Doctor Sleep (2019 USA)

Jag är riktigt lat denna gång och kopierar min text som jag skrev om boken Doctor Sleep.

”På de amerikanska landsvägarna far ett udda sällskap människor runt i sina husbilar. Gruppen kallar sig själva för The True Knot och är ständigt på jakt efter steam, den substans som människor med psykiska krafter släpper ifrån sig i sitt dödsögonblick. På senare tid har det varit allt svårare att få tag på steam och gruppen börjar bli desperat då man riskerar att dö ut. Hoppet väcks när man får upp spåret på en flicka vid namn Abra. Om The True Knots beräkningar stämmer bör de vara på grön kvist i många år när de väl fångat in flickan. Nu är inte Abra helt försvarslös hon har en hel arsenal med psykiska krafter och har lyckats hålla sig undan The True Knot. Men till slut så blir Abra nödgad att kontakta sin låtsasvän Tonys ”pappa”, Danny Torrance.”

Filmens regissör Flanagan hamnade inför ett knivigt problem vid filmatiseringen. Boken är en uppföljare till Kings roman The Shining som även har filmatiserats av Stanley Kubrick. Problemet är att Kubricks och Kings versioner av berättelsen inte riktigt samstämmer med varandra. Kings bok är naturligtvis baserad på händelserna han beskrev i The Shining. Flanagan löser det hela med att ta med element från både filmen och boken. Resultatet blev minst sagt över förväntan och den här gång övertrumfar filmen boken med råge.

Jag är halvförtjust i Kings Doctor Sleep. De två första tredjedelarna av berättelsen är bra men King tappar bollen rejält i finalen genom kasta in såpopera moment och ett Västgötaklimax av rang. Flanagan har helt skippat det jag tycker är dåligt med boken och utvecklat filmen till en historia som är avsevärt mörkare, mer spännande och desto rysligare än förlagan.

Av en slump blev det att jag såg den s.k directors cut som visade sig vara tre timmar lång och jag satt som fastnaglad framför filmen för det här var en av förra årets bästa skräckisar. Filmen segar aldrig till sig, den är riktigt spännande på sina ställen och skådisarna presterar bra speciellt Rebecca Ferguson i rollen som Rose the Hat, ledaren för The True knot . Kanske möjligtvis kan man störa sig på att Flanagan inte gör några blinkningar till Kubricks The Shining – de är mer att likna långtradare med påslagna helljus. Jag störde mig inte alls på detta utan fann att det gav filmen en extra dimension och band ihop de olika versionerna av berättelsen. Utan snack klart sevärd – åtminstone som directors cut.

Regi: Mike Flanagan

Betyg: 8/10

 

The Hunt (2019 USA)

The Hunt såg jag precis innan Filmstaden stängde ned på obestämd tid. Nu finns filmen att se på stream för 189:- spänn. Hur filmbolaget kom fram till den summan vet jag inte men de försöker väl casha in allt de kan.

Filmen skulle egentligen haft premiär förra året men stoppades därför att den sågs för kontroversiell i samband med en skolskjutning. Jag vet inte riktigt hur man resonerade där och då, det enda filmen har gemensamt med skolskjutningar är väl att folk skjuter med ….. vapen. Jag tänker inte försöka förstå moralens väktare utan konstaterar torrt att begripa hur en del folk resonerar kan vara en utmaning.

Hur som helst så handlar The Hunt om 12 personer som kidnappats och finner sig vara byte åt ett gäng rika knösar som jagar dem i skog och mark. Jag trodde att det skulle vara en thriller men fick en komedi som har sina poänger. Ganska snabbt fick jag kalibrera om hjärnan i biomörkret när jag insåg att det var en så kallad svart komedi och det funkade ganska fint men det kan vara svårt att ställa om förväntningarna med så kort varsel.

