It’s Always Fair Weather (1955 USA)

Vid krigsslutet lovar de tre vännerna Ted, Doug och Jackie att de ska ses på samma bar om tio år. Åren går och de skaffar sig alla egna liv men när så tio år gått ses de mot alla odds igen. Tråkigt nog har deras liv förändrats så pass mycket att de inte riktigt drar jämt. Mötet blir ganska misslyckat och de skiljs åt som ovänner. Ödet har dock annat i beredskap och via ganska så invecklade turer som b.la innehåller en tv-show, lite kärlek en radda med sång och dansnummer samt en boxningsmatch återförenas de tre igen.

Denna veckas sista film innehåller som brukligt en film med min musikalfavorit Gene Kelly. It´s always fair weather anses vara den sista stora MGM musikalen som innehöll både sång och dans. Det är även här Kelly genomför ett av sina sista stora dansnummer. Scenen där han steppar loss på ett par rullskridskor är helt makalös. Filmen togs emot med lite blandade känslor, kanske därför att den (för att vara en MGM -musikal) var relativt mörk med temat förlorad vänskap. Filmen slutar också lite vemodigt men för den del inte olyckligt. Nån måtta får det lov att vara!

Jag gillade filmen, bra dansnummer, helt ok sånger, en story som berörde mig samt en del scener som var lite utanför ramen vad man är van vid b.la ett sångnummer med en gubbkör som är ganska så sliten. Kelly är som alltid bra och resten av ensemblen sköter sig snyggt. Jag fick i varje fall vad jag ville ha när jag slog mig ned för att se en MGM-musikal. Jag har i runda tal ca 120 stycken kvar att se från detta bolag så någon större brist på underhållning lär jag inte drabbas av.

Regi: Gene Kelly & Dan Daile

Betyg:7/10

Sofa avslutar musikalveckan med den här filmen.

Så vart det slut för denna gång men vi ses väl om ett år? Eller hur Sofia?

Annonser

The Apple (1980 USA)

Den här filmen fick dess regissör att göra en Bergman (försöka ta livet av sig pga usla recensioner). Publiken var i uppror under premiärvisningen och den har vunnit ett och annat pris som sämsta film. Själv har jag jagat The Apple likt den heliga Graal sedan jag hörde talas om rullen för ett par år sedan och kunde redan efter fem minuters tittande konstatera att filmen med råge infriade mina förväntningar. Detta trots att man skippade den tänkta öppningsscen med gud och djävulen i duett bland vilda djur och skådisar utklädda till dinosaurier. En tiger rymde, elefantens betar trasslade in sig i scenografin och dinosaurieskådisarna svimmade av värmeslag. Synd för vilket öppningsnummer det hade blivit

Filmen The Apple var en av de första filmerna som producerades av det numera mytomspunna och nedlagda(?) bolaget Cannon. Varför man satsade på en musikal vet jag inte men kanske tänkte man rida på vågen från Saturday night fever och Grease ?Storyn är förlagd i framtiden närmare bestämt 1994 där den onde skivbolagsbossen Boogalow, spelad av f.d Bondskurken Vladek Sheybal (han har två sångnummer som inte lär glömmas i första taget) styr världen med hjälp av tuff diskomusik. När det präktiga paret Bibi och Alphie fångar publikens intresse med finstämd sång om kärlek försöker Boogalow locka dem till sitt artiststall. Bibbi faller för frestelsen och Alphie ska nu försöka rädda henne och han får oväntad hjälp av Gud som leder ett hippiekollektiv.

Ungefär så där kan man summera handlingen och man anar redan nu vart det gick fel. Om filmen gjorts med glimten i ögat som t.ex Reefer madness – The Movie musical hade resultatet kunnat bli annat men filmens regissör och tillika manusförfattare tar sin historia på djupaste allvar vilket gör att det bara blir skrattretande dåligt. Filmen är relativt påkostad, man har satsat på koreografi, kläder och sångerna är ganska catchy men det blir bara fel. Jag skrattar högt under ett flertal av dansnumren då allt som tänkas kan går överstyr. När Alphie förförs av Boogalows medhjälperska dansar folk i bakgrunden i en koreografi som ska föreställa olika samlagsställningar och när det görs utan glimten i ögat blir resultatet därefter (fast jag undrar om denna dans hade kunnat tas på allvar i något sammanhang?). The Apple är kort och gott ett enda gigantiskt feltänk, en film gjord av en man som helt missat poängen och troligen inte hade någon i produktionen som drog i handbromsen.

