Escape Room 2: No Way Out (2021 USA)

För två år sedan dök filmen Escape room upp och tydligen gjorde den en liten vinst för här kommer nu uppföljaren. Handlingen är ungefär densamma. Ett antal främlingar möts och hamnar i ett antal dödliga fällor som går ut på att man ska lösa en gåta på tid innan denna slår igen. Skillnaden från förra filmen är att man denna gång lär känna de som ligger bakom dessa mordiska konstruktioner och det gör i ärlighetens namn vare sig till eller från.

Escape Room 2: No Way Out är inte en bra film men den är underhållande. Det blir spännande när man har folk som springer runt som illrar i jakten på ledtrådar samtidigt som tiden tickar ned och man vet att när räkneverket står på noll bjuds det på allehanda otrevligheter som t.ex laserstrålar eller syraregn. Nackdelen är att det blir en väldigt skrikig film då folk tjoar och står i under jakten på ledtrådar. Det blir än mer skrik när spelarna dör från både den drabbade och lagkamraterna som ylar den förolyckades namn.  Skrikandet blir verkligen tröttsamt i längden.

Det blev 80 småputtriga minuter i en relativt barnvänlig (inget snaskigt slafs här inte) thriller. Naturligtvis hintar slutet om att det kommer en trea. Nåväl troligen kollar jag in den filmen också men då plockar jag ur hörapparaterna innan föreställningen.

Regi: Adam Robitel

Betyg: 4/10

The Evil that men do (1984 USA)

Anledningen till att det plötsligt blev ett gäng Bronson filmer på bloggen är att en kollega anser att Bronson är det i särklass bästa som agerat på vita duken. Det bör också tilläggas att han anser  att ingen bra musik gjorts efter 1989. Resultatet blev att jag fick låna ett gäng filmer av kollegan. Inte mig emot då jag anser att Bronson som skådis är helt ok. Dagens film är den film av Bronson min kollega anser vara hans bästa. Jag håller inte med utan lägger min röst på Mr.Majestyk – av de jag hitintills sett.

Den slemme Moloch arbetar som torterare åt den som vill betala och det visar sig vara en hel del. Karln reser land och rike runt tillsammans med sin syster och plågar ihjäl folk till höger och vänster. Av naturliga skäl har han en hel del fiender och dessa kontaktar den pensionerade lönnmördaren Holland (Bronson) för att stoppa Moloch.  Efter att ha sett en hel hög vittnesmål av f.d offer beslutar sig Holland för tillfälligt lämna sin pensionering.

Filmen har bra fart och är av och till lite småspännande. Det var en ovanligt brutal historia för att vara såpass gammal. Folk hackas ihjäl, tortyr och annat snask dyker upp under Hollands jakt på Moloch. Bronson övertygar i rollen som lönnmördare. Trist nog har en temposänkare i form av en kvinnlig följeslagare till Holland tryckts in i filmen. Skådisen är inte speciellt bra och rollfiguren är mest i vägen tycker jag. Men man kanske tyckte att Bronson skulle ha någon att tala med under filmens gång?. Hon fungerar också som något sorts samvete och vänder sig mot allt våld trots att hon är en av de som hyrt in Holland. Blir lite feltänk där men kanske glömde man bort den detaljen när man filmat en stund?

En helt ok Bronson vare sig mer eller mindre

Regi: J. Lee Thompson

Betyg: 5/10

How to marry a millionaire (1953 USA)

De tre väninnorna Loco, Schatze och Pola har tröttnat på fattiga karlar och vill säkra sin framtid. De bluffar till sig en lyxlägenhet mitt i NYC och försöker sedan på ett eller annat vis få en varsin miljonär på kroken.

Om ser på filmen genom 2021 glasögon är handlingen ganska så tragisk trots att det är en komedi. Filmen utspelar sig i en tid då de flesta kvinnor var ekonomiskt beroende av mannen vilket faktiskt gör huvudrollsinnehavarnas beteende begripligt. De är helt enkelt tre opportunister som gör sitt bästa för att skaffa sig en fördel i ett ganska så kvinnofientligt samhälle. Det kan vara bra att ha det i åtanke när man ser filmen. Turligt nog så har det förändrats till det bättre.

