I Care a Lot (2020 USA)

Marla Grayson, suveränt spelad av Rosamund Pike, är en skrupulös människa som hittat ett ganska enkelt sätt att tjäna pengar. Då hon arbetar som vad kan liknas vid den amerikanska motsvarigheten till god man ser hon till att få sina klienter omyndigförklarade. När detta väl skett plundrar hon systematiskt deras konton och tillhörigheter. Så en dag hamnar fel person i hennes garn och Marla möter ett motstånd där hon kan komma att riskera livet.

Det första som slår mig är filmen genrebeteckning den kallas för dramakomedi men komedin lyser med sin frånvaro.Thriller är nog mer passande. Möjligen kan det vara som så att filmen är en satir över kapitalism och nyliberalism och hur vi behandlar våra äldre men om så är fallet missar den målet – åtminstone för mig. Det andra som slår mig är att det var år och dar sedan jag stötte på en sådan vedervärdig människa som Marla. Hon har inga som helst försonande drag och jag vill henne bara allt ont i världen.

Detta blir ett problem en bit in i filmen. Marlas motståndare är inte heller några moraliska förebilder och i lagens mening är de värre. Vem ska jag heja på? Den lömska Marla eller en grupp kriminella som går över lik ? Resultatet blir att hur än filmen kommer sluta kan jag inte riktigt bli nöjd. Om Marla klarar sig får jag liksom ingen payoff men å andra sidan är hennes hämnare inte speciellt sympatiska. Detta moraliska dilemma gör att jag faktiskt inte bryr mig om hur det går och mitt intresse för filmen som till en början varit stort minskas allteftersom handlingen fortskrider. Det hjälper inte att filmmakarna försöker rädda filmen med sista scenen. Tåget har redan gått för mig.

Däremot är faktiskt filmen knappt sevärd enkom för skådisarna som gör ett mycket bra jobb. Pike har jag redan nämnt och då hon delar scenen med Diane Lane och Peter Dinklage blir filmen trots mina invändningar lite sevärd.

Regi: J Blakeson

Betyg: 4/10

Barb and Star Go to Vista Del Mar (2021 USA)

När väninnorna Barb and Star förlorar sina jobb och i samma veva blir uteslutna från den lokala diskussionsklubben känner de båda att det är dags för en förändring. De väljer då att åka på en veckas semester till Florida och orten Vista del mar. Vad de inte vet är att just denna plats är målet för en skurk i äkta 007-stil. Hennes plan är att attackera staden med förgiftade myggor.

När eftertexterna rullar undrar jag lite stillsamt hur man fick stålar till detta sanslösa projekt. All heder till den som vågade öppna plånboken för det här är film som sticker ut. Jag anar att detta är en rulle man antingen älskar eller hatar. Jag hör till den förstnämnda kategorin. Redan under förtexterna där en fet tidningspojke sjunger en sång vet jag att detta är en film jag kommer att gilla.

Manuset har inga hämningar och pendlar mellan riktigt fyndiga skämt och tillfällen man får leta efter skämskudden. Vi får ett par musikalnummer, talande krabbor, sånger om boobs, en sjöjungfru och lite annat smått och gott. En del effekter (och de är en hel del) är klart dugliga andra verkar ha snickrats ihop i någon hemmastudio, som sagt rullen pendlar hela tiden mellan högt och lågt.

Roligast är Barb and Star som snattrar konstant filmen igenom och jag menar verkligen HELA filmen. Tycker man detta är jobbigt kanske man ska skippa rullen men jag var i alla fall grymt underhållen av deras svada.

Barb and Star Go to Vista Del Mar påminner en hel del om  Austin Powers, gillar man dessa rullar torde man uppskatta dagens film. Jag gjorde det och i mina ögon är det en liten sommarpralin till film som gjorde mig glad. Ett extra tack till Fiffi och Steffo på filmpodden Snacka om film för detta är en film jag helt hade missat om de inte snickesnackat om den.

