Guardians of the galaxy vol 2 (2017 USA)

Peter Quill (Star Lord och hans vänner har det hektiskt. Yondu som de lurade i förra filmen jagar dem och man har även gjort sig ovän med rasen The Soverign då Rocket stulit en handfull värdefulla batterier från dessa guldfärgade utomjordingar. Mitt i allt detta så dyker Quills pappa upp och vill att  ska följa med honom till hans hemplanet. Det som till en börjar verkar bli en mysig familjeträff utvecklas till något helt annat då Star Lords fars planer uppdagas.

Det är inte filmens handlingen som är anledningen till att jag sitter med ett leende på läpparna under speltiden. Filmens styrka är att den har en hög ganska så enkelspåriga karaktärer som var för sig kanske inte är några manusmässiga mästerverk men tillsammans i grupp blir helheten av dessa tjommar desto större. Den andra anledningen är att filmen präglas av en iofs lättsam och enkelspårig men ändock skön humor. Guardians of the Galaxy är kort och gott en trevlig film som man blir glad av att se. Det är en film som roar ordentligt för stunden vare sig mer eller mindre och det är som jag brukar säga: Inte helt fel.

Däremot vet jag inte hur sugen jag är på att se en tredje del av dessa figurers öden och äventyr. Vem försöker jag lura, när det blir dags ( 2019/2020 ? ), så kommer jag naturligtvis att sitta i biomörkret. En del av skämten börjar nämligen bli lite uttjatade och karaktärerna är ganska så rigida i sin roller. Drax är inte med i matchen, Gamora irriterad etc men än så länge håller konceptet.

Filmen är definitivt sevärd, bara öppningsscenen är värd biljetten och på det stora hela finner jag nog att uppföljaren är aningens bättre än originalet.

Regi: James Gunn

Betyg: 7/10

Andra Filmspanares tankar om rullen

Fiffi

Sofia

Henke

Cecilia

Johan

Cheap thrills (2013 USA)

Efter att ha fått sparken samma dag som han hotats med att vräkas väljer Craig att istället för att gå hem till fru och barn gå och ta sig ett glas, som om detta skulle hjälpa upp situationen. I baren träffar han på en gammal barndomskamrat, Vince, och när dessa numera flyktigt bekanta bjuds att sitta ned med ett par som verkar vara mer än lovligt täta tackar de forna vännerna inte nej. Mannen och hustrun är uppsluppna och glada och mannen gillar att slå vad. Han erbjuder Vince och Craig pengar om de gör vissa saker t.ex ”300 $ till den som daskar strippan på rumpan”. Omärkligt stiger insatserna både i handling och pengar.

Vet inte riktigt vad man ska kalla denna sub-genre? Vadslagningsfilmer? Hur som helst gillar jag genren och ser det mesta jag kan komma över, åtminstone de som åtminstone ger sken av att vara bra. Cheap thrills stoltserar inte med några tunga skådisar även om kvartetten: Pat Healy, Sara Paxton, Ethan Embry och David Koechner  inte är helt obekanta.

Storyn rullar på och jag köper konceptet att Craig och Vince gör allt värre saker och väljer att stanna kvar i leken. Dels för att de båda är i ett desperat behov av stålar och dels därför att manus är skrivet på ett sådant vis att man nästan inte ens som tittare märker att insatserna höjs från att vara ganska så ”oskuldsfulla” hyss (jag menar inte här att det är ok att daska folk i rumpan men det finns värre saker som kan ske) till handlingar av en helt annan kaliber. Utgången är oviss ända till upplösningen och jag hade inte en susning om hur det ska sluta. Slutscenen är helt underbar då filmen trots en hel del äckel har en stor portion svart humor.

Regi: E.L. Katz

Betyg: 7/10

Rogue one (2016 USA)

rogueone_onesheeta_1000_309ed8f6Om man ska titta på Star wars filmerna i kronologisk ordning är denna film nummer fyra i ordningen. Sedan Disney köpte rättigheterna till Star wars universumet har man hitintills sett till att prångla ut en film om året och det verkar inte finnas något slut. En av cheferna på Disney hävdade att ingen nu levande person kommer få se slutet på Star wars sagan, tanken svindlar!. Snacka om att suga på en filmisk karamell.

