Döden till mötes (1988 USA)

Döden till mötes är den sista filmen med Peter Ustinov i rollen som Hercule Poirot (det blev tyvärr bara sex filmer). Enligt mig är han den bäste att gestalta denna belgiske mästerdetektiv, David Suchet får ursäkta. I detta mysterium reser Poirot till Palestina och stiftar under resan bekantskap med en hel del människor, med på resan är b.la familjen Boynton där änkan Emily styr sina barn med järnhand. Lyder de inte hennes minsta vink blir det inget arv. En bit in på resan hittas kärringen mördad och det faller på Poirot att lista ut vem som ville se tanten död. En hel del kommer det visa sig.

Precis som i de flesta av Agatha Christies deckare rullar storyn på i samma hjulspår. Alla karaktärer introduceras, någon mördas, Poirot går runt och förhör alla, Poirot samlar slutligen alla misstänkta för att avslöja vem som är mördaren. Det kan iofs kännas trist men ibland är det mysigt att kolla in filmer eller läsa böcker som bara är variationer på samma tema. Som konsument behöver man inte anstränga sig nämnvärt utan det är bara att slappna av och åka med på resan. I Christies berättelser bör man nog inte tänka efter allt för mycket för då riskerar plotten att rasa likt ett korthus. Folk beter sig onaturligt vilket inte är speciellt märkligt då egentligen inte ens är rollfigurer utan tvådimensionella karaktärer som likt schackpjäser ska flyttas runt mot finalen och Poirots avslöjande. Även här blir det av och till lite tokigt (så även i denna historia), då Poirot sällan har bevis för brottet utan bygger sina fall på indicier, att mördaren sedan är korkad och erkänner får stå för han eller henne då det är få domstolar som skulle ge en fällande dom byggd bara på Poirots bevisning. Nu är detta trivialiteter, Christies deckare roar för stunden och inte så mycket mer och jag gillar dem men i små portioner.

Döden till mötes är en Golan-Globus produktion vilket medför ett och annat när det rör filmisk kvalitet, så även om folk som Lauren Bacall, Carrie Fisher och John Gielgud är med så hjälper det inte mycket då den är halvsunkigt producerad och regisserad. Personregin är väl sisådär vilket verkligen märks hos de skådisar som inte kan gå på rutin och gamla rävar som Bacall och Gielgud lär nog ha pustat ut när inspelningen var över. På det hela duger dock filmen men det beror nog mer på att det är jag som myser ikapp med Ustinov än att filmen är bra.

Regi: Michael Winner

Betyg: 4/10

Annonser

Velvet buzzsaw (2019 USA)

Efter att ha sett skräckkomedin Velvet buzzsaw är det bara att inse att Jake Gyllhaal är den okrönte mästaren i att krama armbågar. I denna film spelar Gyllenhaal konstkritikern Morf Vandewalt. Dagarna består i vad kulturfolk vanligtvis verkar sysslar med, kindpussar, floskler, sprida tomma komplimanger samtidigt som man pratar skit om de som inte närvarande. En ärelysten assistent, Josephina,  kommer över ett stort antal målningar från en avliden konstnär. Tillsammans med sin chef Rhodora Haze prånglar de ut målningarna till en beundrande allmänhet samtidigt som Morf skriver på konstnärens biografi. Ju mer Morf undersöker dennes historia desto obehagligare verkar konstnären vara. När folk som haft med målningarna att göra börjar stryka med på de mest gruvliga vis börjar den armbågskramande konstkritikern undra om det inte vilar en förbannelse över konstverken.

Det här var en mycket roande film som tilltalade mig hel hel del. Det är Dan Gilroy som skrivit och regisserat filmen, han har även gjort den mycket sevärda Night crawler som kom 2014. Om man ska jämföra de två är Velvet buzzsaw en lättsammare film men den svarta humorn och ironin från Night crawler återfinns även här. Skådisarna är bra och Gyllenhaal är mycket bra i rollen som konstkritikern Morf som är en mycket ambivalent människa. Samtidigt som han slaktar konstnärer med sin kritik och uttalar sig om konst utan att darra på manschetten är han likväl ängslig och osäker på sig själv som människa  något som Gyllenhaal gestaltar bra med en underhållande kroppsspråk. Rene Russo och Toni Colette är även de roande som samvetslösa gallerister, ja hela ensemblen är en underhållande skara som infriar alla fördomar om kulturfolk man (jag) har. Skräckmomenten är kanske inte speciellt rysliga då filmen är avsevärt roligare än spännande men det är en underhållande touch i filmen med levande konstverk.