Regi: Josh Greenbaum

Betyg: 7/10

Black Widow (USA 2021)

Det var ett rejält tag sedan man såg en superhjältefilm på bio. Black widow hade jag sett fram emot kanske främst därför att både Rachel  Weisz och Florence Pugh var med i filmen. Black widow startar tidigt 90-tal och vi får ta del av hjältinnans orgin story. Filmen hoppar framåt till nutid ungefär när Civil war utspelar sig i MCU kronologin. Black window kontaktas av sin syster som berättar att det hemliga spionprogrammet The Red room fortfarande är i full verksamhet. Black widow och lillsyrran slår sina påsar ihop och försöker lokalisera platsen där utbildningen sker för att stoppa verksamheten.

Hur var då denna 24:e film i MCU och startskottet för den s.k Phase 4. Inget speciellt. Inte dålig, inte bra, filmen rullade på och kändes lite enahanda. Speciellt starten kändes hackig och det tog ett tag in filmen fann sitt flow.

Klart att det finns bra saker i filmen. Pugh är som vanligt bra som lillasystern. Lite trulig och smågrinig. David Harbour funkar fint som den före detta korkade ryske superhjälten Red Guardian. Det ges lite blinkningar till oss seriefans något jag alltid gillar för då vet man att de som gjort filmen troligen kastat ett getöga på serierna.

Det är inte direkt något som jag kan klaga på när det rör filmen mer än det svajiga starten och att Rachel Weisz gav ett något oinspirerat intryck samt att skurkarna inte var mycket att hänga i julgranen. Den dominerande känslan av filmen blev mest ”Been there done that” Det märkliga är att jag som sagt hade sett fram mot filmen – kanske inte själva storyn utan mer att jag suktade lite efter en ny MCU film. Det visade sig alltså vara en imaginär längtan.

Trots att jag möjligen har tröttnat på MCU-filmerna kommer jag nog inte kunna avhålla mig från att slå mig ned i biofåtöljen i september när Shang Chi and the legend of the ten rings har premiär i september. Det är svårt att lära gamla hundar att sitta.

Regi:Cate Shortland

Betyg: 4/10

 

Love and monsters (2020 USA)

Joels största problem är inte att mänskligheten verkar dansa på sista versen. Efter ett meteoritregn  har alla kallblodiga djur muterat till jättestorlek och i ett slag närapå utrotat människorna. Några spillror lever kvar under jord. Det är problematiskt men värre för Joel är att han och flickvännen skildes åt i samband med katastrofen. Turligt nog har hon överlevt men befinner sig på en plats några mil bort. En relativt enkel promenad men då ytan kryllar av olika varelser som har människor på menyn är det förenat med livsfara är närma sig flickvännen. Joel har dock tröttnat på att vara singel och ger sig ut för att återförenas med sin flickvän. Det han inte riktigt tänkt på är att det är ett antal år sedan de sist sågs.

Först hade jag tänkt att skippa Love and monsters då både titel och handling verkade vara i dummaste laget. Men då filmen fick ganska så god kritik gav jag den en chans trots allt och det gjorde jag alldeles rätt i.

Love and monsters är en charmig bagatell men jag köper Joels ganska så korkade plan utan några större betänkligheter, är man kär så är man. Väl på ytan får vi möta en hel del creepy crawlers som är välgjorda och ganska så räliga. Filmen blev riktigt spännande av och till kanske mest för att jag satt och rös över alla otrevligheter som dök upp i tid och otid. Som sagt det är en bagatell men för mig var det väldigt god underhållning för stunden och det är alltid trevligt att få se Michael Rooker i en rulle även om han inte har huvudrollen.

