Wish upon (2017 USA)

Wish upon är vad jag kallar för en popcorn skräckis. Den vill skapa lite ryslig stämning och underhålla lite lätt för stunden. Filmen följer samma mönster som de flesta skräckisar av denna sort. En ryslig öppningsscen, presentation av filmens rollfigurer, halvdana ganska så okända skådisar samt en eller ett par kända ansikten i mindre roller, ett mysterium, jumpscares, inte för mycket blod och våld samt en liten tvist på slutet. Anrättningen avslutas med den obligatoriska pop eller hårdrockslåten under eftertexterna som alltid känns helt malplacerad.

Tonårstjejen Clares far ger henne ett skrin av kinesiskt ursprung. Clare som passande nog läser kinesiska i skolan lyckas tyda att skrinet uppfyller sju önskningar. På skoj börjar hon önska sig olika saker som visar sig uppfyllas och hennes liv tar till en början en allt trevligare vändning. Det Claire inte fattat är att skrinets önskningar kommer med ett pris.

Wish upon är helt ok vare sig mer eller mindre. Jag hade lite svårt för Joey King som spelar huvudrollen om det berodde på bristande kompetens eller annat må vara osagt. Än värre är det med Shannon Purser som spelar Clares kompis June, hon verkar inte alls vara med i matchen. Skådisen står liksom vid sidan om och ger intrycket av att hon råkat passerat filminspelningen och stannat till för att kolla in läget. Bortsett från dessa två är resten av ensemblen helt ok. Man märker verkligen att åren går när Ryan Phillippe får spela pappa och Sherilyn Fenn medelålders granntant. Hur som helst Wish upon är ingen film att springa benen av sig men om man är sugen på lite mysrys en kväll duger den.

Regi: John R. Leonetti

Betyg: 5/10

It comes at night (2017 USA)

Här kan vi snacka om falsk marknadsföring. Kritikerna (överlag) verkar ha en adjektivstävling i att berätta hur ruggig denna film är. De påstår att detta är sommarens bästa skräckis och spar inte på krutet när det rör filmen. Trailern hintar också om att vi ska se något som är ruggigt värre och filmens namn ger en antydan om ett annalkande hot. Inget av ovanstående stämmer för fem öre.

It comes at night handlar om en familj som isolerat sig i ett hus i skogen efter att en smitta spritt sig och kanske utplånat stora delar av mänskligheten. Allt handlar nu om att överleva och etik och moral sätts på undantag. När de kommer i kontakt med en annan familj är frågan om de ska låta dessa flytta in i huset eller inte. Kan man lita på främlingarna?

Visst är filmen obehaglig. Musiken och en del drömsekvenser väcker en lite ruggig känsla men inte så mycket mer. Det blir aldrig spännande för hur det ska sluta inser man ganska snart och mitt intryck efter sista scenen är nog mest ”ja så kan det gå”. Antingen är de svenska kritikerna ett räddhågset släkte eller så är jag helt avtrubbad. Jag anar dock att It comes at night är något av en humörsfilm. Är man inte på humör för ett ledsam berättelse om desperata människor i stuga ute i skogen kan man nog tycka att filmen iofs har en ryslig stämning men faktiskt är lite småtrist. Vid närmare eftertanke så påminner It comes at night lite om The VVitch en film som jag heller inte blev värst skrämd av. Dessa två filmer är inte dåliga filmer men de är inte speciellt spännande eller skrämmande utan som bäst lite obehagliga men inte så mycket mer.

Filmen är välgjord, skådisarna är top-notch, musiken som sagt mycket bra och regissören lyckas väl med att förmedla en känsla av klaustrofobi, hopplöshet och paranoia men att kalla filmen för skräck? It comes at night är mer att likna vid ett deprimerande drama och då kan jag tycka att det är lite synd att sälja in filmen som en skräckis. En del kan säkert tycka att filmen är fasansfullt skrämmande av någon för mig okänd anledning, själv blir jag vare sig skakad eller rörd.

Regi: Trey Edward Shults

Betyg: 5/10

Shimmer lake (2017 USA)

Shimmer lake är en film som tjänar på att man vet så lite som möjligt om filmen innan man tittar. Jag kan avslöja att det rör sig om ett bankrån i en liten stad där alla känner varandra. När rånet utförs av lokala förmågor har de flesta av de inblandade en relation på ena eller andra sättet till förövarna. Filmen har också det lite annorlunda (men numera inte så originella) greppet att den berättar sin historia i omvänd kronologi så vi tittare känner till upplösningen men vet inte riktigt varför saker och ting sker.

