Licorice Pizza (2021 USA)

Jag visste inte ens att Paul Thomas Anderson hade en ny film på G men när jag såg den fula men på något bakvänt vis lockande filmaffischen kände jag att detta var en film jag ville se trots att jag inte hade en susning om vad den handlade om. Att det var en risk då regissören minst sagt är ojämn var jag väl medveten om.

Licorice Pizza utspelar sig i 70-talets LA och vi för följa de något omaka vännerna Alana och Gary under några (tror jag) år. Deras vänskap börjar med en date som leder till vänskap även om det finns en viss kemi mellan de två. Handlingen går mest ut på att de två hänger i LA, Gary har hela tiden en massa idéer om hur han ska tjäna stålar och Alana hänger på i brist på annat då hon försöker hitta sig själv. Det börjar dock skava mellan de två efter ett ta då Gary vill något mer än bara vara vänner.  Det låter kanske inte värst upphetsande men Anderson har fått till en skön film som påminner mig lite i stil och känsla om Tarantinos Once upon a time i Hollywood  minus Manson och hans anhang. Det är en slice of life film som handlar om att hitta sig själv.

Miljöerna, musik och skådisarna klaffar perfekt. Bäst ar Alana Haim och Cooper Hoffman i huvudrollerna. Det är deras första filmroller och det känns som de inte sysslat med annat. Jag ser gärna att de fortsätter göra film. I den sistnämndes fall ligger det väl lite i blodet då han är son till den alldeles för tidigt bortgångne Philip Seymour Hoffman. I Haims är det lite mer osäkert då hon har ett band tillsammans med sina syskon men man kan alltid hoppas. Även Sean Penn, Bradley Cooper och Tom Waits dyker upp i filmen i små men mycket underhållande biroller. Trots en speltid på lite över två timmar segade aldrig filmen till sig och jag hade nog hängt med Alana och Gary en stund till. Kort och gott en liten vitamininjektion till film.

Regi: Paul Thomas Anderson

Betyg: 8/10

Cover girl (1944 USA)

I mångt och mycket har detta varit en bedrövlig filmvecka och efter att genomlidit sjungande lik, nödrim från prinsessor, hysteriska skådisar och trista familjer känns det tryggt och bekvämt att mot slutet av veckan (som brukligt) vaggas in av Gene Kellys sammetsmjuka röst och få njuta av hans spektakulära dansmoves.

Rita Hayworth spelar här Rusty Parker. Hon jobbar på en mindre teater tillsammans med sin pojkvän Danny (Kelly). Lite på skoj deltar hon i en uttagning som modell till magasinet Vanitys bröllopsnummer. Till sin förvåning vinner Rusty uttagningen men Danny bekymrar sig för hur det ska gå nu när hans fiancee blivit kändis. Det blir inte bättre av att en teaterproducent  lockar Rusty med både champagne, limousin och egen show.

Inte så mycket att tala om när det rör handling eller utförande. Cover girl är en klassisk ”fnurra på tråden” musikal som går från A till B. Hayworth och Kelly sköter sig bra, låtarna är ok och Kelly dansar naturligtvis som en gud. Två nummer stack ut lite extra. Dels dansar Kelly, Hayworth och Phil Silvers på en gata i ett kvickt och musikaluppsluppet nummer som gör mig lite gladare till livs. Kelly har även ett solonummer där han dansar mot sin spegelbild där dansen uttrycker viljornas kamp. Inte lika glättigt och glatt men här kommer Kellys mer konstnärliga sida fram och som vanligt är det en njutning att se. Tacksamt nog slipper man den obligatoriska (känns det som) drömsekvensen något som för mig alltid sänker tempot i Kellys filmer.

Cover girl var ett förnöjsamt avslut på veckan och jag vet att Sofias val är likaså. Tackar även Sofia för ett som alltid gott samarbete under veckan. Nu tar jag och dansar vidare för mig själv ut i vårsolen!

