Byzantium (2012 Storbr)

byzantium-poster-180412Den andra filmen från Monsters of film festivalen jag såg var Neil Jordans Byzantium. Vi får följa de två vampyrerna Clara och Eleanor. De är mor och dotter som levt ett kringflackande liv under 200 år. Förhållandet mellan mor och dotter är mycket spänt. Clara vägrar se bakåt och är en överlevare som inte hyser några som helst skrupler när det gäller sin egen och dotterns säkerhet. Eleanor är Claras motsats och söker en mening med sin existens samtidigt som hon hela tiden tänker tillbaka på all tid som passerat. De två slår sig ned i en liten kuststad i förhoppning att få lugn och ro men både yttre och inre konflikter hotar de två.

Här var det mycket som jag gillade. Vi börjar med Gemma Arterton och Saoirse Ronan i rollerna som mor och dotter. Fantastiska skådespelerskor!!! Iofs gör Ronan samma roll som jag tidigare sett henne i: En lite udda och tystlåten tjej men hon gör det bra. Arterton vampiga vampyrmamma blir jag rädd för. Å ena sidan är hon snygg och stundtals t.om lite sympatisk speciellt med tanke på hennes något ovanliga situation men jag får rysningar av damen. Clara är en karaktär jag känner att man aldrig riktigt kan lita på. När hon är i bild kan jag aldrig slappna av utan väntar hela tiden på att hon ska hitta på något otrevligt.

Filmens stillsamma tempo som sakta men säkert byggs upp till finalen passade mig utmärkt. Historien rör sig hela tiden framåt och regissören portionerar hela tiden ut små delar om huvudpersonernas bakgrund vilket gör att intresset hålls uppe filmen igenom. Jordan har även kokat ihop lite annorlunda vampyrer än vad man är van vid när det rör sig om deras förmågor och bakgrund. Clara och Eleanor är avsevärt intressantare än de blodsugare man stött på under de senaste åren (kanske med undantag för de tyska discovampyrerna i Wir sind der nacht). Jag har inte mycket att invända mot angående  Byzantium men någon fullpoängare blir det inte. Det blev lite sentimentalt på sina ställen och Claras bakgrund kändes som tagen från en viktoriansk slaskroman. Bortsett från dessa fadäser var Byzantium en mycket angenäm upplevelse även om jag inte vill klassificera den som skräckfilm trots halshuggningar och vampyrer, snarare ett blodigt drama. Fiffis åsikter om denna film finner ni här och vad Jojjenito tycker står här.

Regi: Neil Jordan

betyg: 8/10

Annonser

True blood (2008 – USA)

True-BloodDen här tv-serien från HBO är en av anledningarna till att det inte blivit så värst mycket filmtittande på senaste tiden. När den hade premiär 2008 såg jag ett par tre avsnitt och var inte värst imponerad. Jag tyckte att serien mest gick ut på att visa så mycket naket som möjligt. Då den handlade om vampyrer som var uttjatade redan 2008 var mitt intresse för serien inte det största.  Min dotter tittade dock vidare och har av och till hävdat att serien tar sig. Skam den som ger sig och för en månad sedan gjorde jag slag i saken och gav True blood en ny chans och efter en tre/fyra avsnitt var jag ohjälpligt fast.

True blood utspelar sig i den fiktiva staden Bon Temps som ligger i djupaste södern. Berättelsen startar en tid efter att vampyrer har gjort sin exsistens känd för mänskligheten. På pappret utgör de ingen fara för oss människor då ett syntetiskt blod som ersätter mänskligt blod har framställts i Japan. Men naturligtvis smakar den äkta varan avsevärt bättre. Seriens huvudperson är servitrisen Sookie Stackhouse (ett namn som jag av någon anledning irriterar mig på) som har telepatiska krafter. Hon inleder ett förhållande med den till staden nyinflyttade vampyren Bill, sedan rullar historien på i en salig blandning av övernaturliga varelser, sex, våld och en massa blod.

