Howl (2015 Storbr)

MV5BOTA1Mzc3OTY4M15BMl5BanBnXkFtZTgwMDkxODYyNjE@._V1__SX1857_SY903_Den unge konduktören Joe har en riktig otursdag. Han får inte den befordran han ansökt om och hans kollega som fick tjänsten startar sitt nya jobb att med ett hånflin beordra Joe att ta nattpasset. Resan går till en början bra men mitt i ett skogsområde (där inga mobiltelefoner fungerar – suprise) tvingas lokföraren till ett nödstopp. Det verkar inte vara bättre än att han kört på något djur. Föraren går ut för att undersöka och så har brittiska motsvarigheten till SJ en månadslön mindre att betala ut. Tågets personal och passagerare finner sig vara belägrade av något som är stort och lurvigt och har som mål att ta sig in i tåget för att få ett skrovmål.

Det visade sig bli en hel del lågbudgetfilmer denna skräckfilmsvecka. Så här i backspegeln var det inte så illa då de flesta av filmerna  visat sig vara, om inte mästerverk i genren, åtminstone underhållande. Även filmen Howl sällar sig till denna skara. Skådisar och produktionsteam är för mig helt okända, bortsett från Sean Pertwee som gör ett alldeles för kort inhopp som lokförare. Kända eller inte spelar inte så stor roll man har lyckats knåpa ihop en helt ok film på ett tema jag gillar: En grupp människor som är isolerade och blir belägrade av en yttre fiende. Temat är troligen lika gammalt som filmkonsten men vad spelar det för roll. Attack mot polisstation 13,  Prince of darkness, och Dilligensen är alla olika variationer på temat.

Filmen håller ett högt tempo efter man kört den obligatoriska presentationen av tågets resenärer och personal. Av och till blir det lite småspännande även om den vane tittaren ganska lätt kan räkna ut i vilken ordning resenärerna ska stryka med. Berättelsen slirar dock till de gånger man försöker skapa lite mer känslomässig stämning och filmens karaktärer ska föra en dialog som inte rör hotet man ställts inför. Då märks det att man passerar sin kompetens nivå. Det blir lätt lite klyschigt och känns onaturligt och stelt. Varulvarna är helt ok och är inte allt för mycket cgi-ade, lagom smarta och vildsinta. I filmen uppfylls inte varulvsmytens alla regler men när det gäller just detta monster verkar filmbranschen överlag inte vara speciellt noga med att hålla på regler som t.ex silverkulor.  Howl är inte en toppfilm men den slinker ned lätt och man får 90 relativt underhållande minuter.

Regi: Paul Hyett

Betyg: 6/10

Annonser

Cursed (2005 USA)

Cursed_ver2_xlg-1-Härom dagen dog filmregissören Wes Craven. Han kanske inte hörde till en av mina favoritregissörer i skräckfilmsskrået men en och annan höjdare fick han till under årens gång. På förekommen anledning stoppade jag in Cravens lite utskällda varulvsrysare Cursed i spelaren då jag faktiskt inte sett den tidigare.

Ett syskonpar råkar ut för en bilolycka på väg hem. De tror att de kört på ett djur men naturligtvis är det en varulv som attackerar ungdomarna. De undkommer med livet i behåll och har bara fått lättare skador. De märker snabbt av fysiska förändringar. Grönsaker byts ut mot rått kött, de blir lite pilskare och märker att deras sinnen förhöjts. Trots en hel del positiva effekter vill de bryta förbannelsen. För att göra detta måste de leta reda på varulven som smittat dem och döda besten. En ganska svår uppgift då de bor i miljonstaden Los Angeles.

Cursed är gjord med vänsterhanden och ger intrycket av att Craven kände för att göra en varulvsfilm – nånstans där verkar hans ambitionsnivå legat. Regissören lånar friskt från An American werewolf in London och Ginger snaps men tillför en del nya element till varulvsmyten så det finns trots allt lite nytt under fullmånens sken. Filmen balanserar mellan tonårsdrama, komedi och skräck och resultatet blir vare sig hackat eller malet. Varulven är ok i sin design och för en gångs skull ser monstret inte ut som en skabbig hund eller missbildad katt. Den obligatoriska förvandlingen är dock riktigt illa gjord med bedrövlig CGI.

