Morgan (2016 USA)

morgan-2016Morgan påminner en hel del om filmen Ex machina som kom härom året. Konsulenten Lee kallas till ett hemligt laboratorium för att övervaka en utfrågning av en robot vid namn Morgan. Roboten har formen av en ung kvinna och man försöker utreda hur medveten den är om sin egen existens. Morgan har visat tendenser som gör att forskarna känner en viss oro över sitt projekt. Lee är den som kommer att avgöra om projektet ska läggas ned eller inte något som forskarna inte är så förtjusta i.

Morgan är inte en omistlig film men den är sevärd. Det är ett ganska så välskrivet manus, bra skådisar och ämnet, vad är en människa ?, är alltid intressant och tål att tas upp. Filmen har en alldeles lagom speltid och tappar aldrig farten. En annan fördel var att berättelsen tar en par tre vändningar som inte känns ansträngda utan glider in naturligt i filmen.

Om man nu bara vill se en film om robotar med identitetskris bör man välja Bladerunner eller Ex machina men som sagt Morgan duger.

Regi: Luke Scott

Betyg: 6/10

 

Annonser

To be a Miss (2016 USA)

Dags att ta och gnissla tänder igen. Den här gången bär det av till Venezuela och en dokumentär om landets formidabla förmåga att producera skönhetsdrottningar. Ekonomiska kriser, knark, olja, Hugo Chavez, militärdiktatur och upplopp you name it, Venezuela har rubbet. Det enda som verkar vara stabilt i landet är dess vurm för skönhetstävlingar. Jag hade tidigare läst något om detta och när dokumentären To be a Miss dök upp på Netflix vart jag aningens intresserad.

I dokumentären kommer båda sidor till tals om landets mani på skönhetstävlingar. De som anser att dessa tävlingar för landet samman och förknippar de med Venezuela utveckling till ett modernt land (tävlingarna startade efter andra världskriget) samt att det ger reklam för Venezuela i omvärlden. Motståndarna till tävlingarna menar att det är ett ok för landets kvinnor att bära då de hela tiden jämförs och tvingas till ett i många fall ouppnåeligt skönhetsideal. En fråga jag ställer mig här är om inte detta rör de flesta människor i vårt kapitalistiska samhälle där marknaden för att tjäna pengar försöker påverka våra skönhetsideal?

Då ca 70% av de tävlande genomgår en eller flera plastikoperationer kan man diskutera hur äkta denna så kallande skönhet är. I dokumentären vallas kvinnorna likt hundar på utställning. De får råd/order om att gå ned i vikt, operera sina ansikten och förstora brösten De lyckliga som tar sig vidare i urvalsprocessen fraktas till ett hus som ägs av ett rynkigt gubbslem som ska bedöma vilka som går vidare till Miss Venezuela tävlingen som han äger. Vinnaren av denna tävling får sedan representera landet i de internationella skönhetstävlingarna.

Man kanske skulle kunna invända att dessa tjejer har en egen vilja och inte behöver ställa upp på eländet, samtidigt matas de från födseln att de ska ta chansen att bli en Miss så det ligger s.a.s i generna att ha denna ”dröm”.

To be a Miss är inte någon banbrytande dokumentär men den är klart sevärd och lyckas med att få mig irriterad över att folk inte kan vara nöjda över hur de ser ut för i ärlighetens namn är inte dessa skönhetsdrottningar speciellt snygga – de ser ut som massproducerade tandblekta barbies som kommer från samma fabrik, vilket de iofs också gör. Att filmmakarna verkar ha gått över ån för att hämta vatten är en invändning man kan ha. I stället för att dra till Venezuela hade det räckt med att besöka L.A men man kanske ville passa på att få lite betald semester? Inte vet jag.