Regi:Charles Vidor

Betyg: 6/10

Sextette (1977 USA)

Dagens rulle är baserad på ett manus av Mae West. Filmen har tre parallella handlingar som till slut löper samman. Den firade Hollywoodstjärnan Marlo Manners har gift sig för sjätte gången med adelsmannen Sir Michael Barrington. De checkar in på ett hotell för att fullborda äktenskapet men kommer aldrig till skott då man hela tiden störs av diverse människor. Samtidigt pågår en fredskonferens i hotellet och man jagar även ett kassettband med Marlos memoarer som kommit på avvägar. Dessa tre historier korsas och allt reder sig till slut.

Sextette eller Det våras för mormor som den hette på svenska är en katastrof som rullar på i 85 minuter. Redan i starten drar jag efter andan då West (1893) gifter sig med Dalton (1946). Visst är ibland åldersskillnaden mellan skådisar i filmens värld lite väl tilltagen men detta gränsar banne mig till nekrofili. Det blir inte bättre av att West mer eller mindre verkar vara utsliten till både kropp och själ. Damen stapplar fram och ger ett allmänt förvirrat intryck. Det sistnämnda kan iofs bero på att hon var halvdöv och hade en hörsnäcka som förmedlade hennes repliker. Överlag har aldrig West varit en speciellt bra skådis utan har byggt hela sin karriär på att var fräck i munnen. Det skulle kanske funkat om hon haft bra repliker men de är så usla att Göteborgsskämt känns både djupa och fyndiga vid en jämförelse.

Musikalnumren är nog mest där för att förlänga speltiden. Vi berikas bla av West som pratsjunger sig genom sina låtarna, Dom DeLuise river av Honey pie och Alice Cooper klinkar på piano. Rollistan är lika bisarr som filmen då Dalton och West flankeras bla av Keith Moon, Tony Curtis och Ringo Starr m.fl.

Något bottenbetyg blir det inte då Sextette är både underhållande och till viss mån tragisk med tanke på West och tråkigt blir det aldrig bara väldigt väldigt märkligt. En eloge ska dock ges till Timothy Dalton som lyckas med att skådespela och hålla masken filmen igenom.

Jag garanterar att Sofia åtminstone kvalitetsmässigt gjort ett bättre val för dagen.

Regi: Ken Hughes

Betyg: 2/10

There’s No Business Like Show Business (1954 USA)

Av någon outgrundlig anledning fick dagens rulle det långsökta namnet Sex järn i elden på svenska. Under titten sitter jag och funderar vem på filmbolagets svenska avdelning såg filmen och fann att detta var ett passande namn. Ok det är sex huvudrollsinnehavare men järn och eld? Nåväl.

There’s No Business Like Show Business handlar i varje fall om familjen Donahue som jobbar inom showbusiness. Berättelsen startar 1919 och hoppar genom olika scenframträdanden framåt tjugo år i tiden. Familjen har växt och 1939 består Donahues av föräldrarna och deras tre barn. Dock börjar det knaka i familjens fogar. Äldsta sonen vill bli präst, den yngste kärar ned sig i en garderobsflicka som har drömmar om tiljan och dottern hittar en fästman. Frågan är om familjen kan hitta tillbaka till varandra?

Trots Donald O’Connor och Marilyn Monroe (hon spelar garderobsflickan) var inte detta någon att hurra för. Det tar en halvtimme innan filmen kommer igång då vi tittare serveras shownummer efter shownummer som ska visa att tiden går. Dessa nummer går ut på att man dansar och sjunger på en scen och tillför inte handlingen ett dyft. Filmen fortsätter sedan i samma stil och det blir bara trist och enahanda trots härliga färger, helt ok låtar samt snygga kläder.

Bob Fosses Cabaret var uppbyggd på liknande vis men där kommenterade scenframträdandena handlingen på ett ganska klurigt vis, om man gjort något liknade i There’s No Business Like Show Business hade det nog funkat bättre. Nu blir det bara en himla massa sånger och lite prat emellan.

Det blir dock inte bottenbetyg då filmen dels har som jag nämnde härliga färger (varför görs inte detta längre?) och ett musikalnummer där Donald O’Connor dansar bland fontäner och levande statyer – där piggnade jag till en smula men det var bara för ett kort ögonblick i en annars sövande film.