Regi: Michael Matthews

Betyg: 7/10

In the heights (2021 USA)

I stadsdelen Washington highs när många av invånarna drömmar om ett bättre liv. Usnavi sparar stålar för att kunna öppna en bar i Dominikanska republiken, nagelskulptrisen Vanessa vill jobba som designer och Kevin önskar att hans dotter ska få en högre utbildning. Nu är inte In the Highs något ordinärt storstadsdrama utan en film som är fullspäckad med dans och sångnummer m.a.o en musikal

Den här filmen torde släcka törsten för alla musikalälskare värden runt för det är en fest för örat och ögat. En hel del av sångerna är inga simpla nummer som framförs av någon ståendes vid en lyktstolpe utan här är hela grannskapet med på både sång och dans. Ett par tre nummer håller världsklass när man ser på koreografin och det bjuds bla på en härlig blinkning till legendaren Ester Williams i ett av numren. Jag gillade även sångtexterna som för historien framåt

Man skulle kunna förledas till att tro att In the Heights skulle var en tunn ursäkt till film för att man ska få se Latinos köra lite moves och sjunga en stump men den är faktiskt djupare än så. Filmen behandlar en hel del frågor som vi alla brottas med: Vart hör man hemma, drömmar och livsval och de förväntningar man kan ha på sig själv och andra. Ok det är iofs generella men viktiga frågor. Jag satt faktiskt i biomörkret och blev lite smått filosofisk ja kanske tom (och det händer inte så ofta) berörd.

Filmen dras dock med ett litet problem, den är alldeles för lång för min smak. Närapå två och en halvtimme blev lite för mycket av det goda och filmen skulle inte att lidit av att blivit lite trimmad. På det hela är dock detta en petitess och gillar man musikaler tycker jag nog att ska ta och släpa sig i väg till bion för det är med lätta steg man går därifrån.

Regi: Jon M. Chu

Betyg: 8/10

Army of the dead (2021 USA)

Zack Snyder påstår att han i tio års tid drömt om att få göra Army of dead. Om man i tio år har av och till jobbat med ett projekt, finslipat detaljer vridit och tänkt på saken och slutresultatet är att likna vid att Uwe Boll haft en ovanligt lyckad dag på jobbet så blir i alla fall jag något bekymrad över Snyders kompetens.

Det karln har gått och grunnat på i ett decennium är en mix av heist/action och zombiefilm, på pappret en ganska så underhållande historia och det hade nog kanske i en alternativ verklighet kunnat bli en bra film. Storyn går i korthet ut på att en halvskum riking har hyrt ett gäng legoknektar för att ta sig in i Las Vegas och tömma ett bankvalv innan staden förintas. Anledningen till att bomba staden ligger i att att den drabbats av ett zombieutbrott och ett välplacerat kärnvapen verkar tydligen vara den bästa lösningen.

Vi tar det som är bra med rullen: Filmen är uthärdlig och trots en speltid på en bit över två timmar slank den ned lätt. Det syns också att Netflix öppnat upp den stora plånboken för det är en snygg film med relativt bra effekter. Handlingen lockar även initialt till en titt men sedan vart det slut på det goda.

Troligen fick man ta de skådisar man hade råd med efter att specialeffektsavdelningen fått sitt. Dave Bautista kan duga i mindre roller som utomjording eller henchman till Blofield men att få ihop fler än tre meningar övertygande funkar inte. Övriga skådisar gör väl det de ska men de har en värre fiende att kämpa emot än zombies och atombomber nämligen ett manus som man inte önskar sin värste fiende.

Om jag inte visste bättre skulle jag tro att detta var en debutfilm av något student som vunnit första pris i någon manusskrivarkurs. Under titten kände jag mig lite som Saida (för yngre läsare var detta en spåkärring som härjade runt i media under 90(?)-talet). Jag kunde i stort sett förutse allt som skulle hända innan det s.a.s hände och till slut blev det faktiskt skrattretande. När det rör Army of the Dead ska man inte tala om plothål då hela filmen faktiskt är ett enda stort sådant. Hela handlingen helt onödig från start till mål och jag kan tyvärr inte förklara detta närmare utan att spoila för mycket. Folk beter sig irriterande irrationellt och till på köpet har man skrivit in en dotter till huvudpersonen som jag önskar ska bli zombiemat sekunden efter hon visat nyllet i filmen.