Regi: Edward Ellis m.fl

Betyg: 6/10

Invasion of the body snatchers (1978 USA)

1978 var det dags för en nyinspelning och nu har man flyttat handlingen från småstaden Santa Mira till ett smågrått San Francisco. Elizabeth jobbar som hälsoinspektör och har det bekymmersamt. Inte på jobbet utan hennes problem är av en mer privat natur. Hennes man har förändrats. Han har blivit känslokall och verkar syssla med något skumt. Otrohet kanske skulle vara det givna svaret men det är som hela hans personlighet förändrats. Känslan av att det är som att det är någon som låtsas vara hennes man är högst påtaglig. Hon tar upp problemet men sin arbetskamrat Matthew som försöker hitta en rationell förklaring. Då han tror att problemet är av psykologisk natur tar han kontakt med sin vän psykologen David. Det visar sig snart att liknande incidenter utspelar sig i den stora staden. Beror det på att det är en känslokall plats att leva på eller är det det ett utslag av paranoia som psykologen David föreslår? Vi som sett filmen från 1956 vet naturligtvis vad det rör sig om.

Som jag nämde i mitt förra inlägg så gillar jag denna version av Finneys historia bäst. Anledningarna till detta är flera: Dels har man en hel del mycket kompetenta skådisar b.la Donald Sutherland, Jeff Goldblum, Veronica Cartwright och Leonard Nimoy. Filmen har även en rysligare stämning än i föregångaren. Man lyckas också bättre med att förmedla den paranoida känslan över vem man kan lita på? Filmen har vad jag kallar en nerv och är rejält spännande i sina stunder. Vidare är de få effekter som är med snyggt gjorda (ok hundmannen kan diskuteras) och filmen känns verkligen inte som att den snart är 40. En redan bra film (1956) har helt enkelt blivit bättre. 1978 års version av Invasion of the body snatchers tål verkligen att ses och ses om och aldrig har väl låten Amazing Grace skänkt en sådan känsla av total hopplöshet.

Regi: Philip Kaufman

9/10

Invasion of the body snatchers (1956 USA)

invasion-des-profanateurs-de-sepultures-1956-aff-02-gNågot märkligt händer i den lilla staden Santa Mira. Stadens läkare Miles Bennell får in patienter som hävdar att deras nära och kära har blivit utbytta mot någon annan. Personerna ser ut och agerar som originalet men det verkar sakna känslor. Miles avfärdar det hela till en början och menar att det rör sig om någon form av masshysteri, iofs bekymmersamt men turligt nog verkar patienterna tillfriskna efter en dag eller två. Vi tittare vet dock vad det rör sig om då filmens titel ganska så väl avslöjar berättelsens tvist.

Den här klassikern hade jag inte sett på många år och det var ett riktigt trevligt återbesök, t.om lite smårysligt i sina stunder.  Nu har rullen några år på nacken men den känns trots detta ovanligt modern. Dana Wynter som spelar den kvinnliga huvudrollen har lite mer att göra än att svimma i tid och otid, slutet är öppet och filmen väcker en liten oro i själen.

Skådisar funkar bra även om Kevin McCarthy som spelar Miles av och till har en ovana att dra upp överläppen och se som att han skulle vilja bita någon. Det jag saknar är att filmen gärna kunde varit (håll i hatten) lite längre. Handlingen hoppar raskt framåt och man hade kunde suga lite mer på  paranoiakaramellen men på det hela står sig Invasion of the body snatchers väl i konkurrens med moderna filmer. Klart sevärd.

Det har gjorts tre nyinspelningar av rullen, 1978, 1993 och 2007 där filmen från -78 överträffar originalet. Mer om den filmen i nästa post.

Regi: Don Siegel

Betyg: 7/10

 

Flirting with disaster (1996 USA)

1045_flirtingwithdisaster_catalog_poster_v2_approvedMel känner sig vilsen i livet då han inte vet vilka hans biologiska föräldrar är. Frågor som varför de lämnade bort honom och vilka de är/var plågar honom. När han i forskningssyfte får ett erbjudande att ta reda på vilka hans riktiga föräldrar är accepterar han. Med på resan är Tina som ska dokumentera det hela i forskningssyfte samt hans sambo Nancy. Nu är inte Tina speciellt kompetent och jakten på Mels föräldrar kommer att ta sällskapet över hela USA och kanske det varit bäst om Mel helt enkelt struntat i att få svar på de frågor som plågat honom.