The Hunt är inte speciellt spännande men däremot rejält blodig på sina ställen. Skådisarna är ok men de är inte mycket mer än karikatyrer även om några stundtals är ganska roliga. Filmen har en del fyndiga kommentarer och situationer samt en bra fight i finalen men sedan är det inte så mycket mer. Omdömet blir som jag brukar skriva när jag hamnar på ett mellanbetyg: Den duger åtminstone för stunden.

Regi: Craig Zobel

Betyg: 6/10

A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors (1987 USA)

Personalen på ungdomspsyk står rådvilla då deras patienter dör som flugor i vad som verkar vara bisarra självmord. De nyanställda Nancy har sina teorier men trist nog är det ingen i sjukhusledningen som lyssnar på hennes svammel om att barnmördaren från Elm street är tillbaka för att göra rent hus med de kvarvarande ungarna på gatan. Turligt nog finner hon en allierad i terapeuten(?) Neil och de två försöker att bekämpa Freddy på två fronter. Dels genom att försöka stoppa honom för gott och dels genom att utbilda ungdomarna att ta kontroll över sina drömmar.

Det är inte svårt att överträffar 2:an i denna filmserie men det betyder inte att filmen som sådan automatiskt blir bra. Dream warriors är underhållande men speciellt ryslig blir aldrig filmen. Effekterna är väl inte alltid de bästa men jag föredrar ända dessa framför halvkackig CGI och skådisarna är väl sisådär. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i Heather Langenkamp som spelar Nancy, det klickar helt enkelt inte. Craig Wasson har jag alltid haft svårt för sedan De Palmas fruktansvärda rulle Body double (har inte hämtat mig än från det spektaklet och då är det över 30 år sedan jag såg den sist). Bäst är den alltid stabile John Saxon samt att det var kul att se Patricia Arquette i en tidig roll.

Freddy funkar här mer som en dödlig ståup komiker med halvkassa oneliners som ofta har med sättet han tar sina offer av daga. Det tysta mördarna Myers och Jason tilltalar mig mer helt enkelt. Filmen ÄR stundtals ganska så lökig men man kan inte komma undan med att erkänna att den samtidigt är underhållande, Tids nog betar jag av övriga rullar i serien men för ögonblicket får de nog vänta på sin tur.

Vill man läsa mer utförligt skrev Sofia om den för ett tag sedan.

Regi:  Chuck Russell

Betyg: 5/10

The Gentlemen (2019 USA)

Guy Ritchie är en märklig regissör. Om han gör filmer om misslyckade gangstrar på samhällets botten är han suverän går han utanför den boxen blir oftast resultatet knappt ok. I The Gentlemen återvänder regissören till sina gangstertyper för första gången sedan den något bortglömda RocknRolla. 

Denna gång rör det sig om knarkhandlaren och marijuanaodlaren Mickey Pearson som beslutar sig för att sälja sin affärsrörelse. Då köparna inte hör till det vardagliga ICA/COOP klientelet så blir det naturligtvis problem då det är många som vill lägga vantarna på Mickeys affärsrörelse utan att behöva betala.

Bitvis är Ritchie tillbaka i gammal god form. Det kryllar av kända skådisar, det är snabba klipp, han leker med hur historien berättas och det är rappa kommentarer men trots allt detta är det något som fattas och jag är inte helt nöjd när jag vandrar hem efter biobesöket. En stunds filosoferande gav mig svaret på vad som var fel med filmen.

