Malignant (2021 USA)

Hoppla! Någon i Hollywood gav tydligen regissören James Wan en påse pengar och sa: ”Gör vad du vill” och han det gjorde han med besked.

Madison är gravid och lever tillsammans med en man som inte direkt är någon svärmorsdröm. Efter  en misshandel drabbas hon av ruggiga drömmar där en dunkel figur med övernaturliga krafter tar folk av daga på löpande band. Drömmarna visar sig vara sanndrömmar och polisen börjar snart misstänka Madison för morden.  Hennes syster tror dock att Madison är oskyldig och börjar forska i storasysterns förflutna som döljer en och annan hemlighet.

En kvart in i filmen undrar jag om Wan medvetet gjort en parodi på skräckfilmer. Han drar upp reglaget till max. Det är blodigt, åskar och regnar om vartannat och Madison bor i ett hus som med lätthet skulle kunna rymma ett mindre samhälle. När tvisten, för det är klart att en skräckfilm av i dag har en sådan uppdagas, vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.

Även om man kan ha en hel del invändningar mot dagens rulle så kan man inte hävda att filmen är tråkig. Malignant är en film som startar med  gasen i botten och håller den farten ända in i mål. Det är också en film med sin beskärda del av halvdana skådisar, fylld till brädden med klyschor och har en helt sanslös story både i utförande och i manus. Man kan beskylla filmen för en hel del men tråkigt blev det aldrig och det duger för mig åtminstone i dagsläget.

Regi: James Wan

Betyg: 5/10

The Ice Road (2021 USA)

Liam Neeson spelar här den lufsige och snälle lastbilschaufören Mike McCann som inte har det så lätt här i livet. Han tar hand om sin bror som iofs är en mycket duktig mekaniker men inte mår så bra efter en vända i Irak eller var det Afghanistan? Detta gör att han har svårt att behålla ett jobb då brorsan av och till ställer till det för de två. Helst skulle Mike vilja köra sin egen lastbil men det kostar som bekant stålar. När så en olycka sker i en gruva på nordliga breddgrader söker man våghalsiga chaufförer som ska köra upp specialborrar för att rädda de instängda gruvarbetarna. Vägen dit är farlig då den går över istäckta sjöar som börjat tina i vårsolen men Mike tar chansen. Det som kastar in grus i maskineriet är att någon verkar vilja att att räddningsaktionen misslyckas.

Min gamla mor är omåttligt förtjust i Liam Neeson. Inte för att hon tycker han speciellt snygg eller en skådis av rang utan därför han ser så snäll ut. Jag kan inte annat än att hålla med henne. När Neeson dyker upp på rutan känner man att här kommer en riktig snällis.  Även om han av och till slåss och står i och ibland kan verka lite grinig vet jag som tittare att här har jag en person med hjärtat på rätta stället och han är en hederlig karl. Detta gör att filmer med Neeson aldrig riktigt blir helt usla för man gillar karln så himla mycket. Mao det börjar bli lite Statham varning på denna storvuxne irländare.

The Ice Road hör till skådisens bättre filmer på senare år. Det är snö och is och en hel del rafflande scener, skoterjakter, en kamp mot klockan. laviner och sprickande isar, jag menar vad mer kan man begära? När filmen också berikas med en och annan stabil skådis i birollerna är det klappat och klart för trevlig filmstund. Visst kan man räkna ut vem skurken är sekunden denne kliver in i bild och som tittare vet jag i stort sett vet vad som kommer hända men det spelar ingen roll då det är god underhållning för stunden. The Ice road är vad jag skulle vilja kalla en perfekt fredagsfilm.

Regi: Jonathan Hensleigh

Betyg: 7/10

Jane got a gun (2015 USA)

Jane lever ett stillsamt liv som bonde eller något i den stilen i New Mexico. En dag kommer hennes man hem svårt skadad och muttrar något om  att Bishop närmar sig. Med sin man sängliggandes försöker nu Jane att övertala sin f.d fästman Dan att hjälpa henne innan Bishop och hans gäng hittar familjen. Dan är till en början inte värst intresserad av att hjälpa kvinnan som dumpade honom men faller till slut till föga.