Däremot är filmen bland det mer underhållande jag sett på år och dar och det är en film vars minne jag varsamt kommer att vårda tillsammans med ”mästerverk” som Troll 2, Slugs, The Room och andra alster som är större än livet självt. Något betyg blir det inte för hur kan man sätta betyg på något som detta:

Regi: Menahem Golan

Sofias val för dagen kan ni läsa om här

The 5000 fingers of Dr.T (1953 USA)

Jag känner att det är hög tid att vi tar ett snack om Dr.Seuss. Karln var tydligen en älskad(?) barnboksförfattare på andra sidan Atlanten. Det har gjorts en hel del filmer på hans böcker b.la Grinchen, Katten i hatten och dagens rulle. Jag begriper inte vad det är med denne karl som gör honom älskad. Hans berättelser fyller mig med både obehag och irritation. Grinchen har jag aldrig sett klart de jag mår lite dåligt av de där figurerna med uppnäsor, ja allt med Dr.Seuss känns bara djupt olustigt. Jag kan nog ta och konstatera att jag litar inte ett ögonblick på denne man, han verkar vara en ruggig typ som gömmer sig bakom en fasad av mysighet.  Hur kan det då komma sig att jag väljer en film av denne barndomsmarodör? Lillebror Marcus hade filmen som önskemål och dumsnäll som jag är beviljade jag hans önskan.

Naturligtvis var filmen så hemsk och obehaglig som jag befarade. En äcklig liten unge drömmer sig bort från sina trista pianoövningar och hamnar i ett Dali-liknande palats där hans pianolärare Dr Terwilliker härskar. Dr.Terwilliker har hypnotiserat pojkens mamma och ämnar gifta sig med henne. Den äckliga lilla ungen ska nu försöka befria mamman och alla barn den onde pianoläraren har fängslat då de ska inviga hans jättepiano nästa morgon. Förhoppningsvis kan kanske palatset rörmokare hjälpa honom.

Klart som korvspad att filmen fyllde mig med obehag. Tvillingar på rullskridskor med sammanväxt skägg, hemska mössor, och över hela anrättningen en fernissa som ger mig en känsla av att detta skapats av en man som inte alls tycker om barn utan bara är konstig. Värst är att filmen är både seg och tråkig och inte det minsta underhållande. Trist musik och kassa skådisar även om Hans Conried som spelar Dr.T var ganska så underhållande i sitt överspel. För övrigt så floppade filmen men det lär väl inte förvåna någon.

Ber en stilla bön att Sofia haft en angenämare upplevelse

Regi: Roy Rowland

Betyg: 2/10 och det är Hans Conrieds förtjänst och inget annat.

Viva Las Vegas (1964 USA)

Efter att ha sett Blue Hawaii svor jag att aldrig se en Elvisfilm igen. I nio år höll jag det löftet. Kanske har jag blivit mindre grinig (folk i min närhet menar dock motsatsen) eller så har jag helt enkelt tappat allt vad god smak heter (folk i min närhet nickar menande till detta påstående). Hur som helst: Elvis spelar här racerföraren Lucky Jackson. Han har ambitionen att delta i Las Vegas grand prix men pengar saknas till en ny motor. Turligt nog (han heter som sagt Lucky) vinner han stålar på tärning men lått fånget lätt förgånget. Under ett dansnummer där han försöker impa på tjejen Rusty (spelad av Ann-Margret och ja, även i denna film går hon runt och ser småpilsk ut hela tiden) förlorar han sina pengar och är tillbaka på ruta ett. Filmens två stora frågor är nu: Hur ska Lucky skaka fram stålar till en ny motor och kommer Rusty och Lucky bli ett par?

Någon stor skådis var aldrig Elvis men han har har en viss pojkaktig charm och låtarna i filmen är helt ok med titelnumret som höjdpunkt. Ann-Margret spelar däremot i en annan liga, åtminstone jämfört med Elvis men det är iofs öppet mål att göra den jämförelsen. Hennes sångnummer är mer underhållande men kanske mer beroende på att hon klarar av att sjunga och skådespela samtidigt, Elvis är avsevärt träigare i sina framföranden om de inte framförs på scen, en miljö han är van vid.