Trion Monroe, Grable och Bacall är mycket bra i sina huvudroller. Speciellt Monroe sticker ut lite extra då hennes rollfigur är nästan blind då hon inte ser utan glasögon något hon vägrar bära då hon tror att män inte gillar tjejer med glasögon. Följaktligen går hon in i dörrar, snubblar över stolar och tar tom fel flyg samt går med en härligt tom blick filmen igenom. Simpla skämt kanske men det funkar bra för mig.

Hur det ska sluta vet vi tittare redan innan filmen börjat. Lyckligt där kärleken vinner, Om man tänjer på det rejält skulle man kanske kunna läsa in ett antikapitalistiskt budskap filmen? Fast det är nog mest mitt eget önsketänkande.

Färger, kulisser, snötäckta berg i Maine, utsökta kostymer och klänningar gör sitt för att förhöja tittningen. Enda brasklappen skulle väl vara filmens inledning där en orkester spelar i fem jädrigt långa minuter innan förtexterna börjar. Det kan man snabbspola förbi utan att drabbas av dåligt samvete. How to marry a millionaire är förvisso en bagatell men den är välgjord, lite smårolig om man gillar snubbelhumor samt är begåvad med tre riktigt bra skådespelerskor i huvudrollerna. Klart värd en liten titt inte tal om annat.

Regi: Jean Negulesco

Betyg: 6/10

Brubaker (1980 USA)

Va va voom! det här var en ”blast from the past” Jag tror inte jag sett Brubaker sedan den hade primär på bio 80/81. Det blev en intressant titt då jag mot alla odds faktiskt minns vad jag tyckte om rullen då. Gubben som såg filmen 2021 hade en lite annorlunda syn på huvudpersonen Henry Brubaker.

Fängelset Wakefield får en ny direktör vid namn Henry Brubaker. Han är anställd av guvernören för att genomföra fängelsereformer. Då Brubaker är en kompromisslös idealist ut i fingerspetsarna skulle man kunna tro att han är rätt man för jobbet. Wakefield är ett annorlunda fängelse då det är tänkt att det ska vara mer eller mindre självförsörjande. Det är få anställda istället är det fångarna som sköter driften. Maten som produceras äts av fångarna och för överskottet köps det in saker som behövs för driften – är det tänkt. I verkligheten är fängelset ett enda gytter av korruption där både fångar, politiker och näringsliv gör sitt bästa för att sko sig. Klart att Brubaker stöter på motstånd när han vill förändra till (vad han anser) det bättre.

Trots att Brubaker kom under tidigt 80-tal har den mer gemensamt med det gångna decenniet än det pågående. Syntar, permanent och axelvaddar ligger runt hörnet men har inte riktigt gjort entree än. Filmen har en typisk grådaskig 70-tals färgsättning och det finns en social medvetenhet och problematisering i filmen som allt som oftast lyste med sin frånvaro under det kommande decenniet.

Jag minns att när jag såg filmen på 80-talet hejade jag helt och hållet på Brubaker idag håller jag med honom i sak men anser att han kunde gott ha varit mer pragmatisk. Han backar aldrig i en konflikt och får således hela tiden nya fiender både i och utanför fängelset och i slutändan går det som det går. Jag anar att jag blivit mer luttrad under åren som gått och anser nog att om man inte kan göra revolution bör man arbeta med och i systemet för en förändring. Trist men troligen mest gångbart.

Filmen i sig känns trots det något idealistiska anslaget inte mossig. Trots en speltid på drygt två timmar klarar sig filmen helt utan några sega partier. Frågeställningen om brott och straff och hur man ska behandla fångar är intressant. Det är en pendel som ständigt svänger och en fråga som tyvärr allt för ofta baseras mer på känslor än forskning. Ett ämne jag skulle kunna diskutera i det oändliga men inte i en filmblogg.