Detta är en vad jag kallar ”stabil film”. Den kommer inte att gå till filmhistorien men under titten är man nöjd över sitt filmval. Debutantregissören Oren Uziel förvaltar sin historia väl. Han lägger ut små ledtrådar under filmens gång så man har en god chans att räkna ut hur allt hänger samman. Regin är bra och Uziel  har med en liten touch av humor i sin film något jag uppskattade. Jag misstänker att regissören inspirerats Coens Fargo med småstadsstämningen och en hel del udda personer som är mycket duktiga på att göra fel val här i livet. Skådisarna är inte så välkända men (tack vare?) regi och ett manus där man som skådis fått lite att arbeta med lyckas de väl.

En film väl värd att lägga 90 minuter på.

Regi: Oren Uziel

Betyg: 7/10

Best worst movie (2009 USA)

Michael Paul Stephenson spelade rollen som Joshua i Troll 2. Nu har han växt upp och ställt sig frågan om vad det var för film han egentligen var med i? Stephenson beslutar sig för att söka upp sina medspelare och produktionsteamet bakom filmen för att få klarhet om bakgrunden till Troll 2. Det blir en underhållande men samtidigt lite sorglig resa.

Dokumentärens huvudperson är George Hardy som spelade pappan i familjen Waits. Han är egentligen tandläkare men ser nu sin chans att hamna i rampljuset då filmen nått en viss kultstatus. Han smider s.a.s medan järnet är varmt och dyker gladligen upp på festivaler, åker på konvent och hjälper Stephenson med att söka upp andra skådisar i filmen. När man bjuder in Claudio Fragasso till en filmvisning blir det pinsamt då regissören anser att han gjort ett mästerverk som b.la inspirerat hela fantasygenren. En av filmens producenter menar på fullaste allvar att utan Troll 2 hade vi inte haft Harry Potter. Det blir både pinsamt och lite tragikomiskt när Fragasso inser att folk tycker han gjort en makalöst usel film.

Man söker upp i stort sett alla skådisar som var med i filmen och det visar sig att en av de medverkande pendlande mellan mentalsjukhuset och filminspelningen men verkar turligt nog må bra idag. Mindre bra mår Margo Prey (mamma Waits) som ger ett minst sagt labilt intryck. Jag blir nervös när hon är med i filmen.

Vi får även en förklaring till filmens märkliga dialog. Regissörens kunskaper i det engelska språket var/är mycket knapphändiga. Det var han som skrev filmens dialog så gott det gick och när skådisarna försökte ändra denna vägrade han, dialogen skulle följas ordagrant. Överhuvudtaget verkar regissören Fragasso ha varit lite av en diktator och vägrat ta till sig några som helst förslag om att göra filmen bättre och tur är väl det så här i efterhand för om Troll 2 hade höjt sig bara ett snäpp hade den snabbt hamnat i glömska.

Dokumentären blir lite segdragen då man har med allt för många scener med vanliga biobesökare som berättar hur dålig filmen är. Det blir helt enkelt lite tjatigt i längden då alla säger i stort sett samma sak. Bortsett från detta så är Best worst movie rekommendabel om man sett Troll 2 då den ger en inblick i hur man gör en bra dålig film och människor i filmvärldens skuggsida får en chans att stå i rampljuset för en kort stund.

Hur var det nu med filmens namn? Det heter Troll 2 men det finns inga troll i filmen. Filmbolaget ville bara casha in lite extra pengar då de haft en film som hette Troll som varit lite framgångsrik. I detta fallet är Fragasso för en gångs skull helt oskyldig.

Regi: Michael Paul Stephenson 

Betyg: 8/10

Mechanic: Resurrection (2016 Frankrike/USA)

the-mechanic-2-resurrection-5483Statham repriserar här sin roll som Arthur Bishop, lönnmördaren vars specialitet är att få sina mord att se ut som olyckor. Bishop har dragit sig tillbaka och softar runt i största allmänhet. Lugnet bryts då en gammal barndomskamrat till Bishop vill hyra hans tjänster. Måltavlorna är alla ganska så osympatiska figurer som är mycket välbevakade. När Bishop vägrar kidnappas en kvinna, Gina, som han precis lärt känna. Då han är en gentleman ställer Bishop naturligtvis upp för att rädda Gina som inte bara är snygg hon har även ett hjärta av guld vilket illustreras av att hon driver ett barnhem i Sydostasien.