Klarar man av att Ben Stiller är en ganska så usel skådis är Flirting with disaster en relativt förnöjsam film. När det rör filmens rollfigurer påminner filmen om regissören David O. Russells senare rulle Silver Linings Playbook . I dagens film och den senare verkar nämligen inte enda person vara vid sina sinnens fulla bruk. Folk har nerverna på utsidan och ingen verkar vara helt med i matchen. Det ger upphov till en hel del roliga och pinsamma scener men i längden blir det lite småjobbigt. Turligt nog så slutar filmen innan jag börjar irritera mig allt för mycket på hur korkade dessa människor är. En annan effekt av att alla är så konstiga blir att filmen verkar utspela sig i en förvrängd alternativ verklighet. En ganska så intressant känsla.

Inga större fel castingen då man tryckt in mer eller mindre kända skådisar i små och stora roller: Patricia Arquette, Alan Alda,  Richard Jenkins, Lily Tomlin m.fl, en rollista som heter duga.

Regi: David O. Russell

Betyg: 5/10

The Dark tower (2017 USA)

Hur beskriver man smaken av kokt osaltad potatis? I mitt fall är det svårt då jag inte tycker denna basvara smakar ett dyft. Likadant är det med filmen The Dark tower. Den liksom bara är. Då jag inte läst Kings böcker kan jag inte uttala mig om man lyckats med filmatiseringen eller inte men vad jag förstått har man skrivit om en hel del och har skapat en egen historia med Kings karaktärer.

The Dark tower handlar om en kille som har drömmar om en annan värld där en ond man vid namn Walter försöker förstöra ett mörkt torn med hjälp av tankekraft från massa ungar. Drömmarna visar sig vara sanna och snart jagas ungen av Walter och hans anhang och enda räddningen är Revolvermannen Roland.

Idris Elba och Matthew McConaughey är helt ok i rollerna som Roland och Walter, filmen känns påkostad men som sagt, den gav mig absolut ingenting. Jag kan egentligen inte säga vad som var bra eller dåligt. Jag kan inte ens påstå att filmen var tråkig eller för den sidan spännande. Min enda bestående känsla efter att ha sett filmen är: Jaha?

Regi: Nikolaj Arcel

Betyg: 4/10

The Naked jungle (1954 USA)

På IMBD beskrivs handlingen till The Naked jungle så här:

The Leiningen South American cocoa plantation is threatened by a 2-mile-wide, 20-mile-long column of army ants.

När jag läste detta såg för mitt inre en film om kampen mellan en plantageägare och en arme av myror som äter allt i sin väg. Det låter maffigt. Det verkar spännande. Men det är verkligen inget av ovanstående.

Istället för en kamp mot myror serveras en kamp mellan en svettig Charlton Heston (han torde vara en av de svettigaste skådisar som vandrat på denna planet) och en postorderbrud. Hallå! Det nämns inte ett ord om postorderbrudar i IMBD:s korta beskrivning. Jag VILL ha myror,som äter allt i sin väg.

Filmen börjar med att den unga kvinnan Joanna anländer till ett plantage i den Sydamerikanska djungeln som drivs av Charles Leiningen (Heston). Hon har gift sig med Charles via ombud och de två har inte träffats än. Det blir stelt till en början men när Charles får reda på att Joanna varit gift tidigare (hon är en mycket ung änka) sjunker samkvämet mellan de två till fryspunkten. Charles känner sig nog lite lurad på konfekten då han får en redan begagnad vara. Ok filmen är inspelad 1954 och utspelar sig 1901 men lite sans och vett kan man nog kräva. Charles Leiningen framstår som en unken snuskgubbe som jag inte har någon som helst sympati för och jag känner en viss förhoppning över att karln kanske kommer stryka med, när nu dessa utlovade myror behagar dyka upp.

Det grälas, gråts och spelas piano (man skulle kunna tro att det är en Bergman film i exotisk miljö) men någon tillstymmelse till myror syns inte till. Efter en timme dyker äntligen de glupska små rackarna upp men det är så dags då. Jag är då så trött på de två huvudpersonerna så jag ser gärna att hela sällskapet blir myrmat  så jag slipper skiten men inte ens den glädjen kan The Naked jungle skänka mig.

Regi: Byron Haskin

Betyg: 2/10

Dracula (1992 USA)

dracula-posterDracula hamnade på en hel del listor när filmspanarna listade årets bästa filmer 1992. Mitt minne av filmen var att den hade en touch av kalkon över sig. Då det var ett tag sedan jag såg filmen och sporrad av bloggkollegornas hyllningar tyckte jag nog att rullen förtjänade en chans till. Ett ganska så korkat beslut.