Rogue one utspelar sig i glappet mellan de två första trilogierna och här handlar det om att rebellerna ska finna ritningarna till dödsstjärnan. Man har nämligen fått information om att detta megavapen innehåller ett dolt konstruktionsfel men för att hitta bakvägen in till förstörelsen av vapnet måste man som sagt knycka ritningarna som naturligtvis är väl bevakade.

Jag kanske inte är rätt person att bedöma denna film då jag inte är överdrivet förtjust i Star wars. Filmerna är i sina bästa stunder helt ok men inte så mycket mer. Rouge one startar som ett avsnitt av tv-programmet Packat och klart på speed. Berättelsen flänger och far kring hela galaxen och personer och planeter passerar i snabb revy. Det är inte svårförståeligt men intrycket blir hafsigt och splittrat.

Ingen av filmens rollfigurer är speciellt intressanta och det är ganska talade att historiens mest intressanta person är en robot – det säger ganska mycket om hur mycket jag bryr mig om hur det går för de inblandade. Å andra sidan vet jag ungefär hur det kommer att sluta då den första dödsstjärnan sprängdes i bitar redan 1977. Rouge one är en milt underhållande film men på det stora hela är det ett jaha.

Enda gången jag blev känslomässigt berörd var när de hiskliga cgi versionerna av Carrie Fisher och Peter Cushing dök upp. Då sträckte jag lite på mig i soffan, gnuggade ögonen och undrade om filmens producenter sett filmen innan premiären för det var bland det jävligaste jag sett i filmväg – åtminstone i en film med en prislapp på 200 miljoner dollar.

Regi: Gareth Edwards

Betyg: 5/10

 

Get out (2017 USA)

Uj uj uj vad denna rulle har hyllats. Nu är den inte riktigt så bra som kritikerna vill göra gällande men sevärd är den dock. Get out handlar om paret Chris och Rose. De har varit tillsammans i fem månader och ska nu för första gången besöka Rose föräldrar. Då Chris är afro-amerikan och Rose är vit undrar han om hon berättat detta för sina föräldrar. Det har hon inte men försäkrar Chris om att det är lugnt då hennes föräldrar båda är ena riktigt hyvens liberaler som minsann röstade på Obama. Ankomsten till föräldrahemmet går bra men det blir en aningens ansträngd då speciellt Rose pappa (spelad av godingen Bradley Whitford) går till överdrift i sina försök att visa att han inte hyser några rasistiska tankar. Filmen är full av pinsamma situationer så jag sitter av och till och vrider mig av ångest ungefär som när jag tittar på något av Ricky Gervais. Chris känner sig dock obekväm i situationen och framemot kvällen börjar han bli ganska så säker på att det är något lurt med hela situationen.

För att vara en debutfilm av Jordan Peele är detta riktigt bra. Get out lyckas bra med att samtidigt vara både rolig, spännande och ge den där mysiga känslan av obehag.  Det många kritiker, åtminstone i Sverige helt verkat missat är att Peele skildrar rasism åt båda hållen. Även Chris har förutfattade meningar om de vita och egentligen blir det en ganska så sorglig iakttagelse över att vi inte kommit längre 2017. Just Peeles kommentar om rasism som döljs av välmenande kommentarer är filmens stora styrka och tanken är nog att man ska diskutera filmens handling och budskap efteråt. Där har jag inte så mycket att hämta då det inte finns något att diskutera utan mer att konstatera: Att tro att någon människa är annorlunda och mer eller mindre värld pga av sin hudfärg är kort och gott korkat och därmed i mina ögon odiskutabelt.

Det var först på väg ut från biografen jag insåg att filmen brister rejält i den tredje och sista akten när man begriper vad det hela rör sig om. Jag begriper mig inte på ”skurkarnas” plan. Enda logiska förklaringen är att de är helt dumma i huvudet och vill s.a.s misslyckas. Mer skriver jag inte här pga s.k spoilers. Eventuella frågor och åsikter får tas i kommentatorsfältet. Det är synd för filmen hade kunnat vara bättre om Peele satsat lite mer på att få ihop sin historia. Jag ska dock inte sticka under stol med att även om det var lite obegripligt så var det ändå rejält spännande. Filmens två första tredjedelar är dock en uppvisning av svarthumor med ett anslag av krypande skräck.

