A Nightmare on Elm street 2 Freddys revenge (1985 USA)

Klart att A Nightmare on Elm street. fick flera uppföljare först ut var Freddys revenge. Huset på Elm street har stått tomt i flera år då det av förståeliga skäl dras med dåligt rykte. Det hindrar inte pappan i familjen Walsh att köpa huset när han får det för en billig slant. Knappt inflyttad börjar tonårssonen Jesse få mardrömmar, naturligtvis är det Freddy som är i farten och han försöker nu ta Jesse i besittning. Det enda som står i vägen för att Freddys ska lyckas är Jesses klasskompis Lisa. Kan hennes kärlek till Jesse räcka för att omkullkasta Freddys sinistra planer?

Redan här vill jag stoppa till ett slag då jag känner att vi måste tala om rollfiguren Lisa Webber som spelas av skådisen Kim Myers. För det första är hon distraherande lik en ung Meryl Streep och ett tag tänkte jag att det kanske var Streeps dotter som spelade Lisa (det är det inte). För det andra har hon begåvats med en hel del repliker som med råge passerar gränsen för vad som kan kallas för pekoralt. Hennes skådespelarinsats kan om jag vill vara snäll i bästa fall kallas för roande men hon är å andra sidan i gott sällskap.

A Nightmare on Elm street 2 är en märklig skapelse. Den dras med märkliga händelser som t.ex en exploderande kanariefågel, föräldrar som är riktigt knepiga, kriminella lärare och filmen bär på en homosexuell underton som inte går att ta minste på allt från killrumpor, bögbarer till att det verkar som att det klickar mer mellan Jesse och hans manliga skolkompis Kim än mellan filmens tänkta kärlekspar.

Nu kanske jag låter negativ men resultatet blev lite tvärtom. Precis som i fallet med Kickboxer häromveckan var detta en grymt underhållande film i all sin kackighet och om man är på rätt humör är filmen värd en till.

Regi: Jack Sholder

Betyg: 4/10

Sofa går igenom alla Elm street filmerna på sin blogg – väl värt en titt.

Booksmart (2019 USA)

Det kommer ut en himla massa filmer varje år och trots att jag ser mig själv som en person som är relativt intresserad av film och har åtminstone en aning om vad som är på gång är det många filmer jag missar. Booksmart var en film som jag noterat men mer eller mindre sållat bort i mediebruset. Tur då att jag lyssnar på en filmpodd som av och till ger tips på filmer som väcker mitt intresse.

Studenten närmar sig för Amy och Molly, de två är BFF och har skött sin skolgång oklanderligt i vetskap om att de kommer bli antagna på aktningsvärda colleges. De har försakat fester och andra nöjen under sin skoltid och har bara satsat på studierna. Till deras fasa inser de den sista skoldagen att man faktiskt kunnat göra båda sakerna då flera av deras skolkamrater har antagits till samma skolor. I desperation ska nu båda tjejerna försöka ta igen fyra års partyn och festande på en natt. Problemet är att de inte vet vart den stora avslutningsfesten är och det blir en lång natt innan når målet.

Booksmart är regisserad av skådisen Olivia Wilde och hon har fått ihop en film som är roande men samtidigt berörde mig på ett djupare plan. Filmen har en hel del tokroliga scener och absurditeter men speciellt Kaitlyn Dever som spelar den lesbiska tjejen Amy ger filmen en känslosammare touch vilket berörde mig mer än vad jag var beredd på. Hon lyckas förmedla känslan av att det är en natt som aldrig kommer åter samtidigt som hon har en oro över vad framtiden har i beredskap. Beanie Feldstein som spelar hennes kompis Molly är tyvärr inte lika bra kanske därför att skådisen är överviktig och i filmens värld är man gapig och klumpig så fort man bär på ett par extra kilon. Det är synd att Wilde valt att schablonisera då det sänker filmen ett snäpp.

Överlag är filmen en bagatell men precis som i The Myth of the american sleepover känns filmen i mina ögon större än vad den kanske är då regissören lyckas med att fånga ungdomarna som individer istället för statister i en ”supa och visa pattarna” film. Jag ser gärna fler filmer regisserade av Wilde då detta var en mycket bra start på en förhoppningsvis ny karriär.

Regi: Olivia Wilde

Betyg: 8/10

Kickboxer (1989 USA)

Plötslig kände jag ett stort behov av att se en riktigt lökig 80-talare och för att vara riktigt säker på att välja rätt föll lotten på en Van Damme film. Jag fick turligt nog full pott på mitt förstahandsval.