I tidigare rullar inom genren har Ritchie haft ett lite annat perspektiv. Han protagonister har tidigare varit underdogs, lite halvkorkade och deras motståndare har varit mer eller mindre formidabla åtminstone i jämförelse med våra ”hjältar”. I The Gentlemen råder det ingen tvekan vem som kommer ta hem spelet i slutändan. Mickey, hans fru Rosalind och närmaste man Ray är lite väl coola för att jag ska gilla dem. De är lite smått irriterande och verkar mest gå och tänka på vilken cool replik de ska leverera. Jag bryr mig i ärlighetens namn inte speciellt mycket hur det kommer gå för filmens huvudpersoner till skillnad mot i t.ex Snatch där jag verkligen satt och hejade på de något korkade Turkish och Tommy som tog sig vatten över huvudet. Kort och gott så är det ganska ointressanta tröttsamma typer som skildras i The Gentlemen. Den enda person som fångar mitt intresse i filmen är Colin Farrells rollfigur Coach.  Slutligen är filmen i sina stunder lite väl Tarantinopladdrig och även om Hugh Grant är bra som sliskig reporter tröttnar jag snart på hans alltför långa utläggningar.

The Gentlemen är trots min kritik ett steg i rätt riktning för regissören – bort från Hollywoodtrams men lite skitigare och mer korkade människor nästa gång tack.

Regi: Guy Ritchie

Betyg: 5/10

The Invisible man (2020 USA)

När Universal försökte få till ett s.k Dark Universe där man likt Marvel skulle knyta ihop alla sin klassiska filmmonster i ett gemensamt universum åstadkom man ett rejält magplask i.o.m den något oförtjänt utskällda The Mummy lade man om kursen. Bolaget kommer fortfarande att göra nytolkningar på sin klassiska filmer men det blir mer individuella berättelser. Den första av dessa filmer är The Invisible man.

Filmen startar med att Cecilia flyr från sin man mitt i natten. Mannen är en framstående forskare inom optik och verkar vara ett riktigt praktsvin. Cecilia gömmer sig hos vänner men är så rädd för sin blivande ex-man att hon knappt vågar gå utanför dörren. Hennes man som är ett kontrollfreak klarar inte av att frun lämnat honom och tar livet av sig till Cecilias lättnad. Livet ser ljust ut men så börjar hon känna att något är fel och blir allt mer övertygad om att hennes man lever. Omgivningen tror naturligtvis att Cecilia har fått ett rejält psykbryt.

Detta var en otrevlig thriller av den sorten som jag brukar vara förtjust i nämligen att jag som tittare vet att huvudpersonen har rätt men i filmen är det ingen som stöder henne samtidigt som situationen för huvudpersonen gradvis bara blir värre och värre. Jag får så gottigt otrevligt ont i magen av sådana här historier, något som gör att jag uppskattar filmen samtidigt som jag önskar att jag valt något trevligare att titta på. The Invisible man bär hela tiden på en känsla av obehag och annalkande fara och jag kan aldrig riktigt slappna av under titten.  Detta förstärks av ett soundtrack som består av brölade synthar samt en mycket bra Elisabeth Moss i rollen som Cecilia. Jädrar vad sliten hon ser ut (av förståeliga skäl) i filmen.

Handlingen är helt ok även om den inte bjuder på några större överraskningar, redan filmens titel avslöjar plotten. Berättelsen är välkomponerad och filmen segar aldrig till sig trots att den för genren har en ganska lång speltid (2 timmar). Däremot finns det en hel del rejäla logiska luckor samt en handfull övertydliga planteringar som avslöjar vad som kommer ske men om man som jag väljer att skita i dessa får man en otrevlig och stundtals spännande upplevelse i biomörkret.

Regi:  Leigh Whannell

Betyg: 7/10

Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull (2008 USA)

Den fjärde filmen om Indiana Jones utspelar sig på 50-talet och filmens McGuffin är en kristalldödskalle som ryssarna vill åt. Äventyret tar Jones till Sydamerika där han återser sin gamla kärlek från den första filmen Marion. Hans medhjälpare i detta äventyr är ynglingen Mutt som spelas av Shia LaBeouf.