Klart sevärd blir mitt korta omdöme

Regi: Dan Gilroy

Betyg: 7/10

Resident evil: Final chapter (2016 USA)

Då jag skulle stryka några skjortor beslöt jag mig för att sätta på någon film som inte krävde speciellt mycket uppmärksamhet. Valet föll då på dagens rulle som är den sjätte i ordningen i en serie som fram tills nu inte verkat haft någon ände. Jag tror att jag har sett tre till fyra rullar i denna filmserie och minns egentligen bara ettan som bra, resten av filmerna är för att tala ren svenska ren skit.

Visst var det samma stuk som i tidigare filmer. Skådisar som poserar sig genom filmen, ett manus som präglas av en känsla av att man hittar på allt eftersom man filmar, mer slowmotion än i en film av Zack Snyder men någonstans bland alla mina skjortor och fastnade jag i filmen. Det kan bero på att för första gången sedan den första filmen hade storyn ett uns av riktning. Alice får här i uppdrag att åka till Racoon city där allt började då det där finns ett botemedel mot T-viruset men hon har bara 48 timmar på sig annars dör mänskligheten ut.

Sans och vett samt fina skådespelarprestationer är något man måste bortse ifrån om man överhuvudtaget ska ta sig igenom denna film men om man likt jag lyckas med detta så blir det en ganska så underhållande film för stunden med en himla massa CGI-effekter och en som vanligt usel Milla Jovovich i huvudrollen.

Regi:  Paul W.S. Anderson

Betyg: 4/10

När lammen tystnar (1991 USA)

Detta torde inte vara en obekant film men man kan aldrig vara säker. Det är nu 18 år sedan När lammen tystnar hade premiär så den kan ha undgått en och annan yngre förmåga i dagens massiva medieflöde.

Clarice är i sluttampen på sin utbildning till FBI-agent när hon får ett något ovanligt uppdrag av sin chef. Hon skall intervjua den ökände seriemördaren Hannibal Lecter som har suttit inspärrad i många år. Då Hannibal tidigare varit psykolog är han svår att dupera och alla försök till att intervjua honom har misslyckats. På något avigt vis klickar det mellan Hannibal och Clarice och han är åtminstone villig att ha en dialog med henne. Detta visar sig bli viktigt då Hannibal verkar veta vem seriemördaren Buffalo Bill är och det är av högsta vikt att FBI får tag på honom då han kidnappat dottern till en senator.

Detta är i det närmaste en perfekt film åtminstone i mina ögon. Jag har nog sett den en fyra/fem gånger och klart att man upptäcker en och annan skavank när man ser om en film så många gånger men i detta fallet spelar de ingen roll. Regissören  Jonathan Demme jobbar hårt med att skapa en ruggig stämning allt från musiken till miljöer. När jag såg om filmen i julas reagerade jag på ett par saker b.la att filmen är väldigt grå och  klinisk både i utseende och känsla. Vidare är alla mer eller mindre korrekta i sitt beteende oavsett vad som händer vilket gör att filmen framstår som känslokall. Jag tror detta gör att filmen känns lite avig på ett omedvetet plan och detta gör den än ruggigare. Filmen blir helt enkelt lite obekväm.

Naturligtvis spelar manus och skådisar roll för hur bra en film blir och i denna film har man lyckats över förväntan med rollbesättningen från Buffalo Bill som spelas av Ted Levine till Jodie Foster som Clarice Sterling. Valet av Foster är synnerligen lyckat då hon är en ganska så liten person och Demme jobbar med att visa hennes fysiska litenhet mot sin omgivning. Utan att det uttalas i filmen känns hon värnlös trots att hon är en mycket duktig blivande FBI-agent.

Filmen blev också Hopkins stora lycka och han blev ett av de riktigt stora namnen i Hollywood. Tråkigt nog slutade han i samma veva att skådespela och skrider numera runt i filmer och skådespelar sig själv. Lite bortkastad talang kan jag tycka.

Har man mot förmodan inte sett När lammen tystnar tycker jag definitivt man ska ge filmen chans i annat fall är den väl värd en omtitt. Det är också en av få filmer där Oscarsjuryn var lite vågade i sitt val och den vann 5 statyetter b.la för Bästa film.