I korthet går handlingen ut på att Van Damme ”spelar” Eric som jobbar som passopp till sin bror Kurt. Kurt är nämligen världsmästaren i kickboxning. När Kurt möter den onde thailändaren Tong Po spöar denne skiten ut Kurt som hamnar på sjukhus och Eric svär att hämnas sin bror (själv hade jag nog skickat en present till Po som tack då Kurt är både osympatisk och odräglig). Eric beger sig ut i den thailändska djungeln och hittar där en mästare på kampsporten som tränar upp Eric inför den kommande matchen mot Tong Po.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja när det rör denna film. Känslan av att den skrivits och regisserats av någon med en mental kapacitet hos en hormonstinn tonårskille är ständigt närvarande. Repliker, scener och handling ger sken av att här har vi att göra med någon som inte riktigt verkar ha alla hästar hemma. En våldtäkt axelrycks det åt, Van Damme kämpar med att tala engelska och dansar (kan kallt konstatera att jag dansar bättre än Van Damme) full samtidigt som han slåss mot ett gäng på en bar, ja listan kan göras lång över alla märkligheter i denna film. Det jag undrar mest över är om någon under filminspelningen sa ”kom igen grabbar vad håller vi på med?” eller skrockade alla förtjust och gav varandra en high five? Det lutar åt det sistnämnda.

Man kan vrida och vända på begreppet ”bra film” men i min värld är Kickboxer det verkligen inte men med tanke på att rullen spelat in 15 miljoner dollar (budget 1.5 milj) och fått 6 (!) uppföljare kan jag ha fel. Det jag kan ge filmen är att den var rejält underhållande men kanske inte på det sätt filmens producenter och Van Damme tänkt sig.

Regi:  Mark DiSalle, David Worth

Betyg: 4/10

Wounds (2019 USA)

Den här Netflix skräckisen började riktigt bra: Efter ett slagsmål hittar bartendern Will en mobil.  Will låser upp mobilen och får på köpet en hel del oroande och obehagliga bilder och meddelanden. Ganska snart börjar det hända hemskheter i hans omgivning och Will kan snart inte längre skilja mellan dröm och verklighet.

Ja Wounds börjar som sagt bra men en halvtimme in i filmen tappar regissören Babak Anvari som tidigare gjort den hyllade Under the shadow bollen totalt. När det rör skräckfilmer är jag oftast förlåtande och accepterar en hel del saker som inte skulle funka i andra filmgenrer men här beter sig Will alldeles för ologiskt för att jag ska kunna köpa det. T.ex om det ploppar upp bilder och filmer på mordoffer på en okänd mobil i min ägo väntar jag inte med att kontakta polisen en dag eller två. Vidare är historien är alldeles för rörig och efter sista scenen har jag inte blivit speciellt klok på filmens story. Jag kan möjligtvis ha en aning vad det rör sig om men resultatet blir då ett enda ”jaha så kan kan det gå”. Ett stort problem är att jag bryr mig inte ett dyft om Wills öde då han är för osympatisk och bara irriterar mig. Enda ljusglimten i denna soppa är väl möjligtvis skådisen Zazie Beetz som spelar Wills ex. Skitfilm där mitt enda tips är att den bör undvikas.

Regi: Babak Anvari

Betyg: 2/10

Bitch (USA 2017)

Hemmafrun Jill är inte tillfreds med sitt liv vilket jag kan förstå. Hon har fyra ungar och tillbringar dagarna i lyxvillan mer eller mindre väntades på att hennes man ska komma hem från jobbet. Mannen behandlar frun som en hushållerska och Jill verkar vara isolerad i hemmet med ungarna. Efter ett misslyckat självmordsförsök (som ingen lägger märke till) kastar Jill in handuken och börjar bokstavlingen bete sig som en hund. Hennes man får panik till en början inte så mycket för sin frus situation utan mer för vad ska folk säga och vem ska nu ta hand om hemmet och barnen?

Bitch säljs in som en komedi och jag kan eventuellt köpa det påståendet då det är en såpass bisarr situation att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Jills man är en underhållande figur och jag njuter då han tvingas ta ansvar över situationen men där någonstans slutar det roliga. Samtidigt som jag flinar lite åt den tafatte och stressade mannen blir jag lite sorgsen till sinnes då det till syvende och sist handlar om en männsika som får ett totalt sammanbrott pga en livssitution som är mentalt förödande.

