Candyman (2021 USA)

Jag trodde först att Candyman skulle vara en nyinspelning av 90-tals klassikern med samma namn men se det är den inte. Det är en fortsättning av historien och den gamla filmen vävs in väldigt snyggt in i  handlingen.

Konstnären Anthony har lite skaparkval men en sen kväll berättar hans eventuellt blivande svåger en vandringssägen om en antropolog som blev galen när hon studerade området man bor i. Vi tittare som sett den gamla filmen vet hur det egentligen ligger till. Anthony inspireras av historien och producerar konstverket ”Say my name” vilket i sin tur leder till en himla massa elände – men bara för vissa personer ska tilläggas för i dagens rulle hänger krokslashing ihop med vilken hudfärg du har.

Jag har verkligen inga problem med filmer, böcker etc som har ett budskap men det måste göras snyggt. Efter att ha sett Candyman känner jag mig som en stoppad gås. Jag har inget att invända mot det filmen vill säga oss tittare, där slår filmmakarna in öppna dörrar åtminstone för mig. Jag VET att afroamerikaner många gånger inte har det så muntert i USA, jag VET att onödigt polisvåld sker mot denna del av befolkningen. När jag däremot löser biljett till en film som heter Candyman förväntar jag mig en slasherrulle som handlar om ett spöke som skär upp folk samt en och annan socialrealistisk kommentar. Inte en jävla BLM föreläsning där vissa scener och dialoger är så övertydliga att jag famlar efter skämskudden. Om man vill lyfta rasismen i USA måste det göras bättre än så här t.ex som i författaren Tomas Mullens suveräna Darktown svit

Det som räddar filmen en aning är att den är förbaskat snygg, miljöerna vare sig det är ruffiga områden, gallerior eller lägenheter är en fröjd för ögat, kameraarbetet utsökt, skådisarna är bra och musiken på snudd fantastisk. Manusförfattaren däremot borde ha taggat ned sig lite, tagit en valium och tänkt mer på skräck och mindre på att skapa en föreläsning.

Regi: Nia DaCosta

Betyg: 4/10

Candyman (1992 USA)

20130427-222829Den här härliga 90-tals rysaren är baserad på en av skräck/fantasy författaren Clive Barkers noveller, The Forbidden. Folklivsforskaren Helen blir alldeles till sig i trasorna då hon anar att hon kanske har hittat ursprunget till den urbana legenden om Candyman. Legenden lyder som så att hans namn ska sägas fem gånger i samtidigt som man tittar i en spegel i ett mörkt rum. Gör man dumt nog detta dyker Candyman upp och dödar den som uttalat hans namn – i sann urban legend anda är han naturligtvis försedd med huggkrok. Forskningsprojektet löper framåt och trots att Helen upplever ett visst motstånd från både sin man och universitet så går arbetet framåt. När Helen på fyllan tillsammans med sin kollega uttalar Candymans namn fem gånger tar hennes forskningsprojekt en otrevlig vändning.

Barker är en svårfilmad författare. Många av novellerna och böckerna har scener som bara skulle bli fjantiga om de filmatiserades och berättelserna är ofta fyllda av en obehaglig känsla av smuts, kladd och kroppsvätskor som är svår att sätta fingret på. Regissören Bernard Rose har dock lyckats med detta i filmen Candyman. Miljöer, musik stämning allt andas en sorts hopplöshet som når ut till mig som tittare. Novellen The Forbidden har omarbetats och byggts ut till en skräckfilm som kryper under skinnet på mig. Candyman är inte spännande på det viset att jag sitter som på nålar, den förmedlar en mer ångestfylld stämning som gör att jag aldrig riktigt kan slappna av redan från start. Vilken väg berättelsen ska ta är också svårt att veta då filmen inte känns som en vanlig dussinskräckis.

Mycket av ovanstående kan man tacka tre personer för: manusförfattarna Barker & Rose som gjort ett hästjobb i adaptionsarbetet. Regissören Bernard Rose som verkar begripa hur man ska göra skräckfilm och Virginia Madsen som spelar folklivsforskaren Helen med bravur. Madsen brukar alltid göra bra ifrån sig och min enda problem är nog bara att jag inte begriper varför hon inte haft en mer framgångsrik karriär än vad hon redan haft. Nåväl Candyman är en klassiker inom genren och har man inte sett den, se till och gör det.

Regi:Bernard Rose

Betyg: 8/10