På det hela är Viva Las Vegas en oförarglig film. Det är färgglatt, folk är prydliga och trevliga och 80 minuter rullar på utan några större skavanker. Inte stor filmkonst men ganska så småputtrigt och harmlöst, bortsett från filmens final under billoppet där förarna kör av vägen till både höger och vänster med åtminstone vad som verkar vara fatalt resultat. De scenerna kändes lite oväntade.

Sofia har kanske valt något mer utmanande dagen till ära.

Regi: George Sidney

Betyg: 5/10

The Beauty and the Beast (2017 USA)

Musikalveckan startar som brukligt med en gemensam film. Jag har redan skrivit om The Beauty and the beast men då i dess animerade form. Disney har börjat med att återvinna sina äldre filmer dvs de gör om tecknade filmer till spelfilmer. Djungelboken kom häromåret, Aladdin och Mulan är på G vad jag förstått. 

En självisk prins har av en fe förtrollats till ett odjur och förbannelsen kommer bara att brytas om ömsesidig kärlek uppstår mellan odjuret och en annan person. Den unga flickan Belle blir fånge hos odjuret/prinsen men efter en tid börjar något som kan kallas kärlek att spira men det är något som Gaston, Belles efterhängsne friare, inte tänker acceptera.

Ja det var inte så mycket nytt, storyn är som sagt detsamma och låtarna likaså med några tillägg. De nya låtarna göre vare sig till eller ifrån för mig men å andra sidan är jag så inkörd i den tecknade versionen att jag har nog svårt att ta denna version till mig. För mig blir det nog mest att sitta och jämföra vad som ändrats mot den tecknade versionen. Den främsta ändringen är nog att man är lite mer detaljerad i storyn, spelfilmen är en halvtimme längre. Jag är nog mer förlåtande med logiska kullerbyttor när det rör tecknad film (kanske ligger det i genrens natur) jämfört med spelfilm och här får jag svar på frågor jag aktivt ignorerat i ett par decennier som t.ex hur länge Belles pappa irrade runt i skogen.

Filmens karaktärer får också lite mer djup än sina animerade motsvarigheter på både gott och ont. 2017 års version känns och så lite dystrare och mer allvarsam men det kan bero på att sagoskimmret bleknar något i,om spelfilmsformatet.

Nej det var svårt för mig att skapa en självständig bild av filmen då jag hela tiden sneglar på förlagan vilket gör att jag får problem att bilda en rättvis åsikt om filmen. Troligen hade jag varit mer förtjust i The Beauty and the beast om jag inte sett den tecknade filmen från 1991. Det är bra skådisar, bra musik och storyn gillar jag fortfarande men problemet är bara att 1991 års version var så mycket bättre. Jag tar dock hänsyn till mina tillkortakommanden och ger filmen godkänt.

Vad Sofia tycker om filmen kan ni läsa här.

Regi: Bill Condon

Betyg: 6/10

The Monster (2016 USA)

mv5boti2mjy3mdkzov5bml5banbnxkftztgwodq4ntq0mdi-_v1_sy1000_cr007041000_al_När en frånskild mamma ska lämna sin dotter till pappan är oturen framme och man krockar med ett djur ute i obygden. Bilen vägrar att starta, det regnar och är mörkt så man har inte så mycket att välja på än att sitta och vänta in bärgningsbilen som förhoppningsvis ska komma. Det som är lite märkligt är att det påkörda djuret plötsligt är försvunnet och man blir ganska snabbt varse att det finns ett och annat i skogen som inte hör till den kända faunan.

Den här filmen påminner lite om den australiensiska filmen Badabook. Det är en film som berättar lite mer än bara en skräckhistoria om ett monster. Dottern och mamman har ett komplicerat förhållande och man kan diskutera vad som egentligen händer i filmen. Om man vill kan man tolka filmen på ett djupare plan.  Om man nu inte är på humör att göra detta så funkar The Monster  alldeles utmärkt som en vanlig skräckis om två personer instängda i bil med ett monster utanför.

En del kan möjligtvis finna att The Monster är lite långsam, det tar sin tid innan det blir fart och fläkt och kroppsdelar far till höger och vänster i skog och mark. Å andra sidan har filmen en krypande känsla av att det är något som inte stämmer och de två skådisarna Zoe Kazan och Ella Ballentine har ett bra samspel i rollerna som mor och dotter. En klart sevärd skräckis som förtjänar lite mer uppmärksamhet.