Varje säsong är uppbyggd som en klassisk såpa. Det finns en huvudstory och parallellt med denna löper det en handfull sidohistorier. Första säsongen är som brukligt lite trevande men efter att alla huvudkaraktärer har introducerats sätter det full fart i och med säsong två. Bon temps ger intrycket att vara rena nexuset för allehanda övernaturligheter. I staden (hålan?) som har ca 2500 invånare samsas det älvor, vampyrer, varulvar, panterfolk, skinwalkers, shapeshifters (de två sistnämnda skiljer skiljer sig tydligen åt), och häxor med vanligt folk. Ett annat fenomen är att alla verkar vara överkåta i den amerikanska södern för jag har aldrig sett så mycket gökande i en serie med undantag för den svulstiga tv-serien Spartacus.

Nu tittar jag inte på True blood för att se massa folk rulla runt i sänghalmen, då det är bland det tristaste man kan se på film tätt följt av bröllop och begravningar. True blood är helt enkelt en effektiv och mycket underhållande såpa där man lyckas bygga upp dramatiken väl. Varje avsnitt avslutas mer eller mindre med en rejäl cliffhanger, något som gör att man vill se ett nytt avsnitt på stört – man vill ju veta hur det går. Tempot är precis lagomt och man har lyckats väl med att skapa karaktärer och inte karikatyrer. Det sistnämnda gäller speciellt vampyrerna som är individer och är avsevärt mer intressanta som personer än sina motsvarigheter i Twilight. Skådisarna är överlag bra med vår egen Alexander Skarsgård i rollen som den svenske vampyren Eric Northman som min personliga favorit (det talas lite lustig svenska av och till i serien). Även Evan Rachel Wood gör ett kort men minnesvärt inhopp som mentalt obalanserad vampyrdrottning där problem med skatteverket inte gör hennes liv lättare. Mot slutet av säsong tre började det dock kännas lite tjatigt, för hur många gånger skulle Sookie och Bill göra slut för att sedan bli tillsammans igen (för att ha utdraghet försoningssex – gäsp) och kunde inte Sookies väninna Tara och barägaren Sam bestämma sig för om de skulle vara ett par eller bara KK? Genidraget var att hoppa ett år framåt i tiden mellan tredje och fjärde säsongen och vips kändes True blood fräsch igen. Jag närmar mig nu femte säsongen med stormsteg där Rutger Hauer tydligen dyker upp och som tur är kan man se serien på digital TV då den sjätte och senaste säsongen visas nu i sommar på Canal digital. Något jag ser fram emot.

Twilight (2008 USA)

Nu är jag inte en tonårstjej med sjuklig idoldyrkan men jag valde att se åtminstone första filmen av denna famösa filmserie för att åtminstone bilda mig en uppfattning om vad ”alla” snackar om. Filmen var långt ifrån bra men den var förvånansvärt nog inte så dålig som jag trodde. Jag antar att filmen inte behöver någon resume´då historien om Bella och vampyren Edward numera är välbekant för de flesta, åtminstone om man är lite intresserad av böcker eller filmer. Jag hoppar raskt över till mina intryck.

Det är inga större fel på själva storyn som iofs inte kommer med något nytt. Berättelsen om en tjej som möter en lite småspännande och farlig kille har berättats många gånger. Tyvärr är filmen otroligt tråkig. Jag känner inget för huvudpersonerna och filmen saknar helt dynamik. Scen efter scen betas av på löpande band helt utan finess och känsla. En förklaring kan vara de usla skådisarna som verkar tro att det räcker med att lära sig repliker utantill för att kunna kalla sig för skådis. Bella och Edward ska vara otroligt kära i varandra något som jag inte alls köper. Jag har sett kor med mer livfulla blickar än detta par. Enda skådisen som kommer undan med hedern i behåll är Anna Kendrick som har en liten roll. Dialogen är inte direkt pinsam men likt skådespeleriet stel och trist. Slutligen är filmmusiken riktigt usel. Jag misstänker att man har lånat musiksnuttar på nätet och klippt ihop detta till ett soundtrack. Ljussättningen och miljöerna var bra men det var nog det enda. Tacksamt nog behövde jag inte använda skämkudden då Twilight bara var bedövande trist.