Trots dessa invändningar har filmen trots allt en hel del att erbjuda. Det är en historia som berättas med gott humör och har glimten i ögat. Filmen flyter på bra och har inga döda punkter, nittio minuter gick rasande snabbt. Slutligen har Craven fått till en stabil ensemble med ganska många kända och halvkända skådisar som sköter sina kort väl. Bara man inte väntar sig en ny Scream eller Terror på Elm street lär filmen duga.

Regi: Wes Craven

Betyg: 5/10

Late phases (2014 USA)

late-phases-posterDen blinde krigsveteranen Ambrose placeras motvilligt av sin son i en s.k gated community som specialiserat sig på pensionärsboende. Att det är en pensionärsområde över det vanliga står klart redan första natten då Ambrose granne blir dödad av ett vilddjur. Hundattacker –  påstår den lokala polisen som tycker att det är lite märkligt att dessa sker ungefär med en månads mellanrum vid fullmåne. Ambrose begriper på en gång vad det rör sig om och tillbringar nästföljande veckor med att lista ut vem som kan vara grannskapets varulv samtidigt som han förbereder sig för den kommande striden. Ambrose är både blind och till åren men han är absolut inte hjälplös.

Jag gillade iden med varulvar på pensionärshem och filmmakarna förvaltar sin ide relativt väl. Filmen blir lite seg i mittenpartiet när Ambrose förbereder sig inför den kommande fullmånen. Där hade man nog kunnat gjort filmen lite rappare eller åtminstone kunnat stoppat in någon form av spänningsmoment. Varulvarna är en historia för sig. De är obeskrivligt fula och påminner mest om förväxta och muterade kattor men när det rör sig om just varulvsfilmer förväntar jag mig numera att de blodtörstiga bestarna ska vara mer eller mindre misslyckade. Filmens största behållning är Nick Damici som spelar Ambrose. Han äger varenda scen han är med i och är stentuff i sin roll. Jag förstår att man var tvungen att göra rollfiguren blind annars hade varulvarna varit en ”walk in the park” för denne hårding. Intressant film som skulle kunnat bli riktigt bra nu blev den tyvärr lite småtrist i sina stunder.

Regi: Adrián García Bogliano

betyg: 5/10

Wer (2013 USA)

Wer-230052371-largeVarulvsfilmer är ett aber. Ofta blir det pekoral (The Wolfman) eller så är varulvarna så dåligt gjorda att det svider i ögonen (An American werewolf in Paris). Filmmakarna verkar ofta inte riktigt veta hur de ska förhålla sig till varulvar och varulvsmyten. Wer som kom förra året hör till de bättre filmerna i varulvsgenren.

En familj som valt att vara nära naturen (de arma idioterna väljer att campa) blir ofrivillgt ett med naturen när de bokstavligen slits i bitar av ett okänt djur. Det är åtminstone polisens teori till en början. Utredningen byter dock spår och man arresterar en av grannskapets särlingar Talan. Passande nog vill myndigheterna åt marken som Talan och hans mor äger, något som mannens advokat uppmärksammar.  På det hela är bevisningen svag mot Talan. Den blir än svagare när advokaten upptäcker att hennes klient lider av en ovanlig sjukdom som gör att han trots sin kroppsstorlek (skådisen/musikern Brian Scott O’Connor som spelar Talan är en jätte) knappt har någon ork. Tanken att han skulle kunna slita en vuxen person i bitar verkar efter denna upptäckt absurd men advokaten kommer snart på andra tankar.

Wer lyckas med att vara lite originell och tack och lov har man (nästan) skippat det tragiska i varulvsmytologin. Man har ändrat lite på varulvsmyten och gjort den en anings mer trovärdig. Filmen är mörk det är otrevlig stämning och riktigt spännande av och till. Det är en blodig historia där kroppsdelar far till höger och vänster kryddat med skallkrossning, kanske onödigt men samtidigt förstärker det bilden av varulvens djuriska raseri man kör inte med några halvmesyrer här. Det var också positivt att varulvsdesignen fungerade mycket bra då filmmakarna valt ”less is more” något jag tackar och bockar för. Wer var en trevlig överraskning i en skräcksubgenre jag nästan gett upp hoppet om fast jag hade gärna skippat den obligatoriska varulvsfighten som är med allt för ofta i filmer av detta slag.