Det är en hel del bra skådisar med filmen. Robert Redford spelar Brubaker och det var kul att se honom i en film innan hans tänder tog över huvudrollen. Filmen är fullproppad av gamla favoriter som t.ex Yaphet Kotto, Murray Hamilton, Matt Clark, och även Morgan Freeman i en liten roll. På det hela var Brubaker en trevlig återtitt som finns att se på Disney+

Regi: Stuart Rosenberg

Betyg: 7/10

Death wish 3 (1985 USA)

När jag såg att dagens rulle var en Cannon produktion anade jag vad som väntade. En film som troligen inte skulle bära en kvalitetsstämpel men däremot högt underhållningsvärde. Ägarna Golan & Globus  ligger bakom praktkalkoner som Cobra och musikalen The Apple. Death Wish 3 ligger inte långt efter om man nu råkar leta efter filmiska lågvattenmärken

Handlingen går i korthet ut på att Bronson som här för tredje gången spelar vigilanten  Paul Kersey besöker en gammal vän i New York. Han hinner precis fram för att finna sin vän döende och naturligtvis är det ett illasinnat gäng som styr i området som ligger bakom. Kersey finner sig nödgad(?) att plocka fram pistolen igen och göra rent hus med avskummet.

För en speltid på 80 minuter hinner man med förvånansvärt mycket. Rollfigurer som plötsligt ändrar karaktär, upplopp som åtminstone påstås täcka 20 kvarter, en kärlekskrank advokat samt en muttrande Martin Balsam och mycket mycket mer. Synd då att filmen ger intrycket av att ha rafsats ihop på en höft. Flera gånger tänker jag ”hur gick det här till” och en stor del av min tankeverksamhet under filmens gång går åt att desperat försöka täcka alla logiska luckor som radar upp sig under titten. Death Wish 3 är något av en filmvärldens Chernobyl vid en jämförelse då den är att likna en mental härdsmälta.

Mitt i allt detta har vi stackars Bronson som säkert fick bra betalt men han förtjänar en bättre rulle än denna. Han ger utrymme till en viss ofrivillig komik när han avpolletterar alla skurkar i en pose som påminner mer om Ragnar Skanåker än en hårdför actionhjälte. På tal om skurkarna. Vem i produktionen tyckte att Gavan O’Herlihy som spelar ledaren för antagonisterna skulle se tuff och farlig ut i en omvänd mohikanfrisyr?  Stackaren påminner mer om en maläten byracka än hårdför gängledare.

Som alla vid det här laget förstår är inte Death wish 3 en bra film men underhållande och på något vis förunderlig och det är inte kattskit.

Regi: Michael Winner

Betyg: 2/10

The Old Ways (2020 USA)

Reportern Cristina åker till sina hemtrakter i Mexico för att göra någon form av reportage om gamla seder och folktro. Hux flux blir hon kidnappad av lokalbefolkningen och inspärrad i en hydda. Anledningen till detta drastiska tilltag är att man menar att hon blivit besatt av en demon och nu måste genomgå en exorcism. Cristina känner sig inte ett dugg besatt och anser att hon nu hamnat i klorna på en hop vidskepliga bönder. Eller?

Mest intressant med denna film var nog de mexikanska sederna och religionen. Om de däremot stämmer är naturligtvis en annan fråga. Brujan (shamanen/trollkvinnan?) som sköter exorcismen funkade fint för mig. Jag visste inte till en början om jag skulle vara mest rädd för henne eller den eventuella demonen. Filmen rullar på, det blir aldrig spännande men inte heller tråkigt. Trots ormar, tuppar, getmjölk i mängder och figurer i skuggorna kom jag aldrig riktigt in i filmen. Jag satt i alla fall kvar speltiden utan några större plågor och slutscenen var ganska roande. Alltid något. En typisk ”kan kvitta film”.

Regi:Christopher Alender

Betyg: 4/10

 

Broken Arrow (1996 USA)

Jag inte begripa varför jag gillar Broken arrow så mycket. Det är en film som verkligen inte tål att synas i sömmarna då manuset är full av logiska luckor, John Travolta spelar över så klockorna stannar, Christian Slater påminner mest om en vilsen valp i öknen och dialogen gör att skämskudden nöts på båda sidor under titten. Till på köpet är det en ökenfilm något jag brukar ha svårt för. Vad är det då som gör att jag gillar denna film som verkligen inte alls borde funka för mig?