Det var inte många rätt herrarna Spielberg och Lucas prickade in denna gång. Ford känns alldeles för gammal i rollen som Dr Jones – han funkar helt enkelt inte. Storyn skriven av Lucas känns avig och har inget flyt i berättelsen. Spielberg har t.om påpekat att han inte var förtjust i storyn men tydligen har de två dealen att Lucas skriver och Spielberg regisserar. Filmen bär överlag på en känsla av att ingen av de inblandade är speciellt intresserade av produktionen. Det verkar mest vara ett nödvändigt ont. Håglös är det ord jag tänker på om jag skulle beskriva den känsla filmen ger.

Nu kanske jag är lite orättvis då jag jämför filmen med tidigare rullar i serien där Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull har svårt att hävda sig ( tom eländet Temple of doom är bättre som film). Om detta hade varit första/enda filmen hade jag nog gillat den bättre men den faller som sagt i jämförelse med de övriga äventyren. En femte del är på G och jag är minst sagt skeptisk men klart att jag kommer se filmen och hålla tummarna.

Regi: Steven Spielberg

Betyg: 4/10

1917 (2019 USA)

Ibland kan Filmstaden överraska rejält, man köper biljett för en föreställning men det visar sig att man får två för priset av en. I detta fall kan nog extraföreställningen bäst beskrivas som en performance inom den socialrealistiska genren.

Jag och mina två vänner Kent och Göran hade precis satt oss tillrätta när dörrarna till salongen slogs upp med buller och bång. In stapplar två gentlemän från samhällets slagsida. Just denna afton hade de bestämt sig för att ett biobesök skulle hamna på agendan. Herrarna satte sig på främsta raden och man hörde direkt det klassiska pyssh-ljudet som uppkommer när man öppnar en öl. Cirka 30 minuter in i filmen bestämmer sig en av herrarna för att förflytta sig, han tyckte nog att duken var för nära. Med stånk och stön som överträffade soldaternas umbärande på den vika duken tar han sig sakta upp i biosalongen med hjälp av sin rullator. Jag är mycket bekymrad över att han ska falla ned för trappen och hjälp ville han inte ha. Han stannar till vid vår rad och ett kort ögonblick stelnar jag till av fasa då min översociale vän Kent mycket väl kan få för sig att vinka till sig mannen i fråga. Turligt nog sker ej detta utan han tar sig med stora våndor upp till rad åtta eller nio.

Väl på plats med duken på avstånd börjar han uppskatta och engagera sig i filmen och börjar då skrika råd och tips på engelska till rollfigurerna – hans kompis på första raden är märkligt tyst – efter en stund tystnar även vår engagerande vän. När ljuset slås på i lokalen efter filmens slut får detta sin förklaring då de två sussar sött på sina platser omgivna av spritflaskor och ölburkar. Personalen såg måttligt roade ut när de insåg att deras arbetspass troligen blev förlängt med en halvtimme då jag misstänker att det tar längre tid att väcka och få ut slutkörda performanceartister än att sopa golv.

Filmen ja, den höll jag på att glömma i upphetsningen. En helt ok krigsfilm med en hel del maffiga scener, bra skådisar och flyt men den var helt chanslös mot extraföreställningen som bjöds.

Regi:  Film Sam Mendes, Performance troligen improvisation

Betyg: Film 6/10, Performance 8/10

 

Hush (2016 USA )

Klart man gillar skräck i alla dess former men en del subgenrer är lite ruggigare än andra t.ex s.k ”home invasion” filmer. Jag vet inte varför men just dessa rullar är lite extra rysliga (kanske för att jag känner att hemmet borde vara en plats fri från monster och mördare?) och jag får ofta lite ont i magen när jag ser filmer i stil med Inside m.fl.

I Hush är det den stackars döva kvinnan Maddie som råkar ut för en tok som har som fritidssysselsättning att mörda folk i deras hem. Han har redan samma kväll mördat Maddies grannar och i farten bestämmer han sig för att även lägga henne till listan av offer. Då Maddie som sagt är döv tror mördaren att det är en lätt match men det är en underskattning.