Storyn torde vara ganska så välbekant för de flesta: Advokaten Jonathan Harker åker till Transsylvanien där han ska hjälpa en greve vid namn Dracula i fastighetsaffären. Greven är sugen (både bildligt och bokstavligt) på att åka till London och vill köpa flera hus i staden. Dracula är en vampyr och om inte det vore illa nog blir greven förälskad i Harkers fästmö Mina då hon är en inkarnation av hans fru som dog för ett antal sekler sedan (en händelse som f.ö gjorde att Dracula blev vampyr, oklart hur). Greven låser in fästmannen med tre sexiga vampyrbruttor (b.la Monica Bellucci) och drar till London för att snärja Mina med exotisk brytning och färgade glasögon.

Scenografin otroligt snygg och filmen är en fest för både ögat och örat om man gillar kitsch, bombastisk musik, och kulisser.  Det svulstigt både i scenografi och skådespeleri. Den första svulstigheten har jag inga större problem med. Det är lite kul att se folk springa runt i klänningar som innehåller mer tyg än en mindre textilaffär. Det är däremot inte lika kul att se en hel hop skådisar bete sig som Jan Malmsjö på speed med Sir Anthony i täten. Dracula är en väldigt teatral film som använder stora, nej gigantiska gester.  Jag kan tro att filmen står eller faller med om man köper dessa gester eller inte. Om filmen varit en parodi hade det nog kunnat bli ganska roligt, nu blir det bara konstigt och det formligen myllrar av kluckande kalkoner i filmen. Chefskalkonen är naturligtvis Sir Anthony som definitivt skulle platsa på en tio i topp lista över filmhistoriens sämsta skådespelarinsatser.

Då Coppola verkar ha tagit sin historia mycket seriöst och gjort mer av en romantisk dramarulle än en skräckfilm blir ingångsläget för mig annorlunda. Då den trots sina yviga gester verkar vara seriöst gjord måste jag också försöka ta karaktärerna och deras agerande seriöst. Hur mycket jag än försöker går det inte. Filmen totalhavererar pg.a Coppolas personregi och påminner i sina stunder om en mycket påkostad skolpjäs. Vill man se en Sir Anthony frifräsa utan några som helt hämningar är detta filmen man ska välja.

Jag kan förstå att man kan bländas av alla kreationer och kulisser och därmed falla för filmen då den är originell. Men bra? Inte i min bok.

Regi: Francis Ford Coppola

Betyg: 3/10

BOATS X 2: Pawn sacrifice & Everest

S.k Boatsfilmer är populära i Hollywood och annorstädes också för den delen.  Det känns som att var och varannan film idag baseras på någon mer eller mindre känd person. Ofta är dessa filmer ganska lättsmälta och oftast är de som jag brukar säga ”helt ok”. Det är sällan de är dåliga men å andra sidan ganska är det långt mellan topparna. Nedan betar jag av ett par BOATS som är just ”helt ok”.

pawn_sacrifice_ver2Pawn Sacrifice (2014 USA). Här har filmmakarna tagit sig an schackgeniet Bobby Fischer. Sovjet dominerade schacksporten under det kalla kriget vilket var en nagel i ögat för USA. Fischer var en man med allehanda diagnoser men han var också en schackspelare av guds nåde. 1972 möttes han och den ryske schackmästaren Boris Spasskij i Reykjavik i ett antal matcher om VM-titeln. Hur det gick behöver är en fråga man inte behöver ställa då filmen som sagt är producerad i USA. Problemen med den här filmen är två: Dels är schack inte en filmisk sport, det är väldigt svårt att göra partierna spännande. Det andra är att Fischer var en jobbig jävel iofs beroende på sin sjukdom men likväl otroligt osympatisk. Detta gör att all min sympati ligger hos den stackars Spasskij  som måste utstå alla stolligheter från Fishers sida. Det kanske inte riktigt var filmmakarnas mening när de totade ihop filmen.

Pawn sacrifice är trots dessa invändningar en film om en intressant man och en intressant tid och är sevärd om man gillar genren.