Det hänger inte på skådisarna. Jag ogillar inte Slater eller Travolta men det är inga favoriter, Det är inte handlingen som rör jakten på en förlupen atombomb.  Filmen är inte överdrivet spännande. Det är en actionfilm av standardklass; lite slagsmål, lite pangpang, sekundjakter och några explosioner. Regissören John Woo har heller inte varit någon favorit vare sig tidigare eller senare.

Om jag rannsakar mitt sinne kommer jag fram till tre saker jag gillar med filmen: Hur Travolta håller sina cigaretter, den stabila kostymkvartetten Bob Gunton, Kurtwood Smith, Daniel von Bargen och Delroy Lindo och slutligen är filmens main theme  helt underbart. Det hamnade av någon märklig anledning i Scream 2 men då under namnet Deweys theme. Fråga mig inte hur det gick till.

Ovanstående är inte mycket att hänga i julgranen om man nu vill haussa en film. Kvar finns bara då min känsla av att jag gillar filmen utan att egentligen kunna förklara varför. Det är väl det som brukar kallas för guilty pleasure. Jag har sett rullen en fyra/fem gånger (senast härom veckan) och mitt betyg har varit detsamma genom åren. Kort och gott Broken arrow är lite av en gåta för mig även om den är angenäm.

Regi: John Woo

Betyg: 8/10

Dune (2021 USA)

Hoppet att locka tillbaka folk till biograferna verkar hänga på Dune och den kommande filmen med 007. Jag var dock tveksam till att se Denis Villeneuves senaste film på bio av ett flertal anledningar. Den verkade vara alldeles för lång, berättelsen är oavslutad och det är en s.k ökenfilm. Filmer som inte innehåller mumier eller Mad Max och utspelar sig i ett ökenlandskap är nämligen sällan bra (västerngenren undantagen).

Det jag inte hade med i mina kalkyler var att filmen eventuellt skulle vara mördande tråkig. Dune är alldeles för lång och orimligt mycket tid av handlingen läggs på folk som lägger pannan i djupa veck och ser bekymrade ut samtidigt som de diskuterar drömmar och profetior. Ökenmiljön gör ingen glad och det hjälper inte att man slängt in ett gäng maskar på 400 meter som verkar ha en förkärlek till att äta fordon. Däremot är filmen snygg. Scenografin gillade jag och ljudet är maffigt. Stundtals satt jag och undrade hur mycket av ljudet publiken i angränsade salonger hörde. Volymen var även det som avhöll mig från att somna en bit in i filmen.

Det finns en hel del kända och bra skådisar i filmen men då alla förutom Jason Momoa och Stellan Skarsgård verkar vara mer döda än levande i  filmen kommer de inte till sin rätt. Timothée Chalamet vankar runt och oroar sig för sina drömmar. Rebecca Ferguson ser mest plågad ut och oroar sig för allt möjligt. Oscar Isaac hamnar inte heller i facket glad gubbe.

Alla är så bekymrade i denna film att jag undrar varför Huset Atreides som alla ovanstående skådisar spelar överhuvudtaget tog kejsarens erbjudande att ta över driften av planeten Arrakis från elakingarna (som i denna film verkar ha mycket roligare) Harkonnen. Hade det inte varit bättre att stanna kvar på sin skogklädda planet och bara softa runt?

Nä detta var en besvikelse. Trist tempo med trista rollfigurer men betyget blir högt trots allt då det är en hel del ögongodis. Om det nu blir en fortsättning kan man väl alltid hoppas på lite gladare miner och mindre drömtydning.

Den stora frågan jag har efter att ha sett filmen är varför man så gärna vill filmatisera boken? Nu har jag iofs inte läst denna men jag känner mig inte ett dugg lockad till läsning efter denna sövande upplevelse till film.