Jag kan vara helt ute och cykla i mitt tyckande och man kan tycka att man borde ta filmen för vad det är: Påkostad underhållande dumaction i två timmar men för mig blir den bara irriterande korkat.

Bäst med filmen var förtexterna som var lite en repris av Watchmen. Jag skulle mycket hellre velat se det de visar än det efterföljande dravlet.

Regi:Zack Snyder

Betyg: 2/10

 

Nobody (2021 USA)

Hutch är en fridens man. Han har familj, jobbar och bor i en villa. Dagarna löper på i enformig lunk och inget verkar bryta invanda mönster. En kväll utsätts familjen för ett inbrott, Hutch har chansen att oskadliggöra tjuvarna men backar i sista stund. Han känner att familjen förebrår honom och tycker att han är lite av en fegis. Nu är inte Hutch den tillsynes försynte familjefar man skulle kunna tro utan en man av helt annan kaliber. Inbrottet blir en katalysator som sätter igång en hel radda med händelser som utmynnar i en himla massa våld och naturligtvis……. den ryska maffian. Vad annars?

Bakom manuset till Nobody står Derek Kolstad som även skrivit John Wick och båda filmerna påminner en hel del om varandra. Största skillnaden är väl att Bob Odenkirk är en avsevärt mer uttrycksfull skådis än Kenau Reeves.. Jag kan tycka att Kolstad verkar vara aningens lat då han i stort sett levererar samma film men kanske hade han Nobody liggandes i skrivbordslådan och plockade fram manuset i väntan på nästa film om John Wick?

Nobody är inte en film att rusa till biografen för men är man sugen på lite våldsam underhållning duger den mer än väl. fast man bör då ha överseende med den något larviga finalen som var lite väl over the top för mig. Som bonus får man Christopher Lloyd i en liten roll och det är trevligt. Helt ok rulle vare sig mer eller mindre.

Regi: Ilya Naishuller

Betyg: 6/10

A Quiet place 2 (2020 USA)

Efter en kort tillbakablick tar uppföljaren vid direkt där förra filmen slutade. Familjen Abbott flyr från gården och stöter på en gammal (men för oss ny) bekant Emmett som var vän till familjen innan allt gick åt fanders. När de hör en radiosignal som tyder på att det finns andra människor hjälper Emmett motvilligt familjen att lokalisera signalens ursprung.

Jag ska erkänna att förra filmen inte funkade för mig fullt ut.  Vanligen är jag väldigt förlåtande när det rör skräckfilmer och köper de flesta idiotier rakt av men inte denna gång. När filmen en kvart in i handlingen serverar världshistoriens mest korkade graviditet föll stora delar av storyn som ett korthus och jag kunde inte ta till mig filmen.

Uppföljaren har fördelen att jag nu vet förutsättningarna och lättare kan köpa dem. Det kan vara en anledning till att jag gillar denna en smula mer än dess föregångare. Å andra sidan kanske jag skulle ta och se om första filmen med nya ögon?

Hur som helst. Tvåan är avsevärt mer fartfylld och desto bullrigare.  Av och till blir rullen ganska så spännande och det var ett par korsklippningar jag gillade när olika personer samtidigt utsätts för olika hot.

Bäst i filmen är skådisarna. Emily Blunt visar än en gång vart skåpet ska stå. Hon kan banne mig spela det mesta, allt från sjungandes nanny, drottning Victoria till dagens monsterrulle. Cillian Murphy som spelar Emmett har jag alltid gillat och Millicent Simmonds i rollen som den döva dottern levererar än en gång. Den jag velat sett mer av var Djimon Hounsou som var med alldeles för kort tid för min smak men man kan inte få allt här i världen.

Gillade man första rullen torde man inte vara helt missnöjd med uppföljaren. Mer fart, en del spänning och bra skådisar och det är aldrig fel att se ett garden party bli trashat av ett monster. Klart sevärd.