Regi: Bryan Bertino

Betyg: 6/10

 

The Hitmans bodyguard ( 2017 USA m.fl )

Michael Bryce har tidigare drivit ett säkerhetsföretag där man gett olika människor skydd. Efter att ha misslyckats med att skydda en viktig klient är nu Michael på dekis. Han får dock en sista chans att återupprätta sitt rykte. Kontraktsmördaren Darius Kincaid ska fraktas till den internationella domstolen i Haag för att vittna mot en diktator från Vitryssland. Den sistnämnde gör naturligtvis allt för att hindra Kincaid att nå domstolen i tid. Det blir både en kamp mot klockan (då vittnesmålet av dunkla skäl måste avläggas innan ett visst klockslag) och en himla massa öststatsskurkar.

Jag hade vissa förhoppningar på den här filmen. Ryan Reynolds som spelar Bryce har visat att han både är en bra skådis samt att han kan hantera komedigenren. Jag hade dock mina dubier över att Samuel.J.jackson spelade Kincaid. Lägg sedan till ett varningsflagg för Gary Oldman som aldrig tackar nej till chansen att spela över. När Oldman erbjuds att spela en öststatsdiktaror kan han naturligtvis inte motstå chansen att gå ”all in” och resultatet blir också därefter. Jackson då? Jag kan bara konstatera att jag är mycket trött på att se karln. Han verkar vara en skön snubbe och han kan skådespela men hans ansikte dyker upp överallt och jag har helt enkelt tröttnat på honom. USA:s svar på Robert Gustavsson månne?

Filmen i sig är en både lättsedd och lättglömd historia vare sig mer eller mindre. Det finns en och annan kul scen och Reynolds karaktär gör att filmen åtminstone tar sig i mål utan att jag tröttnar. En typisk fredagsfilm när hjärnan går på tomgång om man (vilket jag inte gjorde) fixar Oldmans överspel och Jacksons nuna.

Regi: Patrick Hughes

Betyg; 5/10

A Matter of faith (2014 USA)

Vid den här tiden av året brukar jag plågas av existentiella kval så kanske en film med religiösa förtecken kunde vara en tröst i vintermörkret? Att se denna film som bot för själen är ungefär som att borsta tänderna med klorin för att få de vitare.

A matter of fate är en film gjord av dårar för idioter och jag tappar all min tilltro på delar av mänskligheten.  Rachel börjar på college men snart anar hennes pappa oråd. Tösen har inte öppnat sin bibel på flera veckor och hon verkar anmana sin biologilärares prat om att vi härstammar från aporna och att jorden är mer än 6000 år gammal. För att göra en lång historia kort så hamnar pappan i en debatt med collegeprofessorn om den bibliska skapelseläran. Gissa vem som vinner?  En annan beskrivning av filmens handling skulle kunna vara: En hjärntvättad flicka stöter ihop med verkligheten men hennes pappa lyckas med att få henne tillbaka i fållan.

Jag blir lite sorgsen till sinnes när jag tänker på att det finns människor på denna jord som får en chans till en vettig utbildning men väljer aktivt att anamma rena vansinnesteorier. Jag kan faktiskt inte bli upprörd. Dessa människor är helt enkelt för korkade för att jag ska jaga upp mig. Beklämmande är nog det ord som bäst beskriver denna film.

Om man är en die hard kreationist torde detta vara en av de bästa filmer som gjorts. Jag lutar mer åt att det är en pinsam propagandafilm där pengar kastas i sjön men ett visst underhållningsvärde har eländet trots allt och det är ibland bra att av och till bli påmind om att en stor del av mänskligheten lever i en alternativ verklighet där vare sig sans eller förnuft existerar. Något som kan förklara ett och annat i vår förunderliga värld.

Regi: Rich Christiano

Betyg: 2/10

Justice League (2017 USA)

Det är ganska så sorgesamt. DC sitter på en hel del bra superhjältar och storys. I seriernas värld väljer jag nästan alltid DC före Marvel. När det gäller filmerna så ligger dock DC rejält i underläge och har tappat bollen i stort sett varenda gång från Green Lantern till dagens rulle. Undantaget är Wonder woman, en film som Warner till en början inte verkade tro på. Min känsla är att det är någon i Warners ledning som har noll koll men alldeles för mycket att säga till om.Nu är inte Justice league ett rejält magplask men filmen hamnar i ”jaha facket” dvs pengarna känns ganska så bortkastade. Jag tänker inte ta alla turer med regissörsbyten och omtagningar det får ni läsa om på nätet.