Det är en lågbudgetfilm där regissören Marianna Palka spelar hundkvinnan och hennes pojkvän Jason Ritter spelar hennes man. Skådespelarinsaterna är bra, filmmusiken stundtals störande (skärande ljud) och på det hela duger filmen även om jag undrar om den inte kommit mer till sin rätt som en lång kortfilm. Bitch blir aldrig seg men den känns aningens utdragen. Sevärd? En del kan nog gilla rullen andra kan nog komma att avsky den hur som helst lär man inte glömma bort filmen efter att man sett den.

Regi: Marianna Palka

Betyg: 5/10

Snowden (2016 USA)

Om man har en någorlunda omvärldeskoll torde man veta vem John Snowden är. Han jobbade för det amerikanska försvaret och avslöjade för världen vad den amerikanska underrättelsetjänsten sysslade med nämligen att spionera på sina egna medborgare samt sina allierade. När Snowden släppte sin nyhet blev han en jagad man och bor numera i Ryssland (!) – ett land som inte direkt är känt för att se mellan fingrarna när det rör frispråkiga individer.

Klart att Oliver Stone skulle lägga vantarna på en historia av detta slag. Regissören är förtjust i filmer där han kan ge USA ett tjyvnyp eller två. Jag blev förvånad när jag kollade in filmen då Stone är relativt sansad. Det är inga snabba klipp som i Nixon eller JFK och de övertydliga pekpinnarna lyser (nästan) med sin frånvaro. Stone har valt att berätta historien ur Snowdens perspektiv vilket ter sig ganska så givet. Jag anar att den amerikanska underrättelsetjänsten har en lite annan inställning till det Snowden har gjort och skulle han bli infångad av denna lär han aldrig mer se dagens ljus.

Om Snowden gjorde rätt eller inte är nog upp till var och en att tycka, personligen anser jag det men å andra sidan är det naivt att tro att demokratiska länder inte går över gränsen i jakten på verkliga och påhittade fiender.

Filmen är både välspelad och välgjord men lämnade inget större avtryck hos mig vilket vanligtvis är fallet när det rör sig om s.k BOATS filmer.

Regi: Oliver Stone

Betyg: 5/10

Godzilla: King of monsters (2019 USA)

Många och stora monster, en handling som har ett lika stort djup som en vattenpöl och inte så mycket mer. Detta sammanfattar min åsikt om senaste filmen om Godzilla. Den här gången är det några ekoterrorister som väcker upp en himla massa monster runt om i världen. Monstren gör vad de brukar göra i filmer av detta slag nämligen att  göra slarvsylta av infrastrukturen. Turligt nog står Godzilla på mänskligheten sida och tar upp kampen.

Byggnader rasar, folk skriker och jag bryr mig inte ett dyft om mänsklighetens överlevnad. Skillnaden mot Skull island som kom häromåret är markant. Där brydde jag mig om människorna i filmen och hur det skulle gå för samtliga inblandade. Monster stora som skyskrapor kräver lite mer finlir än bara raserade städer för att bli spännande. Har man sett ett hus kollapsa har man sett alla. Det känns hemskt att säga men Godzillafilmen från 1998 är fortfarande den bästa vilket säger ganska mycket om kvalitén på 2000 talets rullar om jätteödlan. Tillägger att jag inte sett några japanska filmer om den radioaktiva ödlan i vuxen ålder. De kanske är bättre?

Regi: Michael Dougherty

Betyg: 3/10

The Next three days (2010 USA)

Läraren John Brennan lever ett lyckligt familjeliv tillsammans med sin fru och son fram tills den dag huset stormas av polisen och frun arresteras misstänkt för mord. Frun döms till livstid och Johns  liv rasar samman. Han vägrar att acceptera att frun är fängslad och när alla lagliga vägar att få domen hävd är uttömda beslutar sig John för att frita sin fru. Då han är en amatör i den kriminella världen blir det extra svårt att knåpa ihop en flyktplan. Naturligtvis blir han av yttre omständigheter tvungen att improvisera sin planering vilket gör att polisen börjar intressera sig för John.

Jag vet att det krävs att man måste godta  en hel del osannolikheter för att överhuvudtaget köpa historien men jag valde att svälja konceptet med hull och hår vilket medförde att jag fick en underhållande stund i tv-soffan med en rejäl dos spänning i filmens final.