Regi:  Edward Zwick

Betyg: 6/10

everest-posterEverest (2015 Storbr) 1996 omkom 8 människor under ett snöoväder på världens högsta berg. Ett antal faktorer spelade in – det var s.k turister som ledsagades upp till toppen, det var alldeles för mycket folk på berget och man hade lite…..otur.  Snö, is, bergsklättring och Jake Gyllenhaal i en av rollerna vad mer kan man önska? Everest är spännande i sina stunder då jag inte har en susning om vilka som kommer att dö. Det är fina bilder och en natur som gör mig glad att jag sitter hemma i soffan och kollar in filmen.

Det jag däremot inte får är sympati för deltagarna och filmen hade lika gärna kunnat heta Idioter på resa. I mina ögon så är det en grupp idioter som gör ett avancerat och mycket dyrt självmordsförsök. Jag kan låta kallhamrad men jag har väldigt svårt att tycka synd om folk som dyker ned till havets botten, klättrar i berg, kör bil i flera hundra km i timmen och sedan går och dör. Hoppsan vad oväntat!  Förr eller senare går det åt helvete och det är ingen som tvingar dessa människor att utsätta sig för stolligheterna. Jag kan helt enkelt inte tycka synd om dem eller ens tycka att de är hjältemodiga när de kämpar för sina liv. De är bara korkade.

Trots denna invändning fyller Everest sin funktion och jag glömmer faktiskt bort vid några tillfällen att jag kollar in en film om folk som saknar både vett och sans.

Regi: Baltasar Kormákur

Betyg: 6/10

Annabelle: Creation (2017 USA)

Filmens namn gör mig lite less. Ju mer man vet om spökena och det okända desto mindre ruggigt blir det. Nu har den här äckliga dockan varit huvudperson i två filmer och jag är mer än nöjd och vill verkligen inte att det kommer en trea. Filmen som sådan är en helt klart godkänd popcornskräckis men det brukar de filmer producenten James Wan ligger bakom vara. Bit för bit har han byggt upp ett litet skräckfilmsuniversum där filmerna hänger samman på ena eller andra sättet. Dagens rulle slutar där första filmen börjar och man har även stoppat in en liten blänkare för den kommande The Nun.

Det finns inte så mycket att berätta om handlingen, titeln liksom säger allt. Filmen utspelar sig under 50-talet i ett stort ensligt beläget  hus där en dockmakare och hans invalidiserade fru bor. Efter att ha förlorat sin dotter beslutar man sig för att öppna upp hemmet för föräldralösa flickor. Tjejerna får röra sig fritt i hela huset förutom ett rum som är förbjudet, en regel som bryts nästan omgående  med tråkiga följder.

Logiken är det lite si och så med men det stör inte mig nämnvärt. Skådisarna är helt ok. Tacksamt nog är det relativt återhållsamt med överdriven CGI mao man låter det inte balla ur. I och för sig är det är en hel del jumpscares men oftast sker de när det verkligen är något ruggigt som sker. Kort och gott jag har en mysig (min fru anser att jag är galen som använder detta ord tillsammans med en skräckfilm) stund. Allra bäst är dock biopubliken.

Jag inser snabbt att jag är äldst i salongen som är fylld till två tredjedelar. Reklamen hör man knappt då det tjattras och kacklas, mobiler blinkar och man kan nästan ta på publikens förväntan i salongen. När filmen börjar blir det nästan dödstyst (bortsett från popcorn, prassel och slörp). När det sedan blir ruggigt så skriker nej, vrålar tjejerna rätt ut, killarna hojar goda råd typ ”det där är inte en bra ide” paret bredvid mig rullar ihop sig tillsammans i biomörkret mer eller mindre livrädda och jag är hur nöjd som helst för det är precis så här det ska vara när man ser på skräck med andra. Ibland är film bäst på bio.

Regi: David F. Sandberg

Betyg:

Film 6/10

Publik 10/10

Creepshow (1982 USA)

creepshowPersonligen är jag ganska så förtjust i antologier både i böcker och på film. Filmen Creepshow kom på 80-talet och är baserad på de gamla skräckserierna från förlaget EC som utkom under några år på 50-talet innan censuren slog till. Dessa berättelser präglas ofta av att de levererar någon sorts moralkaka, vanligtvis olika varianter på temat ”synden straffar sig själv”. Det torde också vara onödigt att tillägga att att de är ganska så groteska i sina upplägg. Stephen King och  George A. Romero har här tillsammans försökt att återskapa denna stämning från tidningarna och det lyckas de med ganska så väl.