Regi: John Krasinski

Betyg: 7/10

The Conjuring 3: The Devil Made Me Do It (2021 USA)

Än en gång får vi följa paret Warren i jakten på onda andar och demoner. Denna gång startar filmen med en exorcism som går lite si så där. Konsekvensen blir i vart fall en mordrättegång där försvaret hävdar att den tilltalade var under en demons inflytande när mordet begicks och borde därför förklaras oskyldig. Det faller nu på Warrens att nysta i mysteriet för att bevisa demoniskt inflytande.

Första filmen i denna serie var en rejält ruggig historia men konceptet blir allt mer urvattnat för var gång. Det är en popcornskräckis där man ska hoppa till i biomörkret vid väl valda tillfallen. Några rysningar får jag inte och storyn är i ärlighetens namn inte speciellt engagerande. Paret Warren letar bevis och sedan avslutas allt i ett CGI-inferno där det blåser Carola vindar samtidigt som folk svävar en halvmeter ovanför marken. I de tidigare filmerna har jag åtminstone vid något kort ögonblick känt visst obehag eller tyckt att ett och annat spökeri varit lite extra  men här rullar det liksom bara på.

Det är dock både välgjort och välspelat, Patrick Wilson och Vera Farmiga är bra i huvudrollerna och birolls innehavarna gör vad de ska. Jag skrockar till lite förtjust när John Noble dyker upp i rollen som pensionerad präst. Tråkigt nog känns berättelsen förutsägbar och lite bege. Gör man ett par filmer till i serien som håller samma stil skulle jag nog vilja påstå att Conjuring unversat nog kan göra skäl för epitetet skräckfilmernas motsvarighet till Beck.

Regi: Michael Chaves

Betyg: 4/10

Spiral (2021 USA)

Så trevligt att få gå på bio igen. Valet över vad jag skulle se var lite svårare. Jag var lite småsugen på rullen Promising young woman men då jag och kritikern Emma Gray Munthe inte har samma filmsmak och hon hade gett den ett väldigt högt betyg valde jag en annan film. Troligen borde jag för en gångs skull lyssnat på Emma.

Tio minuter in i filmen inser jag att jag får dras med en av de sämsta skådisarna som vandrat på denna planet, Chris Rock. Han är så jävla usel att Birk i Ronja Rövardotter ”söstra mi” prestation är i Oscarsklass vid en jämförelse. Det är en gåta att man ger karln filmroller men det svaret ges i eftertexterna då det visar sig att Rock är en av filmens producenter och följaktligen gett sig själv huvudrollen.

Spiral är en trött fortsättning på Saw filmerna. Varför man envisas med att mala detta koncept till förbannelse vet jag inte då filmserien kändes uttjatad redan efter del tre. Att jag  betalar för att se eländet får ursäktas med att jag är en positiv kille som var gång hoppas på att Saw-folket ska lyckas leverera en bra film. Eller så är jag dum i huvudet.

Här är det i varje fall någon som tar korrumperade snutar av daga och Rock spelar polisen som jagar mördaren. Det mesta är sig likt halvkassa skådisar, mordiska fällor och en ändlös ström av recaps då man speciellt när det rör Saw filmerna tror att filmpubliken saknar närminne. Rekordet var fyra återblickar av samma scen under filmens gång. Det är iofs ett enkelt sätt att dra ut på speltiden så man kan sträcka ut det lövtunna filmmanuset till spelfilmslängd.

Jag får se på detta debacle så här: Det kan väl inte bli sämre 2021?

Regi: Darren Lynn Bousman

Betyg: 1/10

Come Play (2020 USA)

Oliver är en ung kille som lider av autism. Han är oförmögen att tala men kommunicerar via en teacchliknande app på sin telefon. En kväll dyker det upp en bok på skärmen som handlar om det missförstådda monstret Larry som bara vill ha en vän. Oliver blir nyfiken och börjar läsa boken vilket han inte borde ha gjort.