The Next three days rullar på och blir aldrig tråkig det är hela tiden något nytt hinder som John måste ta sig förbi och det kastas in lagom mycket grus i maskineriet för att hålla spänningen vid liv. Crowe och Banks i rollerna som paret Brennan övertygar vilket gör att jag hejar på dem lite extra sedan ligger även den där frågan och gnager filmen igenom: Är frun skyldig eller inte?  Det var också roligt att se en himla massa kända namn i birollerna, Liam Neeson, Olivia Wilde OCH skådespelargiganten Brian Dennehy (det var länge sedan)  bara för att nämna några. Det är kanske en bagatell till film men för mig funkade den perfekt.

Regi: Paul Haggis

Betyg: 7/10

Knives out (2019 USA)

Det är alltid trevligt med  pusseldeckare eller who dunnit som genren heter på engelska. Regissören Rian Johnsons film Knives out hör till denna genre men han har s.a.s vridit kniven ett kvarts varv vilket gör att filmen blir både roligare och intressantare än vad jag förväntar mig av filmer eller för den del böcker inom denna nisch.

Filmen startar i gamla invanda spår. Deckarförfattaren Harlan Thrombey hittas död morgonen efter sin 85 årsfest. Det ser ut som ett självmord men den inhyrde privatdeckaren Benoit Blanc anar ugglor i mossen då i stort sett hela hans familj haft både tillfälle och motiv. En halvtimme in i filmen avslöjas vad som hänt och vem den skyldige är för oss tittare. Då detta brukar vara drivkraften i en pusseldeckare (vem som begått brottet och hur det gått till) skulle man tro att filmen skulle självdö efter detta avslöjande men icke. Istället blir rullen än mer intressant och som tittare engagerar jag mig i en av filmens huvudpersoner, något som sällan sker i pusseldeckare.

Ovanstående stilgrepp räcker mer än väl för att höja Knives out ett snäpp men Johnson nöjer sig inte med detta. Han har lyckats få en hel del bra skådisar i små och stora roller b.la M. Emmet Walsh där jag utbrast halvhögt ”är han inte död” (tillägger här att jag och min kompis Stefan var helt ensamma på visningen)? I en deckare av t.ex Christie eller Carr är de inblandade inte så mycket mer än statister var uppgift är att svara på dektektivens frågor så denne kan lösa fallet. I Knives out sticker de flesta rollfigurer ut på ett eller annat sätt och filmen blir som sagt avsevärt mer underhållande.

I huvudrollerna har vi Daniel Craig som Blanc och Ana de Armas som Harlans sjuksköterska Marta. Craig är mycket rolig i sin roll och påminner om Hercule Poirot med både knepig dialekt och ett ego som fyller upp rummet han vistas i. Jag skulle mer än gärna se fler filmer med Blanc som löser mordgåtor. Armas är Armas och det räcker mer än väl för mig kul dock att hon fick mer att jobba med än i spektaklet The Informant.

Nu är det inte bara Craig som är rolig, filmen är full av knepiga karaktärer och innehåller en hel del sköna och roliga repliker b.la ”And what did the Nazi Boy masturbating in the bathroom overhear? Jag vill nog hävda att Knives out är en av årets mest underhållande filmer – tack för det. Både Craig och Armas återkommer i nästa års stora filmbegivelse Bondfilmen No time to die. Härligt. Ja Armas har faktiskt hela sex filmer i pipelinen för 2020 – det verkar bli ett bra filmår.

Regi: Rian Johnson

Betyg: 8/10

The Mule (2018 USA)

Blomsterhandlaren Earl Stone är en man som skänkt all sin uppmärksamhet åt sina blommor och har mer eller mindre struntat i sin familj. På ålderns höst går hans företag i konkurs och han har ingen att vända sig till då hans familj vänt honom ryggen. Av en slump får han ett erbjudande om ett jobb nämligen att frakta paket och väskor tvärs över landet. Jobbet är bra betalt och  Earl kommer på grön kvist. Naturligtvis är det knark Earl fraktar och han gör det bra för vem misstänker en pensionär att vara knarkkurir?

Eastwood är oftast en stabil regissör och skådis. Hans filmer berättas i ett sävligt tempo har vanligtvis relationer mellan människor i handlingens centrum.  The Mule skrider fram i sitt berättande och handlar mer om en man som försöker reparera sin trasiga relation med sin familj än knark och skottlossningar. Jag gillade rullen men frun lessnade snabbt och tyckte man bara fick se Clint Eastwood sjungandes bakom ratten till en pickup.