Creepshow innehåller fem historier som håller relativt jämn kvalitet men med ett undantag. När jag såg filmen när den kom minns jag att jag tyckte den var både spännande och ruggig men åren går och nu är den nog mer roande än ryslig. Det är döingar x 2 (något som verkligen präglade EC serierna där var och varannan berättelse handlade om hämndlystna lik) monster, farliga meteoriter och kackerlackor. Den fjärde berättelsen om ett monster från Antarktis lider kanske av att den är lite för lång men samtidigt är det den historien som väcker min fantasi mest, historien om kackerlackorna är klart den äckligaste medan berättelse nummer två bevisar att Stephen King ska avhålla sig helt från skådespeleri. Just denna historia om en man som hittar en meteorit går knappt att titta på då King är obeskrivligt usel som skådis.

Då är det desto trevligare att finna namn som Ed Harris, Leslie Nielsen, Ted Danson, Hal Holbrook och Viveca Lindfors i rollistan, den förstnämnde hinner t.om att ta ett par sköna danssteg innan han krossas av en gravsten. På det hela en ganska så trevlig och lekfull 80-talare.

Även Sofia har skrivit ett par ord om filmen.

Regi:  George A. Romero

Betyg:6/10

 

Table 19 (2017 USA)

Eloise har dumpats av sin pojkvän Teddy. Det som gör situationen extra svår är att han är bror till Eloise kompis som som ska gifta sig. Då Eloise varit med och planerat bröllopet är hon i valet och kvalet om hon ska gå. Hon har fortfarande känslor för Teddy och har en speciell anledning till att försöka lappa ihop förhållandet. När Eloise anländer inser hon till sin fasa att hon placerats vid bord nr 19. Då Eloise som sagt planerat festen vet hon vad det bordet innebär: Det är det bord där man placerat de gäster man egentligen inte vill ska komma men varit nödgad att bjuda in.

Det fanns en anledning till att jag såg denna film som hade illavarslande drag av rom-com nämligen Anna Kendrick. Hon är en av mina favoritskådisar men likt Nicolas Cage har hon en förmåga att hamna i halvsunkiga filmer vilket är synd då hon förtjänar bättre. Nu visade sig filmen tack och lov ha fler ljuspunkter än Kendrick. Den övriga ensemblen är inte fy skam med b.la Lisa Kudrow, Stephen Merchant och Wyatt Russell. Den sistnämnde spelar Eloise pojkvän Teddy som är en enastående korkad man . Gåtan för mig är vad hon ser i honom men han verkar vara snäll och det kan man komma en bra bit med – åtminstone i filmens värld.

Bäst är dock filmens musik som framförs av ett coverband som bara spelar sköna 80-talslåtar och då i stort sett hela filmen utspelar sig under bröllopet är det gott om gamla godingar. Jag är, som jag tidigare nämnt, väldigt svag för filmer som slutar med en dansscen (gärna i slowmotion). I Table 19 är dansscen är iofs inte i slowmotion men när låten man dansar till är I melt with you kan inget gå fel.

Table 19 är långt ifrån ett mästerverk. Det är en film gjord med vänsterhanden och lär få sin fasta plats i någon reaback på närmaste snabbköp. En lättsam bagatell som fyller sin funktion för stunden.

Regi: Jeffrey Blitz

Betyg: 5/10

Baby driver (2017 USA)

Jag borde ha dragit öronen åt mig då Aftonbladets Jens Petterson gav dagens rulle fyra plus. Om jag är snäll så kan jag konstatera att han och jag inte delar smak för vad som är bra en film. Nu är iofs inte Petterson ensam om att ha hyllat Baby Driver och efter att ha sett filmen begriper jag inte varför en del faller för denna rulle.

Filmen handlar om ynglingen Baby som är ett underbarn på att köra bil. Han har hamnat i klorna på en ganster p.ga en skuld och är tvungen att köra flyktbilen när olika bankrån genomförs. Baby har snart betalat av sin skuld och har bara en sista stöt kvar. Babys (otroligt irriterande namn på en rollfigur) flickvän vet inte vad han sysslar med men när han är klar är planen att de två ska dra från stan (Atlanta?). Nu går det inte riktigt som Baby tänkt sig och snart jagas han av sina forna kumpaner och polisen.