Regi:William Brent Bell

betyg: 7/10

True blood (2008 – USA)

True-BloodDen här tv-serien från HBO är en av anledningarna till att det inte blivit så värst mycket filmtittande på senaste tiden. När den hade premiär 2008 såg jag ett par tre avsnitt och var inte värst imponerad. Jag tyckte att serien mest gick ut på att visa så mycket naket som möjligt. Då den handlade om vampyrer som var uttjatade redan 2008 var mitt intresse för serien inte det största.  Min dotter tittade dock vidare och har av och till hävdat att serien tar sig. Skam den som ger sig och för en månad sedan gjorde jag slag i saken och gav True blood en ny chans och efter en tre/fyra avsnitt var jag ohjälpligt fast.

True blood utspelar sig i den fiktiva staden Bon Temps som ligger i djupaste södern. Berättelsen startar en tid efter att vampyrer har gjort sin exsistens känd för mänskligheten. På pappret utgör de ingen fara för oss människor då ett syntetiskt blod som ersätter mänskligt blod har framställts i Japan. Men naturligtvis smakar den äkta varan avsevärt bättre. Seriens huvudperson är servitrisen Sookie Stackhouse (ett namn som jag av någon anledning irriterar mig på) som har telepatiska krafter. Hon inleder ett förhållande med den till staden nyinflyttade vampyren Bill, sedan rullar historien på i en salig blandning av övernaturliga varelser, sex, våld och en massa blod.

Varje säsong är uppbyggd som en klassisk såpa. Det finns en huvudstory och parallellt med denna löper det en handfull sidohistorier. Första säsongen är som brukligt lite trevande men efter att alla huvudkaraktärer har introducerats sätter det full fart i och med säsong två. Bon temps ger intrycket att vara rena nexuset för allehanda övernaturligheter. I staden (hålan?) som har ca 2500 invånare samsas det älvor, vampyrer, varulvar, panterfolk, skinwalkers, shapeshifters (de två sistnämnda skiljer skiljer sig tydligen åt), och häxor med vanligt folk. Ett annat fenomen är att alla verkar vara överkåta i den amerikanska södern för jag har aldrig sett så mycket gökande i en serie med undantag för den svulstiga tv-serien Spartacus.

Nu tittar jag inte på True blood för att se massa folk rulla runt i sänghalmen, då det är bland det tristaste man kan se på film tätt följt av bröllop och begravningar. True blood är helt enkelt en effektiv och mycket underhållande såpa där man lyckas bygga upp dramatiken väl. Varje avsnitt avslutas mer eller mindre med en rejäl cliffhanger, något som gör att man vill se ett nytt avsnitt på stört – man vill ju veta hur det går. Tempot är precis lagomt och man har lyckats väl med att skapa karaktärer och inte karikatyrer. Det sistnämnda gäller speciellt vampyrerna som är individer och är avsevärt mer intressanta som personer än sina motsvarigheter i Twilight. Skådisarna är överlag bra med vår egen Alexander Skarsgård i rollen som den svenske vampyren Eric Northman som min personliga favorit (det talas lite lustig svenska av och till i serien). Även Evan Rachel Wood gör ett kort men minnesvärt inhopp som mentalt obalanserad vampyrdrottning där problem med skatteverket inte gör hennes liv lättare. Mot slutet av säsong tre började det dock kännas lite tjatigt, för hur många gånger skulle Sookie och Bill göra slut för att sedan bli tillsammans igen (för att ha utdraghet försoningssex – gäsp) och kunde inte Sookies väninna Tara och barägaren Sam bestämma sig för om de skulle vara ett par eller bara KK? Genidraget var att hoppa ett år framåt i tiden mellan tredje och fjärde säsongen och vips kändes True blood fräsch igen. Jag närmar mig nu femte säsongen med stormsteg där Rutger Hauer tydligen dyker upp och som tur är kan man se serien på digital TV då den sjätte och senaste säsongen visas nu i sommar på Canal digital. Något jag ser fram emot.