Regi: Denis Villeneuve

Betyg: 4/10

Woodstock 99: Peace love and rage (2021 USA)

Woodstock känner nog de flesta till, en fest full av Peace, love & understanding och en massa hemska hippies. Festivalen har blivit en del av den amerikanska myten och 1994 kände man att detta skulle firas 25 år efter händelsen. Festivalen 1994 blev en succé och här fanns det stålar att tjäna så man planerade ett 30 års jubileum men denna gång gick det inte lika bra. Våldtäkter, förstörelse och en avslutning som hette duga då besökarna slog sönder och eldade upp festivalområdet

Dokumentären Woodstock 99 försöker utröna vad som gick fel. Efter att ha sett dokumentären drar jag slutsatsen att det helt enkelt utvecklade sig till en perfekt storm där många faktorer tillsammans gjorde att det gick som det gick. Naturligtvis skyller alla inblandade på varandra. Arrangörerna menar att MTV var för kritiska i sin rapportering och därmed gett festivalen en bild av att det var värre än det var. Samma arrangör antyder också att lättklädda kvinnor får skylla sig själva om de utsätts för sexuella övergrepp. Andra menar att artisterna man bokat var för aggressiva och hetsade publiken samt att man genom dessa bokningar fick den publik man förtjänade. Även infrastrukturen får en släng av sleven. Woodstock 99 förlagdes på en gammal militärförläggning, det var hett, brist på vatten, bajamajor och vakter. Detta gjorde att den betalade publiken blev allt mer irriterad allteftersom festivalen fortskred.

Allt ovanstående stämmer förutom det där med lössläppta kvinnor – hur korkad får man vara för att ens saluföra denna åsikt? Min åsikt kan bara baseras på vad som visas i dokumentären och vad jag delvis har läst. Artisterna tar inte direkt sitt ansvar t.ex börjar RHCP spela låten Fire när folk börjar sätta eld på anläggningen, arrangörerna är dåligt förberedda och publiken verkar till stor del bestå av folk som går efter devisen ”boys will be boys and girls will be topless” mao inte speciellt trevliga människor ens i vardagen i nyktert tillstånd.

Man skulle kunna invända och säga att det är inte en bra ide att samla massa folk på en plats. Klart att det blir problem men de flesta festivaler funkar ganska fint och jag anar att Woodstock 99 lyckades med att gräva sin egen grav helt på egen hand genom en radda dåligt genomförda beslut.

Dokumentären är klart sevärd. Det är intressant att få ta del av ett väl dokumenterat  misslyckande från start till mål.  Enda störningsmomentet är väl att en del av de intervjuade kanske dra på lite väl stora filosofiska växlar när de ska analysera fiaskot. Ibland så räcker det med att konstatera att folk kort och gott är fattar fel beslut i jakten på pengar.

Regi: Garret Price

Betyg: 7/10

The Suicide Squad (2021 USA)

Jag har alltid gillat berättelser där några (oftast) män som passerat bäst före datum får en sista chans att glänsa i form av något s.k omöjligt uppdrag. Tråkigt nog skjuter man allt som oftast snett när den rör denna smala subgenre. Om det inte blir trams så visar det sig att personer med bäst före datum besitter oanade förmågor och klarar uppdraget med glans. Stallones Expendables filmer är ett bra exempel på ett misslyckande medan De vilda gässen hör till de bättre filmerna inom denna genre. DC:s Suicide squad som kom för några år sedan hade förutsättningarna men hur den filmen blev vet vi alla. Nu har man gjort ett nytt försök med regissören James Gunn som enligt egen utsago fått fria händer och se där! Det blev inte alls pjåkigt.

The Suicide squad eller Task force X som de egentligen heter består av fångar som tar sig an olika uppdrag i utbyte mot ett reducerat straff. Denna gång består uppdraget i att förstöra en forskningsanläggning på den karibiska ön Corto Maltese (öns namn är f.ö en rejäl blinkning till en legendarisk seriefigur) som döljer ett hot som kan förinta mänskligheten. Amanda Waller som basar över Task force X sätter ihop en grupp fångar som ska förstöra anläggningen och gruppen leds av den något stele Flag. Med på uppdraget har han b.la en vessla i människostorlek och en person med kodnamnet Javelin vars förmåga är att (trumvirvel) kasta spjut. Chanserna att lyckas är mao ganska så risiga.