Sofias val är troligen mer underhållande.

Regi: Walter Lang

Betyg: 3/10

Diana (2021 USA)

Pandemin satte stopp för musikalen Diana men producenterna fick vad de tyckte en lysande ide. De spelade in showen och sålde den till Netflix, tanken var nog att detta skulle ge musikalen extra skjuts när restriktionerna släppte. När man summerar 2020 talet kommer nog detta räknas till ett av de mest korkade affärsbeslut under decenniet. Om du bara har skit att sälja visa då inte upp i förväg. Trots att en hel del sett musikalen på stream och än fler hört talas om den lyckades man ha ett trettiotal halvfulla visningar (en bedrift i sig självt) innan Diana hamnade på musikalernas sophögen. Jag kunde naturligtvis inte hålla fingrarna borta från detta magplask och även om jag är förhärdad när det rör usla filmer var det en pärs att ta sig igenom eländet.

Musikalen handlar kort och gott om Dianas liv från det att hon förlovar sig med Charles fram till hennes död så två timmar ska täcka en hel del händelser. Storyn jobbar i motvind från start för jag var evinnerligt trött på Diana INNAN hon dog. Redan in i första numret märker jag att det känns lite knepigt. Valet av story känns galet det skär sig på något vis att se Charles och Diana gå runt och sjunga på en scen. Även om jag inte på något vis är en vän av kungahusen känns det lite…… ska vi säga respektlöst?

Värre blir det då texterna visar sig vara bland det värsta jag upplevt. Nödrim, hö-höiga sexanspelningar allt förstärkt av en koreografi som verkligen inte vinner några priser. Detta är nog det närmaste man kan komma om Max Bialystock funnits i verkligheten. Textrader som t.ex ”better than a Guinness better than a wank” får mig att pausa och spela tillbaka  filmen för att se om jag hört rätt. När andra akten startar med att James Hewitt i bar överkropp rider på en mekanisk tjur funderar jag allvarligt på att skippa eländet men jag härdar ut.

Egentligen har jag inget emot dåliga filmer de får bara inte bli tråkiga eller irriterande denna musikal lyckas med båda sakerna. I slutändan har jag samma undran som jag hade om filmen Cats varför drog ingen i nödbromsen?

Sofias film är bättre trots att huvudrollsinnehavaren där har samma maner som Åsa Nisse.

Regi: Christopher Ashley

Betyg: 1/10

The Sound of music (1965 USA)

Från Colombia till Österrike och staden Salzburg under 30-talets sista gyllne år (japp så står det i filmens inledning).  Det är ganska märkligt att det tog tio år innan musikalernas musikal dök upp i musikalveckan. I mitt fall tror jag att den är så given att jag aldrig riktigt tänkt på den när jag knåpat ihop mina listor inför dessa veckor. Hur som helst nu får äntligen(?) familjen von Trapp och den sjungande nunnan göra entree hos Filmitch.

Nunnorna i stadens kloster har problem. Den blivande nunnan Maria har en tendens att springa runt i skog och mark för att sjunga och är allmänt slarvig. De löser detta med att skicka henne som guvernant till familjen von Trapp under sommaren. Familjen består av sju barn som hålls i ett järngrepp av deras änkling till far. Till en början blir det lite motigt för Maria men hon löser det galant med en himla massa sånger och snart så mjuknar även pappa von Trapps hjärta när ungarna glatt ställer upp i vad jag anser vara förnedrande sångnummer, har man sett Ko-ko låten glömmer man det aldrig. Allt skulle kunna vara frid och fröjd men Österrike gränsar som bekant till Tyskland och anschluss närmar sig och pappa von Trapp är ingen vän av nazisterna.