Hush är en mycket spännande film som har ett alldeles perfekt tempo och speltid. Mike Flanagan står för regin vilket brukar bli lyckat. Maddie spelas av Flanagans fru Kate Siegel en stabil skådis. Hush är inte en film som vunnit några priser på de stora galorna men den lyckas mer än väl med vad den ska göra – nämligen att ge en ryslig stund.

Regi:Mike Flanagan

Betyg: 8/10

 

The Dirt (2019 USA)

Ligger lite efter i skrivandet så det blir ett antal korta inlägg om en och annan film som legat länge i pipelinen.

The Dirt handlar om rockbandet Mötley Crüe, ett band som jag i stort sett aldrig lyssnat på. Filmen bygger på boken The Dirt som jag aldrig orkade läsa klart så jag anar att jag kanske inte är rätt målgrupp för filmen. Det är en rak berättelse om bandets uppgång och fall samt uppgång igen. Hur förskönad berättelsen är vet jag ej då jag inte är speciellt insatt i de händelser som skildras.

Musiken är ok och filmen likaså. Det jag har problem med är väl att jag inte hyser några som helst sympatier med huvudrollsinnehavarna som i mina ögon verkar vara ett gäng idioter som har talang för musik. Men klart att man fascineras av dessa puckon men å andra sidan blir man beklämd när man än en gång inser att kändisskap och stålar kan ge vissa människor ett frikort att bete sig hur de vill.

Regi: Jeff Tremaine

Betyg: 5/10

 

The Bye Bye Man ( 2017 USA )

Jag hade hört att denna skräckis skulle vara riktigt usel så när den dök upp Netflix kunde jag i sedvanlig ordning inte hålla fingrarna i styr utan var tvungen att kasta bort lite tid som jag kunnat lägga på viktigare saker.

Paret Elliot och Sasha flyttar in i ett hus tillsammans med en kompis. Sasha bjuder in en spiritist som ska rena huset i en ritual men något går fel och man råkar bjuda in något ondskefullt väsen, oklart vad. Demon? Spöke? Hur som helst väsendet som går under namnet The Bye Bye man gör tillvaron sur för de tre inneboende som gör sitt bästa för att lösa mysteriet.

Ok såååå dålig var inte filmen men den var långt ifrån bra. Intrigen är helt ok  men filmen lyfter aldrig riktigt, det känns som att den mest står och stampar på samma ställe. Figuren Bye Bye man är ganska intressant trots det något korkade namnet men man jag känner att man kunnat göra mer av historien. Värre är nog att man lyckats med konststycket att hitta tre makalöst dåliga skådisar i huvudrollerna. De är inte dåliga på ett The Room  vis vilket är synd för då hade filmen åtminstone varit underhållande. De är bara U-S-L-A och inget annat. Detta tillsammans med den något tröga handlingen gör att jag aldrig kommer in i filmen som blir till en intetsägande historia. Största mysteriet är dock hur man lyckades få med både Faye Dunaway och Carrie-Anne Moss i små roller men de tänkte kanske ”pengar som pengar”. Vad vet en enkel själ som jag hur dessa stjärnor resonerar.

Regi: Stacy Title

Betyg: 3/10

The Color out of space (2019 USA)

Jag var beredd med både en och två skämskuddar när jag gick in på biografen för att se Richard Stanleys filmatisering av H.P Lovecrafts novell The Color out of space . Anledningen till detta har flera orsaker, dels hade jag hört att filmen skulle vara lite ….annorlunda, dels fanns den excentriske filmskaparen Richard Stanley bakom kameran och den något obalanserade skådisen Nicholas Cage stod framför kameran. Resultatet skulle kunna bli allt mellan himmel och jord. Lovecraft kan även vara lite svår att filmatisera då han många gånger i sina berättelser låter skräcken vara onämnbar och protagonisten oftast blir galen något som lockar en och annan filmare och skådis att ta i från tårna. Döm om min förvåning när resultatet blev en helt ok b-skräckis.