Det som är mest intressant med denna något stillsamma västern är inte historien i nutid utan vad som lett fram till situationen. Bit för bit under filmens gång läggs pusslet i tillbakablickar om varför Bishop är ute efter Jane och hennes man samt varför hon dumpade den till synes rekorderlige Dan. Det är denna historia som driver filmen framåt men visst är det lite spännande att se hur två personer ska kunna hålla stånd mot ett helt band av desperados som närmar sig.

Natalie Portman, Joel Edgerton och Ewan McGregor spelar huvudrollerna och de är oftast stabila skådisar så även denna gång även om de kanske inte direkt gör några hejdundrande insatser. Filmen har väl en och annan logisk lucka men den var av modell mindre så de kunde jag blunda för. På det hela en ganska stabil västernrulle med en pulshöjande shootout som final. Som bonus lärde jag mig också hur himla mycket stålar man kunde få om man levererade efterlysta personer till sheriffen. Värd en titt om man gillar genren.

Regi: Gavin O’Connor

Betyg: 6/10

Death hunt (USA 1981)

Det här var nästan en repris av filmen Chatos land som jag kollade in förra månaden. Den stora skillnaden är väl att man bytt spelplats från sydvästra USA:s karga öken till Yukons snötäckta berg. Bronson spelar här pälsjägaren Albert Johnson. En ensling som vill vara ifred och sköta sitt. Han ingriper dock när hundägaren Hazel misshandlar sitt djur, efter lite gruff köper Albert hunden. Här hade historien kunnat sluta om inte vore som så att Hazel inte riktigt kan släppa tjafset. Konflikten stegras snabbt och innan man vet ordet av spårar det ur och det kastas dynamit, skjuts med avsågade hagelbössor, flygplansjakt och hela Yukon verkar vara på jakt efter den den stackars  Albert.

Stabil rulle som successivt ökar tempot under speltiden. Jag gillar miljöerna med snö, berg och tät granskog. Bronson gör det han ska så även övriga skådisar där vi hittar folk som Lee Marvin och Carl Weathers samt Angie Dickinson i en ganska så överflödig roll. Jag undrar lite över om Bronson och skådisen Ed Lauter var kompisar IRL för detta var tredje gången på raken  han dyker upp i en Bronsonrulle. Det gör mig inget då Lauter är en bra skådis som alltid ger ett lite nervigt intryck.

På det hela var Death hunt en positiv överraskning. En fartfylld snöfilm att sedan filmen sägs vara en BOATS kan nog diskuteras för jag tror inte någon levande person har samma vigör som Bronson i vildmarken. Efter lite efterforskningar visade det sig att verklighetens ”Albert”  inte var en speciellt sympatisk person och hade man gått på hans liv och leverne hade vi fått en BOATS av helt annan karaktär.

Regi: Peter Hunt

betyg: 6/10

The Tomorrow war (2021 USA)

Mitt under finalen i det kommande VM 2022 öppnas en portal i tomma luften där en grupp soldater materialiseras. De berättar att de är från framtiden och behöver sina förfäders hjälp. Jorden har invaderats och man håller på att förlora kriget och är i skriande behov av fler soldater som man tänkt sig hämta i det förflutna.

Jag gillade iden även om filmen genererar en hel del logiska frågetecken angående tidresor. Skit samma ibland är det bara att hänga med på resan utan att bry sig allt för mycket om det logiska.The Tomorrow war är troligen ingen rulle jag kommer minnas men den dög för stunden. Filmen håller relativt god fart, effekterna klart dugliga. Rymdmonstren och deras ursprung funkade också även om filmens manusförfattare lånat en hel del från både Aliens och The Thing. Två timmar flöt på någorlunda smärtfritt.

Det som däremot inte funkar i filmen är när man gör ett försök att vara känslosamma. Nu blev det bara segt, påklistrat och ointressant. Så fort det blev relationssnack i filmen stannade filmen upp satt jag och väntade på nya explosioner och räliga rymdmonster. Med bättre regissör och skådisar hade det möjligtvis kunnat funka bättre.