Jag trodde att Come play var en s.k popcorn skräckis men det är en rysare som hamnar mer i facket ”den hotade familjen” och den funkar fint inom denna skräcksubgenre. Regissören har valt att skildra en familj som redan har problem innan Larry gör entree. När filmen startar har föräldrarna precis valt att separera, en av anledningarna är att Olivers funktionshinder frestar på förhållandet. Detta gör att hotet mot familjen kommer både från in och utsidan vilket gör hela situationen desto mer besvärlig. Filmen lyckas även med att vara intressant utöver skräckmomenten och funkar bra som ett drama mellan rysligheterna. Jag bryr mig om denna familjs väl och ve då de är lite mer än bara statister i en dussinskräckis.

Skräckmomenten är bra och Come play förlitar sig mer på att historien ska vara ruggig än att man knökat in en himla massa jump-scares. Regissören har också den goda smaken att inte visa Larry alltför mycket oftast anar vi bara honom i bakgrunden gömd i mörkret. Slutligen är skådisarna klart godkända – även Azhy Robertson som spelar Oliver – det tackar jag för.

Come play är en stabil skräckis som nog de flesta som gillar genren skulle uppskatta. Det är ingen wow-film men den gör det den ska. Tackar Steffo på Snacka om film podden för tipset.

Regi: Jacob Chase

Betyg: 6/10

Godzilla vs. Kong (2021 USA)

Dags för den sista filmen i Warner Bros.något ojämna serie filmer om Godzilla och andra jättemonster. I senaste filmen visade Godzilla vart skåpet ska stå då alla konkurrenter om vem skulle vara herre på täppan i monstervärlden besegrades. Det finns dock ett monster kvar, nämligen King Kong. Han göms undan från Godzilla men när denna  oprovocerat attackerar en forskningsanläggning beslutar man sig för att försöka återbörda Kong till sitt hem. Då filmen heter Godzilla vs. Kong begriper man att den planen misslyckas och vi tittare bjuds på två monster i en hejdundrande fight.

Om jag bortser från Skull island som jag verkligen gillade når de övriga filmerna om Godzilla aldrig riktigt fram. De är välgjorda, monstren är häftiga och effekterna är bra men hela tiden känns det som att det är något som fattas. Det kan bero på att man krånglar till det i onödan för sig. I varje film kastar man in folk med komplicerade agendor som bara rör till det istället för att öka spänningen. I förra filmen var det någon terroristgrupp som bara kändes irriterande och i denna film har det plötsligt dykt upp ett ondskefullt (beroende på hur man ser på saken) företag som verkar ha tagit över verksamheten från Monarch.

Att människorna spelar andra fiolen är begripligt men då jag inte bryr mig ett dyft om huvudpersonerna dör eller lever faller en del av filmens spänning. I Skull island nådde man trots en massa monster fram till det mänskliga och i den filmen brydde jag mig om filmens mänskliga cast. I Godzilla vs. Kong skulle jag rycka på axlarna om Alexander Skarsgårds rollfigur Nathan Lind blev krossad av en fallande skyskrapa. De mänskliga rollfigurerna är helt enkelt bara i vägen i filmerna och man misslyckas med att skapa den undergångsstämning som filmerna troligen vill ge.

Trots dessa invändningar är Godzilla vs. Kong i sina stunder en härlig monsterfest och om man gillar att se monster fightas och jämna hela städer med marken duger filmen men speciellt minnesvärd eller spännande är den inte.

Regi: Adam Wingard

Betyg: 5/10

Se7en (1995 USA)

Kriminalpolisen Somerset har bara en vecka kvar till pensionen när han får en ny partner Mills. Första dagen tillsammans kallas de till vad som vid en första anblick verkar vara ett naturligt dödsfall, en man som förätit sig. Vid en noggrannare titt finner de två detektiverna att mannen har tvångsmatats till döds. Somerset ber om att få slippa fallet då han anar att det inte kommer vara löst innan han slutar. Han anar också att det är större saker i görningen än ett simpelt om än bisarrt mord. Mills tar över fallet men Somerset dras motvilligt in i jakten på mördaren.