Regissören Gunn lyckas fint med att balansera mellan komedi och allvar och trots en hel del visuella knepigheter blir filmen aldrig fjantig. En och annan tittare kan nog finna hotet vara lite väl visuellt överdrivet men det är en gammal god serietidningsskurk/varelse Gunn grävt fram och för mig funkar det.

Tempo, effekter och skådisar är bra och två timmar försvann i ett nafs. Det var en pigg film från DC som har ryckt upp sig på senare år mycket tack vare att Snyder inte längre har något inflytande på filmernas ton något jag är evinnerligt tacksam för.

Regi: James Gunn

Betyg: 7/10

Free guy (2021 USA)

I Guys liv är var dag är den andra lik och med det menas inte att de är förvillande lika utan allt sker som att det är ett skrivet manus som går i en loop. Staden som Guy lever i verkar vara en våldsam plats, bankrån, biljakter och superhjältefighter avlöser varandra i rask takt. Så en dag bryter han plötsligt mönstret och tilltalar en främmande kvinna han möter på gatan. Denna oskyldiga handling sätter igång ett händelseförlopp som  Guy inte ens kunde ana i sina vildaste fantasier.

Jag gillade filmens ide´ som är en blandning av The Matrix, The Truman show och lite annat. Världsbygget funkar bra, effekterna klart godkända och favoriten Ryan Reynolds spelar huvudrollen. Egentligen skulle filmen funka bra för mig men ack nej.

Jag och filmen kommer aldrig överens, trots en bra och intressant grundstory lyfter aldrig berättelsen. Jag tycker mest att den harvar på mot det förväntade slutet och värst av allt är att jag tycker att Free guy blir både tramsig och ganska snabbt tråkig.

Nu är väl detta tänkt att vara en familjefilm som ska passa alla och trots att jag har en soft spot för familjefilmer funkar det inte alls och jag var ganska så lättad när filmen var över. Hade jag sett den hemma i soffan hade jag nog stängt av efter en halvtimme.

Regi: Shawn Levy

Betyg: 3/10

Brand new cherry flavour (USA 2021)

Lisa Nova (bland de coolaste namn jag stött på de senaste åren) har fått kontakt med en producent i Hollywood som visat intresse för hennes kortfilm. Framme i LA går det till en början som smort. Lisa och producenten kommer bra överens, han köper hennes film och lovar både det ena och det andra. Naturligtvis blir hon blåst på rubbet och här tar serien en knepig vändning . Lisa söker nu upp en häxa vid namn Boro som ska hjälpa henne att hämnas på producenten. Aningslösa tittare serveras nu en mix av zombies, maskar i ögonen, kattungar som spys upp, pannkakor med människokött och en en hel del annat jag inte sett på film tidigare.

Jag kan väl erkänna att när Lisa spyr upp den första kattungen så fick Brand new cherry flavour mig i ett järngrepp. Jag betade av de åtta avsnitten i rask takt. Detta är naturligtvis inte en tv-serie för alla. Handlingen är knepig, folk är lite aviga och serien har en drömsk stämning som passade mig. För mig var det som en mix mellan Lynch och Cronenberg.

Effekterna var oväntat bra, en och annan gång fick jag lov att titta bort då en del saker var i räligaste laget. Skådisarna funkar fint där Rosa Salazar och Catherine Keener som spelar Lisa samt Boro sticker ut lite extra. Det är också alltid trevligt att se Leland Orser i en serie eller film då han är en av mina birolls favoriter.

Brand new cherry flavour känns både annorlunda och intressant och jag blev hela tiden nyfiken vad som skulle hända då jag efter ett par avsnitt inte hade en susning om vad som skulle ske. Kan hända att en och annan finner finalen lite rumphuggen men för mig funkade den efter en stunds funderande. Definitivt en av årets mest intressantaste och samtidigt äckligaste serier.

Tv-serien är baserad på en bok men jag undrar om den går att läsa? Omdömena om boken på var minst sagt delade. Anar att tv-serien kan väcka liknande reaktioner.