Första filmen var inte helt oäven, jag gillar premissen med s.k omöjliga uppdrag och Statham har jag alltid ett gott öga till men sicken dynga detta var. Det börjar bra med en fight i äkta Stathamstil men sedan kapsejsar filmen ordentlig. Nu kanske man inte ska ta och kräva för mycket av en film av detta slag men någon form av lägsta nivå har jag även när det gäller Jason Statham. Skurkens plan har vare sig sans eller vett, Jessica Alba som spelar den präktiga kvinnan är närapå outhärdlig i sin roll. Tanken var nog att hon skulle vara ögongodis men hennes undermåliga agerade ger mig ögoninflammation. När en skrynklig Tommy Lee Jones iförd basker och getskägg dyker upp den sista halvtimmen kastar jag nästan in handduken. Inte ens de omöjliga uppdragen är spännande. Bishop traskar i stort sett obehindrat in i de olika skurknästena och gör sitt värv. Det räcker inte att säga att det är svårt man måste visa det också.

Filmens enda ljuspunkt är Jason Statham men denna soppa kan inte ens hans karisma skyla över. Hoppas han hamnar i bättre sällskap i den kommande Meg.

Regi: Dennis Gansel 

Betyg: 2/10

The Mummy (2017 USA)

Marvel Universe, DC Universe och nu Dark Universe, det blir många universum att hålla reda på. Dark Universe ligger filmbolaget Universal bakom och tanken är att man ska samla alla sina klassiska filmmonster (Dracula, Frankenstein etc) under ett och samma tak och man startar med att blåsa liv i mumien.

Soldaten Nick snubblar över en egyptisk grav i dagens Irak (!?!). I graven hittar man en sarkofag som innehåller en mumie närmare bestämt Ahmanet som mördade sin far som var farao samt dennes fru och barn för att ta makten. Planerna grusades och som straff begravdes hon levande. När graven öppnas vaknar hon till liv och i bara farten drabbas Nick av en förbannelse som gör honom till Ahmanet utvalda, något som han inte är så sugen på. Turligt nog står Nick inte ensam då den hemliga organisationen Prodigium som bekämpar allsköns monster och leds av en inte helt obekant Dr. Henry Jekyll träder in på scenen.

The Mummy har mötts av förödande kritik så jag var beredd på det värsta. När filmen var slut satt jag som ett frågetecken undrade över vad det var folk ondgjorde sig om. Filmen är en klart godkänd popcornrulle och gör inte anspråk på annat och då den inte dras med konservativa kärnfamiljsbudskap eller påklistrade känslosamma scener höjer den sig till och med ett snäpp över mängden. Det enda som jag stör mig på under titten är detta evinnerliga användande av recaps – söte käre gud nog för att jag börjar bli till åren men tror regissören verkligen att jag inte kommer ihåg vad som hände en halvtimme tidigare på duken?

Det är en fartfylld historia som fyller tiden väl. The Mummy blir aldrig tråkig men å andra sidan aldrig riktigt spännande. Även de där torra skämten som egentligen inte är så roliga men som jag ofta uppskattar på film finns där. Vi får se Tompa springa (alltid ett nöje) och Sofia Boutella som spelar Ahmanet funkar bra i sin roll. Hon är faktiskt lite creepy och har ett spindelliknade rörelsemönster – bra casting där. Så summa summarum vad folk ondgör sig över vet jag inte riktigt för detta är en helt ok film som fuller sin funktion väl – nämligen att underhålla för stunden.

Mina två medtittare Stefan och Action Lunkan var också nöjda. 3/5 samt 7/10 blev deras betyg.

Regi:  Alex Kurtzman

Betyg: 6/10

Rymdinvasion i Lappland (1959 Sverige/USA )

Ett meteor (stavas metor i ett telegram) störtar i Norrland. Rapporter tyder dock på att meteoren landande mer än störtade och man skickar ett antal vetenskapsmän från Stockholm assisterade av några amerikaner till byn Riksjärvi i Lappland för att undersöka saken närmare. Väl på plats börjar den unge och Ken-snygge geologen Erik flörta med en skridskoåkerska, Diane som är i Riksjärvi och tränar vintersport samt visar lite rumpa och bröst. Hon förförs inte så lätt av den unge geologen då han ”krossat hjärtan över hela Europa” men Erik får visa sitt hjältemod när ett hårigt monster dyker upp och sprider kaos och förskräckelse i fjällvärlden. Har det ett samband med den störtade meteoren månne?