Om jag hade sett filmen hemma hade jag nog stängt av efter en halvtimmer men nu var jag på bio och satt snällt kvar vilket var tur då filmen tog sig och sista halvtimmen är riktigt bra. Jag har en hel del problem med denna rulle och inte bara då att huvudpersonen har ett korkat namn. Ansel Elgort som spelar huvudrollen är ungefär lika intressant som en påse jord. Man märker att filmmakarna sliter för att göra honom intressant genom att berika karaktären med olika attribut t.ex  tinnitus, lyssnar konstant på musik har massa I-Pods, bär ständigt solglasögon och är mycket fåordig. Det spelar ingen roll hur mycket artificiellt bling-bling manusförfattaren hänger på figuren han är totalt ointressant.

Än värre är det med hans flickvän som spelas (årets överdrift) av Lily James. Jag vet inte om det är meningen men genom sitt skådespeleri lyckas bara James ge sin rollfigur intrycket av att hon är dum i huvudet. Slutligen har vi Eiza González i rollen som en av bankrånarna. Då hon är mexikanska är hon naturligtvis både sexig och impulsiv. Vi vet ju alla hur hetlevrade dessa sydländska kvinnor är. Tjenare! Filmen kommer liksom inte med något nytt. Det är gammal skåpmat och illa skrivna roller. Det är en film som anstränger sig att vara hipp men tillför inte något nytt.

Turligt nog har vi Jamie Foxx, Kevin Spacey (om än på halvfart) och John Hamm som räddar upp filmen. Lägg sedan till suveräna biljakter och en fartfylld upplösning så blir inte Baby driver så pjåkig trots allt. En ok actionfilm men inte mer. Hyllningarna överlag är obegripliga men kanske rätt person sa att detta är en fantastisk film och så följde resten av kritikerkåren efter – de har en tendens att göra detta. Kanske skulle jag ha sett Atomic blonde i stället men även den filmen hade Herr Petterson gett en fyra så jag väntar nog till dvd-släppet.

Regi: Edgar Wright

Betyg: 5/10

The Wizard of Lies (2017 USA)

Det här en BOATS om en vidrig man vid namn Bernie Madoff. Under många år lurade han sina investerare i ett pyramidspel som när det avslöjades hamnade i mångmiljardklassen och folk fick gå från hus och hem. Bernie drog sig inte heller för att lura vänner och bekanta. Det filmen Wizard of lies koncentrerar sig på är inte Bernies affärer utan hur hans familj på två vuxna söner och en fru drabbades. Dessa tre har hela tiden hävdat att de inte visste något om pappans affärer vilket allmänheten inte trodde på och familjen drabbades hårt av omgivningens dom. Om de var skyldiga eller inte vet jag inte men filmen kör på teorin att de var helt ovetande.

Storyn känner man till om man läste tidningarna 2008/2009 så det är inte direkt spännande att ”se hur det går”. Det filmen vinner på är skådisarna som är mycket bra. DeNiro spelar Bernie, Michelle Pfeiffer hans fru och sönerna spelas av de inte lika kända skådisarna Alessandro Nivola och Hank Azaria men de är alla mycket duktiga. Det är ett deprimerande familjedrama som man får sig till livs. Svaret på varför Bernie gjorde som han gjorde ges inte direkt och frågan är om man någonsin kommer reda på varför. Själv hävdar han att han utnyttjade folks girighet och att det brist på kontroll gjorde det hela möjligt. Ett tunt försvar i mina ögon.

Det som är bekymmersamt är att folk i allmänhet köper att man kan få bete sig så här. Senaste decennierna har vi haft olika kriser som berott på bankers eller vissa individers snikenhet. Folk protesterar, politiker ska ta till med hårdhandskarna men när det värsta lagt sig sitter mer eller mindre samma personer kvar i orubbat bo och folk slutar bry sig. I skrivande stund sitter det säkerligen en antal ”Bernie Madoffs” runt om i världen i full färd med att plundra människor och stater på pengar därför att marknaden och vi tillåter dem att göra det.

Regi: Barry Levinson

betyg: 7/10