart och sedan håller tempot hela vägen in i mål. Det är kanske inte film som kommer gå till filmhistorien men för en stunds spänning och en Crowe i högform gör att rullen får mer än godkänt.

Det enda som jag möjligtvis irriterade mig på är att det är en hel del planteringar i manuset som gör att man kan räkna ut lite vad som kommer att ske längre fram i filmen. Det kunde ha lösts på ett bättre vis.

Regi: Derrick Borte

Betyg: 7/10

Antebellum (2020 USA)

Det här en sådan där film som troligen tjänar bäst på att man vet så lite som möjligt om den. Filmen startar i alla fall med en utsökt lång tagning över ett plantage i den forna södern. Där får vi stifta bekantskap med slaven Eden som arbetar på bomullsfälten och planerar att rymma. Filmen gör plötsligt ett hopp i både tid och rum och vi får möta den framgångsrika författarinnan Veronica. För att göra det hela än mer förvirrande spelas båda rollfigurerna av skådisen Janelle Monáe. På något vis hör dessa kvinnors livsöden ihop. Hur? Se filmen.

Antebellum har saluförts som en skräckis men även om det är situationer som skulle kunna hamna i skräckfilmsfacket ska nog filmen mer ses som en thriller. Berättelsen har en rejäl tvist och för oss tittare hänger det på om man gillar tvisten eller inte. Anser man att det är långsökt är risken stor att man ogillar filmen. Jag däremot gillade filmens vändning och finalen gav mig ståpäls och det var ett tag sedan det hände. En av årets bättre filmer detta skrala bioår,

Regi:Gerard Bush, Christopher Renz

Betyg: 8/10

Lumberjack Man (2015 USA)

Av och till hamnar jag framför en film där jag ställer mig frågor som: Hur kom man på detta eller vem pumpade in pengar i projektet och framför allt hur kan någon överhuvudtaget vilja bli förknippad med denna film? Lumberjack man är en sådan film.

Handlingen går i korthet ut på att någon slaktar ungdomar på ett kyrkläger dvs något man sett i otaliga slasherfilmer tidigare men det är i detaljerna denna rulle sticker ut i jämförelse med många andra filmer i genren. Detaljer jag under över hur det gick från dålig ide till film. Varnar här för spoilers.

Mördaren Lumberjack man är ett spöke som uppstår vart trettionde år. Han startar med att grädda gigantiska pannkakor som han sedan drar runt på en kärra i skogarna på jakt efter offer. Varför kanske någon undrar? En helt rimlig fråga i sammanhanget. Spöket behöver blod till sina pannkakor därav alla mord. Vad är det för fel på gammal hederlig lönnsirap kanske någon annan undrar? Klart att det finns ett ”logiskt” svar på denna fråga. Lumberjack man tål inte detta då han mördades genom att dränkas i just lönnsirap av en illasinnad person som ville åt hans recept på pannkakor. Där har ni filmens premiss och det är fritt fram för Lumberjack man att slakta kyrkungdomar på löpande band genom att slita ut silikonbröst, slå ihjäl dem med stora pannkakor (ja det sker jag lovar på heder och samvete) och spetsa dem på allahanda ting.

Spännande? Nej. Underhållande? Nej. Konstigt? Definitivt ja.

Jag kände mig manad att kolla upp ”skådisarna” till denna rulle. Det var ett blandat sällskap bestående av röstskådisar, Michael Madsen (!) och tjejer som har filmer på sitt CV jag vanligtvis inte brukar kolla in som t.ex X-men XXX, uppföljaren Wolverine XXX eller varför inte Deep Kissing Lesbians 2. Den här castingen kan möjligen förklara varför de fromma kyrkflickorna var överdrivet förtjusta i att bada näck samt att smörja in sig med kopiösa mängder lotion.

Jag tror att tanken var att göra en s.k skräckkomedi men det det finns inget roligt med denna film den är bara märklig från start till mål. Det blir dock inte bottenbetyg då en film där jag sitter och ser ut som en gädda på land under titten åtminstone har gett mig något.

Regi: Josh Bear

Betyg: 2/10

Frågan är nu vem som grävt fram den sämsta filmen för dagen. jag eller Sofia?

A Rainy Day in New York ( 2019 USA)

Woody Allens senaste rulle fick inte biopremiär av skäl jag inte tänker diskutera här. Jag tar mig an filmen och lämnar MeToo diskussionen därhän för denna gång.

Collegestudenten Gatsby har planerat en romantisk helg i New York med sin flickvän Ashleigh i samband med att hon ska intervjua en regissör för skoltidningen. Intervjun ska bara ta en timme så paret har resten av helgen på sig att gå på pianobarer, åka häst och vagn och annat som man nu gör i The Big apple när man är förälskad. Det blir inte riktigt som någon av de två tänkt sig och helgen blir allt annat än romantisk.