Familjen Gardner har flyttat ut på landet för att komma undan storstadens jäkt. Barnen trivs väl sisådär ute på vischan men föräldrarna lever livet.  En natt störtar en meteorit på gården. Rymdstenen har med sig något från en annan värld och snart börjar familjemedlemmarna och omgivningen påverkas av stenen.

Novellen hör till mina favoriter i Lovecrafts produktion och Stanley förvaltar berättelsen väl. Det är lite svårt för mig att bedöma om filmen är skräckinjagande och spännande då jag sitter med facit på hand men filmen bär åtminstone på en känsla av obehag och man inser snabbt att familjen Gardners tomtebolycka är ganska så körd. Jag gillade filmens effekter och de tillägg Stanley gjort till novellen funkar relativt bra.

Cage är Cage och han har lite svårt att bestämma sig för hur han ska spela den plågade Nathan Gardner. Ena stunden är han på gränsen till skogstokig för att i nästa scen vara helt normal. Han rollfigur pendlar minst sagt rejält i humöret. Filmen tappar också lite på att vara förlagd i modern tid. Jag tycker berättelsen funkar bättre bland bönder i 20-talets New England. Nu sitter jag och blir mest irriterad på korkade välutbildade människor som är lite väl sega i handling när de väl fattar vad de har att göra med – i novellen smyger sig skräcken på, här brakar det loss på stört.

På det hela är det en helt ok film som duger för stunden men Die Farbe var en bättre adaption av novellen. Jag kan tom sträcka mig så långt att säga att jag ser fram emot fler Lovecraftadaptioner av Stanley, man har åtminstone planerat två filmer till.

Jojjenito var inte lika positiv till dagens film

Regi: Richard Stanley

Betyg: 6/10

Wind river (2017 USA)

En ung kvinna hittas död i snön. Hon har iofs avlidit av köldskador men tecken tyder på att det rör sig om ett brott. Då liket hittats i ett indianreservat går fallet till FBI men då det rör sig om en kvinna från den lokala ursprungsbefolkningen är det lågprioriterat. FBI väljer att skicka den kvinnliga agenten Jane för att luska i fallet. Då Jane står nästan helt utan resurser tar hon skogsvaktaren Cory till hjälp och tillsammans nystar de upp den tragiska historien.

Tänk vad skönt att få se ett kriminaldrama utan vare sig seriemördare eller dunkla konspirationer. Wind river är en historia om olyckliga omständigheter som leder till död och tragedi. Filmen utspelar sig i ett snötäckt Wyoming där miljön spelar stor roll för den känsla jag får för berättelsen. Det är kallt och känslan av att människorna kämpar sig genom sina  liv är påtaglig.Taylor Sheridan som regisserat filmen har även skrivit manus till de två Sicario filmerna samt Hell or High Water, berättelser som även de bär på samma desperata känsla av hopplöshet inför vardagen och livet i allmänhet.

Nu kanske det låter som att Wind river är en trist och långsam film men historien rör sig hela tiden framåt om än i en vardagslunk som av och till exploderar i en hel del våldsamheter b.la bjuds det på en rejäl shootout. Intressantast är dock själva mordutredningen där Corey och Jane sakta men säkert nystar upp den avlidnas sista tid i livet för att nå sanningen. En film som lägger lite sordin på stämningen men kombinationen av snö och shootout är svårslagen. Definitivt värd en titt.

Regi: Taylor Sheridan

Betyg: 8/10

A Nightmare on Elm street 2 Freddys revenge (1985 USA)

Klart att A Nightmare on Elm street. fick flera uppföljare först ut var Freddys revenge. Huset på Elm street har stått tomt i flera år då det av förståeliga skäl dras med dåligt rykte. Det hindrar inte pappan i familjen Walsh att köpa huset när han får det för en billig slant. Knappt inflyttad börjar tonårssonen Jesse få mardrömmar, naturligtvis är det Freddy som är i farten och han försöker nu ta Jesse i besittning. Det enda som står i vägen för att Freddys ska lyckas är Jesses klasskompis Lisa. Kan hennes kärlek till Jesse räcka för att omkullkasta Freddys sinistra planer?