Regi: Jordan Peele

Betyg: 6/10 (en stark sådan)

An American in Paris (1951 USA)

Finalen på denna musikalvecka blir en film med Gene Kelly. En vecka i musikalernas tecken känns inte riktigt komplett för mig om jag inte har med en film med antingen Kelly eller Fred Astarie. Personligen är jag mer förtjust i Kelly än Astaire, den senare är möjligtvis den bättre dansaren än de två men Kelly har mer karisma.

Dagens rulle utspelar sig bland härliga kulisser som ska föreställa Paris. Här lever den fattige amatörkonstnären Jerry. Han hankar sig nätt och jämt fram på sitt måleri tills han en dag får en rik sponsor i form av den rika kvinnan Milo. Hon är nog mer intresserad i Jerry än av hans alster, Han faller i sin tur som en fura för expediten Lise. Detta utvecklas till en kärlekskvadrat då expediten i sin tur har en fästmän, Henri,  som oturligt nog är god vän med Jerry. Då ingen av de inblandade är ärlig med sina intentioner blir naturligtvis en jättefnurra på tråden.

Det är just det sistnämnda jag har lite svårt för i filmen. Vare sig Jerry eller  Lise är speciellt ärliga, Jerry tar villigt emot Milos stålar men döljer att han är kär i en annan, Lise berättar inte för vare sig Jerry eller Henri om sina kärlekskval. Fast å andra sidan om de hade varit ärliga från start hade det inte blivit någon film.

Som ni märker är det inte storyn som är filmens styrka utan de härliga kulisserna, regnbågsklara färgerna och Kellys dans och sånger som gör denna film sevärd. Synd bara att filmens bästa låt I got rythm måste förstöras av en massa ungar i bild. Det som gör att filmen blir liiiite seg är finalen som består av än en av dessa drömsekvenser som Hollywood verkade vara förtjusta i när det rör musikaler. En kvart med bara dans är i längsta laget även om det är snyggt gjort. Då klarade La la land av sin drömsekvens avsevärt bättre.

Sofias val för denna sista dag kan ni läsa om här.

Regi: Vincente Minnelli

Betyg: 6/10

Då var veckan över för denna gång men vi ses väl nästa år? Passar på att tacka min partner in crime för ett förnöjsamt samarbete.

Copacabana (1947 USA)

Carmens agent och tillika fiancé Lionel lyckas  sälja in henne som sångerska på nattklubben Copacabana. Problemet är att klubbens ägare vill att Lionel ska skaka fram en till sångerska annars blir det inget kontrakt. Då Carmen och Lionel är panka och smått desperata kläcker han den för ögonblicket lysande iden att låta flickvännen spela två olika sångerskor. Med hjälp av en blond peruk och slöja blir nu Carmen fransyskan Fifi. Om inte detta var stressigt nog för den stackars Carmen som får flänga mellan sina uppträdanden så blir det än värre när nattklubbsägaren Steve verkar fatta tycke för Fifi. Problemen blir högst påtagliga när Hollywood vill skriva kontrakt med Fifi. Lionel och Carmen måste nu på något vis göra sig av med den icke existerande fransyskan.

Lionel spelas av Grucho Marx som även här är i iklädd samma påmålade mustasch som i filmerna med Bröderna Marx. Groucho spelar samma roll som i Marxfilmerna. Blixtsnabba repliker, förolämpningar, notorisk kvinnojägare mixat med absurda upptåg. Jag uppskattar hans humor och det är filmens stora behållning men samtidigt kan jag tycka lite synd om skådisen som verkar ha fastnat i att spela exakt samma roll i film efter film.

Carmen Miranda i rollen Carmen är ett kapitel för sig. Troligtvis är hennes karaktär skriven att vara en eldig latinska vilket hon också spelar men det blir mest en schablonfigur. Hon grimaserar och rullar med ögonen och filmens stora gåta är hur Lionel charma henne. Mirandas huvudbonader är en parad av märkliga kreationer och jag kan inte slita blicken från dessa monstruösa skapelser. Hur någon frivilligt gått klädd i dessa ting är en annan gåta.

Tråkigt nog hade Copacabana varit en bättre film om den inte varit en musikal. Det är en förnöjsam komedi som av och till är riktigt rolig men filmens sånger är inte speciellt medryckande (trots en del försök med latinska takter) och drar ned filmens tempo rejält. De flesta numren framförs på Copacabanas scen och är lättförglömliga. Värst är sångaren Andy Russells smöriga sånger som får en att börja titta på klockan. Copacabana blir därför något så märkligt som en musikal som skulle vinna på att inte vara det är, en musikal.