3 x skräck

Rabies (2011 Israel)

Rabies är något så ovanligt som en israelisk skräckkomedi. Jag tror också att det är den första israelsiska film som jag sett och trots en och annan invändning så fick jag mersmak. Ett grupp ungdomar är på väg för att spela tennis när en blodig kille rusar ut ur skogen. Han hävdar att hans syster fastnat i en fälla och han behöver hjälp. Killarna följer med in i vildmarken och innan filmen slutat kryllar skogen av lik i den här lite vridna berättelsen.

Rabies är gjord med ett gott humör och regissörerna Keshales & Papushado tar verkligen ut svängarna, något som både är till filmens för och nackdel. Då berättelsen är helt skruvad har jag svårt att engagera mig i personerna och ta handlingen på allvar men samtidigt gör detta att historien vrider och vänder på sig hela tiden och jag kan aldrig riktigt veta vad som ska komma härnäst. En oförutsägbar och smårolig berättelse som kanske inte är speciellt spännande men ganska underhållande. Varför filmen heter Rabies vet jag inte, kanske syftar man på den galna storyn?

Regi: Aharon Keshales, Navot Papushado

Betyg: 6/10

Paranormal activity 3 (2011 USA)

Har man sett ettan och tvåan vet jag egentligen inte varför man ska se den här. Det som är lite ovanligt med triologin Paranormal activity är att historien berättas baklänges. Följdaktligen är det de två systrarnas barndom som nu presenteras i den förhoppningsvis sista av filmerna. Har man de tidigare filmerna vet man ganska väl vad som kommer att hända så eventuella spänningsmoment rörande storyn är som bortblåsta. Kvar finns det ett antal ”hoppa till i soffan” stunder men det räcker inte för att bygga en hel skräckis. Åtminstone inte för mig. Paranormal activity 3 är egentligen inte sämre eller bättre än de tidigare filmeerna men då man sett i stort sett samma story två gånger tidigare blir den tråkig och den orginalitet som präglade den första filmen är som bortblåst.

Regi: Henry Joost, Ariel Schulman

Betyg: 3/10

Night wolf ( 2011 Storbr ) 

Den här filmen har en befriande enkel handling. En familj som bor på ett gods blir attackerade av en varulv och storyn utvecklas till en katt och råtta lek där sällskapet gör allt för att överleva till soluppgången.

En enkel och spännande story som skulle kunna bli hur bra som helst. När jag såg Night wolf vandrade mina tankar bort till filmen Burning bright som har en liknande handling. Nu är  inte Night wolf  alls lika bra men klarar man av lite halvdana skådisar samt en av de sämsta varulvar jag sett på film är historien inte helt oäven. Man hade kunnat satsa på lite mer spännande situationer för av och till blir det mer pladder än jakt men som sagt en godkänd och småspännande varulvsfilm.

Regi: Jonathan Glendening

betyg 5/10

The Wolfman (2010 usa)

När Lawrences bror hittas lemlästad i ett dike återvänder han till barndomshemmet för första gången på många år fast besluten att hitta mördaren. Det visar sig snart att mördaren inte är en människa utan en stor varg. Under en jakt på vargen blir Lawrece svårt skadad men återhämtar sig förvånansvärt snabbt. När det blir fullmåne visar det sig att han nu har blivit en varulv.

Varulvar och vampyrer hör till det tristaste man kan se i skräckfilmsgenren. De är inte speciellt rysliga och väcker oftast någon form av medkänsla vilket gör att spänningen förtas. Det finns dock ett par riktigt bra varulvsfilmer (Dog solidiers, Ginger snaps) till skillnad mot vampyrfilmer där jag inte kan komma på någon. The Wolfman lider av två saker: Dels är den inte speciellt spännande samt att skådespelarna är riktigt usla trots att vi har många kända namn i filmen. Hopkins spelar över som vanligt, Weavling tror att han fortfarande är med i Matrix, Del Toro och Blunt ser bara svårmodiga ut.  Miljöerna är dock snygga men så överdrivna (dimma, mörka hus och leråkrar) att det nästan blir skrattretande. En riktig besvikelse.

Regi: Joe Johnston

Skådespelare: Benicio Del Toro, Anthony Hopkins

Betyg: 3/10