Regi:  Jonathan Demme

Betyg: 9/10

Studio 54 (2018 USA)

Det här är en mycket underhållande dokumentär om det beryktade diskoteket Studio 54 som hade en kort men legendarisk glansperiod under slutet av 70-talet. Ian Schrager och Steve Rubell startade diskot utan att egentligen ha någon större erfarenhet av branschen. En stor portion tur gjorde att diskot blev New York ja kanske världens hetaste inneställe. Alla som var någonting inom nöjesbranschen var där. Knark, sex och upptåg, bla red Bianca Jagger in på en vit häst, hörde till vardagen på diskot. Då ägarna förde en mycket kreativ bokföring samt skaffade sig en hel del fiender och gemene mans ogillade då man var mycket selektiv i vem som platsade på diskot blev det en kort men intensiv saga.

Steve dog i AIDS 1989 men den andre ägaren Ian berättar ganska så frikostigt om sina upplevelser. Det är en vanlig dokumentär utan några konstnärliga utflykter, intervjuer varvas med nyhetsinslag, skön musik och filmer från när det begav sig. Det jag känner är att jag vill veta än mer då filmen ger mig rejäl mersmak på denna fascinerade era. Jag skulle vilja vet mer om de spännande originalen och önskar att filmmakarna hade letat upp fler folk som var på Studio 54. En förklaring kan vara att många avlidit både bland personal och besökare då de verkade leva ett hårt liv men någon filur t.ex mannen som ständigt klädde ut sig till fe för att sprida godhet och kärlek hade man kunnat skaka fram tycker jag. Men det är en petitess i sammanhanget, dokumentären är väl värd att lägga lite tid på. Den finns att se gratis hos Cineasterna en streamingtjänst som har ett bra bibliotek av filmer.

Regi:Matt Tyrnauer

Betyg: 8/10

Glass (2019 USA)

Stackars M. Night Shyamalan, han fick en stor hit med Det 6:e sinnet och sedan har det sakta men säkert gått utför. Varje ny film var lite sämre än den föregående och han nådde botten med The Happening och stannade där. Senaste decenniet har han inte haft det så lätt när det rör filmens värld. Hånad, utskrattad och uträknad (det många verkar missa är att folk trots allt gått och sett hans filmer då alla filmer förutom Lady in the Water gjort en ganska så bra vinst) trodde man att hans dagar var räknade men så kom The Visit som mottogs ganska väl och Split blev än mer uppskattad speciellt då slutscenen länkade samman denna rulle med Unbreakable som kom för 19 år sedan. Frågan var nu om Shyamalan skulle infria förhoppningarna med filmen Glass som är en direkt fortsättning på Split.

För att till fullo uppskatta Glass bör man ha sett Unbreakable och Split. Klart att man kan se filmen utan att ha kollat in de tidigare filmerna men det blir en fylligare historia om man har dessa i ryggen. Efter händelserna i Split härjar The Beast på Philadelphias gator. David Dunn är honom på spåren när de båda infångas av polisen och hamnar på ett hem för mentalsjuka under ledning av en psykiatriker som specialiserat sig på folk som tror att de är superhjältar. På institutionen finns också en neddrogad Elijah Price (Mr. Glass) frågan är bara hur neddrogad han är och vad har egentligen psykiatrikern för agenda? Många frågor men alla svar ges innan filmens slut.

Klart jag hade stora förväntningar på denna rulle då jag gillar både Unbreakable och Split. Jag var också förberedd på att filmen inte skulle bli en CGI-fest a la´ MCU då  Shyamalan är en stillsam historieberättare. Hans filmer är ganska långsamma och han brukar inte använda sig av storslagna scener. Nu är det som så att jag är förtjust hans regi och det har nog varit den främsta anledningen till att jag troget sett nästan alla hans filmer på bio. Glass var inte en besvikelse och jag gillade de vägar historien tog men jag hade kanske väntat mig lite mer än vad jag fick. Det är inget wow-ögonblick i filmen och inte heller någon speciellt minnesvärd scen. Filmen lunkar på i två timmar och jag vare sig nöjd eller missnöjd. Jag kan känna att regissören skulle kunnat utnyttjat sin story bättre och att han är lite väl förtjust i att låta James McAvoy spela upp alla sina olika personligheter framför kameran. McAvoy torde ha haft sitt livs stund men som tittare kan jag tycka det blir lite tjatigt i längden, jag har redan sett detta i Split. Filmen duger vare sig mer eller mindre.