Regi: Alfred E. Green

Betyg: 4/10

Sofias val för dagen kan ni läsa om här

West side story (1961 USA)

I vanlig ordning startar jag och Sofia musikalveckan med en gemensam film. Denna gång föll valet på en riktig klassiker nämligen West side story, en film bloggaren Steffo hyllade till den milda grad under ett Snacka om film avsnitt att Fiffi undrade om han blivit sponsrad av filmbolaget.

Trots att jag sett en hel del musikaler har denna rulle gått mig helt förbi, varför vet jag inte. Det kan bero på att jag inte funnit att ännnu en Romeo & Julia story varit speciellt upphetsande. Istället för Verona och de två familjerna Montague och Capulet utspelar sig berättelsen på Manhattans west side där två rivaliserande gäng krigar mot varandra, The Jets och The Sharks. Nu är filmen gjord på 60-talet så de mest dramatiska vapen man använder sig av är stiletter och knytnävar – den som suktar efter shootouts lär bli besviken. I denna osäkra miljö spirar kärleken mellan Maria som är syster till ledaren för the Sharks och Tony, en tidigare ledare av The jets. Den brännande frågan är nu kommer deras kärlek att besegra hatet mellan de två gängen?

Att kalla West side story för en musikal kan vara lite missvisande då den i sina stunder är mer av en balett. I många av filmens scener framförs storyn med hjälp av dans istället för med sång. Öppningsscenen är riktigt häftig där dansen förmedlar rivaliteten mellan de två gängen. Det är just dansen, de starka låtarna (jag kände igen var och varannan låt) samt de härliga färgerna som är filmens styrkor. Just färgerna får mig att undra lite över varför man idag gör så grådaskiga filmer? En härligt röd klänning eller knallgul skjorta borde höja humöret hos den bittraste av biobesökare.

Tråkigt nog är filmens skådisar ganska så bleka. Visst är Nathalie Woods docksöt som Maria men hon är i mina ögon okarismatisk och hennes kärleksintresse Tony (Richard Breymer) är en blek om än dansant figur. Breymer är avsevärt intressantare i rollen som Benjamin Horne i Twin peaks. Handlingen, trots knivslagsmål och ond bråd död, är inte värst upphetsande. Det beror nog på att jag sett och läst alltför många variationer på denna historia och har nog börjat tröttna lite. Trots dessa invändningar är filmen klart sevärd med sina härliga färger, snygga danser och starka sånger.

Sofias tankar om filmen hittar ni här.

Regi: Jerome Robbins, Robert Wise

Betyg: 6/10

Wiener dog (2016 USA)

wiener-dog-posterTodd Solondz senaste film består av fyra historier vars gemensamma nämnare är ett antal miserabla människor som alla är ägare av en tax en s.k wiener dog. Om det är samma hund är lite oklart men det spelar inte så stor roll för berättelserna. Vi får möta en familj där sonen varit cancersjuk och pappan inhandlar en hund till pojken. Mamman är inte överdrivet förtjust i hunden och pappan blir inte så glad när det händer en ”olycka”. I historia nummer två dyker Dawn Wiener från Solondz tidigare film Welcome to the dollhouse upp. Hon tar tillfället i akt och gör ett försök att lämna sitt ganska så gråa och trista liv. Vidare får vi träffa en bitter filmlärare som hoppas att få ett manus godkänt och den sista historien handlar om en bitter kvinna i slutet av sitt liv.

Det låter inte så värst upplyftande men filmen präglas av en nattsvart humor som roar mig. Allt från mammans bisarra hundberättelse i den första filmen till filmens final på en konstutställning är troligen inte rumsren humor men likväl rolig.

Problemet med Wiener dog är att jag inte vet vad regissören vill säga med sin film. Berättelserna har liksom ingen slutkläm utan presenterar bara en rad ynkliga existenser. Filmsegmenten startar i moll för att sedan bli allt mörkare. Kanske budskapet kort och gott är att livet inte är en dans på rosor utan är helt enkelt ganska så eländigt och det är bara att gilla läget. Jag vet inte heller om Solondz haft en tanke med att skildra människor i olika stadier av livet, från barn till pensionär. Möjligtvis för att visa att det spelar ingen roll, gammal som ung, livsångesten finns alltid med oss.