Svagaste kortet är filmens huvudrollsinnehavare Chris Pratt. Han ser ut som ett levande frågetecken och ger ett intryck av att han inte riktigt har fattat att han är med i en film. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att han för första gången är på en filminspelning. Skådisarna J.K. Simmons och Yvonne Strahovski klarar sig desto bättre och den förstnämnde är alltid trevlig att stöta på i en film

Helt ok fredagsfilm men den hade gott kunnat vara en halvtimme kortare.

Regi: Chris McKay

betyg: 5/10

Red Oaks ( 2014 – 2017 USA )

Red Oaks är namnet på den countryklubb där collegestudenten David Meyers får jobb som tennistränare sommaren 1985. På klubben jobbar även hans flickvän Karen och bästa kompisen Wheeler. Karen vet vad hon vill med livet nämligen bilda familj med David. Han är däremot inte alls lika säker på vad han vill göra, åtminstone inte börja jobba på sin fars revisionsbyrå. För att röra till det mer i parets relation börjar David bli intresserad av en tjej på countryklubben och Karen uppvaktas flitigt av ställets sliskige fotograf som menar att hon är klippt och skuren för modellyrket.

Detta kanske låter som en dussinserie och visst har vi alla sett otaliga coming of age filmer/serier om unga vuxna (oftast män märkligt nog, tjejer verkar ha stabila framtidsplaner om man nu ska tro filmernas värld) som inte vet vad de vill göra med sina liv. Mixa detta med sommarjobb som innebär tjejer i bikini, förvecklingar och fester så känns serien som en rejäl klyscha.

MEN. Jag är barnsligt förtjust i coming of age genren, gillar s.k sommarjobbs filmer och om man väljer att förlägga handlingen till det fluffiga 80-talet och samtidigt kryddar serien med en massa musik som inte är slentrianmässigt utvald får man faktiskt en serie som nära på får full pott av mig.

Nu är väl inte handlingen ett under av originalitet men alla små pusselbitar passar och helheten blir större än delarna. Med några få undantag larvar man aldrig till det utan man tar rollfigurerna på allvar. Det hade lätt kunnat bli en visa brösten och supa serie av det hela men det sker inte. Red Oaks är en dramakomedi där balansen mellan komedi och drama är perfekt avvägd.

Skådisarna var för mig okända förutom kvartetten Richard Kind, Paul Reiser, Gina Gershon och Jennifer Grey men alla inblandade sköter sig fint. Det jag också gillade var seriens rollfigurer var relativt sympatiska t.om den sliskige fotografen får så småningom visa ett större djup än vad man skulle kunna tro. Slutligen har man ett bra soundtrack som sätter 80-tals känslan perfekt.  Det är inte de största hittarna som spelas men låtarna är bekanta för oss uppväxta på 80-talet.

Red Oaks består av tre säsonger och mitt tips är att bara kolla in de första två. Den tredje säsongen tappar man greppet och serien känns inte längre lika bra. Både stämning och manus håller inte samma klass. Säsong två har också ett riktigt bra slut vilket trean inte hade. Gillar man genren är serien närapå ett måste.

Betyg: S.01 – S.02 9/10

S.03 6/10

Mot Fort Humboldt (1975 USA)

Mot Fort Humboldt är lite av ett mish-mash av olika genrer. Det är en västern men samtidigt en thriller med inslag av deckare. Militärförläggningen Fort Humbold har drabbats av dysenteri och behöver medicin snabbt. Ett tåg med förnödenheter, soldater och en hel del annat löst folk bla delstatens guvernör, en präst och dottern till förläggningens befälhavare är med på tåget. En ofrivillig passagerare är fången Deakin som lite oväntat tas med av stadens sheriff på färden. Det är ett oroligt område man tuffar in i då ett rövargäng härjar i bygden samt att en indianstam som leds av hövdingen Vita handen inte heller är att lite på, Än värre är att det verkar som att någon vill att uppdraget inte ska lyckas då resan utsatts för sabotage som b.la leder till en hel del ”olyckor” bland passagerarna.