Betyg: 8/10

Candyman (2021 USA)

Jag trodde först att Candyman skulle vara en nyinspelning av 90-tals klassikern med samma namn men se det är den inte. Det är en fortsättning av historien och den gamla filmen vävs in väldigt snyggt in i  handlingen.

Konstnären Anthony har lite skaparkval men en sen kväll berättar hans eventuellt blivande svåger en vandringssägen om en antropolog som blev galen när hon studerade området man bor i. Vi tittare som sett den gamla filmen vet hur det egentligen ligger till. Anthony inspireras av historien och producerar konstverket ”Say my name” vilket i sin tur leder till en himla massa elände – men bara för vissa personer ska tilläggas för i dagens rulle hänger krokslashing ihop med vilken hudfärg du har.

Jag har verkligen inga problem med filmer, böcker etc som har ett budskap men det måste göras snyggt. Efter att ha sett Candyman känner jag mig som en stoppad gås. Jag har inget att invända mot det filmen vill säga oss tittare, där slår filmmakarna in öppna dörrar åtminstone för mig. Jag VET att afroamerikaner många gånger inte har det så muntert i USA, jag VET att onödigt polisvåld sker mot denna del av befolkningen. När jag däremot löser biljett till en film som heter Candyman förväntar jag mig en slasherrulle som handlar om ett spöke som skär upp folk samt en och annan socialrealistisk kommentar. Inte en jävla BLM föreläsning där vissa scener och dialoger är så övertydliga att jag famlar efter skämskudden. Om man vill lyfta rasismen i USA måste det göras bättre än så här t.ex som i författaren Tomas Mullens suveräna Darktown svit

Det som räddar filmen en aning är att den är förbaskat snygg, miljöerna vare sig det är ruffiga områden, gallerior eller lägenheter är en fröjd för ögat, kameraarbetet utsökt, skådisarna är bra och musiken på snudd fantastisk. Manusförfattaren däremot borde ha taggat ned sig lite, tagit en valium och tänkt mer på skräck och mindre på att skapa en föreläsning.

Regi: Nia DaCosta

Betyg: 4/10

Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings (2021 USA)

”You can tell me on the flight”. Denna till synes oskyldiga replik sänkte MCU:s senaste film rejält. Där och då insåg jag att jag skulle få dras med huvudpersonens asjobbiga sidekick resten av filmen. Akwafina heter människan ifråga och har på något vis lyckats dupera filmbolagen att hon är skådis. Hon kan bäst beskrivas som den kvinnliga motsvarigheten till Chris Rock och har begåvats med en irriterande röst samt ett samt har ett minspel som lockar till våld.

Filmen blir inte heller bättre av att man av outgrundlig anledning valt en skådis i huvudrollen som är ungefär lika karismatisk som Tomas Östros. När filmens sista trekvart utvecklas till en fantasyfest som skulle kunna platsa i valfri Harry Potter film är det bara att inse att Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings hör till en av de sämsta MCU filmerna.

Det finns dock några försonade drag. Filmen är snygg och jag gillade fighterna. Övriga skådisar funkar helt ok där både Michelle Yeoh och Tony Chiu-Wai Leung levererar även den för mig okända skådisen Meng’er Zhang i rollen som Shang Chis syster sköter sig och är en avsevärt mer intressant rollfigur än dramats huvudperson. Positivt är även att man reder upp röran med The Mandarin från den hiskliga Iron man 3 samt att man gör kopplingar bakåt ända till första MCU filmen. Simpelt kanske men det gör att Marvel Universumet växer en smula.

Jag inte är speciellt förtjust i alternativa verkligheter, dimension och tidsresor när det rör superhjältar. Personligen föredrar jag lite mer ”down to earth” berättelser om man nu kan tala om detta när det handlar om superhjältar vilket gör att Phase 4 känns ganska så ointressant för mig. Redan nästa rulle The Eternals har man grävt djup i serietidningstunnan men man kan alltid hoppas på ett mirakel. MCU har överraskat mig positivt tidigare och jag hoppas de kommer göra det igen. Starten och fortsättningen av Phase 4 bådar tyvärr inte gott men ingen blir gladare än jag om jag har fel.

Regi: Destin Daniel Cretton

Betyg: 3/10