Om jag ska vara riktigt ärlig så ger faktiskt regissören ett par korta glimtar av hopp men de är så korta att man lätt kan missa dessa i malströmmen av allt elände. Jag fann dock filmen vara underhållande och trots allt riktigt rolig på sina ställen. Roligast är det dock att läsa kommentarerna på IMBD från alla dessa aningslösa biobesökare och hundälskare som gått på filmen i hopp om att få se en mysig liten film om en hund. Ett skäl nog så starkt att man bör läsa filmbloggar så man åtminstone får ett hum om vad det är som erbjuds.

Passar på att tacka Henke för tipset.

Regi: Todd Solondz

Betyg: 7/10

The Ghost in the shell (2017 USA)

Ghost in the shell bygger på en en japansk anime med samma namn som tydligen är/var mycket populär så det var nog bara en tidsfråga innan den storyn blev whitewashad av amerikanerna. Scarlett Johansen spelar här Major en cyborg som är den första av sitt slag. När hennes familj utplånades i terrorattack lyckades man rädda hennes hjärna och har stoppat in den i en robotkropp och Major arbetar nu som någon sorts supercybersnut. När någon börjar mörda ledande vetenskapsmän i företaget som skapade henne leder utredningen till obesvarade frågor om Majors förflutna och det börjar bli svårt för cyborgen att veta vad som sant eller inte.

Första halvan av filmen satt jag som förtrollad. Musiken var fantastisk och den futuristiska världen med stora reklamskyltar i 3D, trånga gränder och polerade ytor var riktigt häftig att se. Storyn var medryckande och det var ett gäng bra actionscener som satte lite fart på storyn. Ungefär någonstans i mitten av filmen hade jag dock sett mig mätt på allt visuellt lulllull och berättelsen om Majors identitet och vem som egentligen är skurk i filmen blev allt mer ointressant. När jag då riktade min uppmärksamhet mot annat än den futuristiska världen lade jag märke till en detalj som blev förödande för resten av titten, nämligen Johansens mycket märkliga gångstil. Hon liksom lufsar fram, här har vi en cyborg som studsar mot väggar, slår frivolter i luften och kan en himla massa akrobatiska trick och så går hon som björnen Baloo? Ett mysterium som allteftersom filmen rullade på gäckade mig mer än Majors identitet.

Omdömet blir en snygg film som blir lite tjatig i längden men som en ofrivillig (?) bonus bjuds man på en av filmhistoriens märkligaste gångstilar.

Regi: Rupert Sanders

Betyg: 4/10

Andra filmspanare åsikter om filmen

Sofia

Filffi

Henke

Kong: Skull island (2017 USA)

Det görs alldeles för få bra monsterfilmer nuförtiden, vi monsterälskare får oftast dras med de kackiga SyFy och Asylumfilmerna som inte gör någon människa glad. Därför blir man lite extra pepp när det kommer en rulle som Skull island. En film där man satsat både kompetens och stålar på att göra ordentliga monster och har med skådisar som kan både gå och tala samtidigt.

I och för sig så kanske skådisarna inte spelar så stor roll i filmer av detta slag, de är hänvisade till att spela andrafiolen.  Det kan vara anledningen till att senaste filmen om Godzilla inte var så jättebra då man satsade för mycket på mänskliga relationer och filmen vart allt lite småtrist. Än värre var Jacksons King Kong som kluckade mer än vrålade då karln envisas med att skildra människor genom ett Harlekinboksfilter.

Kong:Skull island utspelar sig på 70-talet där en forskningsexpedition skickas ut för att undersöka en nyligen upptäckt ö. Ön visar sig vara fullproppad med monster och allt man kan tänka sig går naturligtvis rätt åt skogen. De som överlevt dusten med jätteapan Kong måste försöka ta sig tvärs över ön för att bli räddade. Något som ställer till extra problem för dessa stackar vilsna människor är att Kong inte är det värsta monstret på ön samt att expeditionens militära ledare Preston Packard (smaka på det namnet), spelad av Samuel L.  (jag är med i alla filmer jag får nys om) Jackson inte är speciellt balanserad.