Den här filmen var oväntat bra en riktig tröst i för en sargad själ i höstmörkret, Det är äventyr, slagsmål på tågtak, indianöverfall, banditer i härliga lösskägg, en indianhövding som leder sin stam iklädd något som liknar en mycket ful after-ski dräkt samt hel drös goa gubbar. Vad sägs om: Charles Bronson, Ben Johnson, Ed Lauter , Richard Crenna m.fl? Det bästa till sist: Det är en snöfilm.

Det är en film som håller farten uppe, bra skådisar och ett litet mysterium. Filmen var helt perfekt för en titt och jag fick dregla över en tåginredning av guds nåde. Säga vad man vill om gamla tider men man visste hur man reste med klass.

Regi:Tom Gries

Betyg: 7/10

Rust Creek (2018 USA)

Sawyer skippar Thanksgiving då hon har chans på ett jobb i självaste Washington D.C. Hon packar bilen snabbt och drar iväg. I West Virginias (?) skogar ger hennes GPS upp och Sawyer kör vilse. När hon försöker hitta rätta vägen stannar en bil med ett par lokalinvånare som till en början verkar vara hjälpsamma. Saker och ting spårar ur och Sawyer är nu i skog och mark jagad av hillbillies i stället för att hänga i glassiga Washington på jobbintervju.

Klassisk story som jag sett flera variationer av under årens lopp utan att för den skull tröttna. Rust creek funkar fint  även om den aldrig blir sådär handsvettsspännande men intresset hålls uppe ända in i mål. Filmen har en tempoväxling och tar ett  oväntat spår ungefär mitt i berättelsen. Det blir aningens långsammare och fokus läggs på annat än flykt undan killar med gevär och skogshuggarskjortor.  Jag brukar bli lite irriterad när man ”krånglar” till en enkel och engagerande berättelse i onödan men här gavs man tillfälle att lära känna Sawyer lite mer. Hon växte som rollfigur och blev mer än bara en jagad tjugoåring.

Manuset är väl inte ett under av originalitet men filmen vinner på miljöerna som är en kal och kylig novemberskog samt bra skådisar som för mig var helt okända. En nätt liten thriller som säkert kan passa de flesta.

Regi: Jen McGowan

Betyg: 6/10

Dimman (1980 USA)

Jaime Lee Curtis fick starta veckan så för att sluta cirkeln får hon även avsluta den med en 80-tals skräckis, John Carpenters The Fog. Det lilla samhället Antonio Bay ska fira sitt hundraårsjubileum. ”Festen” går av stapeln på en gräsplätt som man försöker lura i oss tittare är en park där en staty ska avtäckas. Det som kastar grus i maskineriet är att stadens alkade präst hittat en gammal dagbok där det avslöjas att staden grundades med hjälp av stålar man plundrat från ett fartyg man lockat att förlisa. Nåväl det har gått hundra år och offren kommer nu tillbaka för att utkräva sin hämnd.

Carpenters story är en hederlig gammal skräckhistoria och filmen inleds mycket bra med att en gammal sjöman berättar legenden om skeppsbrottet  för några ungar vid en öppen eld. Stämningen att ”här kommer det serveras en mysryslig spökfilm” sätter sig direkt men tyvärr jobbar Carpenter hårt på att bryta den förtrollningen.

Till filmens fördel kan man lägga dimman som transporterar spökena där man lyckats väl med att få den framstå som ett levande väsen. Ljussättningen i filmen är suggestiv och spökena utrustade med huggkrokar och sablar är bra. En stor del av filmen utspelar sig i en fyr, en byggnad som passar väl i skräcksammanhang. Carpenter har även hittat en gäng kompetenta skådisar men trots allt detta så funkar inte filmen.

Det kanske kan skyllas på en (misstänker jag) begränsad budget men Carpenter visade att han kunde jobba med en sådan i Halloween. Filmen lyckas aldrig ge den där helhetskänslan den känns mer som lösrykta episoder om spöken i en dimma. Känslan att filmen skulle utspela sig i en liten stad infinner sig aldrig. Vi får se en gata, kyrka och något som ska likna en park och inte så mycket mer.  Rollfigurerna känns bara som just rollfigurer och var väldigt diffusa. Man har också tänjt på manus en hel del för att få ut berättelsen till spelfilmslängd. Det fasligt mycket bilåkning och värst är Adrienne Barbeau  som spelar radioprataren Stevie . Hon jobbar hårt på att ha en sexig röst när hon snackar i radio vilket bara känns tillgjort och störande. Trist nog innehåller filmen lika mycket radioprat som bilåkning.

Jag sticker nog ut hakan lite och menar att Carpenters The Fog har ett oförtjänt gott rykte. Det är en enkel och effektiv story med bra musik och en hel del ruggiga scener men man skulle nog ha kört en manusvända till samt pytsat in liiite mer pengar till scenografin. Då tror filmen hade kunnat blivit en höjdare.

Regi: John Carpenter

Betyg: 4/10

Så var skräckfilmsveckan slut för detta år men glöm inte att kolla in vad Sofia har sett denna dag.

Tackar för ett gott samarbete – as always

Halloween kills (2021 USA)

Skräckfilmsveckan startar med den pinfärska och något Coronaförsenade uppföljaren till Halloween som kom för ett par år sedan. Den filmen vart jag mycket förtjust i och kan nog så här i efterhand inse att jag var lite för snål i mitt betyg. Dagens film tar vid direkt efter att förra filmen slutade för det var väl ingen som trodde att ett brinnande hus kunde stoppa Michael Myers? Han startar med att döda elva brandmän vilket tydligen fått en och annan i Cancel culture cirklar att gå lätt bananas.Men här undrar jag nog om man inte trollat för hetsa upp folk.

Hur som helst denna gång har invånarna tröttnat på Myers framfart så de går man ur huse för att en gång för alla avsluta detta blodiga  kapitel i stadens historia. Kommer de lyckas med sitt uppsåt eller stundar det goda tider för Haddonfields begravningsentreprenör?

Som sagt förra filmen var mycket bra och uppföljaren gör mycket rätt. Michael Myer gestaltas väl med en allt slitnare Kapten Kirk mask. Musiken är utsökt och man har jobbat hårt på att koppla ihop originalfilmen med dagens rulle. En hel del gamla skådisar har letats fram ur gömmorna från den gamla filmen vilket var roligt att se. På det hela är det en stabil produktion och det kunde blivit bra men istället blir resultatet följande:

Ett stort jävla fett fiasko.

Myers traskar runt och mördar folk vilket han iofs vanligtvis gör men denna gång görs det helt utan spänning men däremot ganska så grisiga mord. Folk åker runt på gatorna i jakt efter Myers men får inte så mycket gjort. En stor del av filmen visar istället massa folk som står i stadens sjukhus och gastar att man minsann ska göra processen kort med mördaren. Dialogen är illa skriven och i sina stunder så pretiös att jag storknar speciellt när Laurie Strode som tillbringar hela filmen i en sjukhusbädd filosoferar om ondska. Att folk är korkade i skräckfilmer hör lite till genren men när de når nivån att klassas som självmordsbenägna blir det lite väl magstarkt för mig. Sista spiken i kistan är slutet som var bedrövligt.

Det som är märkligt är att det är i stort sett samma gäng som gjorde förra filmen. Inget av känslan från förra filmen är kvar och filmen ger ett intryck av att vara gjord med vänsterhanden. Trots att man hade, pengar, kompetens ett bra upplägg blev så fel. Myers och musiken är bra men i övrigt var denna rulle ett sorgebarn. Men skam den som ger sig om ett år sitter jag i biomörkret och kollar in Halloween ends.

Sofia tyckande om sin tv-serie kan ni läsa om här. Boken den baserades på var i alla fall bra.

Regi: David Gordon Green

Betyg: 2/10

Jupiter’s Legacy vs. Jupiter’s Legacy

Författaren Mark Millar delar serievärlden i två läger. De som ogillar honom hävdar att han bara går in för chockeffekter samt att han skriver sina serier i åtanke att de ska bli film eller tv-serie. Jag kan iofs ge kritikerna rätt men det behöver inte betyda att man ogillar det Millar gör. Överlag håller han en hög lägsta standard. Det har kommit en hel del filmer som baserats på hans serier: Avengers: Civil war, Kick-ass, Kingsmen och Wanted. Häromåret tecknade han kontrakt med Netflix och somras kom tv-serien baserad på hans i mitt tycke bästa verk Jupiter’s Legacy. 

Jupiter’s Legacy utspelar sig i en alternativ verklighet där en handfull personer fick superkrafter för ca 100 år sedan. De verkar ha varit flitiga i sänghalmen och spridit sina genar då det i nutid kryllar av hjältar och skurkar. De ursprungliga hjältarna lever än i dag men funderar på pensionering men är deras barn värdiga att axla manteln? Tveksamt. Det hela utmynnar i en konflikt mellan Sheldon som vill hjälpa världen och hans bror Walter som vill styra den. Jupiter’s Legacy består bara av 10 nummer som är fyllda av helt makalösa actionsekvenser mycket tack vare tecknaren Quitelys förmåga att knåpa ihop fantastiska teckningar. Serien är riktigt spännande och är fullproppad av wow-ögonblick.  I min bok är Jupiter’s Legacy en 10/10 serie som jag läst om otaliga gånger.

Tv-serien är absolut inte dålig men dras med två problem. För det första funkar inte superhjältedräkterna. Iofs är tanken med alla dessa dräkter redan töntig redan från start men än så länge har det funkat i Marvel och DC-filmerna. I Jupiter’s Legacy finns  hela tiden en känsla av att jag kollar på folk på maskerad. Det gör att det blir som ett filter mellan mig och det jag ser – jag kan inte riktigt leva mig in i serien.

Netflix hade nog tänkt sig en karamell man kunde suga på i många säsonger. Ett problem jag har med tv-serier av idag är att de ofta har alldeles för många avsnitt. Just Netflix är mästare på att dra ut på en handling.  Daredevil, Punisher osv räckte det ofta att se första och sista avsnittet många gånger, övriga avsnitt var mer eller mindre utfyllnad. Samma sak skedde med Jupiter’s Legacy I säsongsfinalen hade man bara nått till ungefär mitten av det andra numret av Millars serie. TV-serien får aldrig upp farten och resultatet blev en axelryckning och en nedläggning. Synd för det hade kunnat bli riktigt bra. Nåväl hoppas de lyckas bättre med den kommande Super crooks, bara man nu inte bestämmer sig för att dra ut den serien som bara är på fyra nummer till lika många säsonger.

Betyg: Netflix Jupiter’s Legacy 4/10

Serietidningen: 10/10

 

Escape Room 2: No Way Out (2021 USA)

För två år sedan dök filmen Escape room upp och tydligen gjorde den en liten vinst för här kommer nu uppföljaren. Handlingen är ungefär densamma. Ett antal främlingar möts och hamnar i ett antal dödliga fällor som går ut på att man ska lösa en gåta på tid innan denna slår igen. Skillnaden från förra filmen är att man denna gång lär känna de som ligger bakom dessa mordiska konstruktioner och det gör i ärlighetens namn vare sig till eller från.

Escape Room 2: No Way Out är inte en bra film men den är underhållande. Det blir spännande när man har folk som springer runt som illrar i jakten på ledtrådar samtidigt som tiden tickar ned och man vet att när räkneverket står på noll bjuds det på allehanda otrevligheter som t.ex laserstrålar eller syraregn. Nackdelen är att det blir en väldigt skrikig film då folk tjoar och står i under jakten på ledtrådar. Det blir än mer skrik när spelarna dör från både den drabbade och lagkamraterna som ylar den förolyckades namn.  Skrikandet blir verkligen tröttsamt i längden.

Det blev 80 småputtriga minuter i en relativt barnvänlig (inget snaskigt slafs här inte) thriller. Naturligtvis hintar slutet om att det kommer en trea. Nåväl troligen kollar jag in den filmen också men då plockar jag ur hörapparaterna innan föreställningen.

Regi: Adam Robitel

Betyg: 4/10

The Evil that men do (1984 USA)

Anledningen till att det plötsligt blev ett gäng Bronson filmer på bloggen är att en kollega anser att Bronson är det i särklass bästa som agerat på vita duken. Det bör också tilläggas att han anser  att ingen bra musik gjorts efter 1989. Resultatet blev att jag fick låna ett gäng filmer av kollegan. Inte mig emot då jag anser att Bronson som skådis är helt ok. Dagens film är den film av Bronson min kollega anser vara hans bästa. Jag håller inte med utan lägger min röst på Mr.Majestyk – av de jag hitintills sett.

Den slemme Moloch arbetar som torterare åt den som vill betala och det visar sig vara en hel del. Karln reser land och rike runt tillsammans med sin syster och plågar ihjäl folk till höger och vänster. Av naturliga skäl har han en hel del fiender och dessa kontaktar den pensionerade lönnmördaren Holland (Bronson) för att stoppa Moloch.  Efter att ha sett en hel hög vittnesmål av f.d offer beslutar sig Holland för tillfälligt lämna sin pensionering.

Filmen har bra fart och är av och till lite småspännande. Det var en ovanligt brutal historia för att vara såpass gammal. Folk hackas ihjäl, tortyr och annat snask dyker upp under Hollands jakt på Moloch. Bronson övertygar i rollen som lönnmördare. Trist nog har en temposänkare i form av en kvinnlig följeslagare till Holland tryckts in i filmen. Skådisen är inte speciellt bra och rollfiguren är mest i vägen tycker jag. Men man kanske tyckte att Bronson skulle ha någon att tala med under filmens gång?. Hon fungerar också som något sorts samvete och vänder sig mot allt våld trots att hon är en av de som hyrt in Holland. Blir lite feltänk där men kanske glömde man bort den detaljen när man filmat en stund?

En helt ok Bronson vare sig mer eller mindre

Regi: J. Lee Thompson

Betyg: 5/10

How to marry a millionaire (1953 USA)

De tre väninnorna Loco, Schatze och Pola har tröttnat på fattiga karlar och vill säkra sin framtid. De bluffar till sig en lyxlägenhet mitt i NYC och försöker sedan på ett eller annat vis få en varsin miljonär på kroken.

Om ser på filmen genom 2021 glasögon är handlingen ganska så tragisk trots att det är en komedi. Filmen utspelar sig i en tid då de flesta kvinnor var ekonomiskt beroende av mannen vilket faktiskt gör huvudrollsinnehavarnas beteende begripligt. De är helt enkelt tre opportunister som gör sitt bästa för att skaffa sig en fördel i ett ganska så kvinnofientligt samhälle. Det kan vara bra att ha det i åtanke när man ser filmen. Turligt nog så har det förändrats till det bättre.

Trion Monroe, Grable och Bacall är mycket bra i sina huvudroller. Speciellt Monroe sticker ut lite extra då hennes rollfigur är nästan blind då hon inte ser utan glasögon något hon vägrar bära då hon tror att män inte gillar tjejer med glasögon. Följaktligen går hon in i dörrar, snubblar över stolar och tar tom fel flyg samt går med en härligt tom blick filmen igenom. Simpla skämt kanske men det funkar bra för mig.

Hur det ska sluta vet vi tittare redan innan filmen börjat. Lyckligt där kärleken vinner, Om man tänjer på det rejält skulle man kanske kunna läsa in ett antikapitalistiskt budskap filmen? Fast det är nog mest mitt eget önsketänkande.

Färger, kulisser, snötäckta berg i Maine, utsökta kostymer och klänningar gör sitt för att förhöja tittningen. Enda brasklappen skulle väl vara filmens inledning där en orkester spelar i fem jädrigt långa minuter innan förtexterna börjar. Det kan man snabbspola förbi utan att drabbas av dåligt samvete. How to marry a millionaire är förvisso en bagatell men den är välgjord, lite smårolig om man gillar snubbelhumor samt är begåvad med tre riktigt bra skådespelerskor i huvudrollerna. Klart värd en liten titt inte tal om annat.

Regi: Jean Negulesco

Betyg: 6/10