Redan här vill jag stoppa till ett slag då jag känner att vi måste tala om rollfiguren Lisa Webber som spelas av skådisen Kim Myers. För det första är hon distraherande lik en ung Meryl Streep och ett tag tänkte jag att det kanske var Streeps dotter som spelade Lisa (det är det inte). För det andra har hon begåvats med en hel del repliker som med råge passerar gränsen för vad som kan kallas för pekoralt. Hennes skådespelarinsats kan om jag vill vara snäll i bästa fall kallas för roande men hon är å andra sidan i gott sällskap.

A Nightmare on Elm street 2 är en märklig skapelse. Den dras med märkliga händelser som t.ex en exploderande kanariefågel, föräldrar som är riktigt knepiga, kriminella lärare och filmen bär på en homosexuell underton som inte går att ta minste på allt från killrumpor, bögbarer till att det verkar som att det klickar mer mellan Jesse och hans manliga skolkompis Kim än mellan filmens tänkta kärlekspar.

Nu kanske jag låter negativ men resultatet blev lite tvärtom. Precis som i fallet med Kickboxer häromveckan var detta en grymt underhållande film i all sin kackighet och om man är på rätt humör är filmen värd en till.

Regi: Jack Sholder

Betyg: 4/10

Sofa går igenom alla Elm street filmerna på sin blogg – väl värt en titt.

Booksmart (2019 USA)

Det kommer ut en himla massa filmer varje år och trots att jag ser mig själv som en person som är relativt intresserad av film och har åtminstone en aning om vad som är på gång är det många filmer jag missar. Booksmart var en film som jag noterat men mer eller mindre sållat bort i mediebruset. Tur då att jag lyssnar på en filmpodd som av och till ger tips på filmer som väcker mitt intresse.

Studenten närmar sig för Amy och Molly, de två är BFF och har skött sin skolgång oklanderligt i vetskap om att de kommer bli antagna på aktningsvärda colleges. De har försakat fester och andra nöjen under sin skoltid och har bara satsat på studierna. Till deras fasa inser de den sista skoldagen att man faktiskt kunnat göra båda sakerna då flera av deras skolkamrater har antagits till samma skolor. I desperation ska nu båda tjejerna försöka ta igen fyra års partyn och festande på en natt. Problemet är att de inte vet vart den stora avslutningsfesten är och det blir en lång natt innan når målet.

Booksmart är regisserad av skådisen Olivia Wilde och hon har fått ihop en film som är roande men samtidigt berörde mig på ett djupare plan. Filmen har en hel del tokroliga scener och absurditeter men speciellt Kaitlyn Dever som spelar den lesbiska tjejen Amy ger filmen en känslosammare touch vilket berörde mig mer än vad jag var beredd på. Hon lyckas förmedla känslan av att det är en natt som aldrig kommer åter samtidigt som hon har en oro över vad framtiden har i beredskap. Beanie Feldstein som spelar hennes kompis Molly är tyvärr inte lika bra kanske därför att skådisen är överviktig och i filmens värld är man gapig och klumpig så fort man bär på ett par extra kilon. Det är synd att Wilde valt att schablonisera då det sänker filmen ett snäpp.

Överlag är filmen en bagatell men precis som i The Myth of the american sleepover känns filmen i mina ögon större än vad den kanske är då regissören lyckas med att fånga ungdomarna som individer istället för statister i en ”supa och visa pattarna” film. Jag ser gärna fler filmer regisserade av Wilde då detta var en mycket bra start på en förhoppningsvis ny karriär.

Regi: Olivia Wilde

Betyg: 8/10