Allen har ofta en hög lägsta nivå, åtminstone har det varit så bland de 15 – 20 tal filmer jag sett av regissören. A Rainy day in New York kanske inte hör till hans mest minnesvärda filmer men den har en sak som gör att den lyfter lite extra för mig nämligen Elle Fanning i rollen som Ashleigh.

Bland det roligaste jag vet på film är korkade människor och Ashleigh är kanske inte direkt  korkad men hon är så naiv att klockorna stannar. Jag brukar inte skratta men när Ashleigh öppnar käften skrattade jag till högt ett par tre gånger under filmens gång. Vad jag förstått är Elle Fanning en skådis som är lite i ropet något jag kan förstå efter att ha sett henne i dagens film och framför allt i HBO-serien The Great. Gatsby spelas av Timothée Chalamet en annan skådis som jag förstått också är i ropet. För mig är han nog mest en fladdrande lugg med kisande ögon och är i mina ögon utbytbar. Däremot  var Selena Gomez  i rollen som Gatsys kaxiga vän Chaz en positiv överraskning.

A Rainy day in  New York var en både mysig och rolig film iofs med fjäderlätt handling men måste allt vara så komplicerat ibland räcker det enkla en bra bit. Jag fick i alla fall mersmak på att se fler filmer av Woody Allen. Jag har en hel del att välja på.

Regi: Woody Allen

Betyg: 7/10

We own the night (2007 USA)

Det här kriminaldramat hade helt gått under radarn för mig trots bra skådisar som Robert Duvall, Eva Mendes, Mark Wahlberg och Joaquin Phoenix. Filmen utspelar sig i New York under slutet av 80-talet där Bobby Green (Phoenix) är en framgångsrik föreståndare för en nattklubb. Chefen är ryss med skumma släktingar och när Bobbys bror och far som båda är poliser får i uppdrag att rensa upp i knarkträsket hamnar de två bröderna i kollisionskurs med varandra.

Till synes en klassisk historia som man sett många gånger förut men som jag tidigare sagt och säkerligen kommer säga igen ”en bra historia tåls att ses flera gånger”. Filmen funkar bra till viss mån och berättelsen tog ett par vändningar jag inte riktigt var beredd på, tilläggas bör att dessa vändningar var på både gott och ont.

Skådisarna är som sagt bra, Phoenix är mer nedtonad i sin roll som Bobby än jag väntat mig, han brukar ta roller som vanligtvis är lite mer expressiva. De övriga sköter sig fint och gör det de ska i sina roller. Man skulle kunna säga att filmen är i tre akter och trist nog brister det i den sista där filmen tar till en och annan i mina ögon onödig klyscha som gör att betyget faller. Kanske var det producenterna som klev in och körde över regissören Gray då man ville ha ett mer Hollywoodaktigt slut? Fram tills dess var filmen ett bra kriminaldrama värt en titt om man är på humör.

Regi: James Gray

Betyg: 5/10

The Invention of lying (2009 USA)

Den här filmen utspelar sig i en alternativ verklighet där människor är oförmögna att ljuga. Mark (Ricky Gervais) är lite av en loser, han har ingen tjej och har precis fått sparken från sitt jobb och riskerar även att bli vräkt. Så plötsligt far han med en osanning när han ska hämta ut sina sista slantar på banken. Mark inser nu att han kan skaffa sig en himla massa fördelar i livet då alla bokstavligen tror på det han säger. Dumt nog försöker han trösta sin döende mamma genom att berätta för henne att det finns ett liv efter detta. Ryktet om en liv efter döden sprider sig som en löpeld och situationen går snabbt överstyr när alla vill veta fler detaljer om Gud och himmelriket.

Det är inga större fel på iden att folk är oförmögna att ljuga och Gervais har fått med en hel del detaljer i filmen som är ganska så fyndiga t.ex finns det inga spelfilmer utan bara dokumentärer då en spelfilm i grund och botten är en lögn. Det som inte funkade för mig var att Gervais även lagt till att folk inte bara är oförmögna att ljuga, de måste av någon dunkel anledning även säga vad de tycker. Följden av detta blir att människor är oerhört otrevliga mot varandra i vardagen. Detta grepp var roligt första kvarten men ju längre filmen höll på desto mer ansträngt och uttjatat kändes det och i praktiken är hela filmen uppbyggd på ett enda skämt som mals om i 90 minuter.

Det är en tunn soppa som serveras och filmen duger möjligtvis en regnig eftermiddag men det finns bättre filmer att välja. Ett plus var dock Rob Lowe som spelar en riktigt sliskig arbetskollega till Mark. Han var till skillnad mot de allt tröttare skämten underhållande hela filmen.