Det är väl Se7en och När lammen tystnar som lade grunden till den seriemördarvåg som sedan dess härjat runt på tv och bio. Båda filmerna torde hamna mer i facket thrillerrysare än kriminalfilm då de båda är rejält ruggiga. Se7en är väl den av de två som är mörkare både i ton och utseende. I filmen regnar det hela tiden och miljöerna är skitiga och dunkla. Trots att filmen precis som När lammen tystnar är relativt oblodig och inte speciellt våldsam är filmen obehaglig, ryslig och stundtals äcklig. Seriemördaren John Doe har tänkt ut synnerligen påhittiga metoder att ta sina offer av daga med de sju dödssynderna som inspiration. Även om man inte får se något av morden är det tankarna på offrens sista stunder i livet som spökar runt i tittarens hjärna.

Det var ett tag sedan jag såg filmen sist och jag var lite tveksam till om den skulle hålla än idag. Lillebror hade nyligen sett om den och tyckte den tappat något. Jag håller inte med honom och tycker att filmen definitivt håller för ett omtitt. Känslan och obehaget sitter kvar trots att jag vet hur det hela ska sluta. Det enda som möjligen ändrats till det sämre var väl att jag fann Brad Pitts rollfigur Mills lite väl hetlevrad, ja ,nästan pubertal i sitt agerande men å andra sidan har jag blivit äldre med åren och kanske tycker att folk kan stilla sig en aning. Morgan Freeman i rollen som Somerset är däremot oklanderlig och en njutning att få se.

Om man mot förmodan inte sett rullen bör man slå slag i saken och se filmen då det är en riktigt bra film och har man sett filmen är den definitivt värd att se igen.

Regi: David Fincher

Betyg: 9/10

Malcolm & Marie (2021 USA)

Regissören Malcolm är mer än nöjd vid hemkomsten efter premiären av hans senaste film. Han har blivit hyllad och kritikerna verkar ta emot hans film väl. Hans flickvän Marie verkar däremot inte vara lika glad. Malcolm är till en början alltför uppfylld av sin egen förträfflighet för att märka av hennes humör, vi tittare däremot känner av en stämning som är så tät att man kan skära i den med en kniv. Det regissören har gjort är att glömma att tacka flickvännen i sitt tal till publiken. En mindre fadäs kan tyckas men den öppnar upp för en kväll/natt/morgon full av gräl och anklagelser.

Malcolm & Marie är en s.k grälfilm och får samsas med filmer som Vem är rädd för Virginia Woolf? och Carnage. Det är mer eller mindre filmad teater med folk som släpper fram sina upplevda oförrätter och missnöje. Det är även genre jag är ganska förtjust i för vem kan tacka nej till ett magnifikt gräl på avstånd?

Dagens film har ett och annat som talar för sig. Skådisarna John David Washington och Zendaya är bra. Filmen är snyggt filmad i svartvitt och huset grälet pågår i är så ljuvligt inrett att man kan av och till vila ögonen på snygga detaljer om man tröttnar lite på de två skådisarnas tjafs. Det som är filmens svaghet är just själva grälet.

Till en början funkar det fint och de två får in en hel del fina verbala rallarsvingar på varandra men ett par tre gånger under filmens lopp verkar de komma överens och börjar tala civiliserat med varandra bara för att sedan köra igång igen. Till slut känns det konstlat och tjafset börjar gå på tomgång. För att jämföra kan man ta Carnage som präglas av lugnare partier men någon råkar säga fel sak och grälet kommer igång igen. I Malcolm & Marie får jag känslan av att de inblandade efter ett tag bara känner för att bråka och då blir egentligen bara tjafs utan substans kvar.

Välspelad och snygg film men vid halvtid börjar storyn gå på tomgång och mitt intresse för Malcolm & Marie falnar både som film och på individnivå.

Regi: Sam Levinson

Betyg: 4/10