Storyn tar vid gaska direkt efter Batman vs. Superman. Då jorden nu förlorat Superman är planeten öppen för attack från yttre rymden och andra dimensioner och operettskurken Steppenwolf gör entré. Redan här märker man att produktionen tappat greppet. Det finns hur många skurkar som helst att välja på och så faller valet på den ointressante Steppenwolf. I Justice league tillbringar han större delen av sin speltid med att föra ändlösa monologer om att han inte går att besegra, hans superkraft verkar vara att tjata våra hjältar till döds med allehanda klyschor. För att möta detta hot samlar Batman och Wonder woman ihop ett gäng hjältar vilket utmynnar i slowmotonslagsmål till en brunröd bakgrund som skiftar i grått, dränkt i CGI.

Den stora gåtan är att man fortsätter att ge klanten Snyder förtroendet gång efter gång för en stor del av de problem man hitintills haft bottnar i att Snyder med råge passerat sin kompetensnivå som regissör. Nu verkar man dock ha fattat detta på Warner och skjutit Snyder åt sidan, frågan är bara om det är försent, publiken torde ha tröttnat vid det här laget.

Nu är långt i från allt åt fanders med filmen. Wonder woman är aldrig fel, Momoa passar bra som Aquaman och The Flash var en frisk fläkt. Filmen har några wow-scener och på det hela så duger den som underhållning för stunden bara man inte har för höga förväntningar. Det som plågar mig mest är att det skulle kunnat blivit så mycket bättre.

Regi: Zack Snyder och lite Joss Whedon

Betyg: 5/10

Goodfellas (1990 USA)

Goodfellas är den första och bästa filmen i Martin Scorseses ”rise and fall” trilogi. De övriga filmerna är Casino och The Wolf on Wall street. Alla filmerna är tre timmar långa, BOATS,  handlar om män med dubiös moral vars uppgång och fall skildras b.la med hjälp av en berättarröst som för handlingen framåt. Det finns säkert fler beröringspunkter filmerna emellan och vill man vara lite elak skulle man kunna säga att Scorsese gjort ungefär samma film tre gånger. I mitt fall spelar det inte så stor roll då alla filmerna är mycket bra.

I Goodfellas är det gangstern Henry Hill som är filmens huvudperson och berättarröst. Hill växer upp i 50-talets New York och dras in i gangstervärlden. Då han bara är halvitalienare kan han aldrig bli fullvärdig medlem av maffian men det hindrar inte Hill från att råna,misshandla och syssla med andra saker som hör gangsterlivet till. När han börjar sälja narkotika utan sin chefs vetande blir situationen allt mer besvärlig för Hill som har allt för många bollar luften.

Det finns en hel del att gilla med Goodfellas. Skådisarna är perfekta. Ray Liotta som Hill, Lorraine Bracco som hans fru och Joe Pesci i rollen som  psykopaten Tommy DeVito.  Musiken är mycket bra och Scorsese har vävt in en hel del låtar som tidsmarkörer som förstärker berättelsen. Filmens handling är väl det som möjligtvis skulle kunna diskuteras. Det är ett helt gangsterliv som kokas ned till ca 180 minuter. Det är många händelser och personer som passerar i revy och en tittare kan kanske få en känsla av att man sitter och väntar på att själva berättelsen ska starta då Hills berättarröst till en början gör att man tror det är en introduktion till själva storyn. Goodfellas består av en samling scener ur ett gangsterliv där berättarrösten fungerar som kittet mellan dessa. Scorsese använde sig av samma grepp i de andra två filmerna och för mig funkar detta mycket bra men jag kan förstå att en del kan finna detta lite avogt.

I min bok är Goodfellas i det närmaste en perfekt film vare sig mer eller mindre. Kanske är den lite känslokall och har inte så mycket hjärta men å andra sidan är det inte speciellt sympatiska personer det handlar om.