Regi: Ricky Gervais, Matthew Robinson

Betyg: 3/10

Becky (2020 USA)

Än en gång kom min försåtliga lillebror med ett filmtips.

Becky är en tjej på 12 år som är fly förbannad på hela sin livssituation. Hennes mamma har dött i cancer och enligt Becky har pappan skaffat en ny tjej alldeles för snabbt. Än värre är att hon tvingas tillbringa helgen tillsammans med denna kvinna och hennes son i familjens sommarstuga. När pappan berättar att de ska gifta sig drar Becky till skogs vilket är tur då huset kort därefter får besök av fyra rymlingar som är på jakt efter något de gömt i stugan. Nu blir det upp till Becky att försvara sig och sin familj. man skulle kunna säga att hon slår två flugor i en smäll då det blir ett ypperligt tillfälle att släppa loss alla sina aggressioner.

En hel del som sett filmen irriterar sig på att en ung tjej ger ett gäng förhärdade brottslingar en rejäl match och visst kan jag i viss mån hålla med. Men jag störde mig inte på detta kanske beroende på att rollfiguren Becky spelas av för mig okända Lulu Wilson  som gör det övertygande och bra.

Däremot satt jag och irriterade mig på skådisen som spelade ledaren för skurkarna. Det gnagde i mitt sinne vart jag sett honom. Till slut blev jag tvungen att pausa filmen för att kolla efter. Det visade sig att det var Kevin James det kan vara ursäktligt att jag inte kände igen honom då James i denna film dras med ett rejält helskägg och tatueringar samt att det var en något annorlunda roll för skådisen. Vanligtvis är han ingen favorit men här var han riktigt bra.

Slutligen ett varningens ord. Becky är en rejält blodig film där b.la grillspett och båtmotorer kommer till lite annorlunda användning. Stundtals blir det så pass blodigt att filmen slirar på gränsen till komedi. En härligt slafsig thriller med bra skådisar blir mitt slutomdöme.

Regi: Jonathan Milott, Cary Murnion

Betyg: 7/10

Totem (2017 USA)

Efter att mamman i familjen dött under lite oklara omständigheter har äldsta dottern Kellie tagit ett stort ansvar för familjen. Hon fixar maten hämtar sin lillasyster efter skolan och funkar lite som en extramamma. Klart att Kellie känner en viss konkurrens när pappans flickvän flyttar in. Det är spänt i familjen och pappan gör vad han kan för att alla ska trivas. Det blir dock lite svårt då det i samband med inflyttningen börjar spöka rejält i hemmet. Yngsta dottern hävdar att det är den avlidna mamman som går igen men kan det stämma? Och i så fall varför.

Totem är en standardskräckis vare sig mer eller mindre. Det är en sådan där film man glufsar i sig utan närmare eftertanke. Skådisarna är bättre än vad man kanske skulle kunna förvänta sig, speciellt Kerris Dorsey som spelar Kellie. Man lyckas även med att skapa en mysryslig och krypande stämning i filmen även om man i min smak tar till alldeles för många jump-scares (familjens katt får slita hårt om vi säger som så) för att få oss tittare att hoppa till.

Filmen funkar bra tills det i mitt tycke överdramatiska slutet där man även använder sig av ett grepp som jag avskyr i skräckisar, avslöjar det dock inte här då det skulle spoila hela filmen. Hade man skippat den sista tredjedelen som iofs många som sett den verkar tycka vara det bästa med filmen hade den troligtvis fått ett högre betyg.

Regi:  Marcel Sarmiento

Betyg: 4/10

Silverado (1985 USA)

Emmet ska flytta till Kalifornien, på vägen dit ska han hämta upp sin bror Jake och de två ska sedan göra ett kort stop hos sin sin syster i staden Silverado. På vägen slår Emmet följe med Paden och Mel som har ärenden i samma stad. Framme i Silverado efter diverse äventyr är det inte speciellt fridfullt då ranchägaren McKendrick håller staden i ett järngrepp med hjälp av sin köpte sheriff Cobb. Brödernas ankomst till staden gör att gamla konflikter bubblar upp till ytan.

Silverado är en frejdig västernfilm gjord med lätt hand, av och till väldigt lätt.  En del av rollfigurerna är lite märkliga. Kevin Klines rollfigur Paden har benen i båda lägren i den uppblossande konflikten men känns vag i de val han gör. Jeff Goldblum i rollen som den sliskige spelaren Slick  blir jag aldrig riktigt klok på och duellen i slutet är ganska så onödig när man tänker efter. Rosanna Arquettes nybyggare verkar ha kastats i bara farten utan att man vet vad man ska göra med rollfiguren. Hon får även stoltsera med filmens märkligaste replikskifte. Och är Emmets bror Jake som spelas av Kevin Costner ”mentally challenged”? Många frågor i en film som kanske inte ska överanalyseras.