Regi:M. Night Shyamalan

Betyg: 6/10

Sofia var inte riktigt lika nöjd.

Vice (2018 USA)

Ondska kan komma i olika skepnader. Det kan vara en koppärrig paranoid gubbe med valrossmustasch eller en empatilös kärring med handväska och ful frisyr eller som i fallet i dagens rulle en till synes oansenlig  och överviktig man med hjärtproblem som lystrar till smeknamnet Dick (tänk om filmen ändå hade fått detta namn istället för Vice).

Filmen handlar om Dick Cheneys liv. Dick vem? kanske en del säger. Han var b.la vicepresident under George W Bush presidentskap men har verkat i maktens bakgrund sedan Nixons tid. Filmen är en studie i hur han hela tiden manipulerar sin omgivning och tar tillfällena i akt för att stärka sin makt i kulisserna. Under Bushs regim är det mer Cheney än presidenten som bestämmer.

Adam McKay har regisserat filmen och stilen påminner i mångt och mycket om hans tidigare film The Big short. Det är en film som tar upp allvarliga ämnen på en komiskt sätt med snabba klipp och och tidshopp. Filmens första halva kan vara något förvirrande innan man fått pejl på vem som är vem. Det är en klar fördel om man har någorlunda susning om amerikansk politik och speciellt då republikanska politiker.

Hur mycket som är sant eller inte får stå för regissören som säkerligen överdriver en hel del men vissa fakta är oomkullrunkeliga  vilket gör att skrattet fastnar i halsen. Här har vi en grupp politiker som använder sin makt till att kratta manegen för sig själv och sina kompisar i näringslivet (något som även i Sverige blivit allt vanligare t.ex Filippa Reinfeldt och Kjell Olof Feldt för att nämna några som använt politiken för att sko sig själva) kostar de personliga målen människoliv bryr man sig inte. Står sanningen i vägen för de politiska och de personliga målen ser man till att ändra den så man får med sig opinionen. Mitt i denna malström av korruption står Cheney påhejad av sin fru och kompisar. Förklaringen till att de kan hållas ger filmens berättarröst tidigt i historien: Vem orkar bryr sig om budgetar och politik efter jobbet? Då vill man ha roligt och slappna av.

Det är en väl producerad film med helt suveräna skådespelarinsatser från Bale som spelar Cheney, Adams hans fru och Carell Rumsfeld. Problemet är väl att det är en polariserande tolkning och presentation av historien vilket säkert kan skrämma bort en och annan tittare men jag fann filmen underhållande och rolig sedan får man ta ett och annat med en nypa salt.

Regi: Adam McKay

Betyg: 8/10

Holmes & Watson (2018 USA)

Jag vet inte om skådisar läser de manus de får tillskickade eller inte men det är en gåta hur man fick; Will Ferrell ,John C. Reilly, Rebecca Hall, Ralph Fiennes, Rob Brydon , Kelly Macdonald, Steve Coogan och Hugh Laurie att ställa upp i denna sörja. Marcus sa med en tung suck efter föreställningen: Det känns som att rollfigurerna i Stepbrothers fått möjligheten att göra en film” Jag kan inte göra annat än att instämma.

Redan i första scenen börjar det krypa i kroppen på mig när Ferrell (Holmes) och Reilly (Watson) talar med tillgjord engelsk dialekt – något de fortsätter med filmen ut. Skämt annonseras övertydligt innan de sker och man upprepar och drar ut på scener och skämt som inte ens var roliga första gången och både manus och skådisar tramsar runt i 90 minuter. Fanns det ingen på plats som drog i nödbromsen och ställde frågan vad man sysslade med?

Filmen är inte helt körd. En del saker funkar. Dels är slapsticken rolig, jag är svag för skämt av den karaktären och finner det följaktligen roligt när Holmes och Watson ska försöka knöka in en avsvimmad Drottning Victoria i en koffert som ska skickas till Afrika. De tillfällen filmen blir konstig och touchar det bisarra uppskattar jag också men som sagt det är korta tillfällen i en film som känns slappt skriven och producerad men som sagt hur i helvete fick man så många bra skådisar att ställa upp?