Det låter kanske lite smålökigt men The Sound of music har en handling som funkar och filmen blir tom en smula dramatisk mot slutet. Christopher Plummer och Julie Andrews är bra i sina roller, speciellt den sistnämnda funkar finfint som den godhjärtade8/10 Maria. Filmen har härliga miljöer med ett överdådig herrgård, berg och grönskande dalar samt en hel del sånger som sätter sig som smäck. Dagarna efter titten kommer jag på mig själv med att gå och nynna på halva repertoaren, allt från My favorite things till Do-Re.Mi. Kvar har vi då de ungarna de är kanske inte bra men trots allt uthärdliga även om jag har mina dubier över yngste sonen Kurt som ser ut som en seriemördare i vardande.

Hade The Sound of musik varit en smula kortare hade möjligen betyget blivit ett snäpp högre, för tre timmar är i saftigaste laget, jag hade en tendens att nicka till under titten.

Sofias val för dagen har jag inte sett men kolla in vad hon skriver om här.

Regi: Robert Wise

Betyg: 8/10

Encanto (2021 USA)

Vi startar denna 10:e musikalvecka som brukligt med en gemensam film. Denna gång föll valet på Disney´s senaste ”klassiker” Encanto.

Handlingen utspelar sig i Colombia där vi får bekanta oss med den märkliga familjen Madrigal. De bor i ett förtrollat/levande hus i en by som är dold för omvärlden. Vid sin femårsdag får alla i familjen en gåva av huset, gåvan är i form av en superkraft t.ex superhörsel, se in i framtiden, tala med djur osv. Den enda som inte fått någon kraft är filmens huvudperson Mirabel. Varför är oklart och Mirabel känner sig lite utanför familjegemenskapen. När det stundar bröllop samtidigt som den yngste i familjen ska få sina krafter får Mirabel olycksbådande syner som visar att problem är i antågande. Kan det ha med familjens försvunne bror Bruno att göra?

Efter det obligatoriska reklamfilmen på Kalle Ankas julafton vart jag lite halvsugen på filmen. Den verkade inte direkt dåligt och trots en ganska så catchy låt lyckades inte filmen fånga mitt intresse. När den dök upp på Disney+ tänkte trots allt ge den chans – det står ju att det är en klassiker (jösses!). Det tog inte många minuter innan jag vart fast. Härliga miljöer, ganska så sköna karaktärer och ett levande hus som gav mig lite sense of wonder. Att filmen i vanlig Disney anda handlar om att finna sig själv må vara hänt, det kommer liksom med Disneypaketet vare man vill eller inte.

Encanto kommer troligen inte att hamna i topp tio bland Disneys filmer för mig men den är klart duglig och underhållande med ett gäng stabila sånger.

Vad Sofia tycker om rullen kan ni läsa här.

Regi: Jared Bush, Byron Howard och Charise Castro Smith

Betyg: 7/10

Fresh (2022 USA)

Fresh är nog en film man kanske inte ska berätta alltför mycket om då det kan förstöra en del av ”upplevelsen”. I korthet handlar filmen om Noa som har ett eländigt kärleksliv, Lyckan verkar dock vända då hon stöter ihop med John i mataffär. De två blir ett par och snart bjuder han Noa på en weekendresa. Det är lätt att vara efterklok men kanske skulle Noa ha lärt känna sitt kärleksintresse lite bättre innan hon tackade ja till en minisemester.

Som vanligt när det rör skräckisar säljs filmen in med citat som ”det sjukaste jag sett”, ”folk svimmade/lämnade visningen” osv osv. Jag blir så himla trött. Antingen är jag en psykopat som helt saknar känslor eller så är jag  helt avtrubbad. Visst är Fresh både vriden och äcklig med inte så äcklig. Risken med allt detta reklamtjat om hur hemsk någon film är gör att förväntningarna ofta kommer på skam – tyvärr.

Trots detta irritationsmoment så var Fresh stundtals spännande, härligt bisarr och tom en smula rolig – låten Obsession med 80-tals bandet Animotion (jag hade tom singeln)  kommer i fortsättningen ge mig en och annan oönskad minnesbild. Filmen starkaste kort var skådisarna. Daisy Edgar-Jones (Kalla fötter, Normal people) spelar Noa och som förväntat var hon mycket bra i huvudrollen. När jag i förtexterna såg att den något träige Sebastian Stan spelade John sjönk förväntningarna något men här glänser han verkligen i sin roll.