Min vän Stefan är från Kiruna och han berättade att i hans ungdom hade de (har?) en filmfestival där Rymdinvasion i Lappland eller Invasion of the Animal People som den heter på engelska (fast den amerikanska versionen skiljer sig tydligen en hel del från den svenska) alltid inledde/inleder festivalen. Stefan såg dock aldrig rullen vilket är lite synd för trots att man har svårt för att bestämma sig om man ska tala svenska eller engelska, bjuder på alldeles för mycket skidåkningsscener, har ett monster som helt verkar sakna agenda samt även är alldeles för stort för farkosten den kom i, samer kallas för lappar och springer runt i folkdräkt (som Jokkmokks Jokke bar i tid och otid) och dras med skådisar som är si så där är faktiskt Rymdinvasion i Lappland inte så pjåkig.

Filmen är inte mycket sämre än andra lättsamma skräckisar som gjordes från denna tid. Det är lite småmysiga miljöer (speciellt hotellet i Riksjärvi), fina naturbilder och en del dråpliga situationer som i sammanhanget duger. Om nu inte detta skulle räcka bjuds vi på en ung Gösta Prüzelius, skönsång av Brita Borg samt Ack Värmeland du sköna med ny text under namnet Midnight Sun Lament. Frågar man mig (vem som nu skulle göra det?) tycker jag nog att dagens rulle lite oförtjänt fått en kalkonstämpel.

Regi: Virgil W. Vogel

Betyg: 4/10

Wonder woman (2017 USA)

Amasonen Diana växer upp på en ö som är dold för omvärlden. En dag hälsar omvärlden på i form av Steve Trevor som jagas av en en hop tyska soldater. Amasonerna får genom Steve information om att ett stort krig pågår (det 1:a världskriget) och de anar att det är deras ärkefiende krigsguden Ares som ligger bakom kriget. Mycket motvilligt låter man Diana följa med Steve ut i världen för att stoppa Ares och därmed kriget.

Hitintills har filmerna om DC:s superhjältar inte varit speciellt imponerande: Superman var ok, Superman vs. Batman och Suicide Squad riktigt usla så här i efterhand (har försökt se om filmerna men det har varit en upplevelse så olidlig att jag varit tvingen att avbryta tittarna i förtid). Därför känns det riktigt skönt att få se en film som Wonder Woman då den infriar alla förhoppningar jag har. Skådisarna sitter som smäck (möjligtvis hade jag velat sett någon annan än Chris Pine i rollen som Steve men han är åtminstone uthärdlig).  Danny Huston är ljuvligt ond som Ludendorff, birollsinnehavarna i div. roller är väl utvalda och Gal Gadot ÄR Wonder Woman, jag tror aldrig en skådis har känts så rätt i en superhjälteroll. Trots en ganska så töntig dräkt (dräkten har alltid varit ett aber när det gäller denna seriefigur men å andra sidan är klädvalet för dagen bättre än den bikerjacka och hotpants(?)  hon bar under 90-talet) lyckas Gadot sätta karaktären som smäck. Filmen har flera scener där jag faktiskt får ståpäls och känner hur pulsen ökar, det var ett bra tag sedan jag fick den känslan när jag såg en s.k ”blockbusterfilm”. Trots att rullen är ganska så DC-grå” känns den lättsammare och inte så allvarstyngd och storvulen som de tidigare filmerna från förlaget.

Det finns dock en plump i protokollet nämligen slutfighten där man som tittare än en gång måste genomlida raserade byggnader och explosioner. Det tar inte lång stund innan jag tröttnar, börjar glo på klockan och undrar om det inte är dags att avsluta CGI-festen?  Men bortsett från detta är Wonder Woman klart sevärd.

Regi: Patty Jenkins

Betyg:8/10

Alien: Covenant (2017 USA)

Härom veckan visade jag Titanic för mina elever och när vi diskuterade filmen efteråt kom de med många intressanta och kloka frågor. Många av frågorna var av teknisk karaktär eller filmiska lösningar dvs saker som bara händer på film och inte i verkligheten. Ett standardsvar jag fick ge var att filmen hade inte blivit bra om man varit för realistisk något som gäller många filmer. Om vi istället hade sett Alien: Convenant hade mitt svar blivit: ”Därför att filmens manusförfattare är inkompetenta.”