Regi: Etan Cohen

Betyg: 2/10

Aquaman (2018 USA)

När en film startar med citat och visdomsord brukar jag dra öronen åt mig, speciellt då det är en rulle där man rider på hajar och sjöhästar och huvudpersonen är täckt av tatueringar i maoristil och kan tala med fiskar. Det skär sig liksom och känslan över att man inte har koll på vilken film man sysslar med stiger upp till ytan. Aquaman startar med Jules Verne citat om skepp som möts på havet och än en gång stönar jag till i biomörkret och undrar varför DC-filmerna till skillnad mot MCU-filmerna måste vara så förbannat pompösa och uppblåsta. Tack och lov ändrar filmen stil ganska så snart och visar sig bli en av DC-bättre rullar, ja t.om nästan i klass med Wonder woman.

Aquaman är son till Atlantis drottning och en fyrvaktare. Han har levt tillsammans med människorna och är högst ovillig att ha något med atlantiderna(?) att göra. När hans halvbror Orm förklarar krig mot jordytan blir Aquaman tvungen att ta tag i situationen och utmana sin halvbror om Atlantis krona för att stoppa kriget.

För mig som är serienörd blir jag glad när jag ser att Geoff Johns stått för manus i eftertexterna. I och för sig var det något jag anade under filmens gång då den i stort sett kokat ned Johns allt för korta (knappt 30 nummer) tid som författare till Aquaman. The Trench, The  seven kingdoms, Black manta m.m har man lyckats få med utan att filmen för den skull känns spretig eller gapar över för mycket. Det man skurit ned på är istället allt tjat och malande som präglat en hel del av DC-filmerna. Det är i stort sett full fart från start till mål. De korta gånger som rollfigurerna stannar upp för att vara lite djupsinniga börjar filmen gnissla på en gång då det pompösa gluttar fram. Turligt nog sker inte det alltför ofta.

Något jag var lite rädd för var att filmen med sjömonster, Atlantis, och trumspelande bläckfiskar skulle bli för mycket men oväntat nog såg funkade det över förväntan och jag drogs in i fantasyvärlden och köpte det mesta. Även rollistan var bra även om jag skrockade lite över CGI-föryngringen av Willem Dafoe och Temuera Morrison men det sköttes snyggare än Carrie Fishers groteska ansikte i Rouge one. Yahya Abdul-Mateen II var okänd för mig men han var mycket bra som skurken Black manta och Patrick Wilson satte seriens lite gnällige Orm perfekt även Amber Heard dög i rollen som Mera. Momoas tolkning av Aquaman är godkänd, kanske lite för bullrig för min smak men det störde mig inte nämnvärt.

Summa summarum klart godkänd underhållning i biomörkret och DC verkar vara på rätt väg och ingen lär väl sakna Zack Snyder vid det här laget?

Regi: James Wan

Betyg: 7/10

Angående bläckfiskar så kan de användas till mycket

A Simple favor (2018 USA)

Änkan och den något övernitiska hemmafrun Stephanie får en ny kompis i Emily. De två är väldigt olika och borde kanske egentligen inte komma speciellt bra överens. Emily jobbar på ett modemagasin, har hela garderoben full i snygga kläder, dricker och svär som en borstbindare. Stephanie har en vlogg där hon ger tips på hur man bäst sköter vardagssysslorna och har en bruk i hemmet man lägger en slant i när man svär. En förklaring till deras vänskap kan vara den gamla klyschan att ”opposites attract”. När så Emily ber Stephanie om en enkel tjänst en dag sätter detta igång en händelsekedja ingen kunde ana eller åtminstone inte Stephanie kunnat föreställa sig.

Den här filmen hamnar thrillerkomedi facket en blandning som kan vara svår att balansera men jag tycker nog att regissören Paul Feig lyckas ganska så väl med uppgiften. Mysteriet är intressant och även om man använder sig av en rejält sliten tvist t.om så sliten att jag inte trodde någon använde sig av den nu för tiden blev jag en kort stund dragen vid näsan. A simple favor är mer rolig än spännande men för mig funkade mixen. En stor anledning är att jag inte än tröttnat på Anna Kendrick, som vanligt spelar hon här en lite lätt förvirrad och småknäpp rollfigur som ställer till det mer eller mindre för sig själv och sin omgivning. Filmen stora överraskning var Blake Lively som brukar vara en trist skådis men här riktigt glänser hon i rollen som Emily. Det kanske inte är fel på skådisen utan hennes tidigare val av filmer?