Regi: Martin Scorsese

Betyg: 10/10

Kill theory (2009 USA)

Trist nog så avslutas denna rysliga vecka på samma sätt som den startade nämligen med en skitfilm. Åtta ungdomar samlas i ett hus på landsbygden (där det naturligtvis inte finns mobilteckning vilket illustreras av den numera obligatoriska scenen i genren där någon utbrister i förtvivlan att det inte finns något nät) för att festa rejält innan skolavslutningen. Festen får ett abrupt slut då en tokstolle belägrar huset och säger att han kommer att döda hela sällskapet klockan 6:00 på morgonen. Om de däremot dödar varandra kommer han att skona den ende överlevande. Mördaren har nämligen en teori om att under speciella situationer kan man nämligen pressas att döda både nära och kära.

Ok att skräckisar ofta har en ganska så darrig logik som inte tål att synas närmare i sömmarna. Det är även ok att rollfigurer i denna genre oftast har en IQ som är lägre än en nackad höna men storyn får inte bli för ologisk och rollfigurerna får inte vara för korkade då blir resultatet bara irriterande och det är precis vad Kill theory är: Jävligt irriterande.

Folk springer runt i cirklar i det stora huset ute på landsbygden och fördriver tiden med att skrika och gapa. Då det hintas om att det rör sig om collegestudenter tycker jag att någon i sällskapet borde ha någon form av vett eller sans och borde komma upp med någon form av idé för att möta den ensamme mördaren. Att förskansa sig samla ihop vapen och vara åtta mot en när klockan slår sex på morgonen faller inte någon in, nej då är det bättre att ha ihjäl sina vänner. Det är så urbota dumt att jag knappt finner ord. Tråkigt nog ett bottennapp som faller på att man på pappret troligen tyckte att man hade en vettig historia. Realiserad blev den bara totalt korkad.

Regi:  Chris Moore

Betyg: 1/10

Hoppas Fiifi och Sofia har valt trevligare filmer.

Då var det slut för denna gång men vi ses väl nästa år? Jag får se till att hamstra skräckisar under året för mina bidrag till denna skräckfilmsvecka har varit en ganska så sorglig samling. Bot och bättring utlovas.

Tackar också Fiffi och Sofia för ett gott samarbete.

Chopping mall (1986 USA)

Precis den äcklige konsulten som dök upp på mitt jobb för några år sedan, bjöd på tårta och upprepade mantrat att vi inte behövde vara oroliga, gör teknikerna i filmen Chopping mall detsamma när de presenterar de nya vaktrobotarna som ska hålla koll på köpcentrat efter stängningsdags. Konsulten var väl medveten om att han skulle kicka ett 20 tal i personalen och lägga ned gymnasiet. Teknikerna i filmen har däremot inte en susning om att ett åsknedslag kommer förvanda de ganska så gulliga robotarna till fullfjädrade mördarmaskiner.

Till en början hade Chopping mall namnet Killbots. Filmen gick inte så värst bra till en början men efter namnbytet har den blivit desto mer känd. Om filmen förtjänade detta öde istället för att falla in i glömskans mörker kan säkerligen debatteras. Det är en ganska så standard 80-tals slasher fast med robotar istället för mördare. Jag är som bekant ganska så förtjust i denna genre från 80-talet även om filmerna oftast inte är speciellt bra och Chopping mall är inget undantag från den regeln.

Skådisarna duger och jag har faktist en soft spot för filmens huvudpersoner,Alison och Ferdy. Han i Bengt Bedrup brillor och hon med plattångsskruvad lugg. De är liksom lite smöåsöta på ett ömkansvärt vis. Övriga medverkande är med dels för att visa brösten (det går utmärkt att göra detta i en mall efter stängningsdags) och dels för att bli kanonmat åt de vildsinta robotarna som artigt avslutar sin mord med frasen ”have a nice day”.

Filmens stora problem är nog att den inte är speciellt spännande utan mer roande samt att jag sitter mycket och funderar på hur i helsike ett åsknedslag kan förvanda robotar till dödliga vapen samt att de genom elchocken blir intelligenta. Å andra sidan kanske man inte ska fundera så mycket på sådana saker då man redan gjort det aktiva valet att se en film av detta slag.