Klart att filmen innehåller en hel del repliker som får mig att famla efter skämskudden och det är klart att expeditionens enda kvinnliga deltagare har lite mer ”lediga” kläder än övriga manliga medlemmar. Klarar man av dessa små fadäser är Skull island  en rejäl monsterfilm som till och med lyckas med att vara lite småspännande och lyckas väl med det den företar sig nämligen att roa biobesökarna.

Regi: Jordan Vogt-Roberts

Betyg: 8/10

Life (2017 USA)

Efter magplasket Child 44 som kom härom året verkar regissören Daniel Espinosa ha spelat på lite mer säkra kort den här gången med en film som är både kortare, rappare och ganska så förutsägbar.

Life utspelar sig på rymdstationen ISS. Filmen startar med en lång härlig scen utan några klipp där besättningen introduceras. Astronauterna har i uppdrag att fånga in en kapsel som kommer med jordprover från Mars vilket man också lyckas med. Till besättningens och hela världens glädje hittar man en levande cell i proverna men säg den glädje som varar då den lille krabaten utvecklar sig till en inte så speciellt trevlig organism. Nu får man lägga alla krafter på att hindra Calvin (som utomjordingen döptes till då den fortfarande verkade vara en trevlig liten krabat) nå vår planet.

En del kritiker har gnällt om att filmen är förutsägbar och att det är en rip-off på Alien. Jag kan nog instämma med att filmen är förutsägbar men vad spelar det för roll om hantverket är gott och storyn intressant? Att det skulle vara en rip-off på Alien kan diskuteras för om så är fallet skulle varenda film som utspelar sig på ett rymdskepp med en ogästvänlig utomjording vara det.

Life rullar på i och har en alldeles lagom speltid även om en och annan scen kanske kunde kortats av men jag blev åtminstone inte rastlös i min biofåtölj. Scenlösningar och kameraarbetet är mycket snyggt gjort och regissören lyckas med konststycket att få en ganska så rälig dödsscen att se riktigt vacker ut. Om jag ska tänka på några andra filmer som Life påminner om i genren ligger nog Gravity och Sunshine (där f.ö Sanada också är med som astronaut) närmare än Alien då dessa filmer rör sig om problem som staplas på varandra och Life är nästan lika snygg som de två tidigare nämnda filmerna.

Det som gör att jag inte sätter ett högre betyg är just att filmen är ganska så förutsägbar. Det blir aldrig riktigt spännande vilket i och för sig kan bero på att jag är lite avtrubbad nu för tiden men Life är ett förbaskat gott hantverk som är klart sevärt och då på bio då filmen vinner på att visas på stor duk.

Regi: Daniel Espinosa

Betyg: 6/10

Logan (2017 USA)

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Av Xaviers dröm om fredlig samexistens mellan människor och mutanter finns intet kvar. Året är 2029 och mutanterna är i stort sett utdöda. En sliten Xavier drabbad av någon demenssjukdom vårdas av Logan (Wolverine) och mutanten Caliban, perfekt castad med Stephen Merchant i rollen. Logan är också sliten och vill bara få ihop nog med pengar för att de tre ska kunna fly omvärlden. Men så dyker det upp en ung tjej med märkliga krafter. Kan det vara som så att mutantsläktet inte dragit sin sista suck? I flickans släptåg finns det naturligtvis slemma skurkar som vill lägga vantarna på tjejen och en högst motvillig Logan ger sig ut på ett sista äventyr tillsammans med en oberäknelig Xavier.

Logan skiljer sig från många av de tidigare X-men filmerna. Dels att den är barnförbjuden, vilket för den skull inte innebär att filmen blir bättre men det ger filmskaparna vidare ramar för att berätta sin historia. Filmen är också (nästan) helt fri från dessa ändlösa moralpredikningar som Xavier brukar hålla om samexistens och förståelse. Inget fel i budskapet men det börjar bli lite uttjatat. Dessa predikningar behövs inte längre då rollfigurerna kommit till vägs ände och man har helt enkelt inte så mycket mer att säga. Vidare har filmen har ett mycket bra driv och ett drag av oförsonlighet som gör att den stundtals blir både oförutsägbar och spännande.