Regi: Catherine Hardwicke

Betyg: 3/10

Abraham Lincoln: Vampire hunter (2012 USA)

Jag har ingenting emot att gå på bio själv men brukar fråga runt bland vänner och bekanta då är trevligare med sällskap. Mina förfrågningar bland familj och vänner om att se den här filmen möttes av en hånfull blick eller ett skratt. Tur då att min vän Lunkan alltid ställer upp om det vankas action.

Abraham Lincoln: Vampire hunter får man ta med en nypa salt samt förtränga det mesta man hört och läst kring det amerikanska inbördeskriget. Lincolns mor dödas av en vampyr när han är barn. Han svär att hämnas sin mor och slår sig ihop med den mystiske Henry för att bekämpa de odöda. Vampyrerna är mäktigast i den amerikanska södern där de nyttjar slavarna som mat. Lincoln kommer fram till att det bästa sättet att bekämpa vampyrerna är att krossa deras maktbas i sydstaterna. Om man är president den uppgiften avsevärt lättare och voala! där har vi skälet till att Lincoln ville bli president.

När jag först hörde talas om den här filmen avfärdade jag den direkt. Storyn verkade helt enkelt vara för korkad t.om för mig. Jag ändrade mig dock då jag läste att filmens regissör var Timur Bekmambetov som hade gjort den i mitt tycke suveräna actionfilmen Wanted. Tyvärr gör en film ingen karriär för Abraham Lincoln: Vampire hunter är inte bra av många skäl. Jag har inga problem med storyn, den må vara korkad men samtidigt så fantasifull  att jag kan acceptera konceptet. Jag har heller inga problem med actionscener i slowmotion (även om det överanvänds), CGI-blod och folk som flyger och far över hela bioduken. Filmen dras med helt andra problem. Benjamin Walker som spelar Lincoln är en träig skådis vars sminkning är usel. Stundtals ser han ut som docka från Madame Tussauds vaxkabinett han är mer livlös än vampyrerna han bekämpar. Filmens övriga skådisar är också ganska okarismatiska och skapar inte direkt något intresse. De rabblar sina repliker mitt bland alla specialeffekter och ger ett sömngångaraktigt intryck. Filmens andra problem är att den tar sig själv på för stort allvar. De spottas fram pekorala repliker och alla är gravallvarliga. Herregud! Det rör sig om Lincoln vs. vampyrer man borde våga ta ut svängarna lite men icke. Kan kanske vara så att man omedvetet fått för stor respekt för storyn då den behandlar slaveri och en amerikansk ikon. På det hela blir det faktiskt ganska trist trots vampyrer, yxfighter och en fantasifull historia och tråkiga actionfilmer är ett misslyckande.

Roligast är dock tasksparken som ges till övriga världen från USA i slutet av filmen. Om den var medveten eller inte vet jag inte men först då skrockade jag åtminstone till lite.

Regi: Timur Bekmambetov

Betyg: 3/10

Fright night (2011 USA)

För att lyckas bäst som vampyr i dagens moderna samhälle bör man flytta till Las Vegas, åtminstone om man ska tro på nyinspelningen av åttiotalsskräckisen Fright night. Jag kan hålla med om att staden har sina fördelar: Många turister som passerar och oregelbundna arbetstider är troligtvis standard. Det är därför det är ganska märkligt att vampyren Jerry kackar i eget bo. Istället för att glufsa i sig aningslösa turister på genomresa betar han av folk i grannskapet. Hans närvaro blir snabbt ganska påtaglig då antalet elever med oanmäld frånvaro ökar. När Charlie Brewsters f.d kompis Ed påstår att Brewsters granne Jerry är vampyr avfärdar han det hela. Men redan nästa dag gapar Eds plats i klassrummet tom och Charlie får både ett och två tillfällen att tänka om när det gäller sin granne Jerry.