Regi: Jim Wynorski

Betyg: 4/10

Sofias filmtips för dagen

Fiffis filmtips för dagen

Happy death day (2017 USA)

Tree vaknar upp i en främmande säng efter en blöt afton. Väl hemma börjar hon göra sig i ordning för nästa fest. På väg till partyt faller hon offer för en mördare för att i nästa ögonblick vakna upp i en främmande säng efter en blöt afton. När så Tree mördats för en andra gång inser hon att hon lever om dagen hon mördas på. För att bryta denna onda cirkel antar Tree att hon måste hitta den skyldige. Efter att ha mördats ett par gånger inser Tree att dagarna börjar ta slut då hon blir allt svagare efter var död. Att hitta mördaren kan dock vara svårt då det finns en hel del hugade kandidater då Tree inte är en speciellt sympatisk person.

Den uppmärksamma har naturligtvis insett att Happy death day är en något våldsammare version av mästerverket Groundhog day (Måndag hela veckan) något man faktiskt nämner i filmen (vilket känns lite onödigt kan tyckas). Nu är inte Happy death day ett mästerverk av samma kaliber men det är en ganska så underhållande film som klarar sig ganska bra på egen hand. Det är iofs en PG-13 skräckis (tror jag åtminstone) då den har en hel del moralkakor och är inte speciellt blodig. Å andra sidan är storyn underhållande och det är kul att sitta och försöka klura ut vem mördaren är.

Regissören Christopher Landon är även duktig på att hantera jump-scares något som jag vanligtvis irriterar mig på men här funkade de fint. Landon fixar även att hålla spänningen vid liv och en del av jakterna i filmen är lite småspännande. Jessica Rothe är bra i huvudrollen som den bitchiga Tree och det finns ett och annat småroligt skämt insprängt bland alla dödsfall i filmen. Ganska så god underhållning för stunden.

Regi:Christopher Landon

Betyg: 6/10

Fiffis filmtips

Sofias filmtips

Kiss of the tarantula (1976 USA)

Vi tar och startar veckan med en riktigt risig men på sitt egna lilla vis ganska så underhållande film. Susan är en tjej med lite annorlunda intresse nämligen spindlar. Hon och hennes spindlar kommer så bra överens att hon mer eller mindre kan ge dem kommandon. Fråga mig inte hur. Hennes mor har tröttnat på både sin konstiga dotter och den äkta maken som jobbar som begravningsentreprenör. Hennes livsleda är så stor att hon inlett en affär med sin svåger som är polis och tillsammans planerar de att mörda maken/brodern men det sätter dottern och hennes spindlar stopp för. Mamman dör i hjärtinfarkt då spindlarna på kommando skrämmer ihjäl henne. Åren går och Susans farbror har nu siktet inställt på systerdottern (sleazy bastard). Vidare är Susan mobbad då hon ses som lite konstig (begravningsentreprenörsdotter+ en förkärlek till spindlar). Klasskompisarna våldgästar henne, trashar hemmet och råkar döda en spindel i farten. Det sistnämnda är det som gör att måttet nu är rågat för Susan som verkställer sin hämnd mot både tafsande farbröder och otrevliga klasskompisar.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Kiss of the tarantula är om man inte lider av svår spindelskräck mycket att hurra för. Skådisarna är överlag usla och tydligen räckte denna upplevelse i filmens värld för huvudrollsinnehavaren Suzanna Ling som inte figurerat i vidare alster. Stämningen i filmen är konstig då i stort sett alla är, om inte otrevliga åtminstone lite knepiga. Plotten är obefintlig och den lilla staden filmen utspelar sig är ett lyckokast för en spindelhämnare då alla invånare verkar lida av BÅDE spindelskräck och klena hjärtan. Att regi och dialog är under all kritik är nu ingen större nyhet.  Egentligen skulle filmen förtjäna att hamna på skräphögen om det inte vore för en scen som gör att hela eländet trots allt är sevärt.

SPOILERVARNING

Susan släpper in några spindlar i en bil där hennes antagonister sitter. Skräcken sprider sig i bilen och i panik har passagerarna ihjäl varandra på ett mycket fantasifullt vis. Inte trodde jag att en Volkswagenbubbla kunde vara så dödlig. En passagerare överlever dock men blir galen på kuppen och när hennes obefintliga skådespel ska visa att hon blir galen bjuds vi arma tittare på ca 10 filmhistoriska sekunder. Fantastisk scen som jag spolade tillbaka till tre gånger.

Regi: Chris Munger

Betyg: 3/10

Sofias film för dagen (som enligt mig är en höjdare – undrar vad hon tycker?)

Fiffis filmval. Vildmarksskräck månne?