På det hela var Fresh en underhållande film men som vanligt var den aningens för lång, det hade inte skadat om man kortat den en kvart, tjugo minuter men å andra sidan var finalen otroligt tillfredsställande så filmen slutar på en high note OCH den har med en finfin men alltför kort dansscen. Det är aldrig fel. Det borde dansas mer på film.

Regi :Mimi Cave

Betyg: 7/10

Texas Chainsaw massacre (2022 USA)

Ett gäng hipsters har köpt en spökstad i Texas och tanken är att man ska auktionera ut husen till hugade spekulanter som vill fly storstadens jäkt och stress. På plats inser de att staden inte är helt tom och efter en avhysning med fatala följder startar en händelsekedja som mynnar ut i Leatherface återkomst.

För att filmen ska funka får man lov att bortse från vissa kronologiska problem. Leatherface torde vara kring 75 år i dagsläget och vid ovanligt god vigör efter ett par decenniers motorsågsmassakrerade, något som borde slita på både kropp och själ. Klarar man detta så lyckas filmen lite halvdant att knyta ihop storyn med sina föregångare. Miljöerna, en svettig dammig håla, är utmärkta. Skådisarna sköter sig och jag tycker alltid det blir lite extra roligt när det går åt helvete för aningslösa idealister som är lite självgoda. Andra exempel på det det sistnämnda är Green Inferno och boken Devolution.

Även om filmen är klichéfylld till bredden med hotfulla poliser, slitna lokalinnevånare och annat som hör genren till funkade filmen för mig. Man har fått till en hel del spännande scener som blandas med klägg och äckel och för en gångs skull lever filmen upp till sitt namn. Överlag satsar man på el blandning av jump-scares och lite mer krypande spänning mao filmmakarna har ansträngt sig en smula vilket jag tackar för. För att sammanfatta det hela vart jag positivt överraskad av denna uppföljare.

Regi: David Blue Garcia

Betyg: 6/10

In a Valley of Violence (2016 USA)

Ti West är en intressant regissör som hitintills bara gjort en handfull filmer. Ofta finner man honom inom skräckgenren men dagens rulle är för ovanlighetens skull en västern. In a Valley of Violence har ett klassiskt upplägg inom genren: En främling riden in i en håla. Han är på genomresa och vill göra några få ärenden för att sedan resa vidare men naturligtvis lämnas han inte ifred av de lokala förmågorna. I det här fallet är det den korrumperade sheriffens son som muckar gräl. Händelserna eskalerar och staden har nu fått en hämnare på halsen.

När jag ser filmen blir jag lite tveksam om West ironiserar över genren. Dialogen är lite småknepig och folk säger saker och ting de vanligtvis inte brukar säga i filmer av detta slag. En del av rollfigurerna är lite over the top och jag undrar om de parodierar de karaktärer som vanligtvis återfinns i västernfilmer. Nu är detta relativt subtilt skildrat vilket gör att jag hela filmen igenom är osäker om West menar allvar eller skojar till det vilket gör att filmen känns lite skev men på ett bra vis.

Vare sig det är en lätt parodi eller inte så är In a Valley of Violence en bra film. Handlingen engagerar mig men jag är som bekant svag för upplägget. Det är även en hel del bra skådisar, Ethan Hawke spelar huvudrollen som hämnaren Paul (hans namn är ett exempel på filmens knepighet – vem fan heter Paul i en västern?), Travolta briljerar som stadens Sheriff  och Vera Farmiga spelar över, dock inte störande, som Pauls eventuella kärleksintresse. Vi får inte heller glömma bort Pauls charmiga hund Abby som stundtals knycker showen.

Bra skådisar, shootouts i en dammig håla jag begär inte så mycket mer när det rör genren utan tackar och tar emot. Till min förtjusning såg jag att West är aktuell med en ny film, tydligen en slasher vid namn X alltid något att se fram emot.