Hugh Jackman briljerar som Logan men det är Patrick Stewart som är su-ve-rän i rollen som en förvirrad Xavier och de båda slutar (?) på topp i sina skådespelarkarriärer som X-men. Övriga skådisar är också bra, dock så kände jag en viss oro över att en unge skulle ha en såpass stor roll i filmen men Dafne Keen är tom riktigt bra i rollen som X-23/Laura. Jag gillade också valet av skurk, den slemme cyborgen Donald Pierce och hans Reavers. De har alltid hört bland mina favoritskurkar i serien och filmversionen av dessa var med berömd godkända.

Om jag ska ha några invändningar skulle det väl vara filmens final där det blir lite för mycket specialeffekter samt övertydligt snyft men Lauras slutord var ganska så givna då de annonserats en timme tidigare i filmen. Trots denna förvarning blev jag tvungen att rulla med ögonen och sucka lite i biomörkret. Med detta är bara en smärre fadäs i en för övrigt mycket bra film. Gå och se medan den fortfarande finns på biorepertoaren. Ta sedan och beställ serien Old man Logan av Mark Millar. En helt annan resa för en åldrande Wolverine men minst lika bra den.

Regi:James Mangold

Betyg: 8/10

Green room (2015 USA)

green-room-posterEtt punkband i akut brist på pengar tar ett gig utan att höra sig närmare för vad är för sorts spelning. Bandet blir lite darriga när de hamnar ute på vischan och publiken visar sig bestå av nynazister. Nu går faktiskt spelningen riktigt bra utan vare sig krångel eller intermezzon och nazisterna verkar vara om inte annat, fullt acceptabla arbetsgivare. Naturligtvis så skiter det sig när en av medlemmarna i bandet råkar se något som som inte var avsett för utomstående ögon. Resten av filmen är närapå ett kammardrama där musikerna för göra allt i sin makt för att undkomma med livet i behåll.

Green room är en våldsam och blodig film men regissören gottar sig inte i våldet han riktar in sig på att visa konsekvenserna av det. I t.ex Saw visas våldet för att man som tittare ska äcklas och min känsla där blir mer äckel än skräck. I Green room är det våld som känns mer i märg och ben. Det upplevs då som mer verklighetstroget och berör desto mer. Jag hejar verkligen på musikerna och hoppas att alla ska komma undan med livet i behåll.  Nazisterna skildras inte heller som hjärndöda beläten utan vi får hela skalan från deras ondskefulle men samtidigt charmante ledare Darcy, suveränt spelad av Patrick Stewart till hans underhuggare Gabe (Macon Blair) som i grund och botten verkar vara en ganska så schysst (åtminstone i detta sammanhang) kille. När regissören Jeremy Saulnier lyckas med presentera trovärdiga rollfigurer får han mig att tro på handlingen och resultatet blir en makalöst spännande historia som är klart sevärd.

Regi: Jeremy Saulnier

Betyg: 8/10

Incarnate (USA 2016)

Det verkar som att var och varannan skräckis som kommer nu för tiden handlar om folk som blir besatta av demoner. Inget fel i det men man kunde önska att skräckfilmsförfattarna kunde komma på någonting annat. Klart att det finns bra filmer i genren, t.ex The Taking of Deborah Logan och The possesion of Michael King men oftast är samma gamla visa om och om igen. Filmen Incarnate går i samma gamla upptrampade spår men lite nytt har man att komma med, men bara lite.

Ember jobbar med att driva ut onda andar. Han drivs inte av någon religiös tro utan av hämnd då en en demon ordnade så att hela Embers familj dog och han hamnade i rullstol.  Ember har sökt efter den skyldiga demonen och får sin chans till hämnd när den dyker upp i en besatt en pojke.

Det som skiljer denna film från andra filmer i genren är dels synen på vad demonerna är (kommer jag inte berätta här då jag inte vill spoila allt för mycket) för något och dels sättet Ember arbetar på. Han sysslar inte med kors, bibelläsning och vigvatten utan går in i den besattes sinne för att där förinta demonen. Ungefär som Jennifer Lopez jobbade i filmen The Cell. Detta samt att det är Aaron Eckhart som spelar Ember gör att filmen har lite nytt att komma med till skillnad mot de flesta djävulsutdrivarfilmer, men att se den på bio? Det är ett misstag jag får stå för. Incarnate duger på sin höjd en kulen söndag eller slö fredagskväll.

Regi: Brad Peyton

Betyg: 4/10