Några år efter händelserna i Prometheus skickas ett koloniseringsskepp i väg. Det rymmer både foster och vanligt folk som är nedfrysta i väntan på att man ska komma fram till den planet man bestämt sig för att kolonisera. På grund av en nödsituation väcks besättningen av skeppets robotskötare Walter. Man mottar även ett meddelande från Elizabeth Shaw (Promtheus). och beslutar sig hux flux för att lägga om kursen och åka till en ökänd planet. Där träffar besättningen på en för oss biotittare gammal bekant, turligt nog inte Liv Ullman Noomi Rappace. Då man redan från start har visat oss biotittare att man som besättning är totalt inkompetenta för ett uppdrag av denna rang (den gåta jag verkligen vill ha svar på är hur i helvete uttagningen av besättningen gick till) går det naturligtvis åt pipsvängen.

SPOILERVARNING

Ett litet axplock ur idiotierna vi får genomlida.

Man ”byter” planet att kolonisera så där lite på känn.

Man landar med i stort sett hela besättningen på den okända planeten trots att man har en robot som skulle kunna sköta utforskningen av planeten.

Man traskar ut på okänd planet utan någon som helst skyddsutrustning. Även om luften går att andas hur är det med bakterier och andra luftburena ruggigheter ?

Man lyckas med att spränga sitt skepp i luften på ett vis som hör hemma i en Tom & Jerry film.

Finns det en mörk korridor går man naturligtvis ensam.

När filmens skurk säger att det inte är farligt att titta lyder man naturligtvis den uppmaningen.

Besättningen på Prometheus var iofs korkad med detta gäng idioter tar priset. De korkade besluten är så många att det är en lisa för den mänskliga genpoolen att dessa individer upphör att existera. Om det hade varit en film i stil med Moores James Bond eller Fredagen 13:e eller en vanlig s.k blockbuster hade jag kunnat köpt att folk inte beter sig logiskt men Alien: Covenant jobbar efter andra, lite mer seriösa ramar så det funkar inte alls för mig att det är lite hejsan hoppsan i manus.

Vidare är filmen ganska så ospännande och än en gång har Scott visat att han inte har en aning om vart skåpet ska stå. Alien Covenant är mer av en Alien film är Prometheus men känns fortfarande velig. Jag får en känsla av att Scott inte riktigt vet vad det är för film han vill göra.

Däremot finns det en del saker som är förlåtande: Filmen är snygg och jag gillar miljöerna, skådisarna är bra och Fassbender briljant i sin dubbelroll. Jag är barnsligt förtjust i Alienmytologin och kan nästan köpa vilken skit som helst (gränsen går vid mimare). Däremot blir jag allt som oftast ständigt lite besviken -så även denna gång.

Regi: Ridley Scott

Betyg: 5/10

Saturday night fever (1977 USA)

Det var mycket länge sedan jag såg denna film, tom så länge sen att jag bortsett från att Travolta var med hade jag helt glömt bort vad filmen handlade om. Min känsla var att det skulle vara glitter och glamour i discovärlden men istället blev det en smådeppig film som handlar om drömmen att fly den torftiga vardagen.

Tony är i tjugoårsåldern, jobbar i en måleriaffär och bor hemma hos sina föräldrar. På fritiden hänger han med sina kompisar och det enda han lever för är helgerna då han går och dansar på haket 2001 Odyssey. Där och då är han kung och det är den enda ljusglimten i ett annars så torftigt liv. När han stöter på den, åtminstone till ytan, sofistikerade tjejen Stephanie bestämmer sig de två för att bilda par i en kommande danstävling på discot. Tillsammans med Stephanie när Tony drömmen om att lämna Brooklyn för ett liv på Manhattan.

Som sagt, jag trodde detta var en glitter och glamour film men istället blev det en studie av en bunt sorgliga existenser som hankar sig fram i vardagen under skyskrapornas skugga. Tony och hans vänner är inte speciellt sympatiska, de behandlar tjejerna i sin närhet som skit, är lite småkorkade och är inte direkt några rollfigurer man hejar på. Tonys föräldrar är uppslukade av den äldre sonen som är präst och lever sina liv genom honom. Stephanie är bara sofistikerad på ytan och är egentligen av samma skrot och korn som Tony och hans vänner.  Det enda som skiljer henne något från de övriga rollfigurerna är att hon inte gett upp än och försöker göra något åt sin situation.