Regi: Ti West

Betyg: 8/10

The Eternals (2021 USA)

I höstas kom den här MCU filmen och jag iddes inte se spektaklet på bio. Dels då de senaste filmerna från Marvel har varit en besvikelse och dels då The Eternals i serieform inte varit någon höjdare. På Disney+ gav jag dock filmen en chans och somnade efter en halvtimme vid det andra försöket gick det lite bättre.

The Eternals är en grupp utomjordingar med superkrafter som bevakar vår planet. De har order om att inte lägga sig i människornas göranden om inte en annan grupp utomjordingar som kallas för deviants visar sig då är det fritt fram att agera. The Eternals har nu varit på vår planet i ett antal tusen år och det har varit ganska lugnt de senaste seklen. Så dyker plötsligt en grupp deviants upp som verkar ha lite andra krafter än vad man är van vid och i samband med detta avslöjas The Eternals verkliga uppdrag.

The Eternals är en ganska så beige rulle som håller på i två och en halv timme utan att göra speciellt mycket väsen av sig. Det blir aldrig tråkig men inte heller spännande. Det jag gillade med filmen var de få återblickar man gav under årtusendena som gav mig en liten känsla av sense of wonder. Skådisarna är relativt välkända men de verkar ha poppat en och annan valium och rör sig sömngångaraktigt genom den CGI fyllda storyn. Det är nog det sistnämnda som är filmens stora problem, jag bryr mig liksom inte ett dyft hur det går vare sig för jorden eller gruppen The Eternals.

Slutomdömet om filmen blir en axelryckning vare sig mer eller mindre och fortsätter MCU att leverera så pass ointressanta filmer som de hitintills gjort under 2021 tackar jag nog för mig. Jag blir inte mindre oroad när jag ser vad som komma skall. Multiuniversum och annat som man borde hålla sig ifrån men anledningen till det tar jag en annan dag typ när jag sett senaste Spiderman filmen.

Regi: Chloé Zhao

Betyg: 3/10

Antlers (2021 USA)

Lärarinnan Julia mår inte så himla bra. Hon kämpar med alkoholism och traumatiska barndomsminnen. Därför är det lite märkligt att hon flyttar från soliga Kalifornien tillbaka till sitt barndomshem ?! i regniga Oregon. Staden hon flyttar till är inte hippa Portland utan en miserabel håla vid namn Cispus Falls. Det är en hel del social misär och Julia värnar lite extra för en kille i hennes klass som verkar ha det extra svårt. Han lever med sin pappa och lillebror och ju mer Julia lär känna sin elev börjar hon inse att något verkligen inte står rätt till i hemmet.

Problemet med Antlers är att första halvan är riktigt bra. Innan man vet hur det hela ligger till är det en ruggig film om social misär, barns utsatthet som sprider en allmän ”må dåligt känsla”. Skådisarna är bra och det var härligt att få se den gamle godingen Graham Greene dyka upp som den vise urinnevånaren som vet vad som är i görningen.  Det känns som den gubben har varit med mig under större delen av mitt filmtittande liv.

Tyvärr går filmen från obehagligt drama till ganska så ointressant skräck trots att jag är mäkta förtjust i myten om Wendigo. Man har även kryddat anrättningen med bedrövlig CGI som tangerar valfri Aslylum/SCI-FI channel produktion. Det är synd för i grund och botten är det en bra story man sitter på men man schabblar bort den på något vis.

Den hitintills bästa Wendigo storyn jag sett är avsnittet Skin and Bones i den numera avsomnade skräckserien Fear Itself. Den storyn är till skillnad mot dagens rulle väl värd att kolla in.

Regi:Scott Cooper

Betyg: 4/10

15 minutes of shame (2021 USA)

15 minutes of shame är en nätt liten dokumentär på HBO som behandlar cancel-kulturen. I den här filmen handlar det inte om Hollywood utan vanligt folk som drabbats av detta elände. Dokumentären tar upp tre olika fall.  En kvinna skrev ett giftigt inlägg om republikanerna och förlorade jobbet, en man som sålde handsprit till vad folk ansåg överpris och har nu fått lagt ned sitt företag och lever på de besparingar han har samt en f.d elektriker av latinsk bakgrund som anklagades att gör ett vit makt tecken varav följden blev att han……förlorade jobbet.