Min fru har inte helt fel för det är mycket bilåkning och en del skönsång (?) med Clintan men jag fann filmen vara mer än bara detta nämligen en fin liten berättelse trots allt knark. Om jag ska gnälla över något i The Mule är det väl att Eastwood kanske blivit lite väl gammal för roller av detta slag.  Eastwood är såpass gammal att jag är mer bekymrad över att han ska dö av ålderskrämpor bakom ratten än att han ska falla offer för knarkkartellens kulor. Kan det vara som så att Eastwood har lite åldersnoja och vill ge sken av att vara yngre än han är? The Mule är inte en av regissörens bästa filmer men den duger mer än väl om man är sugen på lite långsam underhållning samt en hel del bra skådisar i massa biroller.

Regi: Clint Eastwood

Betyg: 6/10

The Christmas chronicles (2018 USA)

Lite julfilm blir det trots allt här på bloggen. Det är för mig en tveksam genre då filmerna i mångt och mycket är alldeles för gråtmilda och sliskigt sentimentala för min smak men det hör väl genren till. The Christmas chronicles handlar om syskonen Teddy och Kate. De har alltid firat julafton med stor glädje och inlevelse men detta år har deras fars för tidiga död lagt en viss sordin på stämningen. Den ensamstående mamman gör sitt bästa men syskonen bråkar och all julstämning är som bortblåst. På julaftonskvällen måste mamman jobba extra och lämnar syskonen ensamma i huset. Kate lyckas övertala sin storebror till att de ska spana efter tomten. De lyckas över förväntan och får t.om tomten på film men lyckas i samband med detta att sabba hans släde och nu är julen i fara.

Vi börjar med det som ofta är ett aber med filmer av detta slag nämligen ungarna. Det är inga stjärnskott i huvudrollerna men de som spelar syskonparet är åtminstone uthärdliga. Filmens stora styrka är däremot Kurt Russell som spelar självaste tomtefar. Han är riktigt bra i denna roll och gör blir tomten en person av kött och blod istället för en ho hoande ikon. De scener som Russell är med i är riktigt underhållande. De är glädjande nog många vilket gör att The Chistmas chronicles blir en ganska så angenäm underhållning åtminstone för stunden.

Man har gjort en grej av att Goldie Hawn spelar tomtemor men den blinkningen lär nog gå de flesta som är yngre än trettio år förbi. Det är bara att konstatera att åren går.

Regi: Clay Kaytis

Betyg: 5/10

The Irishman (2019 USA)

Scorseses senaste film The Irishman känns lite som ett bokslut av regissören Scorsese och några av skådisarna han jobbat med under sin karriär. Visst har både De Niro, Pacino och Scorsese flera filmer på gång men känslan av ett farväl vilar över dagens film.

De Niro spelar Frank Sheeran som går under smeknamnet The Irishman. Frank jobbar för maffian och utför div tjänster åt dessa, främst då för maffiabossen Russell Bufalino. Smuggling mord och misshandel, Frank gör rubbet utan tveka. Bufalino presenterar Frank för fackbossen Jimmy Hoffa och de två blir vänner. När så Hoffa börjar krångla och hota maffian hamnar Frank mellan två stolar och måste välja mellan vänskapen till Hoffa eller lojaliteten till Bufalino.

Det har snackats mycket om att man föryngrat Pacino (Hoffa), Pesci (Bufalino) och DeNiro med hjälp av något hutlöst dyrt dataprogram. Jag var lite rädd att det skulle kännas konstigt och till en början kändes det lite avigt med en ung De Niro och rynkfri Pesci men jag vande mig snabbt och tänkte inte så mycket mer på de digitalt föryngrade skådisarna.

The Irishman är en lång film (3,5 timmar) och det händer inte så värst mycket. Det är gubbar i kostym som pratar, tjafsar och dödar folk med jämna mellanrum. Historien är intressant om än lite pladdrig och jag är svag för filmer som rör maffian vilket är förklaringen till att timmarna flöt på utan större problem. Att filmen är en s.k BOATS får man ta med en nypa salt då verklighetens Frank inte var den tillförlitligaste källan.

Skådisarna De Niro, Pesci och Pacino hör inte till mina favoriter men i den här filmen sköter de sig över förväntan. De Niro är ganska så lågmäld i huvudrollen likaså Joe Pesci vilket kändes lite udda då man är van att han brukar spela ettriga typer. Bäst var Pacino som den koleriske Hoffa, en roll som passar hans maner väl. Turligt nog så har  han här lagt band på sig och går inte till överdrift och visar än en gång att han kan skådespela bara han vill.