I brist på bra manusförfattare(?) fortsätter Hollywood att prångla ut remakes på löpande band. En del remakes lyckas man bra medt.ex Let me in och The Hills have eyes i andra fall är slutresultatet mer eller mindre katastrofalt t.ex Black Christmas och Prom Night. Nyinspelningen av Fright Night är helt ok. Om man jämför har 2011 års version något som orginalet saknar nämligen Colin Farrell i rollen som Brewsters blodtörstige granne Jerry. Farrell är mycket bra som den charmige och livsfarlige Jerry. Han gestaltar en vampyr som gillar att döda och plåga sina offer, folk är kort och gott boskap i hans ögon. Fright night 2011 lever mycket på Farrells rollprestation i övrigt anser jag att orginalet är bättre. 1985 vågade man låta historien byggas upp mot ett cresendo, nyinspelningen rivstartar och det råder ingen tvekan om att Jerry är vampyr, 1984 erbjöds vi tittare åtminstone lite av ett mysterium. Roddy McDowall i rollen som vampyrjägaren Peter Vincent är vida överlägesen  sin försupne motsvarighet 2011. Det är också synd att man måste gå till överdrift med cgi-effekter. Jerry är faktist rysligare som människa med huggtänder än som cgi-monster med betar i käften.

Nu låter jag kanske lite kritisk till filmen men det är risken när man gör en nyinspelning som tittare jämför man alltid med orginalet. Har man inte sett orginalet gillar man nog 2011 års version av Fright night och filmen är underhållande för stunden speciellt Colin Farrell.

Regi: Craig Gillespie

Betyg: 6/10

Stake land ( 2010 USA )

Ännu en postapokalyptisk film att lägga till ”har sett högen”. Den här gången har samhället kollapsat pga av en vampyrepidemi. Tonåringen Martin räddas av en vampyrjägare med det något märkliga  namnet Mister. Tillsammans reser paret norrut mot Kanada då ryktet säger att man startat ett nytt samhälle där, New Eden. Om det bara varit vampyrerna hade resan inte varit speciellt svår men paret jagas av religösa nazister som  offrar människor till vampyrerna för att rena mänskligheten.

Speciellt spännande är inte Stake land men den har en lätt deprimerande känsla  som jag gillar. Martin och Mister reser genom ett sunkigt USA där civilisationen tar sina sista andetag. Jag kommer att tänka på The Road och Carriers när jag ser filmen även om Stake land i jämförelse inte når upp till samma höjder. Det känns lite som att vampyrerna och de religiösa tokarna har slängts in för att man velat hotta upp berättelsen men mitt intresse ligger mer på samspelet mellan Mister och Martin samt de platser och personer de besöker och träffar under resans mot norr. Kanske lade manusförfattarna  till dessa element för att filmen skulle skilja sig aningen från The road. Då berättelsen lägger mer krut på relationer än action och skräck känns det dock aningen onödigt jag tror den hade klarat sig bra utan vampyrer och religiösa tokar. Gillar man apokalyptiskafilmer av det stillsammare slaget kan man nog ha utbyte av Stake land.

Regi:Jim Mickle

Betyg: 5/10

Priest ( 2011 USA )

Om man tar en näve Mad Max blandar med lite Matrix och kryddar med vampyrer och vilda västern så får man filmen Priest.  En film om den varit aningen mindre påkostad skulle platsat i kategorin ”direkt till DVD” . I en nära/avlägsen (?) framtid har det rasat ett krig mellan människor och vampyrer. Vampyrerna fördrevs till reservat till priset av en förstörd planet där människorna nu bor i städer och kyrkan har oinskränkt makt. Elitkrigarna kallades för präster men efter att vampyrhotet hade eliminerats fördrevs dessa och återfinns nu på samhällets botten. När det verkar som att vampyrerna samlar sig för en ny attack mot mänskligheten vägrar kyrkans män att lyssna på varningarna men en ensam präst trotsar de styrande och åker ut i öknen för att möta hotet.