Filmen skänker en viss lättnad åt vardagseländet när Tony dansar på diskot. Travolta har en egensinnig dansstil som är oförglömlig och det är märkligt att han inte dansat mer i sina filmer det är en skamligt outnyttjad förmåga. Men även diskot är lite sunkigt med kantstötta figurer. Skådisarna och regin känns av och till improviserad vilket ibland ger ett amatörmässigt intryck men i denna film passar greppet och jag måste säga att Saturday night fever var en mycket positiv återtitt även om filmen inte var vad jag förväntat mig. Tilläggas bör att musiken med Bee Gees har åldrats med behag och håller än.

Tackar Henke för påminnelsen om filmen.

Regi: John Badham

Betyg: 7/10

The Fast and the furious 8 (2017 USA)

Det var med tunga steg jag släpade mig till kvällens föreställning på biografen . Vis om eländet jag fick mig till livs häromåret hade jag förberett mig mentalt på en soppa bestående av underpresterande skådisar, skakande rumpor och en dialog skriven av en apa. Filmens inledning besannade mina farhågor med lättklädda kubanskor och Vin Diesel som muttrar fram visdomsord mellan bensinångorna. Men se, klarar man bara av filmens första kvart vänder det snabbt och blir bättre

Handlingen är inte så mycket att orda om. Vin Diesel verkar ha svikit familjen (den tjatas det om fortfarande till förbannelse) för alliera sig med ett par cyberskurkar representerade av norrmannen Kristofer Hivju och Charlize Theron där den senare ger sken av att hon verkar vilja vara någon annanstans. Hans forna vapendragare allierar sig än en gång med Kurt Russell och hans nya hjälpreda Little Nobody spelad av Clint Eastwoods son Scott för att stoppa skurkarna och fånga in Vin Diesel.

Så fort Johnson och Statham  (anledningen till att jag överhuvudtaget såg filmen) dök upp på bioduken sjönk min stresspuls och jag kunde slappna av för till skillnad mot den övriga skaran av skådisar så fixar dessa två herrar att lyfta en film av detta slag. Den 8:e filmen i denna serie utan ände (?) utvecklade sig till att bli en förnöjsam historia som jag åtminstone uppskattade för stunden trots en och annan rasmarkör och Rodriguez tappra försök att skådespela. När vi ändå är inne på skådisar är ett stort plus med filmen att ”skådespelerskan” Jordana Brewster av förklarliga skäl lyser med sin frånvaro. Jag stirrar nog hellre på en vit duk i två timmar än att se henne ”agera”.  Kort och gott en trevlig actionrulle mycket tack vare Statham och Johnsons medverkan.

Regi: F. Gary Gray

Betyg: 6/10

Guardians of the galaxy vol 2 (2017 USA)

Peter Quill (Star Lord och hans vänner har det hektiskt. Yondu som de lurade i förra filmen jagar dem och man har även gjort sig ovän med rasen The Soverign då Rocket stulit en handfull värdefulla batterier från dessa guldfärgade utomjordingar. Mitt i allt detta så dyker Quills pappa upp och vill att  ska följa med honom till hans hemplanet. Det som till en börjar verkar bli en mysig familjeträff utvecklas till något helt annat då Star Lords fars planer uppdagas.

Det är inte filmens handlingen som är anledningen till att jag sitter med ett leende på läpparna under speltiden. Filmens styrka är att den har en hög ganska så enkelspåriga karaktärer som var för sig kanske inte är några manusmässiga mästerverk men tillsammans i grupp blir helheten av dessa tjommar desto större. Den andra anledningen är att filmen präglas av en iofs lättsam och enkelspårig men ändock skön humor. Guardians of the Galaxy är kort och gott en trevlig film som man blir glad av att se. Det är en film som roar ordentligt för stunden vare sig mer eller mindre och det är som jag brukar säga: Inte helt fel.

Däremot vet jag inte hur sugen jag är på att se en tredje del av dessa figurers öden och äventyr. Vem försöker jag lura, när det blir dags ( 2019/2020 ? ), så kommer jag naturligtvis att sitta i biomörkret. En del av skämten börjar nämligen bli lite uttjatade och karaktärerna är ganska så rigida i sin roller. Drax är inte med i matchen, Gamora irriterad etc men än så länge håller konceptet.