The Irishman är inte en av Scorseses bästa gangsterfilmer, den har inte riktigt samma nerv som t.ex Casino eller Maffiabröder utan känns lite småsorgsen och stillsam men det är ett gott hantverk och klart sevärd om man gillar genren.

Regi: Martin Scorsese

Betyg: 7/10

Terminator: Dark fate (2019 USA)

Sedan 1992 har olika filmskapare försökt att toppa Terminator 2 men det har varit svårt. Frågan är om men lyckas med sina ambitioner med Terminator: Dark fate ? Det korta svaret är tyvärr nej.

Det är ungefär samma handling som i del ett till tre i filmsagan. En terminator ska döda en person som har betydelse för framtida händelser. Det blir jakt, lite klichéartade samtal och en himla massa explosioner och specialeffekter. Även om trion Linda Hamilton, James Cameron och Arnold Schwarzenegger är inblandade i filmen blir det ingen wow-upplevelse. Den känns ungefär som de tre senaste filmerna i serien. Underhållande för stunden men inte så mycket mer.

En orsak kan vara att man numera är bortskämd med effekter. Vi har sett superhjältar, dinosaurier, monster och allt mellan himmel och jord på vita duken. Det är numera ganska sällan jag får den där wow-känslan under actionscener. Känslan av att man sett det mesta är ständigt närvarande och jag kan uppleva mig som ganska blase` när det kommer till kritan. Hade dagens rulle kommit för tio/femton år sedan hade jag suttit som på nålar men nu känns det som gammal skåpmat. Det måste till mer än bombastiska actionscener och specialeffekter för att en rulle av detta slag verkligen ska funka t.ex ett bättre manus eller att man satsar mer på att actionscenerna ska bli spännande istället för storslagna. Jag kan ha fel i mina tankar men det känns numera som att människorna försvinner bland alla effekter.

Dark fate är åtminstone bättre än senaste rullen som drogs med ett obegripligt manus samt en rollbesättning som inte var helt hundra. Dagens film är begriplig, har bättre skådisar, bättre actionscener även om de inte är spektakulära med dagens mått. Att jag tycker filmen känns för lång borde inte förvåna någon som läser denna blogg. Filmen blir lite småseg i varven mellan explosionerna och skulle nog kunnat kortats ned en kvart/tjugo minuter. Dark fate slinker ned ganska så lätt men fråga mig om en vecka så har jag glömt det mesta.

Regi:  Tim Miller

Betyg: 5/10

 

 

Fractured (2019 USA)

Netflixfilmen Fractured har ungefär samma upplägg som filmen Flightplan med Jodie Foster med den skillnaden att den förra är en avsevärt bättre film och den senare har avsevärt bättre skådisar. På väg hem från ett misslyckat Thanksgivingfirande råkar dottern i familjen ut för en olycka. Föräldrarna tar ungen till närmaste sjukhus där mamman och dottern åker till röntgenavdelningen medan pappan slår sig ned i väntrummet. Tiden går och när pappan frågar varför de dröjer får han beskedet att sjukhuset aldrig har tagit emot hans dotter.

Som sagt, man har sett upplägget förut men detta är en genre jag gillar. Det som gör att Fractured sticker ut lite extra är känslan av att man inte riktigt vet vart man har berättelsen. Historien slingrar sig fram som en orm och jag vet inte vad jag ska tro. Ibland undrar jag om huvudpersonen är galen för att i nästa stund sitta och nicka för mig själv i tv-soffan för att tro att jag räknat ut hur konspirationen hänger ihop.

Fractured är en film som efter den inledande presentationskvarten rullar på i full fart och jag drogs in helt i historien. Ibland håller inte historier av detta slag ända in i mål och slutet blir lite av en nödlösning men Fractured håller måttet hela vägen intill sista bildrutan. Filmens svaga kort är väl skådespelarna, de gör inget dåligt jobb men Sam Worthington bär hela filmen på sina axlar i rollen som pappan, en uppgift som i hans fall blir svårt. Han är inte dålig och gör det han ska men är Worthington inte lite träig och intetsägande som skådis? Klart rekommendabel thriller där jag får tack Sofpodden för tipset.

Regi: Brad Anderson

Betyg: 7/10