Det är tre fall där folk kanske eller inte betett sig dumt men de har alla varit chanslösa när cancel-maskineriet dragit igång. Dokumentären tar upp människors förtjusning historiskt och i nutid med att fördöma andra människor. En psykolog dyker upp i rutan och förklarar att just skadeglädje triggar igång hjärnan såpass mycket att vi hellre ser någon misslyckas än att lyckas själva. Om man nu köper denna teori samt kombinerar den med vår förmåga att köpa påståenden som stämmer in på vår världsbild och till detta lägger sociala medier som underlättar åsiktsspridning så får vi en perfekt storm.

15 minutes of shame behandlar kort och gott de sociala aspekterna och hur de påverkar vårt samhälle och de individer som drabbas av den s.k cancel-kulturen idag. Dokumentären är intressant men kanske skulle jag vilja haft en djupare genomgång av detta med cancel-culture. Det skulle varit intressant om man intervjuat folk som sprider informationen och piskar upp stämningen och få reda på hur de resonerar och tänker. Dokumentären är intressant men hamnar i facket tänkvärt men inte så mycket mer.

Som med allt är det naturligtvis en balansfråga mellan vad som är rätt eller fel. Klart att man ska protestera mot orättvisor men vem ska avgöra vad som är rätt och fel och hur ska vi som individer lära oss att hantera den nya tekniken när alla mer eller mindre har makten att starta ett drev? Svåra frågor men å andra sidan har jag vare sig twitter eller instagram endast facebook och det är knappt jag orkar med alla idioter från både höger och vänster på det forumet.

Regi: Max Joseph

Betyg: 5/10

Don’t Look Up (2021 USA)

Ett par astronomer upptäcker en komet som är på kollisionskurs mot jorden. När de går ut med en varning till myndigheter och allmänheten inser de att folk inte bryr sig speciellt mycket. Presidenten bekymrar sig mer om en tillsättning till högsta domstolen, allmänheten är överlag mer intresserade av en popstjärnas förhållande med en rappare och resten tror inte på nyheten. Att kometen är en metafor för klimatkrisen torde stå ganska klart för oss tittare.

Adam McKay senaste filmer har handlat om verkliga händelser, Vice om Dick Cheney och The Big short finanskrisen 2008.  Dagens rulle skiljer sig mot dessa filmer då det är en ren hitta på historia. Frågar ni mig så funkar McKay när hans filmer baseras på verkliga händelser då Don´t look up av och till blir lite väl tramsig. Å andra sidan så fångar regissören tidsandan ganska bra med sin film för om något så är väl vår värld mest inriktad på trams i dessa dagar.

McKay slår både åt vänster och höger i sin satir över mänskligheten. Skrämmande nog är inte filmen värst överdriven när det rör denna. Man skulle kunna debattera i det oändliga över våra tillkortakommanden när det rör faktaresistans, hur man gladligen låter andra tänka åt en samt ointresset att sätta sig in i viktiga frågor eller att vi gärna gör det omvända lägger ned orimligt mycket tid på frågor som i det stora hela inte är speciellt viktiga. På det stora hela träffar McKay rätt i sina iakttagelser men det är en film som predikar för de redan frälsta.

Om man läser kommentarsfälten verkar påfallande många inte insett att de satt på en satir utan trott de skulle serveras en film i stil med Armageddon mao de har inte orkat läst ”baksidetexten” eller så har man låtit Netflix algoritmer göra valet åt en. Ganska så talande angående filmens budskap.

Don’t Look Up är på inga vis en dålig film det som ligger rullen i fatet är väl att den av och till slår över och blir lite väl tramsig samt att en kvart-tjugo minuter hade inte skadat om det hamnat på golvet i klipprummet. Roande för stunden men lite så mycket mer.

Regi: Adam McKay

Betyg: 5/10