Det här filmen var inte så dålig som jag trodde, klarar man av usla repliker, en skrattretande dålig Karl Urban, en i det närmaste ( verkar det som ) lobotomerad Paul Bettany och en hemskans massa CGI-vampyrer så är faktiskt Priest ganska underhållande. Nu när jag har nämnt det som är dåligt med filmen kan det då finnas något som är bra i ? Jodå, miljöerna är ganska storslagna trots att det  är ökenlandskap i olika varianter. Jag är även svag för slagsmål där folk flyger och far i luften, visst aningen uttjatat vid det här laget men jag är som sagt svag för detta. Storyn duger som post-apokalyptiskt drama men med bättre manus och skådespelare kunde nog detta blivit en ganska bra film nu blir det knappt godkänt och absolut INTE värt en biobiljett än mindre till 3D pris.

Regi:Scott Charles Stewart

Betyg: 5/10

Wir sind die nacht ( 2010 Tyskland )

Wir sind die nacht. Uttala det högt och filmen verkar med ens avsevärt coolare än om man använder sig av den engelska titeln We are the night. Omslaget tillsammans med filmens namn ger en hint om att det kanske rör sig om vampyrer eller möjligtvis en berättelse om callgirls. Nu är det vampyrer det handlar om, nämligen tre stycken tyska discovampyrer. Redan här drar nog många slutsatsen att det är en film som hör hemma i reabacken hos den lokala ICA-handlaren men filmen är faktiskt inte så dålig som man kan skulle kunna tro. En och annan ändring i manus och fokus i berättandet och vi hade haft en vampyrhöjdarfilm nu blir det tyvärr bara godkänt.

Lena är en ung tjej på drift. Hon stjäl bilar och har en frånvarande mamma som knappt märker om hon är hemma eller inte. En natt hamnar Lena på ett raveparty där hon träffar Louise som är allt annat än mänsklig. Hade man koncentrerat berättelsen på Louise och hennes vampyrentorage hade filmen varit avsevärt mer intressant nu är det istället Lena som står i fokus och berättelsen filtreras genom hennes ögon. Man verkar ha tänkt till lite och har funderat hur man skulle påverkas psykiskt om man blev vampyr. Loise är bortåt 300 år gammal, hennes största problem är ensamheten därför väljer hon att med jämna mellanrum skaffa sig vampyrkompisar. Det de gör är att festa, knarka, dansa, shoppa och ligga med folk ( oftast med dödlig utgång ). En fest som varar i århundraden blir dock aningen trist och enhanda efter ett tag. Det är en handfull scener i filmen som tar upp det temat och jag skulle finna filmen avsevärt intressantare om man spunnit vidare på det spåret. Istället blir Wir sind die nacht en ganska ordinär vampyrfilm som nog kunnat varit bättre för den har potentialen.

Filmens första 10 minuter är fantastiska med suggestiv musik och man får följa Loise bakåt i tiden via gulnade fotografier och målningar för att sedan snabbt flyttas till nutid och en ganska blodig scen ombord på ett flygplan. Filmen kan liknas med en berg och dalbana: Briljanta scener varvas med gammal skåpmat samt en och annan scen där jag tycker mig se en kalkon skymta i ögonvrån. Jag vill dock ge en eloge till Nina Hoss som spelar ledaren för vampyrerna. På något sätt lyckas hon förmedla en trötthet på att leva som nog de flesta skulle uppleva efter att ha existerat i 300 år. Samtidigt vägrar hon att ge upp utan försöker att leva vidare. Jag kanske läser in för mycket i en film som möjligtvis är en ganska ordinär vampyrskräckis men efter att ha gnällt på nobla fotbollstränare och ”roliga” pirater den här veckan blir mitt betyg snällt, kanske för snällt.