Om man inte ställer sig dessa frågor utan tar rullen för vad den är, en lättsam västern utan några större ambitioner än att roa sina tittare en stund, så är den inte så pjåkig. En stor bonus är att man fått med en hel del bra skådisar på tåget. Gillar man västern och inte har anlag för att ställa sig för många frågor under en filmtitt duger Silverado gott.

Regi: Lawrence Kasdan

Betyg: 5/10

Kung Fu Panda (2008 USA)

Den överviktige pandan Po arbetar som nudelförsäljare i sin fars (som är en gås!) restaurang. Pappan vill att sonen ska ta över verksamheten men Po drömmer bort dagarna med att äta och vill helst av allt bli en Kung-Fu mästare. När man så en dag annonserar att en av de fem Kung-Fu mästarna ska få titeln Drakkrigare tar sig Po till platsen för att få se mästarna i aktion. Slumpen gör att Po blir invald i denna skara och blir satt i träning hos den mycket motvillige tränaren Shifu. Det blir skarpt läge när Shifus forna elev Tai Lung rymmer från ett hårdbevakat fängelse för att hämnas på sin forne lärare och Po får visa (eller inte?) vad han går för.

Jag vet faktiskt inte hur många gånger jag sett den här filmen men det är åtminstone en fyra/fem gånger och jag tröttnar aldrig. Det är en klassisk berättelse som man har sett en hel del gånger tidigare om en osannolik hjälte som lyckas mot alla odds. Po är godhjärtad men både klumpig, halvkorkad och trillar sig fram genom filmen. Vanligtvis är jag ganska så less på skämt som bygger på att tjocka människor är högljudda och klumpiga. Därav har jag svårt för skådisar som iofs är kompetenta men hela tiden får roller där de ska gapa och snubbla sig fram genom sina filmer t.ex Rebel Wilson och Melissa McCartny.  Trots detta så funkar Pos klumpighet för mig i Kung Fu Panda men redan i film två (finns tre filmer) börjar jag tröttna på detta komiska grepp.

Animationerna är snygga och det är bra fighter och actionscener. Bäst är Tai Lungs  flykt ur fängelset som är en maffig historia. De övriga Kung Fu mästarna kommer lite i skymundan vilket är synd då man kunnat ge de lite mer karaktärskött på benen å andra sidan får Pos motvillige lärare Shifu (Dustin Hoffman) desto större utrymme i filmen där en kamp om en sista matbit mellan de två är en annan av filmens höjdpunkter.

Det är en härlig film som jag absolut inte sett för sista gången.

Regi: Mark Osborne, John Stevenson

Betyg: 8/10

The Babysitter: Killer Queen (2020 USA)

Nu är det illa ställt! Jag var helt övertygad om att jag skrivit om filmen The Babysitter på bloggen men jag har inte hittat inlägget. Betyder detta att jag inte sett filmen om inlägget inte existerar? Filosofiska frågor i cyberrymden men om jag litar på mitt minne (något min fru inte gör) så har jag faktiskt sett filmen och vad jag minns var det en positiv överraskning. En skräckkomedi som var underhållande med Samara Weaving i huvudrollen som satanistisk barnvakt. När så en uppföljare av samma regissör med samma skådisar dök upp på Netflix var valet givet. Borde ha kollat på helgmålsbön på repeat istället.

Det har gått två år sedan händelserna i förra filmen. Cole  går nu på high school och är ett nervvrak. Alla, även hans föräldrar, tror att han är galen och har hittat på rubbet om satanister i förorten som utför blodsoffer i utbyte mot att få deras önskningar uppfyllda. Den enda som tror på honom är hans tjejkompis Melanie som Cole  även är kär i. När hon bjuder med honom på en fest är valet inte svårt då hans föräldrar har planer på att skriva in honom på en skola för psykiskt sjuka. Det går som det går och snart jagas Cole av ett gäng satanister än en gång.

Det är svårt med skräckkomedier, de riskerar att bli fjantiga eller att humorn blir för svart så skrattet fastnar i halsen. The Babysitter var en (vad jag minns) en frejdig film gjord med gott humör och funkade i stort då den lyckades vara småspännande mellan varven. The Babysitter: Killer Queen  är däremot en film gjord helt utan någon som helst fingertoppskänsla och regissören McG (fjantigt namn f.ö) tror att det räcker med att ösa på med förutsägbara pubertala skämt, kassa effekter och skådisar som spelar över,vilket det naturligtvis inte gör.  Filmen är inte roligt usel, bara irriterande dålig.

Min enda fråga är hur de fick med Samara Weaving på tåget. Läste hon inte manus eller hade hon redan skrivit på för två filmer? Det stora undret är att jag orkade med hela filmen – får skylla på att jag var för lat för att sträcka mig efter tv-kontrollen.

Regi: McG

Betyg: 1/10