Filmen är definitivt sevärd, bara öppningsscenen är värd biljetten och på det stora hela finner jag nog att uppföljaren är aningens bättre än originalet.

Regi: James Gunn

Betyg: 7/10

Andra Filmspanares tankar om rullen

Fiffi

Sofia

Henke

Cecilia

Johan

Cheap thrills (2013 USA)

Efter att ha fått sparken samma dag som han hotats med att vräkas väljer Craig att istället för att gå hem till fru och barn gå och ta sig ett glas, som om detta skulle hjälpa upp situationen. I baren träffar han på en gammal barndomskamrat, Vince, och när dessa numera flyktigt bekanta bjuds att sitta ned med ett par som verkar vara mer än lovligt täta tackar de forna vännerna inte nej. Mannen och hustrun är uppsluppna och glada och mannen gillar att slå vad. Han erbjuder Vince och Craig pengar om de gör vissa saker t.ex ”300 $ till den som daskar strippan på rumpan”. Omärkligt stiger insatserna både i handling och pengar.

Vet inte riktigt vad man ska kalla denna sub-genre? Vadslagningsfilmer? Hur som helst gillar jag genren och ser det mesta jag kan komma över, åtminstone de som åtminstone ger sken av att vara bra. Cheap thrills stoltserar inte med några tunga skådisar även om kvartetten: Pat Healy, Sara Paxton, Ethan Embry och David Koechner  inte är helt obekanta.

Storyn rullar på och jag köper konceptet att Craig och Vince gör allt värre saker och väljer att stanna kvar i leken. Dels för att de båda är i ett desperat behov av stålar och dels därför att manus är skrivet på ett sådant vis att man nästan inte ens som tittare märker att insatserna höjs från att vara ganska så ”oskuldsfulla” hyss (jag menar inte här att det är ok att daska folk i rumpan men det finns värre saker som kan ske) till handlingar av en helt annan kaliber. Utgången är oviss ända till upplösningen och jag hade inte en susning om hur det ska sluta. Slutscenen är helt underbar då filmen trots en hel del äckel har en stor portion svart humor.

Regi: E.L. Katz

Betyg: 7/10

Rogue one (2016 USA)

rogueone_onesheeta_1000_309ed8f6Om man ska titta på Star wars filmerna i kronologisk ordning är denna film nummer fyra i ordningen. Sedan Disney köpte rättigheterna till Star wars universumet har man hitintills sett till att prångla ut en film om året och det verkar inte finnas något slut. En av cheferna på Disney hävdade att ingen nu levande person kommer få se slutet på Star wars sagan, tanken svindlar!. Snacka om att suga på en filmisk karamell.

Rogue one utspelar sig i glappet mellan de två första trilogierna och här handlar det om att rebellerna ska finna ritningarna till dödsstjärnan. Man har nämligen fått information om att detta megavapen innehåller ett dolt konstruktionsfel men för att hitta bakvägen in till förstörelsen av vapnet måste man som sagt knycka ritningarna som naturligtvis är väl bevakade.

Jag kanske inte är rätt person att bedöma denna film då jag inte är överdrivet förtjust i Star wars. Filmerna är i sina bästa stunder helt ok men inte så mycket mer. Rouge one startar som ett avsnitt av tv-programmet Packat och klart på speed. Berättelsen flänger och far kring hela galaxen och personer och planeter passerar i snabb revy. Det är inte svårförståeligt men intrycket blir hafsigt och splittrat.

Ingen av filmens rollfigurer är speciellt intressanta och det är ganska talade att historiens mest intressanta person är en robot – det säger ganska mycket om hur mycket jag bryr mig om hur det går för de inblandade. Å andra sidan vet jag ungefär hur det kommer att sluta då den första dödsstjärnan sprängdes i bitar redan 1977. Rouge one är en milt underhållande film men på det stora hela är det ett jaha.

Enda gången jag blev känslomässigt berörd var när de hiskliga cgi versionerna av Carrie Fisher och Peter Cushing dök upp. Då sträckte jag lite på mig i soffan, gnuggade ögonen och undrade om filmens producenter sett filmen innan premiären för det var bland det jävligaste jag sett i filmväg – åtminstone i en film med en prislapp på 200 miljoner dollar.

Regi: Gareth Edwards

Betyg: 5/10