Betyg: 7/10

Regi: Dennis Gansell

Prowl ( 2010 USA )

Några vänner får lift av en lastbilschaufför när deras bil går sönder. Ett beslut som naturligtvis visar sig vara ett stort misstag då man aldrig ska lita på lastbilschaffisar i filmens värld. Eller behöver jag nämna, The Duel, Breakdown och Joyride?

Den här en film som kan liknas vid en berg-och dalbana seg inledning, faktiskt så seg och trist att jag var på vippen att sluta titta. Filmen tog dock fart, blev spännande och jag trodde ett ögonblick att jag lyckats hittat ett litet skräckfilmsguldkorn. Tyvärr så raserades de förhoppningarna med det usla slutet.

Prowl regisserad av Patrik Syversen som tidigare gjort Rovdyr även detta en film med intressant handling men ganska kass i utförande. Filmen tar ett intressant och okonservativt grepp på vampyrer ( eller vad det nu rör sig om för några varelser ) tyvärr så håller inte historien hela vägen. Filmens mittenparti är spännande men det räcker inte för att jag ska kunna rekommendera filmen. Nu hade jag kanske i ärlighetens namn inte väntat mig så mycket då Prowl ingår i årets After dark horrorfest, en festival där man släpper fram lite nyare förmågor inom genren och resultatet blir därefter. Tanken är god men det är sällan man lyckas leverera, ofta har filmerna ett intressant manus men faller på hantverket så även Prowl.

Regi: Patrik Syversen

Betyg: 3/10

Let me in ( 2010 USA )

Jag säger det på en gång: Jag hör till en av de få i detta land som tyckte att filmen Låt den rätte komma in var ganska kass. Filmen var helt enkelt astrist och jag kunde inte engagera mig i berättelsen om den mobbade pojken ( Oscar/Owen ) som blir kompis med en vampyrflicka ( Eli/ Abby ). Filmen blev dock omtalad i USA men då amerikaner inte kan läsa undertexter var de naturligtvis tvungna att göra en egen version. Om jag nu inte gillade den svenska filmen varför skulle jag då överhuvudtaget se om historien än en gång? Jag var helt enkelt nyfiken på att se om amerikanerna kunde göra något bättre av en i grunden bra historia. Kan tillägga att jag inte läst boken av Lindqvist.

En jämförelse mellan de två versionerna är nästan oundviklig att göra. Jag upplevde Let me in som mer tempofylld trots att filmerna är nästan lika långa. Man har stuvat om lite i historien, en del saker har tagits bort andra lagts till. Gänget på pizzerian är inte med istället har vi en polis som undersöker dödsfallen. Man har även ändrat lite på förhållandet mellan medhjälparen och vampyren. Detta görs i en mycket kort scen och ställer för mig saker i ting i ett helt annat perspektiv. Filmen blir med ens mycket rysligare och jag läser in helt andra signaler i förhållandet mellan Oscar och Abby.

Kodi Smit-McPhee som spelar Owen väcker min sympati något som Kåre Hedebrant hade svårt att göra i den svenska versionen, jag fann Kåre ganska obehaglig och alldeles för lik Johan Palm. Däremot gör Chloe Moretz en ganska blek insats som vampyr åtminstone om man jämför med den svenska förlagan. Det man lyckats väl med är Abbys vampyrskepnad, obehaglig och långt från de romantiska vampyrer man fått dras med de senare åren. I stora drag är Let me in avsevärt bättre än orginalet trots att de inte har någon Per Ragnar.