Möjligtvis kan man invända att plotten läcker som ett såll och tål verkligen inte att granskas närmare i sömmarna men å andra sidan kanske man inte ska ta denna rulle på för stort allvar.  Tills på köpet får man hel hel del ursnygga kläder och ett soundtrack bestående av härliga 60-tals låtar från Frankrike.

Ett tack till Sofia för tips om filmmusiken och indirekt filmen.

Regi: Paul Feig

Betyg: 6/10

Ghost story (1981 USA)

Ett grupp äldre gentlemen(?) har en liten klubb där de sitter och skrockar tillsammans om kvällarna. De berättar historier, dricker whiskey och verkar ha det ganska så mysigt tillsammans. Att samtliga medlemmar plågas av mardrömmar  skulle de aldrig erkänna för varandra, speciellt inte då mardrömmarna rör en gömd och glömd hemlighet i herrarnas förflutna. När så en av klubbmedlemmarna dör i något som verkar vara ett anfall av total förvirring och hans son dyker upp i den lilla staden börjar saker och ting hända. De ser ut som att något i de äldre herrarnas förflutna har vaknat till liv och är ute efter hämnd.

Filmen Ghost story är baserad på boken med samma namn av författaren Peter Straub. Han är kanske mest känd för allmänheten som Stephen Kings samarbetspartner i böckerna The Black house och The Talisman. Straub har dock skrivit ett antal läsvärda berättelser på egen hand b.la Ghost story, Shadowlands och den mycket obehagliga novellen Blue rose.

Filmens största nackdel är nog att har man läst boken så känns filmen ganska så tunn  futtig och urvattnad. Det är en småryslig och inte helt ointressant historia men med tv-films känsla över sig trots att det var en biofilm när det begav sig. De äldre gentlemännen är bra i sina roller och där kan man återfinna b.la Fred Astaire och John Houseman. Hur man tänkte när man castade Craig Wasson i rollen som den återvändande sonen vet jag ej men bra skådis är han i vart fall inte utan känns helt malplacerad i filmen. Speciellt ryslig är inte filmen men handlingen är intressant och miljöerna, en småstad och bitande vinter funkar alltid för mig så helt oangenäm var inte titten. Min rekommendation är att man läser boken istället.

Regi: John Irvin

Betyg: 5/10

Low life (2017 USA)

Fribrottaren El Monstruo lider av dåligt samvete och rejäla humörsvängningar. Crystal äger ett slitet motell och är desperat i sin jakt efter en ny njure till sin alkoholiserade man. Randy har precis muckat från kåken men har svårt att visa sig ute bland allmänheten då han numera bär en besvärande ansiktstatuering. Kaylee är höggravid och dotter till Crystal samt gift med El Monstrou. Det hon inte vet är att hennes adoptivfar Teddy har sålt hennes njure till Crystal. Just Teddy är en osedvanligt vidrig människa som driver en tacobar som är en fasad för organhandel och trafficking. Dessa trasiga individers vägar kommer att korsas med ett fatalt resultat.

På pappret är det en hel del som talar mot filmen. Low life är troligen gjord för en mindre slant (i filmsammanhang) och har för mig okända men inte helt oerfarna skådisar. Filmen är regissören Ryan Prows första fullängdare. Trots detta eller kanske tack vare detta så levererar filmen med råge då den inte är bunden av stora bolag och producenter och man har kanske fått styrt över storyn själv?

Filmens styrka är de lite udda karaktärerna som alla engagerar mig. Om man bortser från den vidrige Teddy så sympatiserar jag med alla rollfigurerna. De har inte gjort bra val i livet men i grund och botten verkar de vara schyssta, det är nog mer omständigheterna som gjort att de hamnat på samhällets skuggsida. Jag vet inte alls vilken väg historien ska ta eller vem som kommer leva när eftertexterna rullar vilket höjer spänningen. Low life klockar in på bekväma 80 minuter där inte en sekund känns bortkastad till skillnad mot en hel del andra filmer. Det är inte en fullpoängare men nästan, och väl värd en titt.

Regi: Ryan Prows

Betyg: 9/10

Bad times at the El Royale (USA 2018)

Hotellet (motellet?) El Royale ligger precis på gränsen mellan Nevada och Kalifornien och har sett bättre dagar. Tidigare var hotellet en plats för de rika och berömda men när motorvägen lades om minskade bokningarna. Till denna plats anländer en brokig skara gäster, en sångerska, präst, dammsugarförsäljare samt en mystisk kvinna. Alla verkar de ha en hemlig agenda och även hotellet rymmer en antal hemligheter som hör till det ljusskygga slaget.

Scenografin är otroligt snygg och El Royale hamnar lätt på tio i topp när det rör snygga hotell i fiktionens värld (Overlook och The Great Nothern hotel är två andra). Filmen har bra skådisar b.la John Hamm, Jeff Bridges och Dakota Johnson och handlingen är lite så där lockande mystisk som gör att man vill se vidare för att se hur allt hänger samman. Synd då att ett mer passande namn på filmen skulle varit Boring times at the El Royale.

För det första är filmen alldeles för lång, 40 minuter hade lätt kunnat hamnat på golvet i klipprummet utan att berättelsen hade tagit skada. Dialogen är bra men den påminner i sina stunder alldeles för mycket om Tarantino i sina sämsta stunder, dvs folk pladdrar på och är alldeles för omständliga i sin ordsvada. Just ordet omständlig passar bra på beskriva filmen då den känns överarbetad och har inget flow. Mina tankar vandrar här till Twin Peaks s.03 som även den innehöll många scener som höll på alldeles för länge. Det är synd för filmen har det mesta men faller på att den är så tråkig trots alla hemligheter rollfigurerna bär på.

Regissören och manusförfattaren Drew Goddard ligger bakom den rappa och mycket underhållande The Cabin in the woods – det skulle man inte kunna tro när man ser denna sengångarfilm. Tack vare skådisarna och främst scenografin blir det ändå ett ganska så högt betyg då jag åtminstone kunde vila ögonen på snygga foajéer och lila tapeter under 141 minuter.

Regi: Drew Goddard

Betyg: 4/10

Friday the 13:th VI: Jason lives (1986 USA)

Tommy, Jasons baneman, sticker från mentalsjukhuset då han en gång för alla vill göra sig av med Jason. Hans plan är att gräva upp Jason och bränna liket. Oturligt nog slår blixten ned i Jasons kropp (som av någon märklig anledning är relativt intakt efter ett decennium under jord) och han vaknar till liv. Sin långa inaktivitet tar Jason igen med råge under sin raska marsch tillbaka mot Crystal lake, jag räknade till 17 dödsoffer men kan ha missat något. Tommy är det ingen som tror på, han blir inburad av polisen då de tar honom för en lallande tok. Turligt nog för Tommy så har sheriffens söta dotter inget som helst förnuft och befriar Tommy som hon egentligen inte vet någonting mer om än att han är på rymmen från ett mentalsjukhus.Tommy har en plan hur man ska göra sig av med Jason för gott då han köpt en hög ockulta böcker på en bensinmack (intressant sortiment).

I del sex i denna filmserie har man helt kastat alla försök till att vara skräckfilm överbord. Jag skulle nog vilja kalla filmen för en mycket blodig komedi. Jason blir också här ett övernaturligt väsen något man iofs har anat tidigare då han har haft en läkningsförmåga som skulle göra självaste Wolverine grön av avund. Då man inte riktigt orkat med någon större arbetsinsats i manusarbetet kastar man in folk från höger till vänster för att bli slaktade. Alkoholiserade kyrkvaktmästare, paintballentusiaster och förälskade par ja alla har detta ödesdigra dygn haft på känn att de måste dra till skogs.

Filmen är fylld av märkligheter, en sheriff som inte kan sköta sitt jobb, något som jag inte kan beskriva bättre än danssex och ett par närbilder på ett skrev (det sistnämnda anar jag är till tröst för de ystra tonårspojkar som inte får se några bara bröst i denna film). Filmen har även en hel del härliga repliker b.la nedanstående mellan två ungar som gömmer sig under en säng medan Jason decimerar lägerpersonalen.

Tyen: You know what I think? I think we’re dead meat.

[a little later on, after hearing Megan screaming]

Tyen: REAL dead meat.

Billy: So, what were you gonna be when you grew up?

Friday the 13:th VI: Jason lives är inte bra och den är inte heller spännande men den är förbaskat underhållande om man bara är på rätt humör.

Regi:Tom McLoughlin

Betyg: 4/10