Lite andra åsikter om filmen finns hos Filmiformavtext

Regi: Matt Reeves

Betyg: 7/10

30 days of night ( 2007 USA )

När solen försvinner i en månad och den arktiska natten börjar i det lilla samhället Barrow, Alaska, isoleras staden från omvärlden. Samma dag  som det sista planet för säsongen lämnar staden tar en grupp vampyrer tillfället i akt och invaderar samhället. För de få som överler attacken är det en mycket lång natt som väntar.

Tackar! Det är så här vampyrer ska skildras åtminstone om man gillar skräckfilm. Jag har nästan helt lyft bort vampyrgenren från min filmradar då jag ledsnat på alla Lestat och Edward som befolkat de senaste årens vampyrboost.

30 days of Night är bra men det är tyvärr ett par saker som gör att filmen inte får högre betyg. Storyn är genealiskt i sin enkelhet  men man lyckas på något bakvänt sätt göra det hela ganska ospännande, filmen har potential att vara en riktig nagelbitare men av någon anledning så lyfter inte berättelsen åtminstone inte till de förväntningar jag hade.

Tyvärr så skulle filmen även mått bra av några andra skådespelare i huvudrollerna nu får vi dras med träbocken Josh Hartnett och den ganska intetsägande Melissa George vilket är synd. Trots dessa fadäser är detta den bästa vampyrfilmen de senaste decennierna anser jag. Har i och för sig inte sett alla vampyrfilmer  men Coppolas Dracula har jag tyvärr sett.

Regi: David Slade

Skådespelare: Josh Hartnett, Melissa George

Betyg: 7/10

Daybreakers ( 2009 usa )

Jorden har tagits över av vampyrer och endast en spillra finns kvar av människosläktet. Problemet för vampyrerna är att man nu nästan utrotat alla människor och för att överleva behöver som bekant en vampyr människoblod. En vampyrforskare verkar komma på en lösning, tillsammans med några människor, hur man kan vända processen och förvandla vampyrer till människor. En lösning som av olika anledningar inte passar vampyrer i ledande positioner. Forskaren och en handfull människor finner sig nu vara jagade.

En ganska orginell bagatell om vampyrer. Det var ganska skönt att för en gångs skull slippa den påklistrade romantiken som gått hand i hand med vampyrgenren sedan Coppolas ”Dracula”. En del fantasifulla lösningar på hur vamprerna skyddar sig mot solljus samt lite biljakter och blod men speciellt spännande blir det aldrig. Filmen känns mest konstruerad kring gimmiken hur en värld styrd av vampyrer skulle se ut, historien har kommit i andra hand.

Regi: Michael & Peter Spierig

Skådespelare: Ethan Hawke, Sam Neil

Betyg: 5/10

Lesbian vampire killers (2009)

lvk031109Jimmy har blivit dumpad av sin tjej för sjunde gången, för att glömma det hela tar han med sin kompis Fletch på fotvandring. De kommer till den lilla byn Cragwich. Det visar sig att byn är drabbad av en förbannelse: Alla byns kvinnor blir förvandlade till lesbiska vampyrer på sin 18 års dag. Nu är det upp till Jimmy och Fletch att bryta förbannelsen!

Ja hur det här gick från ide´till film är en gåta. Troligtvis hoppades man kunna göra en film liknande ”Shaun of the dead” . För att lyckas med det krävs det ett visst mått av talang som skaparna av Lesbian vampire killers verkligen inte har (manusförfattarna har b.la ”Balls of steel” avsnitt på sin meritlista och det förklarar mycket). Skådespelarna är inte mycket att hänga i julgranen heller, kravet för att få vara med i filmen verkar inte ha varit skådespelartalang utan vilket bystmått man haft. En film som försöker vara rolig men misslyckas totalt. Möjligtvis kan fans av Scary movie franchaisen uppskatta skiten. Men ok,  titeln är rolig men det är allt.

Regi: Phil Claydon

Skådespelare: James Corden, Mattew